NJA 2012 s. 169

Domskäl

Skäl

A.A. och H.R. var tidigare gifta med varandra och har två gemensamma barn, födda 1999 och 2002. Båda bodde tidigare i Göteborg, men A.A. flyttade 2009 till Stockholm tillsammans med barnen.

H.R. väckte senare talan och yrkade vårdnaden om barnen. Efter muntlig förberedelse fattade Göteborgs tingsrätt ett interimistiskt beslut om att det ena barnet skulle bo hos honom och det andra hos A.A. samt att den gemensamma vårdnaden skulle bestå.

Båda parter överklagade till Hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten ändrade tingsrättens beslut på så sätt att båda barnen interimistiskt skulle vara bosatta hos A.A.

H.R. har till HD kommit in med en ansökan om resning. Han har som grund för ansökan anfört att hovrättens beslut uppenbart strider mot gällande rätt då det står i strid med principen om barnets bästa. H.R. har också åberopat ny bevisning om att A.A. ska ha motverkat den av tingsrätten beslutade vårdnadsutredningen.

H.R. hade, i stället för att ansöka om resning, utan hinder av hovrättens beslut, kunnat påkalla en ny prövning av boendefrågan hos tingsrätten. Beslutet äger således inte rättskraft.

Den fråga som HD har att pröva först är om det beslut som är aktuellt kan bli föremål för resning eller om ansökan ska avvisas. När det gäller vilka avgöranden som kan bli föremål för resning har det ansetts att en förutsättning är att resningen har någon praktisk funktion att fylla (jfr Welamson o.a., Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 186).

Huruvida beslut som saknar rättskraft kan bli föremål för resning har också prövats av HD i ett antal rättsfall med delvis olika utgång.

Interimistiska beslut av aktuellt slag har i vissa fall ansetts kunna angripas genom resning (se t.ex. NJA 1988 s. 429 och 1994 s. 525). Förutsättningen för detta har varit att det har förelegat ett verkligt praktiskt behov av att få resning i målet. När något sådant behov inte ansetts föreligga har resningsansökningen avvisats (se NJA 1992 s. 420).

I NJA 1993 s. 108 däremot avvisade HD, utan att bedöma behovet, en resningsansökan eftersom en ny prövning kunde begäras i tingsrätten varför beslutet inte var av sådan beskaffenhet att det kunde bli föremål för resning.

Det är inte minst av praktiska skäl av värde att samtliga liknande fall behandlas på samma sätt. Det ökar också förutsägbarheten för den enskilde. Som framgår av rättsfallen kan det vara en hårfin skillnad mellan fall där en resningsansökan avvisas och när den tas upp. Det spelar oftast liten roll i sak för den enskilde om en resningsansökan avvisas eller om den avslås.

I normalfallet kan de faktiska möjligheterna att erhålla resning vara mycket små, i vart fall när ansökningen grundar sig på nya omständigheter eller bevis som lika gärna kan åberopas hos den domstol som handlägger målet. En avvisning kan dock vara svårare att försvara om sökanden gör gällande att rättegångsfel har begåtts. Rättssäkerhetsskäl talar således för att resningsansökningar tas upp till prövning i stället för att avvisas.

Mot bakgrund av ovan anförda omständigheter anser HD att det är lämpligare att resningsansökningar ska tas upp till prövning än att de avvisas även om det angripna beslutet saknar rättskraft.

H.R. bör med hänsyn till det anförda ha rätt att välja att angripa hovrättens interimistiska beslut genom resning. Hans ansökning bör därför inte avvisas utan tas upp till prövning.

H.R. har emellertid inte anfört någon omständighet som kan föranleda resning i målet. HD lämnar därför resningsansökningen utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår resningsansökningen.