NJA 2008 s. 567

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Åke Söderlind, tf. rådmannen Olle Lindström och fyra nämndemän) anförde i dom den 21 juni 2005, såvitt angår åtalspunkterna 5 och 11, i vad de gällde påstående om tjänstefel:

Yrkanden m.m.

- - -.

De tilltalade har angett följande inställning.

- - -.

Domsbilaga 1, åtalspunkten 5, - - -

H.A. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last.

- - -.

Domsbilaga 1, åtalspunkten 11

P.P. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last och förklarat att han inte fått kännedom om rymningens detaljer och omständigheter förrän i efterhand.

Utredningen

Åklagarens sakframställning i huvudåtalet (domsbilaga 1)

- - -.

Under dagen den 28 juli ringde D.M. från Grindsjöområdet till H.A., som var vårdare på observationsavdelningen på Hall. Denne tog därefter telefonkontakt med T.V. och A.S., vilket medförde att dessa båda med bil begav sig till Grindsjöområdet i syfte att bistå rymmarna med vidare transport. Där stoppades de emellertid av polis som spärrat av området. När T.B. greps fann man i hans omedelbara närhet den pistol som skotten mot en ruta på anstalten avlossats med. I D.M:s omedelbara närhet påträffades en lapp med uppgift om ett kontantkortsnummer vilket konstaterats ha använts med början efter rymningen fram till gripandet av D.M.

Utöver T.S. och H.A. arbetade vid den aktuella tiden L.L. och P.P. som vårdare på Hallanstalten. I likhet med H.A. kände L.L. och P.P. till att en rymning planerades. De gjorde dessutom olika iakttagelser som kunde kopplas ihop därmed. I strid mot gällande bestämmelser för anställda vid Hallanstalten underlät de dock att anmäla dessa förhållanden till överordnad personal.

- - -.

Domskäl

- - -.

Åtalen för tjänstefel

Domsbilaga 1, del av åtalspunkten 5 samt åtalspunkterna - - - 11

Åklagaren har grundat åtalet i det nu aktuella avseendet mot H.A. - - - och P.P. på dels stadgandet om ansvar för tjänstefel i 20 kap. 1 § BrB och, beträffande i vart fall - - - P.P., det nämnda stadgandet i förening med de skyldigheter som åvilar dessa enligt den arbetsordning som gäller inom Kriminalvårdsverket, KVVAF (Ao) 2002:02. Den arbetsordningen är beslutad av Kriminalvårdsverket med stöd av en delegationsbestämmelse i 18 § verksförordningen (1995:1322); alltså en bestämmelse som har beslutats av regeringen.

Beträffande ansvarsyrkandena i nu aktuella delar är följande att säga. 20 kap. 1 § BrB utgör ett slags exempel på vad som i skilda sammanhang brukar kallas ”blankettstraffstadganden”. Sådana straffstadganden kännetecknas av att själva bestämmelsen om straff inte innehåller den konkreta brottsbeskrivningen, eller med andra ord, de närmare rekvisit som skall vara uppfyllda för att straffansvar skall inträda. I stället hänvisar bestämmelsen antingen till utfyllande bestämmelser på annan plats i regelverket eller så utfylls den av andra regler utan att någon direkt hänvisning tagits in i straffbestämmelsen.

Det är dock riksdagen som enligt 2 kap. 4 § RF stiftar lag. Och enligt 8 kap. 3 § RF skall föreskrifter om bl.a. brott och rättsverkan av brott meddelas genom lag. Genom regleringen i 8 kap. 7 § RF har visserligen regeringen - som ett undantag från den nu angivna huvudregeln - anförtrotts rätt att, under där angivna förutsättningar, inom vissa närmare angivna ämnesområden genom förordning, meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Till något av dessa ämnesområden hör emellertid inte den nu förda ansvarstalan. (Det må härutöver anmärkas att regeringens befogenhet att delegera sin i 8 kap. 7 § RF anförtrodda lagstiftningskompetens till underställda myndigheter är begränsad till fall där inte annan rättsverkan än böter kan följa på överträdelse av föreskriften; se angående hithörande frågor HD:s avgörande den 9 februari 2005 i mål B 4466-02.) (NJA 2005 s. 33)

Av det anförda följer att det inte är förenligt med RF:s bestämmelser om hur strafflag får stiftas, att tillämpa stadgandet i 20 kap. 1 § BrB så att detta utfylls med rekvisit (i detta fall handlingsnormer) som inte anges i lag utan i myndighetsbestämmelser som tillkommit efter delegation från regeringen.

Tingsrätten har inte kunnat finna att det handlande som beskrivs i de nu aktuella gärningsbeskrivningarna skulle strida mot konkreta brottsbeskrivningar eller handlingsnormer angivna i lag, och inte heller åklagaren tycks ha funnit något sådant. Vid denna bedömning skall åtalet i dessa delar ogillas, fastän tingsrätten är på det klara med att det tidigare har förekommit att fällande domar för tjänstefel har meddelats vid liknande förhållanden och trots att lagstiftaren synes ha förutsatt att det skall vara möjligt att tillämpa straffbestämmelsen i 20 kap. 1 § BrB på det sätt som alltså tidigare har förekommit. Det bör vid denna bedömning inte förekomma att tingsrätten i domskälen tar ställning till frågan om vad som utretts beträffande de gärningar åklagaren beskrivit såsom tjänstefel. Ett sådant ställningstagande skulle ju inte kunna underställas högre rätts prövning.

En helt annan sak än som nu berörts är huruvida åsidosättande av interna föreskrifter för arbetet inom kriminalvården kan föranleda arbetsrättsliga åtgärder av skilda slag mot arbetstagarna. Den saken skall dock inte prövas i detta mål.

- - -.

Domslut

Domslut

Tingsrätten ogillade åtalen mot H.A. och P.P.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bo Blomqvist och Marianne Wasteson, tf. hovrättsassessorn Anders Hübbinette samt två nämndemän) anförde i dom den 22 juni 2006, såvitt nu är i fråga:

Hovrättens domskäl

- - -.

Utredning

H.A. och P.P. samt vittnet M.A. har hörts på nytt i hovrätten. Åklagaren har i vissa delar åberopat vad som antecknats vid polisförhör med P.P. - - - och M.A. De har därvid berättat väsentligen i enlighet med vad som framgår av referaten i tingsrättens dom, dock med bland annat följande ändringar och tillägg.

H.A.: När hans bror ringde upp honom tio minuter efter samtalen från D.M., var han inte chockad utan bara trött. Han kunde då inte skilja på dröm och verklighet. Han har inte sagt till M.A. och P.P. att han kände till rymningen i förväg. Han visste inte vad han skulle göra med den information som han hade; att rymmarna ringt honom. Han hade tankar på att kontakta polis och någon chef inom Kriminalvården, men han var chockad och rädd för de grovt kriminella rymmarna och valde därför att inte göra något. När rymmarna greps blev han lättad. Han vet inte varför de ringde till honom.

P.P.: Det var efter det att rymmarna hade gripits som han fick reda på att H.A. hade blivit uppringd av dessa. Han minns inte när eller hur han fick reda på detta. Det stämmer att det är hans mobiltelefonnummer som enligt polisens sammanställning blev uppringt från H.A:s mobiltelefon strax efter kl. 2 natten till den 28 juli 2004. Alla mer specifika uppgifter om vapen, mobiltelefon och olåsta dörrar på avdelningen, vetskap om den förestående rymningen och D.M:s telefonsamtal till H.A. efter rymningen m.m. som han enligt förhörsanteckningar lämnade vid polisförhör var spekulationer från hans sida om vad han trodde kunde ha hänt. Det var polisen som uppmanade honom att spekulera. Han minns inte om han då berättade spontant eller fick följdfrågor. Att han gick ut för att träffa H.A. på en parkering och att denne då berättade för honom att han blivit uppringd av D.M. stämmer dock, men varför de vid tillfället satt i en bil minns han inte. Hans ambition var att hjälpa polisen vid förhören i juli och augusti 2004. Vid det sista förhöret i oktober 2004 ville han lägga saker och ting till rätta eftersom han var chockad över hur han tidigare uttalat sig.

- - -.

Skuld och rubricering

Allmänt

Enligt 20 kap. 1 § BrB straffas för tjänstefel den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Åklagaren har påstått att H.A. och P.P. har åsidosatt vad som ålegat dem i tjänsten på vissa närmare angivna sätt. Tingsrätten har ogillat åtalet på den grunden att de handlingar som åklagaren har påstått att H.A. och P.P. underlåtit att utföra inte strider mot konkreta brottsbeskrivningar eller handlingsnormer angivna i lag. Vad som gäller för uppgiften innefattar emellertid även handlingsmönster som ter sig så självklara och naturliga att det framstår som uppenbart oriktigt att dessa inte har iakttagits (se t.ex. prop. 1988/89:113 s. 15 och 24). Enligt hovrättens mening är tjänstefelsbestämmelsen i BrB i detta avseende inte att betrakta som ett s.k. blankettstraffbud.

Åtalspunkten 5

Av H.A:s egen berättelse, som styrks av omständigheterna i övrigt, framgår att han förstod att han blev kontaktad av D.M. per telefon när denne befann sig på flykt från Hall och att han medvetet underlät att underrätta någon överordnad på anstalten om detta förhållande. H.A. blev dock uppringd i sitt hem, när han inte var i tjänst och sedan rymmarna avvikit från den kriminalvårdsanstalt där H.A. arbetade. Hovrätten finner att H.A:s underlåtenhet att underrätta sin närmaste chef, säkerhetsansvarig eller anstaltsledningen om sina kontakter med D.M. den 28 juli inte kan anses vara ett led i den myndighetsutövning som han utövade i sin tjänst eller annars stod i sådant mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen att den kan sägas vara en underlåtenhet vid myndighetsutövning. Angivna underlåtenhet är således inte att anse som tjänstefel i BrB:s mening. Samma sak gäller för de påstådda kontakterna med A.S. och T.V. och det saknas därför anledning att gå in på frågan om vilken betydelse dessa kan ha haft och om förhållandet till brottet försök till främjande av flykt. Åtalet skall ogillas i denna del.

När det gäller åtalet för tjänstefel i gärningsbeskrivningens sista stycke gör hovrätten följande bedömning. P.P. och M.A. har var för sig lämnat specifika uppgifter i polisförhör som stödjer samtliga åklagarens påståenden. De har inför tingsrätt och hovrätt uppgett att de inte uttryckt sig på sätt som framgår av förhörsanteckningarna och båda har hänvisat till att de mådde dåligt vid förhörstillfällena och bara spekulerade på sätt som de uppmanades till av polisen.

Polisförhören dikterades enligt åberopade förhörsanteckningar in på band, men dessa band har inte åberopats. Åberopade förhörsanteckningar från polisförhör har inte samma bevisvärde som utsagor som lämnas inför rätten, framför allt eftersom det av förhörsanteckningar i löpande text inte framgår hur spontana berättelserna har varit och i vilken mån följdfrågor eller ledande frågor har ställts. Vidare kan tonfall och uttryck inte bedömas.

Om en hos polisen förhörd person ändrar sin berättelse måste dock rätten pröva trovärdigheten av skälen härför. Påståendena att polisen vid upprepade tillfällen skulle ha lagt så detaljerade uppgifter i munnen på P.P. och M.A. som framgår av förhörsanteckningarna är enligt hovrättens mening så osannolika att de kan lämnas utan avseende. Härvid kan noteras att förhöret med P.P. i vissa delar refererats i dialogform. Varken P.P. eller M.A. har uppgett att de medvetet skulle ha beljugit H.A., som vid tiden för de aktuella förhören var frihetsberövad, och hovrätten kan heller inte finna skäl härför. Ingen av dem var vid tiden för dessa förhör delgivna misstanke om brott.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att åklagaren styrkt att H.A. har gjort sig skyldig till underlåtenhet som påstås i gärningsbeskrivningens sista stycke. Fråga är då om detta är att betrakta som tjänstefel i straffrättslig mening.

När det gäller de förhållandena att en rymning från anstalten varit planerad och nära förestående, att interners celldörrar på OBS- avdelningen av personal hade lämnats olåsta nattetid, att vapen ”insmugglats” på anstalten samt att en mobiltelefon ”insmugglats” på anstalten finner hovrätten - till skillnad från vad som gäller för förhållandet att en kollega rest till Helsingborg för att träffa en bekant till en intern - att det måste vara en självklar och grundläggande tjänsteplikt för en vårdare på en fångvårdsanstalt - som därtill arbetade på en sluten avdelning - att underrätta sina överordnade om dessa. H.A. skall därför dömas för tjänstefel i angivna avseenden. På grund av den påtagliga risken för skada kan gärningen inte betraktas som ringa.

Åtalspunkten 11

I enlighet med vad som ovan anförts kan det i nu aktuellt fall enligt hovrättens mening, av skilda anledningar, inte anses vara straffbart tjänstefel att underlåta att informera om att en kollega rest till Helsingborg för att träffa en bekant till en intern samt att en kollega efter rymningen blivit kontaktad av rymmarna från sitt gömställe. Det saknas därför anledning att närmare gå in på dessa punkter eftersom de ändå skall ogillas.

När det gäller påståendet att internernas celldörrar på OBS-avdelningen av personal lämnats olåsta nattetid står det enligt hovrättens mening inte klart att P.P. före rymningen kände till detta i vidare mån än vad som redan var känt för anstaltsledningen. Inte heller kan det anses klarlagt att han före rymningen kände till att det smugglats in en mobiltelefon på anstalten. Åtalet skall därför ogillas i dessa delar.

Genom P.P:s uppgifter under polisförhör framgår att han före rymningen hade kännedom om att en sådan var planerad och nära förestående och att det hade smugglats in vapen på avdelningen. Det framgår även att han medvetet underlät att vidarebefordra denna information till närmaste chef, säkerhetsansvarig eller anstaltsledningen. I enlighet med ovanstående resonemang anser hovrätten att dessa uppgifter skall läggas till grund för bedömningen och finner hovrätten åtalet vara styrkt i dessa delar. Denna brottslighet är, som tidigare anförts, att bedöma som tjänstefel som inte kan anses som ringa.

Påföljd

H.A. har vid sin myndighetsutövning uppsåtligen underlåtit att vidarebefordra information av mycket allvarligt slag som kunde ha lett eller bidragit till att förhindra en påtagligt farlig situation inom Kriminalvården. Han är tidigare dömd 2004 till böter för rattfylleri. Påföljden för nu aktuellt brott kan inte stanna vid böter. Straffvärdet motsvarar några månaders fängelse. Det saknas dock anledning att anta att han kommer att göra sig skyldig till brott igen och påföljden kan enligt hovrättens mening stanna vid villkorlig dom och ett kännbart bötesstraff. Vid straffmätningen har hovrätten endast i någon mån beaktat att H.A. vid fällande dom kommer att skiljas från sin tjänst i Kriminalvården. H.A., som har en högskoleutbildning i ekonomi, driver nu sin fars företag med två butiker. Han har uttalat att han inte haft för avsikt att återgå till arbete inom Kriminalvården.

P.P. är tidigare ostraffad. Hans brottslighet, om än allvarlig, är inte lika omfattande som den som H.A. fälls till ansvar för. P.P. är inte övertygad om att före rymningen ha fått och underlåtit att vidarebefordra graverande information av riktigt samma omfattning och han har dessutom inte haft direktkontakt med internerna i dessa avseenden. Mot denna bakgrund kan påföljden i enlighet med vad åklagaren yrkat stanna vid ett kraftigt bötesstraff.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade på det sättet tingsrättens dom att såväl H.A. som P.P. dömdes för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB med tillämpning även av 29 kap. 5 § 5 BrB, H.A. till villkorlig dom och 80 dagsböter å 30 kr och P.P. till 120 dagsböter å 30 kr.

H.A. och P.P. förpliktades vidare att envar betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Per Virdesten, Anna Skarhed och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 21 maj 2008 följande dom:

Domskäl

H.A. och P.P. har av hovrätten dömts för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB, H.A. till villkorlig dom i förening med dagsböter och P.P. till dagsböter. Båda har förpliktats att betala avgift till brottsofferfonden.

Enligt den angivna bestämmelsen döms den för tjänstefel som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Den föreskrivna straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst två år.

En skyldighet att betala avgift till brottsofferfonden förutsätter att det ingår fängelse i straffskalan för brottet (1 § lagen, 1994:419, om brottsofferfond).

Den fråga som HD nu har att ta ställning till är om fängelse skall anses ingå i straffskalan för de brott som hovrätten har dömt H.A. och P.P. för.

Bedömningen skall ske med utgångspunkt i RF:s principiella krav på att straffbestämmelser med fängelse i straffskalan skall beslutas av riksdagen (2 kap. 8 och 12 §§, jfr 8 kap. 1 och 3 §§). I det som i princip skall regleras genom lag ingår beskrivningen av den straffbelagda gärning som kan följas av ett frihetsstraff (NJA 2005 s. 33 och 2006 s. 293 samt prop. 1973:90 s. 315). Frågan är om tjänstefelsbestämmelsen uppfyller RF:s krav genom hänvisningen till ”vad som gäller för uppgiften”, ett uttryck som inte närmare preciseras i författningstexten och som därför kan behöva fyllas ut av andra normer än lag.

Att uppmärksamma är då till en början 8 kap. 7 § RF, som i vissa fall inskränker kravet på lagreglering, och den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till paragrafen. Sålunda gäller enligt första stycket att regeringen - efter bemyndigande i lag - genom förordning kan meddela föreskrifter i vissa särskilt angivna ämnen. Enligt paragrafens andra stycke medför ett sådant bemyndigande inte rätt att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Riksdagen kan dock i lag, som innehåller bemyndigande med stöd av 7 § första stycket, föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet.

Bestämmelsen i 8 kap. 7 § RF har fått betydelse vid bedömningen av s.k. blankettstraffstadganden. Dessa kännetecknas av att brottsbeskrivningen fylls ut genom hänvisning till en primär rättsregel på något annat ställe i samma författning eller utanför denna. I rättstillämpningen har 8 kap. 7 § ansetts tillåta blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan, när hänvisning sker till föreskrifter som meddelas av regeringen. Däremot har det inte ansetts förenligt med RF att blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan fylls ut av förvaltningsmyndigheter och kommuner på ett sådant sätt att den härigenom straffbelagda gärningen helt eller i det väsentliga anges i deras föreskrifter. HD har därför funnit att fängelse inte kan anses ingå i straffskalan - trots att det föreskrivs i straffbestämmelsen - om åtalet avsett en gärning som väsentligen anges i myndighetsföreskrifter (NJA 2005 s. 33 och 2006 s. 293).

Tjänstefelsbestämmelsen i 20 kap. 1 § BrB skiljer sig från de stadganden som har varit uppe till bedömning i de tidigare rättsfallen. Bestämmelsen tar sikte på felaktig myndighetsutövning i allmänhet och tilllämpningsområdet är alltså inte begränsat till normer av det slag som anges i 8 kap. 7 § RF (jfr 8 kap. 13 § och Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. 1999, s. 194). Detta kan inte i sig anses hindra att bestämmelsen om tjänstefel fylls ut genom andra normer än lag (jfr Asp, EU och straffrätten, 2002, s. 295).

Lagtexten i 20 kap. 1 § BrB är också annorlunda utformad än de stadganden som bedömdes i rättsfallen från år 2005 och 2006. Sålunda innehåller den inte någon hänvisning till andra regler i författning eller över huvud någon uttrycklig koppling till en viss primär rättsregel. En koppling av det slaget fanns tidigare i bestämmelsen. Enligt den lydelse som trädde i kraft år 1976 förutsatte ett ansvar för myndighetsmissbruk bl.a. att någon i myndighetsutövning hade åsidosatt vad som gällde ”till följd av lag eller annan författning”. Med det uttrycket åsyftades en generell norm som hade beslutats av riksdagen, regeringen, förvaltningsmyndighet, kommun eller landstingskommun kompletterad med andra rättskällor som förarbetsuttalanden och prejudikat (prop. 1975:78 s. 180).

Uttrycket ersattes år 1989 med den nu gällande hänvisningen till ”vad som gäller för uppgiften”. Skälet till ändringen var att det kunde förekomma situationer, där ett visst handlingsmönster tedde sig så självklart och naturligt att detta inte uttryckligen angetts i någon författning eller kunde anses framgå av förarbeten eller prejudikat. Det ansågs inte möjligt och ofta inte heller önskvärt att ge föreskrifter för alla tänkbara situationer. (Prop. 1988/89:113 s. 15 och 24.)

I betydande utsträckning tar tjänstefelsbestämmelsen dock alltjämt sikte på vad som följer av andra föreskrifter. Det är emellertid klart att straffansvaret inte sammanfaller med eller helt bestäms av tillämpningsområdet för andra rättsregler. Sålunda är bestämmelsen i 20 kap. 1 § BrB inte utformad som en sanktionsregel för överträdelser av vissa andra föreskrifter. Lagbestämmelsen innehåller en beskrivning av den straffbelagda gärningen och framstår i den meningen som i och för sig fullständig. Att olika normer och påbjudna handlingsmönster får vägas in i bedömningen om en viss handling eller underlåtenhet strider mot vad som gäller för uppgiften och därigenom indirekt kan påverka straffansvaret innebär inte att den straffbelagda gärningen beskrivs i andra rättsregler än lagbestämmelsen. Med andra ord utgör de olika utfyllande normer som kan ges betydelse vid prövningen inte en del av själva brottsbeskrivningen i straffbestämmelsen. Det kan därmed inte ur RF härledas ett krav på att alla utfyllande normer av detta slag skall vara beslutade i den ordning som förutsätts vid straffbestämmelser med fängelse i straffskalan. Om fängelse i straffskalan förutsatte ett generellt krav på att utfyllande författningsföreskrifter av nu aktuellt slag fick beaktas vid bedömningen av tjänstefel bara om de följde RF:s krav för strafflagstiftning med fängelsepåföljd, skulle det kunna leda till att sådana riktlinjer som inte ens kommit till uttryck i någon författning ibland skulle få större tyngd än författningsföreskrifter. En sådan ordning kan inte ha varit avsedd och kan, som konstaterats, inte anses följa av RF.

H.A. och P.P. har av hovrätten dömts för tjänstefel, eftersom det befunnits utrett att de som anställda vårdare vid en kriminalvårdsanstalt underlåtit att vidarebefordra viss information till sina överordnade. Det förhållandet att deras underlåtenhet innebar ett åsidosättande av en arbetsordning som beslutats av en myndighet, kan i enlighet med det nyss sagda inte anses hindra att fängelse ingår i straffskalan.

Den fråga som har ställts upp i prövningstillståndet bör därför så besvaras att fängelse skall anses ingå i straffskalan för de brott som hovrätten har dömt H.A. och P.P. för.

Skäl saknas att meddela prövningstillstånd i de delar där frågan därom har förklarats vilande.

Domslut

Domslut

HD förklarar att fängelse skall anses ingå i straffskalan för de brott som hovrätten har dömt H.A. och P.P. för.

HD meddelar inte prövningstillstånd i de delar där frågan har förklarats vilande. Hovrättens dom står därmed fast.