NJA 2004 s. 336

Lantmäterimyndigheten i Skåne län

Europolitan AB, senare med firma Vodafone Sverige AB, (Bolaget) ansökte hos Lantmäterimyndigheten i Skåne län om rätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144) avseende radiotorn m.m. berörande fastigheten Skarhult 13:36 i Eslövs kommun.

Ägaren till Skarhult 13:36 C.J.v.S. motsatte sig att ledningsrätt kunde upplåtas enligt ansökningen. Då det därför ansågs lämpligt att ledningsbeslutet vann laga kraft innan ersättningen bestämdes beslöt lantmäterimyndigheten att behandla ledningsbeslutet som preliminärfråga.

Lantmäterimyndigheten (förrättningslantmätaren Kristofer Törngård) beslutade den 26 juli 2001 om ledningsrättsåtgärd genom inrättande av ny ledningsrätt för Bolaget avseende teleledningar och radiomast med erforderlig utrustning, anläggning och byggnad på delar av den nämnda fastigheten Skarshult 13:36. Till stöd för beslutet anfördes följande.

Skäl

Ansökan avser upplåtelse av ledningsrätt för ett radiotorn, två byggnader för terminalutrustning och antennkabelanslutning. Radiotornet med tillhörande utrustning kommer att vara en del av Europolitans mobiltelenät. Masten och den övriga tekniska utrustningen benämns en basstation. Stationen skall förbindas med telenätet genom radiolänk till ett eller flera radiotorn och inte genom en teleledning. En elkabel skall försörja stationen med elkraft. För åtkomst av basstationen behövs rätt att använda den i väster angränsande vägen fram till allmän väg.

Ledningsrätt kan upplåtas för teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål (2 § punkt 1 ledningsrättslagen). Enligt ledningsrättslagen ingår i ledning sådana för dess ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör (3 § ledningsrättslagen). Syftet med ledningsrättslagen är att ge innehavare av telekommunikationssystem för allmänt ändamål möjlighet att på ett effektivt sätt få rätt att bygga och behålla ledningar och annan utrustning på mark som ägs av annan än ledningshavaren. Modern teleteknik innebär andra tekniska lösningar än vad som var kända när ledningsrättslagen antogs i mitten av 1970-talet. Det är angeläget att ledningsrättsupplåtelser anpassas till denna teknik.

Ledningsrättslagen anger de typer av ledningar för vilka ledningsrätt kan upplåtas. Stor försiktighet måste iakttagas om lagen skall tillämpas på anordningar som inte klart har stöd i lagtext och motiv. Kan inte ledningsrättslagen tillämpas är det dock möjligt att upplåta utrymme för en basstation med stöd av expropriationslagen (2 kap. 2 § expropriationslagen). Praktiska skäl talar för att ledningsrättslagen tillämpas.

Det aktuella radiotornet med anordningar (basstationen) är en del av ett telekommunikationssystem för allmänt ändamål. Det är dock ingen självständig del utan har ett nära funktionellt samband med telekommunikationssystemets övriga delar som bl.a. består av teleledningar. Basstationen kan inte fungera som en fristående enhet. Det är därför rimligt att anse att basstationen är en erforderlig anordning för telekommunikationssystemet och i ledningsrättslagens mening ingår i ledning. Basstationen kräver inte mer utrymme och ger inte större intrång än vad som ledningsrättslagen tillåter i andra sammanhang. Hinder finns därför inte att upplåta ledningsrätt för radiomasten med tillhörande anordningar.

Miljö- och samhällsbyggnadsnämnden har 2001-02-14, § 19 beviljat byggnadslov för radiomasten med två teknikbodar. Vid bygglovsprövningen har samråd skett med myndigheter, organisationer och företag som kan påverkas av byggande av mast.

Upplåtelsen av ledningsrätt uppfyller villkoren i 6-11 §§ledningsrättslagen.

Upplåtelsen av utrymme orsakar inte synnerligt men för Skarhult 13:36 (12 § 1 st. ledningsrättslagen).

Malmö tingsrätt, fastighetsdomstolen

C.J.v.S. överklagade i Malmö tingsrätt, fastighetsdomstolen, och yrkade i själva saken i första hand att fastighetsdomstolen skulle upphäva det överklagade beslutet.

Bolaget bestred yrkandet om att beslutet om ledningsrätt skulle upphävas.

Fastighetsdomstolen (rådmännen Björn Wendel, referent, och Rolf Håkansson samt fastighetsrådet Torsten Sojdelius) anförde i utslag den 7 juni 2002, såvitt angick klagandens förstahandsyrkande, som grundades på att ledningsrättslagen inte ansågs vara tillämplig i det aktuella fallet:

Utveckling av talan

C.J.v.S. har till stöd för sin talan i huvudsak anfört följande.

Ledningsrättslagens tillämplighet

C.J.v.S. gör gällande att det överklagade beslutet skall upphävas, eftersom ledningsrättslagen inte är tillämplig på den åtgärd som Lantmäterimyndigheten (LM) beslutat att ge Bolaget ledningsrätt för. Till stöd för detta åberopas ett rättsutlåtande av den 15 oktober 2001 och en promemoria av den 8 januari 2002 av professor Anders Victorin. Av dessa utlåtanden framgår att den av LM beslutade ledningsrätten inte avser en sådan ledning som avses i lagtexten eller i förarbetena till ledningsrättslagen. Därtill hänvisar C.J.v.S. till det kommittédirektiv som regeringen beslutat den 7 februari 2002 om översyn av vissa frågor om ledningsrätt och då särskilt till vad som anförs däri på s. 3 f. under rubriken ”Ändamål för ledningsrättsupplåtelse m.m.”. Därav framgår tydligt att en mobiltelefonmast med nu gällande lagstiftning inte kan ligga till grund för en ledningsrätt.

- - -.

Vodafone Sverige AB har till stöd för sin talan i huvudsak anfört följande.

Bolaget bedriver allmän telekommunikation. Bolaget har en rikstäckande koncession för GSM och är även licenshavare för UMTS (tredje generationens mobiltelefoni) med totalt täckningskrav i Sverige.

Bolaget anmärker att en gemensam partsvilja fanns att etablera en basstation på aktuell plats. Den muntliga överenskommelsen resulterade dock aldrig i något skriftligt avtal, varför Bolaget nödgades begära ledningsrätt.

Ledningsrättslagens tillämplighet

Bolaget anser att ledningsrättslagen är tillämplig, vilket framgår av såväl lagtexten som förarbetena till ledningsrättslagen. Till stöd härför åberopas två utlåtanden av professor Erik Nerep av den 19 november 2001 respektive 21 januari 2002. Bolaget anser att det kommittédirektiv som C.J.v.S. hänvisar till ytterligare stärker Bolagets uppfattning att ledningsrättslagen är tillämplig för den aktuella anläggningen.

- - -.

Skäl

Fastighetsdomstolen har med stöd av 16 kap. 8 § FBL företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Tvisten i målet gäller huruvida det ifrågavarande området för basradiostationen kan upplåtas för Bolaget med stöd av ledningsrättslagen. C.J.v.S. har hävdat att så inte är fallet.

Ansökan avser upplåtelse av ledningsrätt för ett radiotorn samt två byggnader för terminalutrustning och antennkabelanslutning. Radiotornet med tillhörande utrustning benämns basradiostation eller basstation och skall utgöra en del av Bolagets mobiltelefoninät. Basradiostationen skall förbindas med telenätet genom radiolänk. Basradiostationen ingår alltså i ett telekommunikationssystem för allmänt ändamål. Den utgör ingen självständig del utan har ett nära funktionellt samband med telekommunikationssystemets övriga delar som består av bl.a. teleledningar. Systemet är till sin funktion och till sitt ändamål sådant som avses i 2 § 1 ledningsrättslagen. Signalöverföringen sker däremot endast delvis genom ledningar i den mening som man med normalt språkbruk lägger i begreppet, i detta fall en tråd eller kabel. Möjligheten till trådlös kommunikation av det här slaget var emellertid inte utvecklad för praktiskt bruk vid ledningsrättslagens tillkomst. Frågan är då om ledningsrättslagens syfte kan tolkas på ett sådant sätt att det kan anses möjligt att upplåta utrymme med ledningsrätt för senare utvecklade anordningar för kommunikation genom radiosignaler. Härvid kan nämnas att i 1 § telelagen (1993:597) definieras telemeddelande som ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare. Telenät definieras i samma lagrum som anläggning avsedd för förmedling av telemeddelanden. Telelagen likställer således i dessa avseenden olika tekniker för signalöverföring. Den tekniska utvecklingen har kommit att medföra att kommunikationssystem för telemeddelanden av olika slag i allt större utsträckning utnyttjar trådlös signalöverföring.

Av prop. 1973:157 s. 90 framgår att ledningsrättslagens huvudsyfte var att åstadkomma en samlad civilrättslig lagstiftning om upplåtelse av utrymme för ledningsändamål samt att lagens tillämpningsområde bör begränsas med hänsyn till ledningens beskaffenhet och ändamål. Enligt föredragande statsrådet tjänar de allmänna expropriationsrättsliga bestämmelserna om rätt att dra fram och behålla ledning som en förebild vid avgränsningen av ledningsrättslagens tillämpningsområde. Enligt 2 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719) får expropriation ske för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation. Med stöd av nämnda paragraf kan expropriation således ske för att tillgodose allmänna kommunikationsbehov. Expropriationslagens förarbeten anger att uttrycket anläggning i första hand syftar på anordningar som direkt tillgodoser det föreliggande kommunikationsbehovet såsom vägbana, banvall etc. med tillhörande utrustning. Emellertid faller härunder även saker som behövs för att ändamålsenligt utnyttja en sådan kommunikationsanordning, t.ex. hållplatser och stationsbyggnader samt anordningar för erforderlig tillsyn, skötsel och vård av själva anläggningen (prop. 1972:109 s. 74). Av motiven framgår således att begreppet anläggning skall ges en vidsträckt innebörd. Till följd därav torde ingen tvekan råda om att tilllämpning av expropriationslagens bestämmelser kan komma i fråga för en anläggning av nu aktuellt slag. Det bör noteras att begreppet ”ledning” inte definieras i ledningsrättslagen. Enligt 3 § nämnda lag ingår i ledningen sådana för dess ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör. Uppräkningen är inte uttömmande, vilket framgår av prop. 1973:157 s. 131, där det framgår att ”helt oundgängliga tillbehör såsom stolpar, stag, socklar och fästen …” räknas till ledningen. Vidare nämns att en ledning för sin funktion kan vara beroende av många tekniska anordningar, varvid som exempel anförs elektriska kopplings- och transformatorstationer. Även tillbehör av detta slag skall anses ingå i ledningen. I ledningsrättslagen finns inte något rekvisit av innebörd att ett tillbehör måste ha direkt fysisk förbindelse med eller samband med en ledning. Det har förutsatts att utrymme enligt ledningsrättslagen skall kunna upplåtas inte bara för själva ledningen utan även för tekniska anordningar som är av betydelse för dess funktion, även sådana som kan medföra stort intrång på den fastighet där de uppförs (se prop. 1973:157 s. 95). Avgörande för ledningsrättslagens ifrågasatta tillämpning i detta fall bör därför vara huruvida basradiostationen har samma funktion som en konventionell ledning eller kabel samt om den tjänar något av de ändamål som låg till grund för bestämmelserna som reglerar ledningsrättslagens tillämpningsområde. Föredragande departementschefen uttalade i förarbetena till ändring i ledningsrättslagen i samband med telelagens tillkomst, prop. 1992/ 93:200 s. 265 f., följande. ”Ett stort och ökande antal tjänster bjuds ut på marknaden och det är bara en tidsfråga innan nya teletjänster och tillämpningar för överföring av telemeddelanden dyker upp. Utvecklingen leder till att gränserna mellan olika former av telekommunikation suddas ut. Dessa förhållanden bör beaktas vid prövning av förutsättningarna för ledningsrätt. Mot denna bakgrund får rättstillämpningen anpassas till de förhållanden som råder då ledningsfrågan i det enskilda fallet skall avgöras. Som jag ser det är det således inte meningsfullt att nu försöka ta ställning till om det ena eller andra sättet att förmedla telemeddelanden kan bli föremål för ledningsrätt. I förekommande fall får ställning tas till bl.a. frågan om det grundläggande kravet på att en ledning avser allmänt ändamål är uppfyllt.” Uttalandet ger stöd för att en tolkning av ledningsrättslagen bör ske med beaktande av lagens ändamål.

Den nu aktuella basradiostationen ingår som en integrerad del i ett system för överföring av telemeddelanden av sådant slag som faller inom ramen för ändamålet med ledningsrättsinstitutet. Även om en basradiostation således utgör del av ett kommunikationssystem som med utgångspunkt från anordningarnas funktion och ändamål faller inom ledningsrättslagens tillämpningsområde bör naturligtvis ändå stor försiktighet iakttas när det gäller att tillämpa en tvångslagstiftning av detta slag på en anordning som inte har entydigt stöd i lagtexten. Det är emellertid fråga om en anordning för vilken utrymme under alla förhållanden skulle kunna tas i anspråk tvångsvis med stöd av lag. Är inte ledningsrättslagen tillämplig, kan i stället förfarande enligt expropriationslagen tillgripas. Ersättning för intrång skall bestämmas enligt samma regler i båda fallen. Mot bakgrund härav och med beaktande av det ovan redovisade huvudsyftet med införandet av ledningsrättslagen talar även praktiska skäl för att ledningsrättslagen skall tillämpas (jfr HD:s resonemang i NJA 1982 s. 700). Fastighetsdomstolen finner därför vid en samlad bedömning - och då de allmänna förutsättningarna i övrigt för upplåtelse av ledningsrätt i förevarande fall är för handen - att upplåtelse av ledningsrätt kan ske för en basradiostation av ifrågavarande slag.

- - -.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

C.J.v.S. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade i själva saken i första hand att hovrätten skulle upphäva beslutet om ledningsrätt.

Hovrätten (hovrättsråden Lars Clevesköld och Lars Elmqvist, fastighetsrådet Stig Landin samt hovrättsassessorn Marie Gärtner, referent) anförde i utslag den 6 februari 2003, såvitt gällde frågan om upphävande av beslutet om ledningsrätt:

Skäl

Vad som förekommit i hovrätten föranleder ingen annan bedömning i huvudsaken än den fastighetsdomstolen gjort.

- - -.

Domslut

Hovrättens avgörande

Hovrätten fastställer fastighetsdomstolens avgörande - - -.

Högsta domstolen

C.J.v.S. överklagade och yrkade i själva saken i första hand att HD skulle upphäva beslutet om ledningsrätt.

Bolaget bestred överklagandet i denna del.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande utslag:

Domskäl

Skäl

Klaganden har i första hand gjort gällande att ledningsrättslagen (1973:1144) inte är tillämplig när det gäller den typ av anläggning för vilken Vodafone ansökt om ledningsrätt, nämligen en basradiostation bestående av radiotorn, terminalutrustning och antennkabelanslutning. Basstationen skall utgöra en del av bolagets mobiltelefoninät och förbindas med telenätet genom radiolänk.

Enligt § 1 ledningsrättslagen kan den som för ledning vill utnyttja utrymme inom fastighet få rätt därtill (ledningsrätt). Syftet med ledningsrättslagen är att säkerställa rätt att dra fram och bibehålla ledningar över annans mark, se bl.a. prop. 1999/2000:86 s. 71. Ledningsrättslagens tilllämpningsområde är begränsat med hänsyn till ledningars beskaffenhet och ändamål. I § 2 anges sålunda att lagen gäller för fyra typer av ledningar, nämligen, såvitt nu kan komma ifråga, teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål. I begreppet ledning inkluderas enligt § 3 anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör som behövs för ledningen.

En rent språklig analys av lagbestämmelserna ger inte vid handen att i begreppet ledning kan innefattas i detta mål aktuella basstationer som saknar fysisk anslutning till ledningsnätet. Istället tycks ligga i § 2 en avgränsning av vissa typer av ledningar som skall kunna hanteras enligt den smidigare ledningsrättslagstiftningen jämfört med motsvarande bestämmelser i expropriationslagen, nämligen 2 kap. 2 §. Går man till förarbetena finner man stöd för en strikt språklig analys. Genomgående talas det nämligen om rätten att dra fram och bibehålla ledningar över annans mark, exempelvis SOU 1972:57 s. 42, 45, 57, 103, prop. 1973:157 s. 17, 18, 23, 81, 90, 129. Beträffande avgränsningen i § 2 ledningsrättslagen dras parallell med de ungefär samtidigt gjorda ändringarna i expropriationslagstiftningen och att dessa bestämmelser är förebild men att beträffande ledningsrättslagen valts en mer strikt avgränsning av tillämpningsområdet till vissa ledningstyper - motsvarande expropriationsbestämmelser skulle alltså ha en större vidd vad avsåg anläggningstyp, se exempelvis a. SOU s. 55, 103, a. prop. 1973 s. 26 f., 81, 90, 92, 130, prop. 1972:109 s. 74 och 199. Än tydligare blir detta när man läser den definition av begreppet ledning som man anför i förarbetena, nämligen metalltråd, kabel eller annan elektrisk ledare, slang, rör, avloppstrumma, kulvert m.m., a. SOU s. 56 och a. prop. 1973, s. 94. På motsvarande sätt talas om tillbehör till ledning, a. prop. 1973 s. 95, 97 och 131.

Även vid senare ändringar i ledningsrättslagen tyder alla uttalanden på att lagstiftaren endast avsett i föregående stycke angivna mer snäva definition av tillämpningsområdet för ledningsrättslagen. Vid ledningsrättslagens tillkomst ägdes telenätet i huvudsak av statliga Televerket och reglerades det i 1959 års telegrafreglemente och 1963 års telefonreglemente, vilka reglementen ersattes med 1985 års teleförordning och 1993 med telelagen. Telelagen har 2003 ersatts av lagen om elektronisk kommunikation. När Televerket bolagiserades och man i framtiden hade att räkna med flera olika konkurrerande ägare eller innehavare av telenät ändrades ledningsrättslagen, som hittills bara gällt det statliga telenätet, så att det gick att få ledningsrätt oavsett om ledningarna innehades av ett allmänt eller ett enskilt rättssubjekt, prop. 1992/93:200 s. 262 ff. När man vid bredbandsutbyggnaden stod inför behovet att i redan upplåten ledningsrätt dra fram och använda teleledningar i form av bl.a. fiberoptiska ledningar, vilka använder annan ledare än metall, gjordes ändringar i ledningsrättslagen, prop. 1999/2000:86 s. 73 ff. Slutligen har regeringen i dagarna för riksdagen framlagt proposition 2003/04:136 med förslag om ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät vars syfte är att slå fast att det går att få ledningsrätt inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät, exempelvis fristående master och antenner s.k. basstationer. Anledningen till den sistnämnda lagregleringen är att det bedömts nödvändigt att bygga totalt cirka 20 000 basstationer i landet samt att inom EG-rätten tillkommit en rad direktiv, enligt vilka medlemsländerna bl.a. skulle sträva efter att samlokalisera ledningar och samutnyttja master och antenner.

I flera underrättsfall - förutom de nu aktuella - har en ändamålstolkning gjorts av ledningsrättslagens tillämpningsområde innebärande att en basradiostation som ingår i ett allmänt system för överföring av telemeddelanden faller inom ramen för ändamålet med ledningsrättsinstitutet. Det kan också konstateras, att telekommunikationsnät har en fysisk betydelse, dvs. ledningarna, stationer och andra till ledningen knutna anordningar, men också en virtuell mening, dvs. anläggningar eller delar därav som sammantaget används för att tillhandahålla en viss typ av tjänst, såsom befordran av telemeddelanden; a. prop. 1992/93 s. 265 f., prop. 1996/97:61 s. 92 f. och Lars Trägård i Karnov 2003/2004 s. 2131 not 11. I motiven används begreppet emellertid enbart med anknytning till ledningsnätet i fysiskt hänseende medan därifrån fristående master eller andra anläggningar överhuvudtaget inte nämns. Samma sak är förhållandet vid de tillfällen ändringar i ledningsrättslagen påkallats av nya behov av ledningsrätt bortsett från den nu i år lagda propositionen. Detta sistnämnda är desto mer anmärkningsvärt i det att både NMT- och GSM-nätet var under utbyggnad redan åren 1992/ 93.

I rättsfallet NJA 1982 s. 700 uttalade HD att stor försiktighet måste iakttagas när det gäller att tillämpa en tvångslagstiftning av förevarande slag på en anordning utan entydigt stöd i lagtext och motiv. Anordningen i det målet, en avloppspumpstation och avslamningsanläggning ansluten till en avloppsledning, kom att betraktas som ledning under anförande att utrymme för den i vart fall kunde tas i anspråk genom expropriation, praktiska skäl talade för tillämpning av ledningsrättslagen och det inte var fråga om en anordning som utgjorde en i förhållande till ledningen så självständig enhet att den rimligen inte kunde betecknas som ett tillbehör till ledningen.

Beträffande en anläggning som huvudsakligen består av en mast för mobil telekommunikation kan utrymme tas i anspråk genom expropriation och talar även praktiska skäl för en tillämpning av ledningsrättslagen. Däremot kan en sådan basradiostation utan anknytning till fasta ledningsnätet i sig själv knappast betecknas som ledning och eller ett tillbehör till ledningen. Istället utgör basstationen en från ledningsnätet fristående och självständig enhet.

Ledningsrättslagen tillhör den typ av lagstiftning som medger ianspråktagande av enskilds fasta egendom i strid med principen bakom bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen och i artikel 1 tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att varje medborgares egendom är tryggad mot offentliga ingrepp. Lagstiftning med här angivna expropriativa drag kan inte tolkas extensivt eftersom lagtolkningen då kommer i strid med nämnda bestämmelser av högre dignitet. Även om flera skäl talar för en ändamålstolkning som underrätterna gjort i detta fall så är en sådan alltså inte tillåten.

Ledningsrätt kan alltså inte upplåtas för i målet aktuell basstation enligt nu gällande lydelse av ledningsrättslagen. Ledningsbeslutet skall alltså upphävas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens utslag upphäver HD ledningsbeslutet - - -.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Thorsson, referent, Regner, Dahllöf och Calissendorff) meddelade den 7 juni 2004 följande utslag:

Skäl

Klaganden har i första hand gjort gällande att ledningsrättslagen (1973:1144) inte är tillämplig när det gäller den typ av anläggning för vilken Vodafone ansökt om ledningsrätt, nämligen en basradiostation bestående av ett radiotorn och två byggnader för terminalutrustning samt två meter antennkabelanslutning. Basstationen skall utgöra en del av bolagets mobiltelefoninät och förbindas med nätet genom radiolänk.

Ledningsrättslagens syfte är att ge ledningsägare en sakrättsligt skyddad rätt att dra fram och bibehålla olika slags ledningar över annans mark. Avsikten har varit att skapa ett särskilt rättsinstitut som var lämpligare för syftet än servitut och nyttjanderätt och mindre komplicerat än expropriation. (Jfr NJA II 1974 s. 189 f.) Lagens tillämpningsområde är begränsat med avseende på ledningarnas beskaffenhet och ändamål. Enligt 2 § gäller lagen för fyra typer av ledningar, bl.a. för teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål. I begreppet ledning inkluderas enligt 3 § för ledningens ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör. Någon definition av begreppet ledning har inte intagits i lagtexten. Enligt Utredningen om ledningsrätt framgick det med tillräcklig tydlighet av det vanliga språkbruket vad som skulle avses därmed. Som ledning betraktades således metalltråd, kabel eller annan elektrisk ledare, slang, rör, avloppstrumma, kulvert m.m. (NJA II 1974 s. 201, SOU 1972:57 s. 56.)

En språklig analys av lagbestämmelserna och nyss nämnda förarbetsuttalanden ger inte stöd för att en basstation av den typ som är aktuell i detta mål och som saknar förbindelse med ett fysiskt ledningsnät skulle kunna innefattas i begreppet ledning eller tillbehör till ledning. Fråga uppkommer då om ledningsrättslagen, som skett i vissa underrättsavgöranden, kan tillämpas analogt eller på grundval av en ändamålstolkning.

Vad som anges i lagens 2 § är en avgränsning av vissa typer av ledningar som skall kunna hanteras enligt den mindre komplicerade ordning som följer av ledningsrättslagen i stället för de motsvarande bestämmelserna i 2 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719). I expropriationslagens bestämmelse talas redan i lagtexten generellt om att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av bl.a. kommunikation. I ledningsrättslagen och dess förarbeten talas däremot om rätt att dra fram och bibehålla ledning över annans mark.

Även vid senare ändringar i 2 § ledningsrättslagen tyder uttalanden i förarbetena på att lagstiftaren endast avsett den mera snäva definitionen av tillämpningsområdet för ledningsrättslagen; se prop. 1992/ 93:200 s. 262 ff. och prop. 1999/2000:86 s. 73 ff. Det bör därvid beaktas att såväl NMT- som GSM-näten för mobil telekommunikation var under utbyggnad redan åren 1992/93 och att tekniken att med trådlös radiokommunikation överföra meddelanden var känd redan vid ledningsrättslagens tillkomst. Det kan i sammanhanget nämnas att det i prop. 2003/04:136 har lagts fram förslag att ledningsrätt skall kunna erhållas inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät, exempelvis fristående master och antenner, s.k. basstationer, alltså även om de inte är förbundna med en ledning.

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen får ingen berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag. Det innebär att lagen måste vara tillräckligt precis för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s. 383). En sådan lagstiftning bör alltså inte tolkas extensivt (jfr NJA 1982 s. 700). Detta gäller även om praktiska skäl skulle tala för en ändamålstolkning.

Ledningsrätt kan således inte upplåtas för den i målet aktuella basstationen enligt nu gällande lydelse av ledningsrättslagen. Ledningsbeslutet skall därför upphävas.

- - -.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens utslag upphäver HD ledningsbeslutet - - -.

HD:s utslag meddelat: den 7 juni 2004.

Mål nr: Ö 956-03.

Lagrum: 2 och 3 §§ledningsrättslagen (1973:1144).

Rättsfall: NJA 1982 s. 700 och NJA 1989 s. 650.