NJA 2007 s. 547

Allmän åklagare väckte vid Västmanlands tingsrätt åtal mot M.H., född 1980, för grov kvinnofridskränkning enligt följande gärningsbeskrivning:

M.H. har varit sammanboende med A.G. under tiden omkring den 1 augusti 2005-den 21 december 2005. M.H. har misshandlat och hotat A.G. enligt följande.

Var och en av gärningarna har utgjort ett led i en upprepad kränkning av A.G:s integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla.

Hoten har varit ägnade att hos A.G. framkalla allvarlig fruktan för egen och annans säkerhet till person.

A.G. yrkade skadestånd för sveda och värk och kränkning.

M.H. bestred ansvar och skadeståndsskyldighet.

Till stöd för åtalet åberopade åklagaren förhör med A.G., journalutdrag, rättsintyg och fotografier samt vittnesuppgifter av innehåll att A.G. hade företett skador och för vittnena uttalat att skadorna hade orsakats av M.H.

M.H. överklagade i Svea hovrätt och yrkade ogillande av åtalet för grov kvinnofridskränkning samt A.G:s skadeståndstalan.

Åklagaren och A.G. bestred M.H:s ändringsyrkanden.

Som ny bevisning i hovrätten åberopade M.H. vittnesförhör med sju personer. Samtliga vittnen skulle höras om sina kontakter med M.H. och A.G. till styrkande av att A.G. vid ett stort antal tillfällen hade fört fram osanna uppgifter med egen vinning som syfte och att uppgifter från A.G. därför hade ett ytterst lågt bevisvärde. Ett av de åberopade vittnena, D.L., skulle också höras om att M.H. inte kunde vara skyldig till misshandel den 25 november 2005 (punkt 4 i gärningsbeskrivningen), eftersom M.H. då befann sig på annan plats tillsammans med D.L.

Åklagaren yrkade att den åberopade bevisningen, utom förhöret med D.L., skulle avvisas.

A.G. yrkade att all den åberopade bevisningen skulle avvisas.

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller, referent, och Linda Hallstedt samt tf. hovrättsassessorn Annika Stålnacke) tillät i beslut den 14 mars 2006 vittnesförhör med följande personer:

a) D.L. - att höras om sina och M.H:s förehavanden den 25 november 2005 samt om vad A.G. uppgivit för honom angående att det skulle ha varit någon annan person än M.H. som misshandlat henne. Med förhöret skall styrkas att A.G. kan ha misshandlats av annan person samt att M.H. i vart fall inte misshandlat A.G. den 25 november 2005.

b) M.J. - att höras till styrkande av att M.H. inte kan ha misshandlat A.G. vid ett av de påstådda tillfällena eftersom M.J. vid detta tillfälle såg M.H. på ett gym på andra sidan stan.

c) N.S. - att höras om vad A.G. uppgivit för honom angående att det skulle ha varit någon annan person än M.H. som misshandlat henne till styrkande av att A.G. kan ha misshandlats av annan person än M.H.

Beträffande vittnesförhören med de fyra övriga åberopade vittnena, J.Å., T.W., V.S. och P.S., fann hovrätten att de uppenbart skulle bli utan verkan. Hovrätten tillät därför inte denna bevisning.

M.H. åberopade härefter återigen vittnesförhör med V.S. och P.S. Förhöret med V.S. skulle avse hennes kontakter med A.G. till styrkande av att A.G. led av sjuklig mytomani och därmed inte kunde kontrollera sina uppgifter samt att A.G. själv hade insikt om detta förhållande. Förhöret med P.S. skulle avse hans kontakter med A.G. och med M.H. till styrkande av att A.G. haft en roll i en utpressning som medfört att stora belopp rört sig på hennes konto, vilket kunde ha utgjort ett motiv till misshandel från annan persons sida, att A.G. för vittnet berättat att hon misshandlats av annan än M.H. samt att vittnet och M.H. fått uppdraget att misshandla denna person.

Hovrätten (samma ledamöter som vid det tidigare beslutet) fann i beslut den 23 mars 2006 inte skäl att ändra sitt beslut från den 14 mars 2006 och tillät inte den begärda bevisningen.

Hovrättens beslut den 14 och den 23 mars 2006 fick överklagas endast i samband med överklagande av hovrättens dom eller slutliga beslut i målet.

M.H. överklagade och yrkade att han skulle frikännas från åtalet för grov kvinnofridskränkning, att påföljden för kvarstående brottslighet skulle ändras till ett bötesstraff och att skadeståndsyrkandet skulle ogillas. Vidare yrkade han att han skulle tillåtas att föra den bevisning som hade avvisats av hovrätten i beslut den 14 och den 23 mars 2006.

HD meddelade prövningstillstånd såvitt avsåg hovrättens båda beslut att inte tillåta viss av M.H. åberopad bevisning. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Riksåklagaren och A.G. bestred ändring av hovrättens avvisningsbeslut.

Målet föredrogs.

Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

Hovrätten har avvisat - - - i huvudsak likalydande med HD:s beslut - - - (NJA II 1943 s. 451).

I förevarande fall har tingsrätten anfört att de uppgifter som M.H. lämnat för att dels söka framställa A.G. som en lögnare, dels visa att det finns alternativa händelseförlopp, alternativa gärningsmän och alternativa orsaker till de skador som hon uppvisat, inte vinner stöd från annat håll samt att uppgifterna i sig inte bär sannolikhetens prägel. Uppgifterna har därmed lämnats utan avseende. Tingsrätten har vidare anfört att det i utredningen inte framkommit något som ger anledning att ens befara att A.G. medvetet eller omedvetet har lämnat felaktiga uppgifter om de händelser som förevarit. Hennes berättelse har därför lagts till grund för bedömningen av åtalet. Den bevisning som hovrätten avvisat har åberopats till styrkande av just de omständigheter som tingsrätten avfärdat för att de inte vann stöd från annat håll.

Europadomstolen fann i rättsfallet Jerusalem mot Österrike att det var inkonsekvent av domstolarna att å ena sidan finna vissa påståenden vara obevisade och å andra sidan vägra att uppta erbjuden bevisning på grund av att den ansågs irrelevant (dom den 27 februari 2001, mål nr 26958/95, para 46).

Det kan i förevarande fall inte anses klarlagt att bevisningen åberopats i chikanöst syfte. Med hänsyn till att A.G:s berättelse och tillförlitligheten i hennes uppgifter har lagts till grund för bedömningen av åtalet kan den åberopade bevisningen inte anses sakna värde. Det kan därmed inte heller anses uppenbart att bevisningen skulle bli utan verkan. Hovrättens båda beslut om avvisande av bevisning bör därför undanröjas.

Prövningstillstånd bör - - - i huvudsak likalydande med HD:s beslut - - - erforderlig handläggning.

HD (justitieråden Johan Munck, Ann-Christine Lindeblad, referent, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Per Virdesten) meddelade den 6 juli 2006 beslut, vari anfördes följande:

Bakgrund

Västmanlands tingsrätt dömde den 3 februari 2006 M.H. för bl.a. grov kvinnofridskränkning till fängelse ett år och sex månader och förpliktade honom att utge visst skadestånd till målsäganden, A.G. Den grova kvinnofridskränkningen bestod av misshandel och hotelser, beskrivna i sju delpunkter i gärningspåståendet. Domen meddelades mot M.H:s nekande och grundades i huvudsak på målsägandens uppgifter. M.H. hade gjort gällande att målsäganden var en lögnerska och han hade lämnat uppgifter som skulle visa på bl.a. alternativa händelseförlopp och alternativa gärningsmän. Tingsrätten lämnade M.H:s uppgifter utan avseende då dessa inte vann stöd från annat håll samt uppgifterna i sig inte bar sannolikhetens prägel.

I samband med att M.H. överklagade domen till hovrätten, med yrkande om att åtalet för grov kvinnofridskränkning och skadeståndsyrkandet skulle ogillas, åberopade han bevisning i form av vittnesförhör med sju personer för att styrka de uppgifter som tingsrätten lämnat utan avseende. Genom de överklagade besluten tillät hovrätten vittnesförhör med tre av dessa personer till viss del men avvisade bevisningen i övrigt med motiveringen att den uppenbart skulle bli utan verkan. I hovrätten medgav A.G. att hon ofta ljugit och förklarade det med att hon varit inne i en dålig period men att hon fick behandling av en psykolog.

Genom den överklagade domen ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att två av delpunkterna i gärningsbeskrivningen ogillades, en av dem med hänvisning till att ett av de nya vittnesmålen gav stöd åt vissa av M.H. lämnade uppgifter. Hovrätten bestämde påföljden för den kvarvarande brottsligheten till fängelse i tio månader och nedsatte skadeståndet till A.G. med visst belopp. I de delar M.H. fälldes till ansvar för grov kvinnofridskränkning grundade även hovrätten sin dom i huvudsak på målsägandens uppgifter. I domen beslutades också om förverkande av beslagtagen egendom och om ersättning till den offentlige försvararen, målsägandebiträdet och M.H.

- - -

Skäl

Hovrätten har avvisat viss av M.H. åberopad vittnesbevisning, med motiveringen att den uppenbart skulle bli utan verkan. Ett av förhören har åberopats till styrkande av att A.G. lider av sjuklig mytomani och därmed inte kan kontrollera sina uppgifter samt att hon själv har insikt om detta förhållande. Ett annat förhör har åberopats till styrkande av att A.G. haft en roll i en utpressning som medfört att stora belopp rört sig på hennes konto - vilket påståtts kunna ha utgjort ett motiv till misshandel från annan persons sida - och att hon för vittnet berättat att hon misshandlats av annan än M.H. samt att vittnet och M.H. fått uppdraget att misshandla denna person. Övriga fem förhör har åberopats till styrkande av att A.G. vid ett stort antal tillfällen fört fram osanna uppgifter, ofta med egen vinning som syfte, och att uppgifter från henne därför har ett ytterst lågt bevisvärde.

M.H. har framhållit att målsägandens trovärdighet är av helt central betydelse i målet. Han har anfört att det finns mycket som talar emot hennes trovärdighet, såsom mytomani samt dom och pågående brottsutredningar angående omfattande bedrägeribrott. M.H. menar att hovrätten har gjort sig skyldig till domvilla genom att neka honom att föra bevisning i frågor som varit av central betydelse för utgången i målet och att hans möjligheter att få en rättvis rättegång på detta sätt allvarligt har försvårats. Detta gäller såväl frågor om alternativa gärningsmän som frågor rörande målsägandens trovärdighet.

Riksåklagaren har invänt att de vittnesförhör som M.H. åberopat inte skulle ha tillfört målet något i sak som varit ägnat att påverka målets utgång. Målsäganden har själv medgivit att hon ofta ljugit och att hon haft psykologkontakt på grund av de problem som medför att hon ljuger. Detta har således ingått i underlaget för bedömningen av hennes trovärdighet. Med hänsyn härtill måste det enligt riksåklagaren vara utan betydelse att hon till ett av de åberopade vittnena uppgett att hon var mytoman. Vidare kan det inte ha någon betydelse att i målet införa ytterligare bevisning om målsägandens trovärdighet utan att bevisningen kan knytas till någon konkret händelse som omfattas av åtalet. Riksåklagaren har erinrat om domstolens skyldighet att se till att inget onödigt dras in i målet. När det gäller förhör med det vittne som skall höras om att målsäganden haft en roll i en utpressning och att hon uppgett att hon misshandlats av en annan person, anser riksåklagaren att detta förhör måste anses ha en mycket begränsad betydelse.

A.G. har anfört att den åberopade bevisningen utgör s.k. karaktärsbevisning, som enbart syftar till att smutskasta henne och inte skulle tillföra målet någonting. Hon har redan tidigare berättat att hon under vissa förhållanden fabulerar, att hon har gått i samtalsterapi för att få hjälp med problemet och att hon har sjukdomsinsikt. Däremot har hon inte fått diagnosen mytomani. Hon har framhållit att även om hennes trovärdighet kan ifrågasättas, så finns det mycket stark stödbevisning i målet som styrker åtalet.

I artikel 6:3 d) i Europakonventionen föreskrivs att den tilltalade skall ha rätt att för egen räkning få vittnen kallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade emot honom. Nationell lag får dock uppställa villkor för inkallande och hörande av vittnen. Rätten får t.ex. vägra att tillåta ett förhör om det inte skulle vara ägnat att bidra till utredningen i målet. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. s. 289 f.)

Enligt 35 kap. 7 § RB kan rätten besluta att inte tillåta bevisning som den bedömer uppenbart skulle bli utan verkan. Med detta avses att beviset inte skall kunna förändra det totala bevisvärdet rörande ett visst bevisfaktum, så att tillräcklig bevisning uppnås eller inte längre anses föreligga, och detta skall vara uppenbart. För att bevisning skall kunna avvisas på den ifrågavarande grunden måste den helt kunna frånkännas värde. (Se Fitger, Rättegångsbalken II s. 35:66 f. och NJA 2000 C 8.)

Det finns i svensk rätt i princip inget hinder mot att förebringa bevisning rörande parts eller vittnes personliga förhållanden, anseende eller karaktär i syfte att påverka bedömningen av dennes utsagas trovärdighet. Domstolen kan dock vägra att ta upp bevisning rörande en parts eller vittnes trovärdighet i allmänhet, om sådan läggs fram i chikanöst syfte (NJA II 1943 s. 451).

I förevarande fall har tingsrätten anfört att de uppgifter som M.H. lämnat för att söka framställa A.G. som en lögnerska och visa att det finns alternativa händelseförlopp, alternativa gärningsmän och alternativa orsaker till de skador som hon uppvisat inte vinner stöd från annat håll samt att uppgifterna i sig inte bär sannolikhetens prägel. Uppgifterna har därmed lämnats utan avseende. Tingsrätten har vidare anfört att det i utredningen inte framkommit något som ger anledning att ens befara att A.G. medvetet eller omedvetet har lämnat felaktiga uppgifter om de händelser som förevarit. Hennes berättelse har därför lagts till grund för bedömningen av åtalet. Den bevisning som hovrätten avvisat har åberopats till styrkande av bl.a. de omständigheter som tingsrätten avfärdat därför att de inte vann stöd från annat håll. Det kan inte anses att bevisningen åberopats i chikanöst syfte.

Den aktuella situationen kan sägas påminna om den som förelåg i Europadomstolens rättsfall Jerusalem mot Österrike. Europadomstolen fann där att det var inkonsekvent av de nationella domstolarna att å ena sidan finna vissa påståenden vara obevisade och å andra sidan vägra att uppta erbjuden bevisning på grund av att den ansågs irrelevant (dom den 27 februari 2001, p. 46, Reports of Judgments and Decisions 2001- II).

I det aktuella läget fanns det anledning för hovrätten att vara generös i fråga om tillåtande av den vittnesbevisning som erbjöds från M.H:s sida till styrkande av att A.G. lider av vad han kallat sjuklig mytomani. När det gäller att nu bedöma frågan måste beaktas att A.G. i hovrätten själv medgav att hon ofta talat osanning och att hon fått behandling för detta. Hovrätten har emellertid ändå i huvudsak lagt hennes berättelse till grund för bedömning av åtalet med hänvisning till att hon ansågs ha lämnat sammanhängande, detaljerade och i sig trovärdiga uppgifter och att de vann stöd av viss annan bevisning. Att märka är dock att den omständigheten att en berättelse är detaljrik och sammanhängande visserligen är av betydelse vid bevisvärderingen men inte nödvändigtvis behöver innebära att den är sann samt att stödbevisningen till stora delar var inriktad på att visa att A.G. hade uppvisat skador och inte hur hon hade erhållit dem. Den av M.H. åberopade bevisningen kan därför inte anses helt sakna värde. Med hänsyn till vad nu sagts kan inte heller med beaktande av A.G:s uppgifter i hovrätten anses att M.H. har erhållit en rättvis rättegång. Hovrättens båda beslut om avvisande av bevisning bör därför ändras och den av M.H. åberopade bevisningen tillåtas.

Prövningstillstånd bör meddelas i de delar M.H:s ansökan därom förklarats vilande. Vidare bör hovrättens dom undanröjas, utom såvitt avser de ogillade delpunkterna i åtalet, beslutet om förverkande av beslagtagen egendom samt besluten om ersättning till den offentlige försvararen, målsägandebiträdet och M.H., samt målet återförvisas till hovrätten för erforderlig handläggning.