NJA 2016 s. 649

G.G. har gjort gällande att åtalet mot honom ska ogillas eftersom det är grundat på Naturvårdsverkets återkallelsebeslut som numera har upphävts av kammarrätten. Till stöd för sin talan har han också anfört att det har framkommit att åklagare, efter det att kammarrättens dom meddelades, har beslutat att inte väcka åtal mot en annan person för en motsvarande gärning begången under den tid då Naturvårdsverkets återkallelsebeslut fortfarande gällde. Skälet för åklagarens beslut har varit att åklagaren på objektiva grunder inte ansett sig kunna förvänta sig en fällande dom.

HD har, med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett om gärningen, meddelat prövningstillstånd i frågan om vilken betydelse Kammarrätten i Stockholms dom den 17 december 2014 i mål nr 137-14 får för frågan om G.G. ska dömas för den åtalade gärningen.

Målet i HD gäller tillämpningen av 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. En fråga som särskilt aktualiseras är vad det har för betydelse att det här inte rör sig om upphävd strafflag utan om ett upphävt normbeslut som meddelats av en förvaltningsmyndighet efter delegation av normgivningskompetens.

Jaktlagen (1987:259) reglerar bl.a. rätten till jakt och jaktens bedrivande, se 1 § första stycket. I lagens 2 § definieras vad som avses med vilt. Av 3 § första stycket framgår att viltet är fredat och får jagas endast om detta följer av lagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Enligt 27 § jaktlagen ska jakten bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara.

Av 30 § första stycket jaktlagen framgår att vid jakten får endast användas de vapen och jaktmedel i övrigt som regeringen föreskriver. Enligt paragrafens andra stycke får regeringen föreskriva bl.a. att vapen och andra jaktmedel ska vara av godkänd typ.

Av 52 § jaktlagen följer att regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter eller beslut som avses i bl.a. 30 § jaktlagen.

Enligt 10 § jaktförordningen (1987:905) får vid jakt endast sådana vapen och andra jaktmedel användas som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver. Av 11 § första stycket och tredje stycket i förordningen framgår att fångstredskap ska vara av godkänd typ för att få användas och att det är Naturvårdsverket som prövar frågor om godkännande av fångstredskap efter samråd med Statens jordbruksverk. Naturvårdsverket får enligt 12 § i förordningen meddela föreskrifter om bl.a. typgodkännande och fångstredskap enligt 11 §. Naturvårdsverket har meddelat sådana föreskrifter om typgodkännande av fångstredskap (NFS 2013:13).

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 30 § första stycket jaktlagen döms för jaktbrott till böter eller fängelse i högst ett år, se 43 § 2 jaktlagen. Bl.a. denna ansvarsbestämmelse i jaktlagen gäller även överträdelser av föreskrifter meddelade med stöd av lagen, se prop. 1986/87:58 s. 87 f.

43 § 2 jaktlagen är ett s.k. blankettstraffbud (ofullständigt straffbud). Ett blankettstraffbud kan sägas vara en straffbestämmelse som kriminaliserar överträdelser av normer som finns någon annanstans än i själva straffbestämmelsen.

I 5 § lagen (1964:163) om införande av BrB (promulgationslagen) upptas de grundläggande bestämmelserna om en strafflags tillämplighet i tiden.

Huvudregeln enligt 5 § andra stycket första meningen promulgationslagen är att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den leder till frihet från straff eller lindrigare straff ska den lagen tillämpas, se 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen.

Regeln att ny mildare lagstiftning ska tillämpas även beträffande före lagändringen begångna gärningar, är tänkt för de fall där lagstiftaren ändrat mening angående gärningarnas straffvärdhet. Uppfattningen ska i sådana fall slå igenom i rättskipningen så snart det kan ske. Men att en kriminalisering upphävs kan bero på att kriminaliseringen inte längre behövs, utan att lagstiftaren för den skull ändrat mening om straffvärdheten av de gärningar som begåtts före lagändringen. (Se Berggren m.fl., Brottsbalken - en kommentar [Zeteo version den 1 juli 2015, t.o.m. supplement 7], kommentaren till 5 § lagen om införande av BrB.)

Ett undantag från ovan nämnda undantagsregel (se punkten 17) utgör det fall då en gärning under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden, se 5 § andra stycket andra meningen andra ledet promulgationslagen. Typiska fall, då en gärning under viss tid har varit straffbelagd på grund av då särskilt rådande förhållanden, utgör kristidsförfattningar. Även andra bestämmelser som gäller under krig eller på grund av krig föranledda utomordentliga förhållanden hör hit. (Se Berggren m.fl., a.a.)

Dessa bestämmelser har avfattats generellt. De är tillämpliga inte bara på förhållandet mellan brottsbalken och de i samband med dess ikraftträdande upphävda lagarna utan även vid framtida ändringar av strafflagstiftningen, på brottsbalkens område och inom specialstraffrätten. (Se Berggren m.fl., a.a.)

Vid bedömningen av frågan om ny lag leder till lindrigare straff eller straffrihet ska en jämförelse ske mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av äldre och ny lag. En avgörande tidpunkt för om ny lag ska tillämpas är den tid då domen meddelas. Detta innebär att om ny lag trätt i kraft när högre instans meddelar dom och den nya lagen är lindrigare, denna ska tillämpas även om lägre instans förut dömt enligt den då gällande äldre lagen. (Se Berggren m.fl., a.a., och Leijonhufvud m.fl., Straffansvar, nionde upplagan, 2015, s. 34.)

Stadgandet i 5 § andra stycket promulgationslagen tar sikte på strafflag och inte myndighetsbeslut. Frågan är om det kan finnas anledning att i analogi med nämnda stadgande hävda att straffrättsligt ansvar inte bör dömas ut i fall som det förevarande.

Naturvårdsverkets beslut att typgodkänna det aktuella fångstredskapet utgör ett normbeslut, dvs. ett beslut med generell räckvidd som inte riktar sig till endast en enskild adressat utan till en allmän, obestämd krets av adressater som kan komma att beröras av dess rättsverkningar. Detsamma gäller myndighetens återkallelsebeslut och kammarrättens dom.

Av 3 § jaktlagen följer att allt vilt som utgångspunkt är fredat och att det endast får jagas om det följer av lagen eller av föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen. Enligt 27 § jaktlagen ska jakt bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och enligt 30 § första stycket samma lag får användas endast de jaktmedel som regeringen föreskriver. I det sistnämnda ligger naturligtvis att regeringen, eller den förvaltningsmyndighet som regeringen med stöd av 52 § jaktlagen får bemyndiga, endast får föreskriva eller besluta om användning av sådana jaktmedel som inte utsätter viltet för onödigt lidande.

Det skulle kunna hävdas att kammarrättens här aktuella dom inte innebär att lagstiftarens syn på hur jakt bör bedrivas i grunden har förändrats, och därmed inte heller synen på straffbarhet avseende jakt som inte bedrivs eller har bedrivits i enlighet med jaktlagen, jaktförordningen samt de föreskrifter och normbeslut som Naturvårdsverket meddelar (jfr punkten 18).

Att ett normbeslut som fyller ut ett blankettstraffstadgande, i detta fall 43 § 2 jaktlagen, ändras eller upphävs på grund av att Naturvårdsverket och allmän förvaltningsdomstol över tid förändrar bedömningen av risken för att det aktuella fångstredskapet kan orsaka viltet onödigt lidande innebär inte att den syn på vilka gärningar som ska anses straffbara, och som kommer till uttryck i jaktlagen, jaktförordningen och i Naturvårdsverkets föreskrifter om typgodkännande av fångstredskap, i grunden har förändrats.

Detta sätt att se på saken skulle innebära att 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen inte är tänkt att tillämpas i ett fall som det förevarande. Eftersom straff i så fall ska bestämmas efter den lag som gällde då gärningen företogs skulle G.G:s handlande med detta synsätt alltjämt vara att betrakta som straffbart.

Att det i 5 § andra stycket promulgationslagen endast talas om lag kan emellertid inte ges så begränsad tolkning att den princip för straffbuds tillämplighet i tiden som kommer till uttryck där är tänkt endast för de situationer då det vid domstillfället föreligger ny lag som leder till en för den tilltalade fördelaktigare utgång i brottmålet. Det förefaller rimligt och rättvist att samma principiella ståndpunkt tillämpas då det rör sig om ett normbeslut med generella rättsverkningar, och som fyller ut ett blankettstraffbud, som ändras eller upphävs. Något annat torde knappast ha varit lagstiftarens avsikt. Att lagstiftningsmetoden med blankettstraffstadgande har valts i ett fall som det förevarande är naturligtvis att hänföra till praktiska skäl eftersom det är opraktiskt att i lag detaljreglera sådant som kan komma att ändras relativt ofta med hänsyn till förändrade förhållanden eller bedömningar, t.ex. baserade på nya utvärderingar, studier eller vetenskapliga rön.

Genom att bemyndiga regeringen, som i sin tur får bemyndiga Naturvårdsverket (se 52 § jaktlagen och 10-12 §§ jaktförordningen) att meddela närmare föreskrifter och beslut angående godkännande av vilka jaktmedel som får användas, kan lagstiftaren därmed anses ha överlåtit till en lägre konstitutionell nivå att fylla ut blankettstraffbudet på detaljnivå och därmed fullt ut definiera det straffbara området.

Vad som kan vara straffritt respektive straffbart i ett fall som det förevarande bestäms alltså ytterst av den uppfattning angående risken för eventuellt lidande hos viltet som manifesteras genom Naturvårdsverkets beslut och - efter överklagande av sådant beslut - allmän förvaltningsdomstols dom i frågor angående typgodkännande av jaktmedel. Vid sådant förhållande måste den omständigheten att det aktuella fångstredskapet nu åter är typgodkänt analogiskt kunna likställas med att det vid domstillfället föreligger ny lag som leder till ett för den tilltalade fördelaktigare resultat. Detta synsätt bör enligt HD tillämpas och då är gärningen straffri enligt grunderna för 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen.

Frågan är då om bestämmelsen i 5 § andra stycket andra meningen andra ledet promulgationslagen är tillämplig, dvs. om det rör sig om en gärning som har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden och därför ska anses straffbar.

Begreppet ”särskilda då rådande förhållanden” har som tidigare framgått exemplifierats men inte exakt definierats (jfr punkten 19). Det bör dock typiskt sett röra sig om vissa yttre förhållanden som av någon orsak har varit rådande under viss tid. Under begreppet bör däremot inte falla överväganden baserade på ett visst bedömningsunderlag vid en viss tidpunkt, t.ex. på grundval av nya vetenskapliga rön eller - som i detta fall - på ett tillgängligt undersökningsmaterial rörande riskerna för att ett visst fångstredskap kan orsaka fångade vildsvin onödigt lidande.

Med detta synsätt har Naturvårdsverkets beslut att återkalla typgodkännandet inte berott på då särskilt rådande förhållanden, utan enbart på utfallet av SVA:s veterinärmedicinska utvärdering. Denna resulterade i bedömningen att användande av fångstredskapet kunde antas utsätta vildsvin som fångats i detsamma för onödigt lidande. Kammarrätten har sedermera gjort en annan bedömning av riskerna för onödigt lidande för viltet, vilket i sin tur har lett fram till kammarrättens bedömning att det inte har förelegat tvingande säkerhetsskäl för återkallelse av det gynnande beslutet om typgodkännande av fångstredskapet för vildsvinsjakt. Mot denna bakgrund är bestämmelsen inte tillämplig i ett fall som det förevarande (jfr NJA 1993 s. 511, NJA 1995 s. 333 och justitierådet Beckmans skiljaktiga mening i NJA 1996 s. 613).

Från och med den 17 december 2014, dvs. då kammarrätten meddelade den aktuella domen, är det åter tillåtet att använda fångstredskapet Sinkabirum kombi L112 för levandefångst av vildsvin. En gärning motsvarande den i målet aktuella som begås efter nyss nämnda tidpunkt är således numera straffri.

I enlighet med grunderna för 5 § andra stycket andra meningen första ledet promulgationslagen ska den gärning som G.G. är åtalad för därför anses straffri. Regeln i 5 § andra stycket andra meningen andra ledet promulgationslagen är inte tillämplig i förevarande fall.

Kammarrättens dom får alltså den betydelsen att G.G. inte ska dömas för den åtalade gärningen.

Prövningstillstånd ska därför meddelas i målet i övrigt och åtalet ogillas. -  -  -.