NJA 1981 s. 1205

Frågor om giltigheten av skiljeklausul som upptagits i villkor för en på kollektivavtal grundad tjänstegrupplivförsäkring och om jäv för skiljeman i en skiljenämnd som inrättats enligt sådana villkor. 5, 20 och 21 §§ lagen (1929:145) om skiljemän.

Kommunernas Försäkringsaktiebolag - i det följande benämnt KFA - meddelar grupplivförsäkring för bl a anställda hos kommuner och landsting. För sådana försäkringar gäller "Bestämmelser för försäkring i Kommunernas Försäkringsaktiebolag". Dessa har tillkommit genom central överenskommelse d 17 febr 1975 mellan å ena sidan bl a Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet samt å andra sidan Svenska kommunalarbetareförbundet, till SACO/SR anslutna organisationer och TCO-K. I § 38 i bestämmelserna föreskrivs under rubriken "Tvist om försäkringens giltighet eller om utbekommande av försäkringsbelopp" följande:

Tvister om tolkning eller tillämpning av dessa försäkringsbestämmelser avgöres - med de undantag, som anges i nästföljande stycke - av en permanent skiljenämnd om sju ledamöter. Av ledamöterna utser Landstingsförbundet en, Svenska kommunförbundet två samt Svenska kommunalarbetareförbundet, SACO/SR och TCO-K vardera en. För varje ledamot utses i samma ordning en suppleant. Den sjunde ledamoten, vilken tjänstgör som ordförande, utses jämte en suppleant för honom av övriga ledamöter.

Stockholms TR

I.C., född 1968, ansökte vid Stockholms TR om stämning å KFA med yrkande att KFA måtte åläggas att, på grund av en för I.C:s mor C.C. gällande grupplivförsäkring, i anledning av C.C:s död till I.C. utge vissa försäkringsbelopp jämte ränta.

KFA bestred käromålet och yrkade att talan måtte avvisas, eftersom saken gällde tolkning och tillämpning av försäkringsbestämmelserna och därför enligt § 38 i dessa bestämmelser skulle avgöras av skiljenämnd. I beslut d 28 april 1977 fann TR:n att hinder ej förelåg för tillämpning av skiljeklausulen.

I.C. hemställde härefter att tvisten skulle prövas av skiljenämnden. Denna meddelade d 18 okt 1977 skiljedom, varigenom I.C:s talan ogillades.

Efter stämning å KFA anförde I.C. vid TR:n klander mot skiljedomen med yrkande att denna måtte upphävas. Hon gjorde gällande i första hand att domen var ogill enligt 20 § 1 st lagen om skiljemän och i andra hand att den hade sådana formfel att den skulle hävas enligt 21 § samma lag.

KFA bestred I.C:s talan.

Till närmare utveckling av käromålet anförde I.C.: Skiljedomen är ogill enär på följande grunder giltigt skiljeavtal ej förelegat. 1. C.C. fick ej del av försäkringsbestämmelserna och den däri intagna skiljeklausulen. Hon är därför ej bunden av densamma. 2. Stadgandet i § 38 i bestämmelserna kan ej godtas som skiljeklausul, enär flertalet av ledamöterna i skiljenämnden tillsätts av ena parten i skiljeförfarandet. Försäkringstagaren bör själv få utse en representant i skiljenämnden. 3. Bestämmelsen att hänskjutande av tvistefråga skall ske till en skiljenämnd, som är permanent och utsedd före tvistens uppkomst, är med hänsyn till sitt innehåll ett oskäligt villkor och skall därför lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. - Som grund för att skiljedomen skall hävas åberopas i första hand att ledamöterna av skiljenämnden E.T. (ordförande), O.B., H.G. och H.H.A.R. är jäviga enligt 5 § 1 st 3 och 4 lagen om skiljemän. T. var intill år 1971 verkställande direktör i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, Kommunernas Pensionsanstalt och KFA. Därefter har T. varit och är alltjämt konsult i Svenska kommunförbundet. B. var vid tiden för skiljedomen och är alltjämt anställd hos Svenska kommunförbundet. Han är vidare sedan 1975 suppleant i KFA:s styrelse. G. är anställd hos Landstingsförbundet. H.A.R.. slutligen är anställd hos Svenska kommunförbundet och är suppleant i Kommunernas Pensionsanstalts styrelse. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet är huvudintressenter i de tre företag vilka ingår i Förenade Kommunföretag AB. Bland dessa tre företag är KFA ett. Kommunernas Pensionsanstalt handhar den löpande förvaltningen av KFA. De nu nämnda fyra ledamöterna av skiljenämnden är vidare ledamöter i KFA:s rådgivningsnämnd.

Som ytterligare grund för att skiljedomen skulle hävas anförde I.C.: Part i skiljeförfarande äger rätt att muntligen utföra sin talan. I.C. fick emellertid ej tillfälle att muntligen framföra sina synpunkter inför skiljenämnden. Hon hävdar att detta har inneburit ett fel vid behandlingen av ärendet, vilket kan antas ha inverkat på utgången. Skiljedomen skall därför hävas enligt 21 § 4 lagen om skiljemän.

KFA anförde som svaromål: Det föreligger giltigt skiljeavtal. TR:n har i beslutet d 28 april 1977 funnit att hinder ej förelåg för tillämpning av skiljeklausulen i försäkringsbestämmelserna. Det är osannolikt att C.C. fick del av bestämmelserna för grupplivförsäkringen i deras helhet men hon erhöll bl a en broschyr som gav en översiktlig bild av försäkringen. Försäkringen är en förmån för arbetstagaren, vilken förhandlats fram vid ingående av kollektivavtal. Samtliga bestämmelser måste därför likformigt gälla för alla förmånstagare enligt arbetsrättsliga regler. KFA erbjuder alltså den försäkring varom överenskommelse träffats mellan parterna på arbetsmarknaden. KFA kan därför ej påverka avtalsbestämmelserna för grupplivförsäkringen. Skiljenämnden utses helt oberoende av KFA. De parter vilka kommit överens om grupplivförsäkringen utser ledamöterna i skiljenämnden. KFA bestrider att bestämmelsen om hänskjutande till en permanent skiljenämnd utsedd före tvists uppkomst är ett oskäligt villkor, som skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. Systemet med en permanent nämnd medför att snabba och likformiga avgöranden kan påräknas. - KFA bestrider vidare. att grund för hävning av skiljedomen föreligger. Det vitsordas att T., B., G. och H.A.R.. har de befattningar som I.C. angivit. Kommunförbundet äger aktiemajoriteten i KFA och Landstingsförbundet äger återstående aktier. Kommunernas Pensionsanstalt sköter den löpande förvaltningen av KFA. De angivna ledamöternas befattningar medför ej att jävsförhållande föreligger. Att ledamöterna är medlemmar i KFA:s rådgivande nämnd medför ej heller jäv.

KFA anförde vidare: I skrivelse d 2 sept 1977 till I.C:s ombud, K.N., erbjöd T. henne att få företräda inför nämnden. N. svarade i brev d 5 sept 1977 att hon ej önskade muntligen framlägga sin sak för nämnden. I.C. har därför haft möjlighet att muntligen inför nämnden framlägga sina synpunkter. - KFA åberopar såvitt avser påståendet om jäv preklusionsbestämmelsen i 21 § 2 st lagen om skiljemän. Genom vad som förevarit vid förberedelsen av det mål vari TR:n meddelade beslut d 28 april 1977 hade I.C. fått besked om innehållet i § 38 av försäkringsbestämmelserna och hur skiljenämnden skulle utses. I och med att hon därefter påkallade skiljedom har hon avstått från att åberopa fel som berör det sätt på vilket nämnden utses.

I.C. genmälde: Hon kan ej yttra sig med säkerhet huruvida broschyren med beskrivning av försäkringen tillställdes C.C.. Det är riktigt att korrespondens förekom mellan N. och T. beträffande inställelse inför nämnden. N. tolkade dock T:s skrivelse d 2 sept 1977 på sådant sätt att nämnden ej brukade ha muntlig förhandling och ej heller önskade att sådan skulle äga rum. Beträffande frågan om preklusion enligt 21 § 2 st lagen om skiljemän är det riktigt att I.C., vid begäran om prövning av skiljenämnden, kände till innehållet i § 38 av försäkrings bestämmelserna. Hon hade dock ej kännedom om att till ledamöter skulle utses flera personer som hade sådana befattningar att de hade direkt anknytning till KFA. Preklusionsregeln är därför ej tillämplig.

Domskäl

TR:n (rådmännen Schnell och Fernström samt tingsfiskalen Virdesten) anförde i dom d 22 okt 1979:

Domskäl. Parterna har å ömse sidor åberopat skriftlig bevisning. Därvid har I.C. särskilt hänfört sig till ett antal domstolsavgöranden rörande jävsfrågor.

TR:n behandlar till en början frågan om skiljedomen på grund av att giltigt skiljeavtal ej förelegat är ogill.

Det föreligger viss osäkerhet huruvida C.C. genom broschyr eller på annat sätt vid tillträdandet av anställningen såsom sjukvårdsbiträde vid Stockholms läns landsting blivit underrättad om att vissa generella bestämmelser gällde för grupplivförsäkringen. Denna har tillkommit såsom en förmån för arbetstagarna efter förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. De särskilda förhållandena beträffande grupplivförsäkringen leder till att den anställde genom att antaga arbete, förenat med rätt till sådan försäkring, även måste anses ha godtagit de för försäkringen gällande bestämmelserna. TR:n finner därför att C.C. oavsett om hon fått del av försäkringsbestämmelserna och däri ingående skiljeklausul är bunden därav. Giltigt skiljeavtal föreligger således.

I samband med ingående av kollektivavtal har de arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer vilka har intresse av hur försäkringen fungerar bestämt hur den permanenta skiljenämnden skall sammansättas. Därvid har föreskrivits att skiljemännen med undantag för ordföranden till lika antal skall utses av intressegrupper på ömse sidor. TR:n finner att mot bakgrunden härav den enskilde arbetstagaren ej kan anses ha något krav på att utse en representant i skiljenämnden. Den omständigheten att I.C. ej utsett en representant i nämnden medför därför inte att skiljeavtalet är ogiltigt.

TR:n finner ej att bestämmelsen därom att tvist skall hänskjutas till en skiljenämnd, som är permanent och utsedd före tvistens uppkomst, utgör ett oskäligt villkor som skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Vad härefter gäller de omständigheter I.C. åberopat såsom grund för att skiljedomen skall hävas har KFA vitsordat, att de av henne angivna fyra ledamöterna i skiljenämnden har de befattningar I.C. uppgivit.

Ostridigt är att Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet äger aktierna i KFA samt att Kommunernas Pensionsanstalt handhar den löpande förvaltningen av KFA. TR:n finner att T., B., G. och H.A.R.. icke kan anses ha anställning eller eljest verksamhet som är så nära anknuten till KFA att de är jäviga såsom skiljemän.

Vad slutligen angår I.C:s påstående att hon ej muntligen fått framlägga sin sak inför nämnden finner TR:n, att N. genom T:s brev d 2 sept 1977 fått möjlighet påfordra företräde inför nämnden men att N. avstått härifrån. Något fel på ärendets behandling i nämnda hänseende har därför ej förelegat.

I.C. har i enlighet med det anförda ej visat att skiljedomen är ogill eller att skäl till hävande av denna föreligger.

Käromålet skall ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Svea HovR

I.C. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

KFA bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Edwall och Åström samt adj led Blanck, referent) anförde i dom d 30 juni 1980:

Domskäl

Domskäl. Parterna har härstädes till stöd för sin talan åberopat samma grunder som vid TR:n, däribland den av I.C. åberopade men ej i TR:ns dom återgivna grunden att hon - enligt artikel 6 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och 11 kap 3 § regeringsformen - icke kan berövas rätten att få sin sak prövad av domstol.

Lika med TR:n finner HovR:n giltigt skiljeavtal föreligga och skäl saknas att lämna avtalet utan avseende jämlikt 36 § avtalslagen (1915:218). Då giltigt skiljeavtal föreligger, kan I.C. icke på grund av europakonventionen eller regeringsformen undgå tillämpning av avtalet.

Vidkommande frågan om jäv mot skiljeman har I.C. uppgivit, bl a, att B. vid tiden för skiljedomen var suppleant i KFA:s styrelse. Uppgiften är bestyrkt i målet.

Det föreliggande skiljeavtalet har icke det innehåll, att de kollektivavtalsslutande parterna redan däri själva utsett skiljemän, utan avtalet innebär att sagda parter inrättat en permanent skiljenämnd och anförtrott åt särskilda valkorporationer att utse ledamöter i nämnden. Därvid har icke gjorts någon begränsning av den personkrets, ur vilken skiljemännen skall hämtas. Men vid fullgörande av sitt uppdrag skall valkorporationerna beakta vad lagen (1929:145) om skiljemän stadgar om jäv.

Uppdrag som skiljeman innefattar, enligt 13 § nämnda lag, skyldighet att opartiskt avgöra saken. Så torde uppdraget också merendels uppfattas. I den mån uppdraget - av part eller skiljeman - uppfattas annorlunda föreligger anledning att reagera däremot. För skiljeförfarandets anseende och för förtroendet för denna form av rättskipning är det nämligen av vikt att kravet på skiljemans ojävighet respekteras.

HovR:n finner, i förevarande fall, att B:s funktion i KFA:s styrelse varit ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i skiljenämnden. Jämlikt 5 § 1 st 4 lagen om skiljemän har B. följaktligen varit jävig att såsom skiljeman taga befattning med tvisten.

Visserligen framgår av utredningen i målet att I.C., då hon begärde skiljenämndens prövning av tvisten, ägde kännedom om hur skiljenämnden skulle utses. Det har emellertid icke visats, att hon då ägde kännedom om de i målet åberopade jävsgrundande omständigheterna beträffande de enskilda skiljemännen. Hon har därför ej i följd av 21 kap 2 st lagen om skiljemän blivit betagen rätten att jäva B..

På grund av vad sålunda upptagits skall skiljedomen hävas jämlikt 21 § 1 st 3 sagda lag.

Anledning saknas då att pröva frågan om jäv mot annan skiljeman.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut häver HovR:n skiljedomen avd 18 okt 1977.

Hovrättspresidenten Rudholm och hovrättslagmannen Groll var skiljaktiga och förenade sig om följande yttrande: Tvisten mellan I.C. och KFA rör frågor, om vilka förlikning kan träffas och skiljeavtal följaktligen ingås. Föreskriften om prövning av skiljemän ingår i de bestämmelser för grupplivförsäkring, som avtalats mellan Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, å ena sidan, samt arbetstagarnas organisationer, å den andra. De försäkringsförmåner, som kan komma att tillfalla den enskilde arbetstagaren eller dennes efterlevande på grund av bestämmelserna, grundar sig således inte på något avtal som den enskilde själv ingått utan är ett utflöde av en förhandlingsöverenskommelse, vid vilken arbetstagarna representerats av sina organisationer.

De avtalsslutande arbetsgivareförbunden, å ena sidan, samt arbetstagarorganisationerna, å den andra, har valt att hänskjuta behandlingen av tvister om tolkning och tillämpning av försäkringsbestämmelserna till prövning av skiljenämnd. Syftet härmed får antas vara att undvika en omständlig detalj reglering i de överenskomna försäkringsbestämmelserna. Skiljenämndens uppgift blir i detta fall närmast att precisera omfattningen av de förmåner som enligt träffade överenskommelser skall tillfalla arbetstagarna. Lagstiftningen om skiljemän bör kunna begagnas för ett sådant syfte vilket också synes ha godtagits i rättspraxis.

Om man godtar att skiljenämnden har en funktion av här angivet slag ter det sig också naturligt att personer med speciell sakkunskap om de aktuella problemen ingår i nämnden och att de har anknytning till de avtalsslutande förbunden och organisationerna. Det kan inte antas att de skiljemän, som utsetts av de avtalsslutande förbunden och organisationerna, har annat intresse av saken än att ge en rimlig tillämpning åt de överenskomna försäkringsbestämmelserna. Såsom skiljemän har de att noga iaktta kravet på opartiskhet. Särskilda förväntningar kan ställas på den skiljeman som de av parterna utsedda gemensamt tillkallar. (Jfr Bolding, Skiljedom, 1962, s 138 ff).

De av Kommun- och Landstingsförbunden utsedda skiljemännen har uppenbarligen alla anknytning till arbetsgivarintresset. Frågan om någon av dem också haft att företräda KFA synes vara av mindre betydelse. Av ovan angivna skäl bör de inte anses jäviga som skiljemän. Det är mera anmärkningsvärt att E.T., som fungerat som sjunde ledamot och ordförande i skiljenämnden, länge varit verksam i KFA:s och Kommunförbundets tjänst. Detta kan vara ägnat att minska förtroendet till hans opartiskhet. Eftersom även de av arbetstagarorganisationerna valda skiljemännen medverkat till att T. utsetts till ledamot och ordförande i skiljenämnden samt T., enligt vad som uppgivits i målet, i stor omfattning fungerat som ordförande i skiljenämnder för tvister av här aktuellt slag, föreligger emellertid inte tillräckliga skäl att anse honom jävig och att på grund av hans medverkan häva skiljedomen.

På grund av det anförda och då, såsom HovR:ns majoritet funnit anledning saknas att på annan av I.C. anförd grund förklara skiljeavtalet ogiltigt eller häva den meddelade skiljedomen, bör TR:ns domslut fastställas.

HD

KFA sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, ogilla I.C:s talan.

I.C. bestred ändring.

HD (JustR:n Hult, Erik Nyman och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. HD har förehaft målet vid huvudförhandling. Parterna har därvid till stöd för sin talan åberopat samma grunder som i HovR:n

med det undantaget att KFA frånfallit sitt påstående att I.C. avstått från att åberopa fel som berör det sätt på vilket skiljenämnden utsetts.

I.C. har alltså även i HD gjort gällande att skiljedomen är ogill enligt 20 § lagen (1929:145) om skiljemän, därför att giltigt skiljeavtal ej förelegat. Hon har därvid till en början åberopat att C.C. ej fått del av försäkringsvillkoren och den däri intagna skiljeklausulen och att I.C. därför ej är bunden av densamma.

De försäkringsvillkor som gäller för den av KFA meddelade grupplivförsäkringen grundar sig på en central överenskommelse mellan Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, å ena sidan, samt Svenska kommunalarbetareförbundet och andra arbetstagarorganisationer, å andra sidan. Försäkringsavtal sluts emellertid mellan den enskilde arbetsgivaren och KFA. Slutligen är det den anställde som enligt försäkringsbestämmelserna är försäkringstagare. Det är naturligt att en så komplicerad konstruktion inte så lätt låter sig inordnas under gängse avtalsrättsliga regler. I första hand måste arbetsrättsliga principer läggas till grund för bedömningen. På den kommunala sektorn torde alla anställda kunna räkna med att arbetsgivaren tecknat tjänstegrupplivförsäkring för deras räkning. Den centrala överenskommelsen om KFA:s försäkring innebär att försäkringen omfattar alla arbetstagare hos en arbetsgivare, som tecknat försäkringen, oavsett om de tillhör avtalsslutande arbetstagarorganisation eller ej. Förmånen av tjänstegrupplivförsäkringen får anses ingå i de enskilda arbetstagarnas anställningsvillkor. Arbetstagarna saknar möjlighet att, annat än genom sina organisationer, påverka de försäkringsvillkor som fastställts genom den centrala överenskommelsen. Någon skillnad kan härvid inte göras mellan olika försäkringsvillkor. För C.C. måste därför den i försäkringsvillkoren intagna skiljeklausulen anses ha blivit gällande i och med att hon började sin anställning. Även om skiljeklausulen sålunda tillkommit i en ordning som inte är förutsedd i lagen om skiljemän, får den anses ha verkan som skiljeavtal enligt nämnda lag. I.C. kan i egenskap av förmånstagare ej göra gällande andra invändningar mot skiljeavtalet än C.C. skulle ha kunnat. I.C. är därför i och för sig bunden av skiljeavtalet.

I.C. har vidare gjort gällande att skiljeklausulen bör lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen, dels därför att skiljenämnden är permanent, dels därför att flertalet ledamöter är tillsatta av ena parten i skiljeförfarandet medan enligt I.C:s mening försäkringstagaren själv borde få utse en skiljeman.

Av ledamöterna i skiljenämnden utses enligt 38 § 1 st i 1975 års bestämmelser för försäkring i KFA - som är tillämpliga i målet - en av Landstingsförbundet, två av Svenska kommunförbundet samt en av Svenska kommunalarbetareförbundet, en av SACO/SR och en av TCO-K. De sålunda utsedda väljer i sin tur en sjunde ledamot såsom ordförande. Det är arbetsmarknadsorganisationerna på den kommunala sektorn som beslutat om inrättande av grupplivförsäkringen, vilken enligt det förut anförda ingår i arbetstagarnas anställningsvillkor. Dessa organisationer måste antagas vara intresserade av att inträffade försäkringsfall regleras enligt vad som avsetts med de av dem gemensamt utformade försäkringsvillkoren. Ett för organisationerna och försäkringstagarna gemensamt intresse måste vara att en fast och enhetlig praxis utbildar sig och att ärendena avgörs utan tidsutdräkt. Dessa mål kan lättast nås om skiljenämnden utses av organisationerna och är permanent. Det sätt på vilket skiljenämnden utses kan inte antas medföra att skiljenämnden domineras av intressen motsatta försäkringstagarnas. Härvid förtjänar särskilt understrykas att intressebalans skapas genom att lika många ledamöter utses av arbetsgivarsidan och av arbetstagarsidan. Någon anledning till antagande att vid prövningen av enskilda ärenden åtskillnad görs mellan organiserade och oorganiserade arbetstagare föreligger inte. Sättet för utseende av skiljenämnden ger därför inte anledning till erinringar som skulle kunna föranleda att skiljeklausulen lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

I.C. har även åberopat bestämmelserna om rättstvister mellan enskilda i artikel 6 Europeiska konventionen angående skydd för de manskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i 11 kap 3 § regeringsformen. Det är i vårt land en vedertagen uppfattning att bestämmelser i internationella överenskommelser - i den mån de inte redan har motsvarighet i vår lagstiftning eller sedvanerätt - inte utan förmedling av lagstiftning blir gällande svensk rätt. Det får emellertid förutsättas, att bestämmelserna i regeringsformen, som tillkommit efter Sveriges ratifikation av Europeiska konventionen, står i överensstämmelse med dennas föreskrifter, och de senare kan därjämte belysa innebörden av bestämmelserna i regeringsformen. Det av I.C. åberopade grundlagsstadgandet föreskriver att rättstvist mellan enskilda inte utan stöd av lag får avgöras av annan myndighet än domstol. Denna föreskrift kan inte anses hindra att enskilda genom avtal - även i den ordning som iakttagits i förevarande fall - hänskjuter sina tvister till avgörande av skiljlenämnd.

I enlighet med det anförda föreligger ej grund att förklara skiljedomen ogill enligt 20 § lagen om skiljemän.

I.C:s påstående att skiljedomen enligt 21 § lagen om skiljemän skall hävas därför att vissa skiljemän varit jäviga är i första hand att bedöma med tillämpning av 5 § 1 st 4 samma lag, enligt vilken bestämmelse skiljeman är jävig om det föreligger annan särskild omständighet - än de i punkterna 1-3 angivna - som är ägnad att minska förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet. Även den bestämmelse i punkten 3 som anger att skiljeman är jävig om han av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll bör emellertid beaktas.

Bestämmelserna om jäv i lagen om skiljemän syftar - liksom motsvarande stadganden om domarjäv i RB - till att skydda rättskipningens objektiva handhavande. Regler finns som utesluter en domare eller skiljeman från handläggning av ett mål, vari hans ställning till någon av parterna eller saken kan innebära fara för partiskhet. Omständigheter som är ägnade att rubba förtroendet till domarens eller skiljemannens opartiskhet i målet grundar sålunda jäv. Det är självfallet angeläget att jävsregler noggrant iakttas och att de tillämpas på sådant sätt att en domare eller skiljeman som omfattas av en sådan regel inte får delta i en rättegång eller ett skiljeförfarande, även om i det särskilda fallet anledning saknas att anta att han vid handläggningen eller avgörandet av målet skulle låta sig påverkas av sitt förhållande till den ena parten. Inte minst när det gäller skiljemän måste kravet på objektivitet och opartiskhet ställas högt; fel som avser bevisvärderingen eller rättstillämpningen kan ju ej föranleda hävande av en skiljedom. Och att detta krav måste uppfyllas beträffande en permanent skiljenämnd ligger i sakens natur. Skiljenämndens ledamöter är då utsedda i förväg och parterna kan ej inverka på nämndens sammansättning.

För bedömningen av jävsfrågan i detta fall skall till en början erinras om vad som nyss sagts om sättet för utseende av skiljenämnden. Den omständigheten, att av arbetsmarknadsorganisationerna utsedda skiljemän väljs bland tjänstemän hos organisationerna, kan ej antas medföra att skiljemännen påverkas av obehöriga intressen. Enbart denna omständighet är alltså inte ägnad att minska förtroendet för skiljemännens opartiskhet. Inte heller det förhållandet att Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet direkt eller indirekt är ägare till KFA, som är ett självständigt rättssubjekt, föranleder någon annan bedömning härvidlag.

Mot bakgrund av det nu anförda kan H.G. inte anses jävig. Detsamma gäller H.H.A.R..; dennes uppdrag som suppleant i Sveriges kommunalanställdas pensionskassas och Kommunernas Pensionsanstalts styrelser kan inte påverka bedömningen.

I överensstämmelse med det nu sagda får O.B.s anknytning till KFA:s styrelse anses ha varit ägnad att minska förtroendet till hans opartiskhet i tvisten. Eftersom han alltså varit jävig, skall skiljedomen hävas jämlikt 21 § lagen om skiljemän.

Med hänsyn till det anförda saknas anledning att pröva frågan om jäv mot T..

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Knutsson och Vängby, referent, var skiljaktiga och anförde: Vi är ense med majoriteten om att det ej föreligger grund att förklara skiljedomen ogill enligt 20 § lagen om skiljemän.

I.C:s påstående - - - se HD:s dom - - - emellertid beaktas. För bedömningen av jävsfrågan skall till en början - - - se HD:s dom - - - påverka bedömningen.

Beträffande O.B. tillkommer, utöver att han är anställd hos Svenska kommunförbundet, den omständigheten att han vid tiden för skiljedomen var suppleant i försäkringsgivaren KFA:s styrelse. Enligt RB:s jävsregler skulle B. otvivelaktigt ha varit jävig (4 kap 13 § 4 RB). Någon direkt motsvarighet till den aktuella jävsregeln finns emellertid inte i lagen om skiljemän. KFA kan när det gäller tillämpningen av försäkringsvillkoren inte anses inta någon självständig ställning utan har att rätta sig efter de avtalsslutande parternas avsikter. B. är utsedd som skiljeman av Svenska kommunförbundet och det är hans ställning i förhållande till detta förbund som får tillmätas den största vikten vid bedömningen av hans opartiskhet. Godtas i enlighet med det förut anförda att han trots sin anställning hos kommunförbundet inte är jävig, kan det förhållandet att han dessutom var suppleant i KFA:s styrelse - ehuru mindre lämpligt - inte anses på något avgörande sätt rubba tilltron till hans opartiskhet. Det arvode som han må ha uppburit för uppdragen måste antas sakna betydelse för bedömningen av frågan om jäv skulle kunna föreligga enligt 5 § 1 st 3 lagen om skiljemän. Ej heller B. skall därför anses jävig.

Särskilda krav får ställas på den skiljeman som tillkallas såsom ordförande av de av arbetsmarknadsorganisationerna utsedda ledamöterna. Till stöd för att skiljenämndens ordförande E.T. skulle vara jävig har I.C. åberopat att T. intill år 1971 var verkställande direktör i bl a KFA samt att han därefter varit och alltjämt är konsult åt Svenska kommunförbundet med bl a tjänsterum på förbundets kansli.

T:s anknytning till arbetsgivarsidan är i och för sig ägnad att inge betänkligheter. Det förhållandet att han trots denna anknytning valts även av de skiljemän som utsetts av arbetstagarorganisationerna visar emellertid att han måste ha alldeles särskilda kvalifikationer och åtnjuta stort personligt förtroende på arbetstagarsidan. Nu nämnda förhållande måste också för de försäkrade arbetstagarna framstå som en sådan garanti för hans opartiskhet, att hans anknytning till arbetsgivarsidan inte kan anses ägnad att minska tilltron till hans opartiskhet. Inte heller T. är sålunda jävig.

I.C. har slutligen till stöd för att skiljedomen bör hävas åberopat att hon inte fick tillfälle att muntligen framföra sina synpunkter inför skiljenämnden. Av brev d 5 sept 1977 från N. som ombud för I.C. till skiljenämndens ordförande framgår emellertid att han avstått från att vara närvarande vid ärendets behandling inför skiljenämnden. Enligt 14 § lagen om skiljemän har dessutom skiljemännen rätt att välja mellan muntlig och skriftlig handläggning. I.C. har sålunda inte förebragt någon omständighet som föranleder att skiljedomen bör hävas på grund av felaktig handläggning.

I enlighet med det anförda föreligger ej heller grund att häva skiljedomen enligt 21 § lagen om skiljemän.

I.C:s talan skall sålunda ogillas.