NJA 2007 s. 61

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Arne Jeppsson, Jan-Olof Käll och Elisabeth Lexén) anförde i dom den 8 september 2005:

Domskäl

Inledningsvis kan konstateras att följande framgår av utredningen. H.L driver Lindärva Gårdspub. Han hade fram till den 15 juni 2002 permanent tillstånd att servera alkoholdrycker på puben till slutna sällskap. Därefter sökte han tillstånd för varje serveringstillfälle, vilket han gjorde vid flera tillfällen. Den 13 november 2004 hade Lidköpings IF årsfest på Lindärva Gårdspub. En annons om festen fanns med i Nya Lidköpings- Tidningen den 3 november 2004. På festen sålde H.L. alkohol i form av öl, alkoläsk och vin till intäkter om 2 000-3 000 kr. Festen besöktes av 35-40 personer. Den 10 november 2004 betalade H.L. ansökningsavgift för serveringstillstånd beträffande serveringstillfället den 13 november 2004. Den 12 november 2004 fick Lidköpings kommun kännedom om inbetalningen. H.L. hade inte av Lidköpings kommun beviljats tillstånd att servera alkoholdrycker den 13 november 2004.

Det är således klarlagt i målet att H.L. i samband med en årsfest för Lidköpings IF sålt alkoholdrycker utan att ha haft tillstånd till det. Den första fråga tingsrätten därefter har att ta ställning till är om H.L. gjorde detta uppsåtligen eller av oaktsamhet. H.L., som tidigare haft permanent tillstånd att servera alkoholdrycker och vid ett flertal tillfällen sökt enstaka sådana tillstånd, har haft god kännedom om vad som gäller för att få servera alkoholdrycker till slutna sällskap. Genom att H.L. inte förvissat sig om att han beviljats serveringstillstånd för festen den 13 november 2004 har han handlat av oaktsamhet. Fråga är då om gärningen är att anse som ringa. Gärningen avser ett tillfälle då H.L. inte haft tillstånd. Med hänsyn härtill och då det inte framkommit annat än att detta berott på ett tillfälligt misstag bör gärningen bedömas som ringa. För en sådan gärning skall, enligt 10 kap. 8 § alkohollagen, inte dömas till straff. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut

Åtalet ogillas.

Ordföranden, rådmannen Liselotte Johansson, var skiljaktig vad gällde frågan om gärningen var att betrakta som ringa och anförde följande.

Utrymmet för att betrakta en olovlig försäljning av alkoholdrycker som ringa måste anses som snävt. Aktuell alkoholförsäljning skedde på en fest med 35-40 deltagare och intäkterna uppgick till 2 000-3 000 kr. Dessutom hade annonsering om festen skett i lokalpress. Festen kan mot bakgrund av dessa uppgifter inte anses som en mindre tillställning och inte heller kan försäljningen anses ha avsett en begränsad mängd alkohol. H.L., som drev Lindärva Gårdspub, är att anse som näringsidkare och han var även väl insatt i gällande regler kring serveringstillstånd. Beträffande en sådan person kan höga krav ställas när det gäller tillståndsfrågor. Med hänsyn till nämnda omständigheter kan gärningen inte anses som ringa. H.L. skall därför dömas för olovlig försäljning av alkoholdrycker till 40 dagsböter.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Hans Träff, referent, och Ulf Johansson) anförde i dom den 7 mars 2006:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har förnyade förhör ägt rum med H.L. och B.C. H.L. har åberopat en postgiroinbetalningsblankett och en ansökningshandling.

H.L. har redovisat sin inställning till åtalet enligt följande. Han har den 4 november 2004 upprättat en ansökan enligt alkohollagen rörande servering av spritdrycker, vin och starköl för tillfället i fråga och faxat ansökan till Lidköpings kommun. Han har samtidigt betalat ansökningsavgift för serveringstillstånd och därvid satt in 600 kr på kommunens postgiro och på postgiroinbetalningskortet angivit att betalningen gällde tillstånd för bland annat den 13 november 2004. Eftersom han därefter inte hörde något från kommunen utgick han ifrån att han hade beviljats serveringstillstånd. Han har uppfattat sitt förfaringssätt som etablerad branschvana och i vart fall har han tillämpat förfarandet under många år gentemot Skövde kommun utan att någonsin i efterhand blivit nekad serveringstillstånd. Om Lidköpings kommun inte hade för avsikt att bevilja honom tillstånd i enlighet med hans ansökan och inbetalning av ansökningsavgift hade det ålegat kommunen, inom ramen för kommunens serviceskyldighet enligt 4 § förvaltningslagen, att kontakta honom och informera honom om de eventuella brister som fanns i hans ansökningshandling. Han anser sig inte ha varit oaktsam och i vart fall kan gärningen inte bedömas annat än som ringa.

H.L. har närmare hörd berättat i huvudsak följande. Han har bedrivit restaurangrörelse i många år och hade under en period från mitten på 1990-talet till 2002 permanent serveringstillstånd. Därefter har han på grund av olika omständigheter bl.a. av kostnadsskäl sökt serveringstillstånd vid varje enskilt serveringstillfälle. Tidigare var han etablerad i Skövde och där fungerade det så att han faxade in sin ansökan till kommunen samtidigt som han betalade ansökningsavgiften. Var ansökningen inte i sin ordning ringde kommunens handläggare honom, och i annat fall kom tillståndet med posten. Detta upprepades vid åtskilliga tillfällen gentemot Skövde kommun och han upplevde det som en ”branschvana”. När han sedan etablerade sig i Lidköping sökte han serveringstillstånd på liknande sätt och under åren 2003-2004 har det skett vid i vart fall ett tiotal tillfällen per år. Han har aldrig blivit nekad serveringstillstånd. Han är medveten om att det är frågan om ett ansökningsförfarande och att det krävs tillstånd vid varje särskilt serveringstillfälle.

B.C. har berättat bl.a. följande. Den som, såsom i förevarande fall, vill ansöka om serveringstillstånd vid enstaka tillfälle till slutet sällskap skall ge in sin ansökan i original samt göra en inbetalning av ansökningsavgiften. Därefter behandlas ansökan varvid vissa kontroller görs och om tillstånd meddelas sänds ansökningshandlingen med tillståndsbeslutet tillbaka till sökanden. Handläggningstiden för ”snabba ärenden” ligger på en vecka och annars kan det ta längre tid. Lidköpings kommun godtar inte enbart ansökningar på fax utan en sådan ansökan skall alltid följas av att ansökan ges in i original. I förevarande fall har kommunen mottagit ett inbetalningskort på 600 kr och betalningen är registrerad i datasystemet den 11 november 2004. Någon ansökningshandling har inte inkommit i original och kommunen har inte heller kunnat konstatera att ansökan inkommit via fax. Inför förhandlingen vid tingsrätten kontrollerades faxmaskinen men såvitt man kunde se hade någon ansökan från H.L. inte inkommit. Han kan inte säga när han först såg nu aktuellt inbetalningskort. En sådan handling lämnas först till kommunens ekonomiavdelning som sedan överlämnar den till socialförvaltningen. Finns det då inte någon ansökan som inbetalningen kan kopplas till kan inbetalningskortet bli liggande i avvaktan på att en ansökan kommer in till kommunen. Han är medveten om kommunens serviceskyldighet. Han har vid tidigare tillfällen varit i kontakt med H.L. och de har haft ett gott samarbete sinsemellan.

Hovrätten gör följande bedömning.

Av alkohollagen (1994:1738) framgår att servering av spritdrycker, vin och starköl får ske endast om tillstånd har meddelats, s.k. serveringstillstånd. Sådant tillstånd får meddelas endast den som visar att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Ansökan skall också visa att serveringsstället uppfyller vissa i lagstiftningen närmare angivna krav. Det är sökanden som skall visa att samtliga förutsättningar för att han skall erhålla tillstånd är uppfyllda. Det är sålunda sökanden som står risken för att ansökningshandlingarna inte uppfyller de krav som är uppställda för att tillstånd skall kunna meddelas. Det får också anses ankomma på sökanden att förvissa sig om att han beviljats serveringstillstånd innan någon försäljning av alkoholdrycker från hans sida äger rum. Det ligger i sakens natur att serveringstillstånd skall ha meddelats sökanden innan tillståndspliktig servering kan äga rum.

Det är ostridigt att H.L. har saknat serveringstillstånd för tillfället i fråga. Fråga är i målet om den servering av alkoholdrycker som ändå har ägt rum har skett av oaktsamhet och, om så är fallet, om gärningen då kan anses som ringa.

Det är utrett att H.L. har gjort en inbetalning av ansökningsavgift avseende serveringstillstånd den 13 november 2004. Huruvida han samtidigt gett in en ansökan om tillstånd har inte gått att utreda med säkerhet. Kommunens brev av den 29 november 2004 till H.L. tyder onekligen på att kommunen inte har fått in någon sådan ansökan från H.L. Samtidigt kan det naturligtvis inte uteslutas att H.L., såsom han själv uppgivit, faxat in ansökningshandlingen och att den av någon anledning inte återfunnits hos kommunen. Oavsett hur det förhåller sig härmed har det ankommit på H.L. att förvissa sig om att han erhållit kommunens tillstånd senast i samband med att serveringen av alkoholdrycker ägde rum. Detta i synnerhet som han initierat sin ansökan relativt kort tid före det att tillställningen ägde rum. Det har han inte gjort och han har härigenom av oaktsamhet sålt alkoholdrycker utan att ha haft tillstånd till det. Den omständigheten att kommunen enligt bestämmelser i förvaltningslagen och i övrigt har en viss serviceskyldighet fritar inte H.L. från eget ansvar.

Av 10 kap. 8 § alkohollagen framgår att om en gärning såsom den förevarande är att anse som ringa, skall inte dömas till straff. I förarbetena till lagstiftningen ges inte någon närmare ledning om vilka fall som skall kunna anses såsom ringa. Som ett exempel anges att den som olovligen tillverkar alkohol överskrider alkoholhalten endast i ringa mån (prop. 1994/95:89 s. 115). Som ett annat exempel anges att det kan vara svårt att i lagtext exakt avgränsa området för en straffsanktionerad regel som förbjuder tillhandahållande av alkoholdrycker genom gåva eller lån men som gör det tillåtet att bjuda på drycken (a. prop. s. 91). I rättsfallet RH 1997:89 hade en person sålt öl i en butik till personer som inte hade fyllt 18 år utan att ha kontrollerat att köparna uppnått den åldern. Utrymmet för att anse brottet som ringa ansågs där vara mycket snävt, såsom vid ett tillfälligt misstag avseende en mycket begränsad mängd alkohol. Se även RH 1991:83.

Annat kan sålunda inte utläsas av förarbeten och praxis än att utrymmet för att bedöma en gärning inom ramen för alkohollagstiftningen som ringa är mycket begränsat.

H.L. har bedrivit näringsverksamhet under många år och måste vara väl införstådd med de regler som gäller. Aktuell alkoholförsäljning har ägt rum på en fest med 35-40 deltagare där intäkterna har uppgått till 2 000-3 000 kr. Det har sålunda inte varit fråga om en mindre tillställning och inte heller avsett en begränsad mängd alkohol. Det hela kan inte heller anses ha varit ett tillfälligt eller ursäktligt misstag från H.L:s sida. Gärningen kan sammantaget inte anses som ringa.

H.L. kan, mot bakgrund av vad som sålunda anförts, inte undgå ansvar för olovlig försäljning av alkoholdrycker. Påföljden kan stanna vid ett måttligt bötesstraff.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten H.L. jämlikt 10 kap. 2 § alkohollagen (1994:1738) för olovlig försäljning av alkoholdrycker till dagsböter 40 à 60 kr

Hovrättsrådet Mats Lundeholm var av skiljaktig mening och anförde:

Det är utrett att H.L. under en följd av år hade permanent tillstånd för servering av alkohol, att han i samband med minskad verksamhet övergick till att söka tillfälliga tillstånd och att han under åren närmast före den åtalade händelsen sökt ett dussintal tillfälliga tillstånd per år och varje gång fått det sökta serveringstillståndet, vid behov efter kompletterande frågor från kommunens handläggare. Det finns inte anledning att ifrågasätta hans påstående att det ibland hände att kommunens tillståndsbeslut fattades så nära inpå det tänkta serveringstillfället att han fick beslutet i sin hand först någon dag efter den helg då serveringen skett.

Beträffande det åtalade tillfället får godtas att H.L. har faxat en ansökan om tillstånd en dryg vecka före serveringstillfället, en ansökan som dock inte har nått kommunens handläggare. H.L. har i anslutning härtill också betalat ansökningsavgift, vilken har kommit kommunen tillhanda några dagar före serveringstillfället.

Alldeles oavsett kommunens skyldigheter enligt 4 § förvaltningslagen har, som majoriteten anfört, H.L. varit oaktsam genom att inte övertyga sig om att en korrekt ansökningshandling kommit kommunen tillhanda och genom att inte före serveringen kontrollera om han fått det sökta tillståndet. Åtalet avser servering vid ett enda tillfälle och formerna för serveringen förefaller att ha varit desamma som vid tidigare tillfällen, dvs. sådana som kommunen i sig inte haft något att erinra mot. Det har inte framkommit annat än att om en ansökan hade nått kommunen, skulle han även denna gång ha fått det efterfrågade tillståndet. H.L. har enligt vad även B.C. framhållit tidigare alltid haft ett gott samarbete med kommunens handläggare och händelsen framstår som ett enstaka olycksfall. Sammantaget anser jag att gärningen är ringa och att tingsrättens dom skall fastställas.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Severin Blomstrand, Ann- Christine Lindeblad, referent, och Kerstin Calissendorff) meddelade den 12 februari 2007 följande dom:

Domskäl

Enligt 6 kap. 1 § alkohollagen (1994:1738) får servering av spritdrycker, vin och starköl ske endast om serveringstillstånd har meddelats. Den som utan tillstånd uppsåtligen eller av oaktsamhet serverar sådana drycker döms enligt 10 kap. 2 § för olovlig försäljning av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är att anse som ringa skall enligt 8 § i samma kapitel inte dömas till straff.

I målet är utrett att H.L. den 13 november 2004 vid Lindärva Gårdspub i samband med en årsfest för Lidköpings IF serverade alkohol utan att ha erforderligt serveringstillstånd. Den av H.L. i målet lämnade uppgiften att han några dagar före det aktuella serveringstillfället genom telefaxmeddelande sänt en ansökan om serveringstillstånd till kommunen får godtas, även om ansökningshandlingen inte har återfunnits hos kommunen. Vidare är utrett att H.L. till kommunen betalat föreskriven ansökningsavgift under hänvisning till ansökningen och serveringstillfället och att betalningen registrerades i kommunens datasystem den 11 november 2004.

HD finner i likhet med hovrätten att H.L. har varit oaktsam genom att inte senast i samband med att serveringen ägde rum förvissa sig om att han hade erhållit serveringstillstånd. Frågan är om gärningen kan anses ringa och därmed faller utanför det straffbara området.

Förarbetena ger inte någon närmare ledning för bedömningen av vilka fall som kan anses ringa och praxis på området är mycket sparsam. Den aktuella bestämmelsen om straffrihet för gärningar som är ringa omfattar, förutom nu aktuellt brott, ett flertal olikartade brott i 10 kap.alkohollagen, såsom olovlig tillverkning av alkoholdrycker, viss hantering av sådana drycker och s.k. langning.

Ett övergripande syfte med alkohollagstiftningen har av lagstiftaren angetts vara att begränsa tillgängligheten av alkohol för att därigenom minska alkoholkonsumtionen. Enligt prop. 1994/95:89 s. 40 är de viktigaste medlen för att uppnå detta syfte alkoholmonopolet och prispolitiken, vilka kompletteras med bl.a. restriktiva regler för serveringstillstånd. Dessa regler innefattar en prövning av om sökanden med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten och om serveringsstället uppfyller vissa i 6 kap.alkohollagen närmare angivna krav. Det måste anses vara av stor vikt att dessa regler efterlevs och utrymmet för att bedöma en gärning inom alkohollagstiftningen som ringa är begränsat. Detta utrymme är emellertid större då det är fråga om en gärning som har begåtts av oaktsamhet än då det gäller en uppsåtlig gärning. Vid prövningen av om en gärning är ringa skall inte endast objektiva faktorer tilläggas betydelse utan också den grad av oaktsamhet som gärningsmannen visat (jfr NJA 2004 s. 164).

I förevarande fall hade H.L. under en följd av år haft permanent serveringstillstånd, varefter han år 2002 bl.a. av kostnadsskäl övergick till att söka tillstånd för varje serveringstillfälle. Under åren 2003-2004 har han sökt serveringstillstånd vid ett tiotal tillfällen per år och vid varje tillfälle erhållit sådant tillstånd. Han har således av kommunen bedömts lämplig att utöva serveringsverksamheten. Av utredningen framgår att han har haft ett gott samarbete med kommunen. Det finns inte anledning att ifrågasätta hans uppgift om att tillståndsbeslutet ibland meddelades så sent att det inte kom honom tillhanda förrän någon dag efter det att serveringen ägt rum.

Åtalet avser servering vid ett tillfälle under former som synes likartade med dem som förelegat vid de tidigare serveringstillfällen som kommunen gett tillstånd till. Det finns inte skäl att anta annat än att tillstånd även denna gång skulle ha meddelats om ansökningshandlingen hade kommit fram. I förhållande till de intressen som bestämmelserna om serveringstillstånd syftar till att tillgodose framstår gärningen som obetydlig och bör bedömas som ringa. Åtalet skall således ogillas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet.