NJA 2007 s. 287

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Mari Heidenborg) anförde i beslut den 6 juli 2006:

Skäl

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att Aredals talan inte är att bedöma som uppenbart ogrundad.

- - -

Såvitt avser frågan om rättens behörighet i övrigt gör tingsrätten följande bedömning. Aredals talan avser såväl fråga om skadestånd på grund av intrång i varumärkesrättigheter som fråga om förbud - vid vite - på grund av sådana intrång.

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) är - enligt förordningens artikel 1, p. 1, tillämplig på privaträttens områden. Av artikel 5, p. 3, följer att talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden - mot den som har hemvist i en medlemsstat - kan väckas vid domstol i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.

EG-domstolen har i mål C-167/00 (Verein für Konsumentinformation mot Karl Heinz Henkel), där motsvarande bestämmelser i Brysselkonventionen var uppe för bedömning, konstaterat att en förbudstalan som avser förhållanden mellan enskilda och där avsikten är att domstolen skall pröva privaträttsliga förhållanden omfattas av privaträttens område i nu aktuell mening. Den av Aredal väckta förbudstalan är - enligt tingsrättens mening - av sådant slag. Av rättsfallet kan vidare den slutsatsen dras att en sådan talan om förbud - och som inte hänför sig till ett avtalsförhållande mellan parterna - skall anses avse skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5.3. i Brysselkonventionen. Enligt tingsrättens uppfattning omfattas därför Aredals talan i dess helhet av bestämmelsen i artikel 5, p. 3, i den nu gällande Bryssel I-förordningen. Aredal har således rätt att väcka talan vid svensk domstol i den mån skadan uppkommit eller kan uppkomma här.

Enligt tingsrättens mening är den omedelbara effekten av ett intrång i en varumärkesrättighet att rättighetsinnehavarens förmögenhet skadas. Aredal har anfört att bolaget inte har några dotterbolag i de berörda länderna samt att bolaget heller inte i annan form bedriver någon verksamhet i dessa länder. MSR har inte påstått att det förhåller sig på något annat sätt. Vid dessa förhållanden kan - enligt tingsrättens förmenande - inte någon omedelbar skada anses ha uppkommit i de olika i målet berörda länderna. Den direkta ekonomiska skadan måste istället anses uppkomma i Sverige. Något hinder mot att Stockholms tingsrätt prövar tvisten föreligger - mot nu angivna bakgrund - inte. MSR:s avvisningsyrkande skall således lämnas utan bifall.

Slut

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Kristina Boutz och adjungerade ledamoten docenten Michael Hellner) anförde i beslut den 12 december 2006:

Ogillande av talan

MSR:s yrkande att Aredals talan skulle ogillas såsom uppenbart ogrundad lämnades utan bifall av tingsrätten. Hovrätten finner att detta tingsrättens beslut inte är möjligt att överklaga särskilt. MSR:s överklagande i denna del skall därför avvisas.

Svensk domstols behörighet

I tingsrätten har Aredal framställt yrkanden om att MSR, vid vite, skall förbjudas att använda, marknadsföra, försälja eller på annat sätt avhända sig produkter ur klass 9 under beteckningen FireDos i Sverige eller i något av de övriga länderna för vilka ensamrätten gäller (förbudsyrkandet). Vidare har Aredal framställt yrkanden om utplåning/ändring av varukännetecken (utplåningsyrkandet) samt skadestånd (skadeståndsyrkandet).

Bryssel I-förordningens tillämplighet

Hovrätten har först att ta ställning till om Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) är tillämplig beträffande samtliga yrkanden. MSR har i sitt överklagande gjort gällande att förbudsyrkandet är offentligrättsligt till sin karaktär, eftersom förbudet är förenat med ett vite som vid eventuellt utdömande tillfaller den svenska staten.

Bryssel I-förordningen är enligt artikel 1.1 endast tillämplig på ”privaträttens område”. Begreppet skall ges en autonom tolkning med hänsyn till å ena sidan förordningens syfte och uppbyggnad, och å andra sidan de allmänna principer som gemensamt kan härledas ur de nationella rättsordningarna som helhet (se mål 29/76 LTU [1976] ECR 1541, punkt 3, svensk specialutgåva, volym 3, s. 195). Huruvida en förbudstalan förenad med vite enligt svensk rätt är offentligrättslig eller inte blir därför inte avgörande.

Av EG-domstolens fasta rättspraxis framgår att en talan faller utanför förordningens räckvidd när den ena parten måste betraktas som en offentlig myndighet som utövar offentliga maktbefogenheter (se det ovannämnda målet LTU, punkt 4 samt mål 814/79 Rüffer [1980] ECR 3807, punkt 8, mål C-172/91 Sonntag [1993] ECR I-1963, punkt 20 och mål C-167/00 Henkel REG 2002 s. I-8111, punkterna 26-30). I tvisten mellan MSR och Aredal är ingen av parterna offentlig myndighet och ingen av dem har heller några särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda. Tvisten är således privaträttslig.

Frågan om ett vite som inte skall betalas till borgenären utan till staten kan verkställas med stöd i Bryssel I-förordningen regleras inte i förordningen (se Schlosser-rapporten, punkt 213, OJ C 59, 5.3.1979, s. 1) och är heller inte besvarad i EG-domstolens praxis (i litteraturen har frågan besvarats såväl jakande som nekande, se Kropholler, Europäisches Zivilprozessrecht, 8:e uppl., s. 492 m.v.h.). I frågan om domstols behörighet saknar dock vitessanktionens eventuellt offentligrättsliga natur betydelse. Man kan dra paralleller med förordningens artikel 5.4 om kumulation av enskilt anspråk med åtal för brott. Exempelvis kan vid ett enskilt åtal för förtal tas upp såväl målsägandens yrkande om skadestånd som böter. Den omständigheten att det finns en offentligrättslig bötessanktion förtar inte skadeståndstvisten dess privaträttsliga karaktär. På liknande sätt bör inte det förhållandet att ett förbudsyrkande är förenat med ett vite innebära att en tvist därmed upphör att vara privaträttslig.

Tillämpligheten av Bryssel I-förordningens artikel 5.3

Hovrätten har därefter att ta ställning till om Bryssel I-förordningens artikel 5.3 är tillämplig på samtliga Aredals yrkanden. Artikel 5.3 är tilllämplig om ”talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”. Aredals förbudsyrkande respektive utplåningsyrkande skulle därför vid en strikt tolkning enligt ordalydelsen kunna anses falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. En tolkning måste emellertid ta sin utgångspunkt i att förordningen är avfattad på flera olika språk. Alla versioner har samma giltighet, och oklarheter i en språkversion kan undanröjas genom att texten i andra språkversioner är klar (jfr mål 14/76 de Bloos [1976] ECR 1497, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 3, s. 187 och mål 150/80 Elefanten Schuh [1981] ECR 1671, punkt 14). I den engelska versionen talas om ”matters relating to tort, delict or quasi- delict”, i den franska om ”en matière délictuelle ou quasi délictuelle” samt i den tyska om ”wenn eine unerlaubte Handlung oder eine Handlung, die einer unerlaubten Handlung gleichgestellt ist, oder wenn Ansprüche aus einer solchen Handlung den Gegenstand des Verfahrens bilden”. Dessa språkversioner är inte så koncentrerade på själva ersättningen som den svenska utan enligt deras ordalydelse skulle även förbuds- respektive utplåningsyrkandena falla in under bestämmelsen. I motsvarande forumregel i 10 kap. 8 § RB används också uttrycket ”[t]alan i anledning av skadegörande handling”.

Enligt EG-domstolens fasta rättspraxis skall begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden i artikel 5.3 också anses omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1 i förordningen (se bl.a. mål 189/ 87 Kalfelis [1988] ECR 5565, punkt 17, svensk specialutgåva, volym 9, s. 729 och mål C-27/02 Engler REG 2005 s. I-481, punkt 29). I det ovan nämnda målet Henkel slog sålunda EG-domstolen fast att artikel 5.3 omfattar ett fall av förbudstalan, se punkten 41. EG- domstolen har också gjort klart att även en ren legalitetsprövning av ett visst handlande omfattas av artikel 5.3 (se mål C-18/02 DFDS Torline REG 2004 s. I- 1417, punkt 28).

Det är också lämpligast att en och samma domstol kan ta upp samtliga yrkanden i anledning av en skadegörande handling. Alternativet vore att käranden hänvisas till att väcka talan vid svarandens hemvist beträffande vissa yrkanden. Det skulle motverka syftet med artikel 5.3, nämligen en ändamålsenlig anknytning till en domstol som finns nära skadeorten.

Mot bakgrund av det ovan sagda finner hovrätten att såväl skadestånds- som förbuds- och utplåningsyrkandena faller under artikel 5.3 Bryssel I-förordningen.

Skadeortens belägenhet

Nästa fråga hovrätten har att pröva är den om var skadan inträffat eller kan inträffa. EG-domstolen har här slagit fast att käranden har frihet att med stöd av artikel 5.3 väcka talan antingen vid skadeorten eller handlingsorten (se mål 21/76 Bier [1976] ECR 1735, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 3, s. 209).

Ingenting i processmaterialet ger vid handen att det varit fråga om annat än separata handlingar som lett till de varumärkesintrång som görs gällande beträffande Aredals ensamrätt till varumärket FireDos i Sverige, Spanien, Storbritannien, Benelux-länderna och Frankrike. Det är således fråga om flera olika intrång som får bedömas vart och ett för sig.

Enligt tingsrätten är den omedelbara effekten av ett varumärkesintrång att rättighetsinnehavarens förmögenhet skadas, varvid skadan avseende de påstådda intrången i såväl det svenska som de utländska varumärkesrätterna får anses uppkomma i Sverige.

EG-domstolen har i sin praxis slagit fast att begreppet ”den ort där skadan inträffade” skall tolkas så att det inte avser den ort där den skadelidande påstår sig ha lidit en förmögenhetsskada som följd av en omedelbar skada som uppkommit i en annan medlemsstat (se målet C-364/ 93 Marinari REG 1995 s. I-2719, punkt 21). Frågan om var den omedelbara skadan anses uppkomma i fall av varumärkesintrång har inte besvarats i EG-domstolens praxis men har med stor enighet i litteraturen ansetts uppkomma i skyddslandet (se bl.a. Maunsbach, Svensk domstols behörighet vid gränsöverskridande varumärkestvister - särskilt om Internetrelaterade intrång, s. 134 och Rauscher, Europäisches Zivilprozessrecht, Band I, 2. Aufl., s. 202). Man kan här jämföra med ett intrång i en industrifastighet som stör produktionen. Vid ett sådant intrång inträffar skadan där fastigheten är belägen och inte där eventuella indirekta förmögenhetsskador inträffar. På liknande sätt får vid ett intrång i en varumärkesrätt skadan anses äga rum där varumärkesrätten gäller på grund av registrering eller inarbetning, dvs. i skyddslandet. Aredal gör gällande att MSR begått intrång i Aredals ensamrätt till varumärket FireDos i Sverige, Spanien, Storbritannien, Benelux och Frankrike. I sådana fall har enligt hovrätten den omedelbara skadan inträffat i Sverige för intrånget i det svenska varumärket, i Spanien för intrånget i det spanska varumärket osv. Således finns med stöd av effektortsprincipen behörig domstol i Sverige endast beträffande intrång i det svenska varumärket.

Det återstår slutligen att pröva om någon av de skadegörande handlingar som påstås ha lett till intrång i någon av de utländska varumärkesrätterna företagits i Sverige. Det har i litteraturen gjorts gällande att vid ett immaterialrättsintrång själva handlingen över huvud taget inte kan begås utanför skyddslandet. Ett intrång sker på grund av immaterialrätternas territorialitet per definition inte förrän en intrångshandling begås i skyddslandet. Det har dock hävdats att särskilt vid handlande genom dotterbolag eller vid Internetrelaterade intrång det kan finnas anledning att göra en annan bedömning (se Pålsson, Festskrift till Ulf Bernitz, NIR 2001 s. 136 och Maunsbach, s. 135). Vid denna senare tolkning torde dock den skadegörande handlingen regelmässigt företas vid den skadegörandes hemvist, i detta fall Tyskland. Det har i målet inte påståtts att MSR i Sverige företagit handlingar som lett till intrång i någon av de utländska varumärkesrätterna. Således finns inte heller på denna grund behörighet för svensk domstol att pröva annat än frågan om intrång i det i Sverige registrerade varumärket FireDos. Aredals talan skall därför avvisas såvitt avser andra intrång än det som gjorts gällande i det svenska varumärket.

Slut