NJA 2013 not 29

1. Målet i HD gäller frågan om det vid Marknadsdomstolens handläggning har förekommit domvilla på grund av grovt rättegångsfel. Vidare är frågan om resning ska beviljas på grund av att den nya bevisningen, om den hade åberopats där, sannolikt skulle ha lett till att prövningen av ansökan om återupptagande fått en annan utgång, eller på grund av att det vid Marknadsdomstolens handläggning har skett uppenbart oriktig rättstillämpning.

2. Målet i Marknadsdomstolen avsåg skadeståndsansvar för vilseledande och otillbörlig marknadsföring enligt 8, 14 och 37 §§marknadsföringslagen (2008:486) samt 8 § marknadsföringslagen (1995:450). I ett sådant mål tillämpas vid handläggningen bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten (59 § 2 st. 2008 års marknadsföringslag). När målet har överklagats till Marknadsdomstolen tillämpas där bestämmelserna i 50 kap. RB om handläggning i hovrätt (60 §).

3. Enligt 50 kap. 21 § 1 st. RB förfaller ett överklagande om klaganden uteblir från sammanträde för huvudförhandling. Har överklagandet förfallit ska målet på ansökan av klaganden återupptas, om klaganden för sin utevaro hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid (22 § 1 st.).

4. Enligt 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB ska en dom som har vunnit laga kraft undanröjas, om det i rättegången har förekommit något grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Enligt 4 § tillämpas 1 § även när det gäller rättens beslut.

5. Marknadsdomstolen har vid förhandlingen den 19 mars 2013 prövat om Taxiåkeriet och H.M. hade laga förfall för sin utevaro. Marknadsdomstolen har grundat sin bedömning på ett läkarintyg daterat den 4 mars som klagandena hade kommit in med. Att under sådana förhållanden inte skjuta upp utdömande av påföljden, utan i stället besluta att överklagandet ska förfalla och avskriva målet, utgör inte rättegångsfel (jfr 32 kap. 6 § RB och NJA 2002 s. 32). Det har inte heller i övrigt framkommit något som kan anses utgöra grovt rättegångsfel.

6. Med hänsyn till det anförda ska klagan över domvilla avslås.

7. Enligt 58 kap. 1 § 1 st. 3 RB får sedan en dom i ett tvistemål har vunnit laga kraft resning beviljas, om part åberopar någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebragts och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Enligt paragrafens andra stycke får resning på grund av ny bevisning beviljas endast om parten gör sannolikt att han eller hon inte vid den domstol som har meddelat domen eller genom fullföljd från denna har kunnat åberopa omständigheten eller beviset, eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

8. Resning får också meddelas om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag (58 kap. 1 § 1 st. 4 RB).

9. Enligt 58 kap. 10 § RB har vad som är föreskrivet i 1 § om dom motsvarande tillämpning beträffande rättens beslut.

10. Av 32 kap. 8 § RB framgår att laga förfall föreligger bl.a. då någon genom sjukdom eller annan omständighet som rätten finner utgöra giltig ursäkt har hindrats att fullgöra vad som ålegat honom. Parten har bevisbördan för sitt påstående om laga förfall och det ankommer på parten att göra sannolikt att han eller hon hade laga förfall (jfr 32 kap. 6 §). Enligt fast praxis ska ett påstående om sjukdom normalt stödjas av ett läkarintyg, och om det i intyget anges en diagnos varav framgår att inställelse inte kan ske, eller åtminstone inte skäligen kan begäras, bör detta i regel godtas som tillräcklig bevisning (se bl.a. NJA 1999 s. 715). Ett läkarintyg kan under vissa förhållanden vara tillräckligt bevis för laga förfall även om det inte uttryckligen anges i läkarintyget att den enskilde inte kan inställa sig till förhandling (NJA 2009 N 22).

11. Den utredning som gavs in i Marknadsdomstolen utgörs av ett läkarintyg den 4 mars avsett för Försäkringskassan och ett läkarintyg den 21 mars avsett att företes vid domstol. Marknadsdomstolen har bedömt att H.M. med de angivna intygen inte har gjort sannolikt att han hade laga förfall.

12. I HD har åberopats bl.a. ett intyg utfärdat av en sjuksköterska den 24 juni och som grundar sig på tre personliga kontakter mellan sjuksköterskan och H.M. den 8, 16 och 23 mars. Intyget innehåller inte något uttryckligt ställningstagande avseende H.M:s möjlighet att delta i rättegång. Det framgår inte heller i övrigt av intyget att det är avsett visas upp vid domstol vilket försvårar bedömningen av slutsatserna. Vidare saknas uppgifter bl.a. om vilka undersökningar och journalhandlingar som ligger till grund för bedömningen. De nu angivna omständigheterna inverkar på värdet av intyget. Den övriga bevisning som har getts in i HD består bl.a. av viss dokumentation av en gastroskopiundersökning den 13 maj som inte kan anses ha särskilt stort värde beträffande bedömningen av H.M:s hälsotillstånd den 19 mars.

13. Vid en sammantagen bedömning av den utredning som har getts in i HD kan de nya uppgifterna inte tillmätas sådan betydelse att det framstår som sannolikt att dessa, om resning beviljas, skulle leda till en annan utgång. Det saknas vid denna bedömning anledning att ta ställning till om bestämmelsen i 58 kap. 1 § 2 st. RB skulle hindra ett bifall till resningsansökan.

14. Med hänsyn till det anförda ska resning inte beviljas på grund av ny bevisning.

15. Taxiåkeriet och H.M. har inte heller visat någon omständighet som kan föranleda resning enligt bestämmelsen om uppenbart oriktig rättstillämpning (58 kap. 1 § 1 st. 4 RB) eller enligt någon annan bestämmelse.

16. Taxiåkeriet och H.M. har inte visat någon omständighet som utgör domvilla eller som föranleder resning. Klagan över domvilla och ansökan om resning ska därför avslås.