lagen.nu

NJA 2009 s. 64

Mot en gäldenärs betalningsinvändning mot krav på betalning enligt ett skuldebrev invänder borgenären att han har avräknat betalningen mot en annan fordran. Gäldenären bestrider existensen av denna fordran. Fråga om bevisbördan.

Solna tingsrätt

A.K.J. förde vid Solna tingsrätt den talan mot A.A. som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Hans Cappelen-Smith) anförde följande i dom den 25 oktober 2006.

Yrkanden m.m.

Enligt ett den 7 juni 2004 dagtecknat skuldebrev förband sig A.A. att en månad efter uppsägning, dock tidigast den 7 september 2004, till A.K.J. betala 300 000 kr jämte ränta med 6 000 kr i månaden till dess betalning skedde. Den 21 juli 2004 insatte A.K.J. 25 000 kr på A.A:s konto i Föreningssparbanken, och den 23 juli samma år satte han in ytterligare 275 000 kr på samma konto.

Den 2 mars 2006 ansökte A.K.J. om föreläggande för A.A. att till honom betala dels 300 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 mars 2006 tills betalning skedde, dels 90 000 kr avseende upplupen ränta för tiden från den 7 juli 2004 till den 2 mars 2006. Vidare fordrade han ersättning för kostnaderna i målet om betalningsföreläggande. Det fordrade beloppet angavs avse lån enligt det ovannämnda skuldebrevet.

Sedan A.A. bestritt ansökan, överlämnades målet till tingsrätten.

I det överlämnade målet har A.K.J. - som han slutligen bestämt sin talan - yrkat förpliktande för A.A. att till honom betala 300 000 kr jämte ränta med två procent i månaden från den 7 juni 2004 tills betalning sker.

A.A. har bestritt käromålet men förklarat sig vitsorda yrkat belopp och ränta såsom i och för sig skäliga.

Utvecklande av talan

Till utvecklande av käromålet har A.K.J. anfört följande. I juni 2004 tog A.A. kontakt med honom och förklarade att han ville låna pengar för att genomföra en affär i Norge. De kom överens om att A.A. skulle få låna 300 000 kr på de i skuldebrevet upptagna villkoren, och skuldebrevet upprättades den 7 juni samma år. Lånelikviden utbetalades samma dag. Lånet förföll i sin helhet till betalning den 7 september 2004, men A.A. har inte erlagt vare sig kapital eller ränta.

A.A. har invänt följande. Det är riktigt att han lånade 300 000 kr på det sätt och under de villkor som A.K.J. påstått. Han återbetalade emellertid den 22 och den 23 februari 2005 350 000 kr till denne. Av detta belopp avsåg 300 000 kr kapitalbeloppet enligt skuldebrevet och 50 000 kr den avtalade räntan på detsamma.

A.K.J. har genmält följande. Det är riktigt att han de angivna dagarna mottog en betalning om sammanlagt 350 000 kr från A.A. Denna betalning avsåg emellertid bl.a. återbetalning av det belopp som han den 21 och den 23 juli 2004 satte in på dennes konto i Föreningssparbanken. Bakgrunden till dessa insättningar är följande. I juli 2004 blev han kontaktad av A.A. och en person vid namn R.F. De båda befann sig i Tyskland och ville låna pengar för att kunna genomföra affärer med bilar där. Om han lånade dem pengar, skulle han få del i deras vinst på affärerna. Han gick därefter med på att låna dem 300 000 kr. Av de 350 000 kr han erhöll i februari 2005 avsåg 300 000 kr återbetalning av det belopp han lånat ut, medan 50 000 kr avsåg hans del i vinsten.

A.A. har å sin sida genmält följande. R.F. är en gemensam bekant till honom och A.K.J. Under sommaren 2004 behövde R.F. pengar för att kunna genomföra en affär med ett parti kläder som skulle exporteras till Iran. Denne och A.A. tog därför kontakt med A.K.J. som de angivna dagarna i juli månad 2004 förde över sammanlagt 300 000 kr till A.A:s konto. Av nyssnämnda belopp utgjorde 50 000 kr ersättning för R.F:s kostnader i samband med transporten av klädpartiet. Återstående 250 000 kr utbetalades i form av postväxlar till säljaren av klädpartiet, A.B. med firma ABLO. Klädpartiet transporterades sedan till Iran där emellertid problem uppstod först med tullbehandlingen och sedan med avsättningen av kläderna. Klädpartiet finns sannolikt alltjämt osålt i Iran. Utbetalningen av 300 000 kr var en angelägenhet mellan A.K.J. och R.F. A.A. har endast tillhandahållit sitt konto i Föreningssparbanken för förmedling av pengarna. Det rörde sig inte om någon försträckning till honom. Han vet inte på vilka villkor A.K.J. tillhandahöll pengarna till R.F.; förmodligen rörde det sig om en investering där A.K.J. räknade med att få del i vinsten. A.A. handlade inte med bilar under 2004. Han köpte dock den 1 februari 2005 en husbil som han sedan sålde för att reglera skulden enligt skuldebrevet.

Domskäl

På A.K.J:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom.

Förhör under sanningsförsäkran har på A.A:s begäran hållits med honom, varjämte vittnesförhör på hans begäran hållits med O.N.

A.K.J. har berättat i överensstämmelse med sin sakframställning samt tillagt i huvudsak följande. Han driver ett åkeri. I juni 2004 tog A.A. kontakt med honom och berättade att han ville köpa ett parti persiska mattor som fanns i Norge och sedan föra in partiet till Sverige för försäljning. A.A. behövde låna pengar till affären, och de kom överens om den försträckning som dokumenterades i skuldebrevet. Efter den 7 juni 2004 hade han på nytt kontakt med A.A. Denne gör bilaffärer, i vilka han köper bilar i Tyskland och sedan säljer dem i Sverige. A.A. har då hjälp av O.N. som har ett företag i Huddinge. A.A. berättade att han och R.F. hade köpt ett större parti bilar och att han behövde hjälp med finansieringen av köpet. Bilarna skulle säljas i Sverige sedan de hade reparerats. A.K.J. lånade då pengar av sin bror och förde över dem till A.A:s konto. Eftersom han befann sig i Sverige och A.A. och R.F. i Tyskland, upprättades det aldrig något skuldebrev. Inte heller avtalades det någon förfallodag för denna försträckning. Han räknade med återbetalning med förtjänst när bilarna hade avyttrats. I februari 2005 fick han tillbaka det försträckta beloppet om 300 000 kr samt ytterligare 50 000 kr "för besväret". Det var inget tal från A.A:s sida om att det skulle röra sig om en återbetalning av hans skuld enligt skuldebrevet. Han vet inget om export av något klädparti till Iran. Han vet dock att A.A. gör många slags affärer. Han lånar ut pengar till olika personer; i vissa fall upprättar han reverser och i andra fall gör han det inte. - Han har inte betalat 200 000 kr till Iran för att underlätta försäljningen av klädpartiet. Han har inte fått någon betalning från A.A. om 5 500 euro och 50 000 kr.

A.A. har berättat i överensstämmelse med sin sakframställning samt tillagt i huvudsak följande. Han sålde husbilen i februari månad 2005 genom O.N:s förmedling. Med hjälp av köpeskillingen för husbilen betalade han sin skuld enligt skuldebrevet till A.K.J. O.N. verkställde betalningen direkt till dennes konto. Något meddelande om vad betalningen avsåg lämnades dock inte. Han har begärt att få tillbaka skuldebrevet av A.K.J. men denne har vägrat. Det var i början av juli 2004 som R.F. tog kontakt med honom och berättade om klädpartiet som den förstnämnde ville sälja i Iran. Han sade till R.F. att A.K.J. kunde vara villig att investera i klädpartiet. A.K.J. och R.F. besökte honom på hans lager. Han förklarade för A.K.J. att det behövdes 250 000 kr som betalning för klädpartiet och 50 000 kr för transporten av kläderna, vilka fanns i Düsseldorf. Han hade själv betalat handpenning för klädpartiet. A.K.J. förklarade att han skulle låna 300 000 kr av sin bror. A.K.J. skulle satsa detta belopp som en investering i klädpartiet, vilket skulle säljas med vinst. Denne skulle alltså köpa klädpartiet som R.F. skulle sälja i Iran för hans räkning. A.K.J. och R.F. skulle dela på vinsten av försäljningen. Sedan klädpartiet inköpts lyckades emellertid R.F. inte sälja detta. A.K.J. betalade ytterligare 200 000 kr för att få kläderna genom den iranska tullen. Av de 250 000 kr denne betalade för klädpartiet har A.A. återbetalat dels 5 500 euro, dels 50 000 kr. Han gjorde detta efter det att kläderna fastnat i tullen. Han kan dock inte erinra sig när, eller ens vilket år, detta skedde. I kontakt mellan honom och A.K.J. har den sistnämnde sagt sig vara lurad och tillagt att "När jag får 400 000 kr får Du skuldebrevet". Av de 400 000 kronorna skulle då 150 000 kr avse klädpartiet, 50 000 kr betalningen för R.F:s transportkostnader och 200 000 kr betalningen till den iranska tullen. A.A. köpte inte någon bil i Tyskland under år 2004.

O.N. har vittnat följande. Han har drivit en rörelse med bilverkstad och försäljning av begagnade bilar i Huddinge. Han har förmedlat bilaffärer för A.A:s räkning. A.A. köpte bilar i Tyskland som han sedan sålde i Sverige. Denne gjorde dock inte sådana affärer varje år, och han vet inte hur det förhöll sig år 2004. I februari 2005 sålde han en husbil åt A.A. Han fick i uppdrag att betala köpeskillingen till ett visst konto. Betalningen, som gjordes via Internet, skedde i två poster den 23 och den 24 februari 2005. A.A. sade något om att betalningen gällde en revers. Det stämmer att han senare upprättade ett intyg, dagtecknat den 25 februari 2005, enligt vilket de ifrågavarande betalningarna avsåg betalning av kapital och ränta på ett skuldebrev som upprättats den 7 juni 2004 med A.K.J. som borgenär och A.A. som gäldenär. Det var den sistnämnde som dikterade innehållet i intyget.

Tingsrätten gör följande bedömning.

I mål om krav på betalning på grund av försträckning åligger det borgenären att styrka sin fordran. Om han lyckas därmed, åvilar det gäldenären att styrka en invändning om betalning. Att bevisbördan åläggs gäldenären brukar i doktrinen motiveras med att det är lättare för denne att säkra bevisning om betalning genom att begära kvitto än det är för borgenären att bevisa att betalning inte skett.

I förevarande mål är det ostridigt att A.A. är betalningsskyldig för det i skuldebrevet upptagna kapitalbeloppet jämte ränta. Det är vidare ostridigt att han den 23 och den 24 februari 2005 betalat sammanlagt 350 000 kr till A.K.J. Frågan är då om han styrkt sitt påstående att han därigenom betalat den med käromålet avsedda fordringen.

Inledningsvis kan konstateras att parterna lämnat sinsemellan oförenliga uppgifter och att ingen av dem framstått som mer trovärdig än den andre. Vad som talar för A.A:s version av händelseförloppet är dels att det av honom erlagda beloppet svarar väl mot skuldebrevets kapitalbelopp jämte sex månaders ränta och dels att han för O.N. uppgivit att betalningen avsåg lösen av skuldebrevet. A.A. har emellertid - trots att det rört sig om ett stort belopp - inte begärt något kvitto av A.K.J. i samband med betalningen och synes inte ens ha underrättat denne om vad betalningen avsåg. Mot bakgrund av detta och med beaktande av att parterna i vart fall i juli månad 2004 haft andra affärer med varandra kan A.A. inte anses ha styrkt sin betalningsinvändning. På grund härav, och då tvist inte råder om yrkat belopp eller ränta, skall käromålet bifallas.

Domslut

Tingsrätten förpliktade A.A. att till A.K.J. betala 300 000 kr jämte ränta.

Svea hovrätt

A.A. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla A.K.J:s käromål.

A.K.J. bestred ändringsyrkandet.

Hovrätten (hovrättsråden Owe Hultin och Ulla Bergendal, referent, samt adjungerade ledamoten professorn Henrik Edelstam) anförde följande i dom den 19 oktober 2007.

Hovrättens domskäl

Var och en av parterna har åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som vid tingsrätten.

Förnyade förhör under sanningsförsäkran har hållits med parterna. De har väsentligen lämnat samma uppgifter som vid tingsrätten, dock har A.A. här uppgivit att A.K.J:s betalning i juli avsåg en investering i klädpartiet som skulle transporteras till Iran och att vinsten skulle delas lika mellan R.F., A.K.J. och A.A. Det vittnesförhör som vid tingsrätten hölls med O.N. har förebringats genom banduppspelning. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats här.

Utredningen är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten. Hovrätten gör följande bedömning.

Ostridigt har A.A. i juni 2004 lånat 300 000 kr av A.K.J. i enlighet med vad som anges i det av denne åberopade skuldebrevet. Ostridigt har A.K.J. därutöver till A.A. genom insättningar på dennes konto i juli 2004 betalat 300 000 kr. Parterna är emellertid oense om huruvida transaktionerna i juli givit upphov till någon fordran för A.K.J. gentemot A.A. Ostridigt har A.A. i februari 2005 betalat sammanlagt 350 000 kr till A.K.J.

A.K.J. har till stöd för käromålet åberopat den försträckning som ostridigt lämnats och som kommit till uttryck i skuldebrevet. A.A. har bestritt under påstående att betalning skett. Tvisten gäller frågan om A.A:s betalningar i februari 2005 avsett den fordran som upptas i skuldebrevet.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det åligger A.A. att visa att hans betalning avsåg den fordran som upptas i skuldebrevet. Det är ostridigt att A.K.J. i juli 2004 hade överfört ytterligare 300 000 kr till A.A. men parterna är oense i fråga om karaktären av den transaktionen. Annat har dock inte framkommit än att fråga var om ytterligare ett mellanhavande av ekonomisk art mellan parterna. Det kan därför inte anses ha varit uppenbart för A.K.J. att A.A:s betalning avsåg den fordran som upptas i skuldebrevet. A.A. som enligt 9 kap. 5 § HB i och för sig hade rätt att destinera sin betalning, har inte visat att han underrättat A.K.J. om vad betalningen avsåg. A.A. har inte heller uppvisat något kvitto och skuldebrevet finns alltjämt i A.K.J:s besittning. Hovrätten finner därför i likhet med tingsrätten att A.A. inte visat att han betalat den fordran som avses med skuldebrevet. Tingsrättens dom ska således fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen

A.A. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet.

A.K.J. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Maria Hallqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Enligt ett skuldebrev daterat den 7 juni 2004 förband sig A.A. att en månad efter uppsägning, dock tidigast den 7 september 2004, betala 300 000 kr jämte ränta till A.K.J. Den 21 och den 23 juli samma år satte A.K.J. in ytterligare sammanlagt 300 000 kr på A.A:s bankkonto. Den 22 och den 23 februari 2005 betalade A.A. 350 000 kr till A.K.J.

A.K.J. har i målet yrkat betalning enligt skuldebrevet. A.A. har invänt att han reglerat skulden genom betalningarna i februari 2005. A.K.J. har emellertid genmält att de betalningarna avsåg de belopp som sattes in på A.A:s konto i juli 2004, vilka insättningar enligt A.K.J. också utgjorde ett lån till A.A. A.A. har bestritt att han skulle ha lånat pengar av A.K.J. vid mer än ett tillfälle och har hävdat att A.K.J. genom insättningarna i juli investerade i ett klädparti, varvid A.A. endast tillhandahöll sitt bankkonto för förmedling av pengarna.

Frågan i målet är hur bevisbördan bör placeras mellan parterna när borgenären - mot gäldenärens betalningsinvändning - genmäler att en i och för sig ostridig betalning avsett en annan fordran än den som omfattas av käromålet.

I en rättegång om betalning på grund av försträckning är borgenären normalt skyldig att styrka sin fordran (se NJA 1975 s. 577). Detta ligger i linje med den s.k. bevissäkringsteorin som innebär att bevisbördan läggs på den part som typiskt sett har betydligt lättare än motparten att säkerställa bevisning. En borgenär kan exempelvis se till att det upprättas ett skuldebrev mellan parterna. På motsvarande sätt måste den som invänder att en skuld har betalats kunna visa detta, exempelvis genom att uppvisa ett kvitto på betalningen. Att gäldenären har bevisbördan för att betalning har skett anses även gynna omsättningsintresset i samhället, dvs. det motsatta förhållandet skulle kunna minska villigheten att ge krediter utan säkerhet. (Jfr t.ex. Ekelöf och Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992, s. 62 och 89 ff., och Fitger, Rättegångsbalken, suppl. 50 mars 2006, s. 35:12 f.)

Den omständigheten att gäldenären har bevisbördan för att betalning har skett hindrar inte att bevisskyldigheten kan växla mellan parterna med hänsyn till den bevisning som lagts fram av dem under processens gång. Om en gäldenär uppvisar kvitto på betalningen, men borgenären lyckas förebringa viss bevisning för att kvittot hänför sig till en annan fordran än den varom fråga är i målet, kan detta medföra att bevisbördan "återgår" till gäldenären. Det är då tillräckligt att borgenärens motbevisning har den styrkan att det inte längre framstår som "styrkt" utan endast t.ex. som "sannolikt" att gäldenären har betalt. Genom rättens slutliga avvägning av all den bevisning som lagts fram i målet avgörs frågan om gäldenären fullgjort sin bevisbörda. (Jfr angående den s.k. falska bevisbördan t.ex. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 120, Ekelöf och Boman, a.a. s. 63 ff., samt NJA 2006 s. 367.)

Gäldenärens bevisskyldighet för att betalning har skett förutsätter dock att borgenären dessförinnan har styrkt sin fordran. Gäldenärens bevisbörda i detta avseende kan alltså aldrig innebära att gäldenären måste styrka betalning av en fordran som borgenären inte har visat att han har. Om borgenären genmäler att en ostridigt erlagd betalning avser en annan fordran än den som omfattas av käromålet, måste borgenären kunna styrka också detta andra fordringsförhållande mellan parterna (jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 199 f.).

I enlighet med det anförda är A.K.J. således skyldig att visa att insättningarna av 300 000 kr på A.A:s konto i juli 2004 utgjorde en försträckning till den senare. A.K.J. har inte åberopat någon bevisning i HD. Han har anfört att de i målet ostridiga omständigheterna - att han till A.A. har utbetalat två belopp om vardera 300 000 kr, att han har reversen i behåll, att A.A. betalat ett belopp om 350 000 kr samt att A.A. gjort det utan att ange vad betalningen avsåg - innebär att det uppkommit ett andra fordringsförhållande mellan parterna genom nämnd insättning i juli samt att han haft rätt att avräkna den erlagda betalningen mot denna andra fordran.

Mot A.A:s bestridande och version av vad insättningarna i juli avsåg kan inte slutsatsen dras att även dessa utgjorde en försträckning till A.A. Vid dessa förhållanden har A.K.J. inte visat att han haft mer än en fordran på A.A. som den ostridiga betalningen kunnat avse. Eftersom A.K.J. således fått betalt för den fordran han gör gällande i målet skall käromålet ogillas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD käromålet.

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad och Lena Moore) meddelade den 19 februari 2009 följande dom.

Domskäl

Det är ostridigt att A.A. enligt ett skuldebrev daterat den 7 juni 2004 utfäst sig att betala 300 000 kr, jämte ränta, till A.K.J. Det är vidare ostridigt att A.A. den 22 och 23 februari 2005 betalat 350 000 kr till A.K.J.

I målet har A.K.J. yrkat betalning för sin fordran enligt skuldebrevet. A.A. har invänt att han reglerat skulden genom betalningarna i februari 2005. A.K.J. har häremot hävdat att han avräknat den betalning A.A. erlade på en annan fordran som han också hade på denne.

Frågan i målet är om A.A:s betalningsförpliktelse enligt skuldebrevet kvarstår eller om den bortfallit genom betalningarna i februari 2005.

I de fall där en borgenär har två (eller flera) fordringar på samma gäldenär och gäldenären erlägger en betalning avgörs frågan vilken fordran som därigenom blir betald enligt reglerna om den s.k. avräkningsordningen. När det gäller frivillig betalning innebär dessa regler i huvuddrag följande. Finns inget bindande avtal mellan parterna om avräkningsordningen har gäldenären rätt att destinera sin betalning till en viss skuld, dock med den begränsningen att förfallen skuld måste betalas före icke förfallen och ränta före kapital, se 9 kap. 5 § HB. Om gäldenären inte utnyttjar sin valrätt är principen att befogenheten att, med samma begränsning, bestämma avräkningsordningen övergår till borgenären. (Se närmare t.ex. NJA 1989 s. 177 och 1958 s. 117, Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s. 162 f., Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996 s. 136 f. samt Mellqvist och Persson, Fordran & skuld, 8 uppl. 2007 s. 84 f.) Om destination inte har skett är alltså huvudregeln att borgenären får välja vilken av fordringarna som betalningen skall avräknas på och således vilken av fordringarna som skall anses vara betald.

Det sagda innebär i förevarande fall att A.K.J. - om han när betalning skedde hade två fordringar på A.A. - enligt huvudregeln hade rätt att avräkna den betalning som A.A. erlagt på vilken av fordringarna han ville, under förutsättning att A.A. inte kan anses ha destinerat sin betalning till skuldebrevsfordringen.

A.A. har bestritt att A.K.J. har haft någon annan fordran mot honom än den enligt skuldebrevet och anfört att han därför inte haft anledning att särskilt destinera de betalningar han gjorde i februari 2005.

Om den fordran som avräkning påstås ha skett emot är omtvistad måste bevisbördan för fordringens existens - i överensstämmelse med den allmänna regeln att det åligger en borgenär att styrka sin fordran, se t.ex. NJA 1975 s. 577, eftersom han typiskt sett har betydligt lättare än motparten att säkerställa bevisning - ligga på borgenären själv. En motsatt regel skulle tvinga en gäldenär att alltid, även om han bara har en enda skuld, antingen destinera sin betalning eller begära att få betalningens ändamål specificerat i ett kvitto (jfr Rodhe, a.a. s. 199 f.).

Beträffande denna andra fordran som A.K.J. påstår sig ha mot A.A. är det ostridigt att A.K.J. den 21 och 23 juli 2004 har satt in sammanlagt 300 000 kr på A.A:s bankkonto. Parterna har emellertid olika mening om vad dessa insättningar avsåg. A.K.J. har påstått att insättningarna utgjorde ett lån till A.A. medan A.A. har påstått att A.K.J. genom insättningarna investerat i ett klädparti, varvid A.A. endast tillhandahöll sitt bankkonto för förmedling av pengarna. A.K.J. har inte åberopat någon bevisning i HD.

Mot A.A:s bestridande och version av vad insättningarna i juli 2004 avsåg kan inte slutsatsen dras att även dessa utgjorde en försträckning till A.A. eller att de på annat sätt medfört att A.A. skulle vara skyldig att betala ett motsvarande belopp till A.K.J. Vid dessa förhållanden har A.K.J. inte visat att han haft den fordran på A.A. mot vilken den påstådda avräkningen skulle ha gjorts. Då A.K.J. inte riktat någon annan invändning mot att A.A:s betalningsskyldighet bortfallit genom betalningen i februari 2005 skall käromålet ogillas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD käromålet.

Referenten, justitierådet Severin Blomstrand, var av skiljaktig mening beträffande motiveringen på det sätt som framgår av följande yttrande.

Jag ansluter mig i huvudsak till föredragandens betänkande fram till och med det stycke som slutar med "- - - samt NJA 2006 s. 367).". Därefter borde domskälen enligt min mening ha följande lydelse.

Som grund för sitt bestridande av A.K.J:s krav på betalning enligt skuldebrevet har A.A. påstått att han har betalat sin skuld. Med hänsyn till vad han har åberopat till stöd för betalningsinvändningen är utgångsläget att invändningen får anses vara styrkt. När A.K.J. hävdar att betalningen gällde någonting annat än skulden enligt skuldebrevet, innebär det att han bestrider att A.A. har betalat den skulden. Vad han åberopar syftar alltså till att minska bevisvärdet av vad A.A. har åberopat till stöd för sitt påstående så att bevisbördan - i enlighet med det nyss anförda - återgår till denne. Frågan är därmed om det som A.K.J. har åberopat medför att det vid en samlad bedömning måste anses att A.A:s påstående om betalning av skulden enligt skuldebrevet inte är styrkt.

Till stöd för sin ståndpunkt har A.K.J. åberopat de i målet ostridiga omständigheterna att han till A.A. har betalat två belopp om vardera 300 000 kr, att han har skuldebrevet i behåll, att A.A. har betalat ett belopp om 350 000 kr samt att A.A. har gjort det utan att ange vad betalningen avsåg. Enligt A.K.J. innebär dessa omständigheter att det har uppkommit ett andra fordringsförhållande mellan parterna och att han har haft rätt att avräkna A.A:s betalning mot denna andra fordran. A.K.J. har inte åberopat någon bevisning i HD.

A.A. har för sin del åberopat bl.a. att han har undertecknat ett skuldebrev avseende den första betalningen men inte avseende den andra betalningen och att hans betalning om 350 000 kr svarar väl mot betalningsskyldigheten, inklusive ränta enligt skuldebrevet.

Någon slutsats om vad A.K.J:s andra betalning avsåg kan inte dras av de åberopade ostridiga omständigheterna. Med tanke på att borgenären i ett kravmål normalt har att styrka sin fordran bör det krävas av A.K.J. att hans version stöds av handfast bevisning för att bevisbördan skall återgå till A.A. Vad A.K.J. har anfört rubbar alltså inte bevisvärdet av vad A.A. har åberopat till stöd för sin invändning om att han har betalat den fordran som A.K.J. gör gällande i målet. Käromålet skall därför ogillas.

HD:s dom meddelad: den 19 februari 2009.

Mål nr: T 4474-07.

Lagrum: 9 kap. 5 § HB.

Rättsfall: NJA 1958 s. 117, NJA 1975 s. 577, NJA 1989 s. 177.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2009-02-19
Målnummer
T4474-07
Lagrum
9 kap. 5 § handelsbalken (1736:0123 s. 2)
Rättsfall
NJA 1958 s. 117
NJA 1975 s. 577
NJA 1989 s. 177
Sökord
Bevisbörda
Avräknigsordningen
Fordran
Betalning
Skuldebrev
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation