NJA 2009 s. 149

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Måns Uddenberg) meddelade dom den 21 juli 2008.

Domskäl

Åtalspunkten 1

R.A. erkände att han hade kastat sten och skadat en fönsterruta men förnekade att han hade skadat och förstört en andra ruta. Tingsrätten fann att han skulle dömas för skadegörelse genom att ha skadat den ruta som han hade erkänt.

Åtalspunkterna 2 och 3

R.A. erkände gärningarna och tingsrätten fann att han skulle dömas för skadegörelse.

Åtalspunkten 4

Under rubriken Tingsrättens bedömning anfördes i domskälen följande.

Båda tilltalade har vidgått att de kastat in ett brinnande tomtebloss med utstyrsel på trägolvet till lekstugan. Det är också styrkt att brännmärken och således skador därav uppkommit på golvet. Båda har därigenom gjort sig skyldiga till skadegörelse avseende detta handlande.

Båda tilltalade har också försökt tända eld på en hasp till ett fönster i lekstugan. Det är inte styrkt att haspen fattat eld. Den skada som efteråt uppmärksammats på haspen hade enligt analys uppkommit tidigare. Sammantaget har inte visats i målet att R.A. och T.K. gjort sig skyldiga till skadegörelse beträffande fönsterhaspen.

Åtalspunkten 5

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Åklagaren har genomgått sakkunnigutlåtande 2008-03-31 från räddningstjänsten, där som slutsats angivits att risk för brand- och rökspridning till resterande delen av skolbyggnaden förelåg, att risk för omfattande förstörelse av annans egendom förelåg samt att fara för annans liv eller hälsa inte förelåg. Vidare har åklagaren genomgått i dess helhet odaterat protokoll över brandorsaksundersökning. Åklagaren har slutligen gått igenom och åberopat utskrift av uppgifter från Internet, vari R.A. på bilddagbokens hemsida under användarnamnet "holyschwwet" skrivit bl.a. följande "ok detta har hänt. A., jag, K. och A. råkade tända eld på lågstadiet… det brann i 3 timmar vad vi vet. O kanske brinner fortfarande men det vill jag inte veta … fittafittafitta… kommentera gärna.

T.K. har vidgått vad åklagaren i sak angivit i gärningsbeskrivningen men förnekat att han haft uppsåt att anlägga brand.

R.A. har vidgått att han varit närvarande vid gärningen men han har förnekat någon som helst medverkan därvid.

I målet har förhör hållits - förutom med T.K. och R.A. - med A.K. och A.M. Dessa vittnen har inte avlagt ed då de är medmisstänkta men ej åtalats eftersom deras ålder understeg 15 år vid gärningen. Hörda personer har uppgivit bl.a. följande.

T.K. Efter händelsen i lekstugan träffade R.A. och han själv på A.K. och A.M. Det var A.K., kanske också A.M., som föreslog att de skulle gå till Kerstinsgårdens skola för att skjuta raketer. De var alla med på det. Vid skolan gick alla fram till ett fönster. A.K. kastade en sten i dubbelfönstret så att hål uppstod. Det var han själv som hade raketerna och tomteblosset i fickan. Raketerna hade blivit över sedan nyår då hans mor köpt dem. Tomteblosset hade han dagen innan fått av R.A. Han hade glömt sin cigarrettändare men framme vid fönstret fick han en sådan av R.A. Han minns detta klart, t.o.m. att deras tändare var av olika färg. Han tog fram en raket och la den i hålet i fönstret. Det gick bra eftersom det var hål i båda fönstren och således ett mellanrum emellan glaskanterna. Det var ingen närmare diskussion om saken. Alla var medvetna om vad de gjorde; de handlade ganska gemensamt. Eftersom han hade raketen i sin ficka blev det han själv som tände. Den for in i rummet men han såg inte närmare vart den tog vägen. Det tog inte eld. De andra stod precis bredvid honom och tittade på. Han tänkte aldrig på vad som skulle kunna ha hänt och om det hade kunnat fatta eld. Han tänkte inte alls. Härefter tog han fram tomteblosset ur fickan. Han tände blosset och kastade in det genom fönstret. Han tittade in och såg att tomteblosset hamnade i en soffa. Det var inte meningen att det skulle börja brinna. Det skulle bara spraka och se häftigt ut. Han vet inte om de andra tittade in men de stod bredvid varandra. I detta skede sparkade A.K. på det kvarvarande glaset så att det lät. Alla fick panik och började springa. När de kom till andra sidan fotbollsplanen, ca 100 meter, såg de bakom sig genom fönstret att det brann. Efter ytterligare en stund försökte R.A. ringa brandkåren på sin mobil. De fick inte någon kontakt.

R.A. Dagen innan nu aktuell händelse hade han själv och T.K. varit vid Kerstinsgården med några raketer. De tog silikon från fönsterkanterna och kletade ut mitt på en fönsterruta. I kletet fäste de raketer. Båda tände på och raketerna smällde av. Fönsterrutan gick inte sönder men han insåg att så kunde ha skett. Påföljande dag och efter testet med stinkbomben i lekstugan (åtalspunkten 4) träffade T.K. och han själv A.K. och A.M. T.K. och A.K. kom att gå först mot Kerstinsgården. Han själv och A.M. gick något efter. Han hörde inte vad T.K. och A.K. pratade om. Vid skolan gick T.K. och A.K. till ett fönster. Han själv och A.M. stod något bakom. Det var A.K:s idé att raketer skulle skjutas in genom fönstret och det var denne som pushade på T.K. A.K. gjorde också sönder ett fönster. Någon närmare diskussion om vad de skulle göra förekom inte. Ingen sade något särskilt. T.K. tände en raket och slängde in den genom fönstret, sedan en till. Tändaren kom ursprungligen från den husvagn som T.K:s familj har. Han själv hade fått den av T.K. och han gav den tillbaka till T.K. i tiden mellan händelsen i lekstugan och händelsen vid Kerstinsgården, dvs. inte vid fönstret när T.K. tände på. Alla stod och tittade på när T.K. sköt in raketerna. Härefter tände T.K. ett tomtebloss och slängde in genom det krossade fönstret. Han gick då fram och tittade in. Både han själv och alla de andra såg att eld utbrutit. A.K. sparkade mot rutan och A.M. började då springa därifrån. De övriga följde efter. Efter en stund såg de på avstånd att det brann ordentligt. Han försökte ringa brandkåren, 112 alarm, på sin mobil men fick inget svar. Dagen efter gick han via Internet in på bilddagboken, vars program han har. Han skrev där det inlägg som åklagaren åberopat. A.M. hade innan skrivit ett likadant och han kopierade det. Bilden tog han från dagstidningens nätsida. Han kan inte förklara varför han skrev inlägget. Han anser att han inte medverkat vid brandens uppkomst. Han vidtog inte någon aktiv åtgärd. Det var enligt hans mening inte en gemensam handling.

A.K., född 1994. Han och A.M. träffade på R.A. och T.K. De gick mot Kerstinsgården. De pratade men hade inga speciella planer. Vid skolan började det. Han krossade en ruta med en sten. Alla stod där direkt vid rutorna, kanske R.A. något bakom. "Sen puff, pang, brand." Det var A.M. som tog fram en tändare och tände en raket som T.K. slängde in genom fönstret. Det blev totalt två raketer. Efteråt slängde T.K. in ett tomtebloss genom fönstret. Blosset hamnade på en soffa som började brinna. Alla såg att det brann, även R.A. som stått något bakom och kanske inte velat vara med. Han sparkade ut en ruta för att komma in och släcka elden. Det gick inte och alla sprang därifrån. På andra sidan fotbollsplanen ville de vända om för att släcka men lågorna syntes för höga.

A.M. De träffades vid idrottshallen, nära Kerstinsgården. De pratade om raketer och de kan ha gått till Kerstinsgården för att skjuta raketer. Alla var ense. Där gjorde A.K. sönder en fönsterruta och denne eller T.K. tände en eller två raketer och kastade in. Det började inte brinna. R.A. och han själv hade då stått och tittat några meter från rutorna. De reagerade inte och sade ingenting. Han tror att det var hans tändare som användes. Det kan också ha varit så att han gav sin tändare till R.A. som i sin tur gav den till T.K. Efter raketerna gick han själv och R.A. fram till rutorna. De var där således alla fyra. T.K. tände då ett tomtebloss och kastade in genom fönstret. Det råkade hamna på en soffa som tog eld. Alla fyra såg detta. Han fick då panik och började springa därifrån. De andra följde efter.

Tingsrättens bedömning

T.K. har vidgått att han vid tillfället tänt på och kastat in en eller två raketer och ett tomtebloss genom ett krossat fönster på Kerstinsgården samt att eld därvid uppstått i en säng. Av den tekniska utredningen framgår att elden spritt sig med omfattande förstörelse av byggnaden som följd.

Den fråga som först inställer sig är om medåtalade R.A. medverkat i gärningen.

Vid den åtalade gärningen befann sig även bl.a. R.A. i omedelbar närhet. Denne har följt händelseförloppet från början till slut. R.A. har sett T.K. kasta in raketerna och tomteblosset genom fönstret utan att reagera och har tillsammans med övriga sprungit från platsen sedan de sett att eld utbrutit. T.K. och R.A. har också båda samverkat under aktuella dagar i en serie handlingar med raketer och tomtebloss, därvid det kan antas vara en tillfällighet vem av dem som utfört själva handlingen. De har således dagen innan med hjälp av silikon satt fast raketer på ett fönster till Kerstinsgården samt därefter båda två skjutit iväg raketerna. De har också tillsammans tidigare samma dag utfört den skadegörelse som behandlats under åtalspunkten 4. Härtill kommer att raketerna härrörde från T.K. medan tomteblossen kom från R.A.

Försvaret har särskilt pekat på att R.A. vid nu aktuella tillfälle rent faktiskt varken tänt på eller kastat vare sig raketer eller tomtebloss, inte heller att gärningen föregåtts av någon diskussion eller planering. Iakttagelserna må vara korrekta. T.K. har dock uppgivit, gång på gång, att R.A. gav honom sin cigarrettändare för att tända raketerna och tomteblosset. T.K. har för sin del objektivt sett erkänt gärningen och det är svårt att se varför denne härom skulle skylla på R.A. om påståendet inte vore sant. Uppgiften får också visst stöd av A.M., som uppgivit att han kan ha givit sin tändare till R.A. för vidarebefordran till T.K. A.K. har visserligen sagt att A.M. givit tändaren till T.K. men är totalt ensam om denna uppgift, vilken därför kan avfärdas. Sammantaget finner tingsrätten att alldeles övervägande skäl talar för att R.A. givit sin tändare till T.K. när denne skulle tända raketerna och tomteblosset och att denne därför även aktivt medverkat i gärningen med en av flera nödvändiga förutsättningar för avfyrandet.

Slutligen kan noteras att R.A. dagen efter händelsen på Internet lämnat ut ett meddelande med innehåll att alla fyra inblandade ungdomar, dvs. även han själv, råkat tända eld på lågstadiet och att det brann i tre timmar och kanske fortfarande. Meddelandet talar starkt för att R.A. själv ansett sig ha medverkat i gärningen.

Av vad hittills sammantaget upptagits finner tingsrätten att det med tillräcklig grad av säkerhet kan anses klart utrett att åtalade T.K. och R.A. gemensamt och i samförstånd utfört den gärning som anges i gärningsbeskrivningen.

Nästa fråga blir om gärningen utförts uppsåtligen, vilket ifrågasatts av försvaret.

Både T.K. och R.A. är 15 år gamla. Sett ur deras egen synpunkt kan antas att de var ute efter kvalificerade busstreck som kunde tillfredsställa deras äventyrslusta. Antagandet talar närmast mot att de avsett att bränna ner Kerstinsgården. Hade detta varit syftet hade de också kunnat använda mycket mer effektiva hjälpmedel, exempelvis bensin och tändstickor. Tingsrätten finner inte visat att någon av ungdomarna haft direkt uppsåt att vålla brand.

Emellertid skall också prövas om det s.k. likgiltighetsuppsåtet är uppfyllt. Härvidlag krävs dels att det vid gärningen förelegat en väsentlig risk för den effekt som påstås dels att gärningsmannen varit likgiltig till effekten.

Ungdomar i nu aktuell ålder har alltid intresserat sig för olika former av förhoppningsvis ofarlig eldsättning, s.k. luntning. Det är något som hör till åldern och medför ofta en inte obetydlig skicklighet och erfarenhet av vad som krävs och vad effekten blir. Mot denna bakgrund finner tingsrätten alldeles uppenbart att det för både T.K. och R.A. måste ha framstått som begripligt att det förelegat en väsentlig risk för eldsättning och fara för omfattande förstörelse om raketer och tomtebloss kastats in genom fönster i möblerat rum.

Vid den tidpunkt då raketerna och tomteblosset kastades in genom fönstret i byggnaden kan antas att T.K. och R.A. av upphetsning inte närmare funderade på vad effekten skulle bli. Genom den serie upptåg de företagit sig de här dagarna kan det emellertid också antas att de inte brydde sig om vad följden av handlingarna skulle komma att bli. Slutsatsen blir att det också kan antas att de vid själva gärningen varit likgiltiga till effekten av gärningen. En annan sak är att ungdomarna, när de sprungit sin väg och såg eldslågorna, blivit rejält ängsliga, kanske t.o.m. förfärade och att de därför funderat på att återvända och släcka elden samt att de försökt ringa brandkåren. Denna efterkommande känsla medför inte att nyssnämnda likgiltighet vid gärningens begående förändrats. Sammantaget finner tingsrätten att förutsättningarna för tillämpning av det s.k. likgiltighetsuppsåtet föreligger. Såväl T.K. och R.A. har således begått gärningen uppsåtligen. Åtalet mot båda är således styrkt enligt gärningsbeskrivningen. Gärningen är att bedöma som mordbrand.

Påföljdsfrågorna

T.K. är 15 år gammal. Sociala blocket i Borås har i yttrande 2008-04-21 inte föreslagit ungdomsvård utan i stället förordat att T.K. ådömes ungdomstjänst.

T.K. skall nu dömas för mordbrand, för vilket stadgas ett minimistraff på fängelse två år. Fängelse kan dock med hänsyn till T.K:s ungdom inte komma ifråga. Påföljden skall i stället bestämmas till ungdomstjänst. Härvid skall först straffvärdet med hänsyn till åldern divideras med fem, dvs. till fem månader. Enligt praxis skall antalet timmar för ungdomstjänst vid detta straffvärde bestämmas till 130 timmar.

R.A. är 15 år gammal. Sociala blocket i Borås har i yttrande 2008-05-06 inte föreslagit ungdomsvård samt vidare att ungdomstjänst inte är lämpligt med hänsyn till R.A:s negativa inställning därtill.

R.A. skall nu dömas för mordbrand, för vilket stadgas ett minimistraff på fängelse två år. Fängelse kan dock med hänsyn till dennes ungdom inte komma i fråga. R.A. har även vid huvudförhandlingen motsatt sig ungdomstjänst. Någon sådan kan därför inte heller komma i fråga. Påföljden skall i stället bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter, vars antal med beaktande av åldern skall begränsas till 90 dagsböter à 50 kr.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde R.A. och T.K. enligt 12 kap. 1 § och 13 kap. 1 § första stycket BrB för skadegörelse och mordbrand samt bestämde påföljden för R.A. till villkorlig dom och 90 dagsböter å 50 kr och för T.K. till ungdomstjänst 130 timmar.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Kent Jönsson samt nämndemännen Margareta Gabrielii och Yvonne Nordin) anförde i dom den 18 september 2008:

Hovrättens domskäl

Ej överklagade delar av åtalet

I enlighet med tingsrättens dom har R.A. gjort sig skyldig till skadegörelse enligt åtalspunkterna 1, 2 och 3. Vidare har R.A. och T.K. i enlighet med tingsrättens dom gjort sig skyldiga till skadegörelse enligt åtalspunkten 4.

Åtalspunkten 5, mordbrand

I hovrätten har nya förhör hållits med T.K., R.A., A.K. och A.M. De har därvid berättat i huvudsak i enlighet med vad som för var och en av dem antecknats i tingsrättens dom med nedan angivna ändringar och tillägg.

T.K.: Som han berättade i tingsrätten fick han cigarrettändaren av R.A. framme vid fönstret. Han minns att tändaren var gul medan hans egen tändare, som han glömt hemma, nog var blå. T.K. hade först frågat om det var någon som hade en tändare med sig. Han fyrade av två raketer genom det sönderslagna fönstret men ingenting mer hände än att en av dem studsade i väggen. Han kastade då in tomteblosset. Det kan vara riktigt att han vid ett möte mellan några av föräldrarna dagen efter branden sa att R.A. inte hade gjort något.

R.A.: Den tändare som T.K. använde hade A.M. gett till T.K. tidigare. Det var inte så att R.A. skulle ha fått tändaren av T.K. och sedan gett den tillbaka till honom i tiden mellan händelsen i lekstugan och händelsen vid Kerstinsgården. R.A. kan inte nu förklara varför han berättade så i tingsrätten.

A.M.: Han är ganska säker på att det var han som gav tändaren till T.K.

Hovrätten gör följande bedömning.

I målet är till en början utrett att T.K. och R.A. dagen innan branden hade varit vid Kerstinsgården och smällt raketer som de fäst på fönster samt att de samma dag som branden inträffade först lekt med eld och åstadkommit den skadegörelse som tingsrätten behandlat under åtalspunkten 4. De träffade sedan A.K. och A.M. och samtliga gick till Kerstinsgården för att "skjuta raketer".

T.K. har i hovrätten berättat att han sköt in en raket genom det sönderslagna fönstret samt vidare berättat att han, "när ingenting hände", sköt in ytterligare en och slutligen kastade in ett brinnande tomtebloss. Det är vidare klarlagt att det på grund av T.K:s agerande uppstod eld i en soffa innanför fönstret samt att elden snabbt spred sig och att en omfattande förstörelse av byggnaden blev följden.

R.A., som i tingsrätten berättade att han gav tändaren till T.K. men vidare berättade att han gjorde detta innan de kom fram till Kerstinsgården, har i hovrätten helt förnekat att han gav tändaren till T.K. Han har inte kunnat ge någon förklaring till varför han ändrat sin berättelse. Även A.M. har ändrat sin berättelse och slutligen förklarat att han är ganska säker på att det var han som gav tändaren till T.K. T.K. har emellertid i hovrätten bestämt vidhållit sina uppgifter om att det var R.A. som gav honom tändaren. T.K. har gett intryck av att inför hovrätten vilja berätta sanningen och därvid även nämnt omständigheter som varit besvärande för honom själv. Att han vid polisförhör den 10 juni 2008 sagt att "R. inte gjorde något, utan han var bara med" föranleder ingen annan bedömning. Hovrätten anser att det kan hållas för visst att det var R.A. som lämnade över tändaren till honom. Som tingsrätten anmärkt talar även det meddelande som R.A. lämnade ut på Internet starkt för att R.A. själv ansåg sig ha medverkat i gärningen.

På grund av det anförda anser hovrätten i likhet med tingsrätten att T.K. och R.A. agerat gemensamt och i samförstånd och därvid anlagt branden. Hovrätten anser vidare att de måste ha insett risken för att branden skulle kunna innebära fara för omfattande förstörelse av annans egendom samt att de vid gärningstillfället varit likgiltiga till denna fara. De ska därför som tingsrätten funnit dömas för mordbrand.

Hovrätten gör i påföljdsdelen ingen annan bedömning än tingsrätten.

Domslut

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättsrådet Ulla Kragh Munck och hovrättsassessorn Kristina Andersson var skiljaktiga när det gällde åtalet för mordbrand såvitt avser R.A. och anförde följande.

Åklagaren har påstått att R.A. tillsammans och i samförstånd med andra anlagt brand på Kerstinsgården. R.A. har förnekat gärningen och gjort gällande att han endast var en passiv åskådare till gärningen. Hans invändning får stöd av vad de medmisstänkta A.K. och A.M. har berättat i hovrätten. A.M. har i hovrätten dessutom uppgett att det var han som överlämnade tändaren till T.K. när denne skulle tända raketerna. T.K. har visserligen både vid tingsrätten och i hovrätten berättat att det var R.A. som överlämnade tändaren till honom vid nu aktuellt tillfälle. T.K. har emellertid i polisförhör den 10 juni 2008 uppgett att R.A. inte gjorde något. Det förhållandet att T.K. lämnat motstridiga uppgifter förtar hans trovärdighet på ett sådant sätt att han inte kan anses mer trovärdig än övriga misstänkta som hörts i målet. Utöver T.K:s uppgifter har åklagaren till stöd för påståendet om R.A:s delaktighet i anläggandet av branden åberopat de uppgifter som R.A. lämnat om branden på bilddagboken.se. Även om dessa uppgifter framstår som ytterst besvärande för R.A. kan, med den försiktighet som krävs i ett brottmål, dessa uppgifter inte med säkerhet anses visa mera än att R.A. i efterhand solidariserat sig med gärningen, vilket inte är tillräckligt för att kunna döma honom för medgärningsmannaskap. Vid en samlad bedömning finner vi således att det mot hans förnekande inte kan anses vara ställt utom rimligt tvivel att R.A. varit delaktig på sådant sätt att han kan dömas till ansvar för mordbrand. Åtalet mot R.A. för mordbrand skall därför ogillas.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, Anna Skarhed och Lena Moore, referent) meddelade den 8 april 2009 följande dom:

Domskäl

Enligt tingsrättens i denna del inte överklagade dom har R.A. och T.K. tillsammans och i samförstånd gjort sig skyldiga till skadegörelse. Gärningen har bestått i att de den 16 mars 2008 i en lekstuga tillhörande Kerstinsgårdens skola i Dalsjöfors, Borås kommun, tänt eld på tomtebloss, inlindat i papper med hundhår, varigenom skador på golvet i lekstugan uppkommit. R.A. har därutöver enligt tingsrättens inte heller i denna del överklagade dom gjort sig skyldig till skadegörelse i tre fall under tiden den 10-13 mars 2008.

Enligt åtalet för mordbrand har R.A. och T.K. den 16 mars 2008 tillsammans och i samförstånd med andra anlagt brand på Kerstinsgårdens skola genom att kasta in tomtebloss och kasta/skjuta raketer in i skolan genom fönster som först har krossats. Branden innebar enligt åtalet fara för omfattande förstörelse av Borås Stads egendom.

Enligt 13 kap. 1 § BrB döms den som anlägger brand som innebär fara för omfattande förstörelse av annans egendom för mordbrand. Med brand avses "eld som är kommen lös", dvs. eld som inte är under kontroll (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. 13:8 och Jareborg, Brotten III, 2 uppl. 1986 s. 21 f.). För ansvar krävs således att den tilltalade haft uppsåt att anlägga brand. Vidare krävs att uppsåtet omfattar att det genom branden uppkommer fara för omfattande förstörelse av annans egendom.

R.A. och T.K. har i HD redovisat samma inställning till åtalet som i tingsrätten och hovrätten. R.A. har således vidgått att han var närvarande vid tillfället men har förnekat att han medverkat i gärningen. T.K. har vidgått de faktiska omständigheterna enligt gärningsbeskrivningen men bestritt ansvar eftersom han inte haft uppsåt vare sig att anlägga brand eller att framkalla fara för omfattande förstörelse.

Enligt protokollet över brandorsaksundersökningen går det inte att exakt ange vad som orsakat branden, men det konstateras att påskraketer och papper som vikits runt tomtebloss är brandstiftare.

T.K. har berättat att syftet med att skjuta in de två raketerna - s.k. tigerraketer - och att kasta in tomteblosset genom fönstret var att åstadkomma en ljuseffekt, "det skulle se tufft ut", i den mörka byggnaden. Han har berättat att det inte uppstod någon brand när raketerna sköts in men att det började brinna sedan tomteblosset slängts in och hamnat i en soffa. Båda pojkarna har berättat att de visste att det aktuella rummet var möblerat men inte hur.

När det först gäller frågan om R.A:s delaktighet i gärningen gör HD ingen annan bedömning än hovrätten gjort. Det är således visat att R.A. har utfört den åtalade gärningen tillsammans och i samförstånd med T.K.

Frågan i HD är därmed om R.A. och T.K. haft erforderligt uppsåt. Till att börja med skall prövas om de haft uppsåt att anlägga brand.

Det är inte visat att R.A. och T.K. med sitt handlande hade annan avsikt än vad T.K. berättat, nämligen att åstadkomma ljuseffekter. Det är således inte visat att de hade för avsikt - direkt uppsåt - att anlägga brand i byggnaden.

Hovrätten har funnit att R.A. och T.K. handlade med likgiltighetsuppsåt. För att sådant uppsåt skall anses föreligga i förhållande till en viss effekt - i detta fall att det började brinna okontrollerat - krävs dels att gärningsmannen vid gärningstillfället insåg eller var medveten om att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en sådan effekt, dels att gärningsmannen var likgiltig i förhållande till att effekten skulle förverkligas. Att gärningsmannen borde ha insett att det förelåg en risk för effekten är inte tillräckligt. Det måste alltså vara fråga om ett medvetet risktagande. Avgörande är vidare gärningsmannens inställning eller attityd vid gärningstillfället. Endast om det står klart att han haft en likgiltig inställning till effektens förverkligande skall gärningen bedömas som uppsåtlig. En insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för att risken skulle förverkligas är normalt tillräckligt för att gärningsmannen skall anses ha varit likgiltig på ett sådant sätt att uppsåt är bevisat. (Jfr särskilt NJA 2004 s. 176 och 2005 s. 732.)

R.A:s och T.K:s handlande orsakade visserligen en brand som resulterade i mycket omfattande skador men det är inte klarlagt hur stor sannolikheten var för att det skulle börja brinna.

Uppenbart är emellertid att det fanns en risk för att brinnande tigerraketer och tomtebloss som kastades in i byggnaden skulle kunna antända möbler eller föremål inne i byggnaden och därigenom orsaka en brand. Detta måste R.A. och T.K. ha insett. Genom sitt handlande under den aktuella helgen har de visat att de inte brydde sig om att de orsakade skador på och i skolbyggnaden. Omständigheterna är emellertid inte sådana att det står klart att R.A. och T.K. också var likgiltiga till att det skulle börja brinna okontrollerat i den mening som avses i 13 kap. 1 § BrB (NJA 2004 s. 176, särskilt på s. 198). HD beaktar härvid att R.A. och T.K. var 15 år vid gärningstillfället (jfr NJA 2004 s. 479). Det är därmed inte styrkt att R.A. och T.K. hade uppsåt att anlägga brand.

Vid denna bedömning saknas anledning för HD att pröva frågan om R.A:s och T.K:s uppsåt omfattade att det genom branden skulle uppkomma fara för omfattande förstörelse av annans egendom.

Åtalet för mordbrand skall följaktligen ogillas. För den skadegörelse som R.A. och T.K. gjort sig skyldiga till i enlighet med tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom skall påföljden bestämmas till dagsböter.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens dom beträffande R.A., såvitt nu är i fråga, ogillar HD åtalet för mordbrand och bestämmer påföljden för skadegörelse till 90 dagsböter å 50 kr.

Med ändring av hovrättens dom beträffande T.K., såvitt nu är i fråga, ogillar HD åtalet för mordbrand och bestämmer påföljden för skadegörelse till 30 dagsböter å 50 kr.