NJA 2014 s. 212
När ett mål har kommit så långt som till huvudförhandling i hovrätten, ska materiell processledning i praktiken inte behöva tillgripas. Ifall hovrätten under förhandlingen gör bedömningen att en parts talan är oklar i något avseende och därför ställer frågor om detta, ankommer det på rätten att säkerställa att talan sedan har uppfattats korrekt, med beaktande av rättegången i tingsrätten och vad som har förekommit under hovrättens förberedelse av målet.
Lunds tingsrätt
Den 3 augusti 2007 brandskadades en ekonomibyggnad på Häckeberga gård i Genarp. Branden uppkom genom att den tioårige J.J. lekte med tändstickor och tände på en hög med halm eller hö. Gårdens ägare var försäkrad hos Länsförsäkringar Skåne - ömsesidigt, som betalade försäkringsersättning med 4 miljoner kr. J.J. hade en hemförsäkring hos Folksam, som för J.J:s räkning betalade sammanlagt 152 075 kr.
Länsförsäkringar Skåne väckte talan vid Lunds tingsrätt mot J.J. och yrkade att tingsrätten skulle förplikta J.J. att till Länsförsäkringar betala 3 847 925 kr jämte ränta.
J.J. erkände att han var skadeståndsskyldig utan jämkning och medgav att han - sedan hänsyn tagits till redan erlagda 152 075 kr - skulle betala 1 500 000 kr. Han motsatte sig att betala ett högre belopp.
Parterna kunde inte komma överens om vilka principer som skulle tillämpas vid beräkningen av det återstående belopp som J.J. skulle betala genom Folksam. De var ense om att Länsförsäkringar hade betalat 3 847 925 kr för reparationen av den delvis skadade ekonomibyggnaden. Tvisten hade sin grund i ett värderingsutlåtande, som sammanfattningsvis gick ut på att byggnaden vid skadetillfället hade ett återstående värde (dagsvärde) på 1 500 000. Detta värde hade bestämts med utgångspunkt från en beräkning av att en helt ny likvärdig byggnad uppfördes med samma funktion och till lägsta möjliga pris, vilket bedömdes vara 4 700 000 kr. Härefter hade årliga avskrivningar gjorts genom avdrag för ålder och bruk så att det återstående värdet blivit 30 procent av den totala kostnaden för återuppbyggnad. I utlåtandet hade vidare reparationskostnaden beräknats utifrån olika modeller till 3 200 000 kr sedan hänsyn tagits till ett avdrag på 15 procent för värdeökning, vilket motsvarade en total reparationskostnad på omkring 3 800 000 kr.
Tingsrätten (rådmannen Lars Lindblad) fann i dom den 20 april 2011 på anförda skäl att J.J. skulle svara för reparationskostnaden med viss reducering för inbesparing av kostnader för skötsel och underhåll och förpliktade J.J. att till Länsförsäkringar Skåne betala 3 463 132 kr jämte ränta.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
J.J. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge. Han yrkade att hovrätten skulle sätta ned skadeståndet till 1 500 000 kr eller i andra hand till 3 270 736 kr (3 847 925 - 15 procent).
Länsförsäkringar motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sagnert, hovrättsrådet Lars Henriksson, referent, och adjungerade ledamoten Klas Norelius) anförde följande i dom den 27 november 2012.
Parternas talan i hovrätten
Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten med följande förtydliganden.
Parterna har förklarat att de är överens om principen att skadeståndet ska bestämmas till det belopp som är lägst av byggnadens s.k. dagsvärde, marknadsvärde eller reparationskostnad. Länsförsäkringar har emellertid gjort gällande att det i detta fall, eftersom det inte finns någon marknad för den egendom som skadats eller en marknad på vilken en motsvarande egendom kan införskaffas, inte går att ange ett dagsvärde/marknadsvärde och att skadeståndet därför ska bestämmas till reparationskostnaden. Enligt Länsförsäkringar är det poänglöst att med hjälp av mer eller mindre sofistikerade kalkyler försöka konstruera fram ett dagsvärde/marknadsvärde. J.J. har däremot vidhållit sin inställning att det går att beräkna ett dagsvärde och ett marknadsvärde för den skadade byggnaden och att båda de värdena är lägre än reparationskostnaden.
Utredningen i hovrätten
Hovrätten har tagit del av samma muntliga och skriftliga bevisning som tingsrätten. Videouppspelning har därvid skett av förhören vid tingsrätten med P.P. och U.L.
Det har i hovrätten på J.J:s begäran ställts tilläggsfrågor till P.P. och U.L.
Hovrättens domskäl
Det är ostridigt mellan parterna att skadeståndet ska bestämmas till det belopp som är lägst av byggnadens s.k. dagsvärde (återanskaffningsvärdet med avdrag för ålder och bruk), marknadsvärde före branden eller reparationskostnad. Parterna är också överens om att kostnaden för att återuppföra byggnaden, utan något avdrag för ålder och bruk, uppgick till 4 700 000 kr och att reparationskostnaden, utan avdrag för värdeökning, uppgick till 3 847 925 kr.
J.J. har gjort gällande och förbringat bevisning om att det går att bestämma såväl ett dagsvärde som ett marknadsvärde för byggnaden och att detta värde motsvarar 1 500 000 kr. Bevisningen avseende byggnadens dagsvärde utgörs av ett skriftligt värderingsutlåtande av civilingenjören och auktoriserade fastighetsvärderaren U.L. i samarbete med byggnadsingenjören P.P., som har 40 års erfarenhet som fastighetsvärderare. Deras värderingsutlåtande har kvalitetsgranskats av C.M., som är civilingenjör och auktoriserad fastighetsvärderare. P.P. och U.L. har dessutom hörts som vittnen på J.J:s begäran. Det framgår av det skriftliga värderingsutlåtandet och av deras vittnesmål att de vid sin bedömning av dagsvärdet, som de angett till 1 500 000 kr, använt sig av fastighetsdatautdrag, taxeringsuppgifter, ritningar och beskrivningar över den nedbrunna byggnaden, skadeutredningar, kostnadssammanställning, kostnadsberäkningar och marknadsinformation. Av förhören framgår vidare att U.L. inför värderingen besökte och besiktigade fastigheten vid två tillfällen och att han vid det första tillfället träffade fastighetsägaren, som då lämnade information om hur byggnaden såg ut före branden. P.P. och U.L. har berättat att byggnaden, som var från slutet av 1800-talet, var av enkel standard med ett normalt löpande underhåll och att byggnadens golv till största delen bestod av jordgolv. U.L. och P.P. har i sina vittnesförhör berättat att de bedömer även byggnadens marknadsvärde vid tiden för branden till 1 500 000 kr. De har i hovrätten förklarat att deras värdering inte grundar sig på bokföringsmässiga principer.
Mot detta står Länsförsäkringars endast genom sitt ombud framförda uppfattning att det inte är möjligt att bestämma vare sig ett dagsvärde eller ett marknadsvärde för byggnaden. Bolaget har emellertid inte förebringat någon som helst bevisning till stöd för sin ståndpunkt och följaktligen inte ens försökt att därigenom motbevisa eller sätta ifråga den värdering som J.J. åberopat i målet.
Även om det i värderingsutlåtandet angivna dagsvärdet om 1 500 000 kr, jämfört med att kostnaden för ett återuppbyggande uppgick till 4 700 000 kr, möjligen kan förefalla lågt, finner hovrätten att det genom den i målet åberopade bevisningen, som står oemotsagd, får anses visat att byggnadens dagsvärde före branden uppgick till 1 500 000 kr.
Det är ostridigt mellan parterna att skadeståndet ska bestämmas till det belopp som är lägst av byggnadens dagsvärde och reparationskostnaden för att återuppföra densamma. Det skadestånd J.J. ska betala till Länsförsäkringar ska då bestämmas till dagsvärdet 1 500 000 kr och tingsrättens domslut ändras i enlighet med det.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i huvudsaken på så sätt att hovrätten sätter ned det belopp J.J. ska betala till Länsförsäkringar Skåne - ömsesidigt till 1 500 000 kr jämte ränta - - -.
Högsta domstolen
Länsförsäkringar Skåne överklagade och yrkade i första hand att HD skulle undanröja hovrättens dom och visa målet åter till hovrätten för fortsatt behandling. I andra hand yrkade Länsförsäkringar att HD med ändring av hovrättens dom skulle fastställa tingsrättens dom.
J.J. motsatte sig att hovrättens dom undanröjdes eller ändrades.
Efter förordnande av HD avgav hovrätten yttrande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Aspling, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
Länsförsäkringar Skåne, härefter Länsförsäkringar, är berättigade till skadestånd av J.J. då denne som 10-åring tänt på en större stallbyggnad. J.J. var ansvarsförsäkrad hos Folksam. Reparationerna blev omfattande och sakfrågan i målet rör principerna för skadeståndsberäkning.
I hovrättens dom finns angivet att det mellan parterna var ostridigt att skadeståndet skulle bestämmas till det belopp som var lägst av byggnadens s.k. dagsvärde (återanskaffningsvärdet med avdrag för ålder och bruk), marknadsvärdet eller reparationskostnaden. Länsförsäkringar har gjort gällande att parterna inte alls har varit överens på sätt som hovrätten angett, att hovrätten missuppfattat Länsförsäkringars talan och att hovrätten begått ett grovt rättegångsfel. Länsförsäkringar har gjort gällande att hovrättens misstag har lett till att hovrätten inte har tagit ställning till vilken princip för beräknande av skadestånd som ska tillämpas. Till överklagandet har bifogats delar av transkript från ljudfilerna ”Sakframställning” och ”Slutanföranden” som hovrätten vid huvudförhandling spelat in.
Handlingarna i målet, både vid tingsrätten och i hovrätten, ger stöd för den ståndpunkt som Länsförsäkringar har framfört i sitt överklagande till HD. Det enda som avviker från Länsförsäkringars i skrift och på huvudförhandlingen vid tingsrätten angivna talan är det hovrätten noterat i domen. Noteringen skedde till följd av frågor från hovrättens ledamöter vid huvudförhandlingen. I sammanhanget kan även anmärkas att hovrätten i domen noterat att Länsförsäkringar motsatte sig en ändring av tingsrättens dom.
Hovrätten har i sitt yttrande förklarat att ett antal frågor ställdes till parternas ombud under huvudförhandlingen för att klarlägga parternas inställning i olika hänseenden och att hovrätten då uppfattade Länsförsäkringars talan på sätt som noterades i domen.
Materiell processledning
I de fall huvudförhandling har ägt rum ska dom, enligt 17 kap. 2 § RB, grundas på det som förekommit vid huvudförhandlingen. I målet uppkommer frågan om det med anledning av innehållet i Länsförsäkringars talan i målet utöver det som skedde vid huvudförhandlingen ålegat hovrätten att genom materiell processledning vid huvudförhandlingen klarlägga om Länsförsäkringars avsikt var att göra en sådan justering av sin talan som hovrätten noterat. Frågan hur långt domstolarnas processledning bör sträcka sig är omdiskuterad (jfr NJA 1976 s. 289 och NJA 1976 s. 504).
Enligt 42 kap. 8 § andra stycket RB ska rätten, efter målets beskaffenhet, verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt de vill åberopa i målet. Rätten ska enligt samma lagrum och enligt 43 kap. 4 § andra stycket andra meningen genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar och i de uttalanden som görs. Av kommentaren och förarbetena till 42 kap. 8 § framgår att processledning ska ske med hänsyn till det enskilda målet och situationens karaktär. Domaren måste i varje läge där ett behov av processledning kan uppstå noga överväga vad som är förenligt med kravet på en effektiv process kontra kravet på domstolens opartiskhet. (Prop. 1986/87:89 s. 105 och kommentaren till 42 kap. 8 § RB [Zeteo].)
I skyldigheten att verka för att tvistefrågorna blir klarlagda ligger att domstolen ska undersöka i vad mån det föreligger oenighet mellan parterna, inte bara i fråga om yrkanden och rättsfakta, utan även i övrigt när det gäller sakförhållanden av betydelse för avgörandet (kommentaren till 42 kap. 8 § RB [Zeteo]). Av 43 kap. 6 § andra stycket framgår att rätten ska vara uppmärksam i vad mån part lämnar uppgifter som strider mot det som tidigare har anförts eller om parten i övrigt gör motsägelser. Rätten ska då uppmana parten att förklara sig. Enligt Westberg bör det vara tillräckligt att domstolen kan konstatera att det finns en diskrepans mellan yrkandets utformning och relevanta rättsregler eller den grund som åberopas till stöd för yrkandet. (Westberg, Domstolens officialprövning - En civilprocessuell studie i anslutning till RB 17:3 p. 1, 1988, s. 590 och 694.)
När målet kommit så långt som till huvudförhandling ska materiell processledning inte behöva tillgripas. Rätten bör dock ingripa och försöka klarlägga hur det förhåller sig om det är oklart huruvida en under förberedelsen åberopad grund vidhålls vid huvudförhandlingen (kommentaren till 43 kap. 4 § RB [Zeteo]). Reglerna i 50 kap. 12 och 17 §§ rör materiell processledning i hovrätt. Av kommentarerna till lagrummen framgår att reglerna om materiell processledning som gäller för tingsrätt formellt även gäller för hovrätt, men att det sedan målet avancerat till huvudförhandling i hovrätt kan förutsätts att behovet av materiell processledning är tillgodosett (kommentaren till 50 kap. 12 och 17 §§ RB [Zeteo], jfr NJA 1987 s. 450 och Westberg, a.a., s. 635).
I NJA 1985 s. 738 fann HD att en tingsrätt borde ha undersökt om en andrahandsinvändning, som framförts under målets skriftliga förberedelse, vidhölls av svaranden (jfr Westberg, a.a., s. 215 ff.). Annat resultat nådde HD fram till i ett äldre rättsfall, NJA 1959 C 4, där det ansågs att hovrätten inte förbisett sina skyldigheter genom att inte lyfta fram klagandens under skriftväxling framförda synpunkter mot bakgrund av att klagandens där anförda yrkande var uppenbart orimligt (jfr Westberg, a.a., s. 238 ff. och 259 f.).
Rättegångsfel
Genom reglering av rättegångsfel tillhandahålls medel för korrigering av felaktigheter i domstolars handläggning. Bestämmelserna är tillämpliga inom ramen både för det ordinära och det extraordinära rättsmedelsförfarandet. Rättegångsfel kan betecknas som en åtgärd eller en underlåtenhet, varigenom domstol felaktigt åsidosätter eller felaktigt tillämpar en processuell regel. Rättegångsfel kan bl. a. vara att domstolen inte i sak prövar en parts yrkande i hela dess vidd eller att domstolen underlåter att genom materiell processledning klargöra framställt yrkande. (Westberg, a.a., s. 289 ff. och 529 ff.)
Om domstolen väljer den ena lösningen framför den andra i ett konkret fall, finns det sällan grund för påståendet att valet konstituerar rättegångsfel. Domstolen kan då inte sägas ha åsidosatt eller felaktigt tillämpat processledningsreglerna. För att rättegångsfel ska föreligga bör därför krävas att valet av lösning tveklöst kommer i konflikt med bestämmelserna eller framstår som klart olämpligt eller påtagligt oövervägt. (Westberg, a.a., s. 682.)
I NJA 1964 s. 41 missuppfattade rätten en ändring av ett yrkande vilket ledde till att målet inte prövades i hela dess vidd. HD ansåg att grovt rättegångsfel förelegat och att felet kunde antas ha inverkat på målets utgång. Hovrättens dom undanröjdes och målet visades åter till hovrätten för ny handläggning. Vad som är rimligt att anta att part vid förhandling kan avse med ett medgivande har behandlats i NJA 1976 s. 504. Hovrättens dom undanröjdes och målet återförvisades. (Jfr NJA 1973 s. 412.) I NJA 1990 s. 617 ansågs Bostadsdomstolen ha gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel när domstolen begränsade sin prövning till ett visst yrkande utan att klarlägga om visst annat yrkande hade frånfallits. Till saken hörde att det yrkande som prövades var meningslöst om inte båda yrkandena prövades samtidigt.
En hovrätts åtgärd att, utan att klargöra innebörden av en rörande skadeståndsskyldighet förd fastställelsestalan, begränsa sin prövning på visst sätt har ansetts strida mot gällande grundsatser i fråga om skyldighet att utöva materiell processledning och innebära ett sådant rättegångsfel som bör föranleda undanröjande av hovrättens dom (se NJA 1976 s. 289 och jfr NJA 1989 C 156).
Bedömningen i detta fall
Mot bakgrund av den framgång Länsförsäkringar hade med sin i tingsrätten förda talan och bolagets i processen angivna ståndpunkt framstår det som orimligt att Länsförsäkringar avsiktligen justerat sin inställning på sätt som hovrätten noterat. Med anledning härav och speciellt mot bakgrund av Länsförsäkringars slutanförande borde hovrätten ha insett att Länsförsäkringars talan i målet inte var i enlighet med hur hovrätten uppfattade den. Innan hovrätten avslutade förhandlingen borde hovrätten ha klarlagt de missförstånd som uppstått - speciellt då den av hovrätten uppfattade justeringen skett till följd av de frågor som hovrätten genom materiell processledning inledde huvudförhandlingen med.
Hovrättens underlåtenhet att klarlägga Länsförsäkringars inställning får anses utgöra sådant fel som föranleder att målet återförvisas till hovrätten. Genom att, utan att sådant klarläggande skett, lägga justeringen till grund för domen och därmed inte pröva hela målet i sak har hovrätten begått ett fel, som kan antas ha inverkat på målets utgång. På grund av det anförda och då felet inte kan avhjälpas i HD bör hovrättens dom undanröjas och målet visas åter till hovrätten för ny behandling.
Beslut
Med undanröjande av hovrättens dom visar HD målet åter till hovrätten för ny behandling.
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, Agneta Bäcklund och Dag Mattsson, referent) meddelade den 28 mars 2014 följande beslut.
Skäl
Bakgrund
I augusti 2007 vållade J.J. en omfattande brand i en ekonomibyggnad på Häckeberga gård i Genarp. Gården var försäkrad hos Länsförsäkringar Skåne, som betalade ut försäkringsersättning för bl.a. reparationskostnaden. Länsförsäkringar riktade sedan krav mot J.J. som skadeståndsskyldig. Länsförsäkringar och J.J. var inte överens om hur skadeståndet skulle bestämmas. Enligt J.J. skulle ersättningen beräknas utifrån sakens värde, medan Länsförsäkringar ansåg att ersättning i stället skulle utgå för reparationskostnaden (jfr 5 kap. 7 § 1 skadeståndslagen). Länsförsäkringar inledde därför rättegång mot J.J.
Sedan skriftlig förberedelse hade hållits i tingsrätten, då rätten även gjort en sammanställning av parternas talan, avgjordes målet efter huvudförhandling. Vid huvudförhandlingen yrkade Länsförsäkringar att J.J. skulle förpliktas att betala 3 847 925 kr. J.J. medgav att betala 1 500 000 kr men motsatte sig ett högre belopp. Som grund för sin talan åberopade Länsförsäkringar att skadeståndet skulle motsvara reparationskostnaden, vilken uppgick till det yrkade beloppet. J.J. gjorde däremot gällande att skadeståndet skulle beräknas efter ett dagsvärde på byggnaden, i andra hand efter marknadsvärdet; båda dessa värden uppgick enligt honom till 1 500 000 kr. Om reparationskostnaden skulle läggas till grund för bestämmandet av skadeståndet, borde enligt J.J. i vart fall avdrag göras med 15 procent för värdeökning.
Tingsrätten fann att skadeståndet skulle motsvara reparationskostnaden, dock med viss reducering för inbesparade kostnader för underhåll. Tingsrätten förpliktade därför J.J. att betala 3 463 132 kr jämte ränta till Länsförsäkringar.
J.J. överklagade domen och vidhöll i hovrätten inställningen att han inte var skadeståndsskyldig för mer än 1 500 000 kr. I svarsskriften förklarade Länsförsäkringar att bolaget delade tingsrättens bedömning rörande utgångspunkterna för hur skadeståndet skulle bestämmas. Enligt vad som anfördes delade Länsförsäkringar följaktligen inte J.J:s uppfattning att en skadevållare inte är skyldig att betala högre ersättning än en byggnads dagsvärde eller marknadsvärde. Vid huvudförhandlingen yrkade sålunda J.J. att hovrätten skulle sätta ned skadeståndet till 1 500 000 kr, i andra hand till 3 270 736 kr (motsvarande ersättning för reparationskostnad med avdrag med 15 procent för värdeökning). Länsförsäkringar motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Enligt hovrättens dom åberopade parterna vid huvudförhandlingen i hovrätten samma omständigheter till grund för sin talan som de hade gjort vid tingsrätten. I domen antecknades dock att parterna också hade förklarat att de var överens om principen att skadeståndet skulle bestämmas till det belopp som var lägst av byggnadens dagsvärde, marknadsvärde eller reparationskostnad. I början av huvudförhandlingen hade rätten nämligen ställt ett antal frågor för att klarlägga parternas inställning i olika hänseenden och därvid uppfattat ombuden på detta sätt.
Hovrätten fann bevisat att byggnadens dagsvärde före branden uppgick till 1 500 000 kr. Eftersom det enligt hovrätten var ostridigt att skadeståndet skulle bestämmas till det belopp som var lägst av byggnadens dagsvärde och reparationskostnaden, skulle skadeståndet därmed bestämmas till dagsvärdet. Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom så att J.J:s betalningsskyldighet sattes ned till 1 500 000 kr jämte ränta.
I HD har Länsförsäkringar anfört att bolaget inte gjorde något sådant ”förtydligande” av sin talan som antecknades i hovrättens dom, vare sig skriftligen eller muntligen vid huvudförhandlingen. Enligt Länsförsäkringar har hovrätten missuppfattat bolagets talan och sedan lagt denna felaktiga uppfattning till grund för domen, vilket inneburit att rätten inte tagit ställning till om skadeståndet skulle bestämmas utifrån reparationskostnaden eller någon annan princip.
Materiell processledning i hovrätten
Under förberedelsen i hovrätten kan det finnas behov av materiell processledning, t.ex. om det i hovrätten uppkommer nya frågor eller om klagandens ändringsyrkande är oklart (jfr 50 kap. 12 § tredje stycket och 42 kap. 8 § andra stycket RB). När målet däremot har kommit så långt som till huvudförhandling i hovrätten, ska materiell processledning i praktiken inte behöva tillgripas.
Domen ska grundas på vad som har förekommit vid huvudförhandlingen. Om det finns otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs under förhandlingen, måste hovrätten försöka avhjälpa detta genom frågor och påpekanden (se 50 kap. 17 § och 43 kap. 4 § andra stycket RB). Underlåtenhet från rättens sida att skaffa sig nödvändig klarhet om en parts talan kan också i vissa situationer utgöra rättegångsfel (jfr t.ex. NJA 1976 s. 289).
Samtidigt är det emellertid naturligt att den materiella processledningen under huvudförhandlingen i hovrätten görs med betydande försiktighet. Ifall hovrätten under förhandlingen gör bedömningen att en parts talan är oklar i något avseende och därför ställer frågor om detta, ankommer det på rätten att säkerställa att talan sedan har uppfattats korrekt, med beaktande av rättegången i tingsrätten och vad som har förekommit under hovrättens förberedelse av målet.
Bedömningen i detta fall
Den förklaring som hovrätten uppfattade att Länsförsäkringar gjorde vid huvudförhandlingen framstår som oförenlig med hur bolaget annars förde sin talan. Vad som förekom vid förhandlingen ger inte stöd för att bolaget ändå haft den inställning som hovrätten har utgått från.
Hovrätten har sålunda kommit att grunda sin dom på en felaktig uppfattning om Länsförsäkringars talan. Eftersom hovrätten därmed inte prövat bolagets talan i hela dess vidd, har det förekommit ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång och som ska föranleda undanröjande av domen och återförvisning till hovrätten.
Domslut
HD:s avgörande
HD undanröjer hovrättens dom och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.
HD:s beslut meddelat: den 28 mars 2014.
Mål nr: T 113-13.
Lagrum: 42 kap. 8 §, 50 kap. 17 och 28 §§ och 55 kap. 15 § RB.
Rättsfall: NJA 1976 s. 289 och NJA 1987 s. 450.