NJA 1987 s. 450

Motala kommun förvärvade år 1950 stadsägan 4419. På fastigheten fanns ett bostadsarrende, vilket numera innehas av B.T. såsom arrandator.

I beslut d 18 april 1979 antog Motala kommun områdesplan för Offerby- Borenshult. Enligt planen ingår arrendestället i mark avsedd för idrottsplats.

I skrivelse d 24 sept 1979 sade kommunen upp arrendeavtalet till avtalstidens slut d 1 juli 1982 och angav därvid som anledning till uppsägningen att marken behövde tas i anspråk för utbyggnad av idrottsplatsen.

Sedan B.T. hänskjutit tvisten till arrendenämnden i Linköping för prövning, yrkade han bl a att arrendeavtalet skulle förlängas på oförändrade villkor.

Kommunen bestred yrkandet och åberopade till stöd för bestridandet bestämmelserna i 10 kap 5 § 1 st 4 och 5 JB.

Arrendenämnden anförde i beslut d 27 sept 1983 bl a följande: Kommunen åberopar i första hand för sitt bestridande av förlängningsyrkandet bestämmelserna i 10 kap 5 § 1 st 4 JB. - Enligt nämnda stadgande gäller att arrendator har rätt till förlängning av avtalet utom när byggnad på arrendestället inte står i överensstämmelse med gällande plan och jordägaren gör sannolikt att han skall använda marken i enlighet med planen. - Arrendatorn har bestritt att områdesplan utgör sådan plan som omnämns i stadgandet men vitsordat att jordägaren gjort sannolikt att han skall använda marken i enlighet med områdesplanen. - Arrendenämnden anser att områdesplan omfattas av det åberopade stadgandet. På grund härav och då jordägaren gjort sannolikt att marken skall användas i enlighet med planen skall arrendatorns förlängningsyrkande lämnas utan bifall.

B.T. anförde klander mot arrendenämndens beslut hos Linköpings TR. TR:n fann i dom d 15 juni 1984 i likhet med arrendenämnden att områdesplan måste anses omfattad av stadgandet i 10 kap 5 § 1 st 4 JB och att kommunen gjort sannolikt att marken i fråga skulle användas i enlighet med planen. TR:n lämnade därför B.T:s förlängningsyrkande utan bifall.

B.T. fullföljde talan mot TR:ns dom i Göta HovR. I sitt genmäle till HovR:n bestred kommunen B.T:s yrkande och åberopade "i likhet med tidigare under processen" till stöd för sitt bestridande 10 kap 5 § 1 st 4 och 5 JB.

HovR:n avgjorde målet efter huvudförhandling.

HovR:n meddelade dom d 3 okt 1985. I sin dom biföll HovR:n B.T:s förlängningsyrkande och anförde bl a följande. Den av kommunen antagna områdesplanen saknar rättsverkan för enskilda markägare och är därför ej att anse som gällande plan i den mening som avses i 10 kap 5 § 1 st 4 JB. På grund härav och då annan grund för att bryta B.T:s besittningsskydd inte åberopats har B.T. rätt till förlängning av arrendeavtalet för en ny period om fem år räknat fr o m d 1 juli 1982.

Mot HovR:ns dom fick talan ej föras.

Kommunen anförde i HD besvär över domvilla.

B.T. bestred bifall till besvären.

HovR:n avgav efter förordnande av HD yttrande i ärendet.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hedgårdh, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut som, efter en redogörelse för saken i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redovisats ovan, upptog följande: Av det ovan redovisade framgår, att kommunen i sitt genmäle till HovR:n uttryckligen åberopat såväl punkt 4 som punkt 5 av 5 § i 10 kap JB. Varken protokollet från huvudförhandlingen eller HovR:ns aktmaterial i övrigt innehåller något som antyder, att kommunen skulle ha frånfallit den grund som punkt 5 innehåller. I HD har kommunen hävdat, att den vid huvudförhandlingen i HovR:n vidhållit sina i målet åberopade grunder. Anledning saknas att ej sätta tilltro härtill. Något processuellt hinder för HovR:n att uppta grunden till prövning kan ej anses ha förelegat.

HovR:ns prövning borde alltså ha omfattat även punkten 5. Underlåtenheten härutinnan är att anse som ett sådant grovt rättegångsfel som bör föranleda undanröjande av HovR:ns dom.

HD undanröjer HovR:ns dom och återförvisar målet till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Sven Nyman, Vängby, referent, Bengtsson, Jermsten och Nyström) fattade följande slutliga beslut: Kommunen har till stöd för sina domvillobesvär åberopat att HovR:n, trots vad som anförts i genmälet och vad som förekom vid huvudförhandlingen, underlåtit att ta ställning till innehållet i 10 kap 5 § 1 st 5 JB, som innebär att arrendatorn inte har rätt till förlängning, om jordägaren gör sannolikt att marken skall användas för bebyggelse av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller för jordbruk, industri eller annan ekonomisk verksamhet samt intresset för honom att kunna förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende. Kommunen har gjort gällande att HovR:n sålunda inte prövat en av de grunder som kommunen åberopat för sitt bestridande av B.T:s vadetalan och att detta utgjort ett sådant grovt rättegångsfel som i enlighet med bestämmelserna i 59 kap 1 § 5 RB skall föranleda undanröjande av HovR:ns dom.

HovR:n har i sitt yttrande förklarat, att kommunen i genmälet anförde att den till stöd för sitt bestridande åberopade 10 kap 5 § 1 st 4 och 5 JB men att punkten 5 därefter inte berördes och att vid huvudförhandlingen inför HovR:n varken denna grund eller några omständigheter, som skulle kunna medföra att besittningsskyddet bröts på grund av punkten 5, över huvud taget omnämndes.

När huvudförhandling ägt rum, skall enligt 17 kap 2 § RB dom grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen; undantag som finns föreskrivna för fastighetsmål (jfr 11 § lagen om domstolar i fastighetsmål och t ex 16 kap 10 § fastighetsbildningslagen) gäller inte i förevarande sammanhang. Av HovR:ns yttrande framgår, att den grund som HovR:n enligt domvillobesvären underlåtit att pröva inte åberopats av kommunen vid huvudförhandlingen inför HovR:n. Så långt har alltså något rättegångsfel inte förekommit.

Fråga uppkommer emellertid om det med anledning av innehållet i genmälet ålegat HovR:n att genom s k materiell processledning vid huvudförhandlingen klarlägga om kommunen önskade åberopa sådana omständigheter som avses i 10 kap 5 § 1 st 5 JB. Frågan om hur långt domstolarnas processledning bör sträcka sig är omdiskuterad (jfr t ex Ekelöf, Rättegång, femte häftet, 5 uppl 1979 s 36 ff samt NJA 1976 s 289 och 504). Ledning kan i främsta rummet hämtas från bestämmelsen i 42 kap 8 § 2 st RB, enligt vilken rätten vid förberedelse i tvistemål skall verka för att parterna anger allt som de vill åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. När i mål av förevarande art processen nått så långt som till huvudförhandling i HovR är det emellertid naturligt att rätten iakttar en betydande försiktighet vid sin processledning, så att inte tvivel uppstår om rättens oväld. Rena oklarheter måste självfallet undanröjas, men när, såsom enligt HovR:ns yttrande skett i förevarande fall, omständigheter som åberopats tidigare i målet över huvud taget inte förs fram vid huvudförhandlingen kan lämpligheten av att HovR:n påminner om en sådan grund ifrågasättas; inte minst gäller det sagda när fråga är om en part som får förutsättas ha möjlighet att utföra sin talan med erforderlig noggrannhet.

Av det anförda följer att HovR:ns underlåtenhet att efterforska om kommunen åberopade den aktuella grunden i vart fall inte kan anses utgöra grovt rättegångsfel.

HD lämnar därför kommunens domvillobesvär utan bifall.