NJA 2007 s. 115

Statens jordbruksverk har inte ansetts berättigat att erhålla dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635) på fordran avseende återbetalning av omställningsstöd enligt den numera upphävda förordningen (1990:941) om inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare m.m.

B.R. ansökte och beviljades år 1991 omställningsstöd av Länsstyrelsen i Skaraborgs län för budgetåret 1991/1992 med 1 833 000 kr, avseende 195 hektar åkermark, med stöd av förordningen (1990:941) om inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare m.m. Omställningsstödet lämnades i form av ett räntefritt lån som skulle skrivas av under omställningsperioden, som var fem år. Syftet med omställningsstödet var att stimulera en snabb och varaktig omställning av åkermark till huvudsakligen annan produktion än livsmedel.

Statens jordbruksverk

Sedan B.R. år 1995 anmält sitt utträde ur omställningsprogrammet ålade länsstyrelsen honom genom beslut den 21 september 1995 med stöd av 20 a § nämnda förordning att återbetala 376 000 kr av det erhållna omställningsstödet. Enligt 22 f § Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1991:5) om inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare m.m., skulle beloppet 376 000 kr återbetalas med hälften under år 1995 och slutligt under år 1996. B.R. överklagade länsstyrelsens beslut till Statens jordbruksverk, som lämnade överklagandet utan bifall.

Mariestads tingsrätt

Staten genom Statens jordbruksverk ansökte den 7 mars 1996 om betalningsföreläggande och yrkade att B.R. skulle förpliktas att till staten utge 188 000 kr jämte ränta. Sedan B.R. bestritt ansökan överlämnades målet på statens begäran till Mariestads tingsrätt. Med anledning av att ett större antal mål rörande samma fråga var föremål för tvist beslutade tingsrätten den 20 juni 1996 att vilandeförklara målet i avvaktan på ett avgörande i ett pilotmål vid Kristinehamns tingsrätt, det s.k. Sundbymålet. Sedan HD den 19 december 2001 beslutat att inte meddela prövningstillstånd i det målet betalade B.R. den 9 april 2002 in 376 000 kr. Då B.R. hade varit i dröjsmål med inbetalning av omställningsstödet tillgodogjorde sig staten kvittningsvis dröjsmålsränta mot B.R:s framtida EU-stöd med ett belopp om sammanlagt 218 122 kr.

Efter nedsättning av sitt yrkande yrkade staten att tingsrätten skulle förplikta B.R. att till staten utge 4 262 kr avseende dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen.

B.R. bestred käromålet men vitsordade sättet att beräkna ränta från dagen för ingivande av betalningsföreläggandet fram till dagen för vilandeförklaring av målet. Däremot vitsordades inte ränteberäkningen för den tid då målet hade varit vilande.

B.R. ansökte om genstämning och yrkade att tingsrätten skulle förplikta staten att till honom återbetala kvittningsvis tillgodogjorda räntor på 218 122 kr.

Staten bestred B.R:s genkäromål.

Till utveckling av sin talan anförde staten bl.a. följande. B.R. ansökte år 1995 om EU:s arealersättning och utträdde samtidigt ur det svenska omställningsprogrammet. Han var därför enligt 20 a § omställarförordningen återbetalningsskyldig. B.R. underrättades om att återbetalning skulle ske och att dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen skulle utgå från respektive förfallodag till dess betalning skedde. Staten har vid två tillfällen skickat betalningspåminnelser till B.R. Då fordran varit förfallen till betalning och B.R. varit i dröjsmål med inbetalning av omställningsstödet på 376 000 kr skall dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen utgå. Av 1 § räntelagen framgår att räntelagen gäller i den mån annat inte är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet. Räntelagen är dispositiv, men någon ränta diskuterades inte mellan parterna och något avtal, skriftligt, muntligt eller underförstått, om att dröjsmålsränta inte skulle utgå, träffades inte. Att målet vilandeförklarades utgör inte skäl för att ränta inte skall utgå. Staten har vid tre tillfällen kvittningsvis tillgodogjort sig dröjsmålsränta på kapitalbeloppet på sammanlagt 218 122 kr mot B.R:s framtida EU-stöd. En statlig myndighet kan verkställa kvittning på en utbetalning av stöd mot en fordran staten har om samtliga förutsättningar härför är uppfyllda. Trots att förevarande mål ännu inte är avgjort, är förutsättningarna för kvittning ur ett civilrättsligt perspektiv uppfyllda.

B.R. anförde till utveckling av sin talan bl.a. följande. Det görs i första hand gällande att det när målet vilandeförklarades fanns ett tyst avtal om att räntan skulle ”frysas” under processtiden. I andra hand görs gällande att räntelagen inte är tillämplig. I vart fall skall dröjsmålsränta inte utgå, utan en skälig ränta motsvaras av avkastningsränta. Då ingen av parterna övervägde räntekonsekvensen i anledning av yrkandet om vilandeförklaring, ligger det närmast till hands att tillämpa högst avkastningsränta under den aktuella tidsperioden. - Grunden för genkäromålet är att staten utan lagstöd kvittningsvis har tillgodogjort sig dröjsmålsränta enligt räntelagen på sammanlagt 218 122 kr. Återbetalningsskyldigheten vilar på offentligrättslig grund och återkrav av omställningsstödet kan lagligen inte förenas med ränta enligt räntelagen, eftersom denna lag inte är tillämplig. Räntelagen är enligt dess första paragraf tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område och då omställningsprogrammet är en offentligrättslig stödform faller den inte inom ramen för det förmögenhetsrättsliga området. Räntelagen gäller vidare i den mån inte annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet. I förevarande mål är varken lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. eller förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar tillämplig. Målet rör återbetalning av ett i offentligrättslig ordning beslutat bidrag och kan inte jämställas med vare sig fordringar eller lån i traditionell mening. Något utrymme, enligt propositionen till räntelagen, att analogvis tillämpa räntelagen i den på offentligrättslig grund beslutade återbetalningsskyldigheten för B.R. synes inte föreligga.

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Bengt Tancred samt rådmännen Lars Nilsson och Jan Källman) anförde i dom den 23 oktober 2003:

Domskäl

Tingsrätten har i målet att pröva huruvida tyst avtal ingåtts om att ränta inte skulle utgå under den tid målet varit vilandeförklarat. Om tingsrätten finner att sådant avtal inte föreligger skall prövas huruvida räntelagen är direkt eller analogt tillämplig. Det skall vidare prövas huruvida staten haft rätt att kvittningsvis tillgodogöra sig ränta. Om tingsrätten finner att ränta skall utgå skall vidare sättet för räntans beräkning prövas.

B.R. har inte förebringat någon bevisning till stöd för sitt påstående om att överenskommelse träffats om att ränta inte skulle utgå under den tid målet varit vilandeförklarat.

Räntelagen är enligt 1 § tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. Skyldigheten att återbetala omställningsstöd grundas på offentligrättsliga bestämmelser. Lagen är således inte direkt tillämplig i ifrågavarande fall. Förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar gäller för myndigheter under regeringen och föreskriver inte skyldighet för den enskilde att erlägga ränta enligt räntelagen i ett fordringsförhållande av ifrågavarande slag. Frågan är då om räntelagen bör tillämpas analogt i ifrågavarande fall. B.R. har ostridigt varit i dröjsmål med återbetalning av ett kapitalbelopp på 376 000 kr. Det framstår enligt tingsrättens mening inte som rimligt att B.R. utan gottgörelse skulle få använda och tillgodogöra sig avkastning av kapitalet under den tid han varit i dröjsmål. Räntelagen bör således enligt tingsrättens mening tillämpas analogt i ifrågavarande fall och B.R., som varit i dröjsmål med återbetalningen, vara skyldig att utge ränta enligt 6 § räntelagen.

För att kvittning skall få ske krävs i allmänhet att fordran är klar och förfallen. Enär dessa förutsättningar är uppfyllda har det inte förelegat något hinder mot att staten kvittat B.R:s tillkommande EU-stöd mot den dröjsmålsränta han varit skyldig att utge.

På grund av det anförda skall B.R. förpliktas att till staten betala 4 262 kr avseende dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen och B.R:s talan ogillas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förpliktar B.R. att till staten genom Statens jordbruksverk utge 4 262 kr.

B.R:s genkäromål lämnas utan bifall.

Göta hovrätt

B.R. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla Jordbruksverkets vid tingsrätten förda talan och i stället bifall hans där förda talan.

Jordbruksverket bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Göran Olsson, Lena Egelin, referent, och Ann Ganelind samt tf. hovrättsassessorn Eva Marie Hellstrand) anförde i dom den 22 april 2005:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder för sin talan som vid tingsrätten, dock med den förändringen att B.R. i hovrätten inte åberopat grunden att det förelegat ett tyst avtal om att räntan skulle frysas. Till utveckling av sin talan har parterna i allt väsentligt anfört detsamma som vid tingsrätten.

Hovrättens bedömning

Fråga i hovrätten är huruvida räntelagen skall tillämpas och om så skulle vara fallet, sättet för räntans beräkning.

Rätten för en myndighet att ta ut ränta på en fordran som baseras på offentligrättslig lagstiftning förutsätter uttryckligt författningsstöd (jfr RÅ 2004 ref. 54). Hovrätten delar, på av tingsrätten anförda skäl, uppfattningen att räntelagen inte är direkt tillämplig i ifrågavarande fall. Då någon analog tillämpning av räntelagen på nu aktuell fordran inte är möjlig och då det även i övrigt saknas författningsstöd för Jordbruksverkets rätt till ränta på aktuell fordran skall tingsrättens dom ändras och B.R. befrias från skyldigheten att erlägga ränta.

Vid denna utgång skall B.R:s yrkande om förpliktande för Jordbruksverket att till honom återbetala det belopp Jordbruksverket kvittningsvis innehållit bifallas. B.R. har vidare yrkat att Jordbruksverket skall förpliktas utge ränta på detta belopp. Då räntelagen inte är tillämplig på ifrågavarande fall, och då det även i övrigt saknas stöd i författning för B.R:s ränteyrkande, kan hans ränteyrkande inte vinna bifall (jfr RÅ 2002 ref. 108). Yrkandet om ränta skall därför ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten Statens jordbruksverks talan samt förpliktar Jordbruksverket att till B.R. utge 218 122 kr.

Högsta domstolen

Statens jordbruksverk överklagade och yrkade att HD skulle förplikta B.R. att betala 4 262 kr avseende dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen.

B.R. bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulrika Kvarnsjö, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Domskäl

Frågan i målet är om Statens jordbruksverk är berättigat att av B.R. erhålla dröjsmålsränta enligt räntelagen på en fordran avseende återbetalning av omställningsstöd enligt den numera upphävda förordningen (1990:941) om inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare m.m.

Omställningsstöd lämnades B.R. i form av ett avskrivningslån. Att stödet skulle utgå i låneform framgick av förordningen, vari även angavs villkor för erhållande och återbetalning av stöd. Förordningen innehöll inte någon föreskrift om ränta.

Räntelagen är enligt 1 § tillämplig på penningfordran inom förmögenhetsrättens område. I förarbetena till räntelagen uttalades att en analog tilllämpning av lagens bestämmelser i viss utsträckning borde kunna förekomma på andra områden; som exempel nämndes familjerättens område (prop. 1975:102 s. 96). Rätt för en myndighet att ta ut ränta på en fordran som baseras på offentligrättslig lagstiftning har av Regeringsrätten ansetts kräva uttryckligt författningsstöd (RÅ 2004 ref. 54; jfr RÅ 2002 ref. 108).

Statens jordbruksverks fordran på B.R. får anses vila på offentligrättslig grund. I enlighet med Regeringsrättens ställningstaganden får det då anses krävas författningsstöd för uttag av dröjsmålsränta. Till stöd för sitt yrkande har verket hänvisat till bestämmelser i förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar. Denna förordning riktar sig emellertid till myndigheterna (se 1 §) och innebär inte någon reglering av en myndighets rätt i förhållande till den enskilde. Inte heller i övrigt föreligger författningsstöd för räntekravet. Som hovrätten funnit skall Statens jordbruksverks talan således ogillas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut i den överklagade delen.

Domskäl

HD (justitieråden Bo Svensson, Göran Regner, Torgny Håstad, Ella Nyström, referent, och Per Virdesten) meddelade den 21 februari 2007 dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelad: den 21 februari 2007.

Mål nr: T 2083-05.

Lagrum: 1 § räntelagen (1975:635) och 1 § förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar.

Rättsfall: RÅ 2002 ref. 108 och RÅ 2004 ref. 54.