NJA 2010 s. 27

Kommanditbolaget Bojen 1 förde vid Halmstads tingsrätt den talan mot Halmstads kommun som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Bengt Johansson, Gert Råberg och Lars Angemark) anförde i dom (mellandom) den 15 januari 2007 bl.a.:

Yrkanden m.m.

Kommanditbolaget Bojen 1, bolaget, har yrkat att tingsrätten skall förplikta Halmstads kommun, kommunen, att till bolaget betala skadestånd med 2 927 932 kr jämte ränta.

Kommunen har bestritt käromålet.

Bolaget har gjort gällande att kommunen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall ersätta bolaget den förmögenhetsskada som kommunen vållat bolaget genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i samband med bolagets överlåtelse av fastigheten Halmstad Bojen 1 till ett annat bolag, Dragvägen i Halmstad AB, inom samma koncern, Aliptus-koncernen.

Parterna har enats om att tingsrätten i mellandom skall pröva frågan huruvida skadeståndsskyldighet föreligger - - -.

Bolaget har nu yrkat att tingsrätten skall fastställa att kommunen är skadeståndsskyldig mot bolaget på grund av dess utövande av förköp av fastigheten Halmstad Bojen 1 enligt kommunfullmäktiges beslut den 22 maj 2003 och ansökan om tillstånd den 2 juli 2003.

Kommunen har bestritt skadeståndsskyldighet.

Bolaget har till utveckling av sin talan anfört

Fastigheten Halmstad Bojen 1 är belägen i ett industriområde intill Nissan och används för närvarande som industri- och kontorshotell. Aliptus-koncernen förvärvade fastigheten 1986 genom bolaget. Kommunen avstod då från förköp av fastigheten. För fastigheten gäller en detaljplan från 1966 vars genomförandetid utgått. Under tiden 1987- 1992 fanns inom kommunen en projektgrupp, som arbetade med målet att detaljplanen skulle ändras så att bostäder skulle kunna byggas på fastigheten. Arbetet hade kommit ganska långt men 1991 aktualiserades ett annat projekt, Gamletull, och detta prioriterades, varför planarbetet avseende kvarteret Bojen lades på is. Den 25 juni 2001 gjorde bolaget en framställning till kommunen om en planändring för att kunna bebygga fastigheten med bostäder. Trots påminnelser från bolagets sida lämnade kommunen bolagets framställning utan åtgärd. Under hösten 2002 planerade Aliptus-koncernen att sälja fastigheten. För att få ut så mycket kapital som möjligt kom bolaget fram till att bästa sättet var att överlåta fastigheten till ett aktiebolag och sedan sälja aktierna i detta. En fråga som aktualiserades var hur kommunens rätt till förköp av fastigheten skulle hanteras. Enligt 4 § förköpslagen finns en möjlighet att få ett förhandsbesked från kommunen angående en tillämnad fastighetsförsäljning. I enlighet härmed ingav bolaget den 11 februari 2003 en begäran om förhandsbesked. I sin begäran redogjorde bolaget för villkoren för överlåtelsen med avseende på dels närståendeförhållandet mellan säljare och köpare och dels köpeskillingen, som inte var marknadsmässig utan motsvarade fastighetens bokförda värde. Av de ingivna handlingarna måste det ha stått klart för kommunen att det var familjen L. som företrädde koncernen. Kommunen vägrade dock, trots de underhandskontakter som förekom, att ge något förhandsbesked utan krävde ett upprättat köpekontrakt. Bolaget accepterade kommunens krav och upprättade ett köpekontrakt, som jämte behörighetshandlingar ingavs till kommunen den 19 mars 2003. I köpekontraktet företräds både köpare och säljare av M-eL. Köpekontraktet är mycket kortfattat och saknar en lång rad klausuler som normalt finns med i köpekontrakt avseende industrifastigheter. Genom köpekontraktet jämte uppgifterna i den begäran om förhandsbesked som bolaget tidigare hade ingivit kan kommunen inte ha undgått att förstå att det var ett speciellt avtal. Samtliga involverade bolag har som företrädare M-nL. och M-eL. M-nL. är son till M-eL. och S.L. Den 26 mars 2003 begärde kommunen komplettering i form av hyreskontrakt för fastigheten. Den 10 april 2003 ingav S.L. begärda handlingar jämte kopia av skuldebrev och följebrev i vilket betonades att överlåtelsen var en internförsäljning och att köpeskillingen för fastigheten motsvarade det bokförda värdet och inte marknadsvärdet. Sedan dessa handlingar hade ingivits förekom inte några kontakter mellan bolaget och kommunen, varför bolaget utgick ifrån att kommunen inte behövde flera handlingar och att kommunen inte skulle utöva förköp. Frågan behandlades den 23 april 2003 i fastighetsnämnden. I protokollet från fastighetsnämndens sammanträde har antecknats att Aliptus AB, som till 100 procent ägs av M-nL., har tre helägda dotterbolag, varav två helt och hållet äger KB Bojen 1, och att överlåtelsen skall ske till ett nytt helägt bolag samt att ägarna anser att överlåtelsen är en internöverlåtelse till ett pris understigande marknadspriset. Fastighetsnämnden beslutade att hänskjuta ärendet till kommunstyrelsen. En kort tid före det sammanträde i kommunstyrelsen, vid vilket ärendet skulle behandlas, framkom att den politiska majoriteten i kommunen avsåg att utnyttja rätten till förköp. Bolaget skickade därför den 19 maj 2003 per telefax ett brev till kommunstyrelsen i vilket redogjordes för förhållandet mellan säljare och köpare, köpeskillingens storlek samt innehållet i 9 § förköpslagen. Följande dag behandlades ärendet i kommunstyrelsen, som beslutade att rekommendera kommunfullmäktige att kommunen inte skulle utöva sin förköpsrätt. Med det underlag kommunen hade borde kommunen vid en objektiv och opartisk behandling utgått ifrån att det var fråga om ett närståendeförhållande i enlighet med vad bolaget påstått och att priset understeg marknadspriset. Kommunen borde därför ha insett att 9 § 1 st. 4 p. förköpslagen var tillämplig. Den 22 maj 2003 beslutade kommunfullmäktige att kommunen skulle förköpa fastigheten varefter inskrivningsmyndigheten underrättades därom. Anteckning i inskrivningsregistret skedde den 2 juni 2003. Bolaget bestred kommunens beslut om förköp till inskrivningsmyndigheten den 11 juni 2003. Kommunen ansökte om tillstånd till förköp hos regeringen den 2 juli 2003. I egenskap av remissinstans gjorde länsstyrelsen en utredning. Bolaget fick i samband därmed tillfälle att yttra sig och avgav den 9 december 2003 ett yttrande i vilket ägarförhållandena inom Aliptus-koncernen ånyo utreddes. Yttrandet innehöll även en i juni 2003 utförd värdering av fastigheten enligt vilken fastighetens värde vid tidpunkten för överlåtelsen uppgick till 12 500 000 kr. Länsstyrelsen avgav ett yttrande till regeringen den 12 februari 2004 och konstaterade att det på grund av intressegemenskapen mellan köpare och säljare skulle vara oskäligt att tillåta förköp och att marknadsvärdet hade bestämts på icke marknadsmässiga grunder samt avstyrkte bifall till kommunens tillståndsansökan. Trots att länsstyrelsen hade avstyrkt bifall till kommunens ansökan och det fanns starka skäl för kommunen att återkalla sin ansökan stod kommunen fast vid sitt beslut. Den 14 april 2004 avgav kommunen ett yttrande till regeringen i vilket kommunen framförde att den inte hade uppfattat att säljare och köpare ägdes av samma person. Mot bakgrund härav avgav bolaget ett yttrande till regeringen den 19 maj 2004 och klargjorde ägarförhållandena. Den felaktiga uppgift som bolaget tidigare hade lämnat angående ägarförhållandena, nämligen att det köpande bolaget ägdes direkt av M-nL. och inte av Aliptus, saknar emellertid betydelse enär M-nL. ändå äger samtliga bolag. Den 23 augusti 2004 ingav bolaget ett intyg utvisande att Aliptus-koncernen hade slutit avtal med ByggSjögren i Halmstad AB om överlåtelse av samtliga aktier i det köpande bolaget Dragvägen i Halmstad AB genom ett avtal i vilket fastigheten värderades till 14 500 000 kr. Inte heller detta intyg fick kommunen att tänka om och återkalla sin ansökan om tillstånd till förköp. I beslut den 9 december 2004 avslog regeringen kommunens ansökan om tillstånd till förköp med motiveringen att det i ärendet var utrett att det förelåg en sådan intressegemenskap mellan säljare och köpare som avses i 9 § 1 st. 4 p. förköpslagen och att det därför fick anses vara oskäligt med förköp. Kommunens agerande innebar en fördröjning av överlåtelsen av fastigheten med ett år och nio månader. Kommunen har agerat på olika sätt i olika ärenden angående förköp, vilket kommunens avstående av förköp då det gäller fastigheten Beckbrännaren 1 visar. Denna fastighet är belägen inom samma område och var 2003 föremål för en överlåtelse inom HSB-sfären.

Kommunen har till följd av fel eller försummelse i sin myndighetsutövning vid handläggningen av förköpsärendet - såväl vid dess egen handläggning vid utövandet av förköp av fastigheten enligt kommunfullmäktiges beslut den 22 maj 2003 som under tillståndsprövningen i regeringen till följd av dess ansökan om tillstånd till förköp den 2 juli 2003 - skadat bolaget och är därför enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skadeståndsskyldig mot bolaget på grund av följande.

I första hand på grund av felaktig rättstillämpning genom att kommunen fattat beslut om att utöva förköpsrätt och fullfölja ansökan om tillstånd till förköpet hos regeringen trots att kommunen hade full information om den intressegemenskap som förelåg mellan säljare och köpare och kände till att köpeskillingen inte var marknadsmässig. Dessa omständigheter medför att förköp enligt en enhetlig och fast rättstilllämpning anses oskäligt.

I andra hand på grund av fel och försummelse genom att underlåta att uppfylla sin service- och utredningsskyldighet och åsidosätta objektivitet och opartiskhet i sin myndighetsutövning genom att inte på eget initiativ införskaffa utredning om den ansåg att det fanns oklarheter i det underlag som presenterades av bolaget.

För det fall att tingsrätten inte skulle finna att kommunen redan i sin handläggning till och med dess anmälan om beslutet att utöva förköpsrätt till inskrivningsmyndigheten förfarit felaktigt eller försumligt på ett skadegrundande sätt gör bolaget i tredje hand gällande att kommunen genom fel eller försummelse orsakat bolaget skada genom att inte återkalla ansökan om tillstånd eller medge bolagets avslagsyrkande i januari 2004 när bolaget under handläggningen i regeringen hade kompletterat sina uppgifter med det värderingsintyg och de ytterligare bolagshandlingar som fanns i dess yttrande till Länsstyrelsen i Hallands län den 9 december 2003, eller i vart fall i februari 2004 efter det att kommunen fått del av länsstyrelsens beslut, eller åtminstone i maj 2004 sedan kommunen hade fått del av kopiorna av aktieboken även för Dragvägenbolaget och de kompletterande värderingsintyg m.fl. handlingar som fanns i bolagets yttrande till regeringen den 19 maj 2003, eller slutligen i augusti 2004 då kommunen fick del av bolagets komplettering med intyg om avtal med ByggSjögren i Halmstad AB, som klart utvisade att marknadsvärdet för fastigheten avsevärt översteg det i det prövade köpekontraktet tilllämpade.

Kommunen har anfört

Enligt den detaljplan som gällde 2003 fick fastigheten bebyggas för industriändamål. Enligt den antagna översiktsplanen ÖP 2000 har fastigheten anvisats för bostadsbebyggelse. I angränsande kvarter finns bostadsbebyggelse och i kvarteret Barkskeppet planerades för bostadsbebyggelse. Förutsättningar fanns för förköp enligt 1 och 2 §§förköpslagen och något hinder enligt 3 § i samma lag förelåg inte. Länsstyrelsen konstaterade att det inom det aktuella området under flera år pågått en förändring från olika verksamheter till boende och att det var av stor vikt att kommunen kunde förvärva fastigheten så att översiktsplanens intentioner med sammanhängande bostadsbebyggelse kunde genomföras samt att det långt framskridna planläggningsarbetet fick anses utgöra tillräckliga skäl för att förköp skulle kunna komma ifråga enligt 1 § 1 p. förköpslagen. Frågan är om oskälighetsrekvisiten i 9 § förköpslagen skall beaktas redan vid en prövning enligt 1 och 3 §§ i samma lag. Enligt bolagets begäran om förhandsbesked den 11 februari 2003 var det fråga om en överlåtelse från ett koncernbolag till ett nytt bolag, betecknat NYAB och ägt av M-nL. I sin begäran hänvisade bolaget till 9 § förköpslagen. Någon närmare redovisning av förhållandena i NYAB lämnades inte, vilket däremot skedde beträffande de andra bolagen. Något samband mellan säljaren KB Bojen 1 och köparen NYAB gick inte att utläsa av de ingivna handlingarna. Enligt utdrag från inskrivningsregistret var fastighetens taxeringsvärde 3 384 000 kr. T.A. vid kommunens fastighetskontor handlade bolagets begäran om förhandsbesked och underrättade S.L. om att kommunen inte ger något sådant besked samt att ärendet kunde tas upp i fastighetsnämnden om ett köpekontrakt ingavs. Sedan ett köpekontrakt ingivits prövade T.A. om förköp kunde ske enligt 1 § förköpslagen och föredrog ärendet i fastighetsnämnden. Utifrån planförhållandena bedömde T.A. att förutsättningar för förköp förelåg, vilket han redovisade i fastighetsnämnden liksom vad bolaget hade anfört. Han berörde dock inte frågan om oskälighet enligt 9 § förköpslagen. I brev till bolaget den 26 mars 2003 begärde kommunen att få kopior på hyreskontrakt för att kunna bedöma vakansgraden då det gällde uthyrningen. Syftet var inte att få ett underlag för värdering av fastigheten. Kommunen ifrågasätter inte att de begärda handlingarna ingivits till kommunen den 10 april 2003 men de har inte kommit kommunens handläggare av ärendet tillhanda och har inte beaktats vid kommunens prövning enligt 1 och 3 §§förköpslagen. Detta saknar dock betydelse enär fastighetsnämnden inte beredde ärendet enligt 9 § förköpslagen. Kommunen har inte haft någon skyldighet att beakta förutsättningarna enligt 9 § förköpslagen och kommunen har inte heller haft någon utredningsskyldighet utöver vad gäller planförhållandena eller om hinder mot förköp förelegat enligt 3 § förköpslagen. Fastighetsnämnden beslutade att överlämna ärendet till kommunstyrelsen, varvid bolagets begäran om förhandsbesked och köpekontraktet bifogades. Ärendet var berett när det lämnade fastighetsnämnden. Den 19 maj 2003 inkom en handling med ytterligare argumentation från bolaget ställd till kommunstyrelsen. Det görs inte gällande att denna handling föredrogs i kommunstyrelsen eller i kommunfullmäktige. Kommunstyrelsen beslutade den 20 maj 2003 att rekommendera kommunfullmäktige att kommunen inte skulle utöva sin förköpsrätt. I kommunallagen finns inga bestämmelser om vilka handlingar som skall överlämnas till fullmäktige inför ett beslut i ett ärende. Det stod klart för kommunfullmäktige att bolaget gjorde gällande närståendeförhållande mellan säljare och köpare samt överlåtelse till ett pris understigande marknadsvärdet. Kommunfullmäktige beslutade att kommunen skulle utöva förköpsrätt till fastigheten. Kommunfullmäktiges beslut kan inte uppfattas så att kommunen ifrågasatt närståendeförhållande eller överlåtelse till underpris. Det bestrids dock att det av köpekontraktet framgår att det är fråga om förvärv mellan närstående. Villkoren i punkterna 2 och 6 i köpekontraktet angående tillträde och giltighet endast under förutsättning att kommunen förklarar sig avstå från förköp gäller inte mot kommunen. Köpekontraktet uppfyller kraven på ett köpekontrakt avseende överlåtelse av fast egendom. Kommunen har ingen skyldighet att beakta oskälighetsregeln i 9 § förköpslagen. För det fall tingsrätten skulle finna att kommunen haft denna skyldighet görs det gällande att varken närståendeförhållandet eller underprissättningen klart framgår av de ingivna handlingarna. Bolaget har påstått att kommunen har en utredningsskyldighet. Kommunfullmäktiges beslut kan överklagas enligt reglerna i 10 kap.kommunallagen. Vid sådant förhållande gäller enligt 31 § förvaltningslagen inte 13-30 §§ i samma lag. Enligt 4 § förvaltningslagen finns en allmänt hållen regel om serviceskyldighet. Denna regel är dock inte tillämplig i ett fall som detta. Genom brev den 28 maj 2003 underrättade kommunen bolaget om beslutet att utöva förköpsrätt och upplyste samtidigt bolaget om innehållet i 9 § förköpslagen. Kommunen anmälde samma dag till inskrivningsmyndigheten sitt beslut att utöva förköpsrätt. Kommunfullmäktiges beslut överklagades inte.

Bolaget bestred den 11 juni 2003 kommunens beslut att utöva förköpsrätt och angav som grund för bestridandet närståendeförhållande och överlåtelse till ett pris under marknadsvärdet samt hänvisade till 9 § förköpslagen. I samband därmed ingavs registreringsbevis för Dragvägenbolaget. Några närmare omständigheter till grund för bestridandet angavs inte. Den 2 juli 2003 ansökte kommunen om tillstånd till förköp hos regeringen. Kommunen bestred att förköpet, såsom bolaget anfört, var oskäligt och gjorde gällande att tillstånd till förköp skulle ges eftersom fastigheten med hänsyn till den fortsatta utvecklingen behövdes för tätbebyggelse. Vidare framhöll kommunen i sin tillståndsansökan att några närmare omständigheter inte hade angivits som stöd för att förhållandet mellan köpare och säljare skulle medföra att förköpet var att betrakta som oskäligt samt bestred att det skulle föreligga ett sådant förhållande mellan köpare och säljare som skulle leda till att förköpet skulle betraktas som oskäligt. Dessutom framhöll kommunen att bolagets talan inte närmare hade utvecklats då det gällde villkoren och omständigheterna vid försäljningen av fastigheten och konstaterade att varken köpeavtalet eller annan omständighet visade att ett förköp skulle vara oskäligt. Kommunen hänvisade därvid till priset och fann vid en jämförelse med taxeringsvärdet att den angivna köpeskillingen speglade fastighetens verkliga värde. Det är att observera att kommunen är part i ett ärende hos regeringen och kommunen har i den egenskapen uppfyllt regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. I och med att kommunen är part gäller inte förvaltningslagens regler om kommunicering och utredning. Det bestrids att det vid denna tidpunkt fanns skäl att återkalla ansökan om tillstånd. Bolaget yttrade sig till länsstyrelsen den 9 december 2003 och framförde då att M-nL. ägde samtliga aktier i Aliptus AB, som genom två helägda dotterbolag ägde KB Bojen 1, och samtliga aktier i Dragvägenbolaget, vilket innebar att sistnämnda bolag inte var dotterbolag till Aliptus AB. Kommunen yttrade sig till länsstyrelsen den 28 januari 2004 och framhöll att taxeringsvärdet på bolagets begäran i efterhand hade höjts med 830 000 kr och att den fastighetsvärdering som bolaget åberopat innehöll åtskilliga osäkerhetsmoment samt att det nybildade Dragvägenbolaget inte ingick i Aliptus-koncernen utan var en fristående juridisk person. Vidare framförde kommunen att bolaget skulle kunna kringgå skyldigheten att erlägga stämpelskatt och reglerna om förköp samt även viss kritik mot den värdering av fastigheten som VärderingsInstitutet hade gjort. Kommunen har inte genom sitt yttrande brustit i saklighet och opartiskhet i egenskap av part i regeringsärendet. Länsstyrelsens yttrande medförde inte att kommunen ansåg det motiverat att återkalla ansökan eller medge bolagets avslagsyrkande. Kommunen begärde i ett brev till bolaget den 4 mars 2004 att få ta del av hyresavtalen enär kommunen hade tänkt att anlita en extern värderare. Bolaget besvarade framställningen den 16 mars 2004 och ansåg då att det inte fanns anledning att tillmötesgå kommunens begäran. I ett kompletterande yttrande från bolaget till regeringen den 23 mars 2004 talades mest om det ärende som gällde fastigheten Beckbrännaren 1. Kommunen yttrade sig den 14 april 2004 över bolagets yttrande till regeringen och anförde att en jämförelse med det ärende som gällde fastigheten Beckbrännaren 1 inte var relevant eftersom förhållandena inom denna fastighet inte var jämförbara med förhållandena inom fastigheten Bojen 1. Vidare utvecklade kommunen sina synpunkter vad gällde kringgående av reglerna om förköp och stämpelskatt. Kommunen redogjorde också kortfattat för den värdering av fastigheten som J & P Värderingsmännen hade gjort och som utmynnade i ett värde på 4 120 000 kr. Kommunen har i detta yttrande iakttagit reglerna om saklighet och opartiskhet. I ett nytt yttrande den 19 maj 2004 från bolaget till regeringen uppgavs att Dragvägenbolaget ägdes av Aliptus AB och inte av M-nL. samt framfördes synpunkter på den värdering av fastigheten som kommunen hade låtit J & P Värderingsmännen göra. Kommunen begärde på nytt att få ta del av hyresavtalen avseende fastigheten och att få besiktiga denna men fick åter ett nekande besked av bolaget. Kommunen lät J & P Värderingsmännen gå igenom den värdering som bolaget hade låtit VärderingsInstitutet göra och däröver upprätta en promemoria, som dock aldrig ingavs i tillståndsärendet. Den 23 augusti 2004 ingav bolaget ytterligare ett yttrande till regeringen och fogade därtill en handling betecknad bekräftelseintyg enligt vilken ByggSjögren i Halmstad AB hade förbundit sig att förvärva fastigheten Bojen 1, varvid denna skulle värderas till 14 500 000 kr. Kommunen vidhöll sin tidigare uppfattning och fann inte skäl att återkalla sin ansökan om tillstånd eller medge bolagets avslagsyrkande.

När det gäller frågan om kommunfullmäktiges beslut att utöva förköpsrätten bestrids att det är fråga om felaktig rättstillämpning enär kommunen inte haft någon skyldighet att beakta oskälighetsreglerna i 9 § förköpslagen. För det fall tingsrätten skulle finna att kommunen hade skyldighet att beakta oskälighetsregeln har det då inte stått klart för kommunen att tillstånd inte skulle medges.

Då det gäller kommunens ansökan om tillstånd till förköp är detta inte fråga om myndighetsutövning från kommunens sida och det föreligger inte någon felaktig rättstillämpning. Kommunen har inte brustit i objektivitet och opartiskhet i sin egenskap av part i tillståndsärendet.

Enligt 31 § förvaltningslagen gäller inte reglerna om utredningsskyldighet i 13-30 §§ i samma lag. I tillståndsärendet är kommunen part och reglerna om utredningsskyldighet gäller då inte kommunen. Kommunen är skyldig att iaktta regeringsformens regler om opartiskhet, vilket kommunen gjort.

I tillståndsärendet är det inte fråga om myndighetsutövning från kommunens sida och på de skäl som kommunen redovisat har det inte funnits skäl för kommunen att återkalla ansökan eller medge bolagets avslagsyrkande. Kommunen önskade få frågorna om kringgående av förköpslagen och värderingen av fastigheten prövade.

- - -

Domskäl

Vid huvudförhandlingen har S.L. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits, på bolagets begäran med vice ordföranden i fastighetsnämnden C.-G.N. och kommunalrådet L.S., och på kommunens begäran med f.d. kommunjuristen S.F.G. och markchefen T.A.

Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat - - -.

Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat - - -.

Tingsrätten behandlar först frågan huruvida skadeståndsskyldighet föreligger på grund av felaktig rättstillämpning.

Det är mellan parterna ostridigt att förutsättningar för förköp förelegat enligt 1 och 2 §§förköpslagen och att något hinder mot förköp inte funnits enligt 3 § samma lag samt att kommunfullmäktiges beslut den 22 maj 2003 att utöva förköp är myndighetsutövning.

Bolaget har gjort gällande att kommunen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och därmed fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att trots vetskap om att det förelåg ett närståendeförhållande mellan köpare och säljare och att köpeskillingen inte var marknadsmässig besluta att utöva förköpsrätt till fastigheten och ansöka om tillstånd till förköp. Mot detta har kommunen invänt att kommunen inför sitt beslut att utöva förköpsrätten inte haft någon skyldighet att beakta reglerna i 9 § förköpslagen och, såvitt gäller tillståndsärendet, att fråga inte är om myndighetsutövning från kommunens sida.

De år 1963 tillkallade sakkunniga för att utreda frågan om åtgärder i syfte att, annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen på mark och förhindra oförtjänta värdestegringsvinster, 1963 års markvärdekommitté, framlade 1966 ett betänkande med förslag till kommunal förköpslag. Kommittén föreslog beträffande prövningen av frågan om det med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet framstår som obilligt att förköpsrätt utövas, således tillämpning av obillighetsregeln, att kommunen själv i första hand skulle ta ställning till dessa frågor med rätt för den enskilde köparen eller säljaren att anföra kommunalbesvär. Förslaget utsattes under remissbehandlingen för stark kritik. I regeringens proposition med förslag till förköpslag (prop. 1967:90) diskuterar departementschefen hur den rättsliga prövningen skall anordnas enligt förköpslagen och konstaterar därvid att frågan är av komplicerad natur men framhåller också att förfarandet måste vara väsentligt enklare, snabbare och billigare att tillämpa än expropriationsförfarandet och säger nej till en obligatorisk rättslig överprövning i varje enskilt fall. Enligt departementschefen bör tvistefrågor av ekonomisk art mellan kommunen samt säljaren och köparen avgöras vid allmän domstol, medan i förköpsärenden uppkommande frågor som anknyter till de rättsliga förutsättningarna för utövande av förköpsrätt, framför allt huruvida förköp skall få ske med hänsyn till den framtida utvecklingen av tätbebyggelse, bör ske inom förvaltningens ram. Departementschefen för vidare ett ingående resonemang angående huruvida ett kommunalt förköpsbeslut skall överprövas genom kommunalbesvär eller förvaltningsbesvär, men förkastar båda alternativen och kommer fram till att den rättsliga prövningen av frågan huruvida förköpsrätten får utövas med hänsyn till den allmänna begränsningen av förköpsrättens tillämpningsområde anordnas som en från det kommunalrättsliga besvärsförfarandet helt fristående tillståndsprövning och att denna fråga förläggs till regeringen. Departementschefen övergår därefter till frågan huruvida även obillighetsfrågan kan ingå i tillståndsprövningen och finner att tillämpningen av obillighetsregeln är av principiellt samma natur som den bedömning som sker hos regeringen i expropriationsärenden enär det vid prövning av fråga om tillstånd till expropriation skall ske en avvägning mellan det allmännas behov och olägenheterna för den enskilde. Med hänsyn härtill förordar departementschefen att även prövningen av obillighetsfrågan inordnas i tillståndsprövningen hos regeringen varigenom man enligt departementschefen vinner den mycket väsentliga fördelen att frågan om kommunens rätt att utöva förköpsrätt blir slutligt avgjord i ett sammanhang.

Redan obillighetsregelns placering i lagens nionde paragraf tyder på att dess tillämpning blir aktuell först sedan fråga om tillstånd till förköp uppkommit. Tillstånd till förköp prövas av regeringen, som även prövar om förköp skall tillåtas med hänsyn till obillighetsregeln. Det ankommer däremot inte på kommunen att pröva huruvida förköp skall ske eller inte ske på grund av obillighetsregeln.

Begreppet myndighetsutövning innebär beslut eller faktiska åtgärder, som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler. Typiskt för myndighetsutövning är vidare att beslutet eller åtgärden vidtas av ett rättssubjekt som intar en offentlig monopolställning på så sätt att ingen enskild kan vidta samma åtgärd med motsvarande verkan och att den enskilde, mot vilken åtgärden riktas, intar en beroendeställning i förhållande till det allmänna.

För att skadeståndsskyldighet skall föreligga krävs inte att skada vållas ”genom” eller ”i” myndighetsutövning, alltså direkt orsakad av handlingar eller beslut som innebär myndighetsutövning, utan ”vid” myndighetsutövning. Detta innebär att för skadeståndsskyldighet är det tillräckligt att det finns ett visst samband mellan det skadevållande handlandet och myndighetsutövningen. Bestämmelsen omfattar således även åtskilliga beslut eller åtgärder som ingår endast som led i myndighetsutövningen men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, liksom också vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen.

Sedan bolaget bestritt förköpsrätten har kommunen ansökt om tillstånd till förköp hos regeringen, som är den väg lagstiftaren anvisat i en sådan situation. För det fall tillstånd till förköp beviljas inträder kommunen på köparens villkor i överlåtelseavtalet, villkor som köpare och säljare får antas vara ense om. I tillståndsärendet agerar kommunen som part. Kommunens beslut och åtgärder i tillståndsärendet syftar till att få ett för kommunen gynnsamt resultat men är inte direkt riktade mot bolaget. Även om kommunens beslut och åtgärder kan få betydelse för bolaget innebär inte detta att det är fråga om ett handlande vid myndighetsutövning från kommunens sida.

Tingsrätten finner därför att någon felaktig rättstillämpning som innebär fel eller försummelse vid myndighetsutövning inte föreligger från kommunens sida.

Bolaget har vidare gjort gällande att kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse i sin myndighetsutövning på grund av underlåtenhet att uppfylla sin service- och utredningsskyldighet och åsidosättande av objektivitet och opartiskhet genom att inte vinna klarhet i eventuella oklarheter i underlaget och genom att underlåta att kommunicera bolaget med uppgiften att fastighetens marknadsvärde inte översteg den i köpekontraktet angivna köpeskillingen.

Kommunen har beträffande sin utredningsskyldighet invänt att enär kommunfullmäktiges beslut kan överklagas enligt reglerna i 10 kap.kommunallagen gäller enligt 31 § förvaltningslagen inte 13-30 §§ i samma lag och att kommunen iakttagit reglerna om opartiskhet.

Ärendet har beretts i fastighetsnämnden och i kommunstyrelsen. T.A. som deltog i beredningen av ärendet, har uppgivit att beredningen skedde med utgångspunkt från markanvändningen samt att det inte gjordes någon utredning angående förhållandet mellan köpare och säljare eller priset på fastigheten. Som kommunen hävdat gäller inte 13- 30 §§ i förvaltningslagen i förköpsärenden. Kommunen har inte haft någon längre gående skyldighet att utreda ärendet än vad kommunen gjort gällande och det är inte visat att kommunen brutit mot reglerna om opartiskhet.

Bolaget har slutligen gjort gällande att kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse i sin myndighetsutövning vid handläggning av förköpsärendet genom att inte återkalla sin ansökan om tillstånd eller medge bolagets avslagsyrkande i januari 2004 och därefter vid ytterligare tillfällen sedan ny utredning framlagts.

Kommunen har häremot invänt att i tillståndsärendet är det inte fråga om myndighetsutövning från kommunens sida och att det inte funnits skäl för kommunen att återkalla sin ansökan eller medge bolagets avslagsyrkande.

Som tingsrätten ovan konstaterat är det i tillståndsärendet inte fråga om myndighetsutövning från kommunens sida.

Tingsrätten finner därför sammanfattningsvis att bolagets talan till den del den nu är föremål för tingsrättens prövning inte kan vinna bifall.

C.-G.N., som deltog i ärendets behandling i såväl fastighetsnämnden som i kommunstyrelsen, har berättat att ledamöterna i den politiska gruppering han tillhör var medvetna om att köpeskillingen för fastigheten var låg och att det var en överföring av egendomen inom en koncern. L.S., som var ledamot i kommunstyrelsen, har uppgivit att vid ärendets behandling i kommunstyrelsen fanns underlag av vilket framgick att överlåtelsen av fastigheten var en internaffär till lågt pris. Av protokollet från fastighetsnämndens sammanträde den 23 april 2003 kan för övrigt utläsas ”Aliptus AB har tre helägda dotterbolag varav två av dotterbolagen helt och hållet äger KB Bojen 1. Ägaren till Aliptus AB är till 100 % M-nL. Överlåtelsen av fastigheten skall ske till ett nytt helägt bolag.” I protokollet konstateras således att det är fråga om en överlåtelse till närstående. Det har vidare i målet framkommit att kommunen på ett tidigt stadium informerats om innehållet i 9 § förköpslagen. Kritik kan därför riktas mot kommunen, vars företrädare borde förstått att kommunen inte skulle kunna förköpa fastigheten. Skadeståndsgrundande fel eller försummelse vid myndighetsutövning kan dock inte läggas kommunen till last.

Kommanditbolaget överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade bifall till sitt fastställelseyrkande vid tingsrätten.

Kommunen bestred ändring.

Kommanditbolaget överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av hovrättens dom fastställa att Halmstads kommun var skadeståndsskyldig mot bolaget på grund av sin ansökan till regeringen om tillstånd till förköpet av fastigheten Halmstad Bojen 1 den 2 juli 2003.

Kommunen bestred ändring.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling.