NJA 2012 s. 634
Fråga om en danstillställning var att jämställa med en offentlig tillställning och därmed krävde tillstånd enligt ordningslagen.
Uppsala tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Uppsala tingsrätt åtal mot H.B., född 1991, R.B., född 1989, R.G., född 1992, R.K., född 1989, och J.R.L., född 1993, för brott mot ordningslagen (1993:1617) under påstående att dessa den 6-7 mars 2010 tillsammans och i samråd uppsåtligen eller av oaktsamhet anordnat en offentlig tillställning (danstillställning) i Folkets hus i Skutskär i Älvkarleby kommun utan föreskrivet tillstånd. Till stöd för åtalet åberopades 2 kap.3, 4 och 29 §§ordningslagen.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande lagmannen Sten Falkner) anförde i dom den 18 januari 2011:
Domskäl
R.B., J.R.L., H.B., R.G. och R.K. har samtliga bestritt ansvar och gjort gällnade att det var fråga om en privat fest som inte krävde tillstånd.
Åklagaren har sakframställningsvis anfört bl.a.: R.B. hyrde enligt ett kontrakt Folkets hus för 4 000 kr och uppgav då att lokalen skulle användas för en födelsedagsfest för 100-150 personer. R.G. bjöd in flertalet av de 500 personer som fanns på en datalista men enligt de tilltalade satte de en gräns för insläpp på 300 personer. Något tillstånd söktes inte och de hade inte heller någon kontakt med polisen. Efter tips om en stor ungdomsfest åkte polisen dit och konstaterade då under kvällen att det fanns omkring 500 ungdomar där, många kraftigt berusade, i och utanför lokalen. Alkohol direktförverkades och pga. resursbrist kunde endast en person tas om hand för berusning.
Mellan de tilltalade fanns en fördelning så att R.B. ansvarade för säkerheten, R.K. för transport av den förhyrda ljudanläggningen m.m., R.G. för avprickning vid entrédörren av gästerna från listan, J.R.L. för musiken som discjockey och H.B. för garderoben.
De tilltalade har genom sin försvarare vitsordat åklagarens uppgifter om den inbördes arbetsfördelningen på tillställningen och i övrigt lämnat i väsentliga delar samstämmiga uppgifter utifrån vad R.G. uppgett enligt följande. Alla fem känner varandra sedan skola och från andra sammanhang. R.B. hade nyligen fyllt år. De bestämde sig för att ordna en större fest med omkring 300 deltagare och att de skulle ha de olika uppgifter som åklagaren angett. De bjöd muntligen in olika bekanta ungdomar; R.G. själv bjöd kanske in omkring 400 personer, bl.a. klasskamrater och kompisar, av vilka många var bekanta även till övriga. Eftersom många av de inbjudna inte säkert kunde lova att kunna komma bjöds 500 personer in och sattes upp på en datalista, som endast R.G. och hans kamrater hade tillgång till. De kände eller åtminstone visste vilka de inbjudna var. De tog inte något betalt av dem som skulle komma eftersom kostnaderna endast var lokalhyran, 4 000 kr, som de delade lika mellan sig. Några utgifter för ljudanläggningen hade de inte eftersom de lånade den. De hade från början tänkt ta inträde men hörde att man inte fick göra så; att det beträffande vissa på listan stod ”gratis” berodde på att de inte ändrat på det. De kände till att det krävdes tillstånd från polisen om tillställningen inte var privat men de diskuterade inte detta närmare.
När folk började komma, någon gång omkring kl. 19, prickade R.G. av dem på listan och satte stopp när 300 personer hade släppts in i lokalen. De som kom in fick en stämpel på handen. De hade sagt åt ett antal personer, som tackat ja säkert, att komma i god tid så att de skulle kunna komma in. Många personer utanför började tränga sig in, bl.a. genom nödutgångar, och det uppstod bråk både utanför och inne i lokalen. Det förekom alkoholförtäring inne i lokalen av folk som hade med sig alkohol. R.G. och hans kamrater var nyktra och en del av deras vänner ställde upp som ordningshållare utan ersättning. Några av dem som kom in betalade frivilligt små belopp, kanske sammanlagt omkring 100 kr. Anledningen till att de ordnade festen gratis var att de höll på med ljus och ljud och ville prova hur det fungerade i praktiken och att utgifterna var begränsade. Vid några tillfällen bytte R.B. av R.G. vid entrén. Det var omkring 20 grader kallt ute.
R.B. har tillagt bl.a.: Han hyrde lokalen eftersom han var över 20 år, vilket var ett krav. Han uppgav att han och några kompisar skulle ordna festen men han nämnde inte något om de inbjudnas ålder eller hur många det skulle bli. Han nämnde inte antalet 100-150 personer. Han kan för den person han hyrde lokalen av ha nämnt att det var någon sorts födelsedagsfest eftersom han själv och några kamrater tidigare fyllt år. Skylten i lokalen, som bestod av två salar, angav att det fanns plats för sammanlagt omkring 300 sittande gäster. Han själv bjöd inte in någon. Av 500 personer som tackar ja är det alltid många som får förhinder och inte kommer. Det var kanske från internet som de fick veta att man inte fick ta betalt, vilket de inte heller gjorde. Ljud- och ljusanläggningen fick de låna gratis. Han höll ordning vid dörren. I den lilla salen stod folk och pratade och umgicks medan det var dans i den stora salen. Han såg aldrig någon som var för full trots att det dracks medförd alkohol.
H.B. har tillagt bl.a.: Han bjöd själv inte några till festen men R.G:s vänner var delvis gemensamma för de övriga. Han, som inte kunde delta aktivt i festen eftersom han stod i garderoben, såg ingen alkoholförtäring. De var tvungna att avvisa folk som inte fanns med på listan.
J.R.L. har tillagt bl.a.: Han bjöd själv in 10-20 personer som han var bekant med. Alla fem har en stor bekantskapskrets. Han själv var discjockey och stod uppe på scenen och skötte musiken; det fanns också en rökmaskin. Han såg ett antal personer som drack alkohol. De hade tidigare gjort tjänster åt den person som lånade ut ljud- och ljusmaskinen, bl.a. hade J.R.L. varit discjockey åt denne.
R.K. har tillagt bl.a.: Han bjöd in några gamla kompisar och transporterade ljudanläggningen som de lånade. Under festen tog han bort folk som klättrade upp på scenen. Det blev efter hand stökigt när ytterligare folk och polisen kom. På uppmaning av polisen slog han av ljudanläggningen.
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten konstaterar till en början att tillställningen uppenbarligen är att betrakta som en danstillställning enligt 2 kap. 3 § första stycket 2 med hänsyn redan till de tilltalades uppgifter om dans och förekomsten av en ljud- och ljusmaskin i lokalen.
När det sedan gäller frågan om danstillställningen är att betrakta som en offentlig tillställning krävs enligt 2 kap. 3 § ordningslagen att den ordnats för allmänheten eller att allmänheten hade tillträde till den. Detta begrepp innebär alltså att var och en hade möjlighet att få tillträde dit. Av de tilltalades samstämmiga uppgifter framgår att de muntliga inbjudningarna avsåg enbart personer bekanta till i första hand R.G. eller sådana som han eller någon av de tilltalade i varje fall kände till. Även om antalet inbjudna enligt listan, 500 personer, kan sägas vara förvånansvärt stort med hänsyn till att lokalen endast fick rymma omkring 300 personer går inte att bortse från de tilltalades uppgifter om att ett antal av dem som tackat ja inte var säkra på att de kunde komma och att avsikten var att släppa in endast 300 personer, något som enligt de tilltalade också skedde. Vad polismännen A.-C.J. och J.E. som vittnen uppgett om antalet personer i lokalen, ”med råge över 280” (A.-C.J.) och ”mellan 400 och 500”, varav många utanför (J.E.) leder inte till annan bedömning med hänsyn bl.a. till de tilltalades uppgifter om att många objudna personer på olika sätt tog sig in i lokalen, också för att värma sig eller för att undvika att polisen beslagtog alkohol från dem, eller stod kvar utanför. Sammantaget finner tingsrätten att det inte framkommit att de muntliga inbjudningarna inneburit att fler än 300 inbjudna enligt listan skulle släppas in i lokalen eller att detta i praktiken skulle ha varit de tilltalades avsikt. Kretsen av inbjudna är enligt tingsrättens mening mer begränsad än vad som förekom i rättsfallet RH 1997:40 och bör inte medföra att tillställningen av det skälet skall anses vara offentlig.
I förarbetena till lagen om allmänna sammankomster, som föregick ordningslagen, uttalades, prop. 1956:143 s. 300 f., att ett mycket stort antal deltagare i en enskild sammankomst kunde medföra att den skulle betraktas som allmän, med hänsyn bl.a. till ordnings- och säkerhetssynpunkter. Likande resonemang kan tillämpas på begreppet offentlig tillställning i ordningslagen. Även om, som konstaterats i det föregående, de 300 deltagare som enligt de tilltalade skulle släppas in, var förhållandevis stort, går inte att bortse från att lokalen tillät detta antal samt att det antal personer som i övrigt fanns i och utanför lokalen inte kan uteslutas ha varit sådana som faktiskt var objudna och som inte frivilligt släppts in. Tingsrätten finner mot den angivna bakgrunden, trots vad de båda polismännen uppgett om berusade ungdomar och delvis bråkig stämning i lokalen, där tillställningen avbröts av polis, att det inte heller med tillräcklig grad av säkerhet kan anses att tillställningen utifrån antalet deltagare skall betraktas som offentlig.
Varken påståendet från M.H. som vittne om att R.B., när han hyrde lokalen av henne uppgav antalet deltagande personer till omkring 150, en uppgift som hon inte var helt säker på och som förnekats av R.B., eller vad som i övrigt förekommit, t.ex. misstanken att en förutsättning för tillträde skulle ha varit att man betalade, utgör enligt tingsrättens mening tillräckligt stöd för åklagarens talan.
Sammanfattningsvis skall åtalet alltså ogillas.
Domslut
Domslut
Tingsrätten ogillade åtalen.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. för brott mot ordningslagen till ett bötesstraff.
H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Åklagaren förtydligade i hovrätten att hon gjorde gällande att den danstillställning som de tilltalade hade anordnat var att anse som en tillställning som allmänheten haft tillträde till i den mening som avsågs i 2 kap. 3 § tredje stycket ordningslagen.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lars Borg och Kenneth Nordlander, tf. hovrättsassessorn Walo von Greyerz, referent, och två nämndemän) anförde i dom den 27 maj 2011:
Hovrättens domskäl
Utredningen i hovrätten är densamma som vid tingsrätten.
Av H.B:s, R.B:s, R.G:s, R.K:s och J.L.R:s egna uppgifter framgår att de anordnade den fest som åtalet avser tillsammans, att de alla var lika delaktiga i arrangemanget och att de inte hade något tillstånd att anordna festen. Utifrån deras uppgifter får det även anses utrett att festen utgjort en danstillställning i ordningslagens mening. Målet gäller i första hand frågan om danstillställningen ska bedömas som en offentlig tillställning och som i så fall varit tillståndspliktig.
Av 2 kap. 3 § andra stycket ordningslagen framgår att det för att en tillställning ska anses som offentlig krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. Som tillställningar som allmänheten har tillträde till anses enligt paragrafens tredje stycke även sådana tillställningar till vilka tillträdet är begränsat genom bl.a. krav på inbjudan om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med en sådan tillställning. Den sistnämnda bestämmelsen syftar enligt motiven till att förhindra att en anordnare av en tillställning genom olika manövrer kringgår lagens föreskrifter om offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen är enskild, när de faktiska omständigheterna utvisar att den är offentlig (se prop. 1992/93:210 s. 244). Som exempel på ett arrangemang som enligt bestämmelsen bör betraktas som en offentlig tillställning har i doktrinen nämnts att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon särskild anknytning till den aktuella skolan eller den som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då uppgå till 100-200 personer och förutsättningarna för tillträde till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till (Åberg, Ordningslagen - kommentarer och rättspraxis, 3 uppl., s. 42).
Av J.E:s och A.-C.J:s uppgifter framgår att arrangörerna bad polisen om hjälp att återställa ordningen på tillställningen och att de sedermera blev tvungna att upplösa tillställningen. Bedömningen av om en tillställning är att anse som en tillställning till vilken allmänheten har tillträde och som kräver tillstånd måste kunna göras av den som anordnar tillställningen innan denna äger rum. Huruvida det senare uppstår oroligheter och anordnaren tappar kontrollen över tillställningen kan därför inte ges någon självständig betydelse vid denna bedömning.
De tilltalade har om tillställningen berättat att alla gäster som befann sig på festen hade fått en muntlig inbjudan och att de kände eller i vart fall var bekanta med alla dessa personer. De har dock själva berättat att inbjudan gick ut till så pass många att ca 500 personer hade anmält sig till festen, låt vara att vissa av dem sagt att de inte var säkra på om de kunde komma. Även om lokalen endast rymde ca 280 personer och det aldrig var de tilltalades avsikt att fler personer än så skulle vistas i lokalen åt gången, kvarstår det faktum att 500 personer hade tillträde till tillställningen genom inbjudan. Omfattningen av den krets som ägde tillträde till tillställningen talar därför med styrka för att denna ska anses som en offentlig tillställning. Även den omständigheten att betydligt fler gäster bjudits än vad som rymdes i lokalen talar enligt hovrätten för samma slutsats.
Även om vittnet J.E. berättat att han pratat med ungdomar som inte kommit in på festen och som sagt att man behövde betala inträde för att komma in på festen, har det inte påträffats någon kassa och det kan inte anses utrett att det ställts upp något krav på betalning som villkor för tillträde till tillställningen. Det är dock klart att tillställningen varit sådan att de som kommit in på festen fått en stämpel på handen så att de kunnat passera in och ut genom ingången och att detta måste ha varit en förutsättning för att det skulle gå att få någon överblick över vilka som redan blivit insläppta på festen.
R.G. har själv beskrivit att syftet med tillställningen var att anordna en fest där ungdomar kunde träffas och umgås. Det är vidare utrett att de tilltalade anlitat flera vänner för att hjälpa till att hålla ordning på festen och att de själva inte kunde delta aktivt i festen eftersom de var tvungna att arbeta hela kvällen. Det har inte förekommit gemensamma aktiviteter för alla festdeltagare och det har inte funnits någon specifik tid när man behövde anlända till festen (annat än innan lokalen blev full).
Sammantaget anser hovrätten att festen uppvisat alla yttre attribut för en tillställning till vilken allmänheten har tillträde och att den därför måste jämställas med en sådan tillställning. Det har därmed krävts tillstånd för att anordna tillställningen. De tilltalade har samtliga berättat att de kände till att det krävs tillstånd för att anordna en offentlig tillställning men att de gjorde bedömningen att tillställningen var anordnad för ett slutet sällskap. Det saknas anledning att ifrågasätta deras uppgift om att de inte varit medvetna om att det krävdes tillstånd att anordna tillställningen. De har dock trots kännedom om att sådant tillstånd krävs för vissa tillställningar inte vidtagit några åtgärder för att ta reda på om tillställningen var tillståndspliktig. De måste därför anses ha av oaktsamhet brutit mot kravet på tillstånd.
Påföljd för brottet
Påföljden bör för samtliga tilltalade bestämmas till måttliga bötesstraff som bör bestämmas lika för samtliga tilltalade.
Hovrättens domslut
Hovrätten dömde med ändring av tingsrättens dom envar av de tilltalade enligt 2 kap.4 och 29 §§ordningslagen för brott mot nämnda lag till 40 dagsböter å 50 kr. Beträffande H.B., R.B., R.G. och J.R.L. tillämpade hovrätten 29 kap. 7 § första stycket BrB. Var och en av de dömda ålades att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.
Högsta domstolen
H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. överklagade hovrättens dom och yrkade var för sig frikännande.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Magnus Wulkan, föreslog i betänkande följande dom:
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. har av hovrätten dömts för brott mot ordningslagen (1993:1617) bestående i att de, i vart fall av oaktsamhet, anordnat en offentlig danstillställning i Folkets hus i Skutskär utan föreskrivet tillstånd.
De tilltalade har gjort gällande att den fest som de anordnade inte är att bedöma som en offentlig danstillställning.
Tillämpliga bestämmelser
Begreppet offentlig tillställning definieras i 2 kap. 3 § ordningslagen. I bestämmelsens första stycke finns en uppräkning av olika arrangemang som omfattas av begreppet; bland dem danstillställningar (p. 2). Av bestämmelsens andra stycke framgår att för att en tillställning ska anses som offentlig krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. Slutligen anges i tredje stycket, såvitt nu är aktuellt, att även en tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan är att anse som en tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med en sådan tillställning.
Av 2 kap. 4 § andra stycket ordningslagen framgår att det krävs tillstånd för att anordna en offentlig danstillställning och i 2 kap. 29 § första stycket 1 samma lag anges att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd i 4 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Närmare om det s.k. offentlighetsrekvisitet
Ordningslagen trädde i kraft den 1 april 1994. En motsvarande bestämmelse till 2 kap. 3 § tredje stycket fanns tidigare i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) och dessförinnan - sedan juni 1932 - i 1868 års ordningsstadga för rikets städer (nr 22). Bestämmelsen tillkom i syfte att förhindra att en anordnare av en tillställning genom olika manövrer kringgick lagens bestämmelser för offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen var enskild, när de faktiska omständigheterna utvisade att den var offentlig (se prop. 1992/93:210 s. 244).
I förarbetena till allmänna ordningsstadgan uttalades att det knappast var möjligt att på ett fullständigt sätt definiera bl.a. begreppet offentlig tillställning, utan att man fick överlämna åt rättstillämpningen att i sista hand fastslå var gränsen ska gå. Vad gäller avgränsningen av offentliga tillställningar uttalades vidare att gällande bestämmelser hade visat sig väl avvägda och att en tämligen fast praxis hade utvecklat sig. Några förändringar i sak jämfört med vad som gällt sedan 1932 års kungörelse infördes därför inte (se prop. 1956:143, s. 152 f. och 156 f.).
Bland den praxis som nämndes ovan finns rättsfallet NJA 1933 s. 350, där en anordnare av en bioföreställning hade delat ut tre till fyra biljetter vardera till ett antal av sina vänner i syfte att vännerna skulle fördela biljetterna vidare bland andra bekanta. Föreställningarna bevistades av 25-50 personer och ansågs av HD vara att jämställa med tillställningar till vilka allmänheten hade tillträde. I ett senare avgörande, NJA 1946 s. 89, som också rörde anordnande av bioföreställningar, blev utgången den motsatta. I det fallet hade en arbetarkommun bjudit in medlemmar (totalt ca 500 st.) i två olika fackföreningar, de socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoklubbarna på orten och en närbelägen arbetarkommun till föreställningen. HD fann att eftersom föreningarna hade en så nära gemenskap med varandra och då andra än föreningsmedlemmarna inte hade närvarat på visningen, var föreställningen inte att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten hade tillträde. Av dessa och andra avgöranden från tiden innan allmänna ordningsstadgan trädde i kraft (se t.ex. NJA 1935 s. 688, NJA 1941 s. 203 och RÅ 1951 ref. 49 I och II) framgår att villkoren för tillträdet, framför allt hur väl avgränsad den grupp som haft tillträde varit, haft större betydelse än omfattningen av den krets som ägt tillträde vid bedömningen av om en tillställning ska anses som offentlig eller enskild.
I doktrinen har - som exempel på ett arrangemang som inte kan sägas vara arrangerat som ett led i en näringsverksamhet, men som ändå bör betraktas som en offentlig tillställning - angetts att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon särskild anknytning till den aktuella skolan eller till den person som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då komma att uppgå till 100-200 personer, och förutsättningarna för tillträdet till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till (se t.ex. Kazimir Åberg, Ordningslagen. Kommentarer och rättspraxis. 3 uppl. 2010, s. 42).
Närmare om tillståndskravet
Bakgrunden till att det krävs tillstånd för att anordna vissa offentliga tillställningar (t.ex. offentliga danstillställningar) är att det rör sig om arrangemang som typiskt sett kan medföra ordningsstörningar av olika slag. Den som vill anordna en sådan tillställning måste i sin ansökan ange t.ex. tillställningens art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta, se 2 kap. 7 § ordningslagen. Polismyndigheten får därmed ett underlag för att bedöma tillställningen från ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Vad är en danstillställning?
Någon närmare definition av begreppet danstillställning har inte angetts vare sig i lagtexten eller i lagens förarbeten. Begreppet får anses avse ett arrangemang vid vilket ett av de huvudsakliga syftena är att det ska framföras musik (som inte behöver vara levande) till vilken deltagarna ska kunna dansa. Något krav på att ett visst antal av deltagarna faktiskt också ska ha dansat bör emellertid inte ställas.
Bedömningen i detta fall
Av utredningen i målet har bl.a. följande framgått. H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. ordnade festen tillsammans. Syftet med tillställningen var att anordna en fest där ungdomar kunde träffas och umgås. De var intresserade av ljud och ljus och hade fått låna en ljud- och ljusanläggning utan kostnad, varför de inte ansåg att de behövde ta betalt för inträdet. Inbjudan till festen skedde muntligen och de som bjöds, ca 500 personer, sattes upp på en lista till vilken bara de tilltalade hade åtkomst. Det stora flertalet av gästerna bjöds in av R.G., men många av de inbjudna var även bekanta med de övriga. Anledningen till att de bjöd in 500 personer trots att de inte hade för avsikt att släppa in fler än ca 300, var att det alltid är många som får förhinder. De som blev insläppta till festen fick en stämpel på handen. De hade bestämt i förväg vilka olika uppgifter var och en av arrangörerna skulle sköta på festen, exempelvis skulle J.R.L. vara discjockey. På grund av dessa arbetsuppgifter kunde de själva inte delta aktivt i festen. De anlitade även flera vänner för att hjälpa till att hålla ordning på festen.
Med tanke på att en av festarrangörerna agerade discjockey under kvällen och då det även framkommit att arrangörerna hade lånat en ljud- och ljusanläggning till festen, är det utrett att ett huvudsakligt syfte med tillställningen varit att erbjuda deltagarna tillfälle att dansa. Det har således varit fråga om en danstillställning, vilket för övrigt inte heller ifrågasatts av de tilltalade.
Vad sedan gäller frågan om tillställningen varit offentlig, dvs. att anse som en tillställning som allmänheten haft tillträde till, märks till att börja med att det rört sig om ett relativt stort antal inbjudna, även om antalet inbjudna inte ensamt kan anses tillräckligt för att tillställningen ska anses offentlig. Det får vidare anses uteslutet att R.G. och de övriga varit närmare bekanta med alla eller ens flertalet av de 500 personer som bjöds, även om det inte finns anledning att ifrågasätta uppgiften att de visste vilka alla de inbjudna var. Inbjudan har heller inte begränsats till medlemmar av en förening eller elever i en viss skola eller liknande. Dessutom har arrangörerna bjudit in betydligt fler personer än de hade för avsikt att släppa in på festen. Slutligen har de tilltalade själva inte deltagit aktivt i festligheterna.
Som ovan angetts är ett syfte med kravet på tillstånd för att anordna en offentlig danstillställning att ge polismyndigheten ett underlag för att bedöma tillställningen från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Med beaktande av detta och vid en sammantagen bedömning av omfattningen av den krets som ägt tillträde till festen, de villkor som gällt för tillträdet och andra liknande omständigheter menar HD att festen är att jämställa med en tillställning som allmänheten haft tillträde till och att det således varit fråga om en offentlig danstillställning. Alltså har det krävts tillstånd för att anordna danstillställningen.
De tilltalade har uppgett att de kände till att det kunde krävas tillstånd för att anordna en fest, men att de gjorde bedömningen att den aktuella festen anordnades för ett slutet sällskap och således inte krävde tillstånd. De vidtog emellertid inte några åtgärder för att försäkra sig om att den bedömningen var riktig. De får därför anses ha brutit mot kravet på tillstånd av oaktsamhet.
H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. ska därmed dömas för brott mot ordningslagen. Det saknas anledning att frångå den påföljd som hovrätten har bestämt. Hovrättens domslut ska således fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Dag Mattsson) meddelade den 25 oktober 2012 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
På kvällen den 6 mars 2010 ordnades det en stor ungdomsfest i Skutskärs Folkets hus. Två olika men sammanhängande lokaler i byggnaden hade hyrts för ändamålet. Lokalerna fick användas för uppemot 300 personer, varav 220 i den stora salen och 70-80 i den lilla.
Arrangörer för festen var H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. De kände alla varandra sedan skoltiden och från andra sammanhang. De delade på hyreskostnaden och hade också fördelat de olika arbetsuppgifterna inför och vid festen mellan sig. Även om kamraterna ordnade festen gemensamt, var det i praktiken R.G. som bjöd in flest gäster, kanske 400. Det sammanlagda antalet inbjudna personer uppgick till ungefär 500. De inbjudna var i åldrarna 16-20 år. Alla fanns förtecknade på en gästlista som arrangörerna hade.
Inbjudningarna hade skett muntligen, vid personliga sammanträffanden eller per telefon. Att så många som 500 personer hade bjudits in berodde på att en hel del av de inbjudna förmodligen inte skulle komma. Tanken var att när 300 av dem som fanns på gästlistan hade kommit så skulle man inte släppa in fler.
På gästlistan fanns det antecknat ”gratis” vid vissa av namnen, anteckningar som sedan ströks. Förklaringen är att man ursprungligen hade tänkt ta betalt men sedan förstått att det inte var tillåtet eftersom festen - som man såg det - var privat och att det alltså rörde sig om ett slutet sällskap.
Anledningen till att festen anordnades hade att göra bl.a. med att arrangörerna var intresserade av musik och ljus och tyckte att det var roligt att arrangera tillställningar för folk. R.B. ansvarade för ordningen vid festen, medan R.G. hade till uppgift att sköta avprickningen av gästerna vid entrén. Där hjälpte också R.B. till en del. H.B. var ansvarig för garderoben. Vissa andra kamrater hade lovat att hjälpa till om det skulle behövas.
De gäster som släpptes in fick en stämpel på handen som igenkänningstecken. Samtidigt bockades de av från listan på inbjudna. När 300 namn hade bockats av skulle inga fler släppas in. Till en början gick allt bra. Det var emellertid mycket kallt ute, och en hel del av dem som kom var ganska lätt klädda. Det förekom viss alkoholförtäring inne i lokalen men också utanför bland dem som ville komma in men inte fick det. Ganska snart blev situationen sådan att det blev omöjligt att stoppa dem som ville komma in. Det ledde till att lokalerna blev helt fyllda med folk.
Arrangörerna hade, enligt vad de uppgivit, lånat en musikanläggning av ett företag. Ansvarig i den delen var R.K. Ljudanläggningen fanns i den största av de två lokalerna. Där förekom också dans. J.R.L. var discjockey. Han befann sig under festen uppe på en scen i det större rummet. I den lilla salen satt man mest och pratade med varandra. Det förekom ingen servering, men vissa drack medhavd alkohol.
Polis kom vid 19-tiden efter ett tips, när arrangörerna höll på att göra i ordning inför festen. Efter ett tag blev det enligt polisen ganska stökigt på platsen med en hel del berusade personer. Polisnärvaron utökades efter hand. Första gången som polisen gick in i lokalerna var strax före kl. 23. Då var det alldeles fullt med folk, även i trapphus och på toaletter. Vissa var påtagligt berusade. Så småningom fattades beslutet att festen skulle avbrytas. Klockan hade då passerat midnatt. Beslutet verkställdes genom att polisen beordrade att musiken skulle upphöra och ljuset tändas. Sedan avvecklades festen förhållandevis lugnt.
Frågan i målet
De tilltalade hade inte tillstånd enligt ordningslagen (1993:1617) att anordna festen. Frågan i målet är i första hand om festen var en tillställning som krävde sådant tillstånd.
Kravet på tillstånd enligt ordningslagen
Ordningslagens utgångspunkt är att offentliga tillställningar inte utan tillstånd får anordnas på offentliga platser (2 kap. 4 § första stycket). Tillstånd krävs dock även i annat fall, om det är fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller liknande nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport eller flygning, dock med vissa undantag från tillståndskravet (2 kap. 4 § andra och tredje styckena). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd döms till böter eller fängelse i högst sex månader (2 kap. 29 § första stycket 1).
Vad som är en offentlig tillställning framgår av 2 kap. 3 § ordningslagen. I första stycket anges de tillställningar som avses vara offentliga tillställningar enligt lagen, bl.a. danstillställningar (punkten 2). För att en tillställning ska anses som offentlig krävs enligt andra stycket att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den. I ett tredje stycke anges att även en tillställning till vilken tillträdet är begränsat, t.ex. genom krav på inbjudan, är att anse som en tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med en sådan tillställning.
Tillståndskravet för vissa tillställningar är motiverat av intresset att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det rör sig om arrangemang som typiskt sett kan medföra ordningsstörningar och andra risker av olika slag för dem som deltar. Den som vill anordna en sådan tillställning måste av denna anledning i sin ansökan ange t.ex. tillställningens art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta (2 kap. 7 § ordningslagen). Polismyndigheten får därmed underlag för en bedömning av tillställningen från ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Målet aktualiserar en tillämpning av 2 kap. 3 § tredje stycket ordningslagen. Den bestämmelsen hade sin motsvarighet i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) och dessförinnan - sedan juni 1932 - i 1868 års ordningsstadga för rikets städer (nr 22). Den kom då till som ett kompletterande förtydligande för att hindra att en anordnare av en tillställning genom olika manövrer kringgick lagens bestämmelser för offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen var enskild, när de faktiska omständigheterna utvisade att den var offentlig (se prop. 1992/93:210 s. 244, jfr också SOU 1954:37 s. 65 ff.). Som exempel nämns i förarbetena en sammankomst där deltagarna antecknar sig som medlemmar i en förening (se prop. 1956:143 s. 156).
I förarbetena till 1956 års allmänna ordningsstadga uttalades att det knappast var möjligt att på ett fullständigt sätt definiera begreppet offentlig tillställning, utan man fick överlämna åt rättstillämpningen att i sista hand slå fast var gränsen ska gå. Vad gäller avgränsningen av offentliga tillställningar uttalades vidare att (tidigare) gällande bestämmelser hade visat sig väl avvägda och att en tämligen fast praxis hade utvecklats (se prop. 1956:143 s. 152 f. och 156 f.).
I äldre praxis har villkoren för tillträdet haft större betydelse vid bedömningen av om offentlighetsrekvisitet har varit uppfyllt än omfattningen av den krets som har haft rätt till tillträde (se t.ex. NJA 1933 s. 350, NJA 1935 s. 688, NJA 1941 s. 203 och NJA 1946 s. 89; jfr även RÅ 1951 ref. 49 I och II). Framför allt har avseende fästs vid hur väl avgränsad gruppen har varit.
Tanken med 2 kap. 3 § tredje stycket ordningslagen kan alltså sägas vara att man ska se igenom förhållandena kring den aktuella tillställningen och avgöra om den - trots vad den kallas eller till det yttre kanske framstår som - i själva verket är att jämställa med en tillställning som är öppen för var och en. Bestämmelsen utvidgar i någon mån offentlighetsrekvisitet, men den rubbar inte lagens ståndpunkt att det endast är vissa offentliga tillställningar som kräver tillstånd.
Enligt 2 kap. 3 § tredje stycket ordningslagen ska, enligt vad som tidigare redovisats (p. 11), vid bedömningen hänsyn tas till omfattningen av den krets som har tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter. Även om en samlad bedömning ska göras, har omständigheterna olika vikt. Eftersom syftet med bestämmelsen är att avgöra om en viss tillställning i realiteten inte är enskild utan jämställbar med en offentlig tillställning, bör - i linje med äldre praxis - villkoren för tillträde vara den omständighet som har störst betydelse. Omfattningen av den krets som har tillträde bör däremot som regel spela en mindre självständig roll.
Avgörande för bedömningen av villkoren för tillträde bör vara om tillträde bereds endast för vissa personer eller en viss personkrets. Om villkoren för tillträde är utformade så att i praktiken vem som helst som är intresserad av att delta kan uppfylla dem, är tillställningen i princip att jämställa med en tillställning som allmänheten har tillträde till. När man tar ställning till om ett visst villkor inte är tillräckligt avgränsande kan det ha betydelse hur många personer som uppfyller det.
Krävdes det tillstånd för den aktuella festen?
I målet har framgått att festen i Skutskär var en danstillställning i ordningslagens mening. Det fanns en discjockey samt en ljud- och ljusanläggning, och dans förekom också i betydande utsträckning. De tilltalade har för övrigt inte heller ifrågasatt den saken.
Som har redovisats ordnades tillställningen i och för sig för ett stort antal personer; lokalerna i Folkets hus rymde nästan 300 och tanken var att så många skulle släppas in. De tilltalade har berättat att de kände eller i vart fall visste vilka alla de var som hade fått en inbjudan till festen. Det saknas skäl för HD att nu ifrågasätta uppgiften. Endast i förväg inbjudna som fanns med på den gästlista som fanns i entrén hade tillträde; en inbjudan kunde inte överlämnas till någon annan utan var personlig och kontroll mot gästlistan skedde vid dörren.
Det villkor som gällde för tillträde till danstillställningen måste därmed anses ha varit inriktat på en viss krets och kunde inte uppfyllas av vem som helst som kom till Folkets hus. Övriga omständigheter kring danstillställningen - främst det stora antalet inbjudna personer - medför inte att den ändå ska jämställas med en offentlig tillställning.
Eftersom det alltså inte krävdes något tillstånd enligt ordningslagen för att ordna festen, ska H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. frikännas.
Domslut
Domslut
HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att HD frikänner H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. och befriar dem från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.
Skiljaktig
Justitieråden Göran Lambertz och Martin Borgeke, referent, var skiljaktiga och anförde:
Vi anser att skälen efter punkt 11 ska ha följande lydelse.
Närmare om offentlighetsrekvisitet
Ordningslagen trädde i kraft den 1 april 1994. En bestämmelse motsvarande 2 kap. 3 § tredje stycket ordningslagen fanns tidigare i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) och dessförinnan - sedan juni 1932 - i 1868 års ordningsstadga för rikets städer (nr 22). Bestämmelsen kom till i syfte att förhindra att en anordnare av en tillställning genom olika manövrer kringgick lagens bestämmelser för offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen var enskild, när de faktiska omständigheterna utvisade att den var offentlig (se prop. 1992/93:210 s. 244).
I förarbetena till allmänna ordningsstadgan uttalades att det knappast var möjligt att på ett fullständigt sätt definiera bl.a. begreppet offentlig tillställning, utan att man fick överlämna åt rättstillämpningen att i sista hand slå fast var gränsen ska gå. Vad gäller avgränsningen av offentliga tillställningar uttalades vidare att (tidigare) gällande bestämmelser hade visat sig väl avvägda och att en tämligen fast praxis hade utvecklat sig. Några förändringar i sak jämfört med vad som hade gällt sedan 1932 års kungörelse gjordes därför inte när allmänna ordningsstadgan infördes (se prop. 1956:143 s. 152 f. och 156 f.). Detta innebär att även äldre avgöranden i rättspraxis kan tjäna som vägledning vid bedömningen.
Bland tidigare praxis kan nämnas rättsfallet NJA 1933 s. 350, där en anordnare av en bioföreställning hade delat ut tre till fyra biljetter vardera till ett antal av sina vänner i syfte att vännerna skulle fördela biljetterna vidare bland andra bekanta. Föreställningarna bevistades av 25-50 personer och ansågs av HD vara att jämställa med tillställningar till vilka allmänheten hade tillträde. I ett senare avgörande, NJA 1946 s. 89, som också rörde anordnande av en bioföreställning, blev utgången den motsatta. I det fallet hade en arbetarkommun bjudit in medlemmar (totalt ca 500 personer) i två olika fackföreningar, de socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoklubbarna på orten och en närbelägen arbetarkommun till föreställningen. HD fann att eftersom föreningarna hade en så nära gemenskap med varandra och då andra än föreningsmedlemmarna inte hade närvarat på visningen, var föreställningen inte att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten hade tillträde.
Av de nu redovisade men även av andra avgöranden från tiden innan allmänna ordningsstadgan trädde i kraft (se t.ex. NJA 1935 s. 688, NJA 1941 s. 203 och RÅ 1951 ref. 49 I och II) framgår att villkoren för tillträdet har haft större betydelse vid bedömningen av om offentlighetsrekvisitet har varit uppfyllt, än omfattningen av den krets som har ägt tillträde. Framför allt har avseende fästs vid hur väl avgränsad gruppen har varit.
I den juridiska litteraturen har - som exempel på ett arrangemang som bör betraktas som en offentlig tillställning - angetts att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon särskild anknytning till den aktuella skolan eller till den person som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då komma att uppgå till 100-200 personer, och förutsättningarna för tillträdet till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till (se t.ex. Kazimir Åberg, Ordningslagen. Kommentarer och rättspraxis. 3 uppl. 2010, s. 42).
Bakgrunden till tillståndskravet
Bakgrunden till att det krävs tillstånd för anordnande av vissa offentliga tillställningar, t.ex. offentliga danstillställningar, är att det rör sig om arrangemang som typiskt sett kan medföra ordningsstörningar och andra risker av olika slag för deltagarna. Den som vill anordna en sådan tillställning måste av denna anledning i sin ansökan ange t.ex. tillställningens art och huvudsakliga utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren avser att vidta, se 2 kap. 7 § ordningslagen. Polismyndigheten får därmed underlag för en bedömning av tillställningen från ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Festen var en danstillställning
Någon närmare definition av begreppet danstillställning finns inte i vare sig lagtexten eller lagens förarbeten. Med en danstillställning bör emellertid avses ett arrangemang vid vilket ett viktigt inslag är att det ska framföras musik till vilken deltagarna ska kunna dansa. Något krav på att ett visst antal av deltagarna faktiskt också ska ha dansat bör inte ställas. Med tanke på att det vid den aktuella festen fanns en discjockey samt en ljud- och ljusanläggning är det klarlagt att det till och med var ett huvudsakligt syfte med tillställningen att erbjuda deltagarna tillfälle att dansa. Dans förekom också i betydande utsträckning. Det råder därmed inte någon tvekan om att det var fråga om en danstillställning. Detta har för övrigt inte heller ifrågasatts av de tilltalade.
Festen var att jämställa med en offentlig tillställning
Utredningen i målet ger inte underlag för bedömningen att den tillställning som festen utgjorde anordnades för allmänheten eller att allmänheten hade tillträde till den i den mening som avses i 2 kap. 3 § andra stycket ordningslagen. Som har framgått i punkt 11 är emellertid även en tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan att anse som en tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med en sådan tillställning.
När det gäller denna fråga får utgångspunkten vara att endast de som fanns på gästlistan var välkomna på festen. Det rörde sig emellertid även med den begränsningen om ett mycket stort antal personer. Detta är en omständighet som talar för att festen är att jämställa med en offentlig tillställning, även om antalet inbjudna inte ensamt är tillräckligt för att denna bedömning ska vara befogad.
Ett annat förhållande som talar för att det rörde sig om ett arrangemang som är att jämställa med en offentlig tillställning är att det får anses uteslutet att R.G. och de övriga arrangörerna var närmare bekanta med alla eller ens huvuddelen av de 500 personer som bjöds in. Det gäller även om det kanske inte finns anledning att ifrågasätta uppgiften att de visste vilka alla de inbjudna var. För samma slutsats talar den omständigheten att antalet inbjudna var avsevärt större än det antal personer som arrangörerna hade tänkt släppa in i lokalerna och att arrangörerna, för att kunna kontrollera vilka personer som var insläppta, behövde märka dessa med en stämpel.
Att inbjudan inte hade begränsats till medlemmar av en förening, elever i en viss skola eller liknande talar också närmast för att det rörde sig om en fest som är att jämställa med en offentlig tillställning. Att några för deltagarna gemensamma aktiviteter inte hade planerats - förutom att det skulle förekomma musik och dans - och att det inte hade angivits någon särskild tidpunkt då de inbjudna skulle komma pekar i samma riktning. Detsamma gäller det förhållandet att arrangörerna inte själva hade tillfälle att delta i festen utan uteslutande fick syssla med de olika uppgifter med ordningshållande m.m. som de hade fördelat mellan sig. Till bilden av festen i denna del kan också läggas, att även andra personer var avdelade för att upprätthålla ordningen.
Vid en sammantagen bedömning av omfattningen av den krets som har ägt tillträde till festen, de villkor som har gällt för tillträdet och de andra förekommande omständigheterna måste slutsatsen bli att festen är att jämställa med en tillställning som allmänheten har haft tillträde till och att det således har varit fråga om en offentlig danstillställning. Därmed har det krävts tillstånd för anordnandet av festen.
Ett krav på tillstånd gällde så länge festen pågick
Det står klart att festen under kvällen utvecklades så att betydligt fler än de inbjudna var närvarande, däribland många som var okända för arrangörerna. Det berodde enligt de tilltalade främst på att det på grund av kylan inte gick att hindra folk från att komma in. Till sist var det fullt med folk, även i trapphus, på toaletter m.m. Även om det inte skulle vara så att festen dessförinnan var en tillställning som var att jämställa med en offentlig sådan, råder det inte något som helst tvivel om att den kom att bli en sådan tillställning på grund av hur den utvecklades.
När en tillställning utvecklas på det sätt som skedde åligger det arrangörerna, om de inte har tillstånd, att avbryta tillställningen senast när det står klart att det har blivit fråga om ett tillståndskrävande arrangemang. Så skedde emellertid inte. Oavsett vilken bedömning som görs med avseende på festen innan lokalerna blev överfulla bröt de tilltalade därigenom mot tillståndskravet.
De tilltalade var straffbart oaktsamma
De tilltalade har uppgett att de kände till att det kunde krävas tillstånd för att anordna en fest, men att de gjorde bedömningen att den aktuella festen anordnades för ett slutet sällskap och således inte krävde tillstånd. Deras missbedömning i detta hänseende måste betraktas som oaktsam. De vidtog inte några åtgärder för att försäkra sig om att deras bedömning var riktig. Något som hindrade dem från att göra detta, t.ex. genom att höra sig för hos polisen, har inte kommit fram. Inte heller av något annat skäl kan de undgå ansvar för att av oaktsamhet ha brutit mot kravet på tillstånd. H.B., R.B., R.G., R.K. och J.R.L. ska alltså dömas för brott mot ordningslagen.
Påföljdsbestämningen
Straffvärdet av brottet motsvarar 50 dagsböter. Samtliga tilltalade var under 21 år vid brottet; H.B., R.B. och R.K. var omkring 20 år medan R.G. och J.R.L. var runt 17 år. Med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB bör antalet dagsböter för de tre förstnämnda bestämmas till 40, vilket också hovrätten har kommit fram till, och för de två sistnämnda till 30 (jfr NJA 2012 s. 16). När det gäller dagsbotens belopp finns det inte utrymme för någon sänkning.
Slutsats
Detta innebär att hovrättens domslut ska ändras så att antalet dagsböter för var och en av R.G. och J.R.L. ska sättas ned till 30 å 50 kr medan hovrättens domslut beträffande H.B., R.B. och R.K. ska fastställas.
HD:s dom meddelad: den 25 oktober 2012.
Mål nr: B 3189-11.
Lagrum: 2 kap.3, 4 och 29 §§ordningslagen (1993:617).
Rättsfall: NJA 1933 s. 350, NJA 1935 s. 688, NJA 1941 s. 203, NJA 1946 s. 89 samt RÅ 1951 ref. 49 I och II.