lagen.nu

Texten har ändrats jämfört med ursprungsmaterialet: Korrigerad datumformattering

NJA 2010 s. 600

En part återkallar iettskiljeförfarande vissayrkandenutan att motparten begär att yrkandena prövas. Därefter påkallar parten, sedan skiljedom meddelats beträffande återstående yrkanden, ett nytt skiljeförfarande med i huvudsak samma yrkanden som tidigare återkallats. Återkallelsen har inte ansetts innebära att skiljeavtalet förfallit. Skiljemännens förordnande om parts ansvar för motpartens kostnader i skiljeförfarandet och för skiljemännens arvoden har inte ändrats utan upphävts.

H.H. anställdes år 1987 vid Handelshögskolan i Stockholm. Villkoren för H.H:s anställning reglerades i ett anställningsavtal mellan honom och Handelshögskolan som bl.a. innehöll en skiljeklausul.

Sedan H.H:s anställning upphört år 2003 uppstod tvist mellan parterna rörande H.H:s anställningsförmåner. I juli 2004 påkallade H.H. skiljeförfarande (Skiljeförfarande I) och yrkade - som han slutligt bestämde sin talan - förpliktande för Handelshögskolan att utge vissa belopp avseende semesterersättning, extraordinär kompensation och pensionspremier avseende en försäkring hos SEB Trygg Liv. Vidare yrkade H.H. att Handelshögskolan oavsett utgången av tvisten skulle svara för såväl skiljemannakostnaderna som hans egna ombudskostnader m.m. i tvisten. Samtliga yrkanden bestreds av Handelshögskolan.

Vid skiljeförfarandets inledning yrkade H.H. dessutom uppsägningslön och att skiljenämnden skulle fastställa att han var berättigad till pension enligt ITP-planen, utfyllnad av tjänstepensionen till viss angiven nivå och viss förtida pension. Vid sammanträde med skiljenämnden återkallade H.H. yrkandet om uppsägningslön och uppgav att han senare skulle komma in med en justering av fastställelseyrkandena. Sedan H.H. anlitat advokat återkallades yrkandena om fastställelse utan närmare förklaring. Återkallandet föranledde inte skiljenämnden att skriva av tvisten i den delen, och inte heller Handelshögskolan att begära att skiljenämnden skulle pröva yrkandena.

Skiljenämnden meddelade skiljedom i tvisten den 22 juni 2006. Genom domen förpliktades Handelshögskolan att utbetala visst belopp avseende pensionspremier för försäkringen hos SEB Trygg Liv. H.H:s övriga yrkanden i huvudsaken avslogs. Handelshögskolan förpliktades vidare att utge ersättning för H.H:s ombudskostnader samt att i förhållandet mellan parterna slutligt ansvara för ersättningarna till skiljemännen.

H.H. påkallade i december 2006 ett nytt skiljeförfarande (Skiljeförfarande II) mot Handelshögskolan med åberopande av skiljeklausulen i anställningsavtalet. I skiljeförfarandet yrkade H.H. att skiljenämnden skulle förklara att det ålåg Handelshögskolan att göra vissa löpande pensionsavsättningar, att utge pensionsförmåner motsvarande ITP-plan samt att fylla ut hans pension till ett visst belopp, dvs. i sak samma fastställelseyrkanden som återkallats i Skiljeförfarande I. H.H. yrkade vidare att Handelshögskolan skulle förpliktas att oavsett utgången av tvisten svara för hans kostnader avseende ombud och förhörspersoner, liksom för skiljemannakostnaderna. Handelshögskolan bestred samtliga yrkanden och yrkade för egen del att skiljenämnden skulle avvisa H.H:s yrkanden.

Skiljenämnden meddelade skiljedom i tvisten den 27 september 2007. Skiljenämnden anförde i sina skäl att ett skiljeavtal kan upphöra som en följd av att parterna konkludent har träffat ett avtal om detta, att om en part frånfallit ett yrkande och motparten avstått från att påkalla prövning av detta så kan det normalt sett inte anses innebära att skiljeavtalet upphört i den delen, att det måste finnas särskilda omständigheter som talar för att en parts frånfallande av ett yrkande - utan något särskilt klargörande från den partens sida - med fog kan uppfattas som att skiljeavtalet i den delen har spelat ut sin roll och att H.H:s agerande mot bakgrund av omständigheterna i den aktuella tvisten inneburit att Handelshögskolan med fog fått en sådan uppfattning.

Skiljenämnden fann således att skiljeavtalet inte längre var gällande såvitt avser den sak som H.H. underställt skiljenämndens prövning och att skiljenämnden därför inte var behörig att behandla tvisten. H.H:s fastställelseyrkanden avvisades (punkt 1 i domslutet) och han förpliktades att ersätta Handelshögskolan dess rättegångskostnader (punkt 2 i domslutet) samt att slutligt ansvara för ersättningarna till skiljemännen (punkt 5 andra meningen i domslutet).

Svea hovrätt

H.H. väckte talan enligt 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande mot Handelshögskolan i Svea hovrätt. Han yrkade att hovrätten skulle ändra skiljedomen i Skiljeförfarande II på så sätt att hovrätten dels fastställde att en skiljenämnden var behörig att pröva tvisten, dels förordnade att kostnaderna för skiljenämnden - parterna emellan - respektive H.H:s rättegångskostnader i skiljeförfarandet skulle bäras av Handelshögskolan ensam. Som grund för sin talan anförde han följande. Parterna hade inte träffat något avtal om att ändra skiljeavtalets innehåll och omfattning. Handelshögskolan hade inte heller haft anledning att uppfatta H.H:s återkallelse av fastställelseyrkandena angående bl.a. pension motsvarande ITP-plan som att skiljeavtalets innehåll och omfattning därmed ändrats. En skiljenämnd var därför behörig att pröva tvisten.

Handelshögskolan bestred ändring och anförde att skiljeavtalet mellan Handelshögskolan och H.H. inte var gällande såvitt avsåg de frågor angående pension som H.H. nu underställt skiljenämndens prövning samt att en skiljenämnd därmed inte var behörig att pröva saken.

Parterna utvecklade sin talan i huvudsak på följande sätt.

H.H.

Avtal genom konkludent handlande innebär att någon aktivt företar en handling som bekräftar att denne anser sig bunden av ett avtal. Det förutsätts således att det konkludenta handlandet föranletts av ett konkret anbud eller viss konkret rättshandling som ger uttryck för viss vilja. Det bakomliggande anbudet måste uppfylla de avtalsrättsliga krav som uppställs; att anbudsgivaren visat vilja att binda sig på visst sätt, att viljan kommit till uttryck i en tydlig viljeförklaring samt att motparten haft anledning att uppfatta anbudet på det sätt det uttryckts i viljeförklaringen. Det åligger Handelshögskolan att visa att H.H. avgett en riktad och tydlig viljeförklaring om att skiljeavtalet skulle upphöra i denna del samt att Handelshögskolan genom sitt uppträdande accepterat ett sådant anbud.

H.H:s agerande - att ensidigt återkalla vissa yrkanden - kan inte anses innebära att det träffats ett konkludent avtal mellan parterna om att skiljeavtalet upphört eftersom det saknats ett sådant anbud från Handelshögskolan som H.H. konkludent kunnat anta. Det är därför även utan betydelse hur Handelshögskolan uppfattat återkallelsen. Därtill kommer att det objektivt sett inte finns någonting i återkallelsen av yrkandena som kan ha gett Handelshögskolan uppfattningen att H.H. avsett att återkalla dessa för gott.

Inte heller kan H.H:s agerande betraktas som ett anbud då det krävs att återkallelsen utgör en konkret och tydlig viljeförklaring om att skiljeavtalet skall upphöra. H.H. har inte avsett detta med återkallelsen utan syftet var att renodla och påskynda processen. Yrkandena återkallades inte för att dessa, som Handelshögskolan gjort gällande, skulle vara ohållbara. Tvärtom ansåg H.H. att han hade en klar fordran med ett betydande belopp och gjorde bedömningen att utsikterna till framgång var mycket goda. De återkallade yrkandena avsåg belopp motsvarande cirka 18 miljoner kr och kan alltså inte ses som någon bisak.

För avtalsbundenhet genom konkludent handlande krävs dessutom att Handelshögskolan aktivt företar en handling som visar att den anser sig bunden. Att Handelshögskolan fäst tillit till ett sådant anbud som återkallelsen påståtts betyda innebär inte att ett avtal ingåtts. Ett sådant anbud har endast kunnat innebära att Handelshögskolan hade haft chansen att träffa ett bindande avtal om att skiljeavtalet skulle upphöra om den å sin sida vidtagit någon uttrycklig och aktiv handling som inneburit ett manifesterande av att anbudet antagits. Handelshögskolan har dock inte agerat på något sätt utan förhållit sig helt passiv.

Därtill måste parternas ursprungliga syfte med att ingå skiljeavtalet beaktas. Båda parter har genom skiljeavtalet betingat sig att få alla tvister rörande tolkning och tillämpning av anställningsavtalet avgjorda genom skiljeförfarande. På grund av offentlighetsprincipen i allmänna domstolar har båda parter ett starkt intresse av att slippa gå till domstol med saken. Detta intresse kan i allmänhet inte anses vara föremål för föränderlighet, i synnerhet inte i ett infekterat mål där det förekommer personangrepp och ogrundade anklagelser.

Skiljenämnden i Skiljeförfarande I fann det styrkt att det träffats avtal innebärande att Handelshögskolan åtagit sig att stå för såväl kostnaderna för skiljenämnden som H.H:s ombudskostnader. H.H. hade visserligen räknat med att detta avtal skulle gälla också för de yrkanden som framställdes på nytt i Skiljeförfarande II. Det främsta skälet till att de frånfallna yrkandena skulle prövas i skiljeförfarande är emellertid sekretessen kring tvisten och inte detta avtal.

Handelshögskolan har alltså begått ett misstag när man vare sig begärt en förklaring till varför yrkandena återkallades, ett beslut om att skiljeavtalet därmed upphört i den delen eller att de frånfallna yrkandena skulle prövas. Handelshögskolan har medvetet tagit en risk eller omedvetet bortsett från dessa möjligheter. Oavsett vilket ska detta misstag inte drabba en arbetstagare som ingått ett avtal om att tvist rörande tolkning och tillämpning av anställningsavtalet ska avgöras i ett skiljeförfarande.

Handelshögskolan

Ett skiljeavtal kan upphöra i ett antal olika situationer utan att parterna uttryckligen kommit överens om detta. Typfallet är att en part väcker talan vid allmän domstol och motparten underlåter att vid domstolen invända att tvisten omfattas av ett skiljeavtal. Ett sådant agerande får anses utgöra ett konkludent handlande om ett upphörande av skiljeavtalet. Något aktivt rättshandlande krävs således inte från motparten i denna situation för att skiljeavtalet ska anses vara förfallet. Att motparten underlåter att göra sin rätt till skiljeförfarande gällande konstituerar det konkludenta handlandet.

En parts återkallelse av ett yrkande utan särskild förklaring kan normalt inte anses innebära att skiljeavtalet spelat ut sin roll avseende detta yrkande. Bedömningen av om ett skiljeavtal har förfallit i något avseende måste göras med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Frågan är alltså om Handelshögskolan med fog kan ha uppfattat H.H:s återkallande som att skiljeavtalet spelat ut sin roll såvitt avser de frånfallna yrkandena.

I den inlaga där de aktuella yrkandena återkallades preciserade H.H. utförligt sin talan avseende samtliga kvarvarande yrkanden, han angav utförligt grunderna och omständigheterna till stöd för sin talan samt lämnade en nästan fullständig bevisuppgift. Handelshögskolan uppfattade denna inlaga - och därmed även återkallelsen - som att H.H. renodlat processen till att avse de frågor som kvarstod som tvistiga med anledning av det upplösta anställningsförhållandet. Någon förklaring till att de ifrågavarande yrkandena frånfölls lämnades inte uttryckligen, men Handelshögskolan hade inte anledning att utgå från något annat än att H.H. med sitt nya ombud insett det ohållbara i dessa delar av sin talan. Handelshögskolan uppfattade det således som att skiljeförfarandet innebar en slutlig prövning av samtliga mellanhavanden mellan Handelshögskolan och H.H. med anledning av dennes tidigare anställning. Denna uppfattning stärktes vidare av att H.H. återkallade yrkandena istället för att precisera dessa i enlighet med vad som överenskommits vid ett tidigare sammanträde med skiljenämnden. De återkallade yrkandena framstod vidare endast som en bisak i förhållande till det totalt yrkade beloppet i tvisten om cirka 130 miljoner kr.

Eftersom Handelshögskolan uppfattade det som att skiljeförfarandet innebar en slutlig prövning av samtliga mellanhavanden mellan parterna saknades anledning för Handelshögskolan att påkalla skiljenämndens prövning av det återkallade yrkandet. Vidare skulle skiljeprocessen ha tyngts av frågor som ingen part önskade driva, som Handelshögskolan dessutom uppfattade som grundlösa och som skiljenämnden skulle haft svårt att formulera ett domslut kring eftersom yrkandena var så oprecisa. Det är dessutom inte rimligt - med beaktande av att H.H. yrkat att Handelshögskolan slutligt skulle svara för samtliga kostnader för skiljeförfarandet oavsett utgången - att begära att Handelshögskolan skulle tynga skiljeförfarandet med en sådan prövning.

Mot bakgrund av H.H:s agerande och särskilt mot bakgrund av att H.H. inte preciserade sitt yrkande avseende pensioner trots upprepade uppmaningar från Handelshögskolan, att det förflöt avsevärd tid under vilken H.H. övervägde en precisering av yrkandena, att yrkandena frånfölls efter det att H.H. anlitat ett ombud med särskild inriktning på arbetsrätt, att yrkandena frånfölls utan särskild förklaring, att de frånfallna yrkandena i sammanhanget avsåg bisaker, att de varit grundlösa samt att kvarvarande yrkanden invaggade Handelshögskolan i tron att de återstående tvistefrågorna avsåg en slutlig reglering av samtliga mellanhavanden mellan parterna med anledning av H.H:s anställning, har skiljeavtalet spelat ut sin roll såvitt avser de återkallade yrkandena.

En skiljenämnd är således inte behörig att pröva tvisten. Det står däremot H.H. fritt att få tvisten prövad vid allmän domstol. Anledningen till påkallandet av Skiljeförfarande II synes dock vara att H.H. bedömt utsikterna som goda att kunna föra denna talan utan ekonomisk risk då skiljenämnden i Skiljeförfarande I funnit att det förelegat ett avtal mellan parterna om att Handelshögskolan ska bära H.H:s kostnader oavsett utgången i tvisten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Renfors , hovrättsrådet Anna-Karin Winroth , referent, och hovrättsassessorn Inger Konradsson) anförde följande i dom den 9 juni 2009.

Hovrättens domskäl

Utredningen

Målet har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 jämförd med 53 kap. 1 § RB avgjorts utan huvudförhandling.

Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Hovrättens bedömning

När en part återkallar ett yrkande under pågående skiljeförfarande har motparten en oavvislig rätt att få yrkandet prövat av skiljenämnden enligt 28 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Syftet med regleringen, vilken i huvudsak överensstämmer med den i 13 kap. 5 § första stycket RB, är främst att en part inte ska kunna återkomma med samma talan gång på gång (se prop. 1998/99:35 s. 129). Handelshögskolan har inte begärt skiljenämndens prövning av de nu aktuella yrkandena sedan H.H. återkallat dessa i Skiljeförfarande I. Eftersom Handelshögskolan inte utnyttjat sin lagstadgade rätt att erhålla ett rättskraftigt avgörande är H.H. oförhindrad att på nytt framställa dessa yrkanden. Frågan är dock om H.H. har rätt att framställa yrkandena i ett nytt skiljeförfarande eller om han är hänvisad till att föra talan vid allmän domstol.

Ett skiljeavtal är varaktigt och kan alltid åberopas i en tvist avseende en fråga som omfattas av avtalet. Att skiljeavtalet är varaktigt hindrar inte att det i vissa fall kan upphöra att gälla; parterna kan t.ex. avtala om att det ska upphöra (se Lindskog, Skiljeförfarande, 2005, s. 144 f.). När en part i ett skiljeförfarande återkallat ett yrkande och motparten inte utnyttjat sin rätt till dom, får det avgöras genom tolkning av omständigheterna i det enskilda fallet om parterna träffat ett avtal om skiljeavtalets upphörande (se Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 138 f.: jfr Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, 2005, s. 152 not 223).

Handelshögskolan har gjort gällande att omständigheterna varit sådana att den haft fog för uppfattningen att skiljeavtalet spelat ut sin roll såvitt avser de återkallade yrkandena och att avtalet alltså genom parternas konkludenta handlande upphört att gälla avseende dessa yrkanden.

Enbart det faktum att vissa yrkanden återkallas under skiljeprocessen, utan att skälen för detta anges, innebär inte att ett avtal om att ändra skiljeavtalets innehåll och omfattning kan anses träffat. De omständigheter Handelshögskolan har åberopat rörande H.H:s agerande under skiljeprocessen utgör enligt hovrättens mening inte tillräcklig grund för antagandet att han avsett att skiljeavtalet skulle upphöra, och inte heller för att Handelshögskolan haft befogad anledning att utgå från att H.H. avsett att skiljeavtalet skulle upphöra efter återkallelsen. För det fall Handelshögskolan varit av uppfattningen att skiljeavtalet upphört i och med återkallelsen har det enligt hovrätten kunnat krävas att Handelshögskolan vidtagit någon åtgärd för att få till stånd ett klargörande av H.H:s uppfattning. Detta gäller särskilt som Handelshögskolan avstått från att utnyttja den rätt till dom som följer av bestämmelsen i 28 § lagen om skiljeförfarande.

Hovrätten finner således att skiljeklausulen alltjämt gäller mellan parterna varför en skiljenämnd är behörig att behandla H.H:s fastställelseyrkanden. Punkten 1 i den skiljedom som meddelades mellan parterna den 27 september 2007 ska därför upphävas.

Eftersom hovrätten funnit att skiljeavtalet fortfarande är gällande mellan parterna har även skiljeavtalets reglering om kostnadsfördelning varit gällande i det aktuella skiljeförfarandet. Handelshögskolan har således att svara för såväl skiljemännens kostnader som H.H:s rättegångskostnader. Handelshögskolan har överlämnat till hovrätten att bedöma skäligheten i H.H:s kostnadsyrkanden. Hovrätten finner att det yrkade beloppet inte är oskäligt. Skiljedomen ska alltså ändras på sätt som framgår av punkterna 2 och 3 i domslutet (jfr prop. 1998/99:35 s. 155).

Hovrättens domslut

1. Hovrätten upphäver punkten 1 i den skiljedom som meddelades mellan parterna den 27 september 2007.

2. Hovrätten ändrar punkten 2 i den skiljedom som meddelades mellan parterna den 27 september 2007 på så sätt att Handelshögskolan i Stockholm förpliktas ersätta H.H. för hans rättegångskostnader med

- - -.

3. Hovrätten ändrar andra meningen i punkten 5 i den skiljedom som meddelades mellan parterna den 27 september 2007 på så sätt att Handelshögskolan i Stockholm, i förhållandet mellan parterna, slutligt ska ansvara för betalningen av skiljemännens ersättningar.

Högsta domstolen

Handelshögskolan överklagade och yrkade att HD skulle ogilla H.H:s talan. För den händelse HD inte skulle finna att den mellan parterna gällande skiljeklausulen skulle tolkas i enlighet med Handelshögskolans uppfattning gjorde Handelshögskolan, med åberopande av 36 § avtalslagen, gällande att skiljeklausulen ledde till oskäligt resultat och att HD därför skulle jämka innebörden av skiljeavtalet på så sätt att H.H. inte på nytt kunde åberopa rätten att påkalla skiljeförfarande avseende de tidigare återkallade yrkandena.

H.H. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Ulf Lundqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Skäl

Frågan i målet är om parts konkludenta handlande under skiljeförfarande medför att skiljeavtalet upphört att gälla och därmed hindrar prövning i nytt skiljeförfarande av ett yrkande som parten frånfallit i det första förfarandet.

Under åberopande av skiljeklausul i ett mellan parterna i januari 1995 träffat anställningsavtal påkallade H.H. i juli 2004 skiljeförfarande rörande sina rättigheter enligt avtalet sedan anställningen upphört i januari 2003. I takt med att handläggningen av målet fortskred modifierade H.H. sitt yrkande rörande vissa pensionsförmåner för att slutligen helt frånfalla sin talan i den delen. Någon begäran om dom över anspråket i den återkallade delen framställdes emellertid inte och beslut om att skriva av målet från vidare handläggning fattades inte heller. Skiljedom gavs den 22 juni 2006 där Handelshögskolan förpliktades att inbetala vissa pensionspremier för H.H:s räkning till ett försäkringsbolag. Övriga av H.H. framställda yrkanden ogillades.

H.H. påkallade i december 2006 ett nytt skiljeförfarande med hänvisning till samma skiljeklausul för prövning av förmåner enligt anställningsavtalet i den del som tidigare frånfallits. Handelshögskolan invände att skiljenämnden saknade behörighet att pröva framställda yrkanden, eftersom skiljeavtalet upphört att gälla genom konkludent handlande av H.H. i det första förfarandet. H.H. menade att sådant handlande inte förelegat och att skiljenämnden alltjämt var behörig att pröva tvist härrörande ur anställningsavtalet.

Skiljenämnden fann vid en samlad bedömning av omständigheterna att skiljeavtalet hade upphört att gälla efter det första förfarandet genom konkludent handlande av H.H. och avvisade därför dennes fastställelseyrkanden i dom den 27 september 2007.

Hovrätten gjorde en annan bedömning och upphävde den 9 juni 2009 skiljedomen i den aktuella delen samt gav tillstånd till att överklaga avgörandet till HD.

Principiellt handlar målet om tillämpningen av tillitsprincipen, av vilken följer att ett konkludent handlande ger upphov till avtalsverkan om handlandet (även oaktsamt sådant) ger motparten det befogade intrycket av att fråga är om ett syfte att företa en rättshandling eller något därmed jämförligt (se t.ex. NJA 1961 s. 658, 1981 s. 323, 1982 s. 244 och 1992 s. 243).

Av utredningen framgår bl.a. att H.H. i det första förfarandet framställde yrkanden om ersättning från Handelshögskolan uppgående till cirka 110 miljoner kr jämte ränta och att skiljenämnden i stora delar ogillade hans talan. Såvitt avser nu aktuella yrkanden var dessa föremål för successiva förändringar från H.H:s sida. Under perioden juli 2004, då det första skiljeförfarandet påkallades, och februari 2006, då dessa yrkanden frånfölls helt, justerade H.H. sin talan åtminstone vid tre tillfällen. Någon klar rättslig grund för yrkandena synes inte vid något tillfälle ha presenterats av H.H. och när yrkandet om pensionsförmåner slutligen frånfölls skedde det utan en närmare motivering. H.H. som förfogat över processföremålet, har inte bestritt uppgiften om att Handelshögskolan efterfrågat klarlägganden från H.H. rörande vad processen omfattade.

Vid prövningen av om Handelshögskolan haft fog för sin uppfattning att skiljeavtalet upphört att gälla bör därtill särskilt beaktas att H.H:s handlande skedde inom ramen för en rättslig process. Redan den av H.H. först vidtagna återkallelsen medförde en rättsverkan i målet såtillvida att bestämmelserna i 28 § skiljemannalagen blev tillämpliga. Visserligen utnyttjades inte möjligheten till ogillande dom och inte heller skrevs målet av från vidare handläggning vid något av dessa tillfällen. Detta ska emellertid ses i skenet av att skiljenämnden i det första förfarandet trots det prövade frågan om H.H:s sätt att processa borde föranleda kostnadssanktion, vilket dock inte befanns motiverat.

Sammantaget innebär detta att Handelshögskolan får anses ha haft en befogad anledning anta att skiljeavtalet upphört att gälla efter den första skiljedomen.

Såvitt avser den av Handelshögskolan först i HD åberopade grunden om att jämka skiljeavtalet med stöd av 36 § avtalslagen har Handelshögskolan inte gjort sannolikt att man inte kunnat åberopa omständigheten vid lägre rätt eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Den omständigheten ska därför avvisas enligt 55 kap. 13 § RB.

HD:s avgörande

Med ändring av punkterna 1-3 i hovrättens domslut fastställer HD skiljenämndens dom den 27 september 2007.

HD (justitieråden Torgny Håstad , Kerstin Calissendorff , referent, Lena Moore, Göran Lambertz och Ingemar Persson) meddelade den 30 november 2010 följande dom.

Domskäl

1. Handelshögskolan - som har gjort gällande att högskolan fick uppfattningen att skiljeavtalet upphört att gälla såvitt avser tvisten - har inte visat att H.H. måst inse en sådan uppfattning hos högskolan. Anledning att jämka skiljeavtalet föreligger inte. Med hänsyn till vad nu anförts och på de av hovrätten anförda skälen har skiljeavtalet inte upphört att gälla beträffande tvisten. Punkt 1 i hovrättens domslut, varigenom hovrätten upphävde skiljemännens avvisningsbeslut, ska därför fastställas.

2. Hovrätten har i enlighet med H.H:s yrkande ändrat skiljemännens beslut dels avseende rättegångskostnaderna i skiljeförfarandet, dels avseende ansvaret parterna emellan för skiljemännens arvode. Eftersom skiljeklausulen gäller beträffande tvisten, kan domstol vid en prövning enligt 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande inte fatta något beslut om fördelning av kostnader i skiljeförfarandet. Denna prövning ankommer enligt 42 § exklusivt på skiljemännen. Även kostnadsbesluten ska således upphävas. (Jfr Stefan Lindskogs skiljaktiga mening i rättsfallet NJA 2008 s. 406 på s. 418 f. och däri angivna hänvisningar). Situationen är här annorlunda än då rätten ansluter sig till skiljemännens bedömning att skiljeklausulen inte längre gäller mellan parterna eller då en part efter ett avvisningsbeslut väcker talan i hovrätt endast i fråga om kostnaderna enligt 36 § andra stycket lagen om skiljeförfarande (jfr prop. 1998/99:35 s. 154 f. och 238).

Domslut

Med ändring endast av punkterna 2 och 3 i hovrättens domslut upphäver HD punkten 2 och andra meningen i punkten 5 i den skiljedom som meddelades mellan parterna den 27 september 2007.

HD:s dom meddelad: den 30 november 2010.

Mål nr: T 3258-09.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2010-11-30
Målnummer
T3258-09
Lagrum
28 §, 36 § och 42 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande
6 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Rättsfall
NJA 2008 s. 406
Sökord
Skiljeförfarande
Skiljeavtal
Återkallelse
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2017 s. 760: Skiljeförfarande. Vid talan mot en skiljedom som innebär att förfarandet avslutas därför att en av parterna inte har ställt sin andel av säkerheten för skiljemännens ersättning, har det ansetts inte...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation