lagen.nu

NJA 2010 s.508 ( NJA 2010:57)

Internationellt skiljeförfarande. Svenskt rättskipningsintresse och svensk domsrätt samt förutsättningar för en fastställelsetalan rörande skiljemäns behörighet har ansetts föreligga i en tvist mellan ett engelskt bolag och Ryska Federationen.

Med hänvisning till ett mellan Storbritannien och Ryssland gällande bilateralt investeringsskyddsavtal (BIT) inledde det brittiska bolaget RosInvestCo UK Ltd år 2005 ett skiljeförfarande mot Ryska Federationen vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Bolaget yrkade att Ryska Federationen skulle åläggas att utge ersättning för skada som hade drabbat bolaget genom expropriationsåtgärder som Federationen hade företagit.

I oktober 2007 meddelade skiljenämnden under rubriken Award on Jurisdiction ett beslut enligt vilket nämnden, efter prövning av invändningar från Ryska Federationen, fann sig behörig att pröva den av RosInvestCo väckta talan.

Stockholms tingsrätt

Ryska Federationen väckte härefter talan mot RosInvestCo vid Stockholms tingsrätt och yrkade fastställelse att skiljenämnden inte var behörig att avgöra frågan om Ryska Federationen hade företagit expropriationsåtgärder mot bolaget.

RosInvestCo yrkade att tingsrätten skulle avvisa Ryska Federationens talan. RosInvestCo begärde att förhandling skulle hållas.

Ryska Federationen bestred avvisningsyrkandet och motsatte sig förhandling.

Tingsrätten (rådmannen Tore Gissin) anförde i beslut den 17 november 2008:

RosInvest har anfört följande grunder för yrkandet om avvisning. Svensk domstol saknar domsrätt avseende den talan som väckts av Ryska Federationen. Av Bryssel I-förordningen följer att svensk domsrätt inte föreligger. Oavsett innehållet i förordningen saknar talan svenskt rättskipningsintresse. Varken lagen om skiljeförfarande eller RB utpekar något behörigt svenskt forum i målet. Dessutom saknar såväl parterna som saken anknytning till Sverige. Under alla förhållanden ska talan avvisas på grund av bristande fastställelseintresse. Talan är olämplig. Den har väckts för att obstruera skiljeförfarandet. Vidare anförs följande. Federationen har begärt att tingsrätten ska fastställa innehållet i en folkrättslig traktat som ingåtts mellan främmande stater. En tvist om detta ska prövas av internationella domstolar eller skiljenämnder enligt den ordning som anvisats i traktaten. I aktuell traktat har staterna enats om att tvister avseende tolkning och tillämpning ska avgöras genom skiljeförfarande mellan staterna.

Enligt artikel 1.2 i Bryssel I-förordningen är förordningen inte tilllämplig på skiljeförfarande. Detta undantag anses omfatta bl.a. klander av skiljedom. Förordningens forumregler gäller således inte för en kontroll i efterhand av en skiljedom.

Av utredningen framgår det att skiljeförfarandet mellan parterna i målet äger rum i Sverige. En klandertalan av en skiljedom i det aktuella skiljeförfarandet avseende exempelvis skiljeavtalets tillämplighet ska prövas av svensk domstol i enlighet med reglerna i lagen om skiljeförfarande. Svensk domsrätt finns alltså för en sådan talan. Det kan inte anses lämpligt att en förhandskontroll av skiljeavtalets tillämplighet ska prövas enligt förfaranderegler i en annan rättsordning än prövningen vid en efterhandskontroll av tillämpligheten av samma skiljeavtal.

Undantaget för skiljeförfarande i Bryssel I-förordningen får alltså anses gälla för Ryska Federationens talan i målet. Skäl för avvisning på denna grund föreligger därmed inte.

Enligt 46 § lagen om skiljeförfarande ska lagen tillämpas på skiljeförfarande som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning. Lagens bestämmelser om svensk domstols behörighet att utse skiljeman i vissa situationer, att höra vittnen under ed, att pröva klander- eller ogiltighetstalan samt att pröva skiljemännens arvode gäller alltså även sådana skiljetvister. Härav anses följa att det finns ett svenskt rättskipningsintresse som innebär att en part har rätt att väcka talan vid svensk domstol om skiljeavtalets giltighet. I sådana mål utgör Stockholms tingsrätt reservforum. Se prop. 1998/99:35 s. 187.

Skäl för avvisning föreligger inte heller på den nu prövade grunden.

Ryska Federationens talan i målet gäller skiljemännens behörighet att pröva frågan huruvida expropriation förevarit. Detta är inte detsamma som att fastställa innehållet i en internationell traktat. Frågan om innehållet är endast prejudiciell. Behörigheten kan komma att prövas vid en eventuell klandertalan. En sådan talan ska prövas av svensk domstol. Federationen har alltså redan rätt att få frågan prövad i domstol. Federationens principiella argument att frågan bör kunna prövas genom en fastställelsetalan utan att behöva invänta att ett kostsamt skiljeförfarande har avslutats får dock anses väga tyngre än att det redan finns en prövorätt genom klander.

Skäl för avvisning på grund av bristande fastställelseintresse föreligger inte.

1. RosInvests yrkande om avvisning avslås.

2. Begäran om förhandling avslås.

Svea hovrätt

RosInvestCo överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle avvisa Ryska Federationens fastställelsetalan.

Ryska Federationen bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Ingemar Persson och Ulrika Stenbeck Gustavson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Claes Almberg) anförde i beslut den 16 april 2009:

Skäl

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömningar att det föreligger svensk domsrätt och svenskt rättskipningsintresse i fråga om Ryska Federationens fastställelsetalan, samt att Stockholms tingsrätt är behörig domstol.

Hovrätten delar också tingsrättens uppfattning att det inte finns anledning att avvisa talan på grund av bristande fastställelseintresse. I den delen har RosInvestCo i hovrätten anfört bl.a. att en slutlig dom i skiljeförfarandet kommer att meddelas långt innan denna fastställelsetalan slutligt avgjorts i allmän domstol. Eftersom Ryska Federationen då har rätt att föra en klandertalan mot skiljedomen, med åberopande av att skiljemännen var obehöriga att pröva tvisten, menar RosInvestCo att Ryska Federationens fastställelsetalan är onödig. Hovrätten vill i anledning av vad RosInvestCo anfört tillägga följande till tingsrättens motivering.

Enligt 2 § första stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande får skiljemännen pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Vidare anges att detta inte hindrar en domstol från att på begäran av en part pröva frågan, samt att skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande. Av andra stycket samma paragraf framgår att ett beslut av skiljemännen att de är behöriga att avgöra tvisten inte är bindande och att behörighetsfrågan kan komma att prövas i en klandertalan.

Det är alltså klart att en part får vända sig till allmän domstol under skiljeförfarandets gång för att få behörighetsfrågan prövad (se även prop. 1998/99:35 s. 214). Beroende på om skiljemännen beslutar att fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande eller inte, samt handläggningstiderna för de olika förfarandena, kan det inträffa att en skiljedom hinner meddelas innan frågan om skiljemännens behörighet blivit slutligt avgjord vid allmän domstol. Den situationen har emellertid förutsetts av lagstiftaren och innebär inte att en fastställelsetalan om skiljemännens behörighet av detta skäl bör anses som olämplig eller av annan anledning otillåten. Om en klandertalan väcks under åberopande av att skiljemännen var obehöriga att pröva tvisten, och en fastställelsetalan om skiljemännens behörighet redan pågår, finns olika tänkbara sätt att hantera den situationen (se härom prop. 1998/99:35 s. 77 f. och Stefan Lindskog, Skiljeförfarande, s. 299 ff., där Lindskog argumenterar för att en obehörighetstalan vid allmän domstol har företräde framför en klandertalan grundad på obehörighet).

En redan väckt fastställelsetalan av det slag som Ryska Federationen för bör således inte avvisas på grund av att en klandertalan eventuellt kan komma att väckas innan fastställelsetalan är slutligt avgjord. Med beaktande av detta, och de skäl som tingsrätten angett i övrigt, ska RosInvestCo:s överklagande avslås.

Slut

1. Hovrätten meddelar prövningstillstånd.

2. Hovrätten avslår överklagandet.

Högsta domstolen

RosInvestCo överklagade och yrkade att HD skulle avvisa Ryska Federationens talan.

Som skäl för att HD skulle bevilja prövningstillstånd anförde RosInvestCo att överklagandet innefattade fyra olika rättsfrågor som var sådana att det var av vikt för ledningen av rättstillämpningen att de prövades av HD. De fyra rättsfrågorna kan sammanfattas som följer.

1. Frågan om Bryssel I-förordningen är tillämplig på en negativ fastställelsetalan avseende skiljeavtals omfattning eller giltighet.

2. Frågan om svenskt rättskipningsintresse och svensk domsrätt föreligger beträffande en negativ fastställelsetalan avseende skiljeavtals omfattning eller giltighet i fall där parter utan anknytning till Sverige kommit överens om att skiljeförfarandet ska äga rum i Sverige.

3. Frågan om en negativ fastställelsetalan avseende tolkningen och tillämpningen av en folkrättslig traktat mellan två främmande stater överhuvudtaget får tas upp till prövning i Sverige.

4. Frågan om förutsättningar föreligger enligt 13 kap. 2 § RB att pröva en negativ fastställelsetalan avseende skiljenämnds behörighet i fall då det kan förväntas att slutlig skiljedom kommer att meddelas innan fastställelsetalan har avgjorts.

HD beviljade prövningstillstånd i frågan om det finns svenskt rättskipningsintresse och domsrätt (jfr RH 2005:1) och i frågan om förutsättningar föreligger för en fastställelsetalan (jfr prop. 1998/99:35 s. 77 och 13 kap. 2 § RB). Frågan om beviljande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Ryska Federationen bestred ändring av hovrättens beslut.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ralf Järtelius, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

1. Lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning (se lagens 46 §). Skiljeförfarandet mellan RosInvestCo och Ryska Federationen pågår, i enlighet med vad parterna bestämt, i Sverige. LSF är alltså tillämplig.

2. Enligt 2 § första stycket LSF får skiljemännen pröva sin egen behörighet och hindrar en sådan prövning inte att en domstol på begäran av en part prövar samma fråga. Av bestämmelsen framgår vidare att skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande.

3. Eftersom LSF är tillämplig på det pågående skiljeförfarandet och då det i den lagen är förutsatt att domstol ska kunna pröva skiljemännens behörighet får det anses finnas svenskt rättskipningsintresse och domsrätt med avseende på den fastställelsetalan som Ryska Federationen väckt. (Jfr t.ex. prop. 1998/99:35 s. 187 och 244, rättsfallet NJA 1989 s. 143, Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 688, Stefan Lindskog, Skiljeförfarande. En kommentar, 2005, s. 1148, not 8 samt Patricia Shaughnessy och Christer Söderlund, Stockholm International Arbitration Review 2005:2, s. 264 ff. respektive 275 ff.)

4. Som ovan anförts är det i 2 § LSF förutsatt att en obehörighetstalan sådan som den nu aktuella ska kunna pågå parallellt med skiljeförfarandet. I förarbetena till den angivna bestämmelsen berörs den situationen att skiljedomen klandras innan behörighetsfrågan avgjorts slutligt av allmän domstol (a. prop. s. 77 f.). Därvid sägs det att hovrätten bör vilandeförklara klandermålet tills behörighetsfrågan avgjorts i det första domstolsförfarandet (jfr även Lindskog, a.a. s. 299 ff. som argumenterar för att en obehörighetstalan vid allmän domstol bör ha företräde framför en klandertalan grundad på obehörighet). Utgångspunkten i såväl lagtexten som förarbetena är således att en obehörighetstalan ska kunna föras även om skiljeförfarandet fortsätter och trots att skiljedomen kan förväntas bli meddelad innan behörighetsfrågan avgjorts av domstol. Den omständigheten att slutlig skiljedom kan förväntas innan en fastställelsetalan avseende skiljemännens behörighet avgjorts innebär alltså inte att en sådan fastställelsetalan ska anses olämplig eller att det annars saknas förutsättningar för en sådan talan.

5. De frågor som ställts i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med det ovan anförda.

6. RosInvestCo har gjort gällande att rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) är tillämplig på den fastställelsetalan som Ryska Federationen väckt och begärt att den frågan ska underställas EU-domstolen för förhandsavgörande.

7. Enligt artikel 1.2 d) i Bryssel I-förordningen är förordningen inte tilllämplig på skiljeförfarande. Angiven bestämmelse och dess motsvarighet i Brysselkonventionen har redan blivit föremål för tolkning av EU-domstolen (se t.ex. domstolens domar den 25 juli 1991 i mål C-190/89, Marc Rich, REG 1991, s. I-3855, den 17 november 1998 i mål C-391/95, Van Uden, REG 1998, s. I-7091, och den 10 februari 2009 i mål C-185/07, Allianz, REG 2009, s. I-00683). Det finns därför inte anledning att inhämta något förhandsavgörande. Inte heller finns det skäl att meddela prövningstillstånd i de delar där frågan därom har förklarats vilande.

HD:s avgörande

Se HD:s beslut.

HD (justitieråden Torgny Håstad, Kerstin Calissendorff, Per Virdesten, Lena Moore och Johnny Herre, referent) meddelade den 12 november 2010 följande slutliga beslut:

Skäl

1. RosInvestCo är ett brittiskt bolag som äger sju miljoner aktier i det ryska bolaget Yukos. Ryska staten tvångsförsålde år 2004 aktier i ett dotterbolag till Yukos och utmätte samtidigt andra tillgångar i Yukos till täckande av ryska statens skattekrav mot bolaget. Förenade Kungadömet Storbritannien och Nordirland å ena sidan och Ryska Federationen å den andra har ingått ett bilateralt investeringsskyddsavtal (BIT) som erbjuder investerare en möjlighet att inleda skiljeförfarande mot värdlandet avseende eventuella överträdelser av värdlandets folkrättsliga förpliktelser. RosInvestCo inledde år 2005 ett av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut administrerat skiljeförfarande mot Ryska Federationen. Under förfarandet kom parterna överens om att Stockholm skulle utgöra plats för skiljeförfarandet. Skiljemännen meddelade år 2007 en ”Award on Jurisdiction”, enligt vilken skiljemännen fann sig behöriga att pröva tvisten. Sedan Ryska Federationen väckt talan mot RosInvestCo med yrkande om fastställelse att skiljemännen inte är behöriga att pröva tvisten har RosInvestCo yrkat att Ryska Federationens talan ska avvisas.

Rättskipningsintresse och domsrätt

2. Den första fråga som ska avgöras är om det finns ett svenskt rättskipningsintresse och svensk domsrätt i målet. Inom den internationella skiljedomsrätten finns en princip om partsautonomi, vilken innebär att parterna kan bestämma tillämplig rättsordning (lex arbitri) för skiljeförfarandet. Valet av tillämplig rättsordning (förfaranderättsordning) sker normalt genom angivande av platsen (sätet) för skiljeförfarandet.

3. För svensk rätts del gäller enligt 47 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande att ett skiljeförfarande enligt lagen får inledas i Sverige, om skiljeavtalet innebär att förfarandet ska äga rum i Sverige. Lagen ska enligt 46 § tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning. Även för sådana skiljeförfaranden kan allmän domstol biträda med utseende av skiljeman, hörande av vittne under ed, prövning av skiljemännens arvoden samt prövning av en klander- eller ogiltighetstalan. Enligt 48 § ska den lag parterna kommit överens om tillämpas på skiljeavtalet; har parterna inte träffat någon sådan överenskommelse tillämpas lagen i det land där förfarandet med stöd av parternas avtal har ägt rum eller ska äga rum. Enligt 22 § lagen om skiljeförfarande bestämmer parterna platsen för skiljeförfarandet. Annars bestämmer skiljemännen platsen. Vidare anges att skiljemännen får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller utomlands, om parterna inte har bestämt något annat.

4. Av det ovanstående följer alltså att om parterna avtalat om att förfarandet ska äga rum i Sverige det saknar betydelse att parterna eller skiljemännen valt att förlägga sammanträden till annat land, att skiljemännen inte är från Sverige, att de har utfört sitt arbete i annat land eller att tvisten avser ett avtal som i övrigt inte har anknytning till Sverige (se Patricia Shaughnessy, The Right of the Parties to Determine the Place of an International Commercial Arbitration, Stockholm International Arbitration Review 2005:2, s. 264 ff., och Christer Söderlund i samma tidskrift, s. 275 ff. med anledning av rättsfallet RH 2005:1).

5. Enligt 34 § lagen om skiljeförfarande kan en svensk skiljedom klandras vid en svensk domstol bl.a. om skiljedomen inte omfattas av skiljeavtalet. Parter som saknar anknytning till Sverige kan dock inskränka denna möjlighet (se 51 §). Enligt 2 § första stycket får skiljemännen pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. En sådan prövning hindrar enligt bestämmelsen inte allmän domstol från att under förfarandets gång på begäran av en part pröva om skiljemännen är behöriga. Domstolens dom avgör rättskraftigt behörighetsfrågan och är bindande för skiljemännen (prop. 1998/99:35 s. 77). Av bestämmelsens andra stycke framgår att ett beslut av skiljemännen att de är behöriga att avgöra tvisten inte är bindande och att behörighetsfrågan också kan komma att prövas vid klander av skiljedomen.

6. Eftersom RosInvestCo och Ryska Federationen har avtalat om att skiljeförfarandet ska äga rum i Sverige är lagen om skiljeförfarande tilllämplig. Härav följer att svensk domstol kan pröva skiljemännens behörighet och att det finns ett svenskt rättskipningsintresse.

7. Den första frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med det anförda.

Förutsättningar för fastställelsetalan

8. Den andra fråga som ska avgöras är om förutsättningar föreligger för en fastställelsetalan av nu aktuellt slag. Som anförts ovan får en part enligt 2 § första stycket andra meningen lagen om skiljeförfarande vända sig till domstol för att få skiljemännens behörighet prövad under ett pågående skiljeförfarande; en sådan talan hindrar inte att skiljemännen fortsätter skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande.

9. I 2 § lagen om skiljeförfarande anges inga begränsningar i möjligheten för part att få behörigheten enligt skiljeavtalet prövad under pågående skiljeförfarande. Emellertid får 13 kap. 2 § RB med däri angivna allmänna bestämmelser om förutsättningarna för att föra en fastställelsetalan anses vara tillämpliga även på en obehörighetstalan enligt 2 § lagen om skiljeförfarande. Enligt 13 kap. 2 § RB krävs det för prövning av en fastställelsetalan att det föreligger ovisshet om rättsförhållandet - dvs. här huruvida skiljemännen är behöriga - och att ovissheten länder käranden till förfång. Bestämmelsen är fakultativ, vilket innebär att domstolen ska bedöma om det är lämpligt att talan upptas till prövning.

10. Ovisshet om rättsförhållandet föreligger i regel redan när parterna har delade meningar rörande skiljemännens behörighet. Om behörighetsprövningen inte sker förrän hela skiljeförfarandet genomförts med därav föranledda kostnader kan det medföra förfång. Medan en obehörighetstalan enligt 2 § lagen om skiljeförfarande väcks vid tingsrätt samt kan överklagas till hovrätt och HD enligt allmänna regler, ska en klanderprocess enligt 34 § prövas av hovrätt som första instans och med en särskild begränsning av fullföljdsrätten. Det kan därför sättas i fråga om en obehörighetstalan i en konkret tvist enligt 2 § är lämplig och därför bör tillåtas, om talan inte kan förväntas bli slutligt avgjord i sådan tid att exempelvis betydande kostnader för skiljeförfarandet kan sparas.

11. I förarbetena till 2 § lagen om skiljeförfarande berörs situationen att skiljedomen klandras innan behörighetsfrågan slutligt avgjorts av allmän domstol (prop. 1998/99:35 s. 77 f.). Där anförs att hovrätten bör vilandeförklara klandermålet tills behörighetsfrågan avgjorts i det första domstolsförfarandet (se även Lindskog, Skiljeförfarande. En kommentar, 2005, s. 299 ff.). Utgångspunkten i förarbetena är alltså att en obehörighetstalan ska kunna föras även om skiljeförfarandet fortsätter och skiljedomen blir meddelad innan behörighetsfrågan avgjorts av domstol.

12. Med hänsyn till det senast anförda bör part såvitt nu är i fråga vara berättigad att väcka en obehörighetstalan enligt 2 § lagen om skiljeförfarande innan en skiljedom föreligger, åtminstone när det på goda grunder kan antas att skiljedomen inte är nära förestående.

13. I förevarande fall har skiljemännens behörighet prövats i en av skiljemännen meddelad ”Award on Jurisdiction”. Denna är inte en skiljedom som kan klandras enligt 34 § lagen om skiljeförfarande utan är med svensk terminologi ett beslut om behörigheten under pågående skiljeförfarande (jfr 27 § tredje stycket). Ryska Federationen väckte kort därefter, och därmed lång tid innan en slutlig skiljedom kunde förväntas bli meddelad, en negativ fastställelsetalan i behörighetsfrågan. Beträffande Ryska Federationens talan föreligger alltså inte bara ovisshet om skiljemännens behörighet. Även förfångsrekvisitet är mot nyssnämnda bakgrund uppfyllt. Det kan inte heller anses olämpligt att talan prövas.

14. Den andra frågan som ställts i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med det ovan anförda.

Prövningstillstånd i målet i övrigt

15. Härefter har HD att ta ställning till om prövningstillstånd ska ges i målet i övrigt.

16. RosInvestCo har gjort gällande att rådets förordning (EG) nr 44/ 2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel

I-förordningen) är tillämplig på den fastställelsetalan som Ryska Federationen väckt och begärt att den frågan ska underställas EU-domstolen för förhandsavgörande. Enligt artikel 1.2 d) i Bryssel I-förordningen är den inte tillämplig på skiljeförfarande. Bestämmelsen och dess motsvarighet i Brysselkonventionen har blivit föremål för tolkning av EU-domstolen (se t.ex. domstolens domar den 25 juli 1991 i mål C-190/89, Marc Rich, REG 1991, s. I-3855, den 17 november 1998 i mål C-391/95, Van Uden, REG 1998, s. I-7091, och den 10 februari 2009 i mål C-185/07, Allianz, REG 2009, s. I-00683). Det är uppenbart att nyssnämnda undantag är tillämpligt också på en fastställelsetalan avseende skiljemännens behörighet i en pågående tvist. Det finns därför inte anledning att inhämta något förhandsavgörande.

17. Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i de delar där frågan därom har förklarats vilande.

HD:s avgörande

HD förklarar att det finns svenskt rättskipningsintresse och svensk domsrätt samt även i övrigt förutsättningar för den av Ryska Federationen väckta fastställelsetalan.

HD avslår yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen.

HD meddelar inte prövningstillstånd i de delar där frågan därom har förklarats vilande.

Hovrättens beslut står därmed fast.

HD:s beslut meddelat: den 12 november 2010.

Mål nr: Ö 2301-09.

Lagrum: 2, 22, 34, 46, 47, 48 och 51 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande samt 13 kap. 2 § RB.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2010-11-12
Målnummer
Ö2301-09
Lagrum
2 §, 22 §, 34 §, 46 §, 47 §, 48 § och 51 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
13 kap. 2 § rättegångsbalken (1942:740)
Sökord
Skiljedom
Rättskipningsintresse
Domsrätt
Fastställelsetalan
Skiljemans behörighet
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2016 s. 264: Skiljeförfarande. Såväl en skiljenämnds som en domstols prövning enligt 2 § lagen om skiljeförfarande kan omfatta samtliga frågor som avser skiljenämndens behörighet. Också fråga om tillämpning av 13...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation