NJA 2007 s. 841

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Gudmund Toijer och hovrättsrådet Maj Johansson, referent) anförde i dom den 5 maj 2006.

Bakgrund

A.J. anställdes år 1993 inom Ericssonkoncernen. Under år 2002 blev han uppsagd dels från ett utlandsuppdrag, dels från själva anställningen hos Ericsson AB (Ericsson) i Sverige. Med anledning av uppsägningarna uppstod tvist mellan parterna. Då det fanns en skiljeklausul som var gällande mellan parterna påkallade A.J. i april 2003 skiljeförfarande i den uppkomna tvisten och utsåg professor B.L. till skiljeman. Ericsson utsåg f.d. chefsrådmannen I.G. till skiljeman. Tillsammans utsåg de båda skiljemännen f.d. justitierådet J.L. till tredje skiljeman och ordförande i skiljenämnden.

Skiljeförfarandet ägde rum i Stockholm. Det hölls muntlig förberedelse den 24 oktober 2003 och slutförhandling den 27 april 2004.

Skiljedomen meddelades i Stockholm den 7 juni 2004. I domslutet avslog skiljemännen enhälligt A.J:s yrkanden och förpliktade honom att ersätta Ericsson med 110 922 kr för rättegångskostnader samt fastställde även ersättningen till skiljemännen.

A.J. har den 7 september 2004 ansökt om stämning gentemot Ericsson och yrkat bl.a. att hovrätten skall upphäva skiljedomen och besluta att skiljedomen tills vidare inte får verkställas. Ericsson har därefter bl.a. bestritt klandertalan och motsatt sig yrkandet om inhibition. I beslut den 4 oktober 2004 har hovrätten förordnat att vidare verkställighet av skiljedomen inte får äga rum.

Yrkanden i hovrätten

A.J. har yrkat att hovrätten skall upphäva den mellan parterna meddelade skiljedomen såväl i huvuddelen som i kostnadsdelen. Han har vidare yrkat att beslutet om att vidare verkställighet av skiljedomen inte får äga rum skall bestå.

Ericsson har bestritt bifall till A.J:s yrkanden.

- - -.

Grunder för talan

A.J.

Det har förelegat omständigheter som kunnat rubba förtroendet för ordförandens i skiljenämnden, f.d. justitierådet J.L., opartiskhet jämlikt 8 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Skiljedomen skall därför upphävas enligt 34 § första stycket 5 LSF.

Varken A.J. eller hans ombud har känt till eller bort känna till de åberopade omständigheterna förrän skiljedomen meddelades.

Ericsson

Det har inte förelegat några omständigheter som kunnat rubba förtroendet för opartiskheten hos ordföranden i skiljenämnden, f.d. justitierådet J.L. Därmed saknas grund för att upphäva skiljedomen.

Den åberopade jävsgrunden skall anses prekluderad jämlikt 10 § LSF.

Utveckling av talan

A.J.

Frågan om förtroendeskadliga omständigheter

Sedan skiljedomen meddelats har det kommit till A.J:s kännedom att Mannheimer Swartling Advokatbyrå (Mannheimer Swartling) under en lång följd av år haft betydande uppdrag för Ericssonkoncernen, att i koncernen ingående bolag, inklusive Ericsson, under år 2003 varit advokatbyråns största klient, att Ericssons chefsjurist tidigare varit delägare i advokatbyrån och personlig vän med delägarna och att advokatbyrån inte kunde acceptera uppdrag mot bolag i Ericssonkoncernen. A.J. har, med ledning av de omsättningsuppgifter Ericsson lämnat, räknat fram att Mannheimer Swartling under åren 2000-2004 totalt fakturerat Ericssonkoncernen med drygt 105 miljoner kr.

J.L. och Mannheimer Swartling har kontorsgemenskap. J.L. har enligt uppgift ett eget arbetsrum, en egen e-postadress och ett eget direktnummer hos Mannheimer Swartling. Han beskrivs på hemsidan som medarbetare och konsult knuten till advokatbyrån sedan år 2000. Han förekommer även omnämnd som konsult knuten till Mannheimer Swartling i advokatsamfundets matrikel. Under skiljeförfarandet tillskrev han parterna på Mannheimer Swartlings brevpapper. Ett av breven undertecknades av en sekreterare på advokatbyrån. På breven och även på skiljedomen finns information som tyder på att dokumenten är lagrade på Mannheimer Swartlings gemensamma kontorsserver, och därmed torde vara tillgängliga för såväl dess anställda som dess konsulter. Den verksamhet i form av juridisk konsultverksamhet och skiljemannauppdrag som J.L. bedriver från Mannheimer Swartlings lokaler är en del av Mannheimer Swartlings advokatverksamhet, oaktat skiljedomsverksamheten må bedrivas i J.L:s egen regi utan direkt egen vinning för advokatbyrån. I jävshänseende går det inte att göra boskillnad mellan konsulten J.L. och skiljemannen J.L.

Det förhållandet att J.L. lämnar rådgivning till Mannheimer Swartlings jurister inom ramen för advokatbyråverksamheten, vilket är ägnat att komma Mannheimer Swartlings klienter till del, kan tänkas ha hindrat honom från att vara skiljeman, eftersom det har förelegat omständighet som kunnat rubba förtroendet för hans opartiskhet, nämligen att Ericssonkoncernen är Mannheimer Swartlings största klient samtidigt som Ericsson, det största bolaget inom koncernen, var part i skiljeförfarandet. Att J.L. inte personligen har klientkontakter saknar därvid betydelse. Likaså saknar det betydelse huruvida han arbetade på heltid eller på deltid. Inte heller hans ersättning från Mannheimer Swartling har betydelse för nu aktuella frågor.

J.L. upplyste inte A.J. om att Ericssonkoncernen var klient hos Mannheimer Swartling och följaktligen inte heller om den lojalitet som Mannheimer Swartling hyser mot bolag i Ericssonkoncernen, trots att han enligt 9 § LSF har varit skyldig att upplysa om alla omständigheter som skulle kunna tänkas hindra honom från att vara skiljeman. J.L. var medveten om att Ericssonkoncernen var klient hos Mannheimer Swartling när han övervägde om han kunde acceptera uppdraget som ordförande i skiljenämnden. Det förhållandet att J.L., när han ombads att bli tredje skiljeman, inte upplyste A.J. om förhållandena, särskilt att Ericsson var klient hos Mannheimer Swartling, är i sig en tillkommande omständighet att beakta inom ramen för bedömningen om J.L. har varit jävig.

Frågan om preklusion

Varken A.J. eller hans ombud i skiljeförfarandet, advokaten J.T. vid Advokatfirman Cederquist, kände till eller var medvetna om att det var högst sannolikt att Ericssonkoncernen var klient hos Mannheimer Swartling. Detta är inte heller något som har varit allmänt känt. Vad som eventuellt har förekommit på Mannheimer Swartlings hemsida respektive har rapporterats i media i nu aktuellt avseende har inte noterats av A.J. eller J.T. Justitierådet K.C., som tillträdde i mars 2003 och således inte längre fanns vid Advokatfirman Cederquist när nu aktuell fråga aktualiserades, har genom maken A.C. känt till att Ericssonkoncernen har varit klient hos Mannheimer Swartling, men något utbyte av dylik information har henne veterligen inte förekommit vid Advokatfirman Cederquist. Det bestrids att J.T. och A.J. skulle ha haft anledning att framställa några kompletterande frågor överhuvudtaget till J.L. med avseende på Mannheimer Swartlings eventuella klientrelation med Ericssonkoncernen.

Om omständigheterna hade varit kända för A.J. och J.T. vid tidpunkten för skiljeförfarandet hade de omedelbart framställt invändning om jäv mot J.L. Om J.L. då han tillfrågades om uppdraget hade upplyst att Ericssonkoncernen var en av Mannheimer Swartlings största klienter, hade han med största sannolikhet inte erhållit uppdraget. A.J. fick kännedom om klandergrunden efter kontakt med R.J., som han träffade någon gång i augusti 2004. Han har omgående därefter meddelat saken till sitt dåvarande ombud. Den åberopade jävsgrunden är således inte prekluderad.

Ericsson

Frågan om förtroendeskadliga omständigheter

Efter sin pensionering från HD har J.L. sedan år 2000 haft konsultuppdrag åt Mannheimer Swartling, en av Sveriges ledande och största advokatbyråer med omfattande verksamhet inom en mängd rättsområden. Det är väl känt att Ericssonkoncernen ibland anlitar Mannheimer Swartling. I allt väsentligt är det Telefonaktiebolaget LM Ericsson, koncernens moderbolag, som har anlitat advokatbyrån. Däremot har Ericsson sällan, om ens någon gång, anlitat advokatbyrån. Ericssonkoncernens arbetsrättsliga frågor hanteras dessutom av Teknikföretagen och inte av Mannheimer Swartling. Påståendet att Ericssonkoncernen var Mannheimer Swartlings största klient är felaktigt. Under åren 2000-2004 har Ericssonkoncernen stått för mellan 1,53 och 4,74 procent av advokatbyråns omsättning.

Konsultavtalet mellan Mannheimer Swartling och J.L. är utformat så att han ett bestämt antal timmar per år skall vara tillgänglig för att diskutera rättsliga spörsmål, företrädesvis inom process-, avtals- och associationsrätt, med juristerna på advokatbyrån. Ibland utarbetar han rättsutlåtanden. Han fungerar som en kvalificerad resurs åt Mannheimer Swartlings jurister. Uppdraget är inte kopplat till någon klient. I uppdraget har han heller aldrig haft direktkontakt med advokatbyråns klienter. Han har således inte i det sammanhanget haft någon kontakt med Ericsson och inte heller sysslat med frågor som varit direkt hänförliga till Ericsson. Emellertid har han sysslat med frågor som varit hänförliga till andra bolag inom Ericssonkoncernen genom att han av Mannheimer Swartling har blivit tillfrågad i aktiebolagsrättsliga frågor hänförliga till Telefonaktiebolaget LM Ericsson. Från Mannheimer Swartling erhåller han ett fast årligt arvode, vilket under år 2003 uppgick till knappt 20 procent av hans totala inkomst av tjänst. Arvodet påverkas inte av vilka klienter som Mannheimer Swartling har.

J.L. är ofta verksam som skiljeman inom olika rättsområden. Hans skiljemannaverksamhet är helt skild från hans konsultuppdrag. I de fall han tar advokatbyråns kontorsutrustning eller lokaler i anspråk under handläggningen av skiljeförfarandena ersätter han advokatbyrån för detta. Ofta sker det genom att kostnader tas upp som utlägg i domslutens ersättningsdel, vilket också framgår av den nu aktuella skiljedomen.

När J.L. blev tillfrågad om att åta sig uppdraget som ordförande i skiljenämnden i den nu aktuella tvisten gjorde han bedömningen att konsultuppdraget för Mannheimer Swartling inte var en omständighet som kunde rubba förtroendet för hans opartiskhet. Han åtog sig därför uppdraget och informerade för säkerhets skull parterna om konsultuppdraget i brev daterat den 19 maj 2003.

Mannheimer Swartling har inget som helst intresse i den tvist mellan Ericsson och A.J. som avgjorts genom skiljedomen. I och med att advokatbyrån saknar intresse i tvisten kan inte heller J.L:s konsultuppdrag för advokatbyrån förmedla något intresse för J.L. som kan rubba förtroendet för honom. J.L:s konsultuppdrag påverkas inte av att Mannheimer Swartling ibland anlitas av Ericssonkoncernen. Uppdraget som konsult har ingen koppling till Ericsson. Vidare utövar J.L. inte advokatverksamhet och Advokatsamfundets regler om intressekollision är inte tillämpliga på honom. De av A.J. åberopade omständigheterna är inte av den beskaffenheten att de på något vis kan rubba förtroendet för J.L:s opartiskhet eller medföra jäv för honom. Att J.L. inte uttryckligen upplyste parterna i skiljeförfarandet om att Ericsson anlitade Mannheimer Swartling har inte någon relevans, eftersom det måste krävas att omständigheten faktiskt är av beskaffenhet att kunna rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet, varför J.L. inte har undanhållit parterna någon sådan omständighet.

Frågan om preklusion

J.L. informerade parterna i skiljeförfarandet om sitt konsultuppdrag hos Mannheimer Swartling. Även övriga omständigheter, såsom elektronisk lagring av dokument, har varit kända för A.J. och J.T., eftersom omständigheterna framgår av skrifterna i skiljeförfarandet. A.J. och/eller J.T. måste ha haft sådan kännedom om åberopade förhållanden att klandergrunden är prekluderad. Påståendet att advokaten J.T. vid Advokatfirman Cederquist inte kände till att Ericssonkoncernen ibland anlitar Mannheimer Swartling kan inte vitsordas. Han måste ha varit medveten om att det var högst sannolikt att bolag inom Ericssonkoncernen anlitade eller hade anlitat Mannheimer Swartling. Redan före och under skiljeförfarandet har det varit omskrivet i media och affärstidningar att Ericssonkoncernen anlitar Mannheimer Swartling vid olika transaktioner. Dessutom publicerar Mannheimer Swartling i marknadsföringssyfte många transaktioner på sin hemsida, bl.a. transaktioner där Ericssonkoncernen har varit involverad. Den åberopade klandergrunden är inte okänd bland allmänheten samt väl känd bland jurister i Stockholm, särskilt vid de större s.k. affärsbyråerna. Kunskapen om att Ericssonkoncernen anlitar Mannheimer Swartling rörande de juridiska aspekterna på olika affärstransaktioner har funnits vid Advokatfirman Cederquist, där J.T. är verksam. Därtill kommer att justitierådet K.C. har varit delägare i Advokatfirman Cederquist. Hon är gift med A.C. som är en av de advokater vid Mannheimer Swartling som biträtt Ericssonkoncernen.

Mot denna bakgrund borde J.T. ha ställt kompletterande frågor till J.L. om det hade ansetts att frågan om Ericssonkoncernen var klient hos advokatbyrån eller inte var avgörande för bedömningen av förtroendet för J.L:s opartiskhet. När sådana frågor inte ställts och det inte heller framställts någon jävsinvändning i skiljeprocessen med anledning av J.L:s information till parterna, skall den av A.J. åberopade jävsgrunden anses prekluderad. Därmed har A.J. försuttit sin möjlighet att påtala den angivna omständigheten.

Hovrättens domskäl

Utredningen

Hovrätten har avgjort målet efter huvudförhandling. På A.J:s begäran har han själv hörts under sanningsförsäkran samt advokaten J.T., professorn Erik Nerep och advokaten Sigvard Jarvin hörts som vittnen. På Ericssons begäran har chefsjuristen C.-O.B. hörts under sanningsförsäkran och f.d. justitierådet J.L. hörts som vittne. Parterna har åberopat skriftlig bevisning. (A.J. åberopade utlåtanden av Erik Nerep och Sigvard Jarvin. Ericsson AB åberopade utlåtande av f.d. justitierådet Jan Ljungar. Red:s anm.)

A.J. har bl.a. åberopat ett beslut av Sveriges advokatsamfunds disciplinnämnd den 19 maj 2005. I disciplinnämndens, icke enhälliga, bedömning uttalades bl.a. följande. J.L. har varit anställd i advokatbyrån. Han borde då av advokatetiska skäl ha avböjt att ta uppdraget som skiljeman.

J.L. har i huvudsak berättat följande. Han har haft skiljemannauppdrag sedan slutet av 1980-talet. När han under våren 2000 tillfrågades av Mannheimer Swartling om att vara Senior Legal Adviser hos advokatbyrån, kom man överens om att han skulle kunna fortsätta med sin skiljedomsverksamhet. Han gjorde en rättsutredning angående frågor om jäv avseende relationer mellan en skiljeman och partens ombud och mellan en skiljeman och någon som parten i annat sammanhang brukar anlita som ombud. J.L:s slutsats var att reglerna om jäv inte hindrade honom från att vara skiljeman i ett skiljeförfarande där någon från Mannheimer Swartling företrädde en av parterna. Däremot tänkte han avstå från att vara skiljeman i en sådan situation på grund av s.k. delikatessjäv. - Hans konsultverksamhet har bestått i att upprätta rättsutlåtanden, vara juridisk rådgivare och att fungera som ”bollplank” åt framförallt advokatbyråns yngre jurister. Han har inte haft några klientkontakter. Enligt kontraktet skulle han arbeta 320 timmar per år och få ett fast årligt arvode. Arvodet motsvarade knappt 20 % av hans totala inkomst. Ersättningen var cirka 480 000 kr. Från år 2003 sänktes antalet timmar som konsult. Mannheimer Swartling sade att det kunde vara vissa advokatetiska problem för dem med hans skiljedomsverksamhet. De var överens om att han skulle registrera sina skiljeuppdrag i byråns register. Det var viktigt för Mannheimer Swartling att J.L. klargjorde att han bedrev skiljedomsverksamheten helt för egen räkning. Han hade kontorsgemenskap med advokatbyrån. Skiljemannaverksamheten bedrev han dock i eget namn och för egen räkning. Kostnaderna för sekreterare och lokaler hos Mannheimer Swartling togs upp som utlägg i J.L:s skiljeavgöranden. Mannheimer Swartling fick sedan betalt. - Under våren 2003 gjordes en jävsinvändning i ett annat skiljeförfarande. Det var i det förfarandet aktuellt att höra en person som var anställd hos Mannheimer Swartling som vittne om en handling som denne hade upprättat. J.L. bedömde att det var lämpligast att han avträdde som skiljeman, vilket han också gjorde. Han fick därför också i det sammanhanget anledning att titta på reglerna om jäv. - J.L. informerade alltid parterna om sitt konsultuppdrag genom att i sin första skriftliga kontakt med parterna i ett skiljeförfarande upplysa om att han var konsult åt Mannheimer Swartling, men att advokatbyrån inte hade något att göra med hans skiljedomsverksamhet som han bedrev självständigt. Även om han utifrån en strikt juridisk bedömning inte skulle ha behövt lämna dessa upplysningar gjorde han det, eftersom Mannheimer Swartling ville att det skulle vara en klar skiljelinje mellan de båda verksamheterna. När han gått igenom handlingarna i målet mellan A.J. och Ericsson sade han till sig själv att det inte blir fråga om några sådana vittnesproblem som i det förra fallet. Han visste om att Mannheimer Swartling inte ägnade sig åt arbetstvister på Ericssonkoncernens vägnar. Därför skulle inte någon från advokatbyrån vara aktuell i denna tvist. Han skickade sin första skrivelse till parterna innehållande standardformuleringen om konsultuppdraget. Vid den muntliga förberedelsen frågade han parterna om det fanns någon anledning att anföra jäv. Svaret blev nej. J.L. kände till att Ericsson var klient hos Mannheimer Swartling. Han trodde det var väl känt att det förhöll sig på det sättet. Däremot kände han inte till i vilken omfattning Ericsson anlitade advokatbyrån och ansåg att den frågan inte hade någon betydelse. Hade han fått frågan om Ericsson var klient hos Mannheimer Swartling av parterna så skulle han ha svarat ja. Han skulle förmodligen ha avträtt som skiljeman om en part hade yrkat det under ett någorlunda tidigt skede av förfarandet. Han har inte haft anledning att upplysa om att Ericsson var klient hos Mannheimer Swartling. J.L. har aldrig i sitt uppdrag som konsult haft direktkontakt med Ericsson. Han visste inte vem som var Ericssons chefsjurist eller att denne tidigare haft anknytning till Mannheimer Swartling.

Hovrättens bedömning

Skiljemans opartiskhet

Enligt 8 § första stycket LSF skall en skiljeman vara opartisk. Av bestämmelsens andra stycke framgår det vidare att en skiljeman skall skiljas från uppdraget, om det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet.

Det kan redan här skjutas in att det inte finns någon fullständig parallellitet mellan reglerna i LSF och principerna om god advokatsed. Under förarbetena till LSF förutsattes det sålunda att en advokat i vissa fall kunde vara förhindrad att ta ett uppdrag som skiljeman, trots att han eller hon inte var obehörig enligt 8 § LSF (prop. 1998/99:35 s. 218). Avgörande för A.J:s klandertalan är om J.L. har varit obehörig enligt LSF eller inte.

Kravet på skiljemännens objektivitet och opartiskhet måste ställas högt (se Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999 s. 238 f.). Inte minst gäller detta mot bakgrund av att parterna saknar möjlighet att klandra en skiljedom på den grunden att bevisvärderingen eller rättstillämpningen är felaktig (se NJA 1981 s. 1205).

Bedömningen av en skiljemans opartiskhet skall göras med utgångspunkt i ett objektivt betraktelsesätt. Att skiljemannen rent faktiskt må vara opartisk i sin inställning eller i vart fall förmår att handla opartiskt är således utan betydelse och därför ingen relevant motinvändning (se Stefan Lindskog, Skiljeförfarande, 2005 s. 447 f.).

I vittnesförhören med Sigvard Jarvin och Erik Nerep har de framhållit att man i allmänhet ställer höga krav även enligt internationella regelverk och praxis på en skiljemans opartiskhet.

Finns det någon omständighet som kan rubba förtroendet för J.L:s opartiskhet?

Frågan är om det har funnits ett förtroendeskadligt förhållande mellan J.L., som skiljeman, och Ericsson, som part i skiljeförfarandet. Prövningen avser främst de omständigheterna, att J.L. hade ett avtal med Mannheimer Swartling om juridisk verksamhet samt att advokatbyrån sedan en längre tid haft uppdrag för Ericssonkoncernen.

Det framgår att i vart fall koncernen Ericsson under lång tid varit en mycket viktig klient för Mannheimer Swartling. Av bl.a. ett brev från A.C. framgår att det till följd av långvariga och betydande kontakter uppkommit en särskild relation mellan advokatbyrån och koncernen. Det tycks bl.a. ha varit fråga om att Mannheimer Swartling hade att avstå från att företräda motparter till Ericssonkoncernen. Det finns inte anledning att betvivla att man från advokatbyråns sida även skulle ha betraktat nu aktuellt Ericssonbolag, Ericsson AB, på samma sätt som övriga delar av Ericssonkoncernen.

Frågan är då vilken relation som J.L. haft till Mannheimer Swartling genom sitt åtagande att utföra juridisk verksamhet för advokatbyrån. I det sammanhanget är främst avtalets innehåll och den faktiska tillämpningen av detta, arbetsuppgifterna samt uppdragets omfattning av betydelse. Avtalet synes ha avsett internt juridiskt arbete inom advokatbyrån i form av juridisk rådgivning, rättsliga analyser och utlåtanden. Däremot har det inte ingått att ha klientkontakter eller att upprätta inlagor i rättsliga tvister. Uppdraget har varit bestämt till antal timmar och arvodet har varit fast. Parterna har karakteriserat avtalet som ett konsultavtal. De båda parterna har även varit överens om att J.L. skulle utföra uppdraget efter att han gått i pension. Inkomsten har inte varit obetydlig, men har dock inte varit avgörande för J.L:s uppehälle. Han har visserligen haft ett eget arbetsrum i lokalerna, men tycks inte ha ingått i någon social arbetsplatsgemenskap eller blivit fullt ut inlemmad i advokatbyråns organisation. Hans arbete kan sägas ha varit distanserat från det löpande arbete som en advokat eller biträdande jurist vanligen utför på en advokatbyrå, och hans ställning framstår som förhållandevis självständig. J.L. har inte heller varit delägare i Mannheimer Swartling. Vid en sammantagen bedömning synes J.L:s anknytning till advokatbyrån och dess klienter ha varit svag.

Vad avser det arbete som J.L. har utfört för Mannheimer Swartling har inte annat framkommit än att Ericssonkoncernen har varit berörd av endast två rättsliga utlåtanden. Utlåtandena avsåg ett annat bolag inom Ericssonkoncernen och behandlade inte arbetsrättsliga frågor. Enligt J.L. har han inte haft några klientkontakter med något bolag inom Ericssonkoncernen eller annan anknytning till koncernen. Utredningen ger också vid handen att advokatbyrån inte har arbetsrättsliga uppdrag åt Ericssonkoncernen. Sådana frågor handläggs internt inom koncernen eller uppdras åt Teknikföretagen.

När det gäller skiljedomsverksamheten är det ostridigt att J.L. mot betalning har använt sig av Mannheimer Swartlings kontorsresurser och lokaler. Det är vidare ostridigt att advokatbyrån inte har haft någon vinning av skiljedomsverksamheten. J.L. har beskrivit hur han medvetet har hållit denna verksamhet skild från advokatbyråns verksamhet. Han har bl.a. regelmässigt informerat parter i skiljedomsförfaranden om sitt avtal med Mannheimer Swartling och att han bedrev sin skiljedomsverksamhet självständigt. Enligt hovrättens bedömning kan J.L:s skiljedomsverksamhet under nu angivna förutsättningar inte betraktas som en del av Mannheimer Swartlings advokatverksamhet.

Hovrätten finner att det inte redan på grund av J.L:s uppdrag för Mannheimer Swartling har förekommit någon sådan omständighet till följd av någon intressebindning eller något lojalitetsförhållande som med fog kan rubba förtroendet för J.L:s opartiskhet i förhållande till parterna i det nu aktuella skiljeförfarandet. Inte heller hans skiljedomsverksamhet eller hans fåtaliga rättsutlåtanden åt Ericssonkoncernen i frågor utan arbetsrättslig anknytning medför någon annan bedömning.

En ytterligare fråga är dock om J.L. har fullgjort sin upplysningsskyldighet eller inte och om detta kan få betydelse för hans behörighet att vara skiljeman i tvisten.

Upplysningsskyldigheten

Enligt 9 § LSF skall den som ombeds att åta sig ett uppdrag som skiljeman genast uppge alla omständigheter som enligt 7 eller 8 § kan tänkas hindra den vidtalade från att vara skiljeman.

Bestämmelsen innefattar en vidsträckt skyldighet för den som ombeds att åta sig uppdrag som skiljeman och för den nyutsedde skiljemannen att upplysa om omständigheter som kan tänkas utgöra hinder för honom att vara skiljeman (se prop. 1998/99:35 s. 219).

Uttrycket ”kan tänkas” visar att upplysningsskyldigheten sträcker sig längre än reglerna om obehörighet i 8 § (se Bengt Olsson och Johan Kvart, Lagen om skiljeförfarande, 2000 s. 74 f.). En skiljeman kan alltså mycket väl vara skyldig att lämna upplysningar om förhållanden som inte direkt grundar någon obehörighet och trots att han eller hon har gjort den i och för sig korrekta rättsliga bedömningen att det saknas grund för att sätta opartiskheten i fråga.

I vittnesförhören med Sigvard Jarvin och Erik Nerep har båda särskilt pekat på vikten av att skiljemännen lämnar fullständiga upplysningar.

Det har inte närmare diskuterats i förarbetena hur långt upplysningsskyldigheten sträcker sig. För att parterna skall ges möjlighet att göra en egen bedömning och kunna anlägga synpunkter på frågan om obehörigheten är det viktigt att upplysningsskyldigheten inte görs för snäv. Det är t.ex. viktigt att en skiljeman inte väntar för länge med att lämna upplysningar om ett visst förhållande med tanke på partens tidsbegränsade rätt att åberopa omständigheten. Har en relevant omständighet funnits under en längre tid under förfarandet kan även fördröjningar och onödiga kostnader uppkomma.

LSF innehåller inte någon påföljd för den som låter bli att lämna de upplysningar som behövs. Skulle det vara tveksamt om en viss omständighet utgör jäv, kan dock det förhållandet att skiljemannen har förtigit omständigheten bli den tillkommande faktor som gör att frågan besvaras jakande (se prop. 1998/99:35 s. 219).

Har J.L. lämnat fullständiga upplysningar?

A.J. har anfört att J.L. borde ha upplyst om att Ericsson var klient hos Mannheimer Swartling och att bristen på upplysning i sig är en tillkommande omständighet att beakta inom ramen för om J.L. har varit jävig.

Enligt J.L. kände han till att Ericssonkoncernen var en klient hos Mannheimer Swartling. Han bedömde dock att uppgiften var allmänt bekant och dessutom saknade betydelse samt att han därför inte hade anledning att upplysa parterna om förhållandet. En sådan bedömning av upplysningsskyldigheten måste dock enligt hovrättens uppfattning anses vara alltför snäv och i för hög grad utgå från J.L:s egen syn på saken. Upplysningsskyldigheten syftar till att ge parterna möjlighet att, eventuellt i kombination med uppgifter som de själva har, göra en egen bedömning av jävsfrågan. Särskilt med hänsyn till att det var fråga om en pågående klientrelation mellan Mannheimer Swartling och Ericssonkoncernen borde J.L. ha upplyst parterna om den. J.L. hade alltjämt sitt eget avtal med advokatbyrån. I den situationen har det funnits anledning att för honom överväga eller i vart fall ge parterna möjlighet att bedöma om detta skulle kunna påverka hans ställning som skiljeman i förhållande till Ericsson som part i skiljeförfarandet.

Hovrätten finner därför att J.L. inte bara skulle ha informerat om sitt avtal med advokatbyrån utan dessutom ha upplyst parterna om klientrelationen mellan Mannheimer Swartling och Ericssonkoncernen. Det kan dock inte antas att han har avsett att dölja klientrelationen. Som anförts i det föregående har hovrätten kommit fram till att förhållandena inte i sig rubbat förtroendet för J.L:s opartiskhet. Vad som har uttalats i lagmotiven om att en försummad upplysningsplikt kan få betydelse för jävsprövningen synes närmast ta sikte på rena gränsfall, där den egentliga jävsfrågan framstår som särskilt svårbedömd. Enligt hovrättens mening är förhållandena inte sådana i detta fall, och att J.L. har låtit bli att upplysa om advokatbyråns relation till Ericssonskoncernen kan därför inte ges någon avgörande betydelse vid prövningen av hans behörighet att handlägga tvisten. Den omständigheten att fullständiga upplysningar inte har lämnats är således inte tillräcklig för att J.L. skall bedömas som partisk i skiljeförfarandet.

Sammanfattning, kostnader och frågan om inhibition

Hovrätten finner vid en samlad bedömning att det inte har förelegat någon sådan omständighet som har varit ägnad att rubba förtroendet för opartiskheten hos J.L. Under sådana förhållanden saknas anledning att pröva frågan om preklusion. Därmed föreligger inte någon grund för att häva skiljedomen och skäl saknas även att upphäva vad som i skiljedomen förordnats om betalningsskyldighet för Ericssons kostnader. A.J:s talan skall således lämnas utan bifall i sin helhet.

Därmed skall hovrättens beslut om att vidare verkställighet av skiljedomen inte får äga rum omedelbart upphävas.

- - -.

Hovrättens dom får överklagas

Hovrätten finner att förevarande mål rymmer frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD. Hovrätten tillåter därför att domen överklagas (43 § andra stycket LSF).

Hovrättens domslut

Hovrätten avslår käromålet.

Hovrätten upphäver beslutet den 4 oktober 2004 om att vidare verkställighet av skiljedomen den 7 juni 2004 inte får äga rum.

Domskäl

HD (justitieråden Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, referent, Per Virdesten och Anna Skarhed) meddelade den 19 november 2007 följande dom:

Domskäl

Frågan i målet är om den klandrade skiljedomen skall upphävas på grund av att det förelegat omständigheter som kunnat rubba förtroendet för skiljemannen J.L:s opartiskhet.

I 8 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande föreskrivs att en skiljeman skall vara opartisk. En skiljeman skall på yrkande av en part skiljas från sitt uppdrag, om det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet. Under punkterna 1-4 i bestämmelsen anges omständigheter som alltid skall anses kunna rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet. Uppräkningen är avsedd att vara exemplifierande och inte uttömmande (se prop. 1998/99:35 s. 85 och s. 218). I 9 § åläggs en skiljeman att upplysa parterna om omständigheter som enligt 8 § kan tänkas hindra honom från att vara skiljeman.

Om en skiljeman på grund av någon omständighet som anges i 8 § har varit obehörig skall skiljedomen efter klander helt eller delvis upphävas på talan av en part (34 § första stycket 5). Rätten att åberopa en sådan omständighet kan dock ha gått förlorad om parten kan anses ha avstått från att göra den gällande, t.ex. genom att delta i förfarandet utan invändning, eller om det förflutit mer än femton dagar från det att parten fick kännedom om omständigheten (34 § andra stycket och 10 § första stycket).

I förarbetena till 1999 års lag betonades betydelsen av att skiljetvister ofta har internationell anknytning. Det ansågs angeläget att i varje delfråga vid utformningen av den svenska lagstiftningen beakta bestämmelserna i den av FN:s handelsrättskommission, UNCITRAL, utarbetade förebilden till lag om internationella skiljeförfaranden, den s.k. modellagen. Angående jävsreglerna angavs att det var naturligt att särskilt beakta motsvarande regler i RB. Att skiljemannen skall vara oavhängig, vilket anges i modellagen, ansågs inte behöva nämnas särskilt eftersom det täcktes av den formulering som valts. Vidare uttalades i förarbetena att det kan tänkas att en advokat inte skall anses jävig enligt 8 § men att omständigheterna likväl är sådana att det skulle strida mot god advokatsed att åta sig eller behålla uppdraget som skiljeman i en viss tvist. Särskilt framhölls att en advokat enligt reglerna om god advokatsed inte torde kunna åberopa sig på att en part har avstått från att göra gällande en jävsgrund. (Prop. 1998/99:35 s. 44 ff., s. 82 f. och s. 218.)

I många länder finns internationella skiljedomsinstitut som har egna reglementen för verksamheten. I målet har hänvisats till bl.a. International Chamber of Commerce (ICC) med säte i Paris och Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut med säte i Stockholm. Reglementena från de nu nämnda skiljedomsinstituten innehåller jävsregler med huvudsakligen samma innebörd som den grundläggande regeln om opartiskhet i den svenska lagen om skiljeförfarande (se t.ex. vid aktuell tidpunkt gällande regler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, § 17, som anger att skiljeman skall vara opartisk och oberoende). Vidare har i målet åberopats riktlinjer rörande intressekonflikter inom internationell skiljedomsrätt utfärdade av The International Bar Association (IBA). Även om prövningen i målet skall ske utifrån bestämmelserna i lagen om skiljeförfarande kan det mot bakgrund av de likartade reglerna och de ofta förekommande internationella inslagen i verksamheten finnas anledning att också se på tillämpningen av reglementen och riktlinjer av nu angivet slag.

Som en allmän utgångspunkt har HD:s uttalanden i rättsfallet NJA 1981 s. 1205 alltjämt bärkraft. Där angavs att jävsreglerna syftar till att skydda rättskipningens objektiva handhavande och att det är angeläget att reglerna tillämpas på ett sådant sätt att en domare eller skiljeman som omfattas av en sådan regel inte får delta i en rättegång eller ett skiljeförfarande, även om i det särskilda fallet anledning saknas att anta att han vid handläggningen eller avgörandet av målet skulle låta sig påverkas av sitt förhållande till den ena parten. Inte minst när det gäller skiljemän måste enligt HD kravet på objektivitet och opartiskhet ställas högt, eftersom fel som avser bevisvärderingen eller rättstillämpningen inte kan föranleda hävande av en skiljedom.

A.J. har gjort gällande att det förelegat omständigheter som kunnat rubba förtroendet för J.L:s opartiskhet. Dessa omständigheter är enligt A.J. att J.L. vid tiden för skiljeförfarandet var fast knuten till Mannheimer Swartling Advokatbyrå som konsult med uppdrag att lämna juridisk rådgivning till byråns jurister och att Mannheimer Swartling Advokatbyrå hade betydande juridiska uppdrag för Ericssonkoncernen där Ericsson AB, som var A.J:s motpart i skiljeförfarandet, ingår. J.L. hade biträtt Ericssonkoncernen genom två rättsutlåtanden. Det har enligt A.J. förelegat ett förtroendeskadligt förhållande mellan skiljemannen och ena parten i skiljeförfarandet, genom bådas relation till advokatbyrån. I vart fall har J.L. varit skyldig att upplysa om klientrelationen mellan Mannheimer Swartling Advokatbyrå och Ericssonkoncernen samt om sitt eget biträde åt Ericssonkoncernen genom rättsutlåtanden. Underlåtenheten att upplysa om klientrelationen medför självständigt eller i förening med övriga omständigheter att J.L. varit obehörig.

Ericsson AB har i första hand invänt att A.J. har förlorat rätten att genom klander åberopa de angivna omständigheterna eftersom dessa varit kända för honom eller åtminstone för hans ombud under förfarandet. I andra hand har bolaget bestritt att det förelegat omständigheter som kunnat rubba förtroendet för J.L:s opartiskhet och att J.L. försummat sin upplysningsskyldighet.

A.J. har förnekat att han eller hans ombud under förfarandet haft kännedom om att Ericssonkoncernen var klient hos advokatbyrån. Till stöd för att han först efter det att skiljedomen meddelats fått sådan kännedom har A.J. åberopat upptagningar från hovrätten av förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med advokaten J.T., som var A.J:s ombud under skiljeförfarandet.

HD finner att Ericsson AB mot den av A.J. förebringade bevisningen inte har visat att A.J. tidigare än han själv gjort gällande haft kännedom om de omständigheter han åberopat som grund för sin klandertalan. A.J. har därför rätt att åberopa omständigheterna.

Av utredningen framgår följande om J.L:s förhållande till Mannheimer Swartling Advokatbyrå. J.L. arbetade på deltid som konsult vid byrån. Enligt Ericsson AB torde avtalsrelationen ha varit ett anställningsförhållande även om avtalet betecknats som ett konsultavtal. Arbetet innebar huvudsakligen att han gav juridiska råd till övriga jurister på byrån samt skrev rättsutlåtanden. Bl.a. hade han skrivit rättsutlåtanden åt bolag i Ericssonkoncernen. Han hade däremot inte själv några klientkontakter. Han hade ett fast arvode som utgjorde knappt 20 procent av hans totala inkomster. På byråns hemsida presenterades han som medarbetare på byrån med titeln konsult och i advokatmatrikeln togs han upp som biträdande jurist på byrån. Han hade sitt arbetsrum i byråns lokaler. J.L. höll skiljedomsverksamheten skild från verksamheten på advokatbyrån men han anlitade i viss utsträckning byråns sammanträdeslokaler och kontorsresurser för skiljedomsverksamheten. Advokatbyrån ersattes kostnaderna för detta. Parterna i det nu aktuella skiljemålet har fått brev från J.L. skrivna på brevpapper med byråns namn.

Advokatsamfundets disciplinnämnd har i beslut avseende J.L:s principal uttalat att J.L. varit anställd i advokatbyrån och att han av advokatetiska skäl borde ha avböjt att ta uppdraget som skiljeman.

Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut har i yttrande till HD anfört att om institutet hade haft att fatta beslut i ett ärende som det nu förevarande så hade institutet vid en bedömning i enlighet med sina regler med största sannolikhet funnit att det förelåg jäv. Enligt institutets mening saknas det i detta sammanhang anledning att skilja mellan delägare i en advokatbyrå och jurister som är anställda av advokatbyrån. Det saknas också anledning att bedöma graden av involvering i advokatbyråns verksamhet från juristens sida i det fall det väl konstaterats att juristen är knuten till advokatbyrån såsom här är fallet. Det faktum att juristens skiljedomsverksamhet på visst sätt uppges vara skild från advokatbyråns verksamhet saknar också betydelse för bedömningen. Av yttrandet framgår att institutets bedömning av om jäv föreligger i ett enskilt fall sker mot bakgrund av bl.a. svensk och internationell praxis från domstolar och skiljedomsinstitut. Vidare utgör IBA:s riktlinjer ett viktigt underlag. Institutet har särskilt pekat på att den omständigheten att en skiljemans advokatbyrå har ett betydelsefullt kommersiellt förhållande till någon av parterna i dessa riktlinjer upptas som en omständighet som grundar jäv. Institutet har också redogjort för vissa egna avgöranden i jävsfrågor (se bl.a. Stockholm Arbitration Report 2002:1 s. 39 ff.).

Ericssonkoncernen var klient hos Mannheimer Swartling Advokatbyrå. Utgångspunkten för bedömningarna bör vara att Ericsson AB i detta sammanhang är likställd med Ericssonkoncernen.

Bedömningen av om det förelegat omständigheter som kunnat rubba förtroendet för J.L:s opartiskhet skall som tidigare framgått göras på objektiva grunder och inte ta sikte på risken för att J.L. i det enskilda fallet skulle låta sig påverkas av advokatbyråns klientförhållande till Ericssonkoncernen.

J.L. får anses ha varit anställd vid advokatbyrån, låt vara på deltid och med en inkomst som han inte var ekonomiskt beroende av. Det som framkommit om hans arbetsförhållanden, arbetsuppgifter och ställning på byrån innebär inte att han i det nu aktuella sammanhanget bör betraktas på annat sätt än övriga anställda jurister på byrån.

Enligt reglerna om god advokatsed är en advokat skyldig att gentemot klienten iaktta trohet och lojalitet (18 § i Vägledande regler om god advokatsed). En advokat är skyldig att avböja ett erbjudet uppdrag om han själv, hos honom anställd biträdande jurist eller advokat som är hans arbetsgivare eller kompanjon eller med vilken han har gemensam kontorsorganisation i saken eller i annan sak, som kan vara av betydelse vid det erbjudna uppdragets utförande, företräder eller själv har ett personligt eller ekonomiskt intresse som strider mot uppdragsgivarens. Likaså är en advokat skyldig att avböja ett uppdrag om det föreligger någon annan omständighet som uppenbarligen utgör hinder för advokaten att obundet hävda uppdragsgivarens intressen. (14 § i reglerna.)

Av utredningen framgår att uppdraget för Ericssonkoncernen var betydelsefullt för Mannheimer Swartling Advokatbyrå. Uppdraget, som hade framhållits i byråns marknadsföring, genererade avsevärda intäkter till byrån. I ett brev från A.C., som då var advokat vid Mannheimer Swartling Advokatbyrå, avböjde denne att företräda en person i en tvist mot ett Ericssonbolag, varvid i första hand hänvisades till att byrån under en lång följd av år haft betydande uppdrag för koncernen. Det anförda ger sammantaget med uttalandet från Advokatsamfundets disciplinnämnd fog för slutsatsen att klientförhållandet till Ericssonkoncernen var sådant att advokatbyråns delägare och anställda jurister, och således även J.L., av advokatetiska skäl var förhindrade att åta sig såväl uppdrag för en motpart till Ericssonkoncernen som uppdrag som skiljeman i en tvist där ett bolag i koncernen var part (jfr Cars, Lagen om skiljeförfarande, En kommentar, 3 uppl. 2001 s. 79 not 272).

Frågan i målet är emellertid om J.L. varit obehörig som skiljeman på grund av bestämmelsen i 8 § lagen om skiljeförfarande. Det är ostridigt att ingen av de i punkterna 1-4 i bestämmelsen särskilt angivna omständigheterna förelegat.

Åtminstone när som i förevarande fall förhållandet mellan advokatbyrån och klienten är affärsmässigt betydelsefullt för advokatbyrån, måste det anses att intresse- och lojalitetsbindningen mellan å ena sidan advokatbyråns delägare och anställda jurister och å andra sidan klienten är en sådan omständighet som kan rubba förtroendet för opartiskheten hos en skiljeman anställd på advokatbyrån, när klienten är part i skiljeförfarandet (jfr Lindskog, Skiljeförfarande, 2005 s. 453 not 63). Ett sådant ställningstagande har stöd i IBA:s riktlinjer och i praxis från Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Ett förtroendeskadligt förhållande får anses föreligga även om skiljemannen inte själv haft direkt klientkontakt med parten, skiljedomsverksamheten bedrivits åtskild från advokatverksamheten eller skiljetvisten rört andra frågor än sådana som klientuppdraget normalt innefattat.

Mot denna bakgrund har det med ett objektivt betraktelsesätt förelegat omständigheter som kunnat rubba förtroendet för J.L:s opartiskhet. Den klandrade skiljedomen skall på grund av att J.L. varit obehörig upphävas helt.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken upphäver HD den mellan parterna den 7 juni 2004 meddelade skiljedomen.