NJA 2011 s. 399
När en god man utsetts för att sälja egendom enligt lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt, är utgångspunkten att delägarna har ett solidariskt ansvar för ersättningen till den gode mannen.
Södertörns tingsrätt
Advokatbyrån Kaiding Kommanditbolag förde vid Södertörns tingsrätt den talan mot G.S. som framgår av tingsrättens dom.
Tingsrätten (rådmännen Kristina Lövgren, Lars Tomth och Ewa Lindbäck) anförde bl.a. följande i dom den 3 juli 2009.
Bakgrund
Örnsköldsviks tingsrätt
G.S. ansökte vid Örnsköldsviks tingsrätt om att fastigheten Örnsköldsvik Husum 1:20 samt kvarlåtenskapen/lösöret efter avlidna L.A. och C.A. skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion enligt 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt (nedan samäganderättslagen). Fastigheten och lösöret ägdes vid den tidpunkten, med en tredjedel vardera, av G.S. samt ytterligare två delägare. G.S. ansökte om att själv utses som god man att försälja egendomen. De övriga två delägarna motsatte sig att en god man förordnades för försäljning av egendomen. I beslut den 14 mars 2000 förordnade Örnsköldsviks tingsrätt att fastigheten och lösöret skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion samt förordnade advokaten P.H. att som god man ombesörja auktionen, fördela köpeskillingen och utfärda köpebrev.
Det nu aktuella målet inleddes genom ansökan om betalningsföreläggande som, efter meddelat utslag och G.S:s ansökan om återvinning, överlämnats till tingsrätten.
- - -
Yrkanden m.m.
Advokatbyrån Kaiding Handelsbolag (Advokatbyrån) har yrkat att tingsrätten skall förplikta G.S. att till Advokatbyrån utge 54 376 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 20 februari 2006.
G.S. har medgett att betala en tredjedel av yrkat belopp men har bestritt käromålet i övrigt. Yrkat belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. Yrkad ränta har vitsordats från och med den 25 juli 2006.
- - -
Grunder och utveckling av talan
Käranden
Den 2 juni 2005 hölls offentlig auktion varvid lösöret och fastigheten försåldes. Efter det att köpeskillingen uppburits samt köpebrev tecknats översändes den 30 november 2005 slutredovisning samt arbetsredogörelse till G.S. och övriga andelsägare. Av slutredovisningen framgår att intäkterna från försäljningen inte förslog till att betala den gode mannens arvode och utlägg. Av bestämmelser i 18 kap. HB följer att sökande - i detta fall G.S. - ska ersätta de kostnader som inte kan täckas ur försäljningslikviden. Delägarna är i vart fall solidariskt betalningsansvariga. Fordran förföll till betalning den 20 februari 2006 och betalning har inte erlagts.
I 15 § samäganderättslagen regleras den interna fördelningen av kostnaderna mellan delägarna och bestämmelsen är inte tillämplig rörande delägarnas betalningsansvar gentemot gode mannen. Av 14 § samma lag följer, genom hänvisning till 18 kap. 5 § HB, att sysslomän ges en allmän rätt till ersättning. Bestämmelsen anger emellertid inte vem som ska erlägga denna ersättning i de fall det föreligger partspluralism på gäldenärssidan.
Vid tiden för samäganderättslagens tillkomst svarade två eller flera gäldenärer för gemensam skuld. Detta ändrades genom skuldebrevslagens tillkomst till ett solidariskt ansvar för delägarna. I 2 § lagen (1936:81) om skuldebrev (nedan skuldebrevslagen), vilken är analogt tillämplig utanför lagens direkta tillämpningsområde, ges uttryck för huvudregeln i svensk rätt att gäldenärerna har ett solidariskt ansvar vid partspluralism på gäldenärssidan. Detta medför att delägarna är solidariskt betalningsansvariga för gode mannens kostnader.
Den gode mannen kan, mot bakgrund av skuldebrevslagens bestämmelse och att sökande kan anses vara uppdragsgivare, vända sig till sökanden och göra denne ansvarig för kostnader hänförliga till uppdraget för det fall kostnaderna inte kan tillgodogöras ur influtna medel. Att G.S. själv ville bli god man ändrar inte detta förhållande.
- - -
Av brev från G.S. av den 25 juli 2006 där han hänvisar till redovisningen av den 30 november 2005 framgår att slutredovisningen jämte faktura kommit svaranden till handa i vart fall vid den tidpunkt vilken ränta yrkas från.
Svaranden
När G.S. ansökte om att fastigheten och lösöret skulle utbjudas till försäljning åtog han sig inte ensamt betalningsansvar för eventuella kostnader. G.S. begärde själv att bli god man för att minimera kostnaderna. Han kan således inte anses vara uppdragsgivare åt den gode mannen. Ett särskilt skäl för att kostnaderna ska fördelas på alla tre är att de andra delägarna enligt vad som framgår av utredningen motsatt sig och motarbetat en försäljning varför kostnaderna synes ha blivit högre.
Av 15 § samäganderättslagen följer att kostnad för försäljning på auktion som gjorts med stöd av den lagen ska fördelas mellan delägarna i proportion till deras lotter. Detta var även den generella regel som gällde vid lagens tillkomst. Först i senare lagstiftning har solidariskt ansvar blivit huvudregel vilket inte påverkar samäganderättslagens regler.
Att regeln i 2 § skuldebrevslagen om solidariskt betalningsansvar är analogt tillämplig på delägare enligt samäganderättslagen i fråga om gode man bestrids. I 2 § första stycket skuldebrevslagen anges att om skuldebrev är utfärdat av flera utan förbehåll om delad ansvarighet, svarar de en för alla och alla för en. Regeln tar sålunda sikte på ett avtalsförhållande mellan borgenär och gäldenär.
En konsekvens av G.S:s ståndpunkt att varje delägare i ett fall som detta endast har ett delat ansvar gentemot den gode mannen är att, om talan i stället hade riktats mot endera av de övriga delägarna, inte heller de hade kunnat förpliktas att utge mer än en tredjedel av den gode mannens kostnader. Samma princip för ansvarsfördelningen, dvs. delat ansvar, ska självfallet gälla oberoende av mot vem talan riktas.
- - -
Det vitsordas att ränta ska utgå - i enlighet med inställningen i huvudsaken - på en tredjedel av det fordrade arvodesbeloppet från och med dateringen på brevet den 25 juli 2006, eftersom det alltjämt inte är klarlagt vid vilken tidpunkt G.S. dessförinnan fick del av slutredovisningen jämte faktura.
Bevisning
G.S. har som bevisning åberopat protokoll från Örnsköldsviks tingsrätt den 14 mars 2000.
Domskäl
Tingsrätten har att pröva om G.S. på grund av att han ska anses vara uppdragsgivare alternativt på grund av att delägarna är solidariskt ansvariga för gode mannens arvode, är förpliktad att nu ersätta den gode mannen för dennes arvode i sin helhet. Först om tingsrätten skulle finna att G.S. enbart ansvarar för den del som medgivits, dvs. en tredjedel av fordrat belopp motsvarande hans andel i den försålda egendomen, uppkommer frågan om han ändå ska förpliktas att i sin helhet ersätta den gode mannen på grund av att han försuttit klanderfristen enligt 18 kap. 9 § HB.
Tingsrätten gör följande bedömning.
Vid tiden för samäganderättslagens tillkomst var huvudregeln att om flera personer var betalningsansvariga för en fordran ansvarade var och en enbart för sin andel i det fordrade beloppet. Genom 1936 års skuldebrevslag infördes regeln om att om flera var betalningsskyldiga för en fordran svarar de en för alla och alla för en, dvs. de svarar solidariskt för skulden och borgenären kan söka betalning för hela skulden hos vem som helst av de betalningsskyldiga. Bestämmelsen om solidariskt betalningsansvar i skuldebrevslagen anses analogiskt tillämplig utanför skuldebrevslagens område. En sådan tillämpning måste dock avgöras från fall till fall beroende av omständigheterna i de enskilda fallen och med beaktande av vad som kan tala mot ett sådant ansvar. Undantag från regeln om solidarisk betalningsskyldighet kan även föreligga på grund av uttryckligt avtal men även i en del fall i lagstiftningen.
Beträffande nu aktuella förhållandet framgår av 6 § samäganderättslagen att varje delägare i gemensamt ägt gods kan ansöka om att godset för gemensam räkning ska säljas på offentlig auktion. Av bestämmelsen framgår vidare att förordnande om försäljning inte får meddelas om annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd. Förfarandet vid försäljning enligt bestämmelsen innefattar alltså ett tvång och det ställs höga krav för att en delägare ska kunna förhindra en försäljning. Det förhållandet att övriga delägare svårligen kan förhindra en försäljning i förening med bestämmelsen i 15 § samma lag - i vilken stadgas att kostnad för auktion ska fördelas på samtliga delägare i förhållande till sin lott - talar mot att de delägare som motsatt sig en försäljning ska anses solidariskt betalningsansvariga för den gode mannens arvode och ersättning för kostnader i större utsträckning än vad som belöper på respektive delägares andel i den samägda egendomen. Att tillämpa skuldebrevslagens regel om solidariskt ansvar analogiskt framstår som mindre lämpligt med hänsyn att reglerna om delat ansvar i samäganderättslagen gällde före skuldebrevslagens tillkomst. Solidariskt ansvar för gode mannens kostnader bör därför inte gälla. Detta leder till att käromålet inte kan vinna bifall på den grunden att G.S. är solidariskt betalningsansvarig för gode mannens ersättning.
Fråga är då om G.S. är betalningsskyldig på grund av att han ska anses vara att likställa med en uppdragsgivare. G.S. är den av delägarna som ansökt om att den samägda egendomen ska försäljas. Av 8 § samäganderättslagen följer att rätten vid förordnande av gods på offentlig auktion ska utse en god man att bl.a. ombesörja auktionen. Att G.S. själv begärt att förordnas som god man saknar, med hänsyn till att de övriga delägarna motsatte sig en försäljning, betydelse.
För en bedömning att sökanden ska kunna göras ansvarig för den gode mannens ersättning talar att sökanden bör kunna göra en bedömning av om försäljningslikviden kommer att täcka den gode mannens ersättning. Sökanden bör även känna till hur stora motsättningar som finns mellan delägarna, vilket kan ha betydelse för vilka kostnader som kan uppkomma. Emot en sådan lösning talar i viss mån att den gode mannen kan uppställa villkor för att åta sig uppdraget. Vid en samlad bedömning får det anses lämpligt att sökanden i första hand ska stå risken för att försäljningslikviden inte täcker gode mannens ersättning. Detta i synnerhet som det är förenat med svårigheter att frånträda uppdraget (jfr RH 2008:45).
Vad som i övrigt anförts föranleder inte någon annan bedömning.
Käromålet ska därför bifallas. Om det yrkade kapitalbeloppet råder inte tvist. På kapitalbeloppet ska ränta utgå från den dag som vitsordats, dvs. från och med den 25 juli 2006, då det inte på den föreliggande utredningen kan anses styrkt att ränta ska utgå i enlighet med yrkandet.
Domslut
Domslut
Tingsrätten undanröjer Kronofogdemyndighetens utslag den 13 augusti 2007 - - -.
G.S. förpliktas att till Advokatbyrån Kaiding Handelsbolag utge 54 376 kr 50 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen - - -.
Svea hovrätt
G.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle sätta ned hans betalningsskyldighet mot Kaiding till 18 125 kr 50 öre i enlighet med hans medgivande vid tingsrätten.
Kaiding bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Hans Nyman, adjungerade ledamoten Anette Briheim Fällman och tf. hovrättsassessorn Johan Welander, referent) anförde följande i dom den 21 juni 2010.
Hovrättens domskäl
Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter, grunder och bevisning som vid tingsrätten. G.S. har även i hovrätten vitsordat det yrkade beloppet som skäligt i och för sig.
Enligt 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt (samäganderättslagen) äger varje delägare rätt att ansöka om att det samägda godset för gemensam räkning ska bjudas ut till försäljning på offentlig auktion. Av 8 § samäganderättslagen följer att rätten i sådana fall ska utse en god man som ombesörjer auktionen, fördelar köpeskillingen och, om det är fråga om en fastighet, utfärdar köpebrev.
Genom en hänvisning i 14 § samäganderättslagen till 18 kap. HB framgår att den gode mannen har rätt till arvode och ersättning för sina kostnader. I 15 § samäganderättslagen anges att samtliga delägare, var och en i förhållande till sin lott, ska vidkännas kostnad för förvaltning av samfällt gods eller för auktion.
Bestämmelsen i 15 § samäganderättslagen anger hur kostnadsfördelningen slutligen ska ske mellan delägarna, men ger ingen vägledning ifråga om hur ansvaret fördelar sig gentemot den gode mannen (se Gösta Walin, Samäganderätt, Norstedts Juridik AB [2000], s. 160). Eftersom det saknas uttryckliga regler om delägarnas ansvar i förhållande till den gode mannen får vägledning hämtas från andra rättsområden och allmänna principer.
Av allmänna regler om betalningsansvar följer att den som beställt eller påkallat en åtgärd, dvs. en uppdragsgivare, ådrar sig ett primärt ansvar för kostnader som är förenade med åtgärden. Likaså är det en allmän princip att två eller flera som svarar för en gemensam skuld ansvarar solidariskt för denna såvida inte förbehåll gjorts om delat ansvar. Denna princip följer av 2 § lagen (1936:81) om skuldebrev och gäller som huvudregel även utanför lagens direkta tillämpningsområde.
I fråga om ersättning till bodelningsförrättare gäller enligt 17 kap. 7 § ÄktB att makarna ska ersätta bodelningsförrättaren med hälften vardera, men att de i förhållande till bodelningsförrättaren är solidariskt ansvariga. Ersättning till boutredningsman regleras i 19 kap. 19 § ÄB. Där anges att om dödsboet saknar medel ska ersättningen till boutredningsmannen betalas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Om flera personer är betalningsskyldiga svarar de solidariskt.
Ändamålsskäl talar för att den gode mannen ska kunna vända sig till en person och få ut hela sin ersättning på en gång. Av de redovisade bestämmelserna ifråga om ersättning till bodelningsförrättare och boutredningsman synes också framgå att en sådan princip gäller i liknande fall (jfr RH 14:83).
Mot att solidariskt betalningsansvar bör åläggs delägarna har det i litteraturen antagits att det avseende kostnader för tvångsförsäljning enligt samäganderättslagen kan framstå som stötande att en delägare genom sitt frivilliga initiativ att ansöka om försäljning skulle kunna föranleda att en annan delägare gentemot den gode mannen får svara för en större kostnad än som belöper på dennes andel av den samägda egendomen. Samme författare har dock antagit att kostnaderna för förvaltning av god man ska bäras av delägarna solidariskt (se Walin, a.a. s. 196).
Avgörande för frågan om solidariskt ansvar eller inte bör vara vem som ska stå risken för att någon eller några av delägarna visar sig sakna förmåga att svara för sin del av kostnaderna - den gode mannen eller delägarkollektivet? Enligt hovrättens mening måste ansvaret i sista hand vila på delägarna, för vilkas gemensamma räkning egendomen försäljs och där kostnaden kan ses som en sista förvaltningsåtgärd. I förarbetena till 9 § lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter, som till innehållet överensstämmer med 15 § samäganderättslagen, har föredragande departementschef också uttalat att den bestämmelsen medförde solidarisk betalningsskyldighet för delägarna. Det måste antas att lagstiftaren, särskilt när det gäller lagar som är så nära kopplade till varandra, därvid utgått från att detta redan gällde i fråga om betalningsansvaret enligt samäganderättslagen.
Mot bakgrund av det som anförts ovan bör G.S. och övriga delägare gentemot den gode mannen svara solidariskt för betalningen av den uppkomna skulden. Kaiding kan därför söka betalning för hela beloppet av G.S. Om det yrkade beloppet råder inte tvist. Tingsrättens domslut ska därför fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Hovrättsrådet Johan Arvidsson var skiljaktig i fråga om motiveringen enligt följande.
Jag är ense med majoriteten fram till och med det stycket ”Ändamålsskäl talar för att - - - gäller i liknande fall (jfr RH 14:83)”. Vid bedömningen av om delägarna bör åläggas solidariskt ansvar för arvode till den gode mannen i de fall försäljningslikviden inte förslår att täcka dessa kostnader, gör jag följande överväganden.
Som tidigare nämnts är motsvarande fråga på näraliggande områden reglerad på olika sätt. Förutom makars ansvar i förhållande till en bodelningsförrättare och dödsbodelägares ansvar i förhållande till en boutredningsman kan följande noteras. Delägare i enkla bolag kan inte förplikta medbolagsman i förhållande till tredje man (4 kap. 5 § lagen [1980:1102] om handelsbolag och enkla bolag). Det har i förarbetena till 9 § lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter uttalats att delägarna i förhållande till tredje man svarar solidariskt för kostnader, om inte förbehåll om delad ansvarighet gjorts (se prop. 1988/89:9 s. 41, jfr Gösta Walin, Samäganderätt, 2000 s. 196). Det är enligt min mening svårt att dra några bestämda slutsatser från dessa olika lösningar.
Den omständigheten att skuldebrevslagen tillkom efter samäganderättslagen utgör enligt min mening inte något vägande skäl mot en analogisk tillämpning av skuldebrevslagens regel om solidariskt ansvar. Utgångspunkten för skuldebrevslagens regel är dock frivilliga åtaganden av flera gäldenärer gemensamt. Som tingsrätten anmärkt är samäganderättslagens regler om försäljning stränga, en delägare kan normalt inte hindra bifall till en annan delägares ansökan om försäljning. Detta gäller oavsett om en kommande försäljning kan förväntas inbringa tillräckligt för att täcka försäljningskostnaderna. Om delägarna ändå anses solidariskt ansvariga för försäljningskostnaderna öppnas möjlighet för delägare att genom att ansöka om försäljning åstadkomma att annan delägare, som inte ansökt om försäljning och som kanske inte heller agerat så att en ansökan om försäljning genom god man är sakligt motiverad, blir primärt ansvarig för hela försäljningskostnaden och att denna delägare därmed riskerar att också slutligt behöva stå för denna kostnad. En sådan ordning kan, åtminstone under vissa förhållanden, framstå som stötande (se Walin, a.a. s. 196).
En delägare som inte står bakom en ansökan om försäljning kan gardera sig mot att försäljningslikviden inte räcker till att täcka den gode mannens arvode genom att, i ärendet om försäljning enligt samäganderättslagen, begära att rätten bestämmer ett pris under vilket godset inte får säljas (9 § samäganderättslagen). En god man kan gardera sig mot att försäljningsintäkterna inte räcker till arvodet genom att ställa villkor om förskott (se Walin, a.a. s. 193). Genom ett sådant villkor kan den gode mannen också undvika de olägenheter som avsaknaden av ett solidariskt ansvar mellan delägarna medför för honom.
Det kan argumenteras för att delägarna, också de som inte står bakom en ansökan om försäljning, står närmare att bära risken för att försäljningslikviden inte räcker till försäljningskostnaderna än den gode mannen. Det finns emellertid enligt min mening också skäl att beakta den genomsnittlige delägarens respektive den gode mannens förmåga och beredskap att ta tillvara sina intressen. Den gode mannen måste antas ha bättre förutsättningar än den genomsnittlige delägaren att bedöma hur högt försäljningsarvodet kommer att bli. Det måste också antas att de personer som utses till god man har åtminstone lika goda förutsättningar som den genomsnittlige delägaren att bedöma vad egendomen kan tänkas inbringa vid en försäljning. En delägare som inte står bakom en ansökan om försäljning kanske inte inser risken för att försäljningspriset inte räcker till den gode mannens arvode och kanske heller inte känner till möjligheten att begära att rätten bestämmer ett lägsta försäljningspris. Den som blivit tillfrågad om att bli utsedd till god man har anledning att överväga bl.a. risken för att försäljningsintäkterna inte räcker till arvodet. Om han eller hon inte vill utsätta sig för denna risk kan uppdraget avböjas eller, som tidigare nämnts, förskott begäras. Jag anser sammanfattningsvis att en god man måste antas ha större förmåga och beredskap än en delägare som inte står bakom en ansökan om försäljning att bära risken att försäljningslikviden inte räcker till arvodet.
I likhet med tingsrätten kommer jag fram till att övervägande skäl talar mot att anse delägare enligt samäganderättslagen solidariskt ansvariga mot den gode mannen för försäljningskostnader.
Jag ansluter mig vidare till tingsrättens bedömning att G.S. i egenskap av sökande i ärendet om försäljning ska förpliktas betala det yrkade beloppet.
Tingsrättens domslut ska således stå fast.
Högsta domstolen
G.S. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom i vad den innehöll en skyldighet att utge mer än medgivna 18 125 kr 50 öre.
Advokatbyrån Kaiding Kommanditbolag bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Patrik Skogh, föreslog att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Av utredningen i målet framgår att G.S. och två andra tillskiftades kvarlåtenskap i lika delar. I kvarlåtenskapen ingick utöver visst lösöre även fastigheten Örnsköldsvik Husum 1:20. G.S. ansökte vid Örnsköldsviks tingsrätt om att fastigheten och lösöret skulle säljas på offentlig auktion enligt 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt (nedan samäganderättslagen). Tingsrätten beslutade den 14 mars 2000 att advokaten P.H. som god man skulle ombesörja auktionen, fördela köpeskillingen och utfärda köpebrev. En offentlig auktion hölls den 2 juni 2005.
Det är ostridigt att intäkterna från den offentliga auktionen inte räckte för att täcka den gode mannens kostnader, att den kvarvarande fordran uppgår till 54 376 kr 50 öre och att beloppet är skäligt.
G.S. har medgett att betala en tredjedel av kostnaderna, motsvarande hans andel av den försålda egendomen, jämte ränta från den 25 juli 2006. Tvisten gäller om Advokatbyrån Kaiding Kommanditbolag kan kräva hela beloppet av G.S.
Frågan är således vilket ansvar en delägare har mot en god man för kostnader som uppkommer vid tvångsvis försäljning och förvaltning enligt samäganderättslagen.
Enligt 6 § samäganderättslagen får varje delägare i sådan samägd egendom som anges i 1 § samäganderättslagen om inte annat har avtalats mellan honom och övriga delägare, ansöka hos rätten om att egendomen för gemensam räkning ska utbjudas till försäljning på offentlig auktion. Förordnar rätten att egendomen ska utbjudas till försäljning på sådan auktion, ska rätten enligt 8 § utse en god man att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen. Av 14 § samäganderättslagen följer att bestämmelserna i 18 kap. HB ska tillämpas såvitt gäller den gode mannens ansvar, redovisningsskyldighet, arvode och ersättning.
Enligt 15 § samäganderättslagen ska kostnader för auktion eller förvaltning ersättas av delägarna i förhållande till deras andel av egendomen. 15 § reglerar emellertid endast kostnadsfördelningen mellan delägarna, inte delägarnas ansvar mot den gode mannen (jfr Walin, Samäganderätt, 2000, s. 160).
Vid tiden för samäganderättslagens införande var huvudregeln att ansvaret för en gemensam skuld var delat, om inte annat hade utfästs. Denna allmänna princip ändrades i och med att lagen (1936:81) om skuldebrev (skuldebrevslagen) infördes. Av 2 § skuldebrevslagen framgår att om ett skuldebrev har utfärdats av flera utan förbehåll om delad ansvarighet så är gäldenärerna solidariskt ansvariga. Bestämmelsen är analogt tillämplig även utanför skuldebrevslagens direkta tillämpningsområde (jfr NJA II 1936 nr 1, s. 19 ff.). Huvudregeln vid partspluralism på gäldenärssidan är således att gäldenärerna har ett solidariskt ansvar mot borgenären (jfr Mellqvist, Persson, Fordran & Skuld, 2007, s. 53 och NJA 1977 s. 160).
Av förarbetena till skuldebrevslagen framgår att principen om solidariskt ansvar endast ska tillämpas då en sådan tillämpning motsvarar det särskilda rättsförhållandets natur (se NJA II 1936 nr 1, s. 20 ff.).
Samäganderättslagens bestämmelser om förordnande av god man aktualiseras då delägarna inte själva kan enas. Oenighet mellan delägarna kan leda till djupgående konflikter och att nödvändig förvaltning av egendomen aldrig kommer till stånd. I 4 § klargörs att den gode mannens förvaltning ska göras till delägarnas samfällda bästa. Möjligheten att efter ansökan få egendom såld på offentlig auktion bygger på idén att den gemensamma äganderätten inte bör bibehållas längre än alla delägare är överens (se NJA II 1905 nr 4 s. 3 ff.). Det ligger således vanligtvis i alla delägares intresse att god man förordnas. Det ligger nära till hands att jämföra förordnandet av god man enligt samäganderättslagen med att delägarna gemensamt har gett någon i uppdrag att förvalta eller försälja egendomen (jfr Walin, a.a., s. 160 f., som dock uttalar sig enbart om förvaltning). Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att delägarna svarar solidariskt för den gode mannens kostnader.
I lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter finns bestämmelser om lantbruksenheter som ägs gemensamt av minst tre delägare. Enligt lagen ska en ställföreträdare som svarar för den löpande förvaltningen utses. Av 9 § följer att kostnader ska ersättas av delägarna i förhållande till deras andelar. I förarbetena till lagen sägs att delägarna svarar solidariskt för sina förpliktelser i förhållande till tredje man, om inte förbehåll har gjorts om delad ansvarighet. Det anges att detta följer av allmänna rättsgrundsatser, varvid det hänvisas till 2 § skuldebrevslagen (se prop. 1988/89:9 s. 41). Uttalandet får anses ge stöd för slutsatsen att solidariskt ansvar bör gälla även för kostnader enligt samäganderättslagen.
Det har i doktrin anförts att det skulle vara stötande om en delägare genom sitt helt frivilliga initiativ att ansöka om försäljning kunde föranleda att en annan delägare på grund av det solidariska ansvaret tvingas svara för en större kostnad än som belöper på dennes andel (Walin, a.a. s. 196 f.). I stället för ett solidariskt ansvar förordar därför Walin att sökanden hålls ansvarig för försäljningskostnaderna, då i egenskap av uppdragsgivare. Däremot menar Walin att delägarnas ansvar för förvaltningskostnader bör vara solidariskt (a.a. s. 160 f.).
Av 15 § samäganderättslagen följer att varje delägare ska svara för kostnaderna för förvaltning eller för auktion i förhållande till sin lott. Bestämmelsen ger inte utrymme för att begränsa en delägares ansvar till det belopp som dennes andel av försäljningslikviden uppgår till. Det framstår inte heller som ändamålsenligt med olika ansvarsregler för förvaltningskostnader och försäljningskostnader. Detta särskilt som det kan tänkas att en god man i vissa fall kan ha båda typer av kostnadsanspråk mot delägarna.
Vid en sammantagen bedömning framstår det som mest ändamålsenligt att delägare är solidariskt ansvariga mot den gode mannen för såväl förvaltnings- som försäljningskostnader. Den delägare som den gode mannen vänder sig mot kan i sin tur regressvis vända sig mot de övriga delägarna.
Eftersom Advokatbyrån Kaiding Kommanditbolag således kan söka betalning för hela beloppet hos G.S. ska hovrättens domslut fastställas.
- - -.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Leif Thorsson, Kerstin Calissendorff, Per Virdesten, Gudmund Toijer, referent, och Johnny Herre) meddelade den 21 juni 2011 följande dom.
Domskäl
Tvisten
G.S. ägde tidigare en fastighet och visst lösöre tillsammans med två andra personer. På hans ansökan beslutade Örnsköldsviks tingsrätt att den gemensamma egendomen skulle utbjudas till försäljning vid offentlig auktion enligt 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. G.S. yrkade att han själv skulle utses till god man för att genomföra försäljningen, medan de båda andra delägarna motsatte sig att det förordnades en god man för att sälja egendomen. Tingsrätten utsåg advokaten P.H. att som god man ombesörja auktionen, fördela köpeskillingen och utfärda köpebrev.
Egendomen såldes vid offentlig auktion. Intäkterna från försäljningen täckte emellertid inte den gode mannens arvode och utlägg, och hans kvarstående fordran uppgick till 54 376 kr 50 öre.
Advokatbyrån har i detta mål yrkat att G.S. ska betala hela det kvarstående beloppet. Till stöd för yrkandet har anförts bl.a. att ägarna till den gemensamma egendomen är solidariskt ansvariga för den gode mannens ersättning. Enligt advokatbyrån kan G.S. dessutom i sin egenskap av ensam sökande i försäljningsärendet ses som ensam uppdragsgivare åt den gode mannen. G.S. har anfört att hans skyldighet inskränker sig till en tredjedel av beloppet, 18 125 kr 50 öre, vilket svarar mot hans ägarandel i den sålda egendomen.
Frågan är alltså om G.S. är skyldig att betala hela det resterande beloppet eller om hans ansvar är begränsat till en del av detta.
Rättsliga utgångspunkter
Bedömningen bör utgå från det förhållandet att en god man enligt 6 § samäganderättslagen ska genomföra försäljningen för delägarnas gemensamma räkning. I detta får anses ligga att den gode mannen vid sin försäljning i möjligaste mån ska beakta alla delägarnas intressen. Även den som motsatt sig en försäljning har, när försäljning väl beslutats, ett intresse av att den genomförs på lämpligt sätt och kan ha ett visst inflytande över villkoren för försäljningen, bl.a. genom att utverka ett beslut om lägsta pris för egendomen enligt 9 § samäganderättslagen (jfr också 12 §). Den gode mannen har inte på grund av förordnandet någon särskild uppgift att tillvarata just sökandens intressen utan har tvärtom redovisningsansvar i förhållande till alla delägarna (14 § samäganderättslagen jämförd med 18 kap. 1 § HB; se Gösta Walin, Samäganderätt, 2000, s. 197 f.). Det är ett förordnande av rätten som grundar den gode mannens behörighet, och rätten kan frångå en sökandes yrkande om vem som ska utses till god man.
Detta talar för att delägarna har ett solidariskt ansvar för den gode mannens ersättning, eftersom uppdraget i den angivna meningen utförs i alla delägarnas intresse och på deras vägnar. I 15 § samäganderättslagen sägs det visserligen att samtliga delägare ska vidkännas en kostnad som enligt lagen gjorts för bl.a. auktion, ”envar i förhållande till sin lott”. Det är med andra ord fråga om ett delat ansvar. Paragrafen måste dock antas ta sikte på den interna, slutliga fördelningen mellan delägarna och inte på deras ansvar gentemot den gode mannen, ett ansvar som alltså lämnats utan direkt reglering i samäganderättslagen (Walin, a.a. s. 160).
Ett delat ansvar i förhållande till den gode mannen kan ändå ha legat nära till hands när samäganderättslagen kom till, eftersom ett delat gäldsansvar vid den tiden var huvudregel på fordringsrättens område. Enligt 2 § lagen (1936:81) om skuldebrev gäller emellertid en motsatt utgångspunkt, nämligen ett solidariskt ansvar när det finns flera gäldenärer i ett fordringsförhållande. Bestämmelsen ansågs redan då den infördes svara mot vad som rent faktiskt tillämpades och vara väl förankrad i det allmänna medvetandet (NJA II 1936 s. 19). Tolkningen av samäganderättslagen måste kunna ske i ljuset av denna rättsutveckling (jfr även prop. 1988/89:9 s. 41).
Det kan tilläggas att ansvaret för den gode mannens ersättning antagits vara solidariskt, när han eller hon blivit utsedd enligt 3 § samäganderättslagen för att under viss tid förvalta den gemensamma egendomen (Walin, a.a. s. 161, jfr dock s. 196). När det gäller ansvaret för den gode mannens ersättning kan det inte anses föreligga någon avgörande skillnad då förordnandet i stället gäller en försäljning av egendomen. I båda fallen är förordnandet utslag av en för samäganderättslagen betydelsefull utgångspunkt, nämligen att det vid oenighet måste finnas möjlighet för en delägare att upplösa gemenskapen eller åtminstone för en tid upphäva den gemensamma förvaltningen (jfr NJA II 1905 nr 4 s. 5).
När en god man har utsetts för att genomföra en försäljning på offentlig auktion enligt 6 och 8 §§ samäganderättslagen bör därför, om inte någonting annat har avtalats mellan delägarna och den gode mannen, ansvaret för ersättningen vara solidariskt för alla delägarna, oavsett om de har ställt sig bakom framställningen om försäljning eller inte.
Bedömningen i detta mål
Utgångspunkten är alltså att ansvaret för ersättningen är solidariskt i förhållande till den gode mannen. Det har inte påståtts att något annat har avtalats. G.S. kan därmed förpliktas att betala hela beloppet till advokatbyrån. Det råder inte någon tvist om beloppets storlek i och för sig. Hovrättens domslut ska följaktligen stå fast. - - -.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 21 juni 2011.
Mål nr: T 3459-10.
Lagrum: 6, 8 och 15 §§ lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.