NJA 2013 not 1

1. Hovrätten för Västra Sverige dömde den 3 november 2005 E.H. för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, till fängelse fem år. Vidare förpliktade hovrätten E.H. att betala skadestånd till C.R. med 50 000 kr och till dödsboet efter N.A. med 12 500 kr.

2. Sedan E.H. hade överklagat hovrättens dom fann HD i beslut den 10 januari 2007 inte skäl att meddela prövningstill-stånd. Hovrättens dom skulle därmed stå fast.

3. De gärningar som hovrätten dömde E.H. för bestod i att han den 16 september 2004 i en bil invid riksväg 40 inom Härryda kommun hade utsatt sin och C.R:s dotter N.A., född den 7 augusti 2004, för s.k. skakvåld. Enligt hovrätten hade våldet föranlett blödningar i N.A:s hjärna, vilka i sin tur hade lett till döden. Skakvåldet omfattades enligt hovrätten av E.H:s uppsåt. Att E.H:s uppsåt omfattade även att N.A. skulle avlida på grund av våldet ansåg hovrätten däremot inte bevisat. I stället gjorde hovrätten bedömningen att E.H. hade varit medvetet oaktsam i förhållande till N.A:s död.

4. E.H. ansökte, i en skrift som kom in till HD den 2 november 2007, om resning av hovrättens dom. Ansökan avsåg frågorna om ansvar och om skadestånd till C.R. HD beslutade den 26 november 2007 att vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte fick ske. Sedan HD hade hämtat in skriftliga förklaringar från riksåklagaren och från C.R. samt yttrande från Social-styrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet), avslog HD den 12 februari 2009 resningsansökningen och upphävde det tidigare meddelade beslutet om inhibition.

5. Vid tingsrätten hölls förhör med bl.a. den läkare som hade utfört obduktionen, avdelningsläkaren vid Rättsmedicinalverket, Rättskemiska avdelningen i Göteborg, M.V. Enligt tingsrättens dom uttalade M.V. vid domstolen bl.a. att såväl gamla som färska skador hos N.A. hade orsakats av trubbigt våld och att skadornas utseende och lokalisering samt avsaknaden av yttre skador kunde tala för att de hade uppkommit genom kraftigt skakvåld. Av tingsrättens dom framgår vidare att M.V. där uppgav att det inte hade skett någon röntgen av hjärnan, att de färska skadorna kunde ha uppkommit från en minut till en timme före dödsfallet, att de äldre skadorna var minst en vecka gamla och att han inte kunde uttala sig i frågan om de gamla skadorna kunde ha orsakat barnets tillstånd.

6. Tingsrätten fann att det genom M.V:s vittnesmål och obduktionsutlåtande var tillförlitligen klarlagt att N.A. hade avlidit genom blödningar i hjärnan vilka hade uppkommit genom trubbigt våld. Tingsrätten fann det vidare utrett att N.A. inte hade några yttre tecken på våld och att ingen annan slutsats därför kunde dras än att hon hade avlidit på grund av skakvåld. Tingsrätten ogillade dock åtalet då det enligt rättens mening inte var styrkt att E.H. uppsåtligen eller av oaktsamhet hade vållat N.A:s död och inte heller att han uppsåtligen hade misshandlat henne. Även skadeståndsyrkandena ogillades.

7. I hovrätten hölls omförhör med M.V. Förhör hölls också med docenten O.F., specialist i diagnostisk radiologi och neuroradiologi samt i barn- och ungdomsradiologi. O.F. hade av hovrätten förordnats som sakkunnig i målet för att yttra sig över det tidsmässiga sambandet mellan våldet och dödsfallet, orsaken till vissa symtom som N.A. uppvisade den 1 och 2 september 2004, dvs. cirka två veckor före hennes död, samt eventuellt orsakssamband mellan äldre och färskare skador. Han hade också avgett ett skriftligt utlåtande.

8. Enligt hovrättens dom uppgav O.F. bl.a. att det inte fanns någon absolut kunskap om tidsrelationen mellan skakvåld och symtomdebut, att det tidsmässiga sambandet mellan det dödliga våldet och de skador som leder till andningsuppehåll och döden ändock är mycket kort och kan räknas i enstaka minuter och att de äldre skadorna inte hade underlättat uppkomsten av de färskare blödningarna. Av redovisningen i hovrättens dom av förhöret med O.F. framgår att han hade uppfattningen att N.A. hade utsatts för kraftigt våld den 16 september 2004.

9. Även hovrätten kom fram till att N.A. hade avlidit till följd av skakvåld. Till skillnad från tingsrätten fann hovrätten emellertid – med hänsyn till O.F:s uppgift om tidsförloppet mellan våldet och symtomen (det s.k. fria intervallet) – att den enda tänkbara gärningsmannen var E.H. Därmed var det enligt hovrätten klarlagt att E.H. den 16 september 2004 genom skakvåld hade orsakat N.A:s död. Han dömdes därför för brott och förpliktades att betala skadestånd på det sätt som framgår av punkt 1.

10. I sitt överklagande av hovrättens dom till HD åberopade E.H. tre nya sakkunnigutlåtanden, nämligen från leg. läk. F.E.Y., från patologen och toxikologen M.A.A.-B. och från dr V.S. Som skäl för prövningstillstånd anförde E.H. bl.a. att det med hänsyn till de nya utlåtandena, enligt vilka det förelåg andra och mer tänkbara förklaringar till N.A:s död än att hon skulle ha utsatts för skakvåld, fanns grund för resning i målet. Riksåklagaren motsatte sig prövningstillstånd. HD beslutade den 10 januari 2007 att inte meddela prövningstillstånd.

11. Som har framgått (p. 4) ansökte E.H. i november 2007 om resning. Han gjorde i ansökningen gällande att N.A. kan ha avlidit av andra orsaker än skakvåld. Till stöd för sin resningsbegäran åberopade E.H. dels de tre utlåtanden som han hade åberopat vid överklagandet till HD, dels ett nytt utlåtande från läkaren A.S.-P. och professor, dr med. T.O.R., båda verksamma vid Det medisinske fakultet, Retsmedicinsk institutt, Universitetet i Oslo. E.H. anförde att om utlåtandena hade förebringats i hovrätten skulle det ha lett till att han hade frikänts. I vart fall fanns det enligt E.H. synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan huruvida han hade förövat gärningen. Riksåklagaren motsatte sig bifall till E.H:s resnings-ansökan.

12. HD förordnade den 29 april 2008 att Rättsliga råyttrande i ärendet.

13. I ett yttrande den 3 november 2008 anförde Rättsliga rådet – beträffande skadornas uppkomstsätt – att undersökningsfynden starkt talade för att de färska förändringarna i hjärnan och blödningarna i hjärnhinnorna hade orsakats av yttre våld mot huvudet, samt att avsaknaden av andra skador talade för att skadorna därvid hade orsakats av indirekt våld, dvs. skakning. Beträffande tidsförloppet uttalade rådet att de färska förändringarna i hjärnan, om de hade varit dödsorsaken, sannolikt omedelbart hade gett upphov till medvetslöshet. Dock behövde de inte omedelbart eller inom helt kort tid ha varit dödande. Yttrandet innebar att rådet anslöt sig till två yttranden som i ärendet hade hämtats in från styrelsens vetenskapliga råd, professor L.R., specialist i rättsmedicin, Rättsmedicinalverket i Lund, och docent E.E., patologisk/cytologisk klinik, Universitetssjukhuset i Lund.

14. HD fann – med hänsyn till innehållet i yttrandet från Rättsliga rådet – att det inte var sannolikt att E.H. skulle ha frikänts på den grunden att N.A. kan ha avlidit av andra orsaker än skakvåld om den i resningsärendet föreliggande utredningen om dödsorsaken hade förelegat redan i hovrätten. Motsvarande gällde enligt HD:s bedömning den utredning som i resningsärendet hade åberopats om tidsför-loppet, det fria intervallet. Och eftersom det inte heller med hänsyn till vad som hade åberopats och i övrigt förekommit fanns synnerliga skäl för att på nytt pröva ansvarsfrågan avslog HD resningsansökan.

15. E.H. har nu på nytt yrkat att HD beslutar om resning i målet till förmån för honom. Riksåklagaren har av HD förelagts att komma in med en förklaring. I denna har riksåklagaren, med hänvisning till ett nytt yttrande från Rättsliga rådet, uttalat att han inte mot-sätter sig att ansvarsfrågan prövas på nytt. C.R. har motsatt sig att resning beviljas. HD har i beslut den 30 oktober 2012 förordnat att, till dess annat beslutas, vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte får ske.

16. E.H. har till stöd för sin nya resningsansökan åberopat utlåtande från W.S., klinisk lektor vid University of Oxford, utlåtande från J.R., professor i rättsmedicin, e-postkonversation med E.E. samt resultat från Liqvortest. Han har även åberopat utlåtandet från A.S.-P. och T.O.R.

17. E.H. har som grund för sin resningsansökan anfört följande. Om den nya bevisningen hade förebringats i hovrätten skulle det ha lett till att han hade frikänts. Grund för resning föreligger således i enlighet med huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB. I vart fall reser de nya omständigheterna starka tvivel om hans skuld varför det finns synnerliga skäl enligt den s.k. tilläggsregeln i samma bestämmelse för att på nytt pröva frågan om han har förövat gärningarna.

18. E.H. har anfört att den medicinska forskningen kring skakvåld har utvecklats de senaste åren, att det enligt utlåtandena finns andra mer troliga orsaker till N.A:s död än skakvåld, att den utredning som låg till grund för den fällande domen var ofullständig i relevanta avseenden, att det inte finns någon vetenskaplig konsensus avseende det tidsmässiga sambandet mellan skadetillfälle och uppkomst av symtom och att de tre karaktäristiska symtomen för skakvåld inte har påvisats.

19. Rättsliga rådet har i ett yttrande den 9 oktober 2012 anslutit sig till det yttrande som rådet hade hämtat in från P.K., vetenskapligt råd i Socialstyrelsen, docent och överläkare.

20. P.K. har i sitt yttrande till Rättsliga rådet anfört bl.a. följande.

21. Beträffande dödsorsaken anser P.K., liksom J.R., att insugning av främmande material till luftvägarna starkt har bidragit till dödsfallet men att denna insugning sannolikt har varit betingad av hennes hjärnskador, som således är den dominerande bakomliggande dödsorsaken. Det är P.K:s uppfattning att det är möjligt att de färska förändringarna i hjärnan och blödningarna i och under hjärnhinnorna hos N.A. har uppkommit till följd av yttre våld mot huvudet, t.ex. i form av skakning, men att avgörande kriterier för en sådan bedömning saknas. P.K. anser emellertid även att det är möjligt att dessa förändringar har uppkommit spontant av annan orsak, som dock inte har kunnat klarläggas. Det faktum att N.A. var för tidigt född med en besvärlig förlossning och sannolikt hade drabbats av blodförgiftning och gulsot kan ha gynnat upp-komsten av blödningarna. Enligt P.K. kan det inte avgöras huruvida det ena uppkomstsättet är mera sannolikt än det andra. Men sannolikheten för ett icke våldsrelaterat uppkomstsätt kan enligt hans bedömning inte anses vara helt obetydlig.

22. Enligt riksåklagaren innebär de sakkunnigutlåtanden som nu åberopas i målet inte att de tidigare bedömningarna framstår som felaktiga, utan mer att den vetenskapliga utvecklingen har manat till större försiktighet vid bedömningen av skador av den sort som är aktuella i målet. Riksåklagaren konstaterar i sin förklaringsskrift i ärendet att det nu har gått närmare fyra år sedan Rättsliga rådet tidigare yttrade sig och att det som lekman är mycket svårt att bedöma hur stabil den vetenskapliga utvecklingen har varit och vad som är en rimlig nivå för att nyhetsvärdet i ett resningsärende ska vara uppfyllt. Den sammanfattande medicinska bedömningen som rådet har ställt sig bakom innebär dock, som riksåklagaren uppfattar det, att den stabila grund på vilken de tidigare domarna vilade idag framstår som mer osäker. Riksåklagaren gör bedömningen att om rådets nya yttrande hade förelegat i hovrätten eller senare i HD hade utgången i målet sannolikt blivit en annan. Detta gäller enligt riksåklagaren särskilt eftersom ansvarsfrågan i målet i det närmaste uteslutande vilar på de medicinska bedömningarna.

23. C.R. har för egen del och för dödsboets förklarat att hon helt förlitar sig på M.V:s och O.F:s utlåtanden samt på Rättsliga rådets tidigare yttrande. Hon har tillagt att det härutöver finns en rad händelser och tillfällen som talar för att N.A:s död varken var oavsiktlig eller en sjukdomsrelaterad händelse.

24. Utgångspunkten är att sedan en brottmålsdom har vunnit laga kraft kan inte frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen tas upp till ny prövning. Resning får dock enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess före-bringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. Enligt tilläggsregeln i andra ledet samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan huruvida den tilltalade har förövat det brott, för vilket han har dömts. I rättspraxis har uttalats att tilläggsregeln bör, med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, ges en restriktiv tilllämpning och i fall av ny bevisning användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivel om den tilltalades skuld till brottet (se t.ex. NJA 1992 s. 625).

25. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som har förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som har framförts i målet är i princip inte att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter inte möjligheten att en systematiskt genomförd sammanställning och sakkunnig granskning av det tidigare åberopade bevismaterialet under särskilda förhållanden – såsom att den har skett i belysning av nya vetenskapliga rön – kan bli att hänföra till sådana omständigheter eller bevis som avses i lagrummet (se NJA 1975 C 125).

26. Som framgår av rättsfallet NJA 2010 s. 295 (se även NJA 1986 s. 666) ska betydelsen av det nya materialet ställas mot den i brottmålet förebringade utredningen. Någon fristående omvärdering av denna utredning ska dock inte göras. Detta hindrar emellertid inte att en ny utredning kan påverka bedöm-ningen av en tidigare beaktad omständighets relevans liksom ett redan prövat bevismedels bevisvärde.

27. Att den tidigare framlagda bevisningen i princip inte ska värderas om, hind-rar inte att styrkan av den bevisning som har lagts till grund för den fällande domen kan vara av intresse. Den nya bevisningen måste bedömas med beaktande av den gamla bevisningens bevisvärde för att det ska kunna avgöras om den har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger. Vad resningsdomstolen har att fråga sig är hur den nya utredningen skulle kunna antas ha inverkat på bedömningarna i brottmålet. (Se NJA 2010 s. 295 p. 15 och 16 och NJA 2011 s. 254 p. 16.)

28. När en part som har fått avslag på en resningsansökan söker resning på nytt står de bedömningar fast som resningsdomstolen har gjort vid prövningen av den tidigare resningsansökan. Vad som ska prövas är om den nya utred-ningen skulle kunna antas ha föranlett ett förändrat ställningstagande om den hade före-bringats i det tidigare resningsärendet. Om det förhåller sig så att det i det tidigare resningsärendet visserligen inte fanns tillräckliga skäl för att bifalla ansökningen, men ett bifall inte var långt borta, kan ett förhållandevis begränsat bevistillskott vara tillräckligt för ett förändrat ställningstagande. Även om utgångspunkten således är att de bedömningar som har gjorts i ett tidigare res-ningsärende ligger fast kan det alltså finnas behov för resnings-domstolen att göra en viss egen bedömning av tidigare resningsutredning. (Se NJA 2010 s. 295 p. 20–22.)

29. Den nya resningsansökningen grundas i huvudsak på sådana vetenskapliga rön som inte förebringades i rättegången. Det är alltså fråga om ny utredning, och den ska då prövas i relation till den tidigare utredningen, såväl den i brott-målet som den i det tidigare resningsärendet.

30. Både tingsrätten och hovrätten fann det bevisat att N.A. hade avlidit till följd av skakvåld. Dessa slutsatser vilade på de medicinska bedöm-ningar angående skadornas uppkomstsätt som hade gjorts av M.V. och – i hovrätten – O.F. Den nya utredning som åberopades i över-klagandet till HD ansågs inte i tillräcklig grad kunna förringa betydelsen av denna bevisning.

31. I det första resningsärendet tillkom, som har framgått, ytterligare utredning som talade för att de slutsatser som den fällande domen vilade på kunde ifrågasättas. Utlåtandet från Rättsliga rådet, i vilket bedömningen gjordes att N.A:s skador hade orsakats av skakning, ledde dock till att inte heller denna utredning räckte för resning i målet.

32. Nu har det emellertid tillkommit två nya sakkunnigutlåtanden som också talar för att N.A. kan ha avlidit av andra orsaker än skakvåld. Så har W.S. uttalat att det inte finns några fynd som stöder teorin att den mest sannolika orsaken till N.A:s död är skakvåld. Och J.R. har uttalat att det vid utredningen inte har kommit fram något som skulle tala för att N.A. utsattes för våld innan hon dog. Vidare har, som framgått, Rättsliga rådet anslutit sig till P.K:s utlåtande, som innebär att det inte kan avgöras huruvida den ena dödsorsaken är mera sannolik än den andra samtidigt som sannolikheten för ett icke våldsrelaterat uppkomstsätt inte kan anses vara helt obetydlig.

33. Om den i detta resningsärende ingivna utredningen hade lagts fram i det förra resningsärendet måste det antas att det hade lett till bedömningen att hovrättens dom i brottmålet skulle resas på den grunden att utgången i hovrätten sannolikt skulle ha blivit en annan än den som hovrättens dom innefattar, om den sammantagna nya utredningen hade förebringats där. E.H:s resningsansökan ska därför beviljas i fråga om ansvar samt beträffande skadestånd till C.R. och till dödsboet efter N.A. Målet ska i dessa delar åter tas upp av hovrätten.