NJA 2010 s. 93

Av allmänna rättsgrundsatser följer att en part har rätt att överklaga ett avgörande endast om parten har ett rättsligt intresse av att få ändring i det berörda avgörandet. Detta innebär bl.a. att endast yrkanden som på objektiva grunder bedöms vara till partens förmån kan tas upp till prövning. Dessa grundsatser kompletteras av en lagstadgad skyldighet för en klagande att ange vilket avgörande som överklagas och den ändring i avgörandet som yrkas. Såvitt avser talan mot en tingsrätts dom i tvistemål - varom är fråga här - återfinns de berörda bestämmelserna i 50 kap. 4 och 7 §§ RB.

H.E. yrkade i sitt överklagande till hovrätten - såvitt nu är av betydelse - endast att målet skulle återförvisas till tingsrätten. Även om något uttryckligt ändringsyrkande i sak således inte framställdes måste överklagandet likväl förstås så att H.E:s inställning till den av kommunen förda avhysningstalan alltjämt var densamma som vid tingsrätten, nämligen att talan bestreds. Det får därvid förutsättas att hans syfte med återförvisningsyrkandet var att få till stånd en för honom förmånligare utgång i målet. Under angivna förhållanden har det inte funnits grund för att avvisa överklagandet på grund av bristande klagointresse (jfr NJA 1983 s. 581).

Nästa fråga är om bestämmelsen i 50 kap. 4 § första stycket 2 RB, enligt vilken klaganden bl.a. ska ange den ändring i tingsrättens dom som yrkas, utgör hinder mot att pröva ett yrkande om enbart återförvisning. Härvid ska beaktas att hovrätten enligt 50 kap. 26-29 §§ RB har möjlighet - och i vissa fall även skyldighet - att pröva frågor om undanröjande och återförvisning. I 26 § behandlas fall av domvilla, i 27 § jäv mot tingsrättsdomare och i 28 § andra former av rättegångsfel. Utom såvitt avser jävsfrågan ska eventuella grunder för undanröjande och återförvisning beaktas ex officio av hovrätten, vilket dock naturligtvis inte hindrar att en part självmant påpekar ett föregivet fel för rätten.

Vidare kan anföras att en part har möjlighet att föra en talan som till sitt ändamål i stora delar motsvarar en återförvisningstalan genom att klaga över domvilla eller ansöka om resning. Med hänsyn till hur det processuella systemet är uppbyggt - varvid kan framhållas att både domvilla och resningsgrund utgör synnerliga skäl för prövningstillstånd i såväl hovrätt som HD - framstår det inte som rimligt att göra möjligheterna att föra en återförvisningstalan mer begränsade i den ordinära processen än sedan det berörda avgörandet har vunnit laga kraft.

Under angivna förhållanden finner HD att 50 kap. 4 § första stycket 2 RB inte utgör hinder mot att en part begränsar sig till att i ett överklagande yrka enbart återförvisning. Det har således inte heller med stöd av denna bestämmelse funnits förutsättningar att avvisa H.E:s överklagande på av hovrätten angiven grund.

H.E:s talan ska bifallas såtillvida att hovrättens avvisningsbeslut undanröjs och målet återförvisas dit för fortsatt handläggning. H.E:s yrkanden i övrigt kan inte prövas av HD i detta sammanhang och ska därför avvisas.