NJA 2013 s. 816

Fastigheten Ålstorp 3:7 i Kävlinge kommun ägdes tidigare av I.P. Ett år 1949 ingånget servitutsavtal gav ägaren till grannfastigheten Ålstorp 3:48 rätt att för all framtid begagna sig av utfartsväg över Ålstorp 3:7. Den 15 november 2002 beslutade lantmäterimyndigheten om dels avstyckning från Ålstorp 3:48, dels fastighetsreglering genom vilken avtalsservitutet avseende utfartsvägen omvandlades till ett s.k. officialservitut till förmån för Ålstorp 3:48 och den avstyckade fastigheten Ålstorp 3:73. Enligt lantmäterimyndigheten deltog inte I.P. som sakägare vid förrättningen.

I.P. avled år 2008. Efter arvskifte blev klagandena, som är barn till I.P., lagfarna ägare till Ålstorp 3:7. Den 6 mars 2012 gav de in klagan över domvilla avseende lantmäterimyndighetens beslut. De anförde att I.P. inte hade varit kallad till förrättningen och inte fanns upptagen som sakägare i beslutet. Mark- och miljööverdomstolen har avvisat domvilloklagan eftersom den ansågs ha kommit in för sent.

Vid klagan över domvilla avseende en lantmäterimyndighets beslut i fastighetsbildningsmål tillämpas bl.a. 59 kap. 1 § och 2 § andra stycket RB (se 15 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988), 5 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar och 42 § lagen (1996:242) om domstolsärenden).

Enligt 59 kap. 1 § första stycket 2 RB ska en lagakraftvunnen dom efter klagan av den vars rätt domen rör undanröjas på grund av domvilla om domen har getts mot någon som inte har varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet, eller om någon som inte har varit part i målet lider förfång genom domen. Enligt 59 kap. 2 § andra stycket ska klagan över domvilla av detta slag ges in inom sex månader från det att klaganden fick kännedom om domen.

I.P. var i egenskap av ägare till Ålstorp 3:7 rätteligen sakägare vid lantmäteriförrättningen såvitt den avsåg fastighetsreglering rörande servitut för väg över fastigheten. Hon var därför berörd av lantmäterimyndighetens beslut och skulle ha haft rätt att klaga över domvilla. Hennes talerätt tillkommer numera var och en av klagandena, i egenskap av delägare i Ålstorp 3:7 (jfr NJA 1939 s. 465, NJA 2011 s. 792, NJA 2012 s. 333, Peter Fitger, Rättegångsbalken, suppl. 73, oktober 2012, s. 58:42 och 59:20 samt Thorsten Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 119 f.).

Utgångspunkten för bedömningen av om klagoskriften har getts in inom sexmånadersfristen är den dag då klaganden fick kännedom om det avgörande som avses. Klaganden behöver inte ha tagit del av avgörandet för att fristen ska börja löpa.

På grund av de svårigheter som kan föreligga för en klagande att bevisa när han eller hon första gången fick kunskap om ett avgörande är det tillräckligt att det vid en bedömning av de omständigheter som föreligger framstår som sannolikt att klaganden har fått kännedom om avgörandet inom fristen (jfr NJA 2006 s. 70).

En uppgift från klaganden om när han eller hon fick kännedom om ett avgörande får ofta godtas, om uppgiften inte motsägs av vad motparten har anfört eller av omständigheterna i övrigt. Sådana omständigheter kan vara att det sedan mer än sex månader föreligger för klaganden iakttagbara yttre förhållanden, t.ex. rörande fast egendom, som klart ger vid handen att ett avgörande av det ifrågavarande slaget har fattats (jfr NJA 1939 s. 465).

Klagandena har gjort gällande att de fick kännedom om officialservitutet först i samband med att en av dem, U.J., i januari 2012 var i kontakt med Lantmäteriet i ett annat ärende.

Frågan är om de iakttagbara yttre förhållandena har varit sådana att de tidigare än sex månader innan klagoskriften gavs in klart gav vid handen att ett officialservitut förelåg. H.A. och K.A., ägare till Ålstorp 3:73, har i det hänseendet anfört att de saknar annan utfartsväg än den som löper över Ålstorp 3:7 samt att vägen har använts av dem sedan de år 2003 flyttade till fastigheten, vilket har varit känt för klagandena som regelbundet vistats på Ålstorp 3:7.

I.P. och klagandena har visserligen kunnat iaktta att vägen över Ålstorp 3:7 från år 2003 har använts som utfartsväg också av H.A. och K.A. Detta kunde dock ha sin förklaring i avtalsservitutet från år 1949, som avsåg en väg med i huvudsak samma sträckning som enligt 2002 års officialservitut. Förhållandet kan därför inte anses ha klart gett vid handen att det hade skett en avstyckning och att avtalsservitutet i samband med det hade omvandlats till ett officialservitut till förmån för 3:48 och 3:73.

Mot den angivna bakgrunden och då det inte heller i övrigt har framkommit omständigheter som talar emot klagandenas uppgift om när de fick kännedom om förrättningsbeslutet framstår det som sannolikt att det har skett inom sexmånadersfristen.

Eftersom klagoskriften om domvilla har kommit in till hovrätten inom sex månader från det att klagandena ska anses ha fått kännedom om förrättningsbeslutet, ska Mark- och miljööverdomstolens avvisningsbeslut undanröjas och målet återförvisas till domstolen för fortsatt handläggning.