NJA 2008 s. 1060

Framkallande av fara för annan?

Jönköpings tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Jönköpings tingsrätt åtal mot P.S., född 1969, för olika brott, bl.a. framkallande av fara för annan. I den delen åberopades 3 kap. 9 § BrB och följande gärningsbeskrivning: P.S. har den 18-19 mars 2007 på sin tomt i Ryd, Lekeryd, av grov oaktsamhet utsatt annan för fara för svår kroppsskada genom att på en grusväg gömma två träplankor med fastsatta spikar riktade uppåt.

Åklagaren yrkade förverkande av plankorna enligt 36 kap. 2 § BrB.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Jan Josefsson) meddelade dom den 30 april 2008.

Domskäl

I fråga om åtalet för framkallande av fara för annan anförde tingsrätten i domskälen följande.

P.S. har förnekat gärningen och gjort gällande att han inte har varit grovt oaktsam och att inte heller någon har utsatts för fara för svår kroppsskada.

P.S. har uppgett: Han var utsatt för flera stölder på sin tomt. Han tröttnade på stölderna och satte vid tomtgränsen upp en skylt med texten ”STOPP Körning sker nu på egen risk!!!”. I gruset på vägen inne på tomten grävde han ner två brädor i vilka han hade slagit igenom femtumsspikar. Spikarnas vassa ändar riktades uppåt och stack upp ovanför gruset i hjulspåren. Syftet med åtgärden var att förhindra ytterligare inbrott. Innan han grävde ner brädorna informerade han sina grannar om åtgärden. Det förekommer ingen trafik fram till hans på landet ensligt belägna bostad.

På åklagarens begäran har polisassistenten V.F. hörts. V.F. har uppgett: Hon och en kollega till henne beordrades till P.S:s bostad. När de kom fram till hans tomt såg de en varningsskylt. De valde därför att parkera sitt fordon och gick sedan fram till P.S:s bostadshus. De upptäckte då spikar som stack upp ur gruset och som var fästa i en planka. Dagen efter upptäcktes att det i vägbanan fanns ytterligare en planka med spikar. De upptäckte spikarna pga. att de var vaksamma. De hade inte uppmärksammat dem om det hade varit mörkt.

Tingsrättens bedömning

Av utredningen framgår att P.S. i en grusad väg inne på sin tomt grävt ner två brädor i vilka han slagit igenom ett stort antal spikar som hade dimensionen fem tum. Brädorna har lagts parallellt och korsat båda körbanorna. Tingsrätten bedömer att ca fem cm av spikarnas vassa ändar har stuckit upp ovanför gruset på vägbanorna.

En förutsättning för att någon ska fällas till ansvar för framkallande av fara är att det förelegat en konkret fara, dvs. någon ska i det särskilda fallet ha utsatts för fara. En gärningsman går alltså fri från ansvar om han undanröjer faran innan någon kommit in i farozonen. Det ska vidare vara fråga om livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom.

Det har i målet visats att polismän beordrats till P.S:s fastighet och att de har varit tvungna att passera de nedgrävda brädorna på sin väg fram till P.S:s bostadshus. Enligt tingsrättens mening har det funnits fara för att polismännen kunde ha skadat sig på spikarna, t.ex. om de hade trampat på någon av spikarna eller hade ramlat över dem. Även om skadorna i första hand torde ha blivit begränsade har det funnits en risk för att även svåra kroppsskador kunde ha uppkommit, t.ex. i form av skada på ett öga.

P.S:s avsikt med att sätta upp varningsskylt och gräva ner de spikförsedda brädorna har varit att förhindra inbrott. P.S. måste ha insett att det funnits fara för att inte bara kriminella personer utan även personer som i fullt legitimt intresse ville besöka honom kunde drabbas av en skada eller t.o.m. svår kroppsskada av spikarna. Han har härigenom av grov oaktsamhet utsatt annan för fara för allvarlig kroppsskada.

Åtalet är därför styrkt.

Tingsrätten fann att åtalet även i övriga delar var styrkt och att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

Domslut

Tingsrätten dömde P.S. enligt 3 kap. 9 § BrB för framkallande av fara för annan samt dessutom för olaga hot, ofredande, häleri, rattfylleri, narkotikabrott, ringa narkotikabrott, vapenbrott och brott mot vapenlagen till fängelse 9 månader.

I beslag tagna plankor förklarades förverkade.

Göta hovrätt

P.S. överklagade i Göta hovrätt och yrkade bl.a. ogillande av åtalet för framkallande av fara för annan.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten meddelade dom den 2 juli 2008.

Domskäl

Rörande åtalet för framkallande av fara för annan antecknade hovrätten i domskälen att P.S. hade hörts på nytt, varvid han berättat i huvudsak i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg: Han har ägt fastigheten i Ryd i drygt två år. Plankorna låg med en meters mellanrum och var synliga. Han har belysning som tänds automatiskt om någon kommer in på tomten när det är mörkt.

Vittnesförhöret med V.F. vid tingsrätten hade återgetts för hovrätten genom ljuduppspelning.

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick samt nämndemännen Olle Ljunggren och Rigmor Holmqvist Ödman) gjorde följande bedömning.

Vad gäller åtalet för framkallande av fara för annan är utrett att P.S. placerat två spikförsedda plankor på uppfarten till sin bostad. Enligt hovrättens mening har han därvid av grov oaktsamhet utsatt de båda polismän som i tjänsten kom till fastigheten den 19 mars 2007 för en konkret och beaktansvärd risk för allvarlig kroppsskada i 3 kap. 9 § BrB:s mening. Den omständigheten att P.S. satt upp en varningsskylt om att körning in på tomten skedde på egen risk föranleder ingen annan bedömning. P.S. kan således inte undgå ansvar för framkallande av fara för annan.

Domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Hovrättsrådet Johan Stenberg och tf. hovrättsassessorn Anna Engstrand, referent, var skiljaktiga och anförde: Lika med tingsrätten anser vi att det förelegat en fara för att polismännen skulle skada sig på spikarna genom att t.ex. trampa på dem. För att gärningen ska bedömas som framkallande av fara för annan krävs dock att det förelegat en konkret fara för svår kroppsskada. Vi anser inte att det förelegat någon sådan konkret fara för att svår kroppsskada skulle uppstå. Med hänsyn härtill anser vi att åtalet för framkallande av fara för annan ska ogillas. Överröstade häruti är vi i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

P.S. överklagade och yrkade ogillande av åtalet för framkallande av fara för annan samt nedsättning av fängelsestraffet.

Riksåklagaren bestred ändring. För det fall HD skulle ogilla åtalet för framkallande av fara för annan åberopade riksåklagaren 36 kap. 3 § BrB som grund för yrkandet om förverkande av de i beslag tagna plankorna.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ove Nilsson, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

P.S. har i enlighet med hovrättens i denna del inte överklagade dom gjort sig skyldig till olaga hot, ofredande, häleri, rattfylleri, narkotikabrott, narkotikabrott ringa brott, vapenbrott och brott mot vapenlagen. Frågan som HD har att pröva är om han också skall dömas för framkallande av fara för annan.

Enligt 3 kap. 9 § BrB döms den som av grov oaktsamhet utsätter annan för livsfara eller risk för allvarlig kroppsskada eller allvarlig sjukdom för framkallande av fara för annan.

För att lagrummet skall vara tillämpligt krävs att det varit fråga om en konkret fara, dvs. att någon i det verkliga fallet skall ha blivit utsatt för fara (se t.ex. NJA 1987 s. 490).

HD finner i likhet med hovrätten att P.S. av grov oaktsamhet utsatt de poliser som kom till platsen för fara att bli skadade. För ansvar för framkallande av fara för annan krävs också att P.S:s agerande utsatt poliserna för en konkret fara för att drabbas av en svår kroppsskada.

För att avgöra om någon utsatts för fara i lagrummets mening har domstolen att bedöma sannolikheten för att effekten skulle inträffa. Vid besvarandet av den frågan blir domstolen hänvisad till att med gängse föreställningssätt bestämma om sannolikheten för effektens inträffande i det särskilda fallet är så stor att den uppfyller straffbudets farerekvisit (se NJA 1987 s. 490).

Att sådan fara har uppstått måste betyda, att det förelåg viss sannolikhet för effektens inträffande. Sannolikheten måste uppskattas genom en på erfarenhet byggd bedömning av hur det brukar gå i liknande fall (jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad avser brotten s. 45 f.).

När straffbudet infördes ville departementschefen först begränsa straffbarheten till livsfara men efter förslag från Lagrådet kom även risk för svår kroppsskada och allvarlig sjukdom att träffas av paragrafen (se NJA II 1962 s. 112).

De skador som i målet diskuterats som tänkbara är att någon skulle få en spik i foten genom att trampa på spikarna som P.S. placerat ut eller att någon av poliserna skulle kunna skada ett öga.

Den mest närliggande av dessa möjliga skador torde vara att någon trampar på en av spikarna. Som riksåklagaren anfört i sin svarsskrivelse torde detta inte vara att anse som en svår kroppsskada i lagrummets mening även om den kan föranleda smärta och andra problem.

Om någon ramlar och skadar ögat på en av spikarna kan det leda till en svår kroppsskada. Som framgått i det föregående har domstolen nu att bedöma sannolikheten för att detta skall inträffa.

Naturligtvis kan det inte uteslutas att en sådan skada kunnat inträffa p.g.a. de spikförsedda plankor som P.S. placerat ut på gården. Det bör emellertid inte leda till alltför spekulativa resonemang om vad som kunnat inträffa utan effekten måste framstå som sannolik. Mot bakgrund av vad som framkommit i målet kan det inte anses visat att sannolikheten för att den omnämnda effekten skulle inträffa var så stor att poliserna kan sägas ha utsatts för en konkret fara för svår kroppsskada i 3 kap. 9 § BrB:s mening.

Åtalet för framkallande av fara för annan skall därför ogillas. Det förhållandet leder emellertid inte till att den påföljd som hovrätten bestämt bör påverkas.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom endast på så sätt att HD ogillar åtalet för framkallande av fara för annan.

Domskäl

HD (justitieråden Torgny Håstad, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, Anna Skarhed och Lena Moore, referent) meddelade den 11 november 2008 följande dom:

Domskäl

P.S. har enligt hovrättens i denna del inte överklagade dom gjort sig skyldig till olaga hot, ofredande, häleri, rattfylleri, narkotikabrott, ringa narkotikabrott, vapenbrott och brott mot vapenlagen.

Frågan i HD är om P.S. dessutom har gjort sig skyldig till framkallande av fara för annan. Av utredningen i den delen framgår att P.S. på en grusbelagd infartsväg till sin fastighet grävt ner två plankor, som han dessförinnan hade försett med 27 respektive 35 femtums spikar. Plankorna var placerade parallellt med en meters mellanrum tvärs över vägen. Av åberopade fotografier framgår enligt tingsrättens bedömning att cirka 5 cm av spikarnas vassa ändar stack upp ovanför gruset. Två polismän, som i tjänsten skulle besöka fastigheten, såg en varningsskylt som P.S. satt upp vid infarten på vilken det stod ”STOPP Körning sker nu på egen risk!!!” De parkerade sin bil och gick sedan fram mot huset. De upptäckte då spikarna som stack upp ur gruset.

Enligt 3 kap. 9 § BrB skall den som av grov oaktsamhet utsätter annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom dömas för framkallande av fara för annan.

För straffansvar krävs att faran har varit konkret. Det betyder att fara skall ha uppkommit i ett enskilt fall. Däremot krävs inte att det skall vara möjligt att peka ut den eller dem som kommer att bli utsatta för fara redan när gärningen företas. Inte heller krävs att den konkreta faran uppstår samtidigt som den fareskapande gärningen företas; det är tillräckligt att någon därefter hamnar i farozonen.

När det sedan gäller frågan hur stor faran skall ha varit finns olika formuleringar i doktrin och praxis. Strahl har framfört att domstolen skall ställa frågan hur det brukar gå i liknande fall (Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 45 f.), medan Jareborg anfört att en relevant följd skall ha varit plausibel (Brotten, Första häftet, 1984 s. 166 och 194 f.). HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 176 (se s. 190), i frågan om hur hög grad av sannolikhet som krävs, uttalat att faran eller risken inte får ha varit försumbar eller att den skall ha varit beaktansvärd. (Se även NJA 1987 s. 490 och 1995 s. 448.)

I 3 kap. 9 § BrB anges inte närmare vad som skall förstås med uttrycket svår kroppsskada. Kriminaliseringen av framkallande av fara för svår kroppsskada, liksom för allvarlig sjukdom, tillkom på Lagrådets initiativ. Det till Lagrådet remitterade förslaget hade begränsats till att avse endast fara för annans liv. I Lagrådets yttrande anfördes oförsiktighet med farliga smittämnen, läkemedel eller radioaktiva ämnen som exempel på framkallande av fara som enligt Lagrådet också borde föranleda straff (NJA II 1962 s. 112). Inte heller i bestämmelsen om grov misshandel i 3 kap. 6 §, som också innehåller uttrycket svår kroppsskada, finns några anvisningar om vad som avses. Enligt förarbetena faller uppenbarligen under uttrycket, liksom enligt strafflagens motsvarande bestämmelse, ”förlust av talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel”, men också annan anatomiskt sett mindre svår skada som för den skadade har särskilt stor betydelse (NJA II 1962 s. 108; se även Brottsbalken, En kommentar, Supplement 15, jan. 2006, s. 3:40).

Det kan anmärkas att om en skada faktiskt inträffar, kan ansvar för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § BrB aktualiseras. I så fall ställs inga krav på att det skall vara fråga om en svår kroppsskada; i det lagrummet är det tillräckligt att det är fråga om en kroppsskada som inte är ringa.

Åklagaren har påstått att P.S., genom att på grusvägen gömma de två spikförsedda träplankorna, av grov oaktsamhet utsatt annan för fara för svår kroppsskada.

Riksåklagaren har i fråga om vilka skador som kunde ha inträffat anfört följande:

”Det är svårt att förutsäga vilken eller vilka skador som skulle kunna drabba en person som hade att till fots passera de uppstickande spikarna. En tänkbar skada är självfallet den att en lång spik tränger in i en fot. Den skadan är måhända av mer begränsad art, även om den ger upphov till betydande smärta och olägenheter. En sådan skada torde dock i sig inte omedelbart vara av så allvarligt slag att den kan medföra ansvar enligt lagbestämmelsen.

Det finns dock även andra skador eller följdverkningar som kan tänkas uppstå eller i vart fall inte kan uteslutas. Tingsrätten anger, som ett exempel på en svår kroppsskada som kunde ha uppkommit, att ett öga kunde ha skadats. Jag håller med om att det kan anses ha förelegat en inte försumbar risk, att någon vital och ömtålig kroppsdel kunde ha skadats på ett sådant sätt att en svår kroppsskada uppstått omedelbart, om den person som skulle passera spikarna av någon anledning tappade balansen. Andra och kanske i än högre grad tänkbara svåra skador kan bestå i exempelvis att ett sår infekteras på ett elakartat sätt eller att en spik går igenom foten så olyckligt att vitala delar för fotens funktion träffas och slås ut för kanske lång tid.”

Fastän det var ljust när polismännen kom till platsen och deras uppmärksamhet skärpts av varningsskylten, fanns en risk att någon av dem skulle trampa eller snubbla på en spikbräda och därvid skadas. Faran var alltså konkret. Sannolikheten för att en polisman skulle drabbas av en sådan svår kroppsskada som avses i 3 kap. 9 § BrB var emellertid så låg att risken inte var beaktansvärd.

Åtalet för framkallande av fara för annan skall därför ogillas.

Vid denna utgång bör fängelsestraffet sättas ned något och de i beslag tagna plankorna förverkas med stöd av 36 kap. 3 § 1 BrB.

Domslut

HD ändrar på så sätt hovrättens dom att åtalet för framkallande av fara för annan ogillas och påföljden bestäms till fängelse 8 månader.

HD:s dom meddelad: den 11 november 2008.

Mål nr: B 3372-08.

Lagrum: 3 kap. 9 § BrB.

Rättsfall: NJA 1987 s. 490, NJA 1995 s. 448 och NJA 2004 s. 176.