NJA 2019 s. 577

I en författning hänvisades till en viss teknisk standard. Eftersom denna standard endast fanns tillgänglig på engelska har det ansetts stå i strid med den straffrättsliga legalitetsprincipen att döma för överträdelse av författningen (jfr "Laserpekaren II" NJA 2017 s. 157).

Sundsvalls tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Sundsvalls tingsrätt åtal mot F.J. för grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, grovt barnpornografibrott, utnyttjande av barn för sexuell posering, brott mot lagen beträffande knivar och andra farliga föremål samt brott mot vapenlagen.

F.J. åtalades dessutom för brott mot strålskyddslagen enligt följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 5).

F.J. har uppsåtligen eller av oaktsamhet den 16 juli 2018 på Sidsjövägen, Sundsvalls kommun i en bil på allmän plats olovligen innehaft en laserpekare trots att han inte haft tillstånd till det.

Åklagaren yrkade att i beslag tagen laserpekare skulle förverkas.

F.J. medgav att han innehaft laserpekaren men förnekade brott med hänvisning till bristande uppsåt, alternativt oaktsamhet.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Robert Schött) meddelade dom den 26 september 2018. Såvitt avser åtalet för brott mot strålskyddslagen anförde tingsrätten följande.

Domskäl

Åtalspunkten 5 - Brott mot strålskyddslagen

Åklagaren har till stöd för sitt påstående att den anträffade laserpekaren är tillståndspliktig vid förhandlingen endast åberopat ett beslagsprotokoll, ett undersökningsprotokoll innehållande en bild på laserpekaren, information om mätmetoderna samt ett utdrag från Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida med en allmän beskrivning av olika laserklasser.

Åklagaren har till stöd för sitt ansvarsyrkande åberopat 9 kap. 1 § strålskyddslagen (2018:396). Åklagaren får dock anses avse 9 kap. 2 § 4 strålskyddslagen och 7 kap. 9 § i samma lag. Av 5 kap. 9 § strålskyddsförordningen (2018:506) framgår att starka laserpekare är tillståndspliktiga. Åklagaren får anses ha påstått att den aktuella laserpekaren är en s.k. stark laserpekare som avses i 1 kap. 6 § strålskyddsförordningen. Åklagaren har emellertid inte vid huvudförhandling lagt fram eller hänvisat till någon utredning om vilken laserklass den aktuella laserpekaren ska hänföras till.

Det är inte heller möjligt att genom utredningen fastställa om den aktuella laserpekaren i enlighet med 1 kap. 6 § 5 strålskyddsförordningen är en sådan som har de strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för laserklass 3R, 3B eller 4 enligt svensk standard SS EN 60825-1, utgåva 4, 2007. Här närmast att jämföra med 2 och 14 §§ Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om laser, starka laserpekare och intensivt pulserande ljus (SSMFS 2014:4). Även om åklagaren tydligt angett laserklass för den aktuella lasern hade HD:s avgörande NJA 2017 s. 157 i sammanhanget varit av betydelse för bedömningen.

Mot denna bakgrund är åtalet i denna åtalspunkt inte styrkt och ska ogillas.

Domslut

Tingsrätten frikände F.J från åtalet för brott mot strålskyddslagen.

F.J. dömdes för grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, grovt barnpornografibrott, brott mot lagen beträffande knivar och andra farliga föremål samt brott mot vapenlagen. Påföljden bestämdes till fängelse 6 år.

Yrkandet om förverkande av i beslag tagen laserpekare ogillades och beslaget hävdes.

Hovrätten för Nedre Norrland

Åklagaren överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att hovrätten skulle döma F.J. för brott mot strålskyddslagen och förverka laserpekaren.

F.J. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Hovrätten beslutade att laserpekaren på nytt skulle tas i beslag.

Hovrätten (hovrättsråden Marie Norberg, referent, Karin Gustin och Rikard Ebbing) anförde i dom den 4 december 2018 följande.

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens dom, i de delar som inte har överklagats, har F.J. gjort sig skyldig till grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, grovt barnpornografibrott, brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt brott mot vapenlagen.

Åtalet för brott mot strålskyddslagen (åtalspunkten 5)

Strålskyddslagstiftningen

Den äldre strålskyddslagen (1988:220) ersattes i år av en ny strålskyddslag (2018:396) som i de delar som nu är av betydelse trädde i kraft den 1 juni 2018. Då det aktuella innehavet begicks den 16 juli 2018 ska således den nya strålskyddslagen tillämpas i målet.

I strålskyddslagen stadgas att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd för innehav av en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning (7 kap. 9 § strålskyddslagen). Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en sådan föreskrift döms till böter eller fängelse i högst två år (9 kap. 2 § första stycket 4 strålskyddslagen).

Genom strålskyddsförordningen (2018:506) har regeringen meddelat sådana föreskrifter om krav på tillstånd som avses i strålskyddslagen. I förordningen föreskrivs bland annat att det krävs tillstånd för att inneha starka laserpekare som har de strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för laserklass 3 B enligt svensk standard SS EN 60825-1, utgåva 4 2007 (5 kap. 9 § första stycket 2 och 1 kap. 6 § punkten 5 strålskyddsförordningen). Standarden fastställs av SEK Svensk Elstandard (SEK) som är en ideell organisation och inkorporerar europastandarden EN 60825-1:2007 i dess engelska språkversion. Sedan den 6 juli 2017 kan standarden erhållas kostnadsfritt på SEK:s hemsida. Den består av cirka 100 sidor tätskriven text av utpräglat teknisk karaktär med tillhörande tabeller, formler och illustrationer. Standarden finns inte tillgänglig på svenska.

Det står klart att den laserpekare F.J. innehade är en sådan som tillhör klass 3 B och därmed är en tillståndspliktig stark laserpekare. F.J. saknade sådant tillstånd.

Legalitetsprincipen

Legalitetsprincipen innebär att ingen ska straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den begicks (se bl.a. 2 kap. 10 § första stycket RF och artikel 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Principen utgör en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att var och en ska kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. Den enskilde måste ha rimliga möjligheter att själv skaffa sig kännedom om vilka regler som gäller.

Varje förhållande där den enskilde är okunnig om vad som är straffbart kan dock inte leda till att denne går fri från ansvar. Att det kan krävas efterforskningar från den enskildes sida i fråga om vad som är straffbart har inte ansetts strida mot legalitetsprincipen (se HD:s avgörande NJA 2016 s. 680).

Det har heller inte ansetts strida mot legalitetsprincipen att straffbestämmelser fylls ut genom hänvisningar (s.k. blankettstraffbud). Om hänvisningen sker till en teknisk standard, så som i förevarande fall, förutsätter det emellertid att kunskap om standarden lätt kan inhämtas av den som berörs av föreskriften. Om en sådan standard endast finns tillgänglig mot betalning har straffbudet ansetts strida mot legalitetsprincipen (se HD:s avgörande NJA 2017 s. 157).

Hovrättens bedömning

F.J. har bestritt ansvar för gärningen med invändningen att han varken agerat uppsåtligt eller oaktsamt i förhållande till att laserpekaren är tillståndspliktig. Vad hovrätten inledningsvis har att pröva är dock om det är förenligt med legalitetsprincipen att en utfyllnadsnorm i ett blankettstraffbud i väsentliga delar endast finns tillgänglig på ett främmande språk.

Det framgår inte av lag att svenska författningar ska vara upprättade på svenska. Det bör dock inte åligga den enskilde att ordna översättning eller ha tillräckligt goda kunskaper i det främmande språket för att förstå vilka handlingar som är straffbara. Enligt hovrätten är det inte förenligt med de rättssäkerhetsgarantier som måste upprätthållas i fråga om straffrättslig lagstiftning att en standard som endast finns att tillgå på främmande språk anses tillgänglig för var och en på det sätt som legalitetsprincipen kräver.

Då straffbudet för brott mot strålskyddslagen strider mot legalitetsprincipen kan F.J. inte dömas till ansvar för gärningen. Hans eventuella uppsåt eller oaktsamhet saknar därför betydelse. Tingsrättens domslut, i den del som rör brott mot strålskyddslagen, ska därför stå fast.

Vid denna bedömning saknas laglig grund för att förverka laserpekaren. Beslaget ska därmed hävas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Vad hovrätten förordnat om beslag av en laserpekare ska inte längre gälla.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att F.J. skulle dömas för brott mot strålskyddslagen.

F.J. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Med utgångspunkt i hovrättens bedömning att F.J. utan tillstånd hade innehaft en tillståndspliktig stark laserpekare meddelade HD prövningstillstånd i frågan om han skulle fällas till ansvar för brott mot strålskyddslagen. HD vilandeförklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Johan Isaksson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1 och 2 motsvarar punkterna 3 och 4 i HD:s dom.

Brott mot strålskyddslagen m.m.

Punkterna 3-5 motsvarar punkterna 6-9 i HD:s dom.

6. Det är inget som hindrar att en straffsanktionerad författningsföreskrift hämtar sitt materiella innehåll från en teknisk eller liknande standard som har utarbetats av ett privaträttsligt organ under förutsättning att kunskap om standarden lätt kan inhämtas av den som berörs av föreskriften (se NJA 2017 s. 157 p. 4 och prop. 1975/76:112 s. 73). Den standard till vilken föreskriften hänvisar ska vara tydligt definierad och gäller i straffrättsligt hänseende oförändrad, så länge inte en senare version har bekräftats genom en författningsändring (se NJA 2017 s. 157 p. 4).

Frågorna i HD

Punkterna 7 och 8 motsvarar punkterna 2 och 5 i HD:s dom.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen

Punkterna 9 och 10 motsvarar punkten 10 i HD:s dom.

Språket i lagtext och andra författningar m.m.

Punkterna 11-15 motsvarar punkterna 14-18 i HD:s dom.

Bedömningen i detta fall

16. Varken språklagen eller kungörandelagen hindrar författningstext på andra språk än svenska. När det gäller straffrättsliga bestämmelser ställs dock särskilda krav på lagstiftningen till följd av den straffrättsliga legalitetsprincipen. Med hänsyn till att legalitetsprincipens huvudsakliga funktion kan sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på ett visst handlande och att en given utgångspunkt då är att den enskilde ska ha rimliga möjligheter att själv skaffa sig kännedom om vilka regler som gäller (se p. 10) bör en grundläggande del av legalitetsprincipen vara att var och en ska ha möjlighet att tillgodogöra sig författningstexten i straffrättsliga bestämmelser. Detta gäller också för en standard som författningen hänvisar till.

17. För att kunna tillgodogöra sig texten i en författning eller i en standard som författningen hänvisar till krävs att man behärskar språket som texten är skriven på. Mot bakgrund av det svenska språkets ställning som bl.a. språklagen och dess förarbeten ger uttryck för bör det vara tillräckligt för den som verkar och bor i Sverige att behärska svenska för att kunna ta tillvara sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter (jfr p. 13-14). Detta medför att kravet enligt legalitetsprincipen om att var och en ska ha möjlighet att tillgodogöra sig författningstext eller text i en standard som författningen hänvisar till inte är uppfyllt om texten inte finns tillgänglig på svenska.

18. En förutsättning för att en laserpekare ska anses som stark - och därmed för att det ska föreligga straffansvar för otillåtet innehav - är enligt strålskyddsförordningen att laserpekarens strålningsegenskaper uppfyller vissa kriterier som anges i den aktuella standarden från SEK. Eftersom denna standard inte finns tillgänglig på svenska skulle det strida mot legalitetsprincipen att döma F.J. till ansvar för innehavet av laserpekaren. Vid denna bedömning saknas det skäl att pröva om F.J. haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till att laserpekaren var tillståndspliktig.

19. Den fråga som ställs i prövningstillståndet ska alltså besvaras på så sätt att F.J. inte ska fällas till ansvar för brott mot strålskyddslagen. Hovrättens domslut i fråga om ansvar för brott mot strålskyddslagen ska därför fastställas.

Prövningstillstånd rörande målet i övrigt

20. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom i dessa delar står därmed fast.

Domslut

Se HD:s dom.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, referent, Ingemar Persson, Petter Asp och Stefan Reimer) meddelade den 27 juni 2019 följande dom.

Domskäl

Vad målet gäller

1. Målet gäller huruvida den straffrättsliga legalitetsprincipen utgör hinder för att fälla en person till ansvar när en av förutsättningarna för att gärningen ska utgöra ett brott följer av en teknisk standard på ett annat språk än svenska.

2. Den konkreta fråga som HD har att ta ställning till är om det föreligger hinder mot att tillämpa straffbestämmelsen i 9 kap. 2 § 4 strålskyddslagen (2018:396) för att den hänvisar till en utfyllnadsnorm i form av en teknisk standard som finns tillgänglig på engelska men inte på svenska.

Bakgrund

3. F.J. åtalades för att, såvitt nu är av intresse, uppsåtligen eller av oaktsamhet i en bil på allmän plats olovligen ha innehaft en stark laserpekare (laserklass 3B) trots att han inte haft tillstånd till det. F.J. medgav att han innehaft laserpekaren, men bestred ansvar för brott med hänvisning till att han varken agerat uppsåtligt eller oaktsamt i förhållande till att laserpekaren var tillståndspliktig.

4. Åtalet ogillades av tingsrätten och hovrätten. Hovrätten har funnit att det är styrkt att F.J. utan tillstånd har innehaft en tillståndspliktig stark laserpekare, men att det skulle strida mot den straffrättsliga legalitetsprincipen att döma till ansvar för gärningen.

5. Med utgångspunkt i hovrättens bedömning att F.J. utan tillstånd har innehaft en tillståndspliktig stark laserpekare, har HD meddelat prövningstillstånd i frågan om F.J. ska fällas till ansvar för brott mot strålskyddslagen.

Brott mot strålskyddslagen och definitionen av starka laserpekare

6. Enligt 7 kap. 9 § strålskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om tillstånds- eller anmälningsplikt för hantering av tekniska anordningar som kan alstra icke-joniserande strålning. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en sådan föreskrift döms till böter eller fängelse i högst två år (9 kap. 2 § 4).

7. Regeringen har meddelat föreskrifter om tillståndsplikt för laserpekare i strålskyddsförordningen (2018:506). Enligt 5 kap. 9 § första stycket 2 krävs tillstånd för att tillverka, förvärva, inneha, använda, överlåta eller upplåta starka laserpekare.

8. I 1 kap. 6 § 1-5 strålskyddsförordningen definieras vad som utgör en stark laserpekare. Det anges vara en bärbar teknisk anordning som svarar mot fem angivna förutsättningar. Anordningen ska (här något förenklat)

1. kunna alstra elektromagnetisk strålning inom ett visst angivet våglängdsområde,

2. vara batteridriven eller försedd med annan egen strömförsörjning,

3. vara konstruerad för användning vid en märkspänning lägre än 50 volt för växelström respektive 75 volt för likström,

4. vara avsedd att hållas i handen och riktas mot något på avstånd, och

5. ha de strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för laserklass 3R, 3B eller 4 enligt svensk standard SS EN 60825–1, utgåva 4, 2007.

9. Den standard som det hänvisas till i den femte punkten är fastställd av den privaträttsliga standardiseringsorganisationen SEK Svensk Elstandard och finns tillgänglig på SEK:s webbplats. Standarden utgörs av den europeiska standarden ”Laser - Säkerhet - del 1 Klassificering av utrustning samt fordringar” i dess officiella engelska språkversion (EN 60825-1:2007). Den europeiska standarden finns i tre officiella språkversioner (engelska, franska och tyska). Det är den engelska språkversionen som inkorporerats och som därmed utgör den svenska standarden. Standarden består av 103 sidor text av teknisk karaktär med tillhörande tabeller, formler och illustrationer. Standarden anger indelningen i olika laserklasser med utgångspunkt från strålningens uteffekt. I standarden finns ett regelverk som bl.a. avser hur tester och mätning av lasrars strålningsegenskaper ska gå till, ansvar för dem m.m.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen

10. Den straffrättsliga legalitetsprincipen kommer till uttryck bl.a. i 2 kap. 10 § första stycket RF och 1 kap. 1 § BrB och har utvecklats vidare i rättspraxis. Legalitetsprincipens huvudsakliga funktion kan sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på ett visst handlande men även att möjliggöra en kontroll av den straffrättsliga maktutövningen. En given utgångspunkt är då att den enskilde ska ha rimliga möjligheter att själv skaffa sig kännedom om vilka regler som gäller. Att det då kan erfordras efterforskningar och överväganden om vad som gäller innebär inte att det krav på tydlighet och precision som ställs ska anses eftersatt. (Se t.ex. NJA 2012 s. 105 p. 5 och 8, ”Vargskinnen” NJA 2016 s. 680 p. 13-14, ”Laserpekaren II” NJA 2017 s. 157 p. 5 och NJA 2018 s. 704 p. 22.)

Hänvisning i författning till standarder

11. I målet är fråga om en straffbestämmelse vars innehåll bestäms genom hänvisning till en standard som i sin tur hänvisar till en standard avfattad på engelska (jfr NJA 2008 s. 567 gällande en annan typ av straffbestämmelse, som i och för sig var fullständig, men där andra normer ändå kunde vara av betydelse för tillämpningen).

12. HD har i rättsfallet ”Laserpekaren II” (p. 4) uttalat att det i och för sig är möjligt att låta en straffsanktionerad författningsföreskrift hämta sitt materiella innehåll från en teknisk eller liknande standard som har utarbetats av ett privaträttsligt organ. Detta gäller under förutsättning att kunskap om standarden lätt kan inhämtas av den som berörs av föreskriften och att den standard till vilken föreskriften hänvisar är tydligt definierad.

13. I ”Laserpekaren II” (p. 6 och 7) ansåg HD att det skulle strida mot legalitetsprincipen att döma den tilltalade för innehav av en stark laserpekare, eftersom den aktuella standarden inte var tillgänglig i läsbar form utan krav på betalning. Fråga är nu om betydelsen av att standarden är på engelska.

Lagtext och andra författningar på svenska

14. Att svenska används i offentlig verksamhet har gällt sedan lång tid och har kommit till uttryck i lagstiftning på olika sätt. Svenska är det officiella språket i Sverige, något som bekräftades formellt i samband med införandet av språklagen (2009:600). Lagen innehåller inga sanktionsbestämmelser; det har inte ansetts behövligt med några uttryckliga sanktioner eftersom språklagen väsentligen är riktad till företrädare för det allmänna. (Se prop. 2008/09:153 s. 14 och 29.)

15. Syftet med lagen är bl.a. att ge en tydlig signal om den vikt som svenska språket har (se a. prop. s. 10). Enligt 4 och 5 §§språklagen är svenska huvudspråk i Sverige och som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.

16. I förarbetena till språklagen uttalades bl.a. följande. ”Som huvudspråk ska svenskan vara det samhällsbärande språket i Sverige. Konkret innebär det att all offentlig verksamhet bygger på svenska språket. Lagar stiftas och publiceras på svenska, handläggningsspråket vid förvaltningsmyndigheter och domstolar är svenska och kommunikation med myndigheterna kan alltid ske på svenska. […] Denna roll som svenska språket har i samhället betyder att det ska vara tillräckligt för den som verkar och bor i Sverige att behärska svenska för att kunna delta i samhällslivet och ta tillvara sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter.” (Se prop. 2008/09:153 s. 17.)

17. I 14 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (kungörandelagen) finns en reglering om svenska språket vid kungörande av internationella överenskommelser. Av bestämmelsen framgår att en internationell överenskommelse, som ska gälla som svensk rätt, ska kungöras på svenska, om det finns en sådan text samt att en överenskommelse som inte har svensk text ska kungöras tillsammans med en svensk översättning, om inte särskilda skäl föranleder något annat.

18. Bestämmelsen i 14 § kungörandelagen gäller dock bara vid inkorporering av internationella överenskommelser. Den nu aktuella standarden är inte en sådan internationell överenskommelse som åsyftas i bestämmelsen. Kungörandelagen innehåller inga andra bestämmelser som reglerar språket i författningar.

Den straffrättsliga legalitetsprincipens relation till författningsspråket

19. Varken språklagen eller kungörandelagen innehåller något uttryckligt krav på att författningar eller utfyllande normer, t.ex. standarder, ska vara avfattade på svenska språket. Det är emellertid en given utgångspunkt att lagar och andra författningar ska vara avfattade på svenska (jfr 14 § kungörandelagen). Endast i rena undantagsfall, som när en författnings tillämpningsområde är begränsat och riktar sig till personer med särskilda fackkunskaper på området, kan det godtas att någon del av en reglering, t.ex. en utfyllande norm, är på annat språk än svenska.

20. Särskilda hänsyn måste av rättssäkerhetsskäl tas när det gäller föreskrifter som anger ramarna för det straffbara området. Den enskilde förutsätts känna till vad som är straffbart. Som huvudregel utgör okunnighet om innehållet i en straffbestämmelse inget försvar mot att åläggas straffrättsligt ansvar (jfr 24 kap. 9 § BrB). En rimlig följd av detta är att den enskilde måste ha möjlighet att ta reda på innehållet i straffbestämmelsen genom att ta del av regleringen på svenska. En konsekvens av den straffrättsliga legalitetsprincipen (och det därtill kopplade före-skriftskravet) är därför att en författningstext som reglerar de specifika kriterierna för en straffbar gärning, liksom texter som görs till en del av regleringen genom hänvisning, måste vara avfattade på det svenska språket.

21. Slutsatsen är att de krav som följer av legalitetsprincipen inte är uppfyllda om en straffbestämmelse i sådana delar som är avgörande för en gärnings straffbarhet inte är avfattade på svenska.

Bedömningen i detta fall

22. En av förutsättningarna för att en laserpekare ska anses som stark - och därmed för att det ska föreligga straffansvar för otillåtet innehav - är enligt strålskyddsförordningen att laserpekarens strålningsegenskaper uppfyller kriterierna för någon av de tre angivna laserklasserna. Laserpekarens strålningsegenskap är således central för bedömningen av om tillståndsplikt för innehavet föreligger.

23. Den tekniska standard som styr klassificeringen av laserpekare med utgångspunkt från strålningsegenskaperna - och därmed också omfattningen av det straffbara området - finns alltså inte tillgänglig på svenska. Därmed skulle det strida mot legalitetsprincipen att döma F.J. till ansvar för innehavet. Visserligen innehåller Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida en upplysning på svenska om vilka strålningsegenskaper som uppfyller kriterierna för en laserpekare i laserklass 3B. En sådan upplysning kan emellertid inte anses ersätta en brist i utformningen av själva straffbestämmelsen (jfr ”Laserpekaren II” p. 7). Bedömningen påverkas inte heller av att standarden riktar sig till de som tillverkar eller av annat skäl ansvarar för mätning och klassificering av lasrar (jfr p. 19-20 i det föregående).

24. Den fråga som ställs i prövningstillståndet ska alltså besvaras på så sätt att F.J. inte ska fällas till ansvar för brott mot strålskyddslagen. Hovrättens domslut i fråga om ansvar för brott mot strålskyddslagen ska därför fastställas. Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom i dessa delar står därmed fast.

Domslut

HD fastställer hovrättens frikännande domslut i fråga om ansvar för brott mot strålskyddslagen (2018:396).

HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom i dessa delar står därmed fast.