RH 2009:39

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Anders Eka samt hovrättsråden Christina Jacobsson och Ulrika Beergrehn, referent) anförde i beslut den 25 juni 2009 följande.

SKÄL

Föreläggande till T.N.

Till stöd för sitt yrkande om föreläggande till T.N. har C.L. anfört att han saknar insyn i hur T.N:s engagemang egentligen ser ut.

Enligt 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken är en domare som vet att det föreligger en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne skyldig att självmant ge det till känna. Att en part som vill göra gällande jäv mot domare ska framställa en invändning om det då han eller hon första gången för talan i målet efter att ha fått kännedom om den jävsgrundande omständigheten framgår av paragrafens andra stycke. I annat fall är rätten att framställa jävsinvändningen förfallen.

Även om det således finns en skyldighet för en domare att självmant lämna vissa upplysningar, saknas laglig grund för att förelägga domaren att uppfylla detta åliggande. Parten förlorar ju inte heller sin rätt att göra gällande jäv förrän han eller hon fått kännedom om en omständighet som påstås grunda jäv och första gången därefter fört talan i målet utan att åberopa omständigheten.

C.L:s yrkande om föreläggande till T.N. kan således inte vinna bifall och ska avslås.

Omständigheter som påstås grunda jäv

De tilltalade har fört fram i huvudsak följande faktiska omständigheter med påstående om att dessa var för sig eller i varje fall tillsammans varit ägnade att rubba förtroendet för T.N:s opartiskhet.

T.N. är medlem i Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU) och i Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR). I sistnämnda förening är han också styrelseledamot. Båda föreningarna är anknutna till internationella organisationer som verkar för rättighetshavares intressen och SFU har stödjande medlemmar, vilka tagit ställning mot The Pirate Bay i olika sammanhang.

SFIR har som ändamål bl.a. att främja ett effektivt rättsskydd mot otillbörlig konkurrens och föreningens synsätt sammanfaller alltså med målsägandenas. Det är en förening som tar ställning och försöker påverka i enlighet med dess ändamål, vilket även framgår av att man avgivit remissvar och yttranden i olika sammanhang. Bland annat lämnade SFIR under år 2001 ett remissvar över departementspromemorian "E-handelsdirektivet - genomförande av direktivet 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster" (Ds 2001:13). I detta remissvar intog SFIR ståndpunkten att e-handelsdirektivet inte utesluter straffrättsligt ansvar för s.k. mellanhänder och dessutom att ansvaret för mellanhänder bör skärpas. Bedömningen av denna straffrättsliga fråga har stor betydelse i förevarande mål. Tingsrätten för också i den överklagade domen samma resonemang som SFIR gjorde i sitt remissvar.

Samtliga målsägandeombud är också medlemmar i SFU och advokaten P.D. ingår eller har ingått i föreningens styrelse. P.D. och advokaten M.W. är medlemmar även i SFIR. Både målsägandeombuden och rättens ordförande har därmed haft en förutfattad mening i målet genom ett gemensamt intresse att "främja svensk upphovsrätt". T.N. har utvidgat sitt engagemang i SFIR genom att åta sig uppdraget som styrelseledamot sedan han tilldelats målet.

Både T.N. och M.W. ingår i den grupp av tvistlösare som anlitas av Stiftelsen för Internetinfrastruktur (stiftelsen.SE).

Den intressebalans som skulle ha gällt i rättegången vid tingsrätten mellan å ena sidan de tilltalade samt å den andra åklagaren och målsägandena har genom nu nämnda förhållanden rubbats, vilket har medfört att tingsrätten inte har framstått som opartisk och oberoende.

Strax före tingsrättens huvudförhandling framfördes en jävsinvändning mot en tilltänkt nämndeman i målet. Invändningen hade sin grund i att nämndemannen var medlem i en förening för rättighetshavare och uppbar ersättning. T.N. redovisade inte sitt medlemskap i SFU och sitt engagemang i SFIR i anslutning till att jävsinvändningen gjordes mot nämndemannen. Detta ska vägas in vid bedömningen av om T.N. varit jävig men utgör också i sig ett rättegångsfel som föranleder ett undanröjande av tingsrättens dom och återförvisning av målet till tingsrätten.

Vid tingsrätten har målet inte tilldelats T.N. på grund av lottning utan han har handplockats att handlägga det.

Därutöver har anförts bl.a. att såväl T.N. som målsägandeombuden varit talare vid och deltagit i olika seminarier inom immaterialrättens område.

Utgångspunkter för jävsprövningen

Var och en som ställs inför domstol ska vara tillförsäkrad en rättvis rättegång. Ett grundläggande krav är därvid att den eller de domare som prövar hans eller hennes sak ska vara opartiska och oavhängiga, dvs. inte jäviga.

Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Paragrafen innehåller dels en uppräkning av förhållanden - t.ex. släktskap till part - som medför att en domare är jävig att handlägga ett mål (punkterna 1-9), dels en allmänt hållen bestämmelse - en generalklausul - om att en domare är jävig om det annars föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet (punkten 10). Det är den sistnämnda bestämmelsen som är aktuell vid prövningen i förevarande mål.

Ett krav på domstolens opartiskhet följer även av artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Sedan den 1 januari 1995 gäller konventionen som lag i Sverige. Konventionens krav på opartiskhet har preciserats i rättspraxis från den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Domstolen har urskilt två element, dels ett krav på vad som brukar kallas subjektiv opartiskhet, nämligen att varje domare faktiskt ska döma opartiskt, dels ett krav på s.k. objektiv opartiskhet, som innebär att det för en objektiv iakttagare inte får föreligga några legitima tvivel om domstolens opartiskhet (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., 2007, s. 182). Artikel 6.1 har också betydelse för tolkningen av generalklausulen i rättegångsbalken och denna tolkning bör därför ske i belysning av Europadomstolens praxis (se t.ex. NJA 1998 s. 228).

Det grundläggande intresse som bär upp bestämmelserna om domarjäv är, som nämnts inledningsvis, att den som ställs inför domstol ska kunna vara säker på att få en rättvis rättegång. Kravet på att den eller de domare som prövar hans eller hennes sak ska vara opartiska måste då upprätthållas. I sammanhanget ska dock också beaktas att det inte ska vara möjligt för en part att utan befogad anledning få en domare utbytt.

En del omständigheter av betydelse för frågan om det föreligger jäv, t.ex. en domares släktskap med någon av parterna, är typiskt sett sådana att de utan vidare medför skyldighet för en domare att avstå från att delta i handläggningen av ett mål. Andra omständigheter kan vara av det slaget att de visserligen inte i sig medför skyldighet för domaren att avträda från målet men där domaren ändå bör underrätta parterna om dem. I rättegångsbalken kommer detta till uttryck i 4 kap. 14 § första stycket där, såsom redovisats tidigare, det anges att en domare, som vet att det föreligger en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne, är skyldig att självmant upplysa parterna om detta. Vissa omständigheter är däremot av så ringa betydelse att de inte behöver tas upp.

Prövning av de omständigheter som åberopats i jävsfrågan

När det gäller hovrättens prövning i det nu aktuella fallet finner hovrätten till en början att det inte har framkommit något som tyder på att T.N. faktiskt inte har dömt opartiskt i målet, vilket innebär att sådan subjektiv opartiskhet som nämnts ovan har förelegat.

Hovrätten övergår därför till att pröva de tilltalades påståenden att det för en objektiv iakttagare finns legitima tvivel om T.N:s, och därmed tingsrättens, opartiskhet. Ramen för hovrättens prövning utgörs av de omständigheter som har förts fram av de tilltalade.

Engagemanget i SFU

Enligt stadgarna har SFU till ändamål att genom föredrag, diskussioner, publikationsverksamhet m.m. främja kunskapen om upphovsrätten och bidra till detta rättsområdes fortsatta utveckling. Föreningen har ett antal stödjande medlemmar, bl.a. International Federation of the Phonographic Industry (IFPI), och är anslutet till den internationella föreningen Association Littéraire et Artistique Internationale (ALAI). Enligt i målet åberopad information som finns på SFU:s hemsida tar föreningen inte själv ställning i rättspolitiska frågor och svarar därför inte heller på remisser. Det har inte framkommit något som tyder på att SFU tagit ställning till de frågor som prövats i målet.

Enligt hovrättens mening står det klart att enbart medlemskap i en förening som SFU, vars huvudsakliga syfte är att anordna diskussioner och seminarier om rättsfrågor, inte kan vara ägnat att rubba förtroendet för en domare. Tvärtom får det anses värdefullt för domstolarna och för parter i domstol att domare är väl insatta även i komplicerade och tämligen specialiserade rättsområden samt deltar i den juridiska debatten.

Engagemanget i SFIR

SFIR har enligt sina stadgar till ändamål att främja förståelse för vikten av ett väl utvecklat industriellt rättsskydd i vidaste bemärkelse, internationellt och nationellt, inbegripet skydd för uppfinningar, mönster och design, varumärke, firma, ursprungsangivelse och ursprungskännetecken samt andra närstående immateriella rättigheter liksom ett effektivt rättsskydd mot otillbörlig konkurrens, att sprida kännedom om gällande lagstiftning och rättspraxis på området samt att verka för en vidareutveckling av det industriella rättsskyddet, nationellt och internationellt, och en anpassning av detta till den industriella och kommersiella utvecklingens krav. Föreningen fullföljer, enligt stadgarna, sitt ändamål genom att "bedriva informations-, utbildnings- och policyverksamhet i form av bl a föredrag, föreläsningar och diskussioner vid sammankomster med föreningens medlemmar samt kurser, seminarier och andra former av kommunikation för i första hand medlemmarna men även öppna för andra intresserade". Föreningen avger remissvar i immaterialrättsliga frågor.

Av yttrandet från Stockholms tingsrätt framgår att T.N. övertog ansvaret för handläggningen av målet vid tingsrätten i juli 2008, dvs. efter det att han tillträtt som styrelseledamot i SFIR. Det saknas därför fog för påståendet att T.N. utvidgat sitt engagemang i SFIR sedan han påbörjat handläggningen av förevarande mål.

T.N. får genom sitt uppdrag som styrelseledamot anses ha en betydligt närmare anknytning till SFIR än till SFU. Formuleringarna i SFIR:s stadgar ger också ett intryck av att föreningen står närmare rättighetshavarna än vad SFU gör. Frågan är om T.N. genom sin anknytning kan anses dela något av SFIR:s ställningstaganden på ett sådant sätt att det med fog kan uppfattas som att han haft en förutfattad mening avseende de omständigheter som aktualiserats i målet.

Det kan vara befogat att uppfatta en domare som jävig om det finns omständigheter som ger intryck av att han eller hon skulle ha en förutfattad mening om de sakförhållanden - och framför allt den bevisning - som ska bedömas i målet. En part ska inte på objektiv grund kunna tvivla på att domaren kommer att ta till sig partens talan. Enligt reglerna om jäv gäller emellertid att en domare som tidigare gett uttryck åt en uppfattning om hur ett visst juridiskt problem, en rättsfråga, bör bedömas, inte är jävig att döma i ett mål där samma rättsfråga återigen aktualiseras. (Se Fitger, Kommentar till rättegångsbalken, s. 4:34 a. Jämför även RÅ 2005 ref. 1. Det kan tilläggas att Europadomstolens praxis inte ger stöd för något annat synsätt i denna fråga.) Det anförda ter sig självklart eftersom en domare annars skulle vara förhindrad att döma i ett mål där en rättsfråga ska prövas som domaren tidigare bedömt i ett annat mål.

SFIR:s remissvar angående genomförande av e-handelsdirektivet avgavs år 2001. T.N. satt då inte i SFIR:s styrelse och det har inte ens gjorts gällande att han deltog i utarbetandet av remissvaret. Ett remissvar som avges av en myndighet eller en organisation kan inte ses som ett uttryck för varje inom myndigheten eller organisationen verkande persons uppfattning i frågan. Remissvaret som sådant kan alltså - med hänsyn till att det avser bedömningen av en rättsfråga och dessutom saknar anknytning till T.N. - inte i sig medföra något befogat tvivel såvitt avser dennes opartiskhet i målet.

Nästa fråga är om SFIR för en objektiv bedömare framstår som en organisation som intagit en ståndpunkt i olika frågor som står i motsatsförhållande till de tilltalades uppfattning, och i sådana fall vad det innebär för bedömningen av jävsfrågan. Det berörda remissvaret får vid denna bedömning betydelse - som en av flera faktorer - främst som exempel på SFIR:s allmänna förhållningssätt till rättighetshavares intressen. En utgångspunkt i svensk rätt är att politiska eller ideologiska motsättningar mellan en domare och en part i allmänhet inte utgör tillräckligt konkreta förhållanden för att de ska anses grunda jäv (se t.ex. Ekelöf och Edelstam, Rättegång, Första häftet, 8 uppl. 2002, s. 148). Jäv kan emellertid föreligga om domaren representerar en förening eller sammanslutning som har ett direkt intresse av utgången i målet, med vilket menas framför allt ett ekonomiskt intresse men även t.ex. en organisations intresse av att bibehålla en viss ställning i samhället (se NJA 1978 s. 464). Jäv kan också föreligga om domaren eller föreningen särskilt har engagerat sig i den sak som målet gäller (Tiby, Domarjäv, s. 215).

I förevarande mål är åklagarens brottspåståenden och målsägandenas anspråk på skadestånd föremål för rättens prövning. Denna prövning innefattar både bevis- och rättsfrågor. Även om SFIR får uppfattas som en förening som i första hand ser till rättighetshavares intressen och rättigheter, har det inte framkommit några konkreta omständigheter som tyder på att SFIR har ett särskilt intresse av utgången i just detta mål eller att SFIR engagerat sig i de frågor som ska prövas i målet. Det allmänna intresse som SFIR kan tänkas ha av att motverka intrång i immateriella rättigheter ligger väl i linje med vad som följer av grundlag (2 kap. 19 § regeringsformen) och i övrigt av svensk lag på området. Detta intresse är i sig inte sådant att det för T.N:s del grundar jäv i målet på grund av att han sitter i föreningens styrelse.

Målsägandeombudens engagemang i SFU och SFIR samt T.N:s uppdrag som tvistlösare

När det gäller bedömningen av det förhållandet att även vissa av ombuden i målet är medlemmar i SFU och SFIR kan inledningsvis sägas att det generellt krävs att det är fråga om särskilt nära anknytning för att vänskapsband till part ska anses grunda jäv (se Tiby, Domarjäv, s. 215 och även Fitger, Kommentar till rättegångsbalken s. 4:33). Enligt hovrättens mening bör det krävas en ännu närmare personlig relation till partens ombud för att en domare ska anses jävig i målet där ombudet uppträder. Det har inte ens påståtts i förevarande mål att de kontakter som kan ha förekommit mellan T.N. och målsägandeombuden varit av det personliga slag som nu har berörts.

Motsvarande bedömning kan enligt hovrättens mening göras beträffande det förhållandet att både T.N. och advokaten M.W. anlitas som tvistlösare av stiftelsen.SE. Det är inte ovanligt att domare och advokater tjänstgör tillsammans i bl.a. skiljenämnder, vilket normalt inte anses grunda jäv för domaren i ett annat mål där advokaten uppträder som ombud.

T.N:s och målsägandeombudens medlemskap i föreningarna föranleder därför inte bedömningen att T.N. varit jävig att handlägga målet. Detsamma gäller för uppdraget som tvistlösare.

Underlåtenhet att upplysa om faktiska förhållanden

Som nämnts inledningsvis är en domare, i enlighet med vad som anges i 4 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken, skyldig att ge parterna till känna en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne. I detta ligger att en domare kan vara skyldig att upplysa parterna även om sådana förhållanden som vid en senare prövning inte anses grunda jäv.

Av Stockholms tingsrätts yttrande framgår att T.N:s närmaste chef, chefsrådmannen C.K., inte ansåg att dennes medlemskap i föreningarna utgjorde någon jävsgrundande situation och att inte heller T.N. ansåg att medlemskapen utgjorde någon omständighet som kunde rubba tilltron till hans opartiskhet. Hovrätten anser emellertid för sin del att T.N. i detta fall - mot bakgrund av sitt sammantagna engagemang på immaterialrättens område - lämpligen borde ha upplyst i varje fall om sitt styrelseuppdrag i SFIR. Jävsfrågan hade då kunnat bli föremål för prövning redan i ett tidigt skede av målets handläggning.

Följden av att en domare inte fullgör sin upplysningsskyldighet är inte reglerad i den nämnda bestämmelsen. Däremot anges att om domaren upplyser om omständigheter och parten ändå inte framställer en jävsinvändning så förlorar parten rätten att senare åberopa omständigheterna till grund för jäv. Sådana omständigheter som domaren inte upplyst om, kan däremot åberopas som grund för jäv vid ett senare tillfälle då omständigheten blivit känd för parten.

Att en domare underlåtit att upplysa om omständigheter som kan antas utgöra jäv torde i och för sig kunna ha betydelse vid en samlad jävsbedömning där den egentliga jävsfrågan framstår som särskilt svårbedömd (jfr hovrättens bedömning i NJA 2007 s. 841). Enbart det förhållandet att upplysningsplikten försummats kan dock enligt hovrättens mening inte grunda jäv.

Även om T.N. kan anses ha brustit i sin upplysningsskyldighet innebär det inte att det har förekommit ett sådant rättegångsfel som kan föranleda undanröjande av tingsrättens dom och återförvisning av målet till tingsrätten för fortsatt behandling med stöd av 51 kap. 28 § rättegångsbalken.

Lottningen av målet vid tingsrätten

Av Stockholms tingsrätts yttrande till hovrätten framgår att målet kom att lottas på T.N. i enlighet med tingsrättens arbetsordning och det generella fördelningsbeslut som gällde för den enhet där denne arbetar. Det har inte framkommit att målet fördelats med avvikelse från generella fördelningsdirektiv och på annat sätt än andra mål med särskild anknytning till ett visst, specialiserat, rättsområde.

Övriga omständigheter

Inte heller vad som i övrigt har framförts - exempelvis att T.N. varit föredragshållare och på annat sätt deltagit i olika seminarier - utgör, sett för sig, grund för jäv.

Sammantagen bedömning

Som framgår av det ovan anförda har hovrätten inte funnit att någon av de åberopade omständigheterna var för sig utgör grund för att konstatera att T.N. varit jävig. Hans medlemskap i SFU och i SFIR, hans uppdrag som styrelseledamot i SFIR och som tvistlösare anlitad av stiftelsen.SE visar visserligen på ett engagemang i frågor på immaterialrättens område som i viss utsträckning kan sägas ske i rättighetshavares intressen. Vid bedömningen av detta engagemang måste dock beaktas att rättighetshavare, som nämnts ovan, åtnjuter ett grundlagsskydd i Sverige och att deras rättigheter följer av lag. Att en domare ställer sig bakom de principer som denna lagstiftning vilar på kan inte utgöra grund för jäv. Det måste vidare stå en domare fritt att, bl.a. som ett led i sin egen kompetensutveckling, delta i olika juridiska verksamheter utanför den egna domstolen. T.N:s engagemang utgör därför inte grund för jäv. Att även målsägandeombuden har ett motsvarande engagemang föranleder inte någon annan bedömning. Vid sådana förhållanden anser hovrätten att det inte heller vid en samlad bedömning av de omständigheter som förts fram finns grund för att anse att T.N. har varit jävig och därmed förhindrad att delta i handläggningen av målet.

Hovrätten finner således sammantaget att det inte har förelegat omständigheter som var för sig eller tillsammans är ägnade att rubba förtroendet för opartiskheten hos T.N. eller, med andra ord, att det för en objektiv iakttagare finns legitima tvivel om hans opartiskhet.

Till följd av att hovrätten funnit att T.N. inte varit jävig ska de tilltalades yrkanden om undanröjande av tingsrättens dom och återförvisning av målet till tingsrätten för fortsatt behandling avslås.

SLUT

1. Hovrätten avslår C.L:s yrkande om föreläggande till T.N.

2. Hovrätten finner att T.N. inte varit jävig samt avslår till följd av detta de tilltalades yrkanden om undanröjande av tingsrättens dom och återförvisning av målet till tingsrätten.

Hovrättens beslut meddelat: den 25 juni 2009.

Mål nr: B 4041-09.

Lagrum: 4 kap.13 och 14 §§ samt 12 kap. 4 §rättegångsbalken; Artikel 6.1 Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 1978 s. 464; NJA 1998 s. 228; NJA 2007 s. 841; RÅ 2005 ref. 1.

Litteratur: Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., 2007 s. 182; Fitger, Kommentar till rättegångsbalken, s. 4:33 och 34 a; Ekelöf och Edelstam, Rättegång, Första häftet, 8 uppl. 2002, s. 148; Tiby, Domarjäv, 1993, s. 215.