NJA 2008 s. 637

Fråga om betalningsansvar för parkeringsanmärkning när det vid parkeringstillfället var bestämt att den vägmarkering som legat till grund för parkeringsförbudet skulle tas bort därför att den saknade funktion. Även fråga om betydelsen av att vägmarkeringen tagits bort vid tiden för prövningen av betalningsansvaret (jfr 5 § andra stycket BrP).

Polismyndigheten i Skåne

M.E. anmälde hos Polismyndigheten i Skåne bestridande av en parkeringsanmärkning som hade meddelats beträffande hennes bil den 18 september 2003.

Polismyndigheten lämnade i beslut den 30 december 2003 anmälan om bestridande utan bifall med följande motivering:

Polismyndighetens utredning visar att parkeringsanmärkningen meddelats i enlighet med gällande författningar och att fordonet uppställts i strid mot följande lagrum.

Trafikförordningen (TrF) 3 kap. 53 § 6 p. Ett fordon får inte stannas eller parkeras längs en spärrlinje, om avståndet mellan fordonet och linjen är mindre än tre meter såvida inte en streckad linje löper mellan fordonet och spärrlinjen.

Malmö tingsrätt

M.E. överklagade i Malmö tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle undanröja betalningsansvaret för meddelad parkeringsanmärkning.

Polismyndigheten bestred ändring.

I yttrande anförde polismyndigheten:

Det är ostridigt i ärendet att personbilen med registreringsnummer KZE 934 har stått uppställd på Carl Gustafs väg, norra sidan, i Malmö den 18 september 2003 kl. 12.52-13.14. Fordonet har stått uppställt i strid med Trafikförordningen 3 kap. 53 § 6 p.

Som grund för yrkandet att befrias från betalningsansvar har klagande åberopat att eftersom övergångsstället var borttaget så gällde inte spärrlinjen. Senare har det beslutats att även spärrlinjen skulle tas bort vilket också har skett.

Polismyndigheten får i anledning härav anföra följande.

Så länge en spärrlinje finns kvar så länge gäller de bestämmelser som är förknippade med denna. Det kan inte vara upp till var och en att ifrågasätta om t.ex. en vägmarkerings vara eller icke vara och sedan handla efter den egna slutsatsen. Finns en vägmarkering så gäller den till dess den tas bort. I detta fallet så fanns det en spärrlinje på platsen som, även om övergångsstället var borttaget, var gällande och som vid rapporteringstillfället var fullt synlig.

Polismyndigheten finner därmed att parkeringsanmärkningen har lagligt stöd.

Domskäl

Tingsrätten (Anna-Karin Eklund) anförde i beslut den 14 oktober 2004:

Skäl för beslutet

Tingsrätten delar polismyndighetens inställning i ärendet. Överklagandet lämnas utan bifall.

Tingsrättens beslut

Tingsrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

M.E. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle undanröja det betalningsansvar som ålagts henne genom parkeringsanmärkningen.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Lars Elmqvist, referent, och tf. hovrättsassessorn Christer Lundh) anförde i beslut den 20 juli 2005:

Skäl för beslutet

M.E. meddelades den 18 september 2003 parkeringsanmärkning när hennes bil stod uppställd på Carl Gustafs vägs norra sida i Malmö. Anmärkningen avsåg överträdelse av förbudet i 3 kap. 53 § 6 trafikförordningen (1998:1276) att stanna eller parkera i visst fall. Enligt anmärkningen hade M.E. parkerat på ett avstånd av 1,5 meter från en spärrlinje.

M.E., som vitsordat att hennes bil stått uppställd så som anges i parkeringsanmärkningen, har bestritt betalningsansvar under invändning att det saknats lagligt stöd för spärrlinjen sedan det övergångsställe som motiverat anordnandet av spärrlinjen tagits bort.

Enligt 3 kap. 53 § 6 trafikförordningen är det förbjudet att parkera längs en spärrlinje, om avståndet mellan fordonet och linjen är mindre än tre meter. Med spärrlinje avses enligt 51 § vägmärkesförordningen (1978:1001) en linje som anger gräns mellan körfält med trafik i samma riktning eller mellan olika banor.

Av 80 § vägmärkesförordningen följer att spärrlinje är en sådan vägmarkering som - utom i vissa fall som här saknar betydelse - skall sättas upp och underhållas av den myndighet som handhar väg- eller gatuhållningen. Utredningen visar att den spärrlinje som ärendet gäller tillkommit i laga ordning efter beslut därom av Malmö stad, som svarar för gatuhållningen på platsen. Av i hovrätten inhämtade uppgifter framgår vidare att Malmö stad - efter avlägsnande av de övergångsställen som M.E. åsyftat med sitt bestridande - den 24 april 2003 fattat beslut om att också ta bort körfältsindelningen på Carl Gustafs väg. Beslutet kom emellertid att verkställas först den 26 september 2003, dvs. efter det att parkeringsanmärkningen för M.E. utfärdats. M.E. har således haft sin bil uppställd i strid med den bestämmelse som anges i parkeringsanmärkningen. Att det vid parkeringstillfället på grund av beslutet den 24 april 2003 funnits lagliga förutsättningar att avlägsna spärrlinjen - och att så rentav hade bort ske - förändrar inte den bedömningen.

På grund av det anförda finns inte skäl att undanröja betalningsansvarets för den utfärdade parkeringsanmärkningen. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Beslut

Hovrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Hovrätten fann omständigheterna vara sådana att det fanns särskilda skäl att tillåta M.E. att överklaga hovrättens beslut.

Högsta domstolen

M.E. överklagade och yrkade att betalningsansvaret enligt den utfärdade parkeringsanmärkningen skulle undanröjas.

Polismyndigheten bestred ändring.

Vägverket avgav yttrande.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande följande beslut:

Domskäl

Skäl

Den 18 september 2003 ålades M.E. avgift för att ha parkerat för nära en spärrlinje på Carl Gustafs väg i Malmö. Malmö stad hade beslutat om spärrlinjen med anledning av att övergångsställen fanns på platsen. Dessa avlägsnades den 25 april 2002. Den 24 april 2003 beslutade Malmö stad att även spärrlinjen skulle tas bort. Beslutet verkställdes den 26 september 2003, således efter det att M.E. ålagts avgiften.

M.E. har yrkat att avgiften skall undanröjas. Till stöd för yrkandet har hon anfört att den lagliga grunden för spärrlinjen upphört genom Malmö stads beslut den 24 april 2003 att ta bort körfältsindelningen och att staden av försummelse underlåtit att avlägsna spärrlinjen, vilket hon kände till eftersom hon är bekant med förhållandena på platsen.

I målet är ostridigt att M.E. vid angiven tidpunkt parkerat för nära den spärrlinje som delade körfältet för trafiken i västlig riktning på Carl Gustafs väg i två delar. Det har därför funnits förutsättningar för att ålägga henne avgift för felparkering.

Frågan i målet är om beslutet om avgiften skall undanröjas då kommunen, när M.E. parkerade sin bil, genom en anteckning i en för gatuärenden förd liggare beslutat att körfältsindelningen skulle slopas och markeringen därefter tagits bort.

Enligt 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den nya lagen leder till frihet från straff, skall emellertid den lagen tillämpas, såvida inte är fråga om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Av förarbetena till 2 kap. 10 § RF (se prop. 1975/76:209 s. 125) framgår att de principer som kommit till uttryck i ovan angiven bestämmelse kan tillämpas även när det gäller sådana administrativa sanktioner som trätt i stället för straffrättsliga påföljder.

Något hinder mot att tillämpa grunderna för dessa regler när det gäller avgifter för felparkering föreligger inte.

En allmän utgångspunkt är att vägmarkeringar som är anbringade gäller och därmed skall följas. Att beslut fattats om att en markering skall avlägsnas och detta därefter skett när frågan huruvida skyldighet att betala avgiften prövas i domstol kan inte leda till befrielse från att erlägga den utdömda avgiften. Vad M.E. anfört till stöd för sin talan medför därför inte att hon kan befrias från skyldigheten att erlägga avgiften.

Överklagandet skall således ogillas.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Ann-Christine Lindeblad, referent, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Stefan Lindskog) meddelade den 27 maj 2008 följande slutliga beslut:

Skäl

Den 18 september 2003 meddelades M.E. parkeringsanmärkning för att hon överträtt bestämmelsen i 3 kap. 53 § 6 trafikförordningen (1998:1276) genom att ha parkerat mindre än tre meter från en heldragen linje som angav gräns mellan körfält (då benämnd spärrlinje) för trafiken i västlig riktning på Carl Gustafs väg i Malmö. Malmö stad hade som ansvarig för gatuhållningen på platsen beslutat om spärrlinjen med stöd av 80 § vägmärkesförordningen (1978:1001) med anledning av att övergångsställen fanns på platsen. Dessa avlägsnades den 25 april 2002. Den 24 april 2003 bestämde Malmö stad att även körfältsindelningen skulle slopas. Detta verkställdes emellertid först den 26 september 2003, dvs. efter det att M.E. meddelats parkeringsanmärkningen, genom att spärrlinjen då togs bort.

Till stöd för sitt yrkande att betalningsansvaret enligt parkeringsanmärkningen skall undanröjas har M.E. anfört dels att den lagliga grunden för spärrlinjen hade upphört genom att Malmö stad bestämt att ta bort körfältsindelningen, dels att spärrlinjen vid parkeringstillfället saknade funktion sedan det övergångsställe som utgjorde skälet till spärrlinjen avlägsnats.

I målet är ostridigt att M.E. vid angiven tidpunkt parkerat mindre än tre meter från den aktuella spärrlinjen. Frågan är till att börja med om betalningsansvaret enligt parkeringsanmärkningen skall undanröjas därför att kommunen, när M.E. parkerade sin bil, hade bestämt att körfältsindelningen skulle tas bort eller därför att spärrlinjen skulle sakna funktion.

Det är en allmän utgångspunkt att vägmarkeringar, i detta fall en spärrlinje, som är anbringade gäller och därmed skall följas (jfr 2 kap. 2 § trafikförordningen). Att beslut har fattats om att en vägmarkering, som utgör grunden för ett parkeringsförbud, skall avlägsnas men beslutet inte har verkställts då parkering i strid mot förbudet sker, kan därför inte leda till befrielse från betalningsskyldighet. Det kan inte ankomma på den enskilde att göra egna bedömningar om behovet eller funktionen av vägmarkeringar. Att i detta fall övergångsstället hade tagits bort saknar därför betydelse.

En ytterligare fråga är om det förhållandet att den aktuella spärrlinjen sedermera har tagits bort kan medföra att betalningsansvaret faller bort.

Enligt 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den nya lagen leder till frihet från straff, skall emellertid den lagen tillämpas, såvida det inte är fråga om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Av förarbetena till 2 kap. 10 § RF (prop. 1975/76:209 s. 125) framgår att de principer som kommit till uttryck i ovan angiven bestämmelse kan tillämpas även när det gäller sådana administrativa sanktioner som trätt i stället för straffrättsliga påföljder.

Något principiellt hinder mot att tillämpa grunderna för dessa regler när det gäller avgifter för felparkering föreligger i och för sig inte. Beträffande sådana avgifter torde det emellertid så gott som alltid vara fråga om fall där den aktuella trafikregeln, dvs. förbud mot viss parkering, uppställts på grund av de då rådande trafikförhållandena. (Jfr rättsfallet NJA 1975 s. 265.) Det sistnämnda får anses tillämpligt även i förevarande fall.

Överklagandet skall således lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD:s beslut meddelat: den 27 maj 2008.

Mål nr: Ö 3261-05.

Lagrum: 2 kap. 10 § RF, 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, 2 kap. 2 § och 3 kap. 53 § 6 trafikförordningen (1998:1276) samt 80 § vägmärkesförordningen (1978:1001).

Rättsfall: NJA 1975 s. 265.