Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Göran Lundahl samt nämndemännen Inger Samuelsson och Conny Kristensen-Gahnström) anförde i dom den 28 augusti 2002:

Domskäl

M.E. har vitsordat de faktiska omständigheterna men förnekat brott, eftersom han menat att gärningen inte kan vara brottslig.

Av de av åklagaren åberopade bestämmelserna följer att solarieverksamhet är anmälningspliktig, att anmälningsskyldigheten faller in under straffstadgandet i 29 kap. 4 § MB samt att uppsåtlig eller oaktsam underlåtenhet att anmäla sådan verksamhet således kan grunda ansvar för otillåten miljöverksamhet.

Genom M.E:s egna uppgifter är utrett att han startade ett bolag för bedrivande av solarieverksamhet - Promega AB - och att han yrkesmässigt bedrivit sådan verksamhet från slutet av november 2000. Vidare är utrett att kommunen och Statens strålskyddsinstitut den 13 december 2000 genomförde en inspektion av solarierna, vilken föranletts av att en person anmält att han brännskadats där. M.E. har även vidgått att han, i egenskap av företrädare för bolaget och ansvarig för verksamheten, inte har anmält denna till kommunen förrän den 10 januari 2001.

Beträffande själva anmälningsskyldigheten har M.E. uppgett att han vid startandet av företaget hade hjälp av en bekant, som drivit motsvarande företag och att han inte kände till att solarieverksamhet var anmälningspliktig förrän han i samband med att han startade verksamheten upplystes om detta.

Tingsrätten finner alltså utrett att det bolag M.E. varit ansvarig för under en tid av i vart fall ca 40 dagar yrkesmässigt drivit solarieverksamhet utan att anmälan skett. Åklagarens påstående i gärningsbeskrivningen är styrkt.

Fråga uppkommer då om gärningen enligt 29 kap. 11 § MB är undantagen från straffbarhet eftersom den är att bedöma som ringa.

Det är enligt tingsrättens mening inte visat i målet att brännskadan, som föranlett inspektionen av solariet, orsakats av något fel på detta eller på de instruktioner för användandet som fanns där. Det är alltså inte utrett att det förelegat någon faktisk hälsofara, utöver vad som kan vara betingat av en normal sådan verksamhet. Den omständigheten att en person brännskadats i solariet skall således inte läggas M.E. till last vid bedömningen av gärningens allvar.

M.E. har emellertid uppgett att han i vart fall i samband med starten av verksamheten i slutet av november 2000 fått kännedom om anmälningsplikten. Han har trots det underlåtit att anmäla denna genast, och anmälan i januari 2001 synes närmast föranledd av den genomförda inspektionen. Med hänsyn härtill samt till den tid - i vart fall 40 dagar - under vilken verksamheten bedrivits utan att anmälan kom in, finner tingsrätten att gärningen inte kan bedömas som ringa brott.

M.E. har invänt att han redan åsatts en miljösanktionsavgift om 5 000 kr för samma gärning som han nu står åtalad för samt att detta är orimligt och under utredning från politiskt håll. Av utredningen i målet framgår i den delen att miljösanktionsavgiften riktats mot M.E. personligen. Annat har inte heller framgått än att det beslutet vunnit laga kraft.

Att en person inte får straffas eller lagföras för samma brott mer än en gång är en grundläggande princip i såväl intern svensk som internationell rätt. I intern svensk rätt har principen först och främst kommit till uttryck i 30 kap. 9 § RB om brottmålsdomens rättskraft. En första fråga är således om miljösanktionsavgiften kan tillmätas rättskraftverkan i förhållande till ett senare åtal och brottmålsdom. Enligt intern svensk rätt är miljösanktionsavgiften inte att se som en straffrättslig avgift och något hinder mot ett senare åtal ställs således inte upp, vilket f.ö. uttryckligen uttalats vid tillkomsten av sanktionsbestämmelserna (se t.ex. Miljöbalksutredningens betänkande SOU 1996:103 Del 2 s. 354).

Utöver interna svenska bestämmelser måste emellertid hänsyn även tas till den s.k. Europakonventionen, vilken gäller som svensk lag. I artikel 6 i konventionen - som bl.a. reglerar rätt till domstolsprövning - förekommer begreppet ”criminal charge”, dvs. anklagelse för brott. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i två avgöranden den 23 juli 2002 konstaterat att det svenska skattetillägget är en anklagelse för brott (se Västberga Taxi AB and Vulic v. Sweden, 36985/97 och Janosevic v. Sweden, 34619/97). Likheterna mellan skattetillägg och miljösanktionsavgift - såväl vad gäller avgifternas syfte som deras konstruktion - är sådana att även ett påförande av miljösanktionsavgift får anses vara en anklagelse för brott i Europakonventionens mening. Intern svensk rätt och Europakonventionen torde således ge olika svar på frågan om miljösanktionsavgiften är att anse som ett straff eller inte. Begreppet ”criminal charge” skall dock enligt konventionen tolkas självständigt och oberoende av de nationella rättsordningarna och innehållet i konventionen får anses ha företräde.

En avgörande fråga är då om det förbud om dubbelbestraffning, som finns intaget i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen även är tillämpligt på situationen då miljösanktionsavgift åsatts och det därefter följs av ett åtal för brott rörande samma gärning. I artikeln stadgas följande.

Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

I artikeln, som uttryckligen hänvisar till den nationella rättsordningen, ställs upp ett krav inte bara om att det rört sig om två anklagelser för brott utan även att båda förfarandena varit en brottmålsrättegång samt att det första förfarandet slutligt prövat frågan. Av 30 kap. 3 § MB följer att miljösanktionsavgift inte åsätts i brottmålsrättegång utan av tillsynsmyndigheten genom ett administrativt förfarande. Med hänsyn till hänvisningen till den nationella rätten, torde utrymmet för en självständig tolkning av begreppet ”slutligt frikänd eller dömd” i artikeln vara synnerligen begränsat. Eftersom åsättandet av miljösanktionsavgift inte torde innebära att någon blir slutgiltigt frikänd eller dömd, följer det av artikelns ordalydelse att denna inte omfattar ett sådant förfarande som nu är aktuellt (se f.ö. Miljöbalkskommitténs delbetänkande SOU 2002:50 s. 223 f. och jfr rättsfallet NJA 2000 s. 622). Förbudet mot dubbelbestraffning hindrar således inte att M.E. döms för brott trots att han påförts en miljösanktionsavgift för samma gärning.

Miljöbalkskommittén har i nyss nämnda betänkande relativt ingående diskuterat sanktionssystemet ur principiell synvinkel och har även föreslagit dels att lägstanivån för miljösanktionsavgifter sänks från 5 000 kr till 1 000 kr, dels att fall då sådan avgift kan erläggas blir föremål för åtalsprövning (se SOU 2002:50 s. 245). Förslaget är emellertid ännu inte berett i Regeringskansliet och har inte blivit föremål för lagstiftning. Tingsrätten har vid sin bedömning att beakta nu gällande bestämmelser. I enlighet med dessa skall M.E. fällas till ansvar för otillåten miljöverksamhet.

Vid bestämmandet av påföljd kan tingsrätten konstatera att brottets straffvärde motiverar att M.E. ådöms ett lågt bötesstraff. Eftersom han redan åsatts en miljösanktionsavgift som vida överstiger den aktuella påföljden samt då lång tid förflutit från brottet till dess lagföring skett och tidsutdräkten inte orsakats av M.E., finner tingsrätten emellertid, med tillämpning av 29 kap. 6 § BrB, att gärningen skall vara fri från påföljd. Vid dessa förhållanden skall inte heller avgift till brottsofferfonden utgå.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.E. jämlikt 24 kap. 4 § första stycket och 9 kap. 12 § MB samt 38 § 3 förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd för otillåten miljöverksamhet men eftergav påföljd.

Nämndemannen Hilding Sigsarve var skiljaktig och anförde:

I likhet med majoriteten finner jag utrett att M.E. gjort sig skyldig till vad åklagaren lagt honom till last. Med hänsyn till den korta tid under vilken verksamheten bedrivits innan anmälan kom in - en dryg månad med mellankommande jul och nyårshelg - samt till övriga omständigheter, finner jag dock att överträdelsen är att betrakta som ringa. Åtalet skall därför ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Anders Holmstrand, referent, Lars Dirke och Marinette Andersson) anförde i dom den 5 februari 2003:

Domskäl

Enligt tingsrättens i skuldfrågan laga kraft ägande dom är M.E. skyldig till otillåten miljöverksamhet.

Hovrätten har således att ta ställning till om M.E. skall ådömas en påföljd eller om det föreligger sådana omständigheter att påföljdseftergift skall meddelas. För att påföljdseftergift skall meddelas krävs enligt 29 kap. 6 § BrB att det med hänsyn till någon omständighet i 29 kap. 5 § BrB är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Vid denna prövning finner hovrätten att det inte föreligger någon omständighet som bör leda till påföljdseftergift för M.E. Han skall därför dömas till böter.

Eftersom M.E. nu döms för ett brott med fängelse i straffskalan skall han förpliktas utge stadgad avgift till brottsofferfonden.

Domslut

Domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt

a) påföljden bestäms till 30 dagsböter à 75 kr,

b) M.E. åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Victor, referent, Nyström och Calissendorff) meddelade den 28 december 2004 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

M.E. åtalades för att han som företrädare för Promega AB av oaktsamhet från november 2000 till den 9 januari 2001 i lokaler i Visby yrkesmässigt erbjudit allmänheten ljusbehandling i solarier utan att dessförinnan göra föreskriven anmälan till kommunen. M.E. vitsordade de faktiska omständigheterna men förnekade brott.

Tingsrätten dömde M.E. till ansvar men eftergav påföljd med stöd av 29 kap. 6 § BrB. Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att M.E. skulle dömas till dagsböter. M.E. bestred ändring. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och bestämde påföljden till trettio dagsböter.

Avvisningsfrågan

I sitt överklagande till HD har M.E. i första hand yrkat att åtalet skall avvisas. Som grund för yrkandet har han anfört att han redan genom ett slutligt avgörande som sanktion för den underlåtelse som åtalet avser personligen påförts en miljösanktionsavgift om 5 000 kr. Ett bifall till åtalet skulle enligt M.E. innebära att han straffas två gånger för samma brott, något som skulle strida mot den inom straffprocessrätten grundläggande principen om förbud mot dubbel lagföring och bestraffning (ne bis in idem).

Enligt intern svensk rätt är en miljösanktionsavgift inte att anse som en straffrättslig påföljd. RB:s regler om brottmålsdomens rättskraft (30 kap. 9 § första stycket) utgör därför inte något hinder mot att pröva åtalet. Avvisningsfrågan måste emellertid bedömas även med utgångspunkt i artikel 4 punkt 1 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen som numera gäller som lag här i landet. I denna bestämmelse föreskrivs att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

HD har tidigare prövat bestämmelsens tillämplighet när det gäller förhållandet mellan skattetillägg och talan om ansvar för skattebrott. I rättsfallen NJA 2004 s. 510 I och II fann domstolen att bestämmelsen i och för sig är tillämplig i detta förhållande samt att detta torde gälla oavsett om beslut om skattetillägg fattas före eller efter ett brottmålsförfarande. Detsamma måste antas gälla även i förhållandet mellan miljösanktionsavgifter och talan om ansvar för miljöbalksbrott. Det avgörande för om ett slutligt beslut om miljösanktionsavgift utgör hinder mot en straffrättslig prövning av den gärning som låg till grund för avgiften blir då om det straffrättsliga förfarandet kan anses avse samma brott som det som låg till grund för beslutet om miljösanktionsavgift.

Europadomstolen har i ett avvisningsbeslut den 14 september 2004 i målet Rosenquist mot Sverige (ansökan nr 60619/00; ej publicerat i rättsfallssamlingen) behandlat motsvarande fråga när det gäller förhållandet mellan skattetillägg och talan om ansvar för skattebrott. Med hänvisning till att det för straffrättsligt ansvar, men inte skattetillägg, krävs uppsåt eller grov oaktsamhet samt att straffets och skattetilläggets ändamål skiljer sig åt fann domstolen att de brott som prövades i de olika förfarandena var helt fristående och skilde sig åt i sina väsentliga element. Bestämmelsen i tilläggsprotokollet ansågs således inte hindra att samma objektiva omständigheter lades till grund för prövning både i ett förfarande angående skattetillägg och i ett rent straffrättsligt förfarande.

Miljösanktionsavgift påförs, i likhet med skattetillägg, utan något krav på uppsåt eller oaktsamhet medan miljöbalksbrott, i likhet med skattebrott, förutsätter sådan subjektiv täckning. Att det för ansvar för otillåten miljöverksamhet, som åtalet avser, är tillräckligt med oaktsamhet medan ansvar för skattebrott förutsätter åtminstone grov oaktsamhet kan inte i sig antas vara tillräckligt för att motivera en skillnad när det gäller tillämpningen av bestämmelsen i tilläggsprotokollet. Härtill kommer att det får anses föreligga stora likheter mellan skattetillägg och miljösanktionsavgifter vad gäller sanktionernas ändamål. Några andra särskilda omständigheter som skulle kunna medföra att de ställningstaganden som Europadomstolen gjort beträffande skattetilläggen inte är tillämpliga på miljösanktionsavgifter synes inte föreligga. För att med hänvisning till Europakonventionen underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk reglering bör det också krävas att det finns klart stöd för detta i konventionen eller i Europadomstolens praxis (jfr NJA 2000 s. 622).

Bestämmelsen i Europakonventionen om ne bis in idem kan således inte anses innebära att ett slutligt beslut om miljösanktionsavgift utgör hinder mot att därefter lägga samma objektiva omständigheter till grund för en talan om straffrättsligt ansvar.

Detta innebär att den i målet förda ansvarstalan inte skall avvisas.

Frågan om ansvar för den åtalade gärningen

I sitt överklagande har M.E. i andra hand yrkat att åtalet skall ogillas. Som grund för yrkandet har han anfört att den åtalade gärningen är att anse som ringa och han därför enligt 29 kap. 11 § första stycket MB inte skall dömas till ansvar för den.

Av den inledningsvis redovisade bakgrunden framgår att M.E. i tingsrätten dömdes till ansvar för den åtalade gärningen. Domen överklagades endast av åklagaren som i hovrätten yrkade att påföljden skulle bestämmas till dagsböter. I de fall där tingsrätten har funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen, och domen överklagas bara beträffande annat än denna fråga, gäller enligt 51 kap. 23 a § RB att hovrätten skall pröva den frågan endast om det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 § RB eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag. Bestämmelsen är enligt 55 kap. 15 § första stycket 2 RB tillämplig även i HD.

När prövningen i hovrätten varit begränsad på det sätt som sägs i 51 kap. 23 a § RB är den det även i HD, helt oberoende av om den tilltalade här skulle framställa ett yrkande om att han inte skall dömas för den åtalade gärningen.

Av motiven till 51 kap. 23 a § RB framgår att bestämmelsen inte är avsedd att förhindra en prövning av hur den gärning som lägre rätt fällt till ansvar för skall rubriceras. Detta innebär att bl.a. frågor om en viss gärning är att anse som ringa brott eller inte ligger inom ramen för vad som skall prövas av högre rätt även om överklagandet är av det slag som sägs i bestämmelsen. När det gäller brottet otillåten miljöverksamhet, som hovrätten dömt M.E. för, finns inte någon särskild straffskala för fall där brottet är att anse som ringa. Däremot föreskrivs i 29 kap. 11 § första stycket MB att det inte skall dömas till ansvar om en gärning som avses i straffbestämmelsen är att anse som ringa. Bedömningen härav torde i vart fall i huvudsak få göras enligt samma typ av kriterier som tillämpas vid bedömningen av om ett brott är att anse som ringa. Frågan huruvida den gärning som hovrätten dömt M.E. för är att bedöma som ringa kan också ses som en sådan rättslig kvalificering varigenom en gärning är att bedöma som straffri. Enligt NJA 1999 s. 215 skall en sådan kvalificering prövas oavsett om det föreligger något sådant s.k. genombrottsrekvisit som sägs i 51 kap. 23 a § RB. Något hinder föreligger därför inte mot att pröva M.E:s här framställda yrkande om att åtalet skall ogillas.

Hovrätten har dömt M.E. i enlighet med vad tingsrätten funnit utrett i målet. Av tingsrättens dom framgår bl.a. att M.E. i vart fall i samband med starten av verksamheten fått kännedom om anmälningsplikten och att han därefter yrkesmässigt bedrivit verksamhet i cirka 40 dagar utan att anmälan skett. Gärningen kan under sådana förhållanden inte anses ha varit ringa. M.E. skall alltså dömas till ansvar för otillåten miljöverksamhet.

Påföljdsfrågan

I sitt överklagande har M.E. i tredje hand yrkat att HD meddelar påföljdseftergift. Som grund för yrkandet har han anfört att det föreligger sådana särskilda förhållanden i målet som gör att det skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd varför påföljd skall efterges enligt 29 kap. 6 § BrB.

Av utredningen i målet framgår att M.E. för sin underlåtenhet har påförts en miljösanktionsavgift om 5 000 kr. Avgiften för den typ av överträdelse som är aktuell i målet har emellertid numera sänkts till 1 000 kr. M.E. har således för överträdelsen redan erlagt ett högre belopp än vad som skulle blivit följden om han idag ålagts miljösanktionsavgift och dessutom dömts till den av hovrätten bestämda påföljden (jfr 5 § andra stycket lagen [1964:163] om införande av brottsbalken). Härtill kommer att det, efter det att åtal väckts i detta mål, införts en särskild åtalsprövningsregel i 29 kap. 11 § tredje stycket MB enligt vilken åtal får väckas endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt i de fall gärningen kan föranleda miljösanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter. Det är med hänsyn härtill i vart fall tveksamt om det idag skulle kunna anses föreligga förutsättningar för att väcka åtal mot M.E. Mot den angivna bakgrunden bör M.E. meddelas påföljdseftergift. Med ändring av hovrättens domslut skall därför tingsrättens domslut fastställas.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tf. lagmannen Bertil Bondesson) anförde i dom den 17 maj 2001:

Domskäl

Av 38 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår att den som avser att driva lokal där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling skall göra anmälan till den kommunala nämnden innan lokalen tas i bruk.

Enligt 29 kap. 4 § MB döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar en verksamhet utan att ha gjort en anmälan som föreskrivs i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

M.A. har erkänt att hon tagit en lokal i bruk för hudvårdsbehandling innan anmälan gjordes till miljönämnden, men hon har bestritt ansvar för brott.

Närmare hörd över åtalet har M.A. uppgett: Hon är utbildad distriktssköterska, men startade den 10 april 2000 ett företag som bedriver kroppsvård med hudvårdsbehandlingar, massage m.m. Verksamheten drivs i en lokal i en fastighet som hon och hennes man äger i Vindeln och drivs som enskild firma. Hon har ingen anställd och rörelsen har ännu inte gett något positivt ekonomiskt resultat. Innan hon startade rörelsen hade hon omfattande kontakter med olika företrädare för Vindelns kommun. För det första fick en tjänsteman som representerade kommunen vid förhandlingar om överlåtelse av den fastighet där lokalen finns veta vilken verksamhet hon skulle bedriva i lokalen. Hon genomgick också en Starta eget utbildning i Arbetsförmedlingens regi där handledaren var anställd i ett kommunalt bolag. Hon hade vidare kontakter med andra kommunala tjänstemän som var sakkunniga i företagsfrågor och som gav henne råd och stöd innan hon startade rörelsen. Ingen av dem nämnde att det förelåg en skyldighet att anmäla verksamheten till miljönämnden. Under två veckor innan hon startade företaget annonserade hon i ett lokalt informationsblad i Vindeln om sin verksamhet. Miljöförvaltningen hörde inte av sig. Den 21 augusti fick hon däremot besök av en miljöinspektör som upplyste henne om anmälningsskyldigheten och vilka följder underlåten anmälan medförde. Inspektören besiktigade lokalen och hade ingen anmärkning. Någon dag senare fick hon veta att miljönämnden övervägde att ålägga henne en sanktionsavgift om 5 000 kr. Kommunen har därefter beslutat om sådan avgift. Hon har överklagat beslutet. - Hon är kritisk till kommunens miljöförvaltning eftersom den inte har vidtagit några åtgärder för att förebygga att hon bröt mot reglerna. Hon har inte fått någon som helst information eller råd för att hon skulle kunna göra vad lagen ålägger henne. På kommunkontoret påträffade hon till och med en broschyr om vad som ålåg henne som hade kunnat skickas till henne men som hon inte fått. Hon anser att hon gjort vad som rimligen kan krävas av henne för att få kännedom om relevanta regler.

Miljödomstolen har i dom den 7 maj 2001 fastställt beslutet att M.A. skall betala miljösanktionsavgift.

Tingsrättens bedömning

Av M.A:s egna uppgifter framgår att hon inte gjort den anmälan som hon enligt 38 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd var skyldig att göra innan hon tog lokalen för verksamheten i bruk och att den uteblivna anmälan berodde på att hon inte kände till bestämmelsen. Detta får bedömas som oaktsamt. Med hänsyn till den tid verksamheten pågått kan gärningen inte bedömas som ringa i den mening som avses i 29 kap. 11 § MB. M.A. skall därför dömas för otillåten miljöverksamhet.

När det gäller påföljden kan konstateras att vad M.A. gjort sig skyldig till endast kan betecknas som en lindrig förseelse. Överträdelsen har inte medfört någon fördel för henne eller någon olägenhet för någon annan. Som enskild näringsidkare har M.A. redan åsamkats en för hennes rörelse ingalunda obetydlig avgift för överträdelsen genom beslutet om sanktionsavgift. Enligt tingsrättens uppfattning är det uppenbart oskäligt att därutöver döma henne till straffpåföljd. M.A. skall därför meddelas påföljdseftergift. Hon skall vid den utgången inte betala någon avgift till brottsofferfonden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Stig Lindström och hovrättsrådet Susanne Möller, referent) anförde i dom den 5 juni 2002:

Hovrättens domskäl

Åklagaren har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande. Tingsrättens resonemang om påföljdseftergift skulle i praktiken innebära att liknande förfaranden skulle bli straffria. Ingen åklagare åtalar en sådan gärning med vetskap om att det inte blir någon påföljd. Detta kan knappast ha varit lagstiftarens tanke. Enligt 38 § och 51 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd är gärningen straffbar. På grund av omständigheter i det enskilda fallet kan emellertid antalet dagsböter sättas lågt.

M.A. har till stöd för sitt bestridande anfört i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten.

Hovrättens bedömning.

I enlighet med tingsrättens dom är avgjort att M.A. av oaktsamhet utan föregående anmälan enligt 38 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, startat en kroppsvårdsrörelse i lokal där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling. En förutsättning för att denna gärning skall vara straffbar enligt 29 kap. 4 § MB är att gärningen inte kan anses som ringa (jfr 29 kap. 11 § MB). Hovrätten gör därvidlag följande överväganden.

Såvitt gäller graden av oaktsamhet kan följande anföras. M.A. har, innan hon startade verksamheten, försökt att inhämta kunskap i olika frågor, t.ex. om vilka myndigheter som måste kontaktas. Hon har bl.a. varit i kontakt med tjänstemän vid kommunen. Hon har dessutom annonserat i det lokala annonsbladet två veckor före det att verksamheten startade. Trots detta har information om anmälningsplikten inte kommit henne till godo. Den oaktsamhet som M.A. har gjort sig skyldig till måste mot bakgrund av det anförda anses som ringa.

Den av M.A. bedrivna verksamheten pågick under en relativt lång tid utan att anmälan skedde. Kravet på anmälnings- och tillståndsplikt enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd för verksamheter som kan utgöra risker för människors hälsa och för miljön är fundamental för miljöskyddet. I många fall krävs tillstånd eller att anmälan skett för att det skall vara tillåtet att bedriva verksamheten. Den verksamhet varom nu är fråga är emellertid inte av sådan art att man i förordningen funnit angeläget att föreskriva att det är förbjudet att bedriva denna om ej tillstånd inhämtas eller anmälan gjorts. Det finns i 38 § nämnda förordning endast ett krav att det skall ske en anmälan innan lokalen tas i anspråk för verksamheten. Syftet med bestämmelsen är att den kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden skall få vetskap om de verksamheter som den utövar tillsyn över innan verksamheten påbörjas. Den av M.A. bedrivna verksamheten får anses vara av mycket liten omfattning och av de i bestämmelsen uppräknade verksamheterna en verksamhet med relativt lindriga hälsorisker. Det intresse som 29 kap. 4 § MB avser att skydda kan i detta fall inte anses göra sig lika starkt gällande som i de fall då tillstånd eller anmälan krävs för att verksamheten skall vara tillåten eller då verksamheten är av större omfattning. Dessutom har, som tingsrätten anfört, överträdelsen inte medfört någon fördel för henne eller någon olägenhet för någon annan.

Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna framstår enligt hovrättens uppfattning gärningen i fråga som obetydlig med hänsyn till det intresse som avses att skyddas genom straffansvar. Gärningen skall därför bedömas som ringa.

Tingsrätten borde således inte ha fällt M.A. till ansvar för otillåten miljöverksamhet.

Åklagaren har överklagat tingsrättens dom endast i fråga om påföljd. Därav följer enligt 51 kap. 23 a § RB att hovrätten skall pröva skuldfrågan endast om ett s.k. genombrottsrekvisit är uppfyllt, dvs. om det i den delen föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning enligt 58 kap. 2 § RB eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång i tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag. Det är inte alldeles klart vad som närmare bestämt innefattas i skuldfrågan. Av motiven till bestämmelsen (prop. 1988/89:95 s. 94 och NJA II 1994 s. 191 f.) framgår att det inte är avsett att brottsrubriceringen skall inbegripas, därvidlag är alltså domstolen obunden av kravet på genombrottsrekvisit. I rättsfallet NJA 1999 s. 215 har HD vidare funnit att en rättslig kvalificering varigenom en gärning bedöms straffri faller utanför skuldfrågan på motsvarande sätt.

På grund av det anförda skall åtalet för otillåten miljöverksamhet ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens domslut ogillar hovrätten åtalet.

Hovrättsrådet Arne Åkerström var av skiljaktig mening och anförde:

Som majoriteten funnit är det genom tingsrättens dom avgjort att M.A. av oaktsamhet utan föregående anmälan enligt 38 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, startat en kroppsvårdsrörelse i en lokal där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling.

Vid bedömningen av om en gärning är att bedöma som ringa enligt 29 kap. 11 § MB måste gärningen sättas i relation till det intresse som regeln omedelbart syftar till att skydda. Om någon underlåtit att fullgöra sin anmälningsskyldighet saknar det betydelse för bedömningen av om gärningen är ringa eller inte om någon faktisk skada eller fara för sådan skada uppkommit genom underlåtenheten. Gärningen kan anses vara ringa i objektivt hänseende - och därmed falla utanför det straffbara området - endast om avvikelsen från den norm som gällt enligt författningsregleringen varit obetydlig. Ansvarsfrihet bör komma i fråga endast när gärningen vid en sådan bedömning framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att omedelbart skyddas genom straffansvaret. Det intresse som är aktuellt i ifrågavarande mål är att den kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden skall få vetskap om sådan verksamhet inom kommunen som kan utgöra risker för människors hälsa och som nämnden har att utöva tillsyn över. Med hänsyn till den tid som verksamheten bedrivits utan att anmälan skett delar jag tingsrättens bedömning att gärningen inte kan bedömas som ringa. M.A. skall därför dömas för otillåten miljöverksamhet.

Enligt 29 kap. 6 § BrB skall rätten meddela påföljdseftergift om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § i samma kapitel, är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Redan av kravet på att det skall vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd följer att stor restriktivitet bör iakttas vid tillämpningen av denna bestämmelse. De omständigheter som kan komma i fråga att beakta skall vara hänförliga till gärningsmannens personliga situation. Det enda som är av beskaffenhet att beakta i detta mål är det förhållandet att M.A. även ålagts att utge en avgift på 5 000 kr enligt förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Att en person kan komma att ådömas såväl en straffrättslig påföljd som en administrativ påföljd för samma förseelse kan förefalla stötande. Emellertid torde detta förhållande ha beaktats av lagstiftaren då det fastslagits vilka förseelser som är av sådan beskaffenhet att de bör kriminaliseras. Att meddela påföljdseftergift enbart med hänsyn till att miljösanktionsavgift har beslutats kan inte komma i fråga. Påföljden bör i stället bestämmas till dagsböter 30 à 30 kr.

Eftersom M.A. skall dömas för ett brott där fängelse ingår i straffskalan skall hon också åläggas att utge en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.