NJA 2013 s. 397
Några gymnasieelever har i skolans lokaler bundit en annan elev med tejp till händer och fötter så att han inte har kunnat röra sig. De har därefter bl.a. duschat och flera gånger knuffat omkull honom och sedan släpat runt honom i skolans allmänna utrymmen. Detta har orsakat en lindrig kroppsskada och en övergående smärta. Hela händelseförloppet har bedömts som ofredande och inte som misshandel. Att eleven uttalade att han var med på att tejpas och duschas har inte lett till frikännande av de tilltalade som hade uppsåt till att samtycket inte var frivilligt eller allvarligt menat.
Uppsala tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Uppsala tingsrätt mot L.A., född 1994, J.H., C.J., född 1994, O.N., född 1995, R.S., född 1995, och K.V., född 1995, för misshandel med följande gärningspåståenden.
L.A., J.H., C.J., O.N., R.S. och K.V. har tillsammans och i samverkan, i december 2011 på Westerlundska gymnasiet i Enköping uppsåtligen tillfogat P.L. smärta och övergående rodnad genom att tejpa honom med silver- och eltejp och därefter knuffa in honom i duschen, som stod på. Därefter har P.L. tejpats ytterligare varefter han våt och tejpad fått hoppa och stundtals burits utomhus och inom skolan. Han har vid ett flertal tillfällen fällts omkull och har till följd av att han varit tejpad varit oförmögen att ta emot sig. P.L. har därefter släpats vid fötterna genom skolan och in på en toalett.
P.L. har tillfogats smärta i överkroppen när han knuffats in i duschen, i fötterna då han fått hoppa utomhus utan skor, i knäna då han knuffats handlöst till golvet och i skuldrorna när han dragits över golvet. Rodnad har uppstått på halsen där han varit tejpad.
Lagrum: 3 kap. 5 § BrB, 4 kap. 7 § BrB.
L.A. åtalades också tillsammans med en kamrat för snatteri på Coop Forum i Vällingby den 24 mars 2012.
C.J. åtalades för snatteri på Coop Forum i Enköping den 28 maj 2012.
K.V. åtalades för häleri avseende en stulen mobiltelefon i Enköping den 24 augusti 2011.
Domskäl
Tingsrätten (nämndemännen Sara Friman, Hanne Bothén och Helene Cranser) anförde följande i dom den 25 oktober 2012.
Domskäl
Åklagaren har uppgett att det yrkas ansvar för misshandel, inte för ofredande eftersom detta bör konsumeras av misshandeln.
P.L. har yrkat skadestånd av de tilltalade solidariskt med 18 000 kr avseende kränkning, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 9 december 2011 till dess full betalning sker.
De tilltalade har var och en förnekat gärningen.
Grunden till deras förnekande är att P.L. samtyckt till att bli behandlad på det sätt som skett. De har bestritt det enskilda anspråket och inget belopp har vitsordats.
Förhör har hållits med målsäganden P.L. och dennes mamma S.L. Åklagaren har åberopat vittnesförhör med skolsköterskan M.B., läraren A.M. samt med biträdande rektorn U.B. De tilltalade har hörts. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat den film de tilltalade har tagit i samband med händelsen.
Följande har framkommit.
Den aktuella händelsen har ägt rum på Westerlundska skolan i Enköping. Samtliga inblandade, utom C.J., var elever på skolan och de gick årskurs ett på fordonsprogrammet. P.L. hade börjat i klassen en bit in på terminen. Det har framkommit att klassen var mycket stökig och att det språkbruk som rådde var kryddat med könsord och svordomar.
P.L. har berättat att han har känt sig utsatt av de tilltalade under hösten. Han har blivit kallad bög, bögdjävel m.m. och han har känt sig hotad, även om det inte förekommit några konkreta hot. Han har även vid ett tillfälle varit i bråk med J.H.
P.L. har under hösten blivit tillsammans med en flicka och det har kommit till de tilltalades kännedom. De har frågat P.L. om han har haft sex med henne, vilket denne inte har haft. Då har de ingått ett ”vad” där P.L. ska ha gått med på att om han inte haft sex med henne innan jullovet, så ska de andra binda honom med eltejp runt kroppen och duscha honom. De tilltalade har även uppgett att det i vadet ingick att P.L. skulle dras runt i skolans korridorer, men det har inte denne uppfattat.
Några dagar innan lucia har P.L. förstått att det var på gång att vadet skulle verkställas och han tog med sig ombyte till skolan. Han har därefter blivit bunden och inknuffad i en dusch och sedan släpad runt genom skolan. De tilltalade har filmat det hela med mobiltelefon och avsikten har varit att lägga upp filmen på Youtube. Ett stort antal personer, däribland flera lärare och övrig personal, har sett vad som hänt men de har inte ingripit. Skolsköterskan M.B. har sett vad som skett och förklarat för de tilltalade att det inte var acceptabelt det de höll på med och det hela har avbrutits. Hon har tagit in P.L. på sitt mottagningsrum och de har sedan gått till rektorn.
P.L. har under hela det händelseförlopp som redogjorts för ovan uppgett att han varit med på det som skett. Han har med andra ord samtyckt. Detta har han även sagt till de lärare som sett vad som skett, till skolsköterskan och till rektor. Han har därefter uppgett till sin mamma och sedan till rektorn i samtal att han inte alls samtyckt till det hela och att han känt sig tvingad till detta.
De hörda har därutöver berättat i huvudsak följande.
- - -
Tingsrättens bedömning
Genom den åberopade bevisningen i form av den videofilm som spelats upp, har tingsrätten fått en god bild av vad som hänt. De tilltalade har även i stort vitsordat vad åklagaren lagt dem till last.
P.L. har inte åsamkats några allvarligare fysiska skador av det som skett. Han har fått rodnader kring hals och händer men rodnaden har försvunnit ganska snart. Han har själv uppgett att han fått en rodnad på ryggen och att denna satt i under några dagar. Han har även berättat om den smärta han känt när han knuffats in i duschen, när han tvingats gå barfota och när han släpats på marken. Dessa skador och de smärthändelser han omtalar, är var för sig inte så allvarliga, men situationen bör ses som en helhet. Skeendet har varit utdraget och fyllt av förnedrande moment, vilket enligt tingsrättens mening sammantaget innebär att den åtalade gärningen bör bedömas som misshandel av normalgraden.
Frågan är då om det samtycke som P.L. vid ett flertal tillfällen ostridigt har lämnat ska innebära att de tilltalade ska frias från ansvar.
I 24 kap. 7 § BrB finns regeln om ansvarsbefriande samtycke. En gärning som någon begår med samtycke från den som gärningen riktas mot utgör brott endast om gärningen med hänsyn till den skada, kränkning eller faran som den medför, dess syfte och övriga omständigheter är oförsvarlig.
För att ett giltigt samtycke med ansvarsbefriande verkan ska föreligga, måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Samtycket måste vara frivilligt och givet utan att vare sig fysiskt eller psykiskt tvång förelegat. Det måste vidare ha givits med full insikt om relevanta förhållanden. Vidare måste samtycket vara allvarligt menat. Ett samtycke som lämnats på skämt utesluter inte ansvar.
Ett samtycke medför i regel inte ansvarsfrihet när fråga är om misshandel av normalgraden. Det kan dock medföra att straffvärdet för gärningen minskar (se prop. 1993/93:130 s. 38 f.).
P.L. har uppgett att hans samtycke inte var allvarligt menat eller frivilligt. Den uppgiften får godtas. Frågan är då hur de tilltalade uppfattat det samtycke denne lämnat.
P.L. har uppgett att han redan innan händelsen var utsatt för en mängd verbala kränkningar av de tilltalade och att han även kände sig hotad av dem, även om något konkret i denna del inte inträffat, förutom det bråk han hade med J.H. Att P.L. haft en utsatt situation under hösten bekräftas av de uppgifter skolsköterskan och rektorn lämnat. Det kan heller inte ha varit obekant för de inblandade att så varit fallet. De tilltalades inställning; att de inte insåg att P.L:s samtycke inte var allvarligt menat, måste därför sättas i fråga och tingsrätten menar att de med hänsyn till vad som framkommit måste ha förstått att han inte frivilligt lämnade samtycket. Det har då inte varit försvarligt av dem att tillfoga P.L. skada på det sätt som skedde. Samtliga tilltalade ska därför dömas för den åtalade gärningen som är att bedöma som misshandel av normalgraden.
Tingsrätten anmärker här att även om det varit så att de tilltalade själva roat sig med att binda och utsätta varandra för diverse handlingar, inspirerade av bl.a. TV-programmet Jackass, så ger det inte dem rätt att utsätta andra, som inte vill medverka, för liknande handlingar.
Vid denna utgång i ansvarsdelen ska de tilltalade förpliktas utge skadestånd till P.L. Det yrkade beloppet ligger relativt högt, men tingsrätten finner att beloppet är skäligt med hänsyn till den allvarliga kränkning gärningen inneburit.
Tingsrätten fann åtalen mot L.A. och C.J. för snatteri samt mot K.V. för häleri styrkta genom de tilltalades erkännanden och övrig utredning.
Påföljder
Vid påföljdsbestämningen utgår tingsrätten ifrån att det misshandelsbrott som de tilltalade gjort sig skyldiga till har ett straffvärde på två månaders fängelse för en vuxen person.
K.V. förekommer inte i belastningsregistret. Socialnämnden i Enköpings kommun har inkommit med yttrande enligt 11 § lagen om unga lagöverträdare. I yttrandet anges att K.V. inte har ett särskilt vårdbehov. Han har accepterat att utföra ungdomstjänst.
K.V. ska nu dömas för misshandel och häleri. Han var 16 år vid gärningstillfället. Ungdomstjänst är den påföljd som kan komma i fråga. Timmarnas antal bestämmer tingsrätten till 40.
L.A. fick den 7 mars 2010 en åtalsunderlåtelse avseende snatteri.
Socialnämnden i Enköpings kommun har inkommit med yttrande enligt 11 § lagen om unga lagöverträdare. I yttrandet anges att L.A. inte har ett särskilt vårdbehov. Han har bedömts lämplig och även accepterat att utföra ungdomstjänst.
L.A. ska nu dömas för misshandel och snatteri. Han var 16 år vid gärningstillfället. Ungdomstjänst är den påföljd som kan komma i fråga. Tingsrätten bestämmer antalet timmar till 30.
- - -.
J.H. ska dömas för misshandel. Han var 16 år vid gärningstillfället. Tingsrätten anses att den lämpligaste påföljden är ungdomsvård. Skäl saknas att därjämte döma ut böter.
C.J. förekommer under tre avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes den 14 april 2010 för stöld till ungdomstjänst och den 18 augusti 2010 för skadegörelse till dagsböter.
Frivårdsmyndigheten har inkommit med yttrande. Någon frivårdspåföljd föreslås inte. C.J. har bedömts lämplig att utföra samhällstjänst.
C.J. ska dömas för misshandel och snatteri. Han var 17 år vid gärningstillfället. Påföljden kan i hans fall bestämmas till villkorlig dom. Den ska även förenas med samhällstjänst i 50 timmar, motsvarande en månads fängelse.
O.N. förekommer under tre avsnitt i belastningsregistret och han har vid tre tillfällen dömts till ungdomsvård. Den 9 mars 2011 dömdes han för misshandel, den 12 september 2011 för försök till utpressning och narkotikabrott och den 21 januari 2012 dömdes han för narkotikabrott.
Socialförvaltningen i Enköpings kommun har inkommit med yttrande enligt 11 § lagen om unga lagöverträdare. I yttrandet anges att O.N. har ett särskilt vårdbehov och att han, om han döms för brottet, bör dömas till ungdomsvård i enlighet med ett upprättat ungdomskontrakt. O.N. har accepterat kontraktet. Han har inte accepterat att utföra ungdomstjänst.
O.N. ska nu dömas för misshandel. Han var 16 år vid gärningstillfället. Tingsrätten menar att den föreslagna ungdomsvården är den lämpligaste påföljden för O.N. Han ska även, främst med hänsyn till att han återfallit i likartad brottslighet, dömas till dagsböter.
R.S. förekommer inte i belastningsregistret. Socialförvaltningen i Enköpings kommun har inkommit med yttrande enligt 11 § lagen om unga lagöverträdare. I yttrandet anges att R.S. inte har ett särskilt vårdbehov. Han har bedömts lämplig att utföra ungdomstjänst och han har accepterat att utföra detta.
R.S. ska nu dömas för misshandel. Han var 16 år vid gärningstillfället. Den lämpligaste påföljden är ungdomstjänst. Påföljden bestäms till 30 timmar.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde
- L.A. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB och för snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB till ungdomstjänst 30 timmar.
- J.H. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB till ungdomsvård med särskild föreskrift: J.H. ska genomgå det ungdomskontrakt som framgår av domsbilaga 1 (här utesluten),
- C.J. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB och för snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar (om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 1 månad ha dömts ut),
- O.N. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB till ungdomsvård med särskild föreskrift: O.N. ska genomgå det ungdomskontrakt som framgår av domsbilaga 2 (här utesluten), samt dagsböter 60 å 50 kr,
- R.S. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB till ungdomstjänst 30 timmar, samt
- K.V. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB och häleri enligt 9 kap. 6 § 1 st. 1 p. BrB till ungdomstjänst 40 timmar.
Tingsrätten förpliktade L.A., J.H., C.J., O.N., R.S. och K.V. solidariskt att utge skadestånd till P.L. med 18 000 kr jämte ränta.
Ordföranden, rådmannen Nils Pålbrant, var skiljaktig vad gällde bedömningen av åtalet för misshandel i stämningsansökningen daterad den 14 juni 2012.
Jag delar majoritetens bedömning att målsäganden P.L. är trovärdig. Hans berättelse om att han egentligen inte samtyckt till att tejpas m.m. finner jag ingen anledning att sätta i fråga.
Jag delar även majoritetens bedömning att fråga är om misshandel av normalgraden. Enligt min uppfattning är inte förarbeten och doktrin glasklara över om ett samtycke i och för sig skulle kunna ges i en situation som denna. De tilltalade har gjort gällande att många ungdomar, däribland de själva, roar sig på ett sätt som vuxenvärlden har svårt att förstå, inspirerade av olika filmer och TV-program. De har även hävdat att de utsatts för liknande saker och att de själva skulle kunna tänka sig att utstå en liknande behandling som P.L. utsattes för. Min bedömning är att ett samtycke i en sådan situation varom nu är i fråga i och för skulle kunna ges, varför det helt avgörande är om de tilltalade har förstått att samtycket inte var allvarligt menat, dvs. om de i denna del haft uppsåt.
P.L. har påstått att han varit utsatt av de tilltalade redan innan händelsen och han har angett en speciell händelse då han ska ha bråkat med J.H. I övrigt ska han ha utsatts för verbala kränkningar men inte i övrigt utsatts för hot. Hans påstående om att han känt sig rädd och hotad av de tilltalade finner tingsrätten i och för sig trovärdigt. Han synes dock ha hållit detta förhållande för sig själv, även om M.B. förefaller ha varit medveten om dennes problem. Hans berättelse i denna del får således inte särskilt mycket stöd av den övriga bevisningen.
P.L. har sedan, vilket är ostridigt, vid ett flertal tillfällen på olika sätt samtyckt till det som sedan skedde. Detta har gjorts innan, under och efter händelsen. Samtycket har getts till såväl de tilltalade som till skolsköterskan och rektor efteråt. Vid sådant förhållande menar tingsrätten att de tilltalades uppgifter om att de inte insåg att samtycket inte var allvarligt menat inte kan lämnas utan avseende. Åtalet för misshandel ska därför lämnas utan bifall.
Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoritetens bedömning.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle skärpa de utdömda påföljderna.
L.A., J.H., C.J., O.N., R.S. och K.V. överklagade och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för misshandel och skadeståndsyrkandet. O.N. yrkade i vart fall att påföljden skulle bestämmas till ungdomsvård i förening med ungdomstjänst.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
Domskäl
Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Christine Möller, hovrättsråden Birgitta Bylund Uddenfeldt, referent, och Catrine Björkman samt två nämndemän) anförde följande i dom den 10 december 2012.
Hovrättens domskäl
I enlighet med tingsrättens i de delarna inte överklagade dom ska C.J. dömas för snatteri, K.V. för häleri och L.A. för snatteri.
Beträffande åtalet för misshandel är utredningen densamma som vid tingsrätten och hovrätten finner det, lika med tingsrätten, utrett att P.L. har utsatts för den gärning som åklagaren gjort gällande. Hovrätten har uppfattat att P.L. under den senare delen av förhöret med honom tagit tillbaka uppgiften om att K.V. tejpade honom. Genom P.L:s uppgifter är det emellertid styrkt att K.V. filmade händelseförloppet och dirigerade hur de andra skulle tejpa honom. K.V. har därmed varit delaktig på ett sådant sätt att han är att anse som gärningsman. Samtliga tilltalade har alltså agerat tillsammans och i samverkan. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att gärningen ska bedömas som misshandel av normalgraden.
Frågan i målet är även i hovrätten om det samtycke som P.L. lämnat ska medföra att gärningen inte utgör brott. Med hänsyn till den skada, kränkning och fara som gärningen medfört och med hänsyn till dess syfte måste gärningen enligt hovrättens mening anses oförsvarlig. Alldeles oavsett om P.L:s samtycke var frivilligt och allvarligt menat kan det därför inte ha någon ansvarsbefriande verkan för de tilltalade. Tingsrättens dom i fråga om skuld ska därmed inte ändras.
När det gäller frågan om påföljd för O.N. konstaterar hovrätten att socialförvaltningen i sitt yttrande den 16 maj 2012 bedömt att han då inte var lämplig för ungdomstjänst. Även om det av ett kompletterande yttrande den 9 oktober 2012 framgår att O.N:s situation i vissa avseenden förändrats finner hovrätten inte skäl att göra någon annan bedömning i påföljdsfrågan än den tingsrätten gjort.
Inte heller när det gäller övriga tilltalade gör hovrätten någon annan bedömning i fråga om påföljd än den tingsrätten gjort. Hovrätten har därvid noterat att K.V., efter tingsrättens dom, den 1 november 2012 dömts för stöld och skadegörelse till ungdomstjänst.
Hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om skadestånd.
Sammanfattningsvis ska tingsrättens dom inte ändras.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Var och en av L.A., C.J., O.N., R.S. och K.V. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för misshandel eller ofredande och befria honom från skyldighet att betala skadestånd till P.L.
Riksåklagaren och P.L. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Riksåklagaren justerade åtalet i HD så att det fick följande lydelse (ändringarna har kursiverats här).
Misshandel, ofredande
LA, C.J., O.N., R.S. och K.V. har tillsammans och i samverkan, i december 2011 på Westerlundska gymnasiet i Enköping uppsåtligen tillfogat P.L. smärta och övergående rodnad samt försatt honom i vanmakt genom att tejpa honom med silver- och eltejp och därefter knuffa in honom i duschen som stod på. Därefter har P.L. tejpats ytterligare varefter han våt och tejpad fått hoppa och stundtals burits utomhus och inom skolan. Han har vid ett flertal tillfällen fällts omkull och har till följd av att han varit tejpad, varit oförmögen att ta emot sig. P.L. har därefter släpats vid fötterna genom skolan och in på en toalett. De tilltalade har filmat händelseförloppet.
P.L. har tillfogats smärta i överkroppen när han knuffats in i duschen, i fötterna då han fått hoppa utomhus utan skor, i knäna då han knuffats handlöst till golvet och i skuldrorna när han dragits över golvet. Rodnad har uppstått på halsen där han varit tejpad. Genom tejpningen har P.L. också försatts i vanmakt.
Lagrum: 3 kap. 5 § och 4 kap. 7 § BrB.
Riksåklagaren påstod att den rodnad som hade uppstått på P.L. genom gärningen utgjorde en kroppsskada.
Riksåklagaren gjorde beträffande K.V. i andra hand gällande att han skulle dömas för medhjälp till misshandel enligt 3 kap. 5 § och 23 kap. 4 § BrB enligt följande.
K.V. har främjat de övrigas misshandelsgärning genom att med sin närvaro styrka de övriga i deras uppsåt samt genom att filma händelseförloppet och dirigera hur de övriga skulle tejpa P.L.
K.V. förklarade även beträffande denna påstådda gärning att det saknades förutsättningar att fälla honom till ansvar.
Riksåklagaren uttalade att ansvar inte yrkades enligt någon annan straffbestämmelse än de som hade angetts i åtalet, dvs. misshandel och ofredande.
De tilltalade hävdade alla att P.L. samtyckte till det som de gjorde med honom eller, i vart fall, att de trodde att han samtyckte. Enligt deras uppfattning hade de därmed inte gjort sig skyldiga till brott och var inte heller skyldiga att betala skadestånd till P.L.
Ingen av de tilltalade godtog det yrkade skadeståndsbeloppet som skäligt i och för sig. De accepterade dock alla den yrkade räntan.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Marianne Lundius, Gudmund Toijer, Lena Moore, Agneta Bäcklund och Martin Borgeke, referent) meddelade den 28 maj 2013 följande dom.
Domskäl
De brott som inte har överklagats i skuldfrågan
I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom har L.A. och C.J. gjort sig skyldiga till snatteri och K.V. till häleri.
Vad som har kommit fram om händelsen
Alla de inblandade utom C.J. gick i samma klass i årskurs 1 på fordonsprogrammet. P.L. hade börjat ett par veckor senare än de andra. Det var mycket stökigt i klassen. Språket som klasskamraterna använde var fullt av svordomar och könsord. P.L. hade känt sig utsatt av de andra eleverna. Under hösten hade P.L. blivit tillsammans med en flicka. Någon av de tilltalade kom då på idén att de skulle ingå ett ”vad” med P.L. Enligt detta ”vad” skulle P.L. tejpas och duschas om han inte hade sex med flickvännen före jullovet. Själva händelsen gick till på det sätt som anges i gärningsbeskrivningen. Händelseförloppet avbröts när skolsköterskan ingrep. De skador som P.L. fick och den smärta som han kände stämmer också överens med det som åklagaren har angett i åtalet.
Beträffande de olika tilltalades deltagande i händelserna är det, främst genom vad P.L. har berättat men också genom den inspelade filmen och de tilltalades - inklusive tidigare medtilltalade J.H:s - egna uppgifter, utrett att var och en har gjort följande.
- L.A.: Han deltog i tejpandet och släpade P.L. mot slutet av händelseförloppet.
- C.J.: Han tejpade i det första skedet. Han var med när P.L. knuffades in i duschen och en stund när P.L. släpades genom skolan.
- O.N.: Han sa åt P.L. att ta med klädombyte till skolan den aktuella dagen. Han knuffade in P.L. i duschen. Han släpade också P.L. en bit genom skolan.
- R.S.: Han tejpade och drog P.L. längs golvet, bl.a. över stålkanter. R.S. var mest aktiv.
- K.V.: Han filmade och dirigerade hur de andra skulle göra, bl.a. när det gällde tejpningen.
P.L. uttalade vid flera tillfällen att han samtyckte till det som de tilltalade gjorde. Vid något eller några tillfällen skedde det på uppmaning av någon av de närvarande. Även efter det att händelseförloppet hade avbrutits vidhöll P.L. inför bl.a. skolsköterskan och biträdande rektor att han hade deltagit frivilligt.
P.L. har därefter förklarat att han egentligen inte alls samtyckte till det inträffade. Han har i rättegången berättat följande. De tilltalade hade under hösten dagligen frågat honom om han hade haft sex med sin flickvän. De uppträdde alltid i grupp och det talades om att han skulle få en tvålspruta upptryckt i analöppningen om han inte gick med på tejpningen. Han kände sig hotad när de började tejpa honom. Det var 15-20 personer i rummet och han litade inte på någon. Han trodde att det bara var fråga om att bli tejpad och duschad. Han visste inte att de skulle dra honom på golvet. Han kände sig kränkt och förnedrad när han låg blöt och bunden på golvet och han spelade med för att inte framstå som svag. Hans tanke var att få det hela överstökat och att det skulle ta slut så fort som möjligt.
Frågorna i HD
Frågorna i HD är hur de tilltalades handlande ska bedömas och betydelsen av att P.L. under händelseförloppet sa att han samtyckte till det som skedde.
Reglerna om misshandel och ofredande
För misshandel döms enligt 3 kap. 5 § BrB den som uppsåtligen tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller i något annat sådant tillstånd. Straffskalan är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Den som handgripligen antastar eller genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende annars ofredar annan döms enligt 4 kap. 7 § för ofredande. Straffskalan för det brottet är böter eller fängelse i högst ett år.
Betydelsen av samtycke
Ett handlande som annars skulle utgöra brott kan vara fritt från ansvar, dvs. inte brottsligt, om det sker med samtycke. Enligt 24 kap. 7 § BrB utgör en gärning, som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas, brott endast om gärningen med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter är oförsvarlig. Regeln om samtycke som ansvarsfrihetsgrund infördes år 1994 (se prop. 1993/94:130). Den var avsedd att utgöra en lagreglering av vad som tidigare hade gällt utan lagstöd.
Bestämmelsen i 24 kap. 7 § BrB har i och för sig generell tillämplighet. Dock förhåller det sig så att samtycke i många fall utesluter att en gärning utgör brott redan vid en läsning av den enskilda straffbestämmelsen. Detta gäller vid många förmögenhetsbrott, exempelvis stöld, som förutsätter att det har rört sig om ett tagande som inte har varit lovligt (se 8 kap. 1 §). Vid ofredande gäller att det förhållandet att samtycke har förelegat får tillmätas betydelse vid bedömningen av om gärningen över huvud taget har innefattat ett ofredande; den som samtycker till ett handlande som täcks av bestämmelsen i 4 kap. 7 § kan inte gärna samtidigt sägas ha blivit ofredad genom detta.
Samtyckesregeln i 24 kap. 7 § BrB har alltså i praktiken ett begränsat tillämpningsområde. Främst är den aktuell vid brotten mot liv och hälsa (3 kap.) och vid ärekränkningsbrott (5 kap.) samt i viss mån vid brotten mot frihet och frid (4 kap.), t.ex. vid olaga frihetsberövande.
Vid misshandelsbrott dras gränsen för ansvarsfriande verkan av samtycke vanligen på samma sätt som gränsen mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. Det innebär att det i allmänhet inte är möjligt att med ansvarsfriande verkan samtycka till misshandel av normalgraden. Fall finns dock där gärningen i och för sig är att bedöma som normalgraden av misshandel, men omständigheterna ändå är sådana att samtycke bör medföra ansvarsfrihet. Vid denna bedömning har det betydelse bl.a. om gärningen har ett godtagbart syfte.
Att samtycke kan medföra att även en gärning, som annars hade varit att bedöma som normalgraden av misshandel, inte är otillåten har att göra med att samtyckesregleringen i första hand tar sikte på den kroppsskada som tillfogas den som samtycker. Lagstiftningen bygger på tanken att det inte bör vara möjligt för någon att samtycka till allvarligare kroppsskada, medan att med någons samtycke tillfoga denne smärta normalt inte är straffbart oberoende av vilken smärta som det är fråga om. Samtidigt gäller att bedömningen av om en misshandelsgärning är ringa eller av normalgraden påverkas av också andra faktorer än vilken kroppsskada som har tillfogats, t.ex. graden av smärta som gärningen har lett till. (Jfr a. prop. s. 38 f., 42 f. och 72.)
Gärningarna ska bedömas som ett ofredande
P.L. har tillfogats smärta i handleden när han knuffades in i duschen, i fötterna då han fick hoppa utomhus utan skor, i knäna då han knuffades till golvet och i skuldrorna när han drogs över golvet. Rodnad har uppstått på halsen där han varit tejpad. Det handlande som har ägt rum har alltså inneburit att P.L. har tillfogats lindrig kroppsskada och viss övergående smärta. Härigenom har han blivit utsatt för handlingar som faller under misshandelsbestämmelsen.
Riksåklagaren har påstått att tejpningen har inneburit att P.L. har försatts i vanmakt. Med vanmakt i misshandelsbestämmelsens mening avses praktiskt taget fullständig brist på kroppslig kontroll. Exempel på vanmakt är medvetslöshet, sömn, hypnotiskt tillstånd och total berusning av alkohol eller narkotika. Med vanmakt jämförbara tillstånd är fullständig eller partiell förlamning eller bedövning av kroppen och ”bländning” med tårgas, peppar eller dylikt. (Se Nils Jareborg och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 25.)
Tejpningen av P.L. kan inte anses innebära att han har försatts i vanmakt på sådant vis som förutsätts i misshandelsbestämmelsen. Tejpningen utgör i stället en gärning som har riktat sig mot P.L:s frihet och faller alltså under 4 kap. BrB. Så som riksåklagaren har lagt upp åtalet får tejpningen ses som en gärning som uppfyller brottsrekvisiten för ofredande i 4 kap. 7 §. Detsamma gäller duschningen.
När ett handlande innefattar mer än en straffbelagd gärning uppstår frågan, om domstolen ska döma för ett eller för flera brott. Allt efter omständigheterna får den lösning väljas som framstår som mest följdriktig och rimlig. Ibland bör dömas för två eller flera olika brott. I andra fall bör ett eller flera mindre allvarliga brott konsumeras av den gärning som anses vara huvudbrottet. En princip som brukar upprätthållas är att det ena brottet konsumerar det andra om bestämmelserna har samma kriminalpolitiska grund. I sådana fall bör normalt det strängare straffbudet vara tillämpligt och det mindre allvarliga brottet konsumeras, men vägas in vid bedömningen av brottets allvar. (Se NJA 2012 s. 535 p. 10 och Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 519 ff.)
I det här fallet har de olika momenten ett sådant samband med varandra att det är naturligt att bedöma hela händelseförloppet i ett sammanhang och under en och samma straffbestämmelse. Det centrala i det som skedde var tejpningen, som innebar att P.L. fick sin handlingsfrihet beskuren under hela händelseförloppet. Den ledde till att han kunde knuffas omkull och släpas på det sätt som skedde. Det var tejpning och duschning som ”vadet” gick ut på. Tejpningen och det efterföljande händelseförloppet fick visserligen lindrig kroppsskada (rodnad) och viss övergående smärta till följd. Men både rodnaden och smärtan framstår som obetydliga i sammanhanget och får närmast ses som bieffekter. Sedda för sig kan rodnaden och smärtan inte grunda ansvar för annat än ringa misshandel. Dessa omständigheter sammantagna leder till slutsatsen att hela händelseförloppet bör anses falla under ofredandebestämmelsen. (Jfr Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken En kommentar, BrB 3:5 s. 7.)
Något giltigt samtycke från P.L. fanns inte
Som framgått (se p. 5) har P.L. uppgett att han sa att han var med på tejpningen av det skälet att han ville få det hela överstökat och för att inte andra, ännu värre, händelser skulle inträffa. Det saknas anledning att betvivla denna uppgift. Ett samtycke som är lämnat under sådana former är varken frivilligt eller allvarligt menat och kan därmed inte godtas. Detta innebär att det har varit fråga om ett ofredande av P.L., dvs. om en otillåten gärning.
Kravet på subjektiv täckning
Det råder inte någon tvekan om att de tilltalade hade uppsåt till handlandet som sådant. Men uppsåtet ska täcka också det förhållandet att P.L. inte var med på det. Om gärningsmännen uppfattade det så - eller trodde - att P.L. verkligen samtyckte, saknades uppsåt till ofredande. De tilltalade ska då frikännas på denna grund.
Prövningen av de tilltalades uppsåt till att P.L. inte var med på gärningen
”Vadet” avseende tejpningen var inte konstruerat så att P.L. hade något att vinna på att uppfylla det som enligt ”vadet” låg på honom. Det enda som han kunde uppnå var att tejpningen inte skulle bli av. Både av detta skäl och av det som har kommit fram i övrigt, särskilt om den press som P.L. befann sig under när han var i skolan tillsammans med sina klasskamrater, kan det inte dras någon annan slutsats än att L.A., O.N., R.S. och K.V., som alla gick i samma klass som P.L., insåg att P.L:s samtycke lämnades i en tvångssituation och alltså inte var frivilligt och allvarligt menat. Att L.A., O.N., R.S. och K.V. var medvetna om att P.L. inte ställde upp frivilligt understryks dessutom av att P.L. i samband med filmningen anmodades att säga att han samtyckte samt att det av någon av de närvarande uttalades att ”så går det när man är oskuld”. L.A., O.N., R.S. och K.V. förstod alltså att P.L. inte deltog frivilligt utan att han var pressad att säga att han samtyckte.
Beträffande C.J. får emellertid en annorlunda bedömning göras. C.J. gick inte i samma klass som de andra. Det är inte klarlagt att han hade kännedom om P.L:s situation i klassen. I och för sig ligger det nära till hands att anta att C.J. har anat att P.L. inte egentligen ställde upp frivilligt på tejpningen, trots att P.L. sa att han gjorde det. Någon utredning som talar för att så var fallet finns emellertid inte. Det är därmed inte bevisat att C.J. hade uppsåt till att P.L. inte var med på tejpningen.
L.A., O.N., R.S. och K.V. har varit medgärningsmän
L.A., O.N., R.S. och K.V. ska alltså dömas för ofredande av P.L. medan C.J. ska frikännas. L.A., O.N., R.S. och K.V. har tagit så aktiv del i handlandet att de, fastän de alla inte rent fysiskt har utfört allt som åtalet omfattar, bör bedömas som medgärningsmän. Var och en av dem har alltså gjort sig skyldig till den brottslighet som gärningsbeskrivningen innefattar.
Den samlade brottslighetens straffvärde
Straffvärdet av gärningen motsvarar fängelse tre månader. Vid denna bedömning har HD beaktat P.L:s skyddslösa ställning. HD har också tagit hänsyn till att P.L. saknade möjlighet att värja sig, eftersom han var tejpad till händer och fötter. (Se 29 kap. 2 § 3 BrB.) Till detta kommer att flera personer var inblandade och att det var fråga om ett utdraget skeende i P.L:s skolmiljö, med flera inslag som måste betraktas som kränkande.
Påföljdsbestämningen
Beträffande L.A., R.S. och K.V. ska påföljden bestämmas på det sätt som hovrätten har gjort. L.A. och R.S. ska alltså dömas till 30 timmar ungdomstjänst och K.V. till 40 timmar ungdomstjänst.
För snatteribrottet ska C.J. dömas till böter. Med hänsyn till värdet av det tillgripna, 15 kr, bör påföljden bli penningböter 800 kr.
O.N. har tidigare vid tre tillfällen dömts till ungdomsvård, två gånger år 2011 och en gång år 2012. Domarna har avsett narkotikabrott, försök till utpressning och misshandel. Enligt det senaste yttrandet från socialförvaltningen i Enköpings kommun, som är från oktober 2012, har O.N. under sommaren 2012 fått behandling för sitt narkotikamissbruk, både i hemmet och på ett särskilt behandlingshem. Därefter har behandlingen fortsatt. O.N. hade under hösten en fungerande skolgång. De urinprov som han lämnade visade inte spår av narkotika. Enligt yttrandet hade O.N:s situation förändrats drastiskt sedan maj 2012. Förslaget från socialförvaltningen var därför att påföljden på nytt skulle bestämmas till ungdomsvård. Ungdomskontraktet skulle innebära att O.N. under sex veckor skulle lämna urinprov och under dessa veckor vid minst ett tillfälle i veckan träffa en behandlare för att upprätthålla sin drogfrihet. I HD har O.N. uppgett att han har fullföljt det senaste ungdomskontraktet och att han nu bor i ett familjehem där han trivs bra.
Eftersom O.N. redan har fullföljt ungdomskontraktet bör påföljden stanna vid den som hovrätten har dömt ut, ungdomsvård och, på grund av hans återfall i brott, böter. Med hänsyn till omfattningen av det ungdomskontrakt som O.N. nu har fullföljt finns det dock inte skäl att döma ut mer än 30 dagsböter. Det av hovrätten bestämda bötesstraffet ska alltså sättas ned.
Skadeståndet
Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen ska L.A., O.N., R.S. och K.V. betala skadestånd till P.L. för den kränkning som de har utsatt honom för. Visserligen har kränkningen av P.L. varit betydande. I enlighet med den praxis som råder på området bör skadeståndsbeloppet dock inte bestämmas högre än till 10 000 kr. Det av hovrätten bestämda skadeståndet ska därför sättas ned.
C.J. ska med hänsyn till utgången i ansvarsfrågan inte åläggas skadeståndsskyldighet. Eftersom J.H. inte har överklagat hovrättens dom kan skadeståndsskyldigheten för hans del inte ändras.
Domslut
Domslut
HD ändrar på det sättet hovrättens domslut
- beträffande L.A. att HD
dels bedömer gärningen i december 2011 som ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB,
dels sätter ned det skadestånd som han, solidariskt med J.H., O.N., R.S. och K.V., ska betala till P.L. till 10 000 kr,
- beträffande C.J. att HD
dels frikänner honom från ansvar avseende åtalet för misshandel eller ofredande,
dels bestämmer påföljden för snatteri till penningböter 800 kr,
dels ock ogillar den mot honom förda skadeståndstalan,
- beträffande O.N. att HD
dels bedömer gärningen som ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB,
dels sätter ned antalet dagsböter till 30,
dels ock sätter ned det skadestånd som han, solidariskt med J.H., L.A.,
R.S. och K.V., ska betala till P.L. till 10 000 kr,
- beträffande R.S. att HD
dels bedömer gärningen som ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB,
dels sätter ned det skadestånd som han, solidariskt med J.H., L.A.,
O.N. och K.V., ska betala till P.L. till 10 000 kr och
- beträffande K.V. att HD
dels bedömer gärningen i december 2011 som ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB,
dels sätter ned det skadestånd som han, solidariskt med J.H., L.A., O.N. och R.S., ska betala till P.L. till 10 000 kr.
På skadeståndsbeloppet ska betalas ränta på det sätt som hovrätten har bestämt.
Tillägg
Justitierådet Martin Borgeke tillade för egen del:
I fråga om påföljdsbestämningen avseende L.A., R.S. och K.V. gäller enligt min mening följande.
L.A.
L.A. var ungefär 17 år när han begick brottet mot P.L. L.A:s tidigare brottslighet påverkar inte påföljdsbestämningen nu. Det finns inte heller någon annan omständighet vid sidan av L.A:s ålder som bör påverka en tänkt straffmätning. L.A. har samtyckt till ungdomstjänst och är lämplig för sådan påföljd. Hovrättens påföljdsval för L.A. bör därmed inte ändras. Ett straffmätningsvärde (se om detta begrepp Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 226 ff.) för en vuxen person som motsvarar fängelse tre månader bör för en sjuttonåring normalt leda till ungdomstjänst i 50 timmar. Det snatteribrott som L.A. också har gjort sig skyldig till föranleder enligt praxis för en vuxen person 30 dagsböter. Vid bestämmandet av omfattningen av ungdomstjänsten bör snatteribrottet föranleda att denna utökas med fem timmar och att det sammanlagda antalet timmar ungdomstjänst alltså blir 55. Riksåklagaren har emellertid inte överklagat hovrättens dom. Därmed kan HD enligt 51 kap. 25 § och 55 kap. 15 § RB inte skärpa påföljden för L.A. Den av hovrätten bestämda påföljden, 30 timmar ungdomstjänst, ska därmed stå fast.
R.S.
R.S. var 16 år och tre månader när han begick brottet. Någon omständighet vid sidan av hans ålder som bör påverka en tänkt straffmätning finns inte. Tidigare är R.S. lagförd endast för ”paråkning” på cykel. Han har samtyckt till ungdomstjänst och är lämplig för sådan påföljd. Ett straffmätningsvärde för en vuxen person som motsvarar fängelse tre månader leder enligt praxis för en person som inte är mer än strax över 16 till ungdomstjänst 45 timmar. Riksåklagaren har emellertid inte överklagat hovrättens dom. Därmed kan HD enligt 51 kap. 25 § och 55 kap. 15 § RB inte skärpa påföljden för R.S. Den av hovrätten bestämda påföljden, 30 timmar ungdomstjänst, ska därmed stå fast.
K.V.
Det häleribrott som K.V. har gjort sig skyldig till har ett straffvärde som motsvarar fängelse en månad. Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar därmed fängelse tre månader femton dagar (se NJA 2008 s. 359, särskilt s. 364 f.). Någon omständighet vid sidan av K.V:s ålder som bör påverka en tänkt straffmätning finns inte. K.V. var 16 och ett halvt år när han begick brottet mot P.L. Straffmätningsvärdet för hans del motsvarar därmed fängelse en månad.
Den 1 november 2012 dömdes K.V. för stöld och skadegörelse till ungdomstjänst 35 timmar. Denna påföljd är enligt vad K.V. har uppgett ännu inte verkställd. K.V. är även dömd till dagsböter för snatteri och narkotikabrott. Dessa brott ägde rum före brottet mot P.L., men domen meddelades först i januari 2013, dvs. efter brottet mot P.L.
K.V. har samtyckt till ungdomstjänst och är lämplig för sådan påföljd. Ett straffmätningsvärde för en vuxen person som motsvarar fängelse tre månader femton dagar leder enligt praxis för en person som är 16 och ett halvt år till ungdomstjänst 55 timmar.
Brottet mot P.L. har begåtts efter den tidigare domen på ungdomstjänst medan häleribrottet begicks före den domen. Enligt 34 kap. 8 § BrB ska, om någon som tidigare dömts till ungdomstjänst har begått annat brott innan påföljden har börjat verkställas, den tidigare domen på ungdomstjänst beaktas vid bestämmandet av antalet timmar ungdomstjänst för det nya brottet. Domstolen ska då se till att antalet timmar ungdomstjänst för detta brott inte överstiger det antal timmar som skulle ha bestämts som gemensam påföljd för brotten.
Hur bestämmelsen i 34 kap. 8 § BrB ska tillämpas i olika situationer utvecklas inte närmare i lagförarbetena (se prop. 2005/06:165; se även Borgeke, a.a. s. 518 ff.). Bestämmelsen vilar emellertid på samma grund som 34 kap. 3 § andra stycket som avser motsvarande situation när påföljden är fängelse. Den rättstillämpning som äger rum vid tillämpning av den sistnämnda bestämmelsen kan i stort beskrivas så, att det görs skillnad mellan det fallet att den brottslighet, som påföljd ska bestämmas för, har begåtts före den tidigare domen (nyupptäckta brott) och det fallet att den har begåtts efter den tidigare domen (nya brott). Hänsyn tas också till om brotten i den tidigare domen och de nya eller nyupptäckta brott som påföljd ska bestämmas för har samband med varandra, t.ex. tidsmässigt eller på det sättet, att de avser samma typ av brott. (Se NJA 2009 s. 485 I-III.)
En tillämpning av de principer som har utvecklats i rättspraxis innebär att den tidigare domen på ungdomstjänst i viss mån ska påverka antalet timmar ungdomstjänst som nu ska dömas ut i sänkande riktning. Antalet timmar ungdomstjänst bör av detta skäl sättas ned i förhållande till straffmätningsvärdet och bestämmas till 50. Detta är ett högre antal än hovrätten har dömt ut. Riksåklagaren har emellertid inte överklagat hovrättens dom. Därmed kan HD enligt 51 kap. 25 § och 55 kap. 15 § RB inte skärpa påföljden för K.V. Den av hovrätten bestämda påföljden, 40 timmar ungdomstjänst, ska därmed stå fast.
HD:s dom meddelad: den 28 maj 2013.
Mål nr: B 5689-12.
Lagrum: 4 kap. 7 § och 24 kap. 7 § BrB.
Rättsfall: NJA 2012 s. 535.