NJA 2009 s. 832

D.B. överklagade i Svea hovrätt i skadeståndsfrågan. U.A. ansökte om rättshjälp och begärde att advokaten M.S.-J., som i tingsrätten varit offentlig försvarare för U.A., skulle förordnas som rättshjälpsbiträde.

Hovrätten (tf. hovrättslagmannen Lars Lundgren, hovrättsrådet Kenneth Nordlander och t.f. hovrättsassessorn Chris Stattin, referent) meddelade i frågan om rättshjälp den 5 februari 2008 följande beslut.

Enligt 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl i en angelägenhet som i tingsrätt ska avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB. I tingsrätten behandlades det aktuella enskilda anspråket i samband med brottmålet mot U.A. Värdet av vad som yrkas överstiger uppenbart inte hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Målet skulle således i tingsrätten handlagts enligt 1 kap. 3 d § RB, om det inte behandlats i samband med brottmålet. Någon undantagssituation som anges i nämnda paragrafs andra stycke är inte aktuell. Under sådana förhållanden kan U.A:s begäran om rättshjälp i hovrätten bifallas endast om det föreligger särskilda skäl. Hovrätten anser inte att sådana skäl finns i detta fall.

U.A:s ansökan om rättshjälp avslås.

U.A. överklagade och yrkade att hon skulle beviljas rättshjälp i hovrättens mål och att advokaten M.S.-J. skulle förordnas till rättshjälpsbiträde.

Målet avgjordes efter föredragning

Föredraganden, rev.sekr. Joanna Gerholm, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

Målet i hovrätten rör i sak skadestånd på grund av brott. Det yrkade beloppet uppgår till 10 000 kr jämte ränta från den 21 september 2006. Skadeståndstalan har i tingsrätten handlagts tillsammans med ett brottmål som ett enskilt anspråk (22 kap. 1 § RB). Tingsrättens mål har avgjorts efter huvudförhandling med den sammansättning som stadgas i 1 kap. 3 b § första stycket RB. Tingsrättens dom i brottmålet har överklagats endast beträffande det enskilda anspråket.

Hovrätten har vid sin prövning av rättshjälpsfrågan tillämpat 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619) som stadgar att rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en angelägenhet som i tingsrätt ska avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB (s.k. FT-mål). Enligt huvudregeln i första stycket i det senast nämnda stadgandet ska tingsrätten i tvistemål där förlikning om saken är tillåten alltid ha en sådan sammansättning, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (i detta fall 20 550 kr). Med värde avses enligt tredje stycket i stadgandet det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande.

Skadeståndstalan är i hovrätten upplagd som ett FT-mål och handläggs enligt vad som framgår av handlingarna i hovrättens akt som ett sådant mål.

De frågor som HD har att pröva är dels om 11 § 4 rättshjälpslagen är tilllämplig i tvistemål angående skadeståndstalan på grund av brott som har fullföljts genom att tingsrättens dom i brottmålet överklagats endast beträffande det enskilda anspråket, dels vilken handläggningsform som ska tilllämpas i hovrätten vid sådan fullföljd.

Om en brottmålsdom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk ska målet i hovrätten enligt 51 kap. 30 § RB behandlas som tvistemål. Ett sådant tvistemål ska i hovrätten handläggas som ett ordinärt tvistemål, s.k. T-mål, och inte som ett FT-mål, oavsett det yrkade beloppets storlek. Detta följer av att målet i tingsrätten inte har handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB utan i den för brottmål stadgade ordningen (se prop. 1993/94:26 s. 30 samt Renfors och Sverne Arvill, Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd, 2 uppl., 2006 s. 247). Att denna måltyp ska betecknas som T-mål i hovrätten och inte som FT-mål följer av 4 § första stycket förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol och Domstolsverkets föreskrifter om beteckningar på mål och ärenden i allmän domstol, DVFS 1998:13. Skadeståndsmålet i hovrätten – i vilket rättshjälpsfrågan uppkommit – ska därför rätteligen betecknas och handläggas som T-mål.

Redan av ordalydelsen i 11 § 4 rättshjälpslagen följer att en förutsättning för att stadgandet ska vara tillämpligt är att den rättsliga angelägenhet som målet rör i tingsrätten avgjorts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB. När en skadeståndstalan har fullföljts genom att en brottmålsdom överklagats endast beträffande det enskilda anspråket har saken avgjorts av tingsrätten i annan sammansättning (1 kap. 3 b § RB) och sådana mål ska i hovrätten betecknas och handläggas som T-mål. Av det sagda följer att 11 § 4 rättshjälpslagen inte är tillämplig i dessa fall.

I detta fall har hovrätten vid sin prövning av rättshjälpsfrågan felaktigt förutsatt att 11 § 4 rättshjälpslagen varit tillämplig. Hovrättens misstag i fråga om tillämplig handläggningsform är att anse som rättegångsfel (se NJA 1982 s. 723 och 1984 s. 290). Handläggningsformen har betydelse för frågan om ersättning för rättegångskostnader (se 18 kap. 8 a § RB). Vid sådant förhållande bör också en förnyad prövning av rättshjälpsfrågan ske i hovrätten. Förutsättningar för undanröjande av hovrättens beslut och återförvisning av målet till hovrätten får därmed anses föreligga (jfr NJA 1989 s. 646).

Parterna bör i hovrätten beredas tillfälle att yttra sig i fråga om byte av handläggningsform (se NJA 1986 s. 28).