NJA 2014 s. 954

Instansordningen bygger på en funktionsfördelning som innebär att tyngdpunkten i rättskipningen ligger i första instans (se t.ex. prop. 1992/93:216 s. 28 och prop. 2004/05:131 s. 200 ff.). Den 1 november 2008 trädde den s.k. EMR-reformen i kraft. Huvudsyftet med förändringarna var att reformera och renodla hovrättsprocessen och därigenom anpassa hovrättsförfarandet till dess ställning i instansordningen som en granskande överprövningsinstans (prop. 2004/05:131 s. 82 och 200 ff.). Reformen innebar en rad processuella lagändringar, bl.a. när det gäller bestämmelser om bevisupptagning i hovrätt.

I 35 kap. 13 § RB finns bestämmelser om under vilka förutsättningar ett tidigare upptaget bevis ska tas upp på nytt och om hur rätten ska förfara när det inte behöver ske. I andra stycket anges att om tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp bevisning, behöver den tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse för utredningen. Andra stycket andra meningen reglerar den situationen att om ett bevis kan läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Den sistnämnda bestämmelsen tillkom genom EMR-reformen och syftar till att hovrättens bevisvärdering i högre grad än före reformen ska ske på i stort sett samma material som tingsrätten grundat sin prövning på (a. prop. s. 200).

Av 51 kap. 4 och 9 §§ RB följer bl.a. att klaganden respektive motparten i sitt överklagande ska ange om han eller hon vill att det ska hållas ett förnyat förhör med ett vittne eller annan bevisperson och, i så fall, skälen för det. Vidare ska anges varför ytterligare frågor behöver ställas. Det kan t.ex. vara att vissa uppgifter som lämnats i tingsrätten är oklara och behöver redas ut genom kompletterande frågor eller att ny bevisning eller nya omständigheter gör det nödvändigt med ett nytt förhör. Även bevistemat måste anges. Den part som begär förnyat förhör behöver däremot inte avslöja vilka frågor han eller hon tänker ställa. I förarbetena preciseras tre olika fall där det kan behöva ställas ytterligare frågor. Det första fallet är att en part tillåts åberopa nya omständigheter vars existens blir tvistiga och någon av parterna vill föra bevisning om dessa genom ett nytt förhör med någon som redan hörts vid tingsrätten. En annan situation är att ny bevisning kan göra det nödvändigt med förnyat förhör. Ett tredje fall är när det råder oklarheter om vad ett vittne menat med sin utsaga. Det kan exempelvis vara att vittnet vid förhöret lämnat motstridiga uppgifter om en omständighet av betydelse (a. prop. s. 204 och 234).

Hovrätterna har vid ett presidentmöte enats om några uttalanden kring tillämpningen av vissa bestämmelser som berördes av EMR-reformen, bl.a. regleringen i 35 kap. 13 § andra stycket RB. Som exempel på tydliga fall när tilläggsförhör inte bör komma ifråga anges när part begär att få ställa tilläggsfrågor endast på grund av att parten företrätts av ett annat ombud eller annan försvarare vid förhandlingen vid tingsrätten (bilaga till protokoll från presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010, se SOU 2012:93, del 2, bilaga 3).

År 2011 fick en särskild utredare i uppdrag att utvärdera EMR-reformen. Av betänkandet framgår att utredningen ställde sig bakom den tillämpning av bestämmelserna som utredningen ansåg hade utvecklats i praktiken och som var i enlighet med nämnda uttalanden från hovrätterna. Utredningen bedömde att det genom dessa riktlinjer hade klarlagts för parterna i vilka fall tilläggsförhör bör tillåtas och att det därför inte fanns anledning att föreslå några ändringar i den delen (se SOU 2012:93, del 1, s. 139 och 251).

E.N:s skäl för sin begäran om tilläggsförhör är att se som en principiell fråga, som hör samman med den tilltalades rätt att förhöra eller låta förhöra de vittnen som åberopats mot honom. I 36 kap. 17 § andra stycket RB föreskrivs att motparten ska få tillfälle att höra den andre partens vittnen. Bestämmelsen är tillämplig även vid förhör i bevissyfte med part eller med målsägande som inte för talan (37 kap. 1 § RB). En sådan rättighet kommer även till uttryck i artikel 6.3 d i Europakonventionen genom principen om parternas likställdhet i processen. Av rättspraxis från Europadomstolen kan utläsas att som huvudregel ska den tilltalade eller hans försvarare ha haft möjlighet att på något stadium - helst under rättegången men alternativt under förundersökningen - ställa frågor till de förhörspersoner som åberopas som bevisning mot den tilltalade. Om försvaret inte utnyttjat de möjligheter som erbjudits får det falla tillbaka på den tilltalade (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl. 2012, s. 263, 266 och 333 f.).

Bestämmelsen i 35 kap. 13 § RB avser formerna för presentation av bevisningen. Rätten att föra in nya omständigheter eller bevis i processen bedöms främst utifrån regleringen i 35 kap. 7 § RB. I 36 kap. 17 § femte stycket RB finns därutöver bestämmelser om avvisning av frågor som inte hör till saken eller är otillbörliga. Den situation som nu är aktuell - och som inte aktualiserar frågor om avvisning - har inte behandlats närmare i förarbetena. Av ordalydelsen i 35 kap. 13 § andra stycket andra meningen RB framgår att förnyat förhör endast får ske om ytterligare frågor behövs ställas till den som redan har hörts. Det åligger den som begär tilläggsförhör att precisera varför ytterligare frågor behöver ställas (a. prop. s. 204). Att hovrätten normalt sett bör ge tillåtelse till nya frågor endast på den grunden att part i hovrätten företrätts av annat ombud eller försvarare, som velat lägga upp försvaret på ett annat sätt än det tidigare ombudet, kan inte anses vara en tillämpning i överensstämmelse med bestämmelsens ordalydelse eller förenlig med lagstiftningens syfte (jfr a. prop. s. 234). Omständigheter rörande den tilltalades försvar vid tingsrätten kan emellertid utgöra skäl till förnyat förhör, exempelvis i en situation där försvararen i tingsrätten har misskött sitt uppdrag.

Det ovan anförda medför att endast den omständigheten att en part företräds av annat ombud eller annan försvarare i hovrätten än vid tingsrätten inte utgör skäl för tillåtande av tilläggsförhör enligt 35 kap. 13 § andra stycket andra meningen RB.

I målet har inte framkommit uppgifter som talar för att försvararen vid tingsrätten hade misskött sitt uppdrag. E.N. har endast gjort gällande att hans försvarare i hovrätten inte kunnat hålla motförhören i tingsrätten och därmed inte kunnat försvara sin klient på det sätt som krävts för att tillvarata dennes rätt. Med hänsyn till det anförda - och som hovrätten också har funnit - förelåg inte skäl att i den aktuella situationen tillåta tilläggsförhör. En sådan tillämpning får anses väl förenlig med artikel 6 i Europakonventionen eftersom E.N. i tingsrätten beretts tillfälle att ställa frågor till av åklagaren åberopade förhörspersoner.

Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.