NJA 2004 s. 479

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Staffan Widlund) anförde i dom den 9 december 2003, såvitt angick åtalspunkten 2 bl.a.:

Domskäl

Åtalspunkt 2

P.B. har bestritt ansvar för försök till mord. Han har erkänt att han huggit G.T. med kniv i ansikte och kropp och underkastat sig ansvar för grov misshandel.

- - -

Förutom de tilltalade och medtilltalade M.L. har på åklagarens begäran hörts som målsägande G.T. samt som vittnen ungdomarna B.A., T.J., T.L., F.W. och C.R. Vidare har på åklagarens begäran som partssakkunnig hörts underläkaren vid Rättsmedicinalverket i Linköping Calle Winskog.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett läkarutlåtande av doktor Bo Nilsson, ett rättsintyg utfärdat av överläkaren Jan Berglund och underläkaren Joen Ståhlbröst samt ett rättsmedicinskt yttrande av nämnde Calle Winskog, allt gällande de skador som G.T. tillfogats. Vidare har hon åberopat ett sakkunnigutlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium visande spår av blod från G.T. på byxor och munkjacka som P.B. respektive M.N. bar vid tillfället samt ett stort antal fotografier.

Syn har hållits på brottsplatsen.

Genom de hördas uppgifter har en tämligen samstämmig bild av händelseförloppet framkommit. Tingsrätten finner bl.a. följande klarlagt. P.B. och M.N. med andra vistades under kvällen den 19 september 2003 på fest hos en kamrat på Herrhagen i Karlstad. De drack öl. P.B. hade med sig den aktuella kniven och den kom att förevisas hos kamraten. M.N. såg kniven vid detta tillfälle. Den hade konstruktionen av en ”knogjärnskniv” med ett handtag att hålla inne i en knuten hand och ett blad att löpa mellan två fingrar i knogleden. Bladet har av flera bedömts till en längd av fem-sju centimeter, med skarpslipad egg och tandad motsida. Som närmare framgår under åtalspunkten 3 har kniven inte kunnat återfinnas. Strax efter midnatt kom P.B. och M.N., dock inte i varandras sällskap, till Kronoparkens centrum. De hade under kvällen och fram till den tidpunkten druckit sju-åtta flaskor starköl var. De var alkoholpåverkade. Vid Kronoparkens centrum uppehöll sig ett antal ungdomar, däribland samtliga vittnen. De kom att samlas i ett område kallat parken. Dit kom även i sällskap G.T. och hans yngre släkting T.J. samt dennes kamrat B.A. De båda sistnämnda liksom M.L. var nyktra. Övriga i målet hörda ungdomar var påverkade av alkohol. I ett inledande skede var situationen lugn och den aktuella kniven kom av någon att visas för bl.a. G.T. och T.J. G.T. var enligt egen uppgift alkoholpåverkad. Av andra har han beskrivits som full. En irriterad stämning uppstod i parken, främst till följd av att G.T. uttryckte sig provokativt och nedsättande om några närvarande flickor. M.N. och flickorna kom i ordväxling med G.T. Enligt B.A. skrek M.N. med syftning på G.T.: ”Ta bort honom annars smäller det.” B.A. och T.J. tog tag i G.T. och förde honom från parken mot en plantering vid Kronoparkens centrum. Ungdomsgänget följde efter. I närheten av planteringen började M.N. och G.T. att knuffa på varandra. De övriga kom att stå i en halvcirkel runt dem. P.B., som hittills inte utmärkt sig särskilt, stod intill M.N. P.B. hade troligtvis kniven i en bakficka. Han tog fram kniven och slog utan förvarning med kniven i högra handen mot G.T:s ansikte. Kniven träffade under vänster öga. T.J. har uppgett att P.B. i den situationen slog tre slag, som alla träffade G.T. i ansiktet och att han är fullständigt säker på uppgiften. De övriga hörda har sagt sig ha iakttagit endast ett slag. P.B. har uppgett att han endast minns ett slag som träffade ansiktet, men att han tror att han då utdelade två raska hugg med kniven. Olika uppgifter har framkommit om G.T. föll till marken av slaget. P.B. har uppgett att så var fallet och att M.N. när G.T. låg ner sparkat mot denne, men såvitt P.B. kunnat erinra sig utan att träffa. I vart fall tog G.T. händerna för ansiktet efter slaget och sprang sedan från platsen. Förutom P.B. har av de hörda endast C.R. uppgett att han såg kniven i detta skede. Inte någon har lämnat uppgift om att G.T. blödde på platsen. M.N. sprang efter G.T. P.B. och B.A. har uppgett att M.N. sparkade mot G.T., varvid P.B. varit osäker på om sparkar träffade och B.A. med säkerhet hävdat att de inte träffade. M.N. själv har sagt sig inte ha något minne av att han sparkat mot G.T., men att så kanske kan ha varit fallet. G.T. har klart uttryckt att han har förträngt det avgörande händelseförloppet, att hans bild är att han sprang ”i en svart tunnel med stenar”, men att han då tilldelades både slag och sparkar. Även P.B. upptog förföljande av G.T. och han sprang efter M.N. Då ropade C.R. med adress P.B.: ”Inte kniven”. M.L. har redovisat att han hörde yttrandet, men inte någon av de övriga. Förföljandet skedde på bussgatan alldeles söder om ICA-butiken och P.B. kom att passera M.N. Ungefär vid butikens sydvästra hörn hann P.B. ikapp G.T. och han stötte bakifrån kniven i dennes rygg. M.N. befann sig då enligt egen uppgift cirka fem meter bakom P.B. G.T. fortsatte, men P.B. och M.N. vände tillbaka samma väg längs bussgatan. P.B. har berättat att han inte tänkte något i samband med övergreppen mot G.T. och att han inte övervägde konsekvenserna av sitt handlande, men att han insåg att kniven var vass och farlig och att han var arg. G.T. var allvarligt skadad och han blödde rikligt. Han hade föresatsen att försöka ta sig till sin bostad i närheten. T.L. tog sin moped och körde en väg norr om ICA-butiken. Hans avsikt var att stoppa P.B. och M.N. om de fortsatte jagandet av G.T. T.L. kom i kontakt med G.T. nordväst om butiken. Då hade P.B. och M.N. vänt om och T.L. kunde inte se dem. T.L. såg att blod pulserade från G.T.:s ansikte och ner över bröstet. Enligt G.T. yttrade T.L.: ”Stick härifrån. De kommer efter dig. De kommer att döda dig.” T.L. har omvittnat att han inte minns att han yttrade något till G.T. Både han och G.T. har dock uppgett att G.T. försökte få åka med på mopeden. T.L. återvände till de övriga och G.T. gömde sig i ett buskage intill en husvägg. Efter en stund fortsatte G.T. mot bostaden. Han föll omkull flera gånger och blödde alltjämt mycket. Hans svåra belägenhet uppmärksammades och ambulans tillkallades. Han vistades på Centralsjukhuset i Karlstad under fyra dygn, varav drygt halva tiden på intensivvårdsavdelning. Ungdomsgänget med P.B. och M.N. samlades vid ett daghem och man kom överens om att inte yppa något om vad som hänt.

Vid läkarundersökning under den aktuella natten har G.T. uppvisat tre knivhuggsskador och dessutom en fraktur av näsbenet. I rättsintyget har knivskadorna beskrivits på följande sätt. 1. En halv cm nedom vänster öga ses ett 4x1,5 cm långt liggande skärsår parallellt med ögat som är hockeyklubbformat med liten utlöpare till vänster och ger en ingångsöppning till en sårkanal som sonderas ner till käkhålan. Vid skiktröntgen ses också en fraktur i främre käkhåleväggen samt nedre kanten till ögonhålan. 2. På vänster sida av halsen i höjd med ryggkota 2-3, cirka 2 cm nedom vänster öra och i höjd med dess främre kant ses ett 35x19 mm långt skärsår som initialt blöder ymnigt. Från såröppningen palperas en sårkanal med djup om ungefär 1 cm som sträcker sig framåt och uppåt. Ingen skada på stora halskärlstammen. 3. På ryggen mitt över kotpelaren i nivå med bröstkota 6-7 ses ett 31x10 mm stort skärsår med en sårkanal på djupet gående lite uppåt och in i vänster bröstkorgshalva mellan två revben. Det föreligger också en blödning i vänster bröstkorgshalva, man kan här dränera 400 ml färskt blod.

Enligt Calle Winskog har skadorna på den vänstra lungan varit livshotande och skulle om G.T. inte kommit under avancerad medicinsk vård kunnat leda till döden.

Det är visat att P.B. på tid och plats som åklagaren angett utdelat tre knivhugg mot G.T. och att huggen i tur och ordning träffat under vänster öga, på vänster sida av halsen och i ryggen in i vänster bröstkorgshalva. Det är inte helt klarlagt när under skeendet som hugget i halsen utdelats men i belysning av P.B:s och framför allt T.J:s uppgifter är mycket sannolikt att det skett omedelbart efter det första hugget i ansiktet. Det sista hugget har P.B. utdelat under jakt av G.T.

En förutsättning för att P.B. skall kunna dömas för mordförsök är att han handlat med uppsåt att döda. Det första angreppet har kommit plötsligt och överraskande. Det har inte föregåtts av hot eller andra yttranden från P.B. Även om P.B. använt ett livsfarligt föremål kan det inte slås fast att han i den situationen haft uppsåtet att döda.

Mer graverande för P.B. är att han, sedan han haft tid att besinna sig, springande förföljt G.T. och under jakten tilldelat honom ett tredje knivhugg i ryggen, vilket bedömts ha varit livshotande. Inte någon har emellertid kunnat uttala sig om hur angreppssättet tillgått och inte heller i denna situation eller därefter finns några yttranden från P.B. att söka ledning i. Såvitt framkommit har P.B. omedelbart efter hugget avbrutit sin attack och återvänt till de övriga i sällskapet. Sammantaget tillåter vad som framkommit inte heller i det senare momentet någon säker slutsats om att P.B. verkligen haft för avsikt att döda G.T. Det saknas också tillräckliga skäl för antagande att P.B. skulle ha handlat som han gjort, om han föreställt sig att knivhuggen skulle orsaka G.T:s död.

Av det sagda följer att P.B. inte kan dömas för försök till mord.

P.B:s brott är i stället att bedöma som misshandel, vilken skall rubriceras som grov eftersom den förövats med kniv och medfört livshotande skador.

- - -

Tingsrätten fann vidare att P.B. skulle fällas till ansvar för våld mot tjänsteman, vilket brott inte var att anse som ringa, och våldsamt motstånd (åtalspunkten 1) och för grov misshandel (åtalspunkten 4).

I fråga om påföljden antecknade tingsrätten att socialförvaltningen i Karlstads kommun hade lämnat yttranden beträffande samtliga tilltalade och föreslagit att de skulle överlämnas för erforderlig vård inom socialtjänsten enligt vårdplaner. Härefter anförde tingsrätten följande beträffande P.B.

P.B. fyllde 16 år för några dagar sedan. Han förekommer inte i belastningsregistret. Genom dom den 18 november 2003 förordnade Länsrätten i Värmlands län att P.B. skall beredas vård enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Rätten förordnade att domen skulle gälla omedelbart. P.B. vistas sedan den 13 oktober vid Folåsa behandlingshem. Efter uppdrag av socialförvaltningen genomgår han där en utredning med syftet att fastställa vilken vård som behövs för honom långsiktigt. Socialförvaltningen har yttrat att den inte kan precisera någon vårdform förrän utredningen är färdigställd. Vidare anges att P.B. för närvarande inte kan styra sitt beteende och att han behöver någon form av social kontroll eftersom risken för ett asocialt- och våldsbeteende bedöms vara överhängande. Förvaltningen bedömer vidare att vården med stor sannolikhet kommer att behöva pågå under en längre tid. Vid huvudförhandlingen är upplyst om att utredningen beräknas vara klar den 18 december 2003.

P.B. har gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt våldsbrott mot G.T. och han har endast tre veckor därefter återfallit i grov misshandel. Straffvärdet för den samlade brottsligheten är därmed så högt att endast ett längre fängelsestraff skulle ha kommit i fråga, om brotten hade begåtts av någon som fyllt 21 år. Även med beaktande av P.B:s ungdom anser tingsrätten att vård inom socialtjänsten inte utgör en tillräckligt ingripande påföljd för brotten. Inte heller skyddstillsyn är tillräckligt ingripande. På grund härav och då det inte finns särskilda skäl däremot bör påföljden bestämmas till sluten ungdomsvård. Vid fastställandet av påföljdens längd beaktar tingsrätten P.B:s ålder, den omständigheten att han sedan två månader vistats på Folåsa behandlingshem och förhållandet att villkorlig frigivning inte kommer att ske. Den slutna ungdomsvården bör därför pågå under sex månader.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde P.B. för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB, våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § BrB och våldsamt motstånd enligt 17 kap. 4 § BrB till sluten ungdomsvård i sex månader. I anslutning till åtalspunkterna 2 och 4 ålades P.B. att betala skadestånd till målsägandena.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Marianne Larsson, referent, hovrättsassessorn Jörgen Lundstedt och två nämndemän) meddelade dom den 13 februari 2004.

Hovrättens domskäl

I enlighet med tingsrättens dom har P.B. gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd (åtalspunkten 1) och grov misshandel (åtalspunkten 4).

När det gäller åtalet för försök till mord och grov misshandel (åtalspunkten 2) har nya förhör hållits med G.T. och P.B. Bandupptagningarna av förhören vid tingsrätten med M.N. och T.J. har spelats upp. Åklagaren har åberopat skriftlig bevisning.

Vad som sålunda och i övrigt förekommit i hovrätten föranleder inte någon annan bedömning i skuldfrågan än den tingsrätten gjort. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning i fråga om val av påföljd men anser att brottslighetens samlade straffvärde är något högre än vad tingsrätten funnit. Även med beaktande av P.B:s ringa ålder vid gärningstillfällena, den tid P.B. varit intagen på behandlingshem och det förhållandet att villkorlig frigivning inte sker från sluten ungdomsvård bör påföljdens längd bestämmas till åtta månader.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att tiden för den slutna ungdomsvården bestämdes till åtta månader.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Thorsson, Regner, referent, Nyström och Calissendorff) meddelade den 2 juli 2004 följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens i den delen icke överklagade dom har P.B. gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd samt grov misshandel. Frågan i målet är nu i första hand hur gärningen under åtalspunkten 2 skall bedömas.

Riksåklagaren har - mot bakgrund av rättsfallet NJA 2002 s. 449 och HD:s dom den 6 april 2004 i mål B 4189-03 - hävdat att det står klart att omständigheterna ger grund för slutsatsen att P.B. i den utsträckning som krävs för likgiltighetsuppsåt har insett risken för att målsäganden skulle komma att dö av knivhuggen och att dessa omständigheter i förening med P.B:s brist på besinning stöder slutsatsen att målsägandens död inte var ett vid gärningen relevant skäl för honom att avstå från knivhuggen. Enligt Riksåklagaren bör därför P.B. dömas för försök till mord.

Riksåklagaren har vid huvudförhandlingen i HD, förutom tidigare förebringad skriftlig bevisning, åberopat en bild i naturlig storlek av en kniv, som enligt P.B. är likadan som den han använde vid gärningstillfället. Kniven är försedd med ett T-format handtag med ett knivblad som är 7 cm långt och i stort sett triangelformat med en största bredd på 3 cm strax utanför handtaget. I övrigt har ingen ny bevisning tillkommit.

P.B. har vid huvudförhandlingen lämnat en berättelse som i allt väsentligt stämmer överens med vad tingsrätten antecknat i sin dom om händelseförloppet. Han har därvid tillagt följande. Han hade köpt kniven något år tidigare. Han samlade på knivar. När målsäganden och M.N. knuffades med varandra gick målsäganden plötsligt till attack mot M.N. P.B. slog då reflexmässigt mot målsäganden. Han kan inte säga varför han tog till kniven som han kanske hade i bakfickan, och han vet inte om han hade haft den i den slida som hörde till. M.N. är P.B:s kompis, och P.B. blev rädd därför att det blev rörigt på platsen. Han tappade kontrollen på grund av att han blev arg och tänkte inte på att det var farligt att använda kniven. Han hörde hur målsäganden skadades av det första hugget med kniven. Troligen skar han omedelbart därefter målsäganden också på halsen. Han såg inga skador på målsäganden innan denne sprang iväg. Han minns inte att någon ropat ”inte kniven” när han sprang efter målsäganden och vet inte varför han högg denne i ryggen. Han var ”blockerad” på grund av sin ilska och tänkte inte heller då på effekten eller att det var farligt. Det var först efter det tredje knivhugget som han kom till besinning och blev chockad av det han gjort. Han siktade inte när han högg utan slog bara till.

Det händelseförlopp som nu skall bedömas består av två särskiljbara delar där P.B. först tilldelat målsäganden två knivhugg mot ansikte och hals och sedan ytterligare ett i ryggen. Skadorna av de första huggen har visserligen varit allvarliga men såvitt framgår av utredningen inte livshotande. Det är främst det tredje knivhugget - vilket enligt det rättsmedicinska yttrandet var livshotande och skulle ha kunnat leda till döden om inte målsäganden kommit under avancerad medicinsk vård - som skulle kunna föranleda ansvar för försök till mord eller dråp. Det finns inte någon utredning som ger vid handen hur stor risken var för att målsäganden skulle avlida till följd av knivhugget i ryggen. Riksåklagaren har gjort gällande att det i ett fall som det förevarande inte har någon avgörande betydelse hur stor denna risk faktiskt varit. Det skulle enligt Riksåklagaren vara tillräckligt att det objektivt sett var ett livsfarligt handlande, att det saknas anledning att anta att gärningsmannen haft någon annan uppfattning om risken och vidare att gärningsmannen var likgiltig inför effekten.

Den avgörande frågan i målet är om P.B. när han utdelade det tredje knivhugget hade uppsåt att beröva målsäganden livet. Det har inte påståtts att han haft direkt eller indirekt uppsåt att döda denne, och det saknas anledning att anta att han föreställt sig att en dödlig effekt var praktiskt taget oundviklig. Uppsåt kan emellertid föreligga även om gärningsmannen endast insåg att det fanns en viss risk för att effekten skulle inträda. Enligt NJA 2002 s. 449 och HD:s ovannämnda dom den 6 april 2004 skall då vid uppsåtsbedömningen, förutom gärningsmannens insikt om risken för att en effekt skall inträda, det avgörande vara gärningsmannens inställning eller attityd vid gärningstillfället. Vidare framgår att utgångspunkten vid bevisbedömningen skall vara omständigheterna vid gärningen, att insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för effekten normalt är tillräcklig, att hänsynslöst beteende, upprörd sinnesstämning och gärningsmannens intresse i gärningen är omständigheter som kan göra att uppsåt får anses föreligga, även om det inte förelåg en mycket hög sannolikhet, samt att uppsåt i allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte varit avsevärd. Detta är emellertid riktlinjer som måste behandlas med försiktighet och urskillning, och omständigheterna i det enskilda fallet har betydelse, även vid ett impulsstyrt våldsbrott. I 2004 års avgörande hänvisade HD till rättsfallet NJA 1998 s. 86 enligt vilket angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka kan ges avgörande betydelse för uppsåtsbedömningen, när det är oklart hur stor sannolikheten rent faktiskt varit eller vad gärningsmannen föreställt sig om denna.

I P.B:s fall är det oklart hur stor sannolikheten faktiskt var att knivhuggen mot målsäganden skulle leda till döden och vilken föreställning P.B. hyste om dödsrisken. Typiskt sett kan dock åtminstone det tredje knivhugget anses ha inneburit en avsevärd risk för att målsäganden skulle berövas livet. När gärningsmannen som här var endast 15 år kan dock detta förhållande inte som ofta annars tas till intäkt för att han varit likgiltig inför effekten av sitt handlande. Det finns inget belägg för att P.B. hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen i nu aktuellt hänseende.

Sammantagna kan omständigheterna vid gärningen inte anses utvisa att det förelegat något sådant uppsåt vid gärningen som innebär att P.B. skall dömas för annat än grov misshandel.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.