NJA 2005 s. 732

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Jan-Olov Brännström) anförde i dom den 11 juni 2003 såvitt gällde åtalet:

Domskäl

R.P. har bestritt ansvar för misshandel. Han har erkänt att han knuffat till J.K. för att få undan honom då han försvårade bussens fortsatta färd. Han har hävdat att han enligt gällande föreskrifter hade rätt att göra så och har under alla förhållanden gjort gällande att han inte hade något uppsåt att skada J.K.

R.P. och J.K. har hörts. Åklagaren har åberopat vittnesförhör med M.S. och ett rättsintyg gällande J.K:s skador.

Av utredningen framgår följande. R.P. är busschaufför och förde vid det aktuella tillfället buss nr 141 som gick från Malmö mot Svedala. M.S. var passagerare i bussen och satt på en plats framme i bussen bakom förarplatsen. J.K. kom springande till hållplatsen vid Fersens väg utanför Petriskolan där bussen stod bakom en stadsbuss som också höll på hållplatsen. Bussen hade precis kört ut från hållplatsen då J.K. kom fram och knackade på en ruta i bussen för att få den att släppa ombord honom. Enligt J.K:s uppgifter knackade han bara på rutan och inte någon annan stans på bussen, medan R.P. uppgett att han hörde smällar från bakre delen av bussen också. Det hela slutade med att R.P. gick ur bussen och knuffade till J.K. så att han föll bakåt och i fallet bröt vänster underarm.

R.P. har berättat att han först måste backa bussen för att komma förbi den framförvarande stadsbussen och att bussen, då J.K. slog på den, stod i ett sådant läge med hänsyn till en mittrefug och den andra bussen att han inte kunde köra från platsen utan att riskera att köra på J.K. och att denne verkade aggressiv och hötte med nävarna varför R.P. gick ur bussen och med fingertopparna mot bröstkorgen knuffade undan J.K. för att kunna fortsätta färden och hålla tidtabellen.

J.K. för sin del har berättat att han inte alls var aggressiv och inte på något sätt stod i vägen för bussens fortsatta färd och att bussen inte börjat köra ut i vägbanan när han kom fram till den och att R.P. rimligen borde ha kunnat släppa honom ombord på bussen. Han har vidare uppgett att R.P. knuffade honom i bröstet med båda händerna och att det var en kraftig knuff.

Om skadorna har J.K. uppgett att han alltjämt har ont i armen och inte orkar lyfta fullt ut med den. Han hade gipsskena i två till tre veckor och kunde under ett par månader inte göra något med armen. Enligt besked från hans sjukgymnast tar det minst ett år innan han är fullt återställd.

Tingsrättens bedömning

Utredningen visar att händelseförloppet utspelade sig i allt väsentligt som åklagaren påstått, nämligen att R.P. lämnade bussen och knuffade omkull J.K. med följd att denne bröt armen.

Den första frågan tingsrätten har att besvara är om gärningen skall bedömas som misshandel, dvs. om R.P:s uppsåt omfattade den skada som drabbade J.K. Omständigheterna är sådana att det kan uteslutas att R.P. verkligen ville orsaka J.K. armbrottet. Visserligen måste han ha räknat med att ett brott på armen kunde uppstå vid knuffen men det kan inte anses säkert att han skulle ha handlat som han gjorde om han haft full insikt om effekten av sitt handlande och det kan heller inte hållas för visst att han ställde sig helt likgiltig för skadan. Vid angivna förhållanden är det inte visat att R.P:s uppsåt omfattade den skada som drabbade J.K.

Återstår då att bedöma knuffen som uppenbarligen var ett uppsåtligt handlande från R.P:s sida. Denne har hävdat att han hade rätt att handla som han gjorde eftersom J.K. hindrade bussens fortsatta färd. Även om så var fallet, vilket kan betvivlas, har situationen inte gett R.P. rätt att använda våld mot J.K. vare sig som en nöd- eller nödvärnshandling eller till följd av de åligganden R.P. hade som busschaufför. När R.P. knuffade J.K. gjorde han sig därför skyldig till ofredande av denne och skall för detta dömas till ett bötesstraff.

- - -.

Domslut

Domslut

Med ogillande av åtalet för misshandel dömde tingsrätten R.P. enligt 4 kap. 7 § BrB för ofredande till 30 dagsböter å 50 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Ulla Wallén, referent, hovrättsassessorn Annika Friberg och nämndemannen Basile Antoniou) anförde i dom den 9 mars 2004:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har presenterats samma utredning som vid tingsrätten, varvid omförhör har ägt rum med där hörda personer.

R.P. har vidgått att han avsiktligt tilldelat J.K. en lätt knuff på bröstkorgen, som medfört att J.K. ramlat omkull på marken och tagit emot sig med handen i fallet. Av utredningen framgår att J.K. i fallet ådrog sig en fraktur i vänster handled. R.P. har gjort gällande att denna skada är att bedöma som ringa, varför han ej bör fällas till ansvar för vållande till kroppsskada.

Genom förhören med J.K. och M.S. är det utrett att den knuff som R.P. utdelade var mycket kraftig - av M.S. beskriven som brutal. Det har dock inte framkommit något som talar för att R.P. skulle ha haft för avsikt att skada J.K. Avsikten syns i stället ha varit att uttrycka missnöje med J.K:s handlande vid försöket att bli insläppt på bussen. Inte heller kan skadan anses vara en säker eller praktiskt taget oundviklig följd av knuffen. R.P. måste emellertid ha insett att det förelåg en avsevärd risk att en så kraftig knuff skulle medföra en skada av det slag som drabbade J.K. Av utredningen framgår vidare att R.P. handlade i en mycket upprörd sinnesstämning. Han har själv vidgått att han blev arg och uppgett bl.a. att han på väg tillbaka till bussen vände sig om mot J.K. och yttrade ”din djävla badboll”. Enligt M.S. rusade R.P. ut ur bussen och hötte han med näven över den omkullfallne J.K. Hans handlande visar enligt hovrättens mening att han var likgiltig för om J.K. skulle åsamkas skadan i armen.

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att situationen, även med den uppfattning R.P. haft härom, inte gett honom rätt att använda våld mot J.K. Han skall därför fällas till ansvar för misshandel.

Hovrätten ifrågasätter inte R.P:s uppgift att han i en stressad arbetssituation upplevt sig provocerad. Han har efter händelsen fått sluta sin timanställning som chaufför, och han är för närvarande sjukskriven på grund av psykiska problem. Påföljden bör med hänsyn till nämnda omständigheter bestämmas till villkorlig dom och dagsböter, trots att brottets art talar för fängelse som påföljd.

- - -.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens domslut i ansvarsdelen dömer hovrätten R.P. enligt 3 kap. 5 § BrB för misshandel till villkorlig dom jämte dagsböter 100 å 50 kr.

Hovrättslagmannen Per Eriksson, med vilken nämndemannen Berit Dahlbäck förenade sig, var skiljaktig och anförde följande.

R.P. har avsiktligt knuffat J.K. med följd att denne fallit omkull och därvid ådragit sig en fraktur i vänster handled. Det finns inget belägg för att R.P. avsett att åsamka J.K. denna skada.

Även om knuffen måste ha varit tämligen hård - vittnet M.S. har beskrivit den som ”brutal” - leder det för långt att dra slutsatsen att effekten, en armfraktur hos J.K., har varit praktiskt taget oundviklig.

På grund av det anförda är det inte visat att R.P. haft direkt uppsåt att misshandla.

Det kan inte heller slås fast att det funnits en avsevärd risk för den uppkomna skadan. Under alla omständigheter har R.P:s beteende inte varit sådant att man på grund därav, objektivt bedömt, kan utgå från att han varit likgiltig för följderna av sitt handlande.

Det finns således inget utrymme för att döma R.P. för uppsåtlig misshandel. R.P. kan därför, som tingsrätten funnit, inte dömas för ett allvarligare uppsåtligt brott än ofredande (jfr NJA 2002 s. 449).

Däremot har R.P. haft anledning att ta i beräkning att det funnits en risk för att den knuff han tilldelat J.K. kunde leda till en så allvarlig kroppsskada som en armfraktur. När han trots detta knuffat till J.K. har han följaktligen gjort sig skyldig till oaktsamhetsbrottet vållande till kroppsskada i enlighet med den åtalsjustering som åklagaren har gjort i hovrätten.

R.P. skall alltså dömas för ofredande och vållande till kroppsskada. Med hänsyn till att han kan ha upplevt sig provocerad och till att han sannolikt förlorat sin anställning till följd av det inträffade bör inte strängare påföljd än ett måttligt bötesstraff dömas ut.

Jag dömer således R.P. för ofredande och vållande till kroppsskada till 60 dagsböter å 50 kr.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Lennander, Victor, referent, Håstad, Nyström och Virdesten) meddelade den 11 november 2005 följande dom:

Domskäl

Av utredningen i målet framgår att R.P., såsom åklagaren påstått, uppsåtligen tilldelat J.K. en kraftig knuff med bägge händerna. Härigenom har R.P. handgripligen antastat J.K. på ett sätt som i sig är att bedöma som ofredande.

Utredningen visar vidare, som åklagaren också påstått, att J.K. på grund av knuffen fallit omkull och därvid brutit vänster underarm samt känt smärta. Åklagaren har förklarat att han inte gör gällande att J.K. åsamkats någon annan smärta än den som orsakats av armbrottet. Frakturen, som enligt ett i målet åberopat rättsintyg var att betrakta som lindrig och sannolikt inte skulle ge några framtida men, behandlades med gipsskena under två till tre veckors tid. J.K. har uppgivit att han kände konstant smärta i tre till fyra veckors tid samt att han upp till ett år efter händelsen kände smärta när han använde armen eller stötte till den.

Enligt 3 kap. 8 § BrB skall den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa dömas för vållande till kroppsskada. Den skada som J.K. drabbats av till följd av fallet kan inte betecknas som ringa i den mening som avses i paragrafen. Det får också anses stå klart att om en person knuffar någon annan på en asfalterad gångbana på det sätt som R.P. gjort, så innefattar det ett otillåtet risktagande i förhållande till skador av det slag som J.K. drabbats av. Då det i målet inte framkommit eller ens påståtts att det skulle föreligga några särskilda omständigheter som gör att skadan trots detta inte skulle anses ha orsakats av oaktsamhet, finns det i och för sig förutsättningar för att döma R.P. även för vållande till kroppsskada.

Åklagaren har emellertid gjort gällande att R.P. i stället för att dömas för ofredande och vållande till kroppsskada skall dömas för misshandel. En förutsättning för detta är att R.P:s uppsåt omfattat inte endast knuffen utan också den skada som J.K. fått till följd av knuffen.

Åklagaren har därvid inte gjort gällande att R.P. skulle ha handlat i avsikt att tillfoga J.K. ett armbrott eller någon annan sådan skada. Han har inte heller påstått att det skulle vara en praktiskt taget oundviklig följd av knuffen att J.K. skulle skadas på något sådant sätt och att R.P. skulle ha insett detta. Vad åklagaren gjort gällande är i stället att R.P. handlat med s.k. likgiltighetsuppsåt (jfr NJA 2004 s. 176) bestående i att han insåg risken för att J.K. skulle skadas på det sätt som han gjorde när han utdelade knuffen samt att han då också var likgiltig inför det förhållandet att knuffen skulle medföra en sådan effekt.

Som åklagaren anfört är en första förutsättning för att likgiltighetsuppsåt skall kunna anses föreligga i förhållande till en viss effekt att gärningsmannen vid gärningstillfället insett, eller med andra ord varit medveten om, att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en sådan effekt. Det är inte tillräckligt att en gärning innefattat ett otilllåtet risktagande, utan det måste ha varit fråga om ett medvetet risktagande i förhållande till effekten. Att gärningsmannen bort inse att det förelåg en risk för effekten eller att han vid eftertanke måste ha insett risken är alltså inte tillräckligt för att uppsåt skall kunna anses föreligga. Det saknar härvid betydelse att ett handlande utan eftertanke kan uppfattas som en långtgående likgiltighet inför de effekter som handlandet kan medföra. I detta hänseende skiljer sig inte likgiltighetsuppsåtet från vad som ansågs gälla för s.k. hypotetiskt eventuellt uppsåt (jfr NJA 2001 s. 115). Först om det står klart att det varit fråga om ett medvetet risktagande uppstår frågan om gärningsmannen därutöver också varit likgiltig i förhållande till ett förverkligande av effekten. Det kan noteras att de riktlinjer för bevisbedömningen som anges i NJA 2004 s. 176 avser den senare av dessa frågor.

R.P. har gjort gällande att han när han utdelade knuffen inte tänkte på risken att denna skulle kunna medföra en sådan skada som J.K. fick. Vad som framkommit i utredningen ger inte anledning att ifrågasätta detta. Några särskilda omständigheter som gör att R.P. måste anses ha handlat med insikt om risken, även om han inte särskilt tänkt på denna, har inte heller framkommit. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att det varken med hänsyn till J.K:s ålder eller några andra omständigheter som R.P. kunnat iaktta funnits anledning att antaga att J.K. kunde vara särskilt lättskadad.

Åklagaren har alltså inte visat att det från R.P:s sida varit fråga om något medvetet risktagande i förhållande till J.K:s skada. Någon annan grund än denna skada och den smärta som skadan förorsakat har inte åberopats till stöd för misshandelsåtalet. Åtalet för misshandel kan med hänsyn härtill inte vinna bifall.

Detta innebär att R.P. skall dömas för ofredande och vållande till kroppsskada. Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut

Domslut

Med ändring av hovrättens domslut såvitt avser frågorna om skuld och påföljd dömer HD R.P. enligt 4 kap. 7 § BrB för ofredande och enligt 3 kap. 8 § BrB för vållande till kroppsskada till 60 dagsböter å 50 kr.