SOU 1997:47

Den kyrkliga egendomen

Till regeringen

Kammarkollegiet fick genom beslut vid regeringssammanträde den 21 december 1995 uppdraget att utreda den kyrkliga egendomen vid en ändring av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan.

Inom Kammarkollegiet har arbetet bedrivits i en särskild projektgrupp under ledning av generaldirektören Sture Johansson. I projektgruppen har ingått chefsjuristen Bertil Kallner, kammarråden Ingrid Backlund och Gunnar Edenman, avdelningsdirektören Eva Birath och kanslichefen Torbjörn Zygmunt.

F.d. departementsrådet Göran Göransson, direktorn Lennart Stolt, kyrkojuristen Anders Karlberg, lantmätaren Thomas Linder och professorn Bertil Bengtsson har såsom sakkunniga biträtt Kammarkollegiet i arbetet.

En referensgrupp bestående av överlantmätaren Birger Gunnarsson, enhetschefen Bengt Kämpfe, avdelningschefen Thomas Hennig, förbundsordföranden Lisen Ridne, tekn.dir. Karl-Johan Nilsson, 1:e stiftsjägmästaren Bernt Persson och 1:e stiftsjägmästaren Claes-Göran Johansson har följt Kammarkollegiets arbete.

Kollegiets arbete har i stor utsträckning bedrivits inom ett särskilt sekretariat, ursprungligen bestående av kammarrättsassessorn Anna Åkerrén som särskilt anlitad huvudsekreterare samt tjänstemännen vid kollegiet avdelningsdirektören Hann-Marie Bergström, advokatfiskalen Åke Thunborg, byrådirektören Peter Henning och generaldirektörens sekreterare Inger Andersson Grännby. I oktober 1996 knöts även 1:e ombudsmannen Bo Grübb till sekretariatet.

Kollegiets förslag har anmälts i Kammarkollegiets styrelse den 20 februari 1997.

Kammarkollegiet överlämnar nu sitt slutbetänkande om den kyrkliga egendomen. Vårt utredningsuppdrag är därmed avslutat.

Stockholm i mars 1997

Sture Johansson Ingrid Backlund

Bertil Kallner Eva Birath

Gunnar Edenman Hann-Marie Bergström

Torbjörn Zygmunt Åke Thunborg

Peter Henning Inger Andersson Grännby

Bo Grübb /Anna Åkerrén

Sammanfattning

Svenska kyrkan disponerar över en omfattande mängd egendom. Det är t.ex. kyrkor och prästgårdar, men också jord och skog, vars avkastning på vissa sätt skall komma den kyrkliga verksamheten till godo. Försäljningar av jord och skog har gett upphov till fonder som förvaltas och ger avkastning till verksamheten. Detta är bara några exempel på olika slag av egendom som kyrkan disponerar.

Kammarkollegiet har översiktligt kartlagt kyrkans egendom och presenterar olika sammanställningar i den första delen av detta betänkande.

En del av egendomen disponeras av kyrkan med vanlig äganderätt, dvs. kyrkan förfogar över den som ägare enligt vanliga civilrättsliga regler. Stora delar av egendomen har emellertid inte så okomplicerad ställning. Många slag av egendomen omfattas av regler i lagar och andra författningar om vad den får användas till, hur den skall förvaltas osv. Oftast ägs den dessutom inte av kyrkan på vanligt sätt, utan äganderätten tillkommer stiftelser, huvuddelen av dem ålderdomliga och utan alldeles tydlig förankring i moderna rättsregler. Det sistnämnda har hittills inte spelat så stor roll, eftersom egendomen i sig har varit lagreglerad.

En del av egendomen utgörs av s.k. kronoanslag, dvs. egendom som under historiens förlopp har anslagits till kyrkan och kyrklig verksamhet. Det anses inte att kyrkan har fått förfoga över denna del av egendomen med full äganderätt av nutida slag.

Kammarkollegiet har i betänkandets andra del, kortfattat och med utgångspunkt i vad andra utredningar under 1900-talet har kommit fram till, sökt beskriva den specialreglerade kyrkliga egendomens ursprung. En viktig erfarenhet av vårt kartläggningsarbete är att vissa förhållanden numera är så oklara att det inom ramen för ett vanligt utredningsarbete inte längre är meningsfullt att söka reda ut dem. Det gäller frågor om hur de lokala kyrkostiftelserna är sammansatta och det gäller vilka delar av egendomen som härrör från kronoanslag.

Den viktiga utgångspunkten för återstoden av vårt arbete har varit att hela egendomen alltjämt skall stå till kyrkans förfogande när relationerna mellan stat och kyrka förändras i enlighet med 1995 års principbeslut. Vårt arbete har koncentrerats på uppgiften att analysera vad som händer med egendomen vid en relationsändring och att föreslå lämpliga former för kyrkans fortsatta förfogande över egendomen.

Ett första resultat av vårt arbete är konstaterandet att alla rimliga lösningar kräver att frågan om äganderätten till egendomen behandlas i samband med en relationsändring.

Med utgångspunkt från detta har vi föreslagit att staten skall avstå från framtida anspråk på kronoanslagen. Enligt vår uppfattning har de i dag i realiteten inte något värde för staten.

Vi har vidare föreslagit att viss lokal stiftelseegendom förs från sina stiftelsesubjekt till sin församling. Det gäller äldre kyrkor och domkyrkor samt församlingskyrkors och domkyrkors fastigheter och fastighetsfonder. Genom detta åstadkommer man bl. a. att det i framtiden inte behövs olika regler för äldre och yngre kyrkor. På motsvarande sätt har vi föreslagit att prästgårdarna skall föras från sina stiftelsesubjekt till sitt pastorat. Vi har av liknande skäl föreslagit att biskopsgårdar, som inte är domkyrkas fastighet eller kyrkofondsfastighet, skall föras till sitt stift.

När det gäller äganderätten har vi slutligen föreslagit att kyrkofondsfastigheter och den del av den nuvarande kyrkofonden som återstår sedan det statliga åtagandet för prästernas pensioner på lämpligt sätt tryggats skall överföras till trossamfundet Svenska kyrkan.

Genom de nämnda förslagen anser vi oss ha uppnått syftet att undanröja reella hinder för Svenska kyrkan att själv ta ansvar för verksamhetsformer och organisation efter en relationsändring. Vi anser också att de rättsliga förhållandena på detta sätt blir enklare och klarare.

När det gäller prästlönefastigheter och prästlönefonder – kyrkans reella finansförmögenhet i jord, skog och fonder – diskuterar vi tre olika alternativ för kyrkans fortsatta förfogande. Det första är stiftelsealternativet, som innebär att egendomen samlas i en stiftelse, vilken i fortsättningen följer stiftelselagens regler.

Ett annat alternativ är att hela finansförmögenheten skulle ägas direkt av trossamfundet Svenska kyrkan. Det tredje alternativet är att Svenska kyrkan förvaltar egendomen med stöd av fortsatt lagstiftning i lagen om Svenska kyrkan.

Vi har uppfattningen att alla tre alternativen är tillfredsställande. De har emellertid olika egenskaper och förtjänster. Vi har stannat för att förorda lagstiftningsalternativet.

Större delen av den specialreglerade egendomen har idag alldeles bestämda ändamål.

Vi har analyserat hur dessa påverkas av relationsändringen och lämnat förslag till vilka ändamål som skall fastställas även för framtiden, respektive vilka som skall konstateras gälla vid relationsändringen med möjlighet att ändra dem genom permutation eller i viss utsträckning genom kyrkans egna beslut.

Vi har föreslagit en särskild rätt till ersättning för den som lider någon förlust genom överföringarna, men vi har inte räknat med att den skall få någon nämnvärd praktisk betydelse.

Vi har föreslagit vissa övergångsbestämmelser som gäller den kyrkokommunala egendomen och den fria stiftelse- och föreningsegendomen.

Utöver vårt uppdrag angående den kyrkliga egendomen har vi utrett de äldre rättsinstituten stadgad åborätt och landgille, det senare med anknytning till den kyrkliga egendomen. Vi föreslår avveckling av dessa institut i lagreglerade former.

Våra förslag kommenteras i sammanfattad form i kap. 18.

Summary

The Church of Sweden has a large amount of property at its disposal. This not only takes the form of churches and vicarages, for example, but also land and forests whose yield is to be used in some way to benefit the work of the Church. Sales of land and forests have given rise to funds that are administered to provide revenue for this work. These are merely a few examples of the different forms of property that the Church has at its disposal.

The National Judicial Board for Public Lands and Funds has made a general survey of Church property and this information is presented in various ways in the first section of this report.

Some of this property is owned in the normal way by the Church, i.e. the church has gained legal title to the property according to the usual regulations. Where much of the property is concerned, however, the situation is somewhat more complicated. For many forms of property there are provisions in laws and other statutes prescribing what it may be used for, how it is to be administered, etc. Often such property is not owned by the Church in the normal way, but the title has devolved to charitable foundations, the majority of them antiquated and with no firm basis in modern legal principles. This latter circumstance has not hitherto been of great importance, as the property has itself been subject to legal provisions.

Some of the property consists of what are known as royal benefactions, in other words property that during the course of history has been granted to the Church and ecclesiastical activities. It is not considered that the Church has been granted disposal of this form of property with the same kind of title as that conferred by ownership today.

In the second section of the report, the National Judicial Board for Public Lands and Funds has attempted to present a concise description, based on the findings of other scrutinies during the past century, of the origin of Church property subject to special regulations. One important outcome of the survey is that certain circumstances are now so unclear that there is no longer much point in attempting to clarify them within the scope of a normal investigation. This applies to questions such as the composition of the local ecclesiastical foundations and which items of property derive from royal benefactions.

The most important starting point for the remainder of our work has been that all of this property should remain at the disposal of the Church when the relationship between Church and state is to be changed in

accordance with the principle laid down by the decision of 1995. In our work we have concentrated on the task of analysing what will happen to this property on disestablishment and proposing suitable means of ensuring the Church’s continued disposal of this property.

The initial result of our work is the observation that all reasonable solutions require that the question of title to this property should be dealt with in conjunction with disestablishment.

With this as our starting point, we have proposed that the state should renounce all future claims to royal benefactions. In our opinion, today these have in reality no value for the state.

In addition, we have proposed that title to some of the property of the local foundations should be transferred from the foundations to their parishes. This applies to the older churches and cathedrals and to the real estate and real estate funds of the parish churches and cathedrals. One of the results of this transfer will be to remove any future need of different regulations for older and more modern churches. Similarly, we have proposed that vicarages should be transferred from the foundations that own them to the parish or group of parishes they serve. We have made a corresponding proposal that Bishop’s palaces that are not diocesan property or the property of the Ecclesiastical Fund should be transferred to their dioceses.

Finally, with regard to the ownership of real estate belonging to the Ecclesiastical Fund and that portion of the Ecclesiastical Fund that will remain when the state’s obligation to provide clerical pensions has been appropriately resolved, our proposal is that this should be transferred to the disestablished Swedish Church.

We have proposed an exceptional right to compensation for those who incur loss from the transfers that we have suggested, but it is our assumption that this will not have any significant implications in practice.

With the proposals listed here, we believe that we have attained the objective of removing any real obstacle that could prevent the Swedish Church from being able to take responsibility itself for its activities and organisation after disestablishment. We also consider that the legal situation will in this way be made simpler and clearer.

When it comes to the continued disposal by the Church of the real estate and funds now administered to provide clerical salaries – which constitute the real wealth of the Church in land, forests and funds – three alternatives are discussed. The first of these is the foundation alternative, which would involve using all this property to endow a foundation that would in future be subject to provisions of the Act on Foundations. Another alternative would be transfer of the entire financial holding to the direct ownership of the disestablished Swedish Church. The third alternative would be to allow the

Swedish Church to administer the property by virtue of continued legislation in the Act on the Swedish Church.

Our opinion is that each of these three alternatives is satisfactory. However, they have different features and different advantages. We have decided to recommend the legislation alternative.

Much of the property subject to special regulations today is dedicated to very specific purposes. We have analysed how these will be affected by disestablishment and submitted a proposal about which purposes should also be stipulated for the future and which should be described as applying on disestablishment but capable of modification either by transmutation or, to some extent, by the decision of the Church itself.

We have proposed certain transitional regulations to apply to parochial council property and the property of the free foundations and associations.

In addition to our brief concerning ecclesiastical property, we have also looked at two time-hallowed legal institutions, tenant right (åborätt) and onus (landgille), the latter as it relates to ecclesiastical property. We propose that both of these institutions should be terminated by judicial means.

Our proposal is commented on in summary in Section 18.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om Svenska kyrkan

Härigenom föreskrivs följande.

Kyrklig egendom

9 §

Prästlönetillgångar har till ändamål att bidra till de ekonomiska för-

utsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse.

Prästlönetillgångarna skall bevaras för sitt ändamål och förvaltas av Svenska kyrkan. Regeringen får besluta om tillsyn av förvaltningen.

Förmögenheten skall vara placerad på ett godtagbart sätt.

2. Förslag till lag om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan

Härigenom föreskrivs följande.

Egendomsfrågor

7 §

Från och med den 1 januari 2000 skall äganderätten till egendom som

regleras i 38 kap., 39 kap., 41 kap., utom 1 § 1. och 23 §, och 42 kap. kyrkolagen (1992:300) tillkomma Svenska kyrkan eller församling, kyrklig samfällighet eller stift som avses i 3 §. Därvid skall gälla att

1. kyrkor och domkyrkor med tillhörande inventarier, kyrkotomt och kyrkogård, uppförda före år 1817 på landet eller före år 1843 i stad, skall tillkomma den församling där kyrkan är belägen och användas för samma ändamål som tidigare, tills annat beslutas med stöd av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan,

2. egendom som regleras i 41 kap. 1 § 2. kyrkolagen (prästgård) skall tillkomma den kyrkliga samfällighet, eller om sådan inte finns, den församling där egendomen är belägen,

3. egendom som regleras i 41 kap. 1 § 3. kyrkolagen (församlingskyrkas fastighet) och i 41 kap. 1 § 5. kyrkolagen (domkyrkas fastighet) skall tillkomma den församling där kyrkan är belägen och användas för samma ändamål som tidigare, tills annat beslutas med stöd av permutationslagen (1972:205) eller lagen om Svenska kyrkan,

4. egendom som regleras i 41 kap. 1 § 4. kyrkolagen (kyrkofondsfastighet) skall tillkomma Svenska kyrkan,

5. egendom som regleras i 41 kap. 1 § 6. kyrkolagen (biskopsgård) skall, om annat inte följer av 3. eller 4., tillkomma det stift där egendomen är belägen,

6. egendom som regleras i 41 kap. 24 § kyrkolagen (församlingskyrkors och domkyrkors fastighetsfonder) skall tillkomma den församling där kyrkan är belägen och användas för samma ändamål som tidigare, tills annat beslutas med stöd av permutationslagen eller lagen om Svenska kyrkan,

7. egendom som regleras i 42 kap. kyrkolagen (kyrkofonden) skall tillkomma Svenska kyrkan och användas för kyrkligt ändamål.

8 §

Egendom som regleras i 41 kap. 1 § 1. kyrkolagen (prästlöne-

fastigheter) och 41 kap. 23 § kyrkolagen (prästlönefonder) utgör prästlönetillgångar som från den 1 januari 2000 skall förvaltas såsom stiftelser enligt 9 § lagen om Svenska kyrkan.

En församling eller kyrklig samfällighet, som avses i 3 § och som den 31 december 1999 enligt stadgandena i 41 kap.11 och 28 §§kyrkolagen hade rätt till andel i avkastningen av prästlönetillgångarna, skall ha samma rätt tills annat beslutas med stöd av permutationslagen eller lagen om Svenska kyrkan. Därvid skall fortfarande gälla att högst hälften av egendomens avkastning får användas för annat kyrkligt ändamål.

För prästlönetillgångarna gäller 1 kap. 4 § stiftelselagen (1994:1220). Stiftelselagens bestämmelser i övrigt skall inte tillämpas på dessa till gångar.

Äganderätten till prästlönetillgångarna tillkommer stiftelserna.

9 §

Bestämmelserna i 7 och 8 §§ skall gälla även om egendomen har

anslagits av staten.

10 § Om den som före ikraftträdandet av denna lag var ägare till kyrklig egendom som avses i lagen lider förlust genom att egendom överförs enligt 7 och 8 §§, har han rätt till skälig ersättning av staten. Detsamma gäller den som före ikraftträdandet hade särskild rätt till egendomen.

11 § En stiftelse som den 31 december 1999 förvaltas av en församling eller en kyrklig samfällighet skall fr.o.m. den 1 januari 2000 förvaltas av motsvarande församling, kyrkliga samfällighet eller stift.

Detsamma skall gälla om en församling eller en kyrklig samfällighet skall utse en styrelseledamot i en stiftelse.

3. Förslag till lag om avveckling av åborätts- och landgilleinstituten

Stadgad åborätt

1 §

Den som är rätt innehavare av besittningsrätten till fastighet under

stadgad åborätt skall från och med denna lags ikraftträdande inneha fastigheten med full äganderätt.

2 §

Rätt innehavare enligt 1 § är den som enligt grunderna för tidigare

gällande bestämmelser skulle ha kunnat skatteköpa fastigheten eller annars den som under minst tio år beskattats för innehavet eller, om ingen sådan finns, den som enligt grunderna för tidigare gällande bestämmelser skulle ha kunnat villkorligt inrymmas eller antas som åbo. Rätt innehavare i angivna hänseenden kan vara antingen en fysisk eller juridisk person.

3 §

Länsstyrelsen prövar vem som är rätt innehavare enligt 1 §. Läns-

styrelsens beslut kan överklagas till Kammarkollegiet.

4 §

Regeringen äger meddela närmare föreskrifter beträffande förfarandet

vid en avveckling av institutet stadgad åborätt.

Landgille

5 §

Skyldighet att betala landgille upphör från och med denna lags

ikraftträdande.

6 §

I de fall åbo/brukare är skyldig att betala landgille för lokaliserad

skattlagd eller inte skattlagd mark som inte ägs av brukaren, skall äganderätten överföras till brukaren.

7 §

Regeringen äger meddela närmare föreskrifter beträffande förfarandet

vid en avveckling av institutet landgille.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. Genom lagen upphävs följande författningar:

Förordning den 21 februari 1789 om kronohemmans försäljande till skatte.

Kammarkollegiets kungörelse den 29 februari 1808 ang. besittningsrätt å kronohemman.

Förordning den 15 december 1848 om ändring i gällande stadganden om sättet för skatterätts förvärvande å kronojord.

Förordning den 8 maj 1863 ang. utvidgad frihet i avseende på överlåtelse av åborätt å kronohemman.

Kungl. Cirk den 19 augusti 1870 ang. upprättande av förteckningar över till skatte icke lösta kronohemman.

Förordning (1930:194) ang. upphävande av förbud mot skatteköp i vissa fall.

Förordning (1965:119) om tillsyn över vissa kronohemman, m.m. Förordning (1937:540) om försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge.

Förordning (1937:591) angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille.

Lag (1938:159) om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen.

Lag (1988:1555) om landgille och städja för vissa församlingskyrkors fastigheter i Lunds och Göteborgs stift.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1958:566) om ersättning för krigsskada å egendom

Enligt riksdagens beslut förskrivs att i 3 § 1 mom. under a lagen (1958:566) om ersättning för krigsskada å egendom orden "eller med åborätt" skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att i 7 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken orden "stadgad åborätt och annan" skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

1. Inledning

1.1. Direktiven

Vid sammanträde den 21 december 1995 beslöt regeringen att utfärda direktiv för det fortsatta utredningsarbetet om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan m.m. (Dir. 1995:162). I direktiven bemyndigades chefen för Civildepartementet att tillkalla fyra kommittéer för särskilda uppdrag. Vidare lämnade regeringen särskilda uppdrag till Riksskatteverket och Kammarkollegiet.

Kammarkollegiet skall enligt direktiven i möjligaste mån undersöka den kyrkliga egendomens ursprung och omfattning samt kartlägga hur de olika slagen av egendom berörs av relationsändringen. Vidare skall kollegiet föreslå hur den kyrkliga egendomen efter ändringen av relationerna skall stå till kyrkans förfogande enligt stiftelse- och lagstiftningsmodellerna. De skattemässiga konsekvenserna av varje särskild modell bör särskilt redovisas. Kollegiet skall också överväga om det finns behov av att skapa en statlig tillsyn över att den kyrkliga egendomen inte används för främmande ändamål och hur revisionen skall ske. Förslag om hur de äldre rättsinstituten skall avvecklas och vilka övergångslösningar som erfordras vid en sådan avveckling bör också läggas fram. Eventuella problem när det gäller den kyrkliga egendomen vid övergången till de nya relationerna bör uppmärksammas.

Direktiven återfinns i bilaga 1.

1.2. Arbetets uppläggning

Kammarkollegiets arbete har i huvudsak bedrivits i ett särskilt sekretariat inom myndigheten. Arbetet har letts av en projektgrupp, vars ledamöter och sakkunniga också har medverkat i utredningsarbetet. En särskild referensgrupp har följt arbetet och lämnat synpunkter under dess gång.

Det första sammanträdet med projektgruppen ägde rum den 17 april 1996. Arbetet har på ett naturligt sätt delat sig på tre olika områden. Det första området har avsett den kyrkliga egendomens omfattning, det andra egendomens ursprung och det tredje hur egendomen skall stå till kyrkans förfogande efter en relationsändring. I omfattnings- och ursprungsdelarna hade kollegiet i inledningsskedet flera kontakter med Lantmäteriverket. Arbetet har gått vidare med utnyttjande av bl.a. Riksantikvarieämbetets och

Statistiska centralbyråns särskilda kyrkobyggnadsregister samt det särskilda fastighetsregister – STIFAST – som används av tio av landets tretton egendomsnämnder och omfattar den kyrkliga jorden m.m. En enkätundersökning genomfördes under sommaren och hösten 1996. De tre stift som inte är anslutna till registret har fått lämna kompletterande uppgifter. Vissa särskilt riktade enkäter har också genomförts, bl.a. rörande prästgårdar, domkyrkor och församlingskyrkors fastigheter, för att göra undersökningen så fullständig som möjligt.

Parallellt med arbetet i omfattnings- och ursprungsdelarna har hela tiden utretts och förts diskussioner om hur egendomen i framtiden skall stå till kyrkans förfogande. Till grund för dessa diskussioner har legat bl.a. Utredningens om ekonomi och rätt i kyrkan (ERK-utredningen) betänkan de (SOU 1992:9), Kyrkoberedningens slutbetänkande Staten och trossamfunden (SOU 1994:42), remissyttrandena över dessa betänkanden, andra kyrkolagsutskottets betänkande 1995:1 samt regeringens proposition 1995/96:80 om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan.

I detta betänkande redovisar Kammarkollegiet resultatet av sitt arbete.

2. Kortfattad bakgrund

Kyrklig egendom är av många slag. Den specialreglerade egendom som kallas för kyrklig jord och fonder som bildats av försäljningsmedel m.m. definieras genom sina olika lagfästa ändamål i 41 kap. kyrkolagen. Det finns också specialregler om kyrkor och domkyrkor i 38–40 kap. kyrkolagen. Kyrkofonden regleras särskilt i 42 kap. kyrkolagen.

Under den tidigare hälften av 1900-talet höjdes då och då politiska krav på att kyrkans egendomar skulle förstatligas. Kraven underbyggdes med motiv som hänförde sig till egendomens uppkomst och dess egenskap av "samhällsegendom". Att egendomen ofta redovisades under krono titel i jordeböckerna åberopades också som stöd för en sådan ståndpunkt. Med tiden fick emellertid avkastningen av den kyrkliga egendomen relativt mindre betydelse. Detta medförde att indragningen till staten inte längre framstod som intressant.

Den kyrkliga egendomens ställning har ständigt varit en av komponenterna i kyrka-statfrågan, ibland i blickpunkten, ibland i en mer undanskymd roll.

Ett grundläggande utredningsarbete utfördes av 1958 års utredning Kyrka-stat, vars synpunkter beträffande den kyrkliga egendomen redovisades i betänkandet Kyrklig egendom. Skattefrågor. Prästerskapets privilegier. (SOU 1967:46). En jämförelse med hur man i andra länder löst egendomsfrågorna gav enligt utredningen inte någon vägledning beroende på de mycket skiftande politiska förhållanden under vilka en skilsmässa mellan stat och kyrka genomfördes.

Utredningen anförde när det gällde den kyrkliga egendomens ställning i en fri kyrka bl.a. (s.190):

Det finnes anledning förmoda, att uppgörelsen med kyrkan vid en eventuell skilsmässa från staten sker i sådana former att kyrkan i vart fall icke frånhändes den kyrkliga egendomen. Härå tyder de uttalanden som gjorts i den allmänna debatten under de senaste 15 åren. Utredningen hänvisar härutinnan till en promemoria rörande denna debatt, som på uppdrag av ecklesiastikdepartementet upprättats av universitetslektorn fil.dr. Clarence Nilsson. Avslutningsvis anföres sålunda i promemorian att det samlade debattmaterialet - inlägg som gjorts i riksdagen samt från kyrkligt och frikyrkligt håll, samt uttalanden av olika politiska organisationer – visar att man alltmer kommit till insikt om den kyrkliga egendomens jämförelsevis underordnade betydelse, i vad gäller den

löpande finansieringen av en fri kyrka, samt att det nästan genomgående är så, att man särskilt beträffande egendomen – även om man uttalar tveksamhet i fråga om äganderätten – är angelägen om att förorda en "generös uppgörelse".Motiven härför kan enligt promemorian växla. Ofta är det väl en önskan att på denna punkt undvika att försvåra och fördröja en skilsmässolösning, men där kan också skymta en vilja att ge kyrkan en viss ekonomisk bas för att därigenom bl.a. slippa en eventuellt mindre tilltalande utveckling av en fristående kyrka. Såsom symptomatisk för en utveckling, som givit betydelsen av den kyrkliga egendomen mer måttliga proportioner och som dessutom inte velat förbinda ett skilsmässoförfarande med åtgärder som bl.a. ur rättslig synpunkt skulle kunna verka komplicerande och stötande, har i promemorian vidare framhållits den ändring i det socialdemokratiska partiprogrammet, som kom till stånd år 1960 och varigenom den punkten ströks, som krävde att statskyrkan skulle avskaffas och den kyrkliga egendomen "stanna i samhällets ägo".

1958 års utredning skisserade, utan att själv ta ställning, fyra olika modeller för ändrade relationer mellan stat och kyrka, de s.k. A-, B-, C- och D-lägena. Endast i D-läget förutsattes att kyrkan skulle avhändas all egendom utom kyrkobyggnader med tomter, men utredningen ansåg, i belysning av det ovan lämnade citatet, att en sådan lösning av egendomsfrågorna var "mindre sannolik". Beträffande B- och C-lägena som handlade om en kyrka som skulle vara organisatoriskt friställd från staten anfördes följande (s. 194 f):

Även i dessa fria lägen kan de kyrkliga organen få behålla besittningsrätten till jorden utan att frågan om äganderätten till egendomen i varje konkret fall löses. För dessa lägen kan också tänkas den lösningen, att de kyrkliga rättssubjekten tillförsäkras äganderätten till all den kyrkliga egendomen, alltså även till kronoanslagen. Otvivelaktigt skulle det vara en rättstekniskt vinnande lösning och avsevärt bidraga till en förenkling av de nu så svårlösta problemen rörande den kyrkliga egendomen, om kyrkans besittningsrätt i dessa fria lägen konsoliderades till vanlig äganderätt.

Utredningen diskuterade om viss ersättning skulle utgå från kyrkan till staten vid en sådan egendomsöverföring, men övergick sedan till att behandla frågan om hur överföringen från statligt till privat ägande har gått till i liknande fall. Sitt eget ställningstagande till hur man skulle behandla den kyrkliga egendomen formulerade utredningen på följande sätt (s. 198 f):

Därest det skulle anses befogat att i B- och C-lägena äganderätten till den av kronan anslagna egendomen vederlagsfritt överföres till kyrkan, synes detta kunna ske i den ordningen att statsmakterna genom en lag avsäger sig anspråken på denna kronoegendom av vad slag den vara må. För ett sådant tillvägagångssätt talar inte minst praktiska skäl. I vissa fall kan det sålunda stöta på påtagliga svårigheter att få klarlagt om viss kyrklig jord är kronoanslag eller ej. --- I lagen kan måhända ändå helt allmänt utsägas att kronan avsäger sig all den rätt till egendomen den kan ha under villkor att egendomen användes för de särskilda kyrkliga ändamål vartill den disponerats. Det kan också tänkas den möjligheten, att i lagen bestämmes på vilka kyrkliga rättssubjekt äganderätten skall överföras.

Utredningen kunde tänka sig att de olika slagen av egendom fördelades på församlingskyrkorna som stiftelser, de äldre domkyrkorna som stiftelser samt Svenska kyrkan som en erkänd privatjuridisk person, i fråga om de allmänna kyrkohemmanen, biskopshemmanen och biskopsgårdarna m.m.

1958 års utrednings bedömning av kyrkans rätt att förfoga över all den kyrkliga egendomen bekräftades av den efterföljande diskussionen. När regeringen meddelade direktiv för 1968 års beredning om stat och kyrka, som leddes av Alva Myrdal, slogs det fast att "ett genomförande av D-läget, som förutsätter att i stort sett all kyrklig egendom skall tillkomma staten inte kan vara förenligt med den generositet som torde böra visas vid ett upphävande av statskyrkosystemet".

I sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36) gjorde beredningen den i dag vedertagna åtskillnaden mellan kyrkans finansförmögenhet, som med sin avkastning skall tjäna olika kyrkliga ändamål, och dess förvaltningsförmögenhet - kyrkobygnader m.m. som direkt utnyttjas i den kyrkliga verksamheten. Beredningen konstaterade att insikten om att finansförmögenheten numera saknade nämnvärd betydelse för att finansiera kyrkans verksamhet hade lett fram till att den kyrkliga egendomen blivit ett mer perifert spörsmål i kyrka-statdebatten. Vetskapen om att många andra trossamfund har tillgång till fastigheter och kapital hade också, enligt beredningen, bidragit till att synen på Svenska kyrkans egendomsinnehav hade förändrats. Beredningen fokuserade sig på frågan om i vilka former egendomen skulle stå till kyrkans disposition i framtiden. Stiftelsemodellen aktualiserades som ganska naturlig med hänsyn till den vikt som ändamålsbestämningen av egendomen hittills haft. Den kyrkostiftelseägda egendomen skulle också i fortsättningen ägas av församlingskyrkor eller domkyrkor som stiftelser. Det skulle ankomma på kyrkan själv att bestämma vilka organ som skulle företräda kyrkostiftelserna och hur de

skulle förvaltas. Intresset av att den specialreglerade egendomen bibehölls och användes för sitt ändamål skulle skyddas genom lagstiftning. Äganderätten till kronoanslagen skulle också i fortsättningen tillkomma staten och rättssubjekt inom Svenska kyrkan skulle ha besittningsrätt till dem. Formerna för förvaltningen av kronoanslagen borde bestämmas av kyrkan själv. Beträffande kyrkofondens tillgångar föreslog beredningen inte någon förändring av ägandeförhållandena. Till följd av ändamålsbundenheten föreslogs att fondens tillgångar även i fortsättningen skulle få disponeras av Svenska kyrkan.

Den myrdalska beredningens förslag vann inte den breda uppslutning regeringen funnit önskvärd för en lösning av kyrka-statfrågan. Det övervägande antalet remissinstanser som yttrade sig i egendomsfrågan var kritiskt inställda till beredningens förslag. Kritiken följde olika linjer. En huvudinvändning var att Svenska kyrkan eller dess organ borde ha tillförsäkrats full äganderätt antingen till all den egendom som den förfogar över eller till vissa slag av denna egendom.

Sedan myrdalberedningens förslag hade fallit inleddes i februari 1975 överläggningar mellan en kyrklig och en statlig arbetsgrupp. Dessa överläggningar ledde till ett nytt förslag i kyrka-statfrågan i det gemensamma betänkandet (SOU 1978:1) Stat-Kyrka Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Detta förslag innehöll en egendomslösning, baserad på bildandet av nya stiftelser. Förslaget redovisas utförligare i inledningen till vårt stiftelsealternativ i kap. 10.

Den kyrkliga egendomen har därefter behandlats av såväl Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan som Kyrkoberedningen. Dessa båda utredningar behandlar både stiftelsealternativ och lagstiftningsalternativ. Båda dessa utredningar har framhållit vad som finns att vinna genom att staten avstår från sina anspråk på kronoanslagen. Vad utredningarna närmare förespråkat redovisas utförligare i kap. 10 och 12.

3. Den kyrkliga egendomens ursprung

Kyrklig egendom kan i mycket vid mening definieras som all egendom – lös som fast – som tillhör något kristet samfund. Definitionen egendom som förvaltas av organ inom Svenska kyrkan ger en riktigare bild. Den kyrkliga egendomen har också allmänt i tidigare statliga utredningar definierats som sådana förmögenhetstillgångar av fast eller lös natur som med olika rättsgrund disponeras av Svenska kyrkan med dess församlingar eller av andra till Svenska kyrkan knutna organ.

I kapitel 3 definieras de olika egendomskategorierna och en kort historik görs för varje kategori med en redogörelse för varje kategoris ursprung. I kapitlet redovisas också några av de tidigare undersökningar som gjorts för att söka den kyrkliga egendomens ursprung. Kammarkollegiets val av metod för att i denna utredning söka ursprunget presenteras och motiveras.

3.1. De olika egendomskategorierna

Det finns olika kategorier av kyrklig egendom. Den specialreglerade

kyrkliga egendomen är sådan kyrklig egendom som tjänar vissa allmänna

ändamål som staten har ansett vara värda att särskilt skydda genom speciell lagstiftning. Det är fråga om både fastigheter med tillhörande byggnader och lös egendom av olika slag. I den specialreglerade fasta egendomen ingår bl.a. församlingskyrkor och domkyrkor med kyrkotomter, kyrkogårdar och andra begravningsplatser.

Beteckningen kyrkans förvaltningsförmögenhet brukar användas för den samlade egendomsmassan av församlingskyrkor, domkyrkor, kyrkotomter, kyrkogårdar och andra begravningsplatser eftersom den egendomen i allmänhet inte ger kyrkan någon ekonomisk avkastning. Det är i stället fråga om egendom som genom sitt bruksvärde tjänar kyrkan. Bestämmelser om församlingskyrkor och domkyrkor finns i nuvarande 38 och 39 kap. kyrkolagen.

I nuvarande 41 kap. 1 § kyrkolagen räknas de olika slag av special-

reglerad fast egendom eller tomträtt upp som med ett samlat namn beteck-

nas som kyrklig jord. Kyrklig jord är sådan egendom som tillsammans med viss kyrklig lös egendom av fondkaraktär brukar kallas kyrkans

finansförmögenhet. Det är här fråga om egendom som generellt sett med sin avkastning skall tjäna den kyrkliga verksamheten.

Kyrklig jord är enligt det nämnda stadgandet i kyrkolagen i dess lydelse (SFS 1993:1323) sådan fast egendom eller tomträtt:

1. vars avkastning är avsedd för avlöning åt kyrkoherde eller komminister i visst eller vissa pastorat (prästlönefastighet)

2. där tjänstebostad är anvisad åt en kyrkoherde eller komminister (prästgård)

3. vars avkastning är avsedd för en församlingskyrkas behov (församlingskyrkas fastighet)

4. vars avkastning tillförs kyrkofonden (kyrkofondsfastighet)

5. vars avkastning är avsedd för en domkyrkas behov (domkyrkas

fastighet)

6. där tjänstebostad är anvisad åt en biskop (biskopsgård)

I paragrafen stadgas också särskilt (SFS 1994:1849) att en prästgård på vilken en tjänstebostad inte längre är anvisad skall bli församlingskyrkas fastighet. Om fastigheten senare åter skulle komma att användas som tjänstebostad åt en präst blir den prästgård igen i lagens mening. Också sådan jord som vid utgången av år 1994 var löneboställe, men som den 1 januari 1989 var prästgård, skall fr.o.m. den 1 januari 1995 vara församlingskyrkas fastighet.

En annan förändring mot lagrummets tidigare lydelse är att de egendomar som förut benämndes löneboställen och prästlönefondsfastigheter sammanfördes under den gemensamma benämningen prästlönefastighet fr.o.m. den 1 januari 1995. Denna förändring var en konsekvens av att en samlad förvaltning av prästlöneboställenas jord och skog samt prästlönefondsfastigheterna genomfördes då. Stiftens egendomsnämnder blev den gemensamma förvaltaren för denna nya samlade kategori av kyrklig jord.

Prästgårdar och biskopsgårdar tillhör kategorien kyrklig jord utan att för den skull också tillhöra finansförmögenheten.

Det finns i den specialreglerade fasta kyrkliga egendomen som kallas kyrklig jord s.k. kronoanslag. Kronoanslagen är av kronan anslagen mark. Kammarkollegiet hänvisar här till redogörelsen i avsnitt 3.9.

Det finns också specialreglerad lös egendom. I kyrkolagen återfinns bestämmelser om skyldighet att fondera ersättning för kyrklig jord i prästlönefonder, församlingskyrkas fastighetsfond, domkyrkas fastighetsfond och i kyrkofonden. Fondernas avkastning skall enligt lagen användas för samma ändamål som jorden en gång varit avsedd för. För kyrkofonden finns det särskilda bestämmelser. Fonderna är en del av kyrkans finansfömögenhet eftersom de fonderade medlen skall tjäna samma ändamål som de olika egendomsslag från vilka fondmedlen kommit. Därmed skall medlen i

likhet med den kyrkliga jorden förvaltas så att de ger bästa möjliga avkastning.

Den specialreglerade lösa egendomen utgörs också av inventarierna i församlingskyrkor, domkyrkor och biskopsgårdar. Till den lösa egendomen hör dessutom bl.a. olika penningmedel som testamenterats och donerats till kyrkan. Medlen förvaltas av kyrkor och församlingar. Dessa medel utgör en del av kyrkans förvaltningförmögenhet eftersom den tjänar kyrkan genom sitt bruksvärde.

Begreppen kyrkans förvaltningsförmögenhet och kyrkans finansförmögenhet infördes av 1958 års utredning i delbetänkandet kyrka – stat: X om kyrklig egendom, skattefrågor och prästerskapets privilegier (SOU 1967:46). Begreppen har sedan dess varit vedertagna. Dessa begrepp har med tiden blivit mindre relevanta eftersom egendom numera enligt kyrkolagen kan föras mellan de olika egendomskategorierna genom försäljningar och byten av kyrklig jord, fondering av ersättningsmedel och nyinvesteringar i andra objekt för kyrkliga ändamål. Det har också, såsom framgått ovan, på senare år lagstiftningsvägen införts ändringar i de olika egendomskategorierna som gör att begreppen inte längre är konstanta.

Utöver den specialreglerade fasta och lösa egendom som nämnts i detta avsnitt finns det kyrkokommunal egendom och stiftelse- och föreningsegendom. Kammarkollegiet hänvisar här till redogörelser i avsnitten 3.7 och 3.8.

3.2. Den specialreglerade kyrkliga egendomen, fast egendom, förvaltningsförmögenheten

3.2.1. Kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkogårdar och begravningsplatser

Rent historiskt uppförde stormän och storbönder på medeltiden själva

kyrkor på sina egendomar för sitt eget, husfolkets och landböndernas

bekvämlighet. Konungar och biskopar lät också bygga kyrkor liksom sockenmenigheter, som själva enades om att uppföra sin kyrka. Kyrkorna skulle sedan vigas för sitt ändamål av biskopen. Ett villkor för att biskopen skulle komma och inviga en kyrka och förse den med en präst, var att kyrkan hade tilldelats jord som kunde brukas för att försörja prästen och underhålla själva kyrkobyggnaden.

Jord skänktes till kyrkan av enskilda genom testamentsförordnanden, oftast med särskilda villkor om läsande av själamässor. I något enstaka fall kunde kyrkotomten anslås av kronan som anvisade jorden för kyrkliga ändamål. Kyrkotomten definieras som ett område kring en kyrkobyggnad

som hör samman med byggnadens funktion och miljö. Kyrkotomten behöver inte alltid fungera som en begravningsplats, men det är vanligt att kyrkogårdar omger äldre kyrkor, framför allt på landsbygden.

Under medeltiden ansågs sockenkyrkorna vara särskilda stiftelse-

liknande rättssubjekt. Först under den tidigare hälften av 1800-hundratalet

fick församlingarna rättslig ställning som egna juridiska personer och kunde bli ägare till fast och lös egendom. För landsbygdsförsamlingarna ändrades förhållandena genom en förordning den 26 februari 1817 angående sockenstämmor och kyrkoråd. 1817 års förordning ersattes den 29 augusti 1843 av tre förordningar som gav också städernas församlingar rättskapacitet som juridiska personer. Den äldre (tidigare än 1817 resp. 1843) lokala kyrkan ses själv som ett stiftelseliknande subjekt som äger kyrkobyggnaden med tillhörande tomt.

Kyrkor som byggts 1817 resp. 1843 eller senare eller som då mottagits som gåva från bolag, stiftelse eller enskild har församlingen som ägare. Dessa mer sentida kyrkor är specialreglerad kyrkokommunal egen dom.

En kyrkobyggnad kan sålunda, beroende på dess datering i tiden, ägas av kyrkan själv som stiftelseliknande rättsubjekt, av en församling eller av en kyrklig samfällighet. Staten äger vissa kyrkobyggnader som tidigare var klosterkyrkor och drogs in till kronan vid reformationen på 1500-talet. Staten äger också garnisonskyrkan i Karlsborg. (ERK-utredningen s.133) En kyrkotomt kan ägas av den stiftelseliknande lokalkyrkan, församling, kyrklig samfällighet eller av staten. I vissa fall kan en enskild person eller en stiftelse vara ägare till en kyrka med tillhörande tomt (slottskapell, småkyrka el. dyl.).

Regler om förvaltningen av kyrkobyggnader med tillhörande tomtmark finns i 11, 38 ,40 och 41 kap. i nuvarande kyrkolagen. För att tillgodose kulturminnesvårdens intressen finns det för närvarande också regler om kyrkobyggnader i lagen om kulturminnen och förordningen om kulturminnen m.m. (1988:950 och 1988:1188).

Begravningsplatser kan vara både allmänna och enskilda. En allmän

begravningsplats har anordnats av Svenska kyrkan, av kommun eller det allmänna. En enskild begravningsplats är en gravplats som tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan eller någon enskild eller juridisk person. Allmänna begravningsplatser kan finnas dels i anslutning till kyrkobyggnaderna dels friliggande. Finns begravningsplatsen på kyrkojord som ägs av den stiftelseliknande lokalkyrkan, på prästlönefastighet eller på den borgerliga kommunens mark har församlingen bara dispositionsrätt. Den snabba utvecklingen av tätorterna har lett till att friliggande begravnings-

platser blivit allt vanligare. Friliggande begravningsplatser har i allmän-

het anordnats efter 1817. De friliggande begravningsplatserna kan hållas av församling eller av borgerlig kommun. I begravningslagen (SFS 1990:1144) lämnas de närmare definitionerna av begravningsplatsbe-

greppen. Kulturminnesvårdens intressen av begravningsplatserna tillgodoses för närvarande i lagen och förordningen om kulturminnen.

3.2.2. Domkyrkor

Enligt romersk-katolsk ordning var domkyrkan eller katedralkyrkan kyrka för stiftets biskop och främst bestämd för domkapitlets gudstjänsthållning och biskopens religiösa ämbetsförättningar. Efter reformationen på 1500talet fungerade domkyrkorna också som församlingskyrkor för domkyrkoförsamlingarna. Domkyrkorna byggdes större och dyrbarare än vanliga sockenkyrkor. Domkyrkobyggnaderna uppfördes vanligen med medel (i både lös och fast egendom) som konungar och enskilda hade gett eller donerat till kyrkan i testamenten. Det förekom också anslag av fattig- och kyrkotionden.

Under medeltiden byggdes domkyrkorna i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö. Lunds domkyrka uppfördes också under den katolska tiden. Domkyrkorna i Göteborg, Härnösand, Karlstad och Luleå är uppförda efter reformationen för att fungera som församlingskyrkor och domkyrkor. Visby S:ta Maria kyrka och Stockholms storkyrka är medeltida församlingskyrkor som tjänstgör som domkyrkor sedan de nya stiften bildats. Domkyrkan i Luleå uppfördes som församlingskyrka först under senare hälften av 1800-talet. Domkyrkorna i Mariestad och Kalmar uppfördes efter reformationen vid ändring av stiftsindelningen. De fungerar nu endast som vanliga församlingskyrkor.

Domkyrkorna ses generellt som särskilda stiftelseliknande juridiska personer och och äger i denna sin egenskap både kyrkobyggnaden och kyrkotomten. Det är bara den förhållandevis sentida domkyrkan i Luleå som är församlingsägd.

För de sex domkyrkor som uppfördes under medeltiden finns för närvarande särskilda förvaltningsregler i 39 kap. kyrkolagen enligt vilka domkapitlet i respektive stift skall förvalta domkyrkan. Närmare föreskrifter om förvaltningen av dessa domkyrkor finns i förordningen (1994:250) om förvaltningen av kyrklig jord m.m. och i förordningen (SKFS 1992:14). För Lunds domkyrka finns särskilda förordningar (SKFS 1989:1, SKFS 1992:15) med instruktion för Domkyrkorådet i Lund m.m. Motsatsvis gäller att andra domkyrkor än de sex medeltida och Lunds domkyrka för närvarande förvaltas som församlingskyrkorna dvs. av kyrkorådet i respektive domkyrkoförsamling.

3.3. Den specialreglerade kyrkliga egendomen, fast egendom, finansförmögenheten

3.3.1. De tidigare löneboställena som numera betecknas som prästlönefastigheter

Prästboställena är både den största och den värdefullaste delen av den fasta

finansförmögenheten. Rent historiskt tillfördes kyrkan mark redan vid den tidpunkt då landet kristnades. En kyrka fick invigas först när prästen hade tillförsäkrats avkastning från framförallt skogs- och jordbruksfastigheter. Avkastningen av fastigheterna blev en del av prästens lön. Prästboställenas ursprung kan ledas tillbaka till de fastigheter som församlingsprästerna under äldre avlöningssystem hade på lön. 1910, i samband med prästlönereformen, avskildes vanligen på dessa fastigheter ett särskilt område för bostad åt prästen (prästgård). Det område som blev kvar kallades för löneboställe.

Löneboställen betecknas enligt lagändring (SFS 1993:1323) numera som

prästlönefastighet sedan den 1 januari 1995. Samtidigt sammanfördes

förvaltningen av prästlöneboställenas jord och skog till gemensam förvaltning hos stiftens egendomsnämnder.

Av prästboställena (i betydelsen prästgårdar och löneboställen sedan 1910) bildar de som har sitt ursprung från medeltiden både antalsmässigt och värdemässigt den mest betydande gruppen.

I 1958 års utredning om kyrka – stat (SOU 1967:46), s. 84, citerades den inställning som departementschefen haft om prästboställenas härstamning i en proposition om prästlönelag m.m. (prop 1932:187 s. 186):

"Av den i detta ämne verkställda utredningen synes mig med all önskvärd tydlighet framgå, att i regel de från medeltiden härstammande prästboställena tillkommit genom donation av en eller flera enskilda samt att avsikten med dessa donationer varit, att boställenas avkastning skulle utgöra avlöning åt den vid den särskilda lokalkyrkan anställde prästen."

Någon klarhet i frågan om ursprunget till de medeltida boställena har i allmänhet inte kunnat uppnås. Den stiftelseliknande lokalkyrkan ses rent allmänt som ägare till dessa boställen. De boställen som anses vara ägda av den stiftelseliknande lokalkyrkan kan både ha anskaffats av församlingen eller donerats av enskilda efter reformationen, men innan församlingen blev självständigt rättssubjekt. Om församlingen efter vunnen rättssubjektivitet med egna medel förvärvat boställen ägs de dock av församlingen själv. Egendomen är då specialreglerad kyrkokommunal egendom.

I många fall är boställen sammansatta av hemman och lägenheter med olika ursprung eller också har de med tiden blivit större genom skilda förvärv.

Flera av de boställen som skapades efter reformationen anslogs av kronan. Med utgångspunkt från tidigare utredningar om vilka boställen som anslagits av kronan, har det helt allmänt antagits att omkring en femtedel av prästboställena är kronoanslag. Staten har beträffande kronoanslagen inte överlåtit äganderätten men anvisat jorden för kyrkliga ändamål såsom prästernas avlöning. Kammarkollegiet återkommer till kronoanslagen senare i detta kapitel.

3.3.2. De tidigare prästlönefondsfastigheterna som numera betecknas som prästlönefastigheter

Prästlönefondsfastigheter var fastigheter – prästlönefondshemman – in-

köpta med medel från prästlönefonder och prästlönejordsfonder.

Medel från försålda prästboställen liksom ersättning på grund av expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande skulle tidigare förvaltas som en prästlönefond hos de pastorat som boställena och annan exproprierad eller upplåten egendom tillhört. Fondmedel från flera pastorat kunde föras samman i en prästlönejordsfond. För fondens medel kunde stiftet sedan skaffa så kallade prästlönefondshemman.

Av intresse i ursprungsfrågorna kan noteras att 1958 års utredning (SOU 1967:46) kyrka – stat bl.a. uttalade att:

I prästlönefonderna ingår medel av mycket skiftande slag. En uppdelning av äganderätten till sådan fond torde ofta vara omöjlig att genomföra. Detsamma gäller stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

Enligt lagändring (SFS 1993:1323) som gäller fr.o.m. den 1 januari 1995 upplöstes pastoratens prästlönefonder och prästlönejordsfonderna. Medlen överfördes till stiftens prästlönefonder. Stiftens egendomsnämnder sköter enligt nuvarande bestämmelser också förvaltningen av prästlönefastigheterna i sin helhet.

Prästlönefondsfastigheterna kallas numera i likhet med de tidigare löneboställena för prästlönefastigheter.

3.3.3. Prästgårdar

Prästgård är enligt kyrkolagen sådan kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt en präst.

Prästgårdarna tillhör den specialreglerade fasta egendomskategorien. Det finns inte något avkastningskrav för prästgårdarna och de skulle därför egentligen kunna redovisas som en del av den fasta förvaltningsförmögenheten. Eftersom de för närvarande finns med i lagstiftningens uppräkning av kyrklig jord redovisar Kammarkollegiet för enkelhetens skull ändå prästgårdarna här.

Det finns två olika kategorier av prästgårdar. En kategori är de prästgårdar som från början var prästboställen. Från prästboställena avskildes 1910 i samband med prästlönereformen oftast ett särskilt område där prästen skulle bo (prästgård). Sådana prästgårdar redovisas inte som särskilda fastigheter i fastighetsböckerna eftersom de har uppförts på redan befintliga fastigheter. Om avstyckning av prästgårdsfastigheten har gjorts från prästbostället ses prästgården dock som en egen fastighet. Kammarkollegiet återkommer i den del som gäller egendomens omfattning till att det i vissa fall är svårt att omfattningsredovisa prästgårdarna.

En redogörelse för dessa tidigare prästboställens ursprung har getts vid avsnittet om tidigare löneboställen.

Det finns också prästgårdar som köpts in särskilt för att vara bostad åt en präst. Det är i sådana fall i allmänhet tätortsförsamlingar eller pastoraten som äger prästgårdarna. (SOU 1978:3 s. 76) Dessa prästgårdar redovisas som särskilda fastigheter i fastighetsböckerna.

Det är pastoraten som enligt gällande bestämmelser förvaltar och underhåller prästgårdarna. Egendomsnämnderna får meddela föreskrifter för vård och användning av vissa prästgårdar.

Pastoraten bestämmer själva om anvisande av prästgård som tjänstebostad och svarar för dess kostnader. Pastoraten skall också anordna bostaden och uppbära hyran för denna.

3.3.4. Församlingskyrkas fastigheter

Församlingskyrkas fastighet är fastighet vars avkastning är avsedd för församlingskyrkas behov. Det är då främst fråga om annan fast egendom än själva kyrkotomten med kyrkobyggnad, kyrkogård eller annan begravningsplats.

De allra flesta fastigheterna har ett medeltida ursprung och anses tillhöra den stiftelseliknande lokalkyrkan. I vissa fall har jorden inköpts för lokalkyrkans medel, i andra fall har donationer av enskilda förekommit.

I det ursprungliga svenska riket är församlingskyrkas fastigheter till följd av Gustav Vasas reduktion fåtaliga och ganska obetydliga till storlek och värde.

Församlingskyrkas fastigheter finns därför främst kvar i de landskap som tidigare i historien har hört till Danmark dvs. Skåne, Halland och Blekinge.

Vissa fastighetsbestånd finns också kvar i det övriga landet såsom kyrkoskärgårdar i Värmland, vissa kyrkoskogar och en del smålägenheter.

I kyrkolagen stadgas särskilt att prästgård på vilken tjänstebostad inte längre är anvisad åt kyrkoherde eller komminister skall bli församlingskyrkas fastighet. En ny kategori av egendom har även fr.o.m. den 1 januari 1995 tillförts församlingskyrkas fastighet (SFS 1993:1323) nämligen jord som vid utgången av år 1994 var löneboställe, men som den 1 januari 1989 var prästgård. Om det finns flera tidigare församlingskyrkor i pastoratet skall enligt gällande bestämmelser pastoratet bestämma vilken av dessa kyrkor som fastigheten skall tillhöra. (SFS 1994:1849)

Det är enligt kyrkolagen numera pastoraten som förvaltar både jorden och skogen på församlingskyrkas fastigheter. Egendomsnämnderna skall dock företräda församlingskyrkas fastigheter vid vissa upplåtelser av rättigheter t.ex. tomträtter och servitut.

3.3.5. Kyrkofondsfastigheter

Kyrkofondsfastigheter är enligt kyrkolagens definition ett antal fastigheter vars avkastning tillförs kyrkofonden.

Kyrkofondsfastigheterna skall enligt kyrkolagen i dess senaste lydelse förvaltas av egendomsnämnderna. Enligt ett principbeslut som kyrkofondens styrelse fattade under år 1995 genomförs i nuläget en avveckling av kyrkofondsfastigheterna. Styrelsen anser att fastigheterna inte passar in som placering i en fond av kyrkofondens slag som bör ha en hög likviditet för att kunna möta svängningar i den kyrkliga ekonomin. Efter en värdering av samtliga fastigheter inleddes avvecklingsarbetet i samarbete med egendomsnämnderna som enligt kyrkolagen också skall besluta om försäljningarna. Hittills har kyrkofondsfastigheterna i huvudsak köpts av egendomsnämnderna för prästlönefondernas räkning.

Kyrkofondsfastigheterna är av olika ursprung och består av allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman.

Allmänna kyrkohemman var sådana fastigheter, som ursprungligen varit

lokala prästlönetillgångar, men vilkas avkastning senare tillförts kyrkofonden. I 1958 års utredning kyrka – stat (SOU 1967:46) uttalades att de allmänna kyrkohemmanen, möjligen med något undantag, torde ha varit

kronoanslag.

Biskopshemman var den största gruppen kyrkofondsfastigheter. De hade

oftast sitt ursprung i boställsjord som varit anslagen till biskoparnas avlöning. Avkastningen drogs vid biskopslönereformen år 1936 in till kyrkofonden. Biskopshemman var fastigheter som inte hade någon biskopsgård inom området. Om det på en lönefastighet fanns ett särskilt område som var biskopsgård kallas den övriga delen biskopshemman. Enligt 1958 års utredning kyrka – stat (SOU 1967:46) saknades det rättsfall, som kunde klarlägga frågan om bl.a. biskopshemmanens rättsställning. Den mer allmänna uppfattningen var dock att de flesta biskopshemmanen hade utgjorts av kronoanslag.

För klockarhemman gällde följande. Klockares och organists innehav på lön av boställsjord, den s.k. klockarjorden, avvecklades genom en lag 1938 om klockarboställen. I de allra flesta fall övertogs bostället av församlingen med äganderätt och lika fri dispositionsrätt som för kyrkokommunal jord. En mindre grupp förhållandevis större och värdefullare boställen behölls som "publika arrendegårdar", klockarhemman, för kyrkofondens disposition.

I förarbetena till lagstiftningen om klockarhemmanen m.m. (prop. 1938:188) definierades klockarhemman som "lönefastighet som skall bibehållas som publik arrendegård". Beträffande sådana lönefastigheter anförde föredragande statsrådet (s. 11) bl.a. att man härvid hade att räkna med ett nog så brokigt ursprung. Ursprunget kunde ledas tillbaka till upplåtelser från församlingarna, till anslag från kronan eller till dispositioner av enskilda.

Tillsammans med stiftens prästlönefondshemman betecknades de olika slagen av kyrkofondsfastigheter tidigare som ecklesiastika arrendegårdar och deras förvaltning reglerades i en särskild ecklesiastik arrendestadga.

3.3.6. Domkyrkas fastigheter

En redogörelse för i vilka städer landets domkyrkor är belägna, under vilken tid de uppförts och hur de förvaltas har gjorts i tidigare avsnitt.

Domkyrkorna kan i likhet med många församlingskyrkor huvudsakligen

betraktas som stiftelseliknande rättssubjekt och det är i denna sin egenskap domkyrkorna äger kyrkobyggnader och kyrkotomter.

Domkyrkas fastighet är enligt de gällande bestämmelserna i kyrkolagen sådan fast egendom eller tomträtt vars avkastning är avsedd för en domkyrkas behov. Härmed avses inte själva domkyrkobyggnaden med tillhörande tomtmark.

Det är de äldsta domkyrkorna som äger sådan fast egendom förutom själva domkyrkobyggnaden med tillhörande tomtmark som lagligen definieras som domkyrkas fastighet.

Jordbruksfastigheter finns bara vid Strängnäs, Västerås och Lunds domkyrkor. Lunds domkyrka har det utan jämförelse största och värdefullaste fastighetsbeståndet. Även andra äldre domkyrkor äger fastigheter som kommit till under medeltiden.

I 1958 års kyrka – statutredning antecknades att domkyrkas fastigheter huvudsakligen kommit i de äldre domkyrkornas besittning genom enskildas donationer eller genom kronoanslag. Fastigheter som tillförts domkyrkorna

efter reformationen torde också i regel vara kronoanslag och donationer av

enskilda. I en del fall har fastigheterna inköpts av vederbörande domkyrkas medel.

Det är enligt kyrkolagens nuvarande bestämmelser egendomsnämnderna som förvaltar domkyrkas fastigheter utom de som finns i Lunds stift. Lunds domkyrkas betydande fastighetsinnehav förvaltas sedan gammalt av Domkyrkorådet i Lund.

3.3.7. Biskopsgårdar

Biskopsgård är sådan kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt en biskop. Varken prästgårdarna eller biskopsgårdarna tillhör i egentlig mening finansförmögenheten men presenteras här ändå enhetligt tillsammans med övrig kyrklig jord.

Vid biskopslönereformen 1936 skildes de fastigheter som varit anslagna för avlöning av biskoparna från de särskilda biskopsstolarna. Fastigheter som tidigare varit bostadsboställen anvisades sedan helt eller delvis som tjänstebostad åt biskopen, s.k. biskopsgård.

Det är enligt kyrkolagen regeringen som får besluta att innehavaren av en biskopstjänst skall anvisas tjänstebostad. Det är egendomsnämnderna som förvaltar biskopsgårdarna.

Enligt förordningen (SKFS 1989:1) med instruktion för Domkyrkorådet i Lund m.m. skall på motsvarande sätt Domkyrkorådet i Lund underhålla och sköta biskopshuset i Lund. Det finns där också vissa specialbestämmelser om hur medel ur kyrkofonden skall föras till Domkyrkorådet i Lund för förvaltningen av bostaden åt biskopen i Lund. Enligt den nu gällande förordningen (1994:250) om förvaltningen av kyrklig jord m.m. får också egendomsnämnderna bidrag ur kyrkofonden för alla kostnader för sin förvaltning av de övriga biskopsgårdarna.

Biskopsgårdarnas ursprung och ägarförhållanden är av olika slag. Domkyrkan eller kyrkofonden kan i vissa fall vara ägare till en biskopsgård, medan några har anvisats av kronan.

Enligt en utredning som f.d. departementsrådet Göran Göransson lät göra 1991 – som uppdaterats av Kammarkollegiet under hösten 1996 – gäller för de 13 olika biskopsgårdarna följande.

  • Biskopsgården i Uppsala var indragen av Gustav Vasa och därefter donerad till en biskop. Egendomen köptes sedan av kronan som biskopsgård och blev anslagen till bostad åt ärkebiskopen 1692/93. Uppsalas biträdande biskop bor i en hyreslägenhet i domkyrkans fastighet.
  • Biskopsgården i Linköping är byggd på mark som är indragen och sedan anslagen av kronan. Huset byggdes för domkyrkans medel.
  • Biskopsgården i Skara inköptes för kyrkofondsmedel 1937.
  • Biskopsgården i Strängnäs köptes 1664, delvis för domkyrkans medel.
  • Biskopsgården i Västerås är medeltida. Den härrör från en gård som tillhörde domkyrkan där det uppläts bostad åt biskopen.
  • Biskopsgården i Växjö är en prebendegård under domkyrkan som 1576 anvisades av kronan till biskopsgård. Huset är uppfört för domkyrkans medel.
  • Biskopsgården i Lund tillhör Lunds domkyrka.
  • Biskopsgården i Göteborg är köpt 1990 för kyrkofondsmedel.
  • Biskopsgården i Karlstad är uppförd på 1770-talet med domkyrkans medel, bidrag från borgerskapet och prästerskapet.
  • Biskopsgården i Härnösand är byggd på 1890-talet med medel ur biskopslöneregleringsfonden.
  • Biskopsgården i Luleå är en hyreslägenhet som kyrkofonden betalar hyra för till ägaren stiftssamfälligheten.
  • Biskopsgården i Visby hyrs av domkyrkoförsamlingen.
  • Biskopsgården i Stockholm utgörs av två våningar som hyrs i den tidigare kyrkofondsfastigheten Huset. Resten av fastigheten är uthyrd till andra. Efter beslut av regeringen köptes Huset 1955 av byggnadsstyrelsen för kronans räkning. Köpeskillingen hämtades ur kyrkofondens fastighetsförsäljningsmedel. Två våningar var biskopsgård, resten var biskopshemman. Fastigheten är nu såld till prästlönefastighet.

3.4. Den specialreglerade kyrkliga egendomen, lös egendom, finansförmögenheten

3.4.1. Prästlönefonder

Prästlönefonderna har uppkommit genom att prästlönetillgångar har sålts

och köpeskillingarna har fonderats.

Det stadgas numera i 41 kap 21 § kyrkolagen att ersättningsmedel för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande skall fonderas och att avkastningen skall användas för samma ändamål som jorden var avsedd för. Utöver de direkt angivna ersätningsgrunderna kan medel för fondering tillkomma som t.ex. dellikvid vid markbyte.

Pastoratens prästlönefonder skall sedan den 1 januari 1995 förvaltas av respektive stifts egendomsnämnd och tillsammans utgöra stiftets prästlönefond. Fondens avkastning fördelas mellan de olika pastoraten enligt särskilt uträknade andelstal. Kapitalet i prästlönefonderna har i varierande utsträckning med tiden också placerats i värdepapper såsom obligationer och aktier. Kapitaluttag ur prästlönefonderna får för närvarande göras enligt särskilda föreskrifter för att köpa t.ex. skogs- eller jordbruk eller för att finansiera en värdebeständig rationalisering.

Har en förutvarande prästgård före den 1 januari 1989 blivit löneboställe enligt tidigare regler skall ersättningsmedel som härrör från den förutvarande prästgården vara prästlönefond i stiftet. (Se övergångsbestämmelserna SFS 1994:1849.)

Av intresse i ursprungsfrågorna kan noteras att 1958 års utredning kyrka – stat (s. 174) uttalade att:

I prästlönefonderna ingår medel av mycket skiftande slag. En uppdelning av äganderätten till sådan fond torde ofta vara omöjlig att genomföra. I fonderna ingår även medel som lämnats i ersättning för rätten att taga i anspråk sten-, grus-, ler-, eller torvtäkt å boställe. En del av fonderna kan vidare ha uppkommit av ersättningsmedel för växande skog eller genom kapitalisering av behållen skogsavkastning. Ett mindre antal donationsfonder torde även finnas. Det är alltså medel av mycket skiftande slag som ingår i prästlönefonderna. Särskilt är att märka att skillnad inte görs vid fondering av köpeskilling eller annan ersättning om boställe tillhör församlingskyrkan, församlingen eller kronan. I en och samma fond kan sålunda ingå medel som härstammar från olika ägare.

3.4.2. Församlingskyrkors och domkyrkors fastighetsfonder

Ersättning för kyrklig jord skall fonderas och medlens avkastning skall användas för samma ändamål som jorden var avsedd för. Fondering görs enligt nuvarande bestämmelser i kyrkolageni fastighetsfond för försam-

lingskyrkan om medlen kommer från församlingskyrkas fastighet eller

sådan prästgård som ses som församlingskyrkas fastighet. Fondens avkast-

ning skall tjäna samma ändamål som den kyrkliga jorden gjort nämligen församlingskyrkans behov. Församlingskyrkas fastighetsfond förvaltas av det pastorat som församlingskyrkan tillhör. Medel ur församlingskyrkas fastighetsfond får för närvarande bl.a. användas för väsentlig ombyggnad av kyrkan eller för annat arbete på kyrkan som inte är att hänföra till vanligt underhåll, för amortering av lån ur kyrkofonden och för inköp av aktier eller förlagsbevis som är inregistrerade vid en svensk börs eller andelar i värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfonder med viss del av fondens tillgångar.

För domkyrkas fastighetsfond gäller samma villkor som för församlingskyrkas fastighetsfond. Ersättning som kommer från en domkyrkas fastighet skall vara fastighetsfond för domkyrkans behov. Domkyrkas fastighetsfond förvaltas av den som förvaltar domkyrkan. Det stadgas särskilt att ersättning som kommer från biskopsgården i Lund skall tillföras fastighetsfonden för Lunds domkyrka. Anledningen till detta är att biskopshuset i Lund har bekostats av domkyrkans medel.

3.4.3. Kyrkofonden

Kyrkofonden bildades 1914 genom att man sammanförde de tidigare

prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Kyrkofonden fick årliga inkomster genom ersättningar från staten för prästerskapets år 1910 indragna tionden m.m., dels räntor, arrendeinkomster och inkomst av skogsförsäljningsmedel. Kyrkofonden skulle då svara för utjämningsbidrag till pastorat, prostar och en del andra prästerliga arvoden. 1932 fick fonden ett utökat ansvar för utjämning mellan pastoraten av prästlönekostnaderna och från år 1952 även för kyrkomusikerna. Ansvar för biskoparnas löner tillkom 1936 och vid avveckling av klockarhemmanen 1938 fick fonden överta de största och uppbära deras avkastning. 1941 tillfördes fonden prästerskapets änke- och pupillkassa. Sedan 1983 är fondens huvudsakliga funktion att svara för skatteutjämning mellan pastoraten och sedan 1989 även stiftssamfälligheterna. Kostnaderna för den rikskyrkliga organisationen och andra gemensamma kostnader såsom kostnader för tjänstepensioner för präster, avlöningsförmåner och tjänstepensioner för biskopar samt sammanträdeskostnader för domkapitelsledamöter betalas via kyrkofonden. Det ankommer också på fonden att bekosta arbetsgivaravgifter.

Kyrkofonden fick 1983 en särskild styrelse med ordförande, tre ledamöter och tre suppleanter utsedda av regeringen samt tre ledamöter och tre suppleanter valda av kyrkomötet. Fonden har ett eget kansli inom ramen för Kammarkollegiets fondbyrå. Kollegiet ansvarar för placeringen av fondens

medel, upprättar dess bokslut och utför olika förvaltningsuppgifter åt fonden.

Avkastning som kommer från en kyrkofondsfastighet eller från någon annan biskopsgård än biskopsgården i Lund skall enligt gällande regler tillföras kyrkofonden.

Fonden bestod vid 1995 års redovisning av bankmedel, olika fordringar på bl.a. egendomsnämnderna för avkastning på förvaltningen av kyrkofondens fastigheter, av andelar i Kammarkollegiets ränte- och aktiekonsortium, lån för fondens ändamål och av värdet på dess fastighetstillgångar.

Ett nytt system för ekonomisk utjämning av inkomster och kostnader inom Svenska kyrkan via kyrkofonden har införts fr.o.m. den 1 januari 1997 med en fyraårig övergångstid. Det nya systemet har skapats bl.a. för att en fortsatt rikstäckande kyrklig verksamhet skall vara möjlig i framtiden. Systemet består av två olika delar, en generell del som innehåller både en inkomstutjämningsmekanik och en utjämning av kostnader som har strukturella orsaker. Inkomstutjämningsdelen bygger på principen att de pastorat och samfälligheter som har ett sämre inkomst- och kostnadsläge än genomsnittet får bidrag och de med ett gynnsammare läge får betala en avgift. Den individuella delen prövas efter ansökan och gäller strukturbidrag, kyrkobyggnadsbidrag och extra utjämningsbidrag.

3.5. Den specialreglerade kyrkliga egendomen, lös egendom, förvaltningsförmögenheten

För den specialreglerade lösa egendomen (prästlönefonder, församlingskyrkas och domkyrkas fastighetsfonder samt kyrkofonden) har en redogörelse lämnats tidigare.

Det finns också annan specialreglerad lös egendom som inte är finansförmögenhet utan i stället är en del av kyrkans förvaltningsförmögenhet. Det är då fråga om lös egendom som huvudsakligen genom sitt bruksvärde tjänar kyrkan.

Inventarier i församlingskyrkor, domkyrkor och biskopsgårdar är sådan

specialreglerad lös egendom som huvudsakligen genom sitt bruksvärde tjänar kyrkan.

3.5.1. Inventarier i församlingskyrkor

För inventarier i församlingskyrkor finns förteckningar som församlingskyrkorna enligt bestämmelser i kulturminneslagen är skyldiga att föra över

kulturhistoriskt värdefulla inventarier. Förteckningarna skall föras lokalt och hållas aktuella. Det finns en exemplifiering av sådana kyrkliga inventarier som skall ingå i förteckningarna i 19 § förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. Däri stadgas att till inventarier som skall förtecknas hör bl.a. äldre skrudar, rökelsekar, kärl, böcker, altartavlor, kors och krusifix, dopfuntar, andra målningar och konstarbeten, avlatsskrin, förvaringskistor, fattigbössor, ljuskronor och ljusstakar, epitafier, vapensköldar, banér, sorgfanor, vapen, rustningar, votivskepp, kyrkklockor, musikinstrument samt vissa äldre gravvårdar.

Det finns ingen lagstadgad skyldighet att också förteckna kyrkliga inventarier som inte är kulturhistoriskt värdefulla. I praktiken förtecknas all lös egendom som finns i kyrkorummen. Förteckningarna har olika funktioner att fylla. De utgör ett nödvändigt underlag vid både inventeringar, redovisningar och revisioner. De kan också ligga till grund för värderingar i försäkringssammanhang.

Ursprunget för församlingskyrkornas inventarier är blandat. Ursprunget har en liknande historia som kyrkobyggnaderna själva.

Inventarierna har genom tiderna blivit skänkta till kyrkorna av enskilda och olika juridiska personer, vidare har de tillförts kyrkorna av kronan och vissa inventarier har inköpts av kyrkorna för församlingsmedel.

3.5.2. Inventarier i domkyrkor

Beträffande domkyrkornas inventarier och deras ursprung gäller likartade förhållanden som för församlingskyrkornas inventarier.

3.5.3. Inventarier i biskopsgårdar

I biskopsgårdarna skulle det, enligt 8 § i Kammarkollegiets den 1 januari 1995 upphävda föreskrifter (1989:671) om biskopsgårds förvaltning m.m., föras en särskild förteckning över de möbler och övriga inventarier för representationsändamål som fanns däri. Sedan den 1 januari 1995 gäller i stället 4 § förordningen (1994:250) om förvaltningen av kyrklig jord m.m. enligt vilken det är egendomsnämnden som skall föra förteckning över de tillgångar som nämnden förvaltar, däribland biskopsgårdar.

Biskoparnas tjänstebostäder skall enligt förordning (1989:89) vara försedda med möbler, telefon och annan utrustning enligt inventarieförteckning som tidigare fastställdes av Kammarkollegiet men som enligt ändring (1994:1372) fastställs av kyrkofondens styrelse.

Inventarierna i biskopsgårdarna är i många fall av brukskaraktär men

även av kyrklig karaktär. Kammarkollegiets sedan tidigare fastställda in-

ventarieförteckningar kan användas som ledning för hur biskopsgårdarnas inventarier har sett ut fram till den nämnda lagändringen.

3.5.4. Penningmedel och övrig lös egendom

Det finns också penningmedel och annan lös egendom som skall tjäna kyrkan genom sin avkastning eller sitt bruksvärde.

De penningmedel som här är i fråga är medel som kyrkan fått genom olika testamenten och donationer. Det finns också medel som kommit från kollekter och insamlingar för skilda ändamål. Vidare finns det fonderade ersättningar för gravskötselåtaganden; dels sådana för all framtid och dels åtaganden för ett bestämt antal år.

Gravskötselåtaganden förvaltas särskilt. För kollekter och gåvor m.m. finns det särskilda redovisningskonton inom kyrkokommunernas bok föring.

Rent redovisningsmässigt särskiljs vanliga gåvor och testamenten från stiftelser och donationsfonder enligt den nya stiftelselagen. Har kyrkan genom testamente eller gåvobrev fått en viss summa pengar att disponera får fånget ses som en gåva. Är det i gåvobrevet eller testamentet däremot särskilt föreskrivet att avkastningen eller räntan av viss egendom skall tillföras kyrkan redovisas det som en stiftelse. Redovisningen görs då enligt den nya stiftelselagens bestämmelser. Om någonting kallas för "fond" är det viktigt att bestämma dess rättsliga natur för att se hur medlen skall redovisas.

3.6. Särskilda rättsinstitut

I Lunds och Göteborgs stift finns sedan den danska tiden vissa s.k. halländska kyrkohemman och andra kyrkolägenheter. Det sammanlagda antalet av de ifrågavarande hemmanen och andra kyrkolägenheterna antas uppgå till ca 300. Många av dem är numera ofta fastighetsrättsligt obestämda och okända till sitt läge.

Kyrkans dispositionsrätt till dessa fastigheter är inskränkt. De har upplåtits till prästerskapet eller till något bestämt hemman för att brukas och innehas mot vissa avgifter till församlingens kyrka. Avgifterna kan vara olika och de består av dels en engångsavgift, städja, som skall betalas i samband med skifte av åbo på hemmanet, dels en i allmänhet ringa avgift, s.k. landgille, för själva nyttjandet av jorden.

Det har länge varit aktuellt att avveckla dessa äldre rättsinstut. I Kammarkollegiets uppdrag ingår också att ge förslag om hur de äldre rättsinstituten skall avvecklas och vilka övergångslösningar som erfordras vid en sådan avveckling.

Kammarkollegiets utredningsuppdrag i denna del redovisas i kapitel 17.

3.7. Den kyrkokommunala egendomen

Förutom den specialreglerade kyrkliga egendomen finns det andra förmögenhetstillgångar som på skilda sätt är knutna till den kyrkliga egendomen. Bland dessa förmögenhetstillgångar märks främst den kyrkokommunala egendomen. Den kyrkokommunala egendomen är egendom som förts till församlingarna sedan dessa under 1800-talet blivit självständiga juridiska personer.

En särställning bland den kyrkokommunala egendomen har de kyrkor och begravningsplatser som tillkommit sedan år 1817 på landet och år 1843 i städerna. För dessa gäller för närvarande samma specialreglering avseende vården och förvaltningen som för motsvarande egendom som utgör kyrklig jord. Här hänvisar Kammarkollegiet till avsnittet 3.2.1 ovan.

Den övriga kyrkokommunala egendomen, den s.k. fria kyrkokommunala

egendomen, förvaltas och disponeras enligt vanliga kommunalrättsliga

principer. Denna egendom har tillkommit under senare tid för att tjäna skilda ändamål inom kyrkans fria verksamhet och varken äganderättsligt eller ur andra synpunkter erbjuder egendomen några särskilda problem.

I den fria kyrkokommunala egendomen, ingår t.ex. hyresfastigheter, församlingshem, kyrkokommunala kanslibyggnader och tjänstebostäder för andra anställda än präster och biskopar.

3.8. Stiftelse- och föreningsegendom

Utöver annan kyrklig egendom som tidigare redovisats finns också den s.k. stiftelse- och föreningsegendomen. Denna fria stiftelse- och förenings-

egendom har tillkommit under senare tid för att tjäna skilda ändamål inom

kyrkan och varken äganderättsligt eller i övrigt är det några särskilda problem med egendomen.

Den fria stiftelse- och föreningsegendomen omfattar tillgångar lokalt, på stiftsnivå och på riksplanet. Det är oftast fråga om egendom som inköpts

med anlitande av insamlade medel, eller om donationer. Den lokala

egendomen är främst olika församlingshem och småkyrkor som ägs av särskilda stiftelser. På stiftsnivå finns stiftsgårdar, ungdomsgårdar, folkhögskolor, sjömanshem, vårdhem drivna av diakoniföreningar.

3.9. Kronoanslagen

I de tidigare avsnitten i detta kapitel har de olika kyrkliga egendomskategoriernas ursprung redovisats. Av den redovisningen har framgått att kyrkans egendomar delvis är anslagna till kyrkan av kronan (staten). I detta avsnitt lämnas en historisk redogörelse för kronoanslagen och resultaten av vissa undersökningar beträffande dem.

3.9.1. Kronoanslagen, en historik

Egendom har alltsedan Sverige kristnades tillförts kyrkan. Den kyrkliga egendomen har sitt ursprung dels i olika gåvor, testamenten och donationer från enskilda och dels i anslag från olika skattemedel och i anslag av jord från kronan.

Vid riksdagen i Västerås år 1527 vidtogs åtgärder som var avsedda att förbättra rikets finanser. Det fattades bl.a. principbeslut om att kronans ränta skulle förstärkas med kyrkans överflödiga inkomster. Gustav Vasa genomförde under de närmast följande årtiondena en genomgripande reduktion av den kyrkliga egendomen.

Reduktionen var slutförd omkring år 1550. Vad som då fanns kvar av kyrklig egendom var i huvudsak församlingsprästernas bostadsboställen (och i viss mån stomhemmanen), kyrkorna, kyrkogårdarna och kyrkvallarna. Den egendom som ännu hörde till kyrkan kom trots allt i viss mån att jämställas med skattejord eftersom flera av egendomens inkomster som biskopen (kyrkans högsta tillsyningsman) tidigare fått disponera i stället gavs till kronan.

Av prästjorden drogs huvudsakligen landbohemman in till kronan. Det hände ändå ibland att den präst som tidigare haft inkomst av landboräntan fick fortsätta uppbära räntan.

De hemman som vid reduktionen drogs in till kronan uppfördes i kronans register och jordeböcker under titlar som definierade deras tidigare natur som biskops-, domkyrko-, kanike-, prebende-, kyrko- och prästehemman. Det bestämdes att viss årlig ränta, jordeboksränta skulle betalas till kronan av den som bebodde hemmanet.

Kronan tog efter hand på sig ansvaret för att upprätthålla församlingsprästernas organisation och anslog särskilt under Karl XI:s regeringstid (1672–1697) hemman till komministerboställen. Komministrarna benämndes tidigare kaplaner och var från början hjälppräster till kyrkoherdarna. Hemmanen var ofta små och i dåligt skick. Bland de anslagna hemmanen var flera s.k. ödehemman och skattevrak. Många av dem var fastigheter som från början övergått till kronan eftersom fastighetens ägare inte betalat sin grundskatt. I några fall anslogs hemman till boställen och

avlöningsjord åt kyrkoherdar i nybildade pastorat. Ibland förbättrades bestående kyrkoherdeboställen med kronolägenheter.

Kronan upplät också stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter till annat än bostadsboställen för prästerskapet. De allmänna kyrkohemman och biskopshemman som numera tillhör kategorien kyrkofondsfastigheter bestod i huvudsak av kronoanslag.

De domkyrkas fastigheter som har tillfallit domkyrkorna efter reformationen torde i regel vara kronoanslagna. Resten av domkyrkas fastigheter från tiden efter reformationen utgörs av donationer från enskilda och inköp som gjorts av domkyrkans egna medel.

Biskopsgårdarna är i många fall kronoanslagna. Kyrkofondsmedlen har historiskt setts som kronoanslagna till en mindre del.

För kyrklig jord som har upplåtits av kronan gäller att det inte har varit frågan om någon överlåtelse av äganderätten till jorden. Jorden har anvisats för vissa kyrkliga ändamål. Kronan är alltså fortfarande i dagsläget kronoanslagens formella ägare. Så länge som ändamålen med den anvisade egendomen består kvarstår också kyrkans rätt till den förlänade jorden.

3.9.2. Thulin m.fl.

För att bl.a. ta reda på vilka boställen som anslagits av kronan gav regeringen år 1901 direktiv till en utredning om uppkomsten av de ecklesiastika boställena. Regeringsrådet G. Thulin var med i det inledande arbetet. Kammarkollegiet kallar därför undersökningarna för Thulin m.fl.

Mellan åren 1904 och 1929 undersöktes förhållandena i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens, Värmlands och Kopparbergs län. Utredningen avbröts år 1929. Utredningsmaterialet bestod då av 54 volymer med anteckningar. Utredningsmännen uppdrog därefter åt amanuensen hos Kammarkollegiet F.H. Morssing att göra en särskild utredning om tillkomsten av befintliga boställen inom rikets sydligaste trakter. De län som undersöktes av Morssing var Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Skaraborgs län.

I betänkandet SOU 1931:24 med förslag till huvudgrunderna för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m.m. redovisades resultatet av undersökningarna.

Vid en sammanjämnkning av resultaten i de tretton län som hade undersökts kom man i 1931 års betänkande fram till att ca tjugo procent av alla boställen hade ställts till kyrkans förfogande av kronan.

Därefter har det helt allmänt antagits att omkring en femtedel av prästboställena i landet är kronoanslagna.

3.9.3 1968 års beredning om stat och kyrka

I 1968 års beredning om stat och kyrka (SOU 1972:36–38) fanns en tablå över kyrklig egendom med i bilagedelen. Tablån utgjorde en sammanställning av tidigare statliga utredningars material om den kyrkliga egendomen. Beträffande kronoanslagen egendom redovisades följande.

Löneboställen, i den mån de inte uppförts eller anlagts efter 1817 eller 1843, var ägda av "kyrkostiftelser". Dessa äldre löneboställen var ca 4 000 varav ca en femtedel eller ca 800 utgjordes av kronoanslag.Yngre löneboställen ägdes av församlingarna och utgjorde en mindre del av ca 4 000. Det sammanlagda värdet av löneboställena angavs till 625 milj. kr. Prästgårdarna ägdes av "kyrkostiftelser" i den mån de ej anskaffats för församlingsmedel efter 1817 eller 1843. Dessa äldre prästgårdar var ca 2 000 varav ca en femtedel eller 400 utgjordes av kronoanslag. Prästgårdarnas värde angavs till sammanlagt 250 milj. kr. Yngre prästgårdar ägdes av församlingarna och var en mindre del av ca 2 000.

Kyrkofondsfastigheter var allmänna kyrkohemman som i huvudsak ägdes av kronan, biskopshemman som i huvudsak ägdes av kronan och klockarhemman som ägdes av "kyrkostiftelse" i den mån de inte anskaffats för församlingsmedel efter 1817 eller 1843. Yngre klockarhemman ägdes av församlingarna. Allmänna kyrkohemman, biskopshemman och äldre klockarhemman var sammanlagt ca 150 stycken. Yngre klockarhemman utgjordes av ett fåtal. Det sammanlagda värdet för kyrkofondsfastigheterna var 75 milj. kr (taxeringsvärde 1965).

Domkyrkas fastigheter ägdes av "domkyrkostiftelse" samt några av kronan. Lunds domkyrka, som hade flest, ägde ca 100 fastigheter. Det sammanlagda värdet av domkyrkornas fastigheter var 25 milj. kr (taxeringsvärde 1959). I den mån fastigheter tillförts domkyrkorna efter reformationen torde de, enligt tablån, i regel vara kronoanslag. Biskopsgårdarna ägdes av kronan (I Lund domkyrkostiftelsen). Värdet var 2 milj. kr (taxeringsvärde 1959). Kyrkofonden var till en mindre del ägd av kronan och till en större del ägd av kyrkliga rättssubjekt. Kyrkofondens värde angavs i tablån till 80 milj. kr.

Kammarkollegiet återkommer till kronoanslagen i kapitlet där omfattningen av kyrkans egendomar redovisas.

3.10. Några anledningar till att den kyrkliga egendomens ursprung är oklart

Kammarkollegiet har enligt direktiven att i möjligaste mån undersöka den kyrkliga egendomens ursprung. Ursprunget är gammalt och det har under

tidernas gång fördunklats. I detta avsnitt redovisas några av anledningarna till att det i dag är vanskligt att på objektnivå ange de olika egendomarnas ursprung.

3.10.1 1724 års jordeboksmetod

De kamerala myndigheterna utgick länge från den föreställningen att den kyrkliga fasta egendomen i allmänhet var upplåten av kronan till kyrkan. Detta uttrycktes särskilt i bestämmelser som år 1724 utfärdades för hur myndigheterna då skulle lägga upp sina nya jordeböcker. Det bestämdes att jordeböckerna bara skulle innehålla tre titlar, nämligen skatte, krono och frälse. Denna metod ledde i praktiken till att så gott som all kyrklig fast egendom blev redovisad under kronotitel. Det var bara i några enstaka fall som egendom blev registrerad i jordeböckerna med annan titel. Det gjordes undantag från kronoregistreringen bara om det var känt när man upprättade jordeboken att jorden hade upplåtits till kyrkan av enskild. Om det var känt att egendom hade donerats till kyrkan uppfördes den som frälse. Det presumerades sedan att egendom som var registrerad under kronotitel i jordeböckerna också ägdes av kronan. Den som påstod sig äga ett kronoregistrerat hemman måste bevisa att han ägde det. I praktiken gick det i de flesta fall inte att bevisa.

Den kamerala uppfattningen att kronan i allmänhet skulle vara ägare eller upplåtare av den kyrkliga fasta egendomen slog aldrig igenom i det allmänna rättsmedvetandet. År 1824 ställdes saken på sin spets när Kammarkollegiet inte godkände ett yrkande om att ett boställe som stod inskrivet i jordeboken under krononatur i stället skulle vara av frälsenatur. Detta nekades trots att det fanns ett brev av en biskop i Skara daterat år 1431. Enligt brevet hade bostället skänkts till kyrkan till "evärdlig ägo" av en väpnare och hans hustru. Gåvan hade blivit gillad och stadfast av Gustav Vasa och av några andra senare kungar. Kunglig Maj:t prövade 1824 rättvist att upphäva ett utslag av Kammarkollegiet och låta ändra boställets natur i jordeboken från krono till frälse. Kunglig Maj:t ansåg att jordeboken inte kunde äga vitsord i ärendet när det fanns laga bevis däremot. Enligt ett kungligt brev år 1867 undanröjde Kunglig Maj:t senare ett antal utslag av Kammarkollegiet där kollegiet förklarat att kronan var ägare till vissa hemman mot församlingarnas bevisning och bestridande. Det blev sedan bestämt att domstolarna och inte Kammarkollegiet skulle avgöra om den kyrkliga fasta egendomen som var registrerad under kronotitel i jordeböckerna skulle anses tillhöra kronan eller kyrkan.

Den ändrade ordningen ledde till att jordeböckerna alltmer ansågs sakna bevisvärde vid bedömningen. Efter hand kom en ny presumtionsregel att gälla som går ut på att medeltida kyrkogods anses vara tillkomna på enskilt

initiativ om inget annat är känt. Presumtionen är numera med andra ord att den kyrkliga fasta egendomen inte hör till kronan.

I rättsfallet NJA 1938 s. 522 var fråga om att fastställa den rätta jordenaturen för ett medeltida boställe som i jordeboken stod under kronotitel. Kammarkollegiet hävdade där att det måste visas att det i målet aktuella bostället blivit donerat för visst ändamål eller anskaffat av menighet för att jordebokens uppgifter om krononatur skulle kunna frångås. Sökanden hävdade att bostället tillhörde församlingen och att jordeboksredovisningen inte kunde ha något som helst bevisvärde i fråga om äganderätten. Domstolarnas samtliga instanser kom till den slutsatsen att bostället var av medeltida ursprung och att det, eftersom kronan inte visat något annat, måste antagas att bostället inte tillhörde kronan. De medeltida boställena presumeras alltså privaträttsligt tillhöra olika kyrkliga subjekt.

För de fastigheter som kommit i kyrkans ägo efter reformationen är fångeshandlingarna ofta bevarade. Däri skall det finnas uppgift om fastigheten har ställts till förfogande av kronan eller inte. Om fångeshandlingarna inte finns kvar gäller samma presumtionsregel som för de medeltida boställena, nämligen att egendomen tillhör kyrkan om inget annat kan bevisas.

Genom 1724 års jordeboksmetod har den kyrkliga egendomens riktiga ursprung fördunklats. Rent faktiskt är det så att det särskilt är de fastigheter som enligt kyrkolagen numera tillhör egendomskategorien prästlönefastigheter, dvs. de tidigare prästboställena, som i viss utsträckning har kronoursprung.

För att ta reda på dels vilka och hur många boställen som anslagits av kronan, dels vilka bidrag som staten utbetalat till församlingarna för anskaffade boställen, gav regeringen år 1901 direktiv om att en utredning om uppkomsten av de ecklesiastika boställena skulle göras. År 1904 påbörjades en sådan utredning. Den utredningen (Thulin m.fl.) har redan nämnts av Kammarkollegiet i avsnitt 3.9.2 ovan. Utredningsmännen reste till olika utvalda församlingar och studerade de längder och anteckningar som fanns att tillgå. Det gjordes på så sätt noggranna förteckningar över egendomarna i olika utvalda län. Utredningen avbröts år 1929. Då omfattade utredningsmaterialet består av 54 volymer med anteckningar som förvaras hos Riksarkivet sedan år 1987. (Se även SOU 1904 LXIII, 1906 LXII, 1909 LII, 1915 XXXIII, 1922:27 och 1929:5).

Efter den s.k. Thulinutredningen har statsmyndigheterna inte genomfört någon liknande grundlig utredning om någon annan egendomskategori. Inte heller har något initiativ tagits till att lika grundligt komplettera eller fullfölja den mellan 1904 och 1929 genomförda utredningen om prästboställena med de län som saknas. En anledning till att det inte gjorts några fler utredningar kan vara att sådana ursprungsutredningar tar alltför stora resurser i anspråk både tidsmässigt och personalmässigt. En annan anled-

ning är säkert att historien visat att det är mer eller mindre omöjligt att på objektnivå finna den kyrkliga egendomens ursprung.

3.10.2. Lagfartsförhållandena

Ett faktum är, som tidigare nämnts i avsnitt 3.10.1, att de jordeböcker som finns inte är till någon större hjälp när det gäller att klarlägga den kyrkliga egendomens ursprung. En särskild fråga i ursprungssammanhang blir då att i stället försöka klarlägga i vilken utsträckning olika kyrkliga subjekt är registrerade som lagfarna ägare till olika kategorier av kyrklig egendom. Den registrerade äganderätten skulle kanske i avsaknad av ursprungsutredning i varje enskilt fall kunna vara en god mätare av egendom med kyrkligt ursprung.

Beträffande kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkogårdar och begravningsplatser kan sägas följande. De äldre församlingskyrkorna av stiftelseliknande karaktär med tomter och andra fastigheter vars avkastning är avsedd för kyrkans underhåll har till största delen inte blivit lagfarna på kyrkan. Under senare år tillkomna församlingskyrkor och andra av församlingen införskaffade fastigheter av församlingskommunal karaktär är allmänt sett lagfarna på församlingen.

Domkyrkorna har inte varit föremål för lagfart. Prästlönefastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet är inte lagfarna. Däremot har boställen från senare tid som ägs av församling eller av pastorat regelmässigt blivit lagfarna på församlingen. Fram till år 1942 brukade boställen som köpts av fondmedel bli lagfarna på kronan oavsett från vilket boställe som fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter som fanns i lagen (1942:232) angående användandet i vissa fall av prästlönefonder beviljades i stället lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen när boställena inköptes. Förordningen upphävdes 1972. Lagfart har trots det i många fall beviljats för de förvaltande organen också efter år 1972. Lagfarten är därför inte alltid ett bevis på ägarskapet för prästlönefastigheter av prästlönefondskaraktär.

För prästgårdar som anlagts på löneboställen finns det inga lagfarter eftersom de inte redovisas som särskilda fastigheter i jorderegistren. För prästgårdar som på senare tid anskaffats just för att vara bostad åt en präst finns ofta lagfart för församlingen eller för pastoratet.

För äldre församlingskyrkas fastighet saknas i allmänhet lagfart enligt vad som anförts ovan om kyrkobyggnader m.m. Församlingskyrkas fastighet från senare tid är dock enligt det nyss nämnda avsnittet i allmänhet lagfarna på församlingen.

Kyrkofondsfastigheter som inköpts på senare tid är lagfarna för kronan eller för staten för kyrkofondens räkning.

Domkyrkas fastigheter, som oftast är av äldre ursprung, är enligt vad som tidigare har anförts om kyrkobyggnader m.m. i allmänhet inte lag farna.

Biskopsgårdarna har också en splittrad bild i lagfartssammanhang. Staten anses som ägare till flera biskopsgårdar. En del biskopsgårdar är lagfarna på kronan medan andra helt saknar lagfart.

Inom inskrivningsrätten gäller den principen att den som har förvärvat en fastighet inte kan få lagfart om inte hans fångesman (dvs. den som han förvärvat fastigheten från) har lagfart. Lagfart är också en förutsättning för möjligheten att göra inteckningar och andra inskrivningar i fastigheten.

Till en början hade lagfarten sin största betydelse för förvärv som kunde klandras med stöd av den s.k. bördsrätten (en slags förköpsrätt för jordägarens släktingar). Bördsrätten avskaffades år 1863. Genom en lagfartsförordning 1875 utsträcktes skyldigheten att söka lagfart till alla slags förvärv av fast egendom. Det gjordes dock undantag för förvärv som skett före lagfartförordningens ikraftträdande den 1 januari 1876 och som enligt då gällande regler inte behövde lagfaras. Det gick därför innan den nya jordabalkens införande den 1 januari 1972 att lagfara äldre förvärv av kyrklig jord genom att inskrivningsmyndigheterna tillämpade principen att anteckningen "krono under allmän disposition" i jordeboken ansågs vara tillräcklig för att ge legitimation åt den tidigare ägaren kyrkan. Förvärvet kunde sedan lagfaras på annat kyrkligt objekt eller på annan köpare.

Det fanns med andra ord i de inskrivningsförfattningar som gällde före den 1 januari 1972 när den nya jordabalken trädde i kraft undantag från lagfartskravet beträffande vissa förvärv. Efter det att den nya jordabalken infördes uppkom det dock oförutsedda problem i rättstillämpningen när det gällde försäljningen av den kyrkliga jord som i fastighetsböckerna antecknats som "krono under allmän disposition". Det visade sig vara svårt för köparna att få lagfart. Ett av de krav som ställs för att den nya ägaren skall få lagfart är som ovan nämnts att den som säljer fastigheten också i sin tur är lagfaren ägare till den aktuella fastigheten.

Högsta domstolen fastslog också i rättsfallet NJA 1981 s. 978 att det inte längre var möjligt att göra undantag från plikten att styrka säljarens lagfart vid vissa äldre förvärv. I rättsfallet hade ett pastorat sökt inteckning i ett löneboställe som var angivet som "krono under allmän disposition" i fastighetsboken. Fastigheten hade varit i pastoratets ägo sedan före 1876. För fastigheten hade skyldighet att söka lagfart inte förelegat och lagfart hade heller inte sökts tidigare. Högsta domstolens slutsats var att det efter den nya jordabalkens ikraftträdande inte längre kunde anses finnas några specialregler beträffande äldre fång. Pastoratets ansökan om inteckning avslogs då det inte fanns någon lagfart för pastoratet. Kammarkollegiet hemställde då hos regeringen att det skulle göras en kompletterande lagstiftning för de äldre fången. Så småningom ledde också kollegiets framställan till lagstiftning.

I 60 a § i jordabalkens promulgationslag stadgas sedan den 1 januari 1986 att undantag från det inskrivningsrättsliga kravet på lagfart får göras beträffande vissa fastighetsförvärv som har skett före år 1876. Bestämmelsens införande motiverades i prop 1982/83:54 s. 8–9 enligt följande.

Det bör i princip krävas av den som åberopar undantagsregeln att han kan visa att hans fångeskedja leder tillbaka till ett lagfaret förvärv (laga fasta). Denna princip torde dock i praktiken inte kunna upprätthållas så ofta. Undantagsregeln torde nämligen främst bli tillämplig när det är fråga om fast egendom som av ålder ansetts tillhöra staten eller kyrkliga organ. Beträffande sådan egendom kan det inte krävas att statens eller kyrkans åtkomst styrks. Det ankommer på den som påyrkar tillämpning av undantagsregeln att styrka äganderätten. När det gäller fastigheter som av ålder tillhör ett allmänt organ är det många gånger av värde att visa hur fastigheten har redovisats i de gamla jordeböckerna. Av betydelse för att styrka att äganderätten till en fastighet som av ålder tillhör ett allmänt organ är även t.ex. en redogörelse för hur egendomen har använts samt en uppgift i frågan om någon annan gör anspråk på äganderätten till fastigheten. När det gäller kyrklig jord torde ifrågavarande redogörelse kunna utarbetas med ledning av den förteckning över den kyrkliga jorden som egendomsnämnderna för enligt 2 § förordningen (1971:860) om förvaltningen av kyrklig jord.

Vad som numera gäller vid försäljning av kyrklig jord är följande. Det anses tillräckligt i lagfartssammanhang att egendomsnämnden enligt 4 § i den nu gällande förordningen (1994:250) om förvaltningen av kyrklig jord m.m., som gäller fr.o.m. den 1 januari 1995 och som ersatt tidigare förordningar om förvaltning av kyrklig jord, dels förklarar att fastigheten finns upptagen i nämndens förteckning över kyrklig jord, dels visar att fastigheten har disponerats för kyrkliga ändamål sedan tiden före 1876 och slutligen anger om det finns någon annan som gjort anspråk på äganderätten.

Inledningvis i detta avsnitt anfördes att den registrerade äganderätten kanske skulle kunna vara en god mätare av egendom med kyrkligt ursprung i avsaknad av en grundlig ursprungsutredning i varje enskilt fall. Efter en kort genomgång av de olika kyrkliga egendomskategorierna och lagfartsplikten för den fasta egendomen måste kollegiet konstatera att de faktiska lagfartsförhållandena är oklara och att det inte heller finns något absolut krav på lagfart för kyrklig fast egendom. Inte heller lagfartsförhållandena kan därför ge någon större klarhet i fråga om den kyrkliga egendomens ursprung.

3.10.3 1972 års förvaltningsreform

En omständighet som i allra högsta grad berör frågan om möjligheten att nu söka den kyrkliga egendomens ursprung är att det sedan införandet av lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord fr.o.m. den 1 januari 1972 helt i enlighet med lagens föreskrifter har pågått en förflyttning av medel mellan de olika egendomskategorierna via försäljningar av egendom, placering av försäljningsmedel i olika fonder och inköp av nya fastigheter för fondmedel i avsikt att nå en så hög effektivitet och avkastning som möjligt.

Bakgrunden till de förvaltningsmål som numera gäller är att 1960 års ecklesiastika boställsutredning enligt sina direktiv bl.a. fick i uppdrag att söka sätt att främja effektiviteten i kyrkans jord- och skogsbruk och att göra överväganden om hur man skulle uppnå en värdesäker placering av fondmedel. Boställsutredningen lämnade sitt betänkande (SOU 1968:12) i februari 1968.

I betänkandet föreslogs bl.a. strukturrationalisering av det kyrkliga jordbruket och en rationell planläggning av skogsbruket för att uppnå lönsamhet. Prästlönefonderna borde återplaceras för att tillgodose rationaliseringskraven inom det kyrkliga jord- och skogsbruket. Förvärv av tillskottsjord och uppbyggandet av bärkraftiga större brukningsenheter borde eftersträvas. Också placering i företrädesvis större hyresfastigheter borde kunna komma i fråga. Förvaltningsbestämmelserna för den kyrkliga jorden borde utformas så att de skulle underlätta en rörlig markpolitik och en effektiv samverkan mellan olika fastigheter och ägarkategorier. Utredningens slutsats om placering av fondmedel var att endast placering i fastighet och i någon mån aktier var godtagbara alternativ. Vad gällde aktier förordade utredningen att en större andel än 25 % av medlen i prästlönefonderna inte borde placeras så. Prästlönefondsmedel på bank borde vara insatta på spärrat konto och bara få lyftas med förvaltarens medgivande. Aktier och andra värdepapper borde vara nedsatta i öppet förvar hos bank.

Betänkandet ledde till propositionen (1970:168). I propositionen föreslogs en helt ny lagstiftning om förvaltning av kyrklig jord. Förvaltningen av den kyrkliga jorden, som enligt 1960 års boställsutredning omfattade ca 400 000 hektar produktiv mark, skulle inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogjordes på ekonomiskt bästa sätt. Detta innebar bl.a. att det kyrkliga jord- och skogsbruket borde bli föremål för en genomgripande strukturrationalisering och anpassas till de allmänna rationaliseringssträvandena inom jord- och skogsbruk. För att främja en effektivare förvaltning genomfördes förändringar i bl.a. den kyrkliga skogens förvaltning.

I 24 § i lagen (SFS 1970:939) infördes regeln att tillstånd till försäljning och byte av kyrklig jord kunde lämnas för att tillgodose bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogsbruk eller

för att främja annat liknande syfte. Tillstånd fick också lämnas bl.a. när jorden på grund av särskilda omständigheter inte lämpligen borde behållas för sitt ändamål. Tillstånd fick lämnas bara om avhändelsen kunde ske utan olägenhet för det allmänna och mot vederlag som motsvarade fastighetens värde med hänsyn till ortens pris och fastighetens avkastning. I 26 och 27 §§ stadgades att prästlönefondsmedel skulle användas för samma ändamål som den avhända jorden var avsedd för. Konungen kunde meddela bestämmelser om att ersättningsmedel inte behövde fonderas. Konungen skulle meddela bestämmelser om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefonderna och om förvaltning och placering av ersättningsmedel för kyrklig jord.

I kungörelsen (SFS 1971:860) meddelades därefter vissa regler för hur försäljning och byte av kyrklig jord och förändring av medel i prästlönefond m.m. skulle tillåtas av stiftsnämnden, Kammarkollegiet eller regeringen. Det stadgades bl.a. att fondmedel fick användas för att täcka kostnader för värdebeständiga rationaliseringar på fast egendom och att högst en fjärdedel av tillgångarna i fonderna fick placeras i aktier eller förlagsbevis som var noterade på Stockholms fondbörs.

I en proposition (1987/88:31) om ny organisation på lokal- och stiftsplanet i Svenska kyrkan m.m. med anledning av förslag från 1982 års kyrkokommitté och kyrkoförfattningsutredning gjordes vissa ändringar i den tidigare § 24 om försäljning eller byte av kyrklig jord och om reglerna rörande prästlönefonderna m.m. Det föreslogs att rent ekonomiska överväganden skulle kunna avgöra om jord lämpligen borde behållas för sitt ändamål. Vidare uttalades i propositionen ( s. 220 ) bl.a.

Om kyrklig jord under längre tidsrymd gett låg avkastning och någon förbättring i detta avseende inte ens på lång sikt var att vänta kunde det finnas anledning att ge tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord på grund av särskilda omständigheter. En förutsättning för detta var dock att väsentligt bättre avkastning skulle kunna uppnås om jordens värde placerades i andra förmögenhetstillgångar. Tillämpningen borde inte öppna väg för icke värdebeständiga placeringar, utan endast utgöra ett nödvändigt komplement att på bästa sätt trygga en sund och långsiktig placering av kapitalet.

Enligt förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord skulle Kammarkollegiet pröva frågor om försäljning och byte av kyrklig jord när det var fråga om förhållandevis stora saluvärden och rättsligt invecklade ärenden. Det gavs specialbestämmelser för Domkyrkorådet i Lund. I övriga fall föreskrevs att egendomsnämderna skulle pröva försäljnings- och bytesfrågor. Det gavs också regler för hur undantag från skyldigheten att fondera medel kunde ske med egendomsnämndernas respektive Kammarkollegiets bemyndigande och regler för hur de olika fondernas tillgångar kunde placeras. För inköp av aktier eller förlagsbevis som var noterade på

Stockholms fondbörs eller andelar i aktiefond enligt aktiefondslagen fick nu högst hälften av fondernas tillgångar disponeras.

Genom ett beslut den 30 april 1986 fick kyrkofondens styrelse ett uppdrag av regeringen att utreda möjligheterna att öka avkastningen av den kyrkliga egendomen m.m. Som ett första led i utredningsarbetet fick Lantmäteriverket i uppdrag att samla in data om den kyrkliga egendomen och dess avkastning och göra en ekonomisk analys av avkastningen. Lantmäteriverkets rapport redovisades i november 1988 (LMV-RAPPORT 1988:29).

En redogörelse för innehållet i den s.k. LMV-rapporten ges i bilaga 3 till detta betänkande.

På grundval av den av kyrkofondens styrelse verkställda utredningen och remissyttrandena däröver avgavs sedermera ett förslag till lagstiftning om förvaltningen av Svenska kyrkans finansförmögenhet m.m. (Ds 1992:2)

Regler om försäljning och byte av kyrklig jord togs så in i den nya kyrkolagen (SFS 1992 nr 300 och 301). I förordningen om ändring i förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord behölls regeln om att högst hälften av fondmedlen får placeras i aktier eller förlagsbevis på Stockholms fondbörs eller i andelar i aktiefond enligt aktiefondslagen.

I den nu gällande kyrkolagen har det tagits in allmänna föreskrifter om förvaltningen av fonder. Fondernas förvaltare är fortfarande inte bundna av några detaljbestämmelser om fondmedlens placering. I 41 kap. 27 § andra stycket kyrkolagen redogörs i dag för de placeringsmöjligheter som normalt kan komma i fråga nämligen obligationer, bankmedel och andra fordringar samt aktier och andelar i värdepappersfonder. För att förhindra en urholkning av fondmedlens värde stadgas det att en så stor del av avkastningen som motsvarar värdeminskningen på grund av inflationen skall läggas till fondens kapital. Det finns dock fortfarande en spärregel i den nu gällande förordningen (1994:250) om förvaltningen av kyrklig jord m.m. om att högst hälften av fondmedlen får placeras i aktier eller förlagsbevis vid en svensk börs eller i andelar i värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfonder.

Tidigare påpekade Kammarkollegiet att det sedan införandet av lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord fr.o.m. den 1 januari 1972 har pågått en förflyttning av medel mellan de olika kyrkliga egendomskategorierna via försäljningar av egendom, placering av försäljningsmedel i olika fonder och inköp av nya fastigheter för fondmedel. Den korta tillbakablicken har visat hur egendomens ursprung har fått stå tillbaka till förmån för en effektiv och ändamålsenlig förvaltning med målet inställt på högsta möjliga långsiktiga avkastning.

Kammarkollegiet konstaterar att under det kvartssekel som gått sedan år 1972 har möjligheten att finna den kyrkliga egendomens ursprung på objektnivå allmer minskat.

3.10.4. Nya definitioner av de kyrkliga egendomskategorierna i kyrkolagen

De olika kyrkliga egendomskategorierna har förändrats genom att det lagstiftningsvägen förts in nya kriterier för hur de olika kategorierna skall definieras. Som exempel kan nämnas övergångsbestämmelserna till 41 kap kyrkolagen (SFS 1993:1323) där det bestämts att vissa löneboställen från och med den 1 januari 1995 i stället skall tillhöra kategorien församlingskyrkas fastighet. Egendomskategorierna är inte heller fasta eftersom en prästgård som upphör att vara tjänstebostad åt en präst skall ses som församlingskyrkas fastighet i kyrkolagens mening. Om en tjänstebostad senare åter inrättas på fastigheten blir den en prästgård igen.

Enligt Kammarkollegiets mening visar de nämnda ändringarna i kyrkolagstiftningen att lagstiftaren har ansett att egendomens praktiska funktion är viktigare än dess ursprung.

3.10.5. Kammarkollegiets överväganden om metod att söka den kyrkliga egendomens ursprung

Kammarkollegiet kan konstatera att det sedan länge har varit svårt att finna ursprunget till den kyrkliga egendomen. Lagfartsförhållandena kan inte ge någon egentlig ledning om ursprunget eftersom jordeboksmetoderna varierat genom tiderna och lagfartförhållandena av olika orsaker i många fall är oklara. Inriktningen under de senare åren har varit att förvalta de kyrkliga egendomarna på ett effektivt sätt för att nå bästa möjliga avkastning. Ursprunget har genom de nya förvaltningsmålen fått en allt mindre betydelse och ursprunget har fördunklats ännu mer än tidigare med införandet av lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord och genom dess tillämpning.

Kammarkollegiet skall enligt sina direktiv i möjligaste mån utreda den kyrkliga egendomens ursprung. Valet av metod för att söka ursprunget måste vara realistiskt och grundas på möjligheten att i verkligheten finna det sökta ursprunget. En utredning på objektnivå går inte att genomföra. Den enda framkomliga vägen har därför enligt Kammarkollegiets mening varit att historiskt uppdatera tillgängliga uppgifter och utifrån allmänna överväganden, dra så långtgående slutsatser som möjligt.

4. Den kyrkliga egendomens omfattning

Enligt utredningsdirektiven skall Kammarkollegiet i möjligaste mån undersöka den kyrkliga egendomens omfattning. Kammarkollegiet har i avsnitt 1.2 redogjort för hur kartläggningsarbetet lagts upp för att under utredningstiden få fram det bästa möjliga och mest aktuella materialet.

I detta kapitel redovisas de olika egendomskategoriernas omfattning enligt nutida register tillsammans med en genomgång av vilka tidigare omfattningsutredningar som gjorts i statens regi och Kammarkollegiets resultat i omfattningsdelen.

4.1. Den specialreglerade kyrkliga egendomen, fast egendom, förvaltningsförmögenheten

4.1.1. Kyrkobyggnadernas antal

Riksantikvarieämbetet har under de senaste åren med bidrag från kyrkofonden skapat ett särskilt byggnadsregister över landets kyrkobyggnader. Registret är databaserat och innehåller olika sakuppgifter om landets alla kyrkobyggnader. Avsikten med registret är att det skall fungera som ett stöd för kulturminnesvården, men registret skall även i viss mån vara användbart för andra syften. Uppgifterna har inhämtats genom enkäter till bl.a. församlingarna. En beskrivning av registret finns i bilaga 2.

Riksantikvarieämbetets kyrkobyggnadsregister fylls på och kompletteras löpande med uppgifter. Riksantikvarieämbetet har fört in kyrkobyggnaderna under de beteckningar som redovisas i registret.

I sammanställningen ingår inte kyrkobyggnader med beteckningen stiftsgårdskyrka, slotts- och gårdskapell, kyrkolokal inom institution, avlyst/används ej, kyrkoruin, kyrkolokal till frikyrkosamfund och gudstjänstlokal annat samfund.

Tabell 4.1 Svenska kyrkans kyrkor indelade i vissa kategorier (intern kategorisering av Riksantikvarieämbetet)

Stift

Församlingskyrka

Distriktskyrka

Förrättnings-

kyrka

Gravkapell

Säsongskyrka

Totalt

Uppsala

218

70

11

10 15

324

Linköping

223

38

5

16

8

290

Skara

344

58

5

16

9

432

Strängnäs

147

41

5

8 10

211

Västerås

123

48

3

21 16

211

Växjö

258

64

12

13 16

363

Lund

441

51

10

22

5

529

Göteborg

289

123

4

19

7

442

Karlstad

139

29

6

6

8

188

Härnösand 131

67

18

20 19

255

Luleå

85

93

41

20 27

266

Visby

93

5

1

2

4

105

Stockholm

86

60

4

17

1

168

Totalt

2 577

747

125

190 145 3 784

Riksantikvarieämbetet har för Kammarkollegiets räkning gjort en datakörning i kyrkobyggnadsregistret beträffande de olika skyddsformer som förtecknas i registret. Det är då fråga om uppgifter som anger enligt vilket stadgande i kulturminneslagen kyrkobyggnaden skyddas. Som en skyddsform finns i registret också ”ej utrett”. Under denna beteckning kan ibland falla t.ex. laestadianska kapell. Det finns för kyrkor under beteckningen ”ej utrett” således visst utrymme för felkällor beträffande de kyrkobyggnader som ingår i tabellen. För distriktskyrkor finns det 489 enheter i hela landet som tillhör skyddsformen ”ej utrett”, för förrättningskyrkor finns det 91 enheter, för församlingskyrkor 109 enheter, för gravkapell 109 enheter och för säsongskyrkor 67 enheter som tillhör denna skyddsform.

Det finns också ett annat register för kyrkobyggnader m.m. i landet. Statistiska Centralbyrån (SCB) gjorde på uppdrag av kyrkoutjämningsutredningen (SOU 1995:144) under våren 1995 en kartläggning av landets kyrkobestånd och begravningsplatser. Kartläggningen gjordes för att få ett godtagbart underlag för kyrkans nya utjämningssystem. Kartläggningen gällde förhållandena 1995 men registret har justerats med senare förändringar. SCB började sin kartläggning med att ta in beståndsregistret från Riksantikvarieämbetet. Efter viss utsortering skickades enkäter till pastoraten för att bekräfta att uppgifterna var riktiga. Genom enkätsvaren tillkom det 70 kyrkor som Riksantikvarieämbetet inte haft med i sitt beståndsregister. De uppgifter som på detta sätt samlats in av SCB är summariska.

Det finns uppgifter om kyrkans namn, storlek (antal sittplatser) nyttjandegrad och material (trä, sten). Det finns ocks uppgifter om begravningsplatser. Dessa uppgifter gäller namn, storleksklass i hektar, om begravningsplatsen är belägen intill kyrkan eller om den är friliggande och om det finns ett krematorium vid begravningsplatsen eller inte. Utläsningar ur SCB:s register finns hos Kammarkollegiet. Det finns också stordatorfiler hos SCB i Örebro.

Resultatet av enkäten redovisas i tabellen nedan. De kyrkor som tagits upp i tabellen är de som svarar mot kyrkoutjämningsutredningens definition av en kyrkobyggnad. En kyrkobyggnad är enligt kyrkoutjämningsutredningen

en byggnad eller ett rum som har invigts och huvudsakligen

används för Svenska kyrkans gudstjänster och som det åligger en församling eller samfällighet att underhålla. De uppgifter som finns i tabellen

är en redovisning av utläsningar som gjorts hos Kammarkollegiet. Likartade uppgifter har tidigare redovisats dels av kyrkoutjämningsutredningen och dels i en tabell på s. 379 i kulturarvsutredningen (SOU 1996:128).

Tabell 4.2 Statistiska centralbyråns kyrkoregister

Stift Antal kyrkor Antal begravningsplatser

Uppsala

300

259

Linköping

269

239

Skara

412

402

Strängnäs

195

189

Västerås

179

204

Växjö

338

310

Lund

512

531

Göteborg

392

365

Karlstad

175

169

Härnösand

215

191

Luleå

253

174

Visby

97

99

Stockholm

148

71

Summa

3 485

3 203

Skillnaden mellan antalet kyrkobyggnader i SCB:s kyrkoregister och i Riksantikvarieämbetets kyrkobyggnadsregister kan enligt kyrkoutjämningsutredningen förklaras av att ett antal kyrkor inte längre används som kyrkor, att de inte finns kvar i pastoratets ägo eller inte har pastoratet som huvudman. Det senare gäller särskilt stiftelsekyrkor, slotts- och bruks-

kyrkor. I SCB:s register har även, enligt kyrkoutjämningsutredningen, tillkommit 70 kyrkor som inte fanns med i Riksantikvarieämbetets förtec kning.

Kyrkobyggnadernas värde är det svårt att uttala sig om. Enligt uppgift från Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har kyrkornas försäkringsskydd setts över efter branden i Katarina kyrka i Stockholm. Förbundet har skickat ut förfrågningar till landets alla pastorat om intresse för en frivillig anslutning till en centralt upphandlad försäkring av kyrkobyggnaderna och av dess fasta och lösa inventarier. Ca 600 av landets drygt 1 000 pastorat och samfälligheter har visat intresse för projektet. Rent praktiskt har förfarandet gått till så att de intresserade pastoraten har fått skicka kopior till förbundet av sina befintliga försäkringar och uppgifter om sina kyrkor och övriga fastigheter med ägaransvar. Av det insända materialet skall framgå byggnadernas storlek i kvadratmeter och byggnadsmaterial (trä eller sten). Det insända materialet finns lagrat i dataregister. Förbundet har sedan gjort en särskilt värdering i försäkringshänseende antingen genom att studera ritningar etc. eller genom att besiktiga byggnaderna på plats. Det är fråga om uppskattning av brandvärden men även av storm- och vattenskadevärden. Brandvärdet skall avse det totala försäkringsvärdet om byggnaden helt skulle förstöras. Förbundet samarbetar med ett försäkringsmäklaraktiebolag och det finns i nuläget möjlighet att få fram schabloniserade brandförsäkringsvärden för de av landets kyrkobyggnader som omfattas av den av förbundet upphandlade försäkringen och för deras lösa inventarier. Kammarkollegiet har dock valt att inte göra någon sådan undersökning eftersom den inte skulle ge någon fullständig bild av det samlade försäkringsvärdet.

SCB har i sin ekonomiska redogörelse för kyrkokommuner för år 1995 bl.a. upplyst om att ändrade värderingsprinciper avseende anläggningstillgångarna har påverkat årets balansomslutning. Tidigare låg enligt SCB t.ex. brandförsäkringsvärden till grund för de bokförda värdena på kyrkor i kyrkokommunernas balansräkningar, vilka nu justerats ned på många håll. Det bokförda värdet år 1995 för ”anläggningstillgångar fastigheter” var 12 456 milj. I den posten ingick också församlingshem, övriga fastigheter och lokaler.

Riksantikvarieämbetets kyrkobyggnadsregister innehåller också, enligt den tidigare nämnda bilaga 2, uppgift om de registrerade kyrkobyggnaderna är fristående, fristående med kyrkogård, fristående med kyrkotomt eller om de ingår i bebyggelsecentrum, församlingshem eller vissa andra byggnadstyper. Det finns i befintliga register möjlighet att få fram begravningsplatser med uppgift om de är belägna invid kyrka eller ej (SCB) och möjlighet att få fram om det finns kyrkogård vid kyrkobyggnaden (Riksantikvarieämbetet) m.m. Kammarkollegiet anser att det med ledning av dessa register går att få en relativt god bild av landets kyrkogårdar och begravningsplatser. Kammarkollegiet har valt att inte göra någon egen sär-

skild sammanställning av registrens uppgifter eftersom registren i sitt nuvarande skick inte utgör jämförbara storheter.

4.1.2. Äldre och yngre kyrkobyggnader

Som redovisats i kap. 3 har äldre och yngre kyrkor olika juridisk status. Kyrkor som uppförts före år 1817 på landet och före år 1843 i stad är självägande stiftelser. Kyrkor uppförda därefter ägs av sin församling. Med hjälp av Riksantikvarieämbetets kyrkobyggnadsregister har undersökningar gjorts för att få reda på de olika kyrkobyggnadernas ålder. Kyrkobyggnadernas ålder finns i registret under ett avsnitt som redogör för byggnadernas historiska uppgifter. Där finns uppgifter om uppförandeår för kyrkan, om arkitekt, byggmästare och invigningsdatum. Uppförandekolumnen i registret innefattar parametrarna hela kyrkan, långhus, kor, absid, sakristia, vapenhus, sidoskepp, korsarmar, sidokapell, gravkor, torn och tornöverbyggnad.

Kyrkobyggnadsregistret är ännu inte färdigställt i den historiska delen. Det pågår ett kontinuerligt arbete med att föra in uppgifter i registret. Enligt Riksantikvarieämbetet bör registret vara något så när komplett årsskiftet 1996/1997.

Uppgifterna i tabellen avser Riksantikvarieämbetets i september 1996 förtecknade uppgifter i den historiska delen av registret. De byggnadsbeteckningar som undersökts är samma som i tabell 4.1, nämligen distriktskyrkor, förrättningskyrkor, församlingskyrkor, gravkapell och säsongskyrkor enligt Riksantikvarieämbetets egen kategorisering.

Tabellen omfattar drygt hälften av det totala kyrkobyggnadsbeståndet. Av detta bestånd har cirka hälften i någon del uppförts före 1816 eller år 1816 i socken (på landsbygden) och före 1843 i stad. Enligt Riksantikvarieämbetet går det inte att dra någon säker slutsats om hur de uppgifter som inte var införda i september 1996, men som senare skall föras in i den historiska delen, fortsättningsvis kommer att vara åldersdaterade. Olika projekt som bedrivits av Riksantikvarieämbetet har mer slumpmässigt bestämt den ordning i vilken uppgifterna hittills förts in.

Tabell 4.3 Äldre och yngre kyrkobyggnader

Stift Före 1816 och 1816 1817–1842 1843 och efter 1843 Summa

socken stad socken stad socken stad

Uppsala

40

6

12 0

36 24

118

Linköping 68

1

8 0

45

1

123

Skara

111 10

10 1 131 27

290

Strängnäs 98

5

21 13

20

0

157

Västerås

35

3

5 0

47

5

95

Växjö

68

7

39 0

79 18

211

Lund

32

2

14 0 150 18

216

Göteborg 88 10

17 0 183 56

354

Karlstad

92

5

5 1

49 21

173

Härnösand 46

0

11 1

81

9

148

Luleå

26

3

4 1 108 19

161

Visby

74

0

0 0

1

1

76

Stockholm 12

4

0 0

27 25

68

Summa 790 56

146 17 957 224 2 190

Riksantikvarieämbetet har också sammanställt en tabell för varje stift i historikdelen som den såg ut i registret i september 1996. I dessa tabeller anges det närmare vilken parameter (t.ex. hela kyrkan, långhus eller vapenhus) i varje historikregistrerad kyrkobyggnad som är äldst och till vilket årtal denna äldsta del kan dateras. Dessa tabeller finns tillgängliga hos Kammarkollegiet men redovisas inte i betänkandet.

1958 års kyrka-statutredning redovisade en uppgift från SCB:s serie kommunernas finanser år 1964 vari brandförsäkringsvärdet på kyrkorna upptogs till 1 937 milj. kr. 925 milj. kr avsåg ”kyrkoegendom” och 1 012 milj. kr ”församlingsegendom”. Som kyrkoegendom räknade SCB vissa äldre kyrkor, som rent ekonomiskt var fristående och jämförliga med t.ex. stiftelser, och som församlingsegendom senare kyrkobyggen, som finansierats med skattemedel eller genom lån som församlingarna tagit. (SOU 1967:46 s. 98). Redan 1958 års utredning försökte med andra ord att reda ut omfattningen av äldre stiftelseliknande kyrkobygggnader och församlingsägda kyrkobyggnader.

Kammarkollegiet har ansett det vara av intresse att i omfattningsutredningen försöka få svar på hur många av landets kyrkobyggnader som är stiftelseliknande äldre kyrkor och hur många som ägs av församlingarna. En sådan utredning har betydelse för frågan om hur den kyrkliga egendomen i framtiden skall stå till kyrkans förfogande. Några säkra slutsatser om andelen äldre resp. yngre kyrkor kan emellertid inte dras på grundval av det tillgängliga materialet.

4.1.3. Domkyrkor

Det finns tretton domkyrkor i landet, en för varje stift. I avsnitt 3.2.2 har redogjorts för vem som förvaltar de olika domkyrkorna. Det finns ytterligare två kyrkor som tidigare varit domkyrkor nämligen i Mariestad och Kalmar. Mariestad var eget stift till 1647. Kalmar stift uppgick i Växjö stift 1915.

4.2. Den specialreglerade kyrkliga egendomen, fast egendom, finansförmögenheten

Kammarkollegiet har valt att undersöka omfattningen av de egendomskategorier som betecknas som kyrklig jord i 41 kap. 1 § kyrkolagen genom en enkät till egendomsnämnderna. Informationen har därigenom hämtats från det mest aktuella omfattningsregistret om kyrklig jord som finns i nuläget, nämligen det s.k. STIFAST-registret.

4.2.1. STIFAST-registret och Kammarkollegiets enkätundersökning

STIFAST är ett fastighetsregister som för närvarande finns tillgängligt på 10 av 13 egendomsnämnder. Det är ett PC-system i DOS-miljö som tillkommit på initiativ av Växjö och Skara stift. Planer finns på övergång till Windows. Det består av databaser med ett antal olika register. Systemet drivs som en ekonomisk förening med systemadministration, avgifter, användarmöten etc. Tre stift står för närvarande utanför. Dessa är Västerås, Strängnäs och Lund.

Västerås stift har ett annat registersystem utvecklat av Interforest AB. Strängnäs och Lunds stift har sina egna system för fastighetsregistrering. STIFAST-programmet är sökbart på menyförteckningar med olika frågeställningar. Standardlistan som tas ut anger fastigheternas beteckning, pastorat, län, kommun, församling och typ av jord. Det finns ett separat register med taxeringsvärden som går att specialprogrammera för att få ut egendefinierade listor med sådana värden. Det går att söka efter antal fastigheter inom olika egendomsslag, sammanlagd areal för varje egendomsslag och i förekommande fall – taxeringsvärden. I det register som finns upplagt i Luleå stift finns dessutom ett unikt byggnadsregister med möjlighet att söka stiftets samtliga kyrkobyggnader, uthus, kapell m.m. Där finns det uppgifter om byggnadernas väggmaterial, larm, släckningsutrustning och byggnadsår. Det finns också uppgifter om försäkringsvärde i fullvärde för byggnaderna och inventarierna med uppgift om försäkringsbolag.

Kammarkollegiet skickade den 27 juni 1996 ut en enkätundersökning, dels till de tio stift som har sin fastighetsredovisning i STIFAST, och dels till de tre stift som för närvarande har andra fastighetsregistersystem. Kollegiet önskade bl.a. svar enligt en särskild frågelista om de egendomsslag som definieras som kyrklig jord i 41 kap. 1 § kyrkolagen: prästlöne-

fastigheter, prästgårdar, församlingskyrkas fastigheter, kyrkofondsfastigheter, domkyrkas fastigheter och biskopsgårdar.

Kammarkollegiet begärde för de efterfrågade kategorierna generellt uppgifter om antal fastigheter inom varje egendomsslag samt, om sådan uppgift fanns, typ av fastighet inom varje egendomsslag (t.ex. tre stycken prästgårdar, varav en komminister och två kyrkoherdebostad/bostäder). Kammarkollegiet önskade även uppgift om

  • sammanlagd areal för fastigheterna inom varje egendomsslag för sig samt, om sådan uppgift fanns, arealen uppdelad i produktiv skogsmark, inägomark, tomt, övrig landareal
  • sammanlagt taxeringsvärde den 31 december 1995 för fastigheterna inom varje egendomsslag för sig med underrubrik; varav produktiv skogsmark, inägomark, tomt, övrig landareal
  • försäkringsvärde i fullvärde för varje egendomsslag (fast egendom) samt för inventarier (fasta och lösa) om sådana uppgifter fanns

4.2.2. Prästlönefastigheter

De svar som Kammarkollegiet fick på sin enkät beträffande prästlönefastigheternas antal och arealer redovisas i följande tabell.

När Kammarkollegiet granskade de inkomna svaren framkom att det i fastigheter som redovisats som prästlönefastigheter kan ingå vissa ej avstyckade prästgårdar. Arealkolumnen kan innefatta större tal än vad som är helt korrekt eftersom ej avstyckade prästgårdsarealer kan ingå i redovisningen.

Tabell 4.4 Prästlönefastigheter, antal, arealer, slag av jord

Stift Prästlönefastigheter

Antal Areal (ha) s:a

Prod. skog

Impediment

Tomt, inäga

Övrig landareal

Uppsala

459 53 433 40 205 3 684 8 180 1 364

Linköping

290 42 270 29 220 9 400

1 700

Skara

385 37 639

Strängnäs

185 20 452 13 317 1 509 4 895

731

Västerås

210 50 316 41 818

6 166 2 332

Växjö

473 61 171 47 377 6 598 7 196

Lund

652 24 100 9 600

13 400 1 100

Göteborg

443 32 441 21 873 4 604 4 956 1 006

Karlstad

212 48 351 40 207 6 219 1 925

Härnösand 323 91 875 68 311 20 653 812 2 099 Luleå 154 58 150 35 997 18 894 2 953 Visby 105 11 593 7 002 2 002 2 383 263 Stockholm 128 5 397 3 150 1 187 1 059

Totalt

4 019 537 189 358 079 73 563 54 054 11 655

Taxeringsvärdena för prästlönefastigheterna den 31 december 1995 redovisas i tabell 4.5.

Den tabellen utvisar att prästlönefastigheterna är en värdefull del av den kyrkliga jorden. Mycket grovt kan marknadsvärdet av prästlönefastigheterna beräknas genom att multiplicera taxeringsvärdet med faktorn 1,33. Det samlade marknadsvärdet av prästlönefastigheterna per den 31 december 1995 utgör vid en sådan beräkning drygt 6,3 miljarder kr.

Tabell 4.5 Prästlönefastigheter, taxeringsvärden

Stift Prästlönefastigheter – Taxeringsvärden den 31 december 1995

S:a (tkr) Byggnad Prod. skog

Impediment

Tomt, inäga Övrig

landareal

Uppsala

481 700 68 200 343 100

70 400

Linköping 502 100 48 600 372 000

81 500

Skara

483 948 43 781 321 350

*

118 817

Strängnäs 234 079 45 121 131 437

57 521

Västerås

369 400

341 000

25 000 3 400

Växjö

758 900

**

656 200

102 700

Lund

620 000

Göteborg 351 270 46 655 254 018 2 597 48 646 Karlstad 393 679 16 382 360 433 1 788 13 973 1 103 Härnösand 309 558 2 748 300 449 2 559 2 781 1 021 Luleå 108 497 758 103 645 1 454 2 640 Visby 50 227 ca 0,05 % ca 65 % ca 34,95 % Stockholm 119 500 52 000 37 900***29 600

Totalt

4 782 858 358 770 3 254 179 8 398 571 132 5 524

* ingår i byggnad** av totalsumman utgör 34 500 småhus, hyreshus och tomter

Kammarkollegiet efterfrågade i sin enkät till egendomsnämnderna också försäkringsvärdena för fast egendom och för fasta och lösa inventarier. De svar som erhölls i denna del var följande.

  • Uppsala stift svarade att försäkringsvärden inte var beräknade vare sig för fast eller lös egendom.
  • Linköpings stift svarade att det sammanlagda beräknade marknadsvärdet var 840,9 milj. kr, varav 64,8 milj. avsåg byggnad, 760,6 milj. avsåg skog och 15,5 milj. avsåg jord.
  • Skara stift svarade att det inte fanns något försäkringsvärde (fullvärde). Den totala försäkringspremien för perioden fr.o.m. januari 1995 t.o.m. mars 1996 var 767 392 kr.
  • Strängnäs stift svarade att några meningsfyllda värden inte kunde redovisas då det som fanns var en fullvärdesförsäkring i kombination med en första-riskförsäkring som bortforslingskostnad brand.
  • Växjö stift svarade att det inte fanns någon uppgift om försäkringsvärden i registret.
  • Lunds stift svarade att prästlönefastigheterna rent allmänt var försäkrade för fullvärde.
  • Göteborgs stift svarade att 80 byggnader (gårdar) var fullvärdesförsäkrade. Ett trettiotal ekonomibyggnader var första-riskförsäkrade till relativt låga belopp. Skogen var brandförsäkrad.
  • Karlstads stift svarade att byggnaderna var fullvärdesförsäkrade och att skogen endast var brandförsäkrad.
  • Härnösands stift svarade att alla skogar i princip var försäkrade mot brand med full ersättning. Byggnaderna var fullvärdesförsäkrade eller hade en första-riskförsäkring. Inventarierna var delvis stöldförsäkrade.
  • Luleå stift lämnade exempel som visade att byggnaderna antingen var försäkrade för fullvärde eller med första-riskförsäkring.
  • Visby stift svarade att försäkringar var tecknade för samtliga byggnader på prästlönefastigheterna. De flesta byggnaderna var fullvärdesförsäkrade. Skogen var försäkrad separat.
  • Stockholms stift svarade att det fanns lantbruksförsäkringar för samtliga fastigheter. Försäkringen var utformad så att t.ex. arrendatorsbostad och vissa mindre byggnader hade ett bestämt försäkringsvärde, i övrigt saknades försäkringsvärden på i fastigheterna ingående byggnader. Fasta inventarier ingick i fullvärdesförsäkringen. Lösa inventarier försäkrades ej av egendomsnämnden.

Enkätsvaren i försäkringsvärdesdelen har i de flesta fall lämnats mer generellt. Svaren kan därför, utom när det särskilt anges att det är fråga om prästlönefastigheter, ses som mer generellt angivna för alla egendomskategoriernas försäkringsvärden. Någon säker slutsats om prästlönefastigheternas försäkringsvärden, eller om de övriga egendomskategorierna som definieras som kyrklig jord i 41 kap. 1 § kyrkolagen kan inte göras med ledning av de lämnade uppgifterna.

4.2.3. Prästgårdar

De svar som Kammarkollegiet fick på sin enkät beträffande prästgårdarna, deras antal och arealer redovisas i nästa tabell.

Tabell 4.6 Prästgårdar

Stift Prästgårdar

Antal Slag Areal (ha) Tomt, inäga

Övrig areal

Försäkring

Uppsala 110

*

**35

X ej beräknad

Linköping 88

***

ingen uppgift

Skara

108**** km 23, kh 22

** 17 ha = km, 10,8 ha = kh

Strängnäs 74 km 27, kh 46 domprost 1

40

X

Västerås

87 km 36, kh 51 ingen uppgift

Växjö

160 km 59, kh 91 vakant 10

200

X bedömda marknadsvärden ca 70 milj.

Lund

128 km 38, kh 90 ingen uppgift

Göteborg 147

*** **

** 33,9

X

Karlstad

89 km 34, kh 55 ingen uppgift

Härnösand 110

*** ***

ingen uppgift

Luleå

84 km 33, kh 51

*** *** *

Visby

35 km 13, kh 20, ej tjänstebostad 2

ingen uppgift

Stockholm 35

*** *** **

19,13

*********

10,2 8,93

Totalt 1 255

* I STIFAST finns bara 45 prästgårdar införda. De är sådana prästgårdar som är avstyckade egna fastigheter. Det totala antalet prästgårdar är 110. De resterande (110 - 45) prästgårdarna är redovisade i tabellen för prästlönefastigheter.** Avser avstyckade prästgårdar.*** Det finns 88 prästgårdar som är tjänstebostäder. Egendomsnämnderna överlät den 1 juli 1994 samtliga prästgårdar till pastoraten för 1 kr/st. Det finns endast fem prästgårdar som det ännu inte tecknats överl åtelsehandling på.**** Ett antal prästgårdar ligger fortfarande kvar inom prästlönefastighet och ingår i den arealredovisningen. Av de 108 fastigheterna är 45 avstyckade som prästgårdar. Antalet komminister (km) – respektive kyrkoherdebostäder (kh) redovisas i tabellen.*** ** Det finns 147 tjänstebostäder. Dessa är belägna på prästlönefastigheter om de inte är egna fastigheter. 68 prästgårdar är egna fastigheter.*** *** 110 fortfarande registrerade som prästgård, 104 i bruk.*** *** * Vissa arealer synes vara redovisade under kategorien prästlönefastigheter.*** *** ** Av dessa 35 är 10 prästlönefastigheter där det finns prästgård (tjänstebostad) som inte är avstyckad.********* I arealen är inte inräknad den areal om 3–4 hektar som gäller för de ej avstyckade prästgårdarna. Den arealen finns under prästlönefastigheter.

Kammarkollegiet har utöver detta inhämtat uppgifter om tjänstebostäder för präster, fördelade efter stift och län inom varje stift. Efter länsbokstav anges inom parentes antalet kyrkoherde- respektive kommi nisterbostäder.

Resultatet av sammanställningen om prästernas tjänstebostäder redovisas i nästa tabell.

Tabell 4.7 Tjänstebostäder enligt Kammarkollegiets kompletterande undersökning

Stift

Län Kyrkoherde Komminister Summa

Uppsala

AB (10/5) C (29/15) U (3/2) X (28/17)

*70

39

109

Linköping E (33/21) F (9/4) H (14/8)

56

33

89

Skara

F (2/1) P (10/13) R (47/34) T (1/-)

*60

48

108

Strängnäs AB (9/1) D (24/15) T (14/11)

*47

27

74

Västerås

T (8/1) U (15/12) W (29/20)

*52

33

85

Växjö

F (36/18) G (33/21) H (28/20) N (2/1)

*99

60

159

Lund

K (19/6) L (38/18) M (29/13)

86

37

123

Göteborg N (35/14) O (30/19) P (25/19)

90

52

142

Karlstad

P (12/5) S (40/28) T (2/1)

54

34

88

Härnösand Y (34/18) Z (32/20)

*66

38

104

Luleå AC (27/26) BD (24/7)

51

33

84

Visby

I (19/14)

19

14

33

Stockholm AB (38/33)

* 38

33

** 71

Summa

788

481

1 269

* varav en domprostbostad** varav 36 stycken hyresrätter

SCB har i den ekonomiska statistiken för kyrkokommuner år 1995 redogjort för bl.a. prästgårdstillgångarna. I en sammanställning om förvaltningsuppdrag utanför kyrkokommunens balansräkning har prästgårdarna redovisats som anläggningstillgångar med ett bokfört värde år 1995 om 269 milj.

Enligt de uppgifter som SCB har samlat in går det att få viss ledning i fråga om värdet på prästgårdarna. Landets prästgårdsbestånd är stort. Skulle man ta det bokförda värdet i 1995 års kyrkokommunala redovisning som värdemätare motsvarar det ett genomsnittligt värde för varje prästgård om drygt 200 000 kr.