NJA 2014 not 7

1. Kungsbacka kommun äger fastigheten Kungsbacka Varla 2:198. Genom ett servitutsavtal från år 1989 uppläts i den fastigheten rätt för ägaren till den angränsande fastigheten Kungsbacka Varla 14:5 att anlägga och behålla en tillfartsväg på Varla 2:198. Inskrivning av servitutet beviljades år 1990. Minilager äger fastigheten Varla 14:5.

2. Lantmäterimyndigheten i Hallands län beslutade den 17 juni 2004 om fastighetsreglering varigenom bl.a. den mark som belastades av servitutet överfördes från Varla 2:198 till fastigheten Kungsbacka Varla 2:384, som ägs av G O P. Minilager behandlades inte som sakägare vid förrättningen.

3. Minilager gav den 19 juni 2012 in en klagan över domvilla till Mark- och miljööverdomstolen och anförde bl.a. följande. Lantmäterimyndigheten beaktade inte det inskrivna servitutet. Underlåtenheten har fått till följd att lantmäterimyndigheten varken har förordnat att servitutet ska fortsätta att gälla i den överförda egendomen eller behandlat ägaren till Varla 14:5 som sakägare vid förrättningen. Minilager hade inte någon möjlighet att tillvarata sin rätt vid förrättningen.

4. Mark- och miljööverdomstolen har avvisat Minilagers klagan över domvilla med hänvisning till att den kommit in för sent.

5. Vid klagan över domvilla avseende en lantmäterimyndighets beslut i fastighetsbildningsmål tillämpas bl.a. 59 kap. l § och 2 § 2 st. RB (se 15 kap. l § FBL (1970:988), 5 kap.

6. Enligt 59 kap. l § 1 st. 2 RB ska en lagakraftvunnen dom efter klagan av den vars rätt domen rör undanröjas på grund av domvilla, bl.a. om domen har getts mot någon som inte har varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet. Enligt 59 kap. 2 § 2 st. ska klagan över domvilla av detta slag ges in inom sex månader från det att klaganden fick kännedom om domen. Det som sägs i bestämmelserna tillämpas även när det gäller rättens beslut.

7. Utgångspunkten för sexmånadersfristen är den dag då klaganden fick kännedom om det avgörande som avses. Klaganden behöver inte ha tagit del av avgörandet för att fristen ska börja löpa. För att domvilloklagan ska ha getts in i rätt

8. Frågan är om omständigheterna är sådana att det framstår som sannolikt att Minilager fick kännedom om lantmäterimyndighetens beslut tidigast den 19 december 2011.

9. Minilager har gjort gällande att bolaget fick kännedom om lantmäterimyndighetens beslut om fastighetsreglering i slutet av december 2011, i samband med att arbete med en tillfartsväg på servitutsområdet påbörjades.

10. Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. År 2003 beslutades en detaljplaneändring i syfte att möjliggöra utvidgning av Varla 2:384 för industriverksamhet. Av detaljplanen i dess nya utformning framgår att man planerar att genom fastighetsreglering överföra den mark som belastas av servitutet från Varla 2:198 till Varla 2:384, och att bebyggelse ska tillåtas ända fram till gränsen för servitutsområdet. Minilager skrev till kommunen inför planändringen och påtalade sitt servitut i Varla 2:198. Bolaget begärde också information i frågan om planändringen skulle påverka servitutet. Fastighetsregleringen skedde i enlighet med planändringen. G O P uppförde år 2008 en kontorsbyggnad på Varla 2:384, i direkt anslutning till servitutsområdet. Minilager sände år 2009 ett brev till Kungsbacka kommun vari anges att bolaget i samband med planering av en eventuell ny väg konstaterat bl.a. att kommunen har sålt Varla 2:198, att den nye ägaren har uppfört en byggnad som gränsar omedelbart till servitutsområdet, vilket kan göra servitutet omöjligt att utnyttja, och att Minilager kräver att kommunen lämnar förslag på uppgörelse så att Minilager görs skadeslöst.

11. Av brevet framgår vidare att Minilager i januari 2008 sammanträffade med företrädare för kommunen och framförde synpunkter på de nämnda förhållandena samt att bolaget då uppfattade att kommunen skulle återkomma med förslag till lösning på problemet eller annan uppgörelse med kommunen. Minilager uppger också i brevet att de vid ett flertal tillfällen vid telefonsamtal påmint kommunens representant om kommunens åtagande. Av utredningen framgår också att kommunen därefter försökte få till stånd en frivillig överenskommelse med G O P för att förhindra att servitutet förlorade sin verkan, men att G O P inte ville medverka härtill.

12. Minilager var alltså medvetet om planändringarna år 2003 och att de kunde få betydelse för servitutet. Kontorsbyggnadens placering gav för Minilager vid handen att den i detaljplanen förutsedda fastighetsregleringen hade genomförts. Att kontorsbyggnaden kom att uppföras alldeles intill servitutsområdet, talade mot att lantmäterimyndigheten hade beslutat om fortsatt giltighet för servitutet. Brevet till Kungsbacka kommun talar i och för sig också för att Minilager hade uppfattat att servitutet inte längre kunde utnyttjas. Med hänsyn till att Minilager genom att utge ersättning till kommunen hade erhållit en servitutsrätt som dessutom var inskriven, kan nämnda omständigheter emellertid inte anses ha någon avgörande betydelse för bedömningen av om det framstår som sannolikt att Minilager fått kännedom om att servitutet hade upphört genom beslutet om fastighetsreglering. Med tanke på servitutsrättens ställning måste det för ägaren av en härskande fastighet framstå som främmande att rätten utan ersättning skulle kunna upphöra genom en fastighetsreglering utan att ägaren ens beretts tillfälle att yttra sig.

13. Till detta kommer emellertid att Minilager redan år 2008 planerade en ny väg på servitutsområdet och i samband därmed sammanträffade med kommunen och diskuterade frågor om servitutets bestånd och om att kontorsbyggnaden hade uppförts samt att bolaget ett år senare återkommit med krav till kommunen om att hållas skadeslös. Redan då fick Minilager löfte om förslag till lösning eller annan uppgörelse med kommunen. Det framstår som mycket osannolikt att Minilager inte i samband med planeringen av vägen och kontakterna med kommunen fått eller skaffat sig kunskap om vad som gällde beträffande servitutet och att bolaget, väl medvetet om risken för att servitutet kunde ha påverkats, under flera år underlåtit att kontrollera hur det förhöll sig.

14. Detta innebär sammantaget att omständigheterna inte är sådana att det framstår som sannolikt att Minilager fick kännedom om lantmäterimyndighetens beslut tidigast den 19 december 2011. Mark- och miljööverdomstolens avvisningsbeslut ska därför fastställas.