lagen.nu

NJA 2016 s. 649

Grunderna för 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken har tillämpats när det straffbara området har inskränkts genom att domstol har upphävt ett myndighetsbeslut att återkalla typgodkännandet av ett fångstredskap.

Helsingborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Helsingborgs tingsrätt mot G.G. för jaktbrott enligt 30 § och 43 § 2 p. jaktlagen (1987:259), 10 och 11 §§ jaktförordningen (1987:905) samt Naturvårdsverkets beslut den 21 februari 2013, NV-09093-12, med följande gärningsbeskrivning.

G.G. har någon gång under augusti månad 2013 i Skånes Fagerhult jagat och fångat fem årsungar av vildsvin genom att använda jaktmedlet viltfällan Sinkabirum L112, trots att denna fälla genom beslut från Naturvårdsverket vid tidpunkten var förbjuden för jakt på vildsvin. G.G. har därmed uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot en föreskrift som meddelats med stöd av 30 § jaktlagen.

G.G. förnekade gärningen. Han vitsordade åklagarens påstående om att fällan vid den i gärningspåståendet angivna tidpunkten var förbjuden för jakt på vildsvin. Han vidgick att han hade fångat fem årsungar av vildsvin i fällan, men bestred att han hade jagat dem med användning av fällan. Han gjorde gällande att han hade använt fällan för jakt på grävling samt att han varken med uppsåt eller av oaktsamhet hade jagat vildsvin med fällan.

Åklagaren åberopade vittnesförhör med polisinspektören G.L. och jaktvårdskonsulenten T.O. G.G åberopade vittnesförhör med bl.a. sin son L.G. och I.S., som var jägare och sedan länge bekant med G.G.

Naturvårdsverkets beslut hade överklagats, men enligt ett förordnande av verket gällde beslutet utan hinder av att det inte hade vunnit laga kraft.

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Rebecka Åman Wiberg) anförde följande i dom den 10 april 2014.

Tingsrättens bedömning

Inledningsvis kan följande konstateras. Någon gång under augusti månad 2013 har G.G. fångat fem årsungar av vildsvin i den aktuella fällan. Fällan har vid den tidpunkten varit förbjuden såsom jaktmedel vid vildsvinsjakt. Det har emellertid varit tillåtet att jaga räv och grävling med denna - något som fällan också varit avsedd för. Det har också varit tillåtet att skjuta s.k. bifångst. Åklagaren har inte påstått att G.G:s avlivande av vildsvinen är straffbart och nämnda är alltså inte föremål för tingsrättens prövning.

Vad tingsrätten i stället ska pröva är inledningsvis om åklagaren förmått styrka att G.G. vid den i gärningsbeskrivningen angivna tidpunkten uppsåtligen använt den aktuella fällan såsom jaktmedel för vildsvinsjakt.

Det är tveklöst så att den åtelplats där fällan placerats har varit försedd med sådana inslag som typiskt sett återfinns vid åteljakt på just vildsvin. Fällan har också varit betad med sådan föda som är karakteristisk för vildsvinsjakt. Insidan av fällan har vidare varit bestruken med tjära, som typiskt sett används för att locka fram vildsvin. Frågan är dock om dessa omständigheter är tillräckliga för att vederlägga G.G:s invändning om att han, vid den tidpunkt då de fem vildsvinsungarna fångades i fällan, gillrat fällan i syfte att med denna fånga grävling, och inte för att fånga vildsvin. Därvid kan det initialt konstateras att de enda uppgifter som finns angående omständigheterna vid själva fångsten samt om förekomsten av djur på platsen i tiden kring fångsten är de uppgifter som G.G., och i viss mån även I.S., lämnat. Dessa uppgifter är inte så osannolika att de kan lämnas utan avseende och det har inte heller varit möjligt för åklagaren att motbevisa dem.

Frågan är inledningsvis vilken vikt som ska läggas vid den omständigheten att fällan varit placerad på en åtelplats som frekvent används för vildsvinsjakt och som haft ett flertal inslag av sådant som används vid vildsvinsjakt. Det framstår som naturligt att G.G., efter montering av fällan, valt att placera denna på den aktuella åtelplatsen. Det ursprungliga syftet med inköpet av fällan var trots allt att denna skulle användas vid just vildsvinsjakt och åtelplatsen var bevisligen lämpad för sådan. Av samma skäl låter det sig förklaras på ett naturligt sätt att fällan i det inledande skedet också beströks med tjära. Vid bedömningen av G.G:s syfte med användningen av fällan vid den i målet relevanta tidpunkten ska emellertid också vägas in att den aktuella åtelplatsen har varit en plats där det inte enbart bedrivits vildsvinsjakt, utan även jakt på annat vilt - en omständighet som G.G. berättat om och som bl.a. vinner stöd av att det på platsen har funnits en saltsten. Att G.G., när han i augusti månad 2013 bestämt sig för att börja använda fällan, valt att låta denna stå kvar på den plats där han i princip uteslutande bedriver sin jakt - inte bara på vildsvin utan även på annat vilt - framstår som förståeligt. Beslutet att ha fällan fortsatt uppställd på den plats som han också dagligen besöker för att undersöka förekomsten av djur på sina marker förefaller dessutom som den mest praktiska lösningen för honom. Det kan inte läggas någon avgörande vikt vid att han därvid inte sett till att avlägsna den tjära som fällans väggar sedan tidigare bestrukits med. Sammanfattningsvis kan det inte dras några säkra slutsatser om jaktföremålet enbart utifrån fällans placering.

G.G. har beskrivit att fällan vid tidpunkten för vildsvinsfångsten varit försedd med bl.a. majs, korn och bröd, en omständighet som också vinner stöd av att G.L. vid sin undersökning av fällan hittat rester av sådan föda. Enligt G.G. är detta föda som han av egen erfarenhet vet fungerar väl även vid grävlingsjakt. T.O:s uppgifter talar visserligen för att grävling föredrar eller lockas mer av annan föda än exempelvis majs och spannmål. Samtliga av de i målet hörda personerna, med undantag för L.G. som inte uttalat sig i frågan, tycks emellertid vara överens om att grävling är en allätare, som även kan tänkas äta majs eller spannmål, i synnerhet under den tidpunkt på året som G.G. gillrade fällan med denna föda. Att så skulle vara fallet framgår även av det av G.G. åberopade utdraget från Svenska Jägareförbundets utbildningslitteratur, i vilket anges att grävling livnär sig på bl.a. daggmask och insekter, men att grävlingen också är en allätare som på hösten äter bär, frukter och spannmål. Påståendet vinner också stöd av att Naturvårdsverket i samband med typgodkännande av den modifierade fällan föreskrivit att denna endast får betas med vegetabiliskt foder, trots att den också är tänkt att användas vid jakt på grävling. Tingsrätten konstaterar mot den bakgrunden att den omständigheten att majs, korn och bröd är vedertagen föda vid åteljakt på vildsvin - något som bl.a. framgår av T.O:s uppgifter - inte utesluter att G.G. med samma föda bedrivit jakt på grävling. G.G. har dessutom berättat att grävlingsjakt med sådan föda i fällan varit lyckosam, något som också får stöd av vad I.S. berättat om att han hjälpt till att avliva en grävling som G.G. fångat i fällan. Sammanfattningsvis talar inte den omständigheten att fällan varit betad med bröd, majs och korn entydigt för att syftet varit att bedriva vildsvinsjakt med denna.

Sammantaget framstår inte G.G:s invändning, om att han med användning av fällan på den aktuella platsen och med betning av den angivna födan bedrivit jakt på grävling, som så osannolik att den kan avfärdas. Tingsrätten anser alltså inte att åklagaren förmått bevisa att G.G., någon gång under augusti månad 2013, uppsåtligen använt den aktuella fällan i syfte att jaga vildsvin med denna.

Det som återstår för tingsrätten att pröva är om G.G. likväl agerat på ett sådant oaktsamt sätt att hans användning av fällan ändå är straffbar. För att så ska kunna ske måste det av omständigheterna och den utredning som åklagaren presenterat kunna fastslås att G.G. agerat på ett sådant sätt att han får anses ha brustit i den aktsamhet som kan krävas av honom. Frågan är alltså om G.G:s beslut att använda fällan på det sätt som han gjort, med hänsyn till omständigheterna, legat inom ramen för vad som bör godtas som ett trots allt aktsamt beteende i den aktuella situationen eller om hans agerande trätt över gränsen till straffbar oaktsamhet.

G.G. är en erfaren jägare och han har - oaktat att hans invändning om att han använde fällan i syfte att jaga grävling får godtas - varit fullt medveten om att platsen där fällan varit placerad och den föda med vilken fällan varit betad lämpar sig väl för vildsvinsjakt. G.G. har beskrivit att han dagligen undersöker åtelplatsen för att där kontrollera om det finns spår av djur och i så fall från vilka djur. Han har mot den bakgrunden berättat att han under augusti månad, d.v.s. vid den i målet aktuella tidpunkten, under en längre period inte noterat några som helst spår från vildsvin. Han har med detta i beaktande gjort bedömningen att det inte förelåg någon risk för att han vid användning av den aktuella fällan, vid den i målet aktuella tidpunkten, skulle fånga vildsvin i denna. Det är dock bevisligen så att det i fällan fångats fem vildsvin. Dessa har fångats vid ett och samma tillfälle. Så har dessutom skett mitt på dagen. Såväl G.G. som I.S. har beskrivit de aktuella vildsvinens beteende som onormalt. De har berättat att vildsvin är nattaktiva djur, som normalt sett inte beger sig ut mitt på dagen. Den uppgiften har inte motbevisats, utan får godtas. Mot bakgrund av de uppgifter som G.G. och I.S. lämnat i den delen tycks G.G. ha fog för sitt antagande att de fem vildsvinen blivit skrämda eller jagade in i fällan.

Mot den bakgrunden anser inte tingsrätten att fångsten av de fem vildsvinen varit en för G.G. beräknelig följd av hans handlande. Med beaktande dels av att G.G. sedan en tid tillbaka inte noterat några som helst spår av vildsvin och således inte räknade med att sådan fanns på hans mark, dels av att fångsten skedde dagtid, kan det för normal aktsamhet inte krävas att G.G., såsom åklagaren anfört, skulle ha förflyttat den aktuella fällan, betat denna med annan föda än den han normalt använde vid grävlingsjakt, eller försett området med strömtråd som hindrade vildsvin från att ta sig in dit. Vid en sammantagen bedömning anser alltså tingsrätten att G.G:s beslut att använda den aktuella fällan under de rådande omständigheterna inte bör tillskrivas en i straffrättslig bemärkelse bristande aktsamhet. G.G. har med andra ord inte varit så oaktsam att han ska dömas för jaktbrott. Åtalet ska alltså ogillas.

Domslut

Tingsrätten ogillade åtalet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle döma G.G. för jaktbrott i enlighet med åtalet.

G.G. motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Lars Henriksson och Per G. Hansson, referent, f.d. hovrättsrådet Roger Bergforsen och två nämndemän) anförde följande i dom den 10 november 2014.

Hovrättens domskäl

I målet är utrett att G.G. på sätt åklagaren angett i åtalet jagat och fångat vildsvin med viltfällan Sinkabirum L112 trots att den vid tillfället var förbjuden för jakt på vildsvin. Frågan i målet är om G.G. begått gärningen uppsåtligen eller av oaktsamhet och därför ska dömas för jaktbrott.

Skuld

När det gäller frågan om G.G. uppsåtligen använt fällan för jakt på vildsvin ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att det, på de av tingsrätten anförda skälen, inte är bevisat att han vid tillfället uppsåtligen jagat vildsvin.

När det sedan gäller frågan om G.G. förfarit oaktsamt gör hovrätten följande bedömning. I målet är klarlagt att G.G. införskaffat viltfällan med syfte att i första hand fånga vildsvin, vilket också var fällans primära användningsområde. Som tingsrätten redogjort för vidtog han under den tid fällan var tillåten för vildsvinsjakt olika åtgärder för att lyckas med jakten. Han preparerade fällan med tjära, placerade den på den åtelplats som han i många år använt för att locka till sig bl.a. vildsvin och lade ut foder som typiskt sett lockar till sig vildsvin; majs, bröd och spannmål. Enligt vad G.G. själv uppgett har han skjutit sammanlagt 43 vildsvin på åtelplatsen under de senaste cirka tio åren. Han har vidare uppgett att han, sedan han blivit informerad om att fällan inte längre var tillåten för vildsvinsjakt, bestämde sig för att i stället använda den för att fånga räv och grävling, vilka djur fortfarande fick jagas med fällan. Enligt vad som kommit fram i målet vidtog han emellertid inte någon som helst åtgärd för att minimera risken för att vildsvin skulle kunna gå i fällan. Tvärtom lät han fällan stå kvar på samma åtelplats och fortsatte att beta fällan med samma sorts foder som han tidigare använt när han avsåg att fånga vildsvin. Även om det i augusti 2013 hade gått en tid sedan G.G. senast hade sett några spår efter vildsvin på åtelplatsen har han därför med hänsyn till att han visste att det sedan i vart fall tio år tillbaka hade förekommit vildsvin där, haft anledning räkna med risken för att vildsvin skulle kunna lockas att gå i fällan när han då gillrade den för att jaga grävling. Sammantaget är omständigheterna sådana att G.G. inte kan undgå ansvar för att genom oaktsamhet ha jagat och fångat vildsvinen. Åtalet för jaktbrott ska därför bifallas.

Påföljd

Påföljden bör bestämmas till 50 dagsböter. Med hänsyn till G.G:s inkomstförhållanden ska varje bot bestämmas till 120 kr.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut och dömde G.G. för jaktbrott enligt 30 § och 43 § 2 p. jaktlagen till 50 dagsböter.

Högsta domstolen

G.G. överklagade och yrkade att han skulle frikännas.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om gärningen meddelade HD prövningstillstånd i frågan om vilken betydelse Kammarrätten i Stockholms dom den 17 december 2014 i mål nr 137-14 fick för frågan om G.G. skulle dömas för den åtalade gärningen.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Sollerborn, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Punkterna 1-5 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-4 i HD:s domskäl.

Målet i HD och den rättsliga frågan

6. G.G. har gjort gällande att åtalet mot honom ska ogillas eftersom det är grundat på Naturvårdsverkets återkallelsebeslut som numera har upphävts av kammarrätten. Till stöd för sin talan har han också anfört att det har framkommit att åklagare, efter det att kammarrättens dom meddelades, har beslutat att inte väcka åtal mot en annan person för en motsvarande gärning begången under den tid då Naturvårdsverkets återkallelsebeslut fortfarande gällde. Skälet för åklagarens beslut har varit att åklagaren på objektiva grunder inte ansett sig kunna förvänta sig en fällande dom.

7. HD har, med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om gärningen, meddelat prövningstillstånd i frågan om vilken betydelse Kammarrätten i Stockholms dom den 17 december 2014 i mål nr 137-14 får för frågan om G.G. ska dömas för den åtalade gärningen.

8. Målet i HD gäller tillämpningen av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. En fråga som särskilt aktualiseras är vad det har för betydelse att det här inte rör sig om upphävd strafflag utan om ett upphävt normbeslut som meddelats av en förvaltningsmyndighet efter delegation av normgivningskompetens.

Rättslig reglering om jakt och jaktbrott

9. Jaktlagen (1987:259) reglerar bl.a. rätten till jakt och jaktens bedrivande, se 1 § första stycket. I lagens 2 § definieras vad som avses med vilt. Av 3 § första stycket framgår att viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av lagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.

10. Enligt 27 § jaktlagen ska jakten bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara.

11. Av 30 § första stycket jaktlagen framgår att vid jakten får endast användas de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. Enligt paragrafens andra stycke får regeringen föreskriva bl.a. att vapen och andra jaktmedel ska vara av godkänd typ.

12. Av 52 § jaktlagen följer att regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter eller beslut som avses i bl.a. 30 § jaktlagen.

13. Enligt 10 § jaktförordningen (1987:905) får vid jakt endast sådana vapen och andra jaktmedel användas som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver. Av 11 § första stycket och tredje stycket i förordningen framgår att fångstredskap ska vara av godkänd typ för att få användas och att det är Naturvårdsverket som prövar frågor om godkännande av fångstredskap efter samråd med Statens jordbruksverk. Naturvårdsverket får enligt 12 § i förordningen meddela föreskrifter om bl.a. typgodkännande och fångstredskap enligt 11 §. Naturvårdsverket har meddelat sådana föreskrifter om typgodkännande av fångstredskap (NFS 2013:13).

14. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 30 § första stycket jaktlagen döms för jaktbrott till böter eller fängelse i högst ett år, se 43 § 2 jaktlagen. Bl.a. denna ansvarsbestämmelse i jaktlagen gäller även överträdelser av föreskrifter meddelade med stöd av lagen, se prop. 1986/87:58 s. 87 f.

15. 43 § 2 jaktlagen är ett s.k. blankettstraffbud (ofullständigt straffbud). Ett blankettstraffbud kan sägas vara en straffbestämmelse som kriminaliserar överträdelser av normer som finns någon annanstans än i själva straffbestämmelsen.

Om 5 § andra stycket lagen om införande av BrB

16. I 5 § lagen (1964:163) om införande av BrB (promulgationslagen) upptas de grundläggande bestämmelserna om en strafflags tillämplighet i tiden.

17. Huvudregeln enligt 5 § andra stycket första meningen promulgationslagen är att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den leder till frihet från straff eller lindrigare straff ska den lagen tillämpas, se 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen.

18. Regeln att ny mildare lagstiftning ska tillämpas även beträffande före lagändringen begångna gärningar, är tänkt för de fall där lagstiftaren ändrat mening angående gärningarnas straffvärdhet. Uppfattningen ska i sådana fall slå igenom i rättskipningen så snart det kan ske. Men att en kriminalisering upphävs kan bero på att kriminaliseringen inte längre behövs, utan att lagstiftaren för den skull ändrat mening om straffvärdheten av de gärningar som begåtts före lagändringen. (Se Berggren m.fl., Brottsbalken - en kommentar [Zeteo version den 1 juli 2015, t.o.m. supplement 7], kommentaren till 5 § lagen om införande av BrB.)

19. Ett undantag från ovan nämnda undantagsregel (se punkten 17) utgör det fall då en gärning under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden, se 5 § andra stycket andra meningen andra ledet promulgationslagen. Typiska fall, då en gärning under viss tid har varit straffbelagd på grund av då särskilt rådande förhållanden, utgör kristidsförfattningar. Även andra bestämmelser som gäller under krig eller på grund av krig föranledda utomordentliga förhållanden hör hit. (Se Berggren m.fl., a.a.)

20. Dessa bestämmelser har avfattats generellt. De är tillämpliga inte bara på förhållandet mellan brottsbalken och de i samband med dess ikraftträdande upphävda lagarna utan även vid framtida ändringar av strafflagstiftningen, på brottsbalkens område och inom specialstraffrätten. (Se Berggren m.fl., a.a.)

21. Vid bedömningen av frågan om ny lag leder till lindrigare straff eller straffrihet ska en jämförelse ske mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av äldre och ny lag. En avgörande tidpunkt för om ny lag ska tillämpas är den tid då domen meddelas. Detta innebär att om ny lag trätt i kraft när högre instans meddelar dom och den nya lagen är lindrigare, denna ska tillämpas även om lägre instans förut dömt enligt den då gällande äldre lagen. (Se Berggren m.fl., a.a., och Leijonhufvud m.fl., Straffansvar, nionde upplagan, 2015, s. 34.)

Överväganden och slutsatser

22. Stadgandet i 5 § andra stycket promulgationslagen tar sikte på strafflag och inte myndighetsbeslut. Frågan är om det kan finnas anledning att i analogi med nämnda stadgande hävda att straffrättsligt ansvar inte bör dömas ut i fall som det förevarande.

23. Naturvårdsverkets beslut att typgodkänna det aktuella fångstredskapet utgör ett normbeslut, dvs. ett beslut med generell räckvidd som inte riktar sig till endast en enskild adressat utan till en allmän, obestämd krets av adressater som kan komma att beröras av dess rättsverkningar. Detsamma gäller myndighetens återkallelsebeslut och kammarrättens dom.

24. Av 3 § jaktlagen följer att allt vilt som utgångspunkt är fredat och att det endast får jagas om det följer av lagen eller av föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Enligt 27 § jaktlagen ska jakt bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och enligt 30 § första stycket samma lag får användas endast de jaktmedel som regeringen föreskriver. I det sistnämnda ligger naturligtvis att regeringen, eller den förvaltningsmyndighet som regeringen med stöd av 52 § jaktlagen får bemyndiga, endast får föreskriva eller besluta om användning av sådana jaktmedel som inte utsätter viltet för onödigt lidande.

25. Det skulle kunna hävdas att kammarrättens här aktuella dom inte innebär att lagstiftarens syn på hur jakt bör bedrivas i grunden har förändrats, och därmed inte heller synen på straffbarhet avseende jakt som inte bedrivs eller har bedrivits i enlighet med jaktlagen, jaktförordningen samt de föreskrifter och normbeslut som Naturvårdsverket meddelar (jfr punkten 18).

26. Att ett normbeslut som fyller ut ett blankettstraffstadgande, i detta fall 43 § 2 jaktlagen, ändras eller upphävs på grund av att Naturvårdsverket och allmän förvaltningsdomstol över tid förändrar bedömningen av risken för att det aktuella fångstredskapet kan orsaka viltet onödigt lidande innebär inte att den syn på vilka gärningar som ska anses straffbara, och som kommer till uttryck i jaktlagen, jaktförordningen och i Naturvårdsverkets föreskrifter om typgodkännande av fångstredskap, i grunden har förändrats.

27. Detta sätt att se på saken skulle innebära att 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen inte är tänkt att tillämpas i ett fall som det förevarande. Eftersom straff i så fall ska bestämmas efter den lag som gällde då gärningen företogs skulle G.G:s handlande med detta synsätt alltjämt vara att betrakta som straffbart.

28. Att det i 5 § andra stycket promulgationslagen endast talas om lag kan emellertid inte ges så begränsad tolkning att den princip för straffbuds tillämplighet i tiden som kommer till uttryck där är tänkt endast för de situationer då det vid domstillfället föreligger ny lag som leder till en för den tilltalade fördelaktigare utgång i brottmålet. Det förefaller rimligt och rättvist att samma principiella ståndpunkt tillämpas då det rör sig om ett normbeslut med generella rättsverkningar, och som fyller ut ett blankettstraffbud, som ändras eller upphävs. Något annat torde knappast ha varit lagstiftarens avsikt. Att lagstiftningsmetoden med blankettstraffstadgande har valts i ett fall som det förevarande är naturligtvis att hänföra till praktiska skäl eftersom det är opraktiskt att i lag detaljreglera sådant som kan komma att ändras relativt ofta med hänsyn till förändrade förhållanden eller bedömningar, t.ex. baserade på nya utvärderingar, studier eller vetenskapliga rön.

29. Genom att bemyndiga regeringen, som i sin tur får bemyndiga Naturvårdsverket (se 52 § jaktlagen och 10-12 §§ jaktförordningen) att meddela närmare föreskrifter och beslut angående godkännande av vilka jaktmedel som får användas, kan lagstiftaren därmed anses ha överlåtit till en lägre konstitutionell nivå att fylla ut blankettstraffbudet på detaljnivå och därmed fullt ut definiera det straffbara området.

30. Vad som kan vara straffritt respektive straffbart i ett fall som det förevarande bestäms alltså ytterst av den uppfattning angående risken för eventuellt lidande hos viltet som manifesteras genom Naturvårdsverkets beslut och - efter överklagande av sådant beslut - allmän förvaltningsdomstols dom i frågor angående typgodkännande av jaktmedel. Vid sådant förhållande måste den omständigheten att det aktuella fångstredskapet nu åter är typgodkänt analogiskt kunna likställas med att det vid domstillfället föreligger ny lag som leder till ett för den tilltalade fördelaktigare resultat. Detta synsätt bör enligt HD tillämpas och då är gärningen straffri enligt grunderna för 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen.

31. Frågan är då om bestämmelsen i 5 § andra stycket andra meningen andra ledet promulgationslagen är tillämplig, dvs. om det rör sig om en gärning som har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden och därför ska anses straffbar.

32. Begreppet ”särskilda då rådande förhållanden” har som tidigare framgått exemplifierats men inte exakt definierats (jfr punkten 19). Det bör dock typiskt sett röra sig om vissa yttre förhållanden som av någon orsak har varit rådande under viss tid. Under begreppet bör däremot inte falla överväganden baserade på ett visst bedömningsunderlag vid en viss tidpunkt, t.ex. på grundval av nya vetenskapliga rön eller - som i detta fall - på ett tillgängligt undersökningsmaterial rörande riskerna för att ett visst fångstredskap kan orsaka fångade vildsvin onödigt lidande.

33. Med detta synsätt har Naturvårdsverkets beslut att återkalla typgodkännandet inte berott på då särskilt rådande förhållanden, utan enbart på utfallet av SVA:s veterinärmedicinska utvärdering. Denna resulterade i bedömningen att användande av fångstredskapet kunde antas utsätta vildsvin som fångats i detsamma för onödigt lidande. Kammarrätten har sedermera gjort en annan bedömning av riskerna för onödigt lidande för viltet, vilket i sin tur har lett fram till kammarrättens bedömning att det inte har förelegat tvingande säkerhetsskäl för återkallelse av det gynnande beslutet om typgodkännande av fångstredskapet för vildsvinsjakt. Mot denna bakgrund är bestämmelsen inte tillämplig i ett fall som det förevarande (jfr NJA 1993 s. 511, NJA 1995 s. 333 och justitierådet Beckmans skiljaktiga mening i NJA 1996 s. 613).

Bedömningen i detta fall

34. Från och med den 17 december 2014, dvs. då kammarrätten meddelade den aktuella domen, är det åter tillåtet att använda fångstredskapet Sinkabirum kombi L112 för levandefångst av vildsvin. En gärning motsvarande den i målet aktuella som begås efter nyss nämnda tidpunkt är således numera straffri.

35. I enlighet med grunderna för 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen ska den gärning som G.G. är åtalad för därför anses straffri. Regeln i 5 § andra stycket andra meningen andra ledet promulgationslagen är inte tillämplig i förevarande fall.

36. Kammarrättens dom får alltså den betydelsen att G.G. inte ska dömas för den åtalade gärningen.

37. Prövningstillstånd ska därför meddelas i målet i övrigt och åtalet ogillas. -  -  -.

Domslut

HD förklarar att Kammarrätten i Stockholms dom den 17 december 2014 i mål nr 137-14 får den betydelsen att G.G. inte ska dömas för den åtalade gärningen.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt och ogillar åtalet mot G.G. -  -  -.

HD (justitieråden Gudmund Toijer , Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, referent, Dag Mattsson och Stefan Johansson) meddelade den 22 juni 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund m.m.

1. Efter ansökan av konstruktören typgodkändes fångstredskapet Sinkabirum kombi av Naturvårdsverket år 2007 ( typnr L112). I februari 2013 återkallade Naturvårdsverket, i ett beslut ställt till konstruktören, typgodkännandet i de delar som avsåg levandefångst av vildsvin. En utvärdering av Statens veterinärmedicinska anstalt hade visat att fångstredskapet orsakat skador på fångade vildsvin. Enligt Naturvårdsverket medförde därför användandet av redskapet fara för att vildsvin skulle utsättas för onödigt lidande. Verket förordnade att beslutet skulle gälla utan hinder av att det inte hade vunnit laga kraft. Förvaltningsdomstolen i Stockholm avslog konstruktörens överklagande.

2. G.G. åtalades i februari 2014 för att i augusti 2013 ha jagat och fångat fem årsungar av vildsvin genom att använda fångstredskapet trots att det vid tidpunkten inte fick brukas för sådan jakt. Tingsrätten fann det inte visat att G.G. uppsåtligen eller av oaktsamhet hade brutit mot de aktuella föreskrifterna, och ogillade åtalet. Hovrätten har den 10 november 2014 dömt G.G. för oaktsamt jaktbrott.

3. I en dom den 17 december 2014 har Kammarrätten i Stockholm, efter överklagande av konstruktören, upphävt Naturvårdsverkets beslut att delvis återkalla typgodkännandet. Enligt kammarrätten kunde det inte anses visat att vildsvin som fångas med redskapet utsätts för onödigt lidande av sådan grad att typgodkännandet skulle återkallas. Kammarrättens dom har vunnit laga kraft.

4. HD har, med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om gärningen, meddelat prövningstillstånd i frågan om vilken betydelse kammarrättens dom får för frågan om G.G. ska dömas för den åtalade gärningen.

Rättsliga utgångspunkter

5. Jakt ska enligt 27 § jaktlagen (1987:259) bedrivas så att vilt inte utsätts för onödigt lidande. Vid jakten får användas endast de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver (30 § första stycket). Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter (52 §). Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 30 § första stycket ska enligt 43 § 2 jaktlagen dömas för jaktbrott.

6. Enligt 10 § första stycket jaktförordningen (1987:905) får endast sådana vapen och andra jaktmedel användas som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver. Fångstredskap ska enligt 11 § första stycket vara av godkänd typ. Naturvårdsverket får enligt 12 § meddela föreskrifter om typgodkännande. Sådana föreskrifter har utfärdats genom NFS (Naturvårdsverkets författningssamling) 2013:13. Av föreskrifterna framgår att fångstredskap kan på grund av vissa internationella överenskommelser typgodkännas efter anmälan (3 kap. 2 och 3 §§), och att godkännande i övrigt meddelas efter ansökan. Beslut om typgodkännande kan omprövas eller återkallas bl.a. om det framkommer att fångstredskapet utsätter vilt för onödigt lidande (11 kap. 1 § 1). Beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (13 kap. 1 § med hänvisning till 58 § jaktförordningen).

7. Det som nu har sagts innebär i praktiken att Naturvårdsverket genom ett typgodkännande av ett fångstredskap som har meddelats en sökande undantar även andras användning av redskapet från det straffbelagda området. Genom återkallelse av ett typgodkännande blir användning av redskapet på nytt straffbar som ett brott mot 30 § jaktlagen. Beslutet delges allmänheten genom kungörelsedelgivning.

8. Enligt 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken ska straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den leder till frihet från straff eller lindrigare straff, ska den lagen tillämpas. Det gäller dock inte när det är fråga om en gärning som under viss tid har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

HD:s överväganden

9. Den ordning som gäller för beslut om typgodkännande av fångstredskap innebär att beslutet får verkningar dels för den som har ansökt om godkännande, dels för alla som berörs av typgodkännandet som en del av de föreskrifter som gäller för jakt. Naturvårdsverket har i detta fall förordnat att beslutet skulle gälla utan hinder av att det inte hade vunnit laga kraft. Beslutet kom därmed att få betydelse för det straffbara området redan innan det hade blivit avgjort om typgodkännandet skulle återkallas eller inte. I det läget var det alltså oklart vad straffbestämmelserna slutligt skulle komma att omfatta. Det väcker frågan om en överträdelse av ett ej lagakraftvunnet beslut kan leda till straffrättsligt ansvar.

10. Enligt fast praxis tillämpas grunderna för 5 § andra stycket lagen om införande av BrB även utanför brottsbalkens område (se bl.a. NJA 1975 s. 265, NJA 1993 s. 511, NJA 1995 s. 333, NJA 1996 s. 613 och NJA 2008 s. 637). Dessa principer bör tillämpas även när det straffbara området inskränks genom att domstol upphäver ett myndighetsbeslut som gällt mot var och en. I de fall en sådan dom innebär att ett handlande är straffritt, är alltså huvudregeln att den tilltalade ska frikännas.

11. Undantaget i 5 § andra stycket för ”då rådande särskilda förhållanden” avser inte den nu aktuella situationen.

12. Kammarrättens dom får alltså den betydelsen att G.G. inte ska dömas för den åtalade gärningen.

Övrigt

13. Prövningstillstånd ska därför meddelas i målet i övrigt och åtalet ogillas. -  -  -.

Domslut

HD förklarar att Kammarrätten i Stockholms dom den 17 december 2014 i mål nr 137-14, genom vilken Naturvårdsverkets beslut att delvis återkalla typgodkännandet för fångstredskapet Sinkabirum kombi (typnr L112) upphävdes, får den betydelsen att G.G. inte ska dömas för den åtalade gärningen.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt och ogillar åtalet mot G.G. -  -  -.

HD:s dom meddelad: den 22 juni 2016.

Mål nr: B 5976-14.

Lagrum: 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1975 s. 265, NJA 1993 s. 511, NJA 1995 s. 333, NJA 1996 s. 613 och NJA 2008 s. 637.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2016-06-22
Målnummer
B5976-14
Lagrum
5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken
Rättsfall
NJA 1975 s. 265
NJA 1993 s. 511
NJA 1995 s. 333
NJA 1996 s. 613
NJA 2008 s. 637
Sökord
Strafflags tillämplighet i tiden
Blankettstraffbud
Jaktbrott
Myndighetsbeslut
Typgodkännande
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation