NJA 2021 s. 286
Bevisning i form av belastande uppgifter, som en misstänkt har lämnat till polisen i en situation där rätten till försvarare har åsidosatts, ska i regel bedömas inom ramen för domstolens fria bevisprövning. Normalt föreligger inte förutsättningar att avvisa sådan bevisning på den grunden att den uppenbart skulle bli utan verkan.
Solna tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Solna tingsrätt mot Y.A-J. för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) med följande gärningsbeskrivning.
Y.A-J. har innehaft en tårgas-/signalpistol som blivit omgjord till ett halvautomatiskt skarpt skjutvapen med tillhörande ammunition utan att ha rätt till det. Det hände den 18 februari 2020 på Kvarnhagsgatan 136, Hässelby, Stockholms stad.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom vapnet varit av särskilt farlig beskaffenhet då det är litet och lätt att dölja, det har saknat legalt användningsområde samt har innehafts med tillhörande och särskilt farlig ammunition. Dessutom har gärningen varit av särskilt farlig art då vapnet förvarats lättillgängligt och öppet i en lägenhet där andra personer vistas och har tillträde, det har innehafts tillsammans med skyddsutrustning och det har kunnat befaras att vapnet skulle komma till brottslig användning.
I anslutning till ansvarsyrkandet yrkade åklagaren att en pistol med tillhörande ammunition samt skyddsvästar och skyddsplattor skulle förverkas från Y.A-J.
Y.A-J. förnekade gärningen. Om tingsrätten skulle anse gärningen styrkt, gjorde han gällande att den skulle rubriceras som brott av normalgraden. Han hade ingen erinran mot förverkandeyrkandena.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Ulf Wredlert och tre nämndemän) anförde följande i dom den 31 mars 2020.
UTREDNINGEN
Y.A-J. har hörts. På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med E.Sö. (polis), E.St. (polis) och J.O. (slutballistiker vid Totalförsvarets Forskningsinstitut).
Åklagaren har som övrig bevisning åberopat beslagsprotokoll avseende vapnet med hölster och skyddsutrustning, skiss och fotografier avseende fynd av vapnet med tillhörande hölster och skyddsutrustning, hyreskontrakt samt vapenundersökning och utlåtande angående ammunition.
I målet får följande anses utrett. I samband med husrannsakan i en lägenhet på Kvarnhagsgatan påträffade polisen en pistol under en dyna i en soffa i lägenhetens vardagsrum. I lägenheten påträffades också ett vapenhölster och i ett till lägenheten tillhörande förråd påträffades ett flertal skyddsvästar och skyddsplattor som används i skyddsvästar. Det är Y.A-J:s mamma som har hyreskontraktet för aktuell lägenhet. Då husrannsakan genomfördes befann sig Y.A-J. och hans då höggravida flickvän i lägenheten.
Nationellt forensiskt centrum (NFC) har redovisat att det påträffade vapnet är en halvautomatisk tårgas-/signalpistol som modifierats till ett skarpt skjutvapen i kaliber 7,65 Browning. Pistolen har tillverkats i Turkiet och är av fabrikatet Ekol Voltran, modell Special 99. I pistolen fanns ett magasin som var laddat med fyra skarpa patroner. Två patroner var helmantlade och två patroner var av typen hålspetskulor. Kulor med hålspets har ett hål längst fram i spetsen vilket gör att kulan öppnar sig vid anslag och ger upphov till en större träffyta.
Y.A-J. har uppgett att han inte vill lämna några kommentarer om händelsen eller angående några andra förhållanden. Han vill t.ex. inte lämna några kommentarer angående om han utsatts för något hot, om han har en flickvän som heter Isabelle som bor på adressen, om det är hans mamma som hyr lägenheten, om han kände till att det fanns ett vapen och ett vapenhölster i lägenheten eller om det fanns några skyddsvästar i källarförrådet.
E.Sö. har uppgett bl.a. följande. Det meddelades ett beslut om husrannsakan eftersom det fanns anledning att anta att lägenheten var inblandad i brottslig verksamhet. Då hon knackade på lägenhetsdörren öppnades den av Y.A-J. I lägenheten fanns utöver Y.A-J. hans höggravida flickvän Isabelle. De fick inledningsvis sätta sig i soffan i vardagsrummet och hon befann sig då i anslutning till dem. Då frågan om identifiering kom upp hämtade Y.A-J. och Isabelle självmant sina pass från garderoben i deras sovrum. Då Y.A-J. fick reda på att polisen hade hittat ett flertal skyddsvästar i källarförrådet sa han ”ska ni ta mina skyddsvästar”. Efter att Y.A-J. och Isabelle flyttats till sovrummet genomsökte hon själv vardagsrummet och hittade en pistol under en soffdyna. Vapnet var lätt att hitta och låg så till att det kunde tas fram på någon sekund. Eftersom pistolen hade ett plastigt utseende, och såg ut som en leksakspistol, frågade hon Y.A-J. om han hade en soft air gun. Han svarade då ”ja” och skrattade. Då hon följde upp med att fråga ”eller är den riktig” svarade Y.A-J. ”ja” även på denna fråga. Y.A-J. sade också ”jo den är riktig”. Hon tyckte att Y.A-J. betedde sig märkligt som skrattade då han bekräftade att han hade ett riktigt vapen samtidigt som hans flickvän snart skulle föda barn. Y.A-J. verkade verkligen inte förvånad över att polisen hade hittat ett vapen i lägenheten. Efter att ha tittat närmare på pistolen tyckte hon att den såg riktig ut. Hon fick också detta bekräftat efter att ha skickat bilder på vapnet till kolleger. Vid genomsökningen av lägenheten hittade en kollega ett pistolhölster. Hölstret var mjukt och passade enligt hennes uppfattning till den pistol som hittades i soffan och passade även till vilken annan pistol som helst, t.ex. hennes egen pistol. Y.A-J. uppgav att det var han själv, hans fru och hans mamma som bodde i lägenheten. Han berättade att det var moderns lägenhet och att de hade fått hennes tillstånd att bo i lägenheten. Y.A-J. ville inte att de skulle gå in i mammans rum som han också pekade ut. Det var uppenbart att Y.A-J. och Isabelle bodde i lägenheten. Isabelle skulle föda barn inom kort och det fanns en bebissäng och en massa bebiskläder i lägenheten, bl.a. i sovrummet och vardagsrummet. Det var uppenbart att lägenheten var förberedd för ett litet barn. Alla manskläderna i lägenheten fanns i garderoben i Y.A-J:s och Isabelles sovrum. I badrummet fanns tre tandborstar som såg oanvända ut. I övrigt fanns det en massa kvinnoprodukter i badrummet och det var uppenbart att det även bodde en äldre kvinna i lägenheten. Det fanns inte något som talade för att det bodde andra än de personer som Y.A-J. uppgett i lägenheten. I samband med husrannsakan svarade Y.A-J. på frågor men han lämnade också uppgifter spontant.
E.St. har uppgett bl.a. följande. – – –
J.O. har uppgett bl.a. följande. – – –
DOMSKÄL
Vad krävs för en fällande dom?
För en fällande dom i brottmål krävs att domstolen genom den utredning som har lagts fram i målet finner det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som har lagts honom eller henne till last. Beviskravet i brottmål ställer krav på att andra alternativa händelseförlopp än det av åklagaren påstådda i praktiken kan anses uteslutna, dvs. att de är omöjliga eller så osannolika att de inte förtjänar avseende. Om inte annat anges krävs att den tilltalade har begått den aktuella gärningen med uppsåt.
Y.A-J. ska dömas för den åtalade gärningen
Tingsrättens prövning
I samband med polisens husrannsakan påträffades en halvautomatisk pistol med kalibern 7,65 laddad med fyra patroner i den lägenhet där Y.A-J. och hans flickvän befann sig. Vapnet och ammunitionen kräver tillstånd enligt vapenlagen (1996:67). Y.A-J. har förnekat gärningen. Fråga är om Y.A-J. kan knytas till det påträffade vapnet med tillhörande ammunition och dömas för den åtalade gärningen.
Bevisning om Y.A-J:s uttalanden i samband med händelsen får beaktas
I samband med att vapnet påträffades lämnade Y.A-J. vissa uppgifter till närvarande poliser. Y.A-J. har invänt mot att bevisning om vad han uppgav i samband med händelsen ska få åberopas och läggas till grund för tingsrättens bedömning. Som skäl för detta har han uppgett att uppgiftslämnandet inte skett i enlighet med de krav som gäller för förhör enligt rättegångsbalken och strider mot den rätt till rättvis rättegång som följer av Europakonventionen.
Enligt 35 kap. 1 § RB ska rätten avgöra vad som är bevisat i målet efter en samvetsgrann prövning av allt som förekommit. Utgångspunkten är att det råder fri bevisföring och fri bevisprövning. Huvudregeln i svensk rätt är att parterna kan åberopa relevant bevisning även om den inte har tillkommit i föreskriven ordning eller bevisets ursprung är oklart, jfr NJA 2011 s. 638 p. 18. I vad mån åtkomsten eller bevisets ursprung ska tillmätas någon betydelse är ett förhållande som domstolen har att beakta inom ramen för sin fria bevisprövning och gäller följaktligen inte frågan om beviset ska tillåtas eller ej. Prövningen bör i stället inriktas på frågan om den genomförda åtgärden i något avseende påverkar bedömningen i brottmålet, jfr NJA 2011 s. 638 p. 15. Ytterst ankommer det på domstolen att beakta den tilltalades rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen.
I rätten till en rättvis rättegång ligger att en misstänkt inte behöver uttala sig eller lämna information som är belastande för honom eller henne. Detta har ansetts vara ett centralt inslag i en rättvis rättegång och tjänar syftet att skydda den som anklagas för brott för otillbörliga påtryckningar från myndigheternas sida.
Av central betydelse är dock att bedömningen enligt artikel 6 ska omfatta förfarandet som helhet snarare än enskilda inslag i bevisföringen. Enligt HD framgår av Europadomstolens praxis att frågan om vilken utredning som får läggas fram för en nationell domstol är en angelägenhet för den nationella rättsordningen och att det kan vara legitimt att åberopa sådan utredning som skaffats fram på ett sätt som inte är förenligt med konventionen, jfr NJA 2011 s. 638 p. 16 och 17.
I samband med husrannsakan lämnade Y.A-J. ett flertal uppgifter till polisen. Det finns inte skäl att ifrågasätta E.Sö:s uppgifter om att uppgiftslämnandet skedde både spontant och med anledning av frågor från polisen. Mot bakgrund av de uppgifter som E.Sö. har lämnat står det enligt tingsrätten klart att polisens frågor främst avsåg att klarlägga om det var fråga om ett riktigt vapen som polisen hittade. Ett sådant frågeställande är högst naturligt med hänsyn till de säkerhets- och hanteringskrav som gäller vid handhavande av vapen och de ingripandeåtgärder som ett riktigt vapen föranleder.
Tingsrätten anser inte att förhållandena är sådana att det strider mot rättegångsbalkens regler att beakta bevisning angående Y.A-J:s uppgiftslämnande i samband med husrannsakan då vapnet anträffades. Ett beaktande av hans uppgifter strider enligt tingsrätten inte heller mot Europakonventionens regler om rätten till en rättvis rättegång. Y.A-J:s uppgiftslämnande vid påträffandet av vapnet är inte den enda bevisningen. Y.A-J. har också haft goda möjligheter att ifrågasätta bevisningen, anlägga synpunkter på bevisningens värde och hållbarhet samt föra motbevisning.
Y.A-J:s uppgifter ger stöd för den åtalade gärningen
Det finns allmänt skäl att bedöma uppgifter som en tilltalad lämnat under förundersökningen med försiktighet. Uppgifterna kan till exempel ha missuppfattats eller blivit missvisande av flera skäl. Förhör eller samtal med en tilltalad under förundersökningen sker inte heller med samma rättssäkerhetsgarantier som gäller vid förhör inför en domstol och i parternas närvaro, jfr NJA 2015 s. 702 p. 25.
E.Sö. har uppgett att Y.A-J., då han konfronterades med vapenfyndet, först svarade ja på hennes fråga om det var en soft air gun, sedan svarade ja på hennes följdfråga om det var fråga om en riktig pistol och också bekräftade att det var en riktig pistol genom att uttala ”jo den är riktig”. Det finns inte anledning att ifrågasätta E.Sö:s uppgifter om vad Y.A-J. uttalade. Med hänsyn till att uppgifterna lämnades i omedelbar anslutning till vapenfyndet, och uppgifternas enkla och entydiga karaktär, finns det enligt tingsrätten inte utrymme för missförstånd eller missuppfattning om vad Y.A-J. avsåg med sina uttalanden. Vad som framkommit talar med styrka för att Y.A-J. kan kopplas till aktuellt vapen. Även de uppgifter som E.Sö. har lämnat om Y.A-J:s likgiltiga reaktion då han konfronterades med vapnet talar för en sådan koppling.
Även andra omständigheter ger stöd för den åtalade gärningen
Det finns utöver Y.A-J:s tydliga uttalanden avseenden vapnet även andra omständigheter som talar för att Y.A-J. kan kopplas till aktuellt vapen.
Vapnet påträffades i den lägenhet där Y.A-J. och hans höggravida flickvän befann sig. E.Sö. har lämnat uppgifter som talar för att de båda bodde stadigvarande i lägenheten i samband med händelsen. Hon har bland annat berättat att det fanns bebiskläder utspridda på flera platser i lägenheten, att det saknades spår av främmande personer i lägenheten och att både Y.A-J. och hans fru hämtade sina pass från garderoben i ett av sovrummen. Vidare har E.Sö. uppgett att Y.A-J. i samband med händelsen själv nämnde att det var han själv, hans flickvän och hans mamma som bodde i lägenheten. Vad som framkommit talar för att vapnet kan kopplas till Y.A-J. och att det är högst osannolikt att någon utomstående person kan ha placerat vapnet i lägenheten utan att Y.A-J. visste om detta.
I samband med husrannsakan påträffade polisen ett vapenhölster i lägenheten. Det finns inte skäl att ifrågasätta E.Sö:s uppgifter om att det var ett ordinärt hölster som passade till det påträffade vapnet och också passade till vilken pistol som helst. Med beaktande av det begränsat antal personer som disponerade lägenheten talar även fyndet av vapenhölstret för att pistolen kan kopplas till Y.A-J.
Även fynden av skyddsvästar och skyddsplattor i källarförrådet, till vilket Y.A-J. enligt E.St. hade nycklar, talar i viss mån för att Y.A-J. kan kopplas till vapnet. Det finns inte anledning att ifrågasätta E.Sö:s och E.St:s uppgifter om att Y.A-J. i samband med händelsen uttalade att de skyddsvästar m.m. som påträffades i källarförrådet tillhörde honom.
Sammanfattande bedömning
Vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter anser tingsrätten att det är ställt utom rimligt tvivel att Y.A-J. har gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Det är med andra ord praktiskt taget uteslutet att det kan förhålla sig på något annat sätt.
På anförda skäl fann tingsrätten vidare att gärningen skulle rubriceras som grovt vapenbrott, att påföljden skulle bestämmas till fängelse i två år, att Y.A-J. skulle kvarbli i häkte samt att åklagarens yrkanden om förverkande skulle bifallas.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde Y.A-J. för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen till fängelse 2 år. En pistol med tillhörande ammunition samt skyddsvästar och skyddsplattor, som hade tagits i beslag, förklarades förverkade. Beslagen skulle bestå. Y.A-J. skulle stanna kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.
Svea hovrätt
Y.A-J. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet för grovt vapenbrott. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle bedöma gärningen som brott av normalgraden och – under alla förhållanden – lindra straffet.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Monika Sörbom, hovrättsrådet Monica Björnfot Spaak, tf. hovrättsassessorn Marcus Wågman, referent, och nämndemannen Britt-Marie Bjerver) anförde följande i dom den 26 juni 2020.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Utredningen i hovrätten
Utredningen är densamma i hovrätten som i tingsrätten. Därutöver har tilläggsfrågor ställts till Y.A-J. och vittnet E.Sö. M.K., som är polis och som närvarade vid husrannsakan, har i hovrätten hörts som vittne. Y.A-J. har åberopat en promemoria upprättad av polismannen E.St. och två skärmdumpar från hemsidor som säljer hölster till s.k. soft air-guns.
Åklagaren åberopade i hovrätten även en uppspelning av en inspelning från en polis kroppskamera som gjordes i samband med att Y.A-J. fördes till arresten efter att ha gripits. Inspelningen hade ostridigt gjorts utan att Y.A-J. informerats vare sig om att inspelningen ägde rum, sin rätt till försvarare eller sin rätt att inte uttala sig. Under huvudförhandlingen avvisade hovrätten beviset. Hovrätten angav att omständigheterna kring inspelningens tillkomst sammantaget utgjorde sådana brister i de rättssäkerhetsgarantier som följer av bl.a. rättegångsbalken och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna att det redan på dessa grunder var uppenbart att beviset skulle bli utan verkan (se 35 kap. 7 § 3 RB).
De personer som har hörts i hovrätten har uppgett i huvudsak följande.
Y.A-J.: När han var hemma knackade ett par poliser på hans dörr och sade att de skulle genomföra en husrannsakan. Poliserna bad honom och hans fru sätta sig i sovrummet. Den kvinnliga polisen ropade på sin kollega, som gick ut från sovrummet och stängde dörren efter sig. Efter ett tag kom den kvinnliga polisen tillbaka och frågade om han hade en soft air-gun. Han svarade ja. Hon frågade även om den var riktig och då skrattade han. Han tyckte det var en konstig fråga eftersom alla soft air-guns är riktiga. Hon skrek och frågade igen om den var riktig och han svarade på nytt ja. Den manliga polisen frågade hur många kulor som fanns i vapnet. Han svarade att det kunde finnas ”flera” kulor eller att det kunde vara oladdat. Polisen som hörde ”fyra kulor” måste ha missförstått honom. Han sade inte heller att han hade ett vapen för att försvara sig. Innan polisen anlände hade han besök av en vän. De umgicks i vardagsrummet. Han gick på toaletten och när han kom tillbaka till vardagsrummet verkade vännen stressad. Denne sade att han skulle göra ett ärende och komma tillbaka efter ett par timmar. Det vapen som hittades var inte hans. Han har en soft air-gun. Att den inte hittades i lägenheten eller i förrådet kan bero på att han nyss har flyttat och att den kan ha kommit bort i samband med flytten. Det vapenhölster som hittades hör till hans soft air-gun. Två av de skyddsvästar som hittades i förrådet tillhör honom. Han har dem eftersom han tidigare har arbetat som dörrvakt.
E.Sö.: Hon tror inte att Y.A-J. kan ha sett vapnet medan han befann sig i sovrummet. Denne måste dock ha förstått att de skulle leta igenom vardagsrummet. Hon tror heller inte att han kan ha sett vapnet när han fördes ut från lägenheten. För henne var det helt självklart vad hon menade med sina frågor och Y.A-J. kan inte ha missförstått henne.
M.K.: Han var med vid den husrannsakan som genomfördes i lägenheten. När vapnet hittades befann sig han i sovrummet tillsammans med Y.A-J. och dennes fru. Han stängde dörren till sovrummet och gick ut till vardagsrummet för att undersöka vapnet. Först trodde han inte att det var ett riktigt vapen men efter att ha vänt och känt på vapnet misstänkte han att det kunde vara riktigt. Han frågade Y.A-J. om det var ett riktigt vapen vilket Y.A-J. bekräftade. Han frågade också om det fanns någon kula i loppet. Y.A-J. svarade att det inte fanns en kula i loppet men däremot fyra patroner i magasinet. Denne nekade också till att ha provskjutit vapnet. Han uppfattade det som att Y.A-J. hade vapnet för att skydda sig själv, eftersom denne sade att saker kunde ”gå fort” som svar på en fråga från honom om Y.A-J. hade en hotbild mot sig.
Hovrättens bedömning i sak
Som tingsrätten angett är det utrett att polisen vid en husrannsakan i en lägenhet på Kvarnhagsgatan påträffade en pistol och ett vapenhölster samt att det i ett förråd som hörde till lägenheten påträffades flera skyddsvästar och skyddsplattor. Det är också utrett att lägenheten disponerades av Y.A-J. och hans flickvän, som båda befann sig i lägenheten när husrannsakan genomfördes.
Frågan i målet är om det är visat att Y.A-J. har innehaft vapnet.
Någon teknisk bevisning i form av t.ex. DNA eller fingeravtryck som binder Y.A-J. till vapnet finns inte i målet. Åklagarens bevisning till stöd för att vapnet innehades av just Y.A-J., och alltså inte av någon annan som disponerade eller vistades i lägenheten, består framför allt av de uppgifter som E.Sö. och M.K. har uppgett att Y.A-J. lämnade medan husrannsakan genomfördes.
Vid bedömningen av vilket bevisvärde dessa uppgifter har beaktar hovrätten följande.
I målet är inte helt klarlagt i vilket syfte husrannsakan mot lägenheten på Kvarnhagsgatan genomfördes. Det finns uppgifter i utredningen om att husrannsakan gjordes med anledning av spaning på en annan person och att syftet var ett annat än att leta efter det vapen som senare togs i beslag. Av E.Sö:s och M.K:s uppgifter framgår vidare att polisen inledningsvis inte var säkra på att det vapen som hittades var riktigt. Samtidigt tyder de frågor som ställdes till Y.A-J. och de åtgärder som E.Sö. och M.K. vidtog med vapnet, bl.a. att fotografera det och att känna på det, att de i vart fall misstänkte att vapnet var riktigt och att Y.A-J. kunde vara innehavare till det. Mot den bakgrunden anser hovrätten att Y.A-J:s situation, åtminstone i det skedet när E.Sö. och M.K. ställde sina frågor, hade påverkats så väsentligt att han då måste anses ha varit anklagad för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen (jfr NJA 2018 s. 394 p. 12 med hänvisningar till Europadomstolens praxis).
Enligt artikel 6 i Europakonventionen garanteras den som är anklagad för brott en rättvis rättegång. Det innefattar bl.a. rätten att underrättas om innebörden av och grunden för den anklagelse som riktas mot en, att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar samt att biträdas av en försvarare. Enligt konventionen har den anklagade även rätt att tiga och behöver inte belasta sig själv. Syftet med den senare rättigheten är att den som anklagats för brott ska skyddas mot otillbörliga påtryckningar från myndigheternas sida. Europadomstolen har i sin praxis betonat sambandet mellan denna rättighet och rätten till försvarare, bl.a. eftersom närvaron av en försvarare vid förhör säkerställer att rätten att inte belasta sig själv får verkligt genomslag (se t.ex. Europadomstolens dom den 27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, p. 54).
Motsvarande regler om den misstänktes rätt under förundersökningen finns i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. När någon skäligen misstänks för ett brott ska denne underrättas om misstanken, sin rätt att anlita försvarare samt sin rätt att inte yttra sig över misstanken och att heller inte i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld (23 kap. 18 § RB och 12 § förundersökningskungörelsen). Förhör med misstänkta och andra ska nedtecknas, och den som har hörts ska få sin utsaga uppläst eller på annat sätt ges tillfälle att granska nedteckningen och invända mot innehållet i den (23 kap. 21 § RB).
Y.A-J:s uppgifter – såsom E.Sö. och M.K. har uppfattat dem – lämnades under ett pågående ingripande. Y.A-J. hade inte underrättats om att han var misstänkt för brott och biträddes inte av försvarare. Det som han påstås ha sagt har heller inte nedtecknats och Y.A-J. har följaktligen inte getts möjlighet att granska uppgifterna och invända mot eventuella felaktigheter. Dessa omständigheter gör sammantaget att det finns skäl att värdera E.Sö:s och M.K:s uppgifter med betydande försiktighet. Hovrätten kan konstatera att det som de har berättat visserligen talar för att vapnet innehades av Y.A-J. Hovrätten kan dock samtidigt konstatera att deras uppgifter inte är entydiga och att de innehåller oklarheter bl.a. i fråga om vilka frågor som ställdes och i vilket skede av händelseförloppet. Y.A-J. har vidare förklarat att han hela tiden syftade på en soft air-gun och att M.K. måste ha missuppfattat honom när han sade att det fanns ”flera” kulor i magasinet. Y.A-J. har också pekat på möjligheten att vapnet lades dit av den person som ostridigt något före husrannsakan befann sig i lägenheten och som polismannen E.St. såg lämna lägenheten springande.
Vid en samlad bedömning anser hovrätten att E.Sö:s och M.K:s uppgifter, vare sig sedda för sig själva eller i förening med övrig utredning, inte är tillräckliga för att binda Y.A-J. till vapnet. Tvärtom ger utredningen utrymme för en alternativ gärningsman. Y.A-J. ska därför frikännas från åtalet för grovt vapenbrott och tingsrättens dom ändras i enlighet med detta.
När det gäller frågan om förverkande bedömer hovrätten att vapnet samt skyddsvästarna och skyddsplattorna är sådana föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning (36 kap. 3 § 1 BrB). Tingsrättens dom i denna del ska därmed inte ändras.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten frikände Y.A-J. från åtalet för grovt vapenbrott och upphävde det som tingsrätten hade bestämt om påföljd. Det som tingsrätten hade bestämt om beslag skulle fortsätta att gälla.
Nämndemannen Lars-Peter Swärdh var skiljaktig och ville fastställa tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Riksåklagaren överklagade och yrkade att Y.A-J. skulle dömas för grovt vapenbrott, att påföljden skulle bestämmas till fängelse och att HD som bevisning skulle tillåta den av åklagaren åberopade inspelningen från polisens kroppskamera.
Y.A-J. motsatte sig yrkandena.
Om den av åklagaren åberopade inspelningen skulle tillåtas som bevisning, begärde båda parter att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning.
HD meddelade prövningstillstånd i fråga om den av åklagaren åberopade inspelningen från polisens kroppskamera skulle tillåtas som bevisning. HD vilandeförklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Elin Dalenius, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–5 överensstämmer med p. 1–5 i HD:s skäl.
Frågan i HD
Frågan i HD är om belastande uppgifter som en tilltalad har lämnat till polisen utan tillgång till försvarare och utan att ha informerats om rätten till försvarare, rätten att inte yttra sig och rätten att inte belasta sig själv kan anses bli uppenbart utan verkan som en följd av att dessa rättigheter har inskränkts och därmed avvisas som bevisning med stöd av 35 kap. 7 § 3 RB.
Rätten till en rättvis rättegång – rättigheter under förundersökningen
Den misstänktes rättigheter enligt rättegångsbalkens regler m.m.
7–10. Överensstämmer med p. 10–13 i HD:s skäl.
Den misstänktes rättigheter enligt Europeiska unionens stadga och försvarardirektivet
Inom EU garanteras rätten till en rättvis rättegång genom bl.a. artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt det s.k. försvarardirektivet (Fotnot: Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet.). Enligt artikel 3 i direktivet ska den misstänkte eller tilltalade få tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter, såvitt nu är relevant, innan han eller hon förhörs av polisen eller annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet och utan onödigt dröjsmål efter ett frihetsberövande. Tillgången till försvarare får endast i undantagsfall begränsas under de förutsättningar som anges närmare i artikeln.
Bestämmelserna i direktivet bör, när de motsvarar de rättigheter som garanteras av Europakonventionen, tillämpas i konsekvens med rättigheterna i konventionen och så som de utvecklats genom Europadomstolens rättspraxis (beaktandesats 53).
Den misstänktes rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen
Överensstämmer med p. 17 i HD:s skäl.
Rätten att inte belasta sig själv är dock inte absolut. Det är bara när ett framtvingande av uppgifter inkräktar på själva kärnan av (”destroys the very essence of”) rätten att inte belasta sig själv som det föreligger en kränkning. (Se t.ex. O’Halloran and Francis v. the United Kingdom [GC], nos. 15809/02 and 25624/02, § 55, ECHR 2007-III och Ibrahim and Others v. the United Kingdom [GC], nos. 50541/08 and 3 others, §§ 267 och 269, 13 September 2016.)
Överensstämmer med p. 18 i HD:s skäl.
Överensstämmer med p. 21 i HD:s skäl.
17–19. Överensstämmer i huvudsak med p. 19 och 20 i HD:s skäl.
Bevis som tillkommit i strid med rätten till försvarare
Den fria bevisprövningen
Överensstämmer med p. 7 i HD:s skäl.
21 och 22. Överensstämmer med p. 15 och 16 i HD:s skäl.
Europadomstolens rättspraxis
Frågan om rätten till en rättvis rättegång har kränkts när någon som har anklagats för brott, utan att tvingande skäl har förelegat, har nekats tillgång till försvarare under det inledande skedet av en förundersökning har varit föremål för prövning i ett flertal mål i Europadomstolen.
24–26. Överensstämmer med p. 22–25 i HD:s skäl.
Bedömningen av bevisets värde ska i regel göras inom ramen för den fria bevisprövningen
Överensstämmer med p. 26 i HD:s skäl.
Överensstämmer i huvudsak med p. 8 i HD:s skäl.
29–32. Överensstämmer med p. 27–30 i HD:s skäl.
Bedömningen i detta fall
33–35. Överensstämmer med p. 31–33 i HD:s skäl.
Eftersom hovrätten har funnit att den övriga bevisningen inte har varit tillräcklig för att döma Y.A-J. för grovt vapenbrott saknas det dock skäl att ändra hovrättens beslut och tillåta att inspelningen åberopas (jfr p. 34). Hovrättens beslut ska därför inte ändras.
Det finns mot den bakgrunden inte skäl att meddela prövningstillstånd i resterande delar av målet.
HD:S AVGÖRANDE
HD avslår överklagandet av hovrättens beslut den 17 juni 2020.
HD meddelar inte prövningstillstånd med anledning av överklagandet av hovrättens dom den 26 juni 2020. Hovrättens dom står därmed fast.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, Dag Mattsson, Malin Bonthron, referent, och Eric M. Runesson) meddelade den 21 april 2021 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Y.A-J. åtalades vid tingsrätten för grovt vapenbrott. Han förnekade gärningen och avstod vid huvudförhandlingen från att besvara frågor om händelsen. Tingsrätten konstaterade att det i den lägenhet där Y.A-J. hade befunnit sig den aktuella dagen hade påträffats ett vapen och ammunition som krävde tillstånd. Mot bakgrund av de uppgifter som Y.A-J. hade lämnat till polisen i samband med husrannsakan och de övriga omständigheter som framkommit i målet bedömde tingsrätten att åtalet var styrkt. Y.A-J. dömdes för grovt vapenbrott till fängelse i två år.
I hovrätten åberopade åklagaren som ny bevisning bl.a. en inspelning med kroppskamera som en polis gjorde i samband med att Y.A-J. fördes till arresten efter att ha gripits. Inspelningen åberopades för att styrka att Y.A-J. under transporten hade lämnat uppgifter om vapnets beskaffenhet. Y.A-J. begärde att den nya bevisningen skulle avvisas.
Hovrätten har avvisat den åberopade inspelningen med stöd av 35 kap. 7 § 3 RB. Som skäl för beslutet har hovrätten angett att inspelningen skedde i samband med att Y.A-J. fördes till arresten efter gripandet, att det var ostridigt att inspelningen skedde utan att han hade fått information om att den ägde rum och att han inte heller hade informerats om sin rätt att inte uttala sig eller sin rätt till försvarare. Dessa omständigheter hade enligt hovrätten utgjort sådana brister i de rättssäkerhetsgarantier som följer av bl.a. rättegångsbalken och Europakonventionen att det redan på dessa grunder var uppenbart att beviset skulle bli utan verkan.
Hovrätten har frikänt Y.A-J. från åtalet för grovt vapenbrott.
HD har meddelat prövningstillstånd i fråga om den av åklagaren åberopade inspelningen från polisens kroppskamera ska tillåtas som bevisning. Frågan om prövningstillstånd beträffande målet i övrigt har förklarats vilande.
Frågan i HD
Frågan i HD är om bevisning ska avvisas i fall då bevisningen avser belastande uppgifter som en brottsanklagad person har lämnat till polisen utan tillgång till försvarare och utan att ha informerats om rätten till försvarare, rätten att inte yttra sig och rätten att inte belasta sig själv.
Den fria bevisprövningen
Fri bevisföring och fri bevisvärdering
I svensk rätt tillämpas fri bevisprövning. Parterna är i regel fria att lägga fram vilken bevisning som helst (principen om fri bevisföring) och domstolen är fri att avgöra vilket bevisvärde ett visst bevis har för utgången i målet (principen om fri bevisvärdering). Som en följd av detta har det som huvudregel ansetts gälla att parterna kan åberopa relevant bevisning, även om bevisningen inte har tillkommit i föreskriven ordning eller om bevisets ursprung är oklart (se bl.a. ”Laboratorieassistentens blodprovstagning” NJA 1986 s. 489, ”Överskottsinformationen” NJA 2003 s. 323 och ”Bevisprovokationen” NJA 2011 s. 638 p. 18).
Avvisning av bevisning som uppenbart skulle bli utan verkan
I 35 kap. 7 § RB finns regler om avvisning av bevisning. Enligt paragrafens tredje punkt får ett bevis avvisas om det uppenbart skulle bli utan verkan. Med detta avses att beviset inte ska kunna förändra det totala bevisvärdet rörande ett visst bevistema så att tillräcklig bevisning uppnås eller inte längre anses föreligga, och att detta ska vara uppenbart. För att ett bevis ska kunna avvisas med stöd av bestämmelsen måste det helt kunna frånkännas värde. I allmänhet får det anses vara mycket svårt att i förväg uttala sig om resultatet av viss bevisning. (Se ”Karaktärsbevisningen” NJA 2007 s. 547 och ”De tio vittnena” NJA 2010 s. 151.)
Rätten till en rättvis rättegång – den misstänktes rättigheter
Grundläggande bestämmelser
Grundläggande bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång finns i 2 kap. 11 § andra stycket RF, artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga och artikel 6.1 i Europakonventionen.
Den misstänktes rättigheter enligt rättegångsbalken
Den som är misstänkt har rätt att biträdas av försvarare vid sin talans förberedande och utförande. Under vissa förhållanden ska en offentlig försvarare förordnas. (Se 21 kap. 3 och 3 a §§ RB.)
En offentlig försvarare kan förordnas först då en person är skäligen misstänkt för ett brott och har underrättats om denna misstanke (se ”Polisförhöret med den brottsanmälde” NJA 2001 s. 344). Rätten att med privata medel låta sig biträdas av en försvarare kan dock inte anses begränsad på samma sätt; även den som utan att vara skäligen misstänkt ska höras upplysningsvis under en förundersökning bör som regel kunna låta sig biträdas av en privat försvarare.
Den som är gripen, anhållen eller häktad har rätt att träffa sin försvarare. En misstänkt har också rätt att ha sin försvarare närvarande vid förhör som hålls med henne eller honom. Rättigheterna får endast begränsas om den misstänkte biträds av en försvarare som inte uppfyller de krav som ställs på en offentlig försvarare. En begränsning förutsätter att den är nödvändig för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet.
(Se 21 kap. 9 § första stycket och 23 kap. 10 § fjärde stycket RB.)
Enligt 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska den som skäligen misstänks för brott i samband med underrättelsen om misstanken också underrättas om sin rätt att anlita biträde av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad. Den misstänkte ska vidare underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och att inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld.
EU:s försvarardirektiv
I artikel 3 i EU:s försvarardirektiv anges att den misstänkte eller tilltalade ska få tillgång till försvarare utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter innan han eller hon förhörs av polisen eller annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet och utan onödigt dröjsmål efter ett frihetsberövande. Tillgången till försvarare får endast i undantagsfall begränsas under de förutsättningar som anges närmare i artikeln.
Enligt artikel 12.2 ska medlemsstaterna se till att rätten till försvar iakttas och att rätten till en rättvis rättegång respekteras när bedömningen bl.a. av uttalanden som den misstänkte har gjort med åsidosättande av hans eller hennes rätt till försvarare görs i straffrättsliga förfaranden. Detta ska gälla utan att det påverkar nationella bestämmelser och system för bevistillåtlighet. Enligt skäl 50 bör i detta sammanhang rättspraxis från Europadomstolen beaktas.
När försvarardirektivet införlivades i svensk rätt övervägdes om direktivet krävde att principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering måste överges. Så ansågs inte vara fallet, under förutsättning att principerna tillämpas i enlighet med de krav som följer av Europeiska unionens stadga, Europakonventionen och Europadomstolens praxis (se Ds 2015:7 s. 41, jfr prop. 2015/16:187 s. 32 f. och 49 ff.). Någon lagändring i detta avseende gjordes inte.
Den misstänktes rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen
Rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen innefattar en rätt för den som anklagas för brott att inte yttra sig och att inte belasta sig själv. Dessa rättigheter är centrala inslag i en rättvis rättegång och ska skydda mot otillbörliga påtryckningar från myndigheternas sida. (Se t.ex. Allan v. the United Kingdom, no. 48539/99, § 44, ECHR 2002-IX, ”Bevisprovokationen” NJA 2011 s. 638 p. 16 och ”Smitningen” NJA 2018 s. 394 p. 9.)
Den som anklagas för brott har vidare, enligt artikel 6.3 c), rätt att få tillgång till försvarare. Även denna rättighet utgör ett av huvudinslagen i en rättvis rättegång och syftar bl.a. till att värna den anklagades rätt att inte belasta sig själv (se t.ex. Salduz v. Turkey [GC], no. 36391/02, §§ 51, 53 och 54, ECHR 2008 och Ibrahim and Others v. the United Kingdom [GC], nos. 50541/08 and 3 others, § 255, 13 September 2016).
Rättigheterna enligt artikel 6 inträder så snart någon anklagas för brott i den mening som avses i konventionen. Så har ansetts vara fallet när en behörig myndighet har underrättat den enskilde om en brottsanklagelse eller har vidtagit en åtgärd som har gjort att den enskildes situation väsentligen har påverkats av att det finns en misstanke mot henne eller honom. När en person har gripits på grund av misstanke om brott råder det ingen tvekan om att han eller hon i konventionens mening är anklagad för brott. (Se t.ex. Ibrahim and Others, § 249 och Simeonovi v. Bulgaria [GC], no. 21980/04, §§ 110 och 111, 12 May 2017.)
För att uppfylla det generella kravet på att rättigheterna enligt Europakonventionen ska vara praktiskt betydelsefulla och effektiva och inte enbart teoretiska eller illusoriska krävs enligt Europadomstolen att den som anklagas för brott även informeras om sina rättigheter. Huruvida sådan information har getts är bl.a. av stor betydelse i fall då den anklagade uppges ha avstått från rättigheterna och en bedömning därför ska ske av om avståendet var godtagbart. (Se t.ex. Ibrahim and Others, § 272 och Simeonovi, §§ 115 och 119.)
Betydelsen av tidig tillgång till försvarare
Av Europadomstolens praxis framgår att den anklagades tillgång till försvarare anses mycket viktig under det inledande skedet av en förundersökning, men att den under vissa förhållanden får begränsas. För att en sådan begränsning ska vara tillåten krävs det enligt Europadomstolen att tvingande skäl föreligger. Kravet på tvingande skäl ska tolkas restriktivt. (Se t.ex. Salduz, § 55, och Ibrahim and Others, §§ 256, 258 och 259.)
I Salduz angav Europadomstolen att tidig tillgång till försvarare hör till de processuella rättssäkerhetsgarantier som domstolen tar särskild hänsyn till när den granskar om en rättsprocess har inkräktat på själva kärnan i rätten att inte belasta sig själv. För att rätten till rättvis rättegång ska kunna vara praktisk och effektiv krävs i regel att tillgång till försvarare ges från det första polisförhör som hålls med den anklagade. Domstolen uttalade därefter att rätten till en rättvis rättegång i princip oåterkalleligen har kränkts, när belastande uttalanden av den anklagade i polisförhör, som skett utan närvaro av försvarare, har använts som bevisning för att nå en fällande dom. (Se §§ 54 och 55.)
I Ibrahim and Others har de principer som etablerats i Salduz förtydligats. Det förhållandet att rätten till försvarare har begränsats vid förhör, utan att tvingande skäl har förelegat för begränsningen, innebär inte alltid i sig att rätten till en rättvis rättegång har kränkts. Rätten till försvarare är inte ett mål i sig självt utan en del av de komponenter som tillsammans utgör en rättvis rättegång. Saknas det skäl att inskränka rätten till försvarare måste det göras en övergripande prövning av om förfarandet ändå har varit rättvist. Att det har saknats anledning att inskränka rätten till försvarare är dock ett skäl som vid en helhetsbedömning talar för att rätten till en rättvis rättegång har kränkts. Det föreligger i sådana fall en presumtion för att rättegången inte har varit rättvis. (Se §§ 251 och 260–273.)
Av Ibrahim and Others framgår tydligt att Salduz och efterföljande praxis från Europadomstolen inte ska tolkas som att det har etablerats ett bevisförbud som medför att en domstol är skyldig att avvisa bevisning som tillkommit i strid med rätten till försvarare. Bedömningen enligt artikel 6 i Europakonventionen ska omfatta förfarandet som helhet och inte enskilda inslag i bevisföringen.
Frågan om vilken utredning som får läggas fram för en nationell domstol är en angelägenhet för den nationella rättsordningen. Det har ansetts kunna vara legitimt att även sådan utredning åberopas som har skaffats fram på ett sätt som inte är förenligt med konventionen, så länge det inte är fråga om utredning som har anskaffats i strid med förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling i artikel 3. (Se t.ex. Jalloh v. Germany [GC], no. 54810/00, § 94, ECHR 2006-IX och Ibrahim and Others, §§ 250 och 254.)
Bevisning som åtkommits i strid med rätten till försvarare ska normalt inte avvisas
Som framgått krävs inte enligt Europakonventionen att bevisning som tillkommit i strid med rätten till försvarare avvisas. Frågan är då om det följer av Europadomstolens praxis att sådan bevisning helt ska frånkännas värde och, i så fall, om sådan bevisning därför kan avvisas med stöd av 35 kap. 7 § 3 RB, eftersom den uppenbart skulle bli utan verkan (se p. 8).
I Ibrahim and Others, § 274, har Europadomstolen gett en icke uttömmande lista över omständigheter som ska beaktas vid en prövning av om rättegången har varit rättvis i fall då rätten till försvarare har begränsats. Några av faktorerna som ska beaktas är huruvida den anklagade var särskilt sårbar när de belastande uppgifterna lämnades (t.ex på grund av ålder eller mental förmåga), om skuldfrågan avgörs av yrkesdomare eller av lekmannadomare och om den enskilde har haft möjlighet att begära att domstolen ska avvisa viss bevisning och därigenom få frågan om beviset ska tillåtas eller inte prövad av domstolen.
Utöver dessa faktorer ska hänsyn tas bl.a. till vilken betydelse beviset fick, och då särskilt om beviset utgjorde en integrerad eller betydande del av de bevis som låg till grund för den fällande domen i målet, liksom styrkan i övrig bevisning. Bevisets kvalitet och huruvida omständigheterna kring hur det anskaffades ger anledning att ifrågasätta dess tillförlitlighet eller exakthet ska också beaktas samt, när det är fråga om ett uttalande, uttalandets natur och huruvida det omedelbart återkallades eller ändrades.
Den helhetsbedömning som ska göras vid prövningen av om en rättegång har varit rättvis trots att rätten till försvarare har inskränkts är således av komplex natur och innefattar överväganden beträffande en rad omständigheter. Det innebär att det inte går att dra slutsatsen att bevisning som har tillkommit i strid med rätten till försvarare alltid helt ska frånkännas värde. Utan att först ta del av det åberopade beviset och den övriga bevisningen i målet är utrymmet för att göra en sådan bedömning av bevisvärdet mycket begränsat.
Frågan om vilken betydelse som bevisningen ska få ska därför även i nu aktuella situationer i regel bedömas inom ramen för domstolens fria bevisprövning. Normalt föreligger alltså inte förutsättningar att avvisa sådan bevisning enligt 35 kap. 7 § 3 RB.
Bedömningen i detta fall
Det i målet aktuella beviset utgörs av en inspelning av uttalanden, vilka Y.A-J. gjorde vid en tidpunkt då han var anklagad för brott i den mening som avses i Europakonventionen (jfr p. 19). Uttalandena gjordes utan närvaro av försvarare och det har inte gjorts gällande att det har funnits tvingande skäl att neka Y.A-J. tillgång till försvarare (jfr p. 21). Det har inte påståtts att han hade underrättats om rätten till försvarare, rätten att inte yttra sig och rätten att inte belasta sig själv.
Eftersom Y.A-J:s rättigheter under förundersökningen har inskränkts på detta sätt föreligger det en presumtion för att rättegången inte har varit rättvis (se p. 23). För att bryta denna presumtion får de uppgifter som omfattas av inspelningen inte utgöra den avgörande bevisningen i skuldfrågan.
Hovrätten hade inte tagit del av den åberopade inspelningen när beslutet att avvisa den som bevisning fattades. Med undantag för ett förhör med Y.A-J. hade hovrätten inte heller tagit del av den övriga bevisningen i målet. Vid den tidpunkten hade hovrätten därför inte möjlighet att slå fast att beviset hade ett så lågt bevisvärde att det uppenbart skulle bli utan verkan (jfr p. 29). Hovrätten borde därför inte ha avvisat den åberopade inspelningen.
Eftersom bevisvärdering ska ske av all åberopad bevisning samlat är det inte möjligt att i förväg dra slutsatser kring vilken betydelse som inspelningen kan få för utgången i målet, trots det förhållandet att hovrätten har ansett att övrig bevisning inte varit tillräcklig för en fällande dom. Hovrättens avvisningsbeslut bör således ändras och prövningstillstånd meddelas beträffande målet i övrigt.
En förnyad bevisprövning av all åberopad bevisning – med beaktande av de krav som följer av rätten till en rättvis rättegång – bör ske i hovrätten. Hovrättens dom bör därför undanröjas och målet återförvisas dit för förnyad prövning.
HD:S AVGÖRANDE
Med ändring av hovrättens beslut tillåter HD den av åklagaren åberopade inspelningen från polisens kroppskamera som bevisning i målet.
HD meddelar prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.
HD undanröjer hovrättens dom, utom såvitt avser ersättningen till den offentlige försvararen, och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.