SOU 2012:93
En modernare rättegång II - en uppföljning
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 15 september 2011 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utvärdera reformen En modernare rättegång (EMR). Utvärderingen har haft till syfte att undersöka hur den förändrade processen i allmän domstol har fungerat i praktiken och om målsättningen med reformen har uppnåtts. I uppdraget har ingått att kartlägga och analysera användningen av modern teknik, tillämpningen av de regler som syftar till att göra handläggningen av mål och ärenden mer flexibel, systemet med prövningstillstånd i hovrätt samt den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt. Uppdraget har omfattat samtliga konsekvenser som reformen medfört för såväl enskilda som för det allmänna (dir. 2011:79). Genom tilläggsdirektiv den 16 maj 2012 förlängdes utredningstiden så att slutredovisning av uppdraget skulle ske senast den 31 december 2012 (dir. 2012:45).
Till särskild utredare förordnades f.d. lagmannen i Norrtälje tingsrätt K-G Ekeberg från och med den 16 september 2011.
Som experter förordnades den 3 oktober 2011 numera hovrättslagmannen i Hovrätten över Skåne och Blekinge Cecilia Gilljam, justitierådet Lena Moore, advokaten Tomas Nilsson, vice chefsåklagaren vid åklagarkammaren i Göteborg Annette Olsson, kanslirådet i Justitiedepartementet Anne Rapp och rådmannen i Stockholms tingsrätt Bertil Sundin.
Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 15 oktober 2011 hovrättsassessorn Elisabet Rune.
Utredningen, som har antagit namnet EMR-utredningen, överlämnar härmed betänkandet En modernare rättegång II – en uppföljning (SOU 2012:93). Experten Tomas Nilsson har avgett ett särskilt yttrande.
Utredningens uppdrag är därmed slutfört.
Granö i december 2012
K-G Ekeberg
/Elisabet Rune
5
Innehåll
Del 1
Författningsförslag och motiv
Förkortningar ....................................................................... 9
Sammanfattning ................................................................ 11
Summary .......................................................................... 17
Författningsförslag ............................................................. 23
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 23 2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ...................... 39
3 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar .................................................................. 41 4 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion ..................................... 42
1 Utredningsuppdraget .................................................. 45
1.1 Utredningens direktiv .............................................................. 45 1.1.1 EMR-reformen ............................................................. 45 1.1.2 Behovet av en utvärdering ............................................ 46 1.1.3 Sammanfattning av uppdraget...................................... 46 1.2 Utredningsarbetet .................................................................... 47
Innehåll SOU 2012:93
6
2 En modernare rättegång – huvuddragen i reformen ......... 49
2.1 Inledning ................................................................................... 49 2.2 Modern teknik .......................................................................... 51 2.3 Flexiblare regler och större ansvar för parterna ..................... 51 2.4 Hovrättsprocessen ................................................................... 53
3 Utvärdering, överväganden och förslag .......................... 55
3.1 Modern teknik .......................................................................... 55 3.1.1 Ljud- och bildupptagningar .......................................... 55 3.1.2 Ljud- och bildöverföring .............................................. 69 3.1.3 Sekretessen för ljud- och bildupptagningarna ............. 82 3.2 Flexiblare regler och större ansvar för parterna ..................... 98 3.2.1 Tidsplaner ...................................................................... 98 3.2.2 Sammanställningar ...................................................... 105 3.2.3 Hänvisning till handlingar i målet .............................. 112 3.2.4 Bevisupptagningsfrågor .............................................. 121 3.2.5 Avgörande av bötesmål utan huvudförhandling ....... 150 3.2.6 Andra förändringar ..................................................... 152 3.3 Tingsrättens domförhet i tvistemål ....................................... 155 3.3.1 Nuvarande ordning ..................................................... 155 3.3.2 Andra lagstiftningsförslag m.m. ................................. 165 3.3.3 Förhållandena i Danmark, Finland och Norge ......... 170 3.3.4 Några rättsfall .............................................................. 173 3.3.5 Uppgifter från Domstolsverket, domstolarna och
advokaterna.................................................................. 175
3.3.6 Överväganden .............................................................. 179
3.4 Hovrättsprocessen ................................................................. 191 3.4.1 Utvidgat system med prövningstillstånd ................... 191 3.4.2 Den nya ordningen för hur muntlig bevisning
läggs fram i hovrätt ..................................................... 230
3.4.3 Möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt ........................................ 253
4 Sammanfattande slutsatser ....................................... 259
4.1 Modernisering av rättegången ............................................... 259
Innehåll
7
4.1.1 Bakgrund ..................................................................... 259 4.1.2 Modernare teknik ....................................................... 260 4.1.3 Flexiblare regler m.m. ................................................. 261 4.1.4 Hovrättsprocessen ...................................................... 262
4.2 Kvalitet och effektivitet ......................................................... 262 4.3 Sammanfattning ..................................................................... 265
5 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................. 267
6 Kostnads- och konsekvensanalys ................................ 269
6.1 Inledning................................................................................. 269 6.2 Uppdraget, problemet och vad som ska uppnås med förslaget .................................................................................. 269 6.3 Ekonomiska och andra konsekvenser ................................... 270 6.3.1 Modern teknik ............................................................ 270 6.3.2 Flexiblare regler och större ansvar för parterna ........ 274 6.3.3 Tingsrättens domförhet i tvistemål ........................... 277 6.3.4 Förslag som rör hovrättsprocessen ........................... 280 6.4 Övriga konsekvenser ............................................................. 281
7 Författningskommentar ............................................. 283
7.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .................. 283 7.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken ................. 305 7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar ..................................................... 306
Särskilt yttrande .............................................................. 307
Bilagor
1 Kommittédirektiv 2011:79 .................................................... 309 2 Kommittédirektiv 2012:45 .................................................... 319
Innehåll SOU 2012:93
8
Del 2
Bilagor
1 Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3) ........................... 7
2 Sammanställningar (42 kap. 16 § RB) och tidsplaner (42 kap. 6 § RB) – exempel ...................................................... 95 3 Bilaga till protokoll från presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010...................................................................... 125
4 En modernare rättegång – hur har det gått? Av f.d. hovrättslagmannen Staffan Levén och hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, SvJT 2011 s. 18 ......... 131 5 Svea hovrätts granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september–oktober 2010 ....................................................... 141
6 Svea hovrätts undersökning av ändringsfrekvensen för brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 juli–31 december 2010 ......................................................... 161 7 Svea hovrätts undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd och ändringsfrekvens .............................. 173
8 Prövningstillstånd i hovrätt – en sammanställning över HD-avgöranden, justitierådet Lena Moore .......................... 205
9
Förkortningar
a.a. anfört arbete a. bet. anfört betänkande a. prop. anförd proposition bet. betänkande OSL Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning II prop. proposition RB Rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna rskr. riksdagsskrivelse RÅ riksåklagaren SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning TF tryckfrihetsförordningen
11
Sammanfattning
Uppdraget
Den 1 november 2008 trädde reformen En modernare rättegång (EMR) i kraft. Reformen innefattar en modernisering av rättegångsförfarandet i allmän domstol med förändringar av reglerna i framför allt rättegångsbalken och lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det huvudsakliga syftet med reformen var att skapa en modern rättegångsordning som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden.
Vi har fått i uppdrag att utvärdera EMR-reformen. Utredningen ska undersöka hur reglerna har fungerat i praktiken och om målsättningen med reformen har uppnåtts. Det huvudsakliga syftet med utvärderingen är att klargöra om reformen har medfört den avsedda moderniseringen av rättegången och att bedöma om den nya ordningen uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning.
Huvuduppgiften för utredningen är att kartlägga och analysera hur de nya reglerna har tillämpats av domare, parter och andra aktörer i processen och vilka konsekvenser för kvalitet, effektivitet, förtroende, och kostnader som reformen har fått. Utredningen ska även undersöka hur reformen har förändrat arbetsformerna för olika personalkategorier i domstolarna och för åklagare, ombud, biträden, försvarare och andra. I utvärderingen ingår vidare att identifiera faktorer som kan hindra eller begränsa en effektiv och ändamålsenlig tillämpning av de processuella regler som reformen innefattar.
Utredningen ska således utvärdera
• användningen av modern teknik i domstolarna,
• reglerna som syftar till att göra handläggningen mer flexibel,
• systemet med prövningstillstånd i hovrätt, och
• den nya ordningen för bevisupptagning i hovrätt.
Sammanfattning SOU 2012:93
12
Utredningen har även fått i uppdrag att undersöka om reformen har lett till att parterna i ökad utsträckning begär att tvistemål i tingsrätt ska avgöras av tre domare och överväga om det finns skäl att ändra domförhetsreglerna.
En utvärdering av reformen
Allmänt
I vår utvärdering har vi har funnit att reformen har varit positiv för såväl enskilda och andra aktörer som för rättsväsendet. Införandet av modernare teknik i domstolarna har varit en väsentlig del i reformarbetet. Reformen har medfört att handläggningen i domstolarna i större utsträckning kan anpassas till behoven i de enskilda fallen. Större hänsyn har kunnat tas till målsäganden och vittnen. Den förändrade hovrättsprocessen har tydliggjort att tyngdpunkten i rättskipningen ligger i första instans. Detta har skapat förutsättningar för en smidig och rättssäker hovrättsprocess.
Utredningen har således funnit att reformen har fallit mycket väl ut, såväl på ett övergripande plan som i de enskilda delarna. Reformen har medfört en modernisering av rättegången i allmän domstol. Handläggningen har blivit mer effektiv och mer ändamålsenlig. Kvaliteten har förbättrats i olika hänseenden. Kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet i handläggningen har inte satts åt sidan.
Modern teknik
Genom reformen används modern teknik i större utsträckning i domstolarna. Förhör i tingsrätt ska som regel dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Även syn får dokumenteras på detta sätt. Parter och andra som ska delta i ett sammanträde har möjlighet att delta genom ljud- och bildöverföring (videokonferens).
Den nya tekniken för ljud- och bildupptagning har fungerat mycket bra. Den tekniska utrustningen är ändamålsenlig. Kvaliteten på upptagningarna är mycket god. Förhören dokumenteras i allt väsentligt genom ljud- och bildupptagningar och dessa används i mycket stor utsträckning i överklagade mål.
Även införandet av möjlighet till videokonferens har fallit mycket väl ut. Videokonferensmöjligheten har bidragit till att öka tillgäng-
SOU 2012:93 Sammanfattning
13
ligheten och har minskat risken för inställda förhandlingar. Handläggningen har härigenom blivit mer flexibel och effektiv. Tekniken har särskilt underlättat handläggningen i mycket omfattande mål, exempelvis genom användandet av s.k. sidosal och videokonferens. Tekniken har också möjliggjort för domstolarna att i större utsträckning kunna vara varsamma mot parter och vittnen.
För att utnyttja den moderna teknikens möjligheter fullt ut bör tillgången till utrustning på domstolarna förbättras, så att användningen av videokonferens kan utvecklas ytterligare. Dessutom kan kvaliteten på överföringarna förbättras ytterligare.
Flexiblare regler och större ansvar för parterna
I denna del infördes enhetligare regler för sammanträden under förberedelsen i tvistemål och betonades parternas ansvar för att målen drivs framåt. Det infördes även nya regler om att domstolarna ska upprätta sammanställningar och tidsplaner under förberedelsen i större utsträckning. Tillämpningen av de förändrade bestämmelserna har fallit väl ut. Vissa regler kan dock skärpas ytterligare.
Ett viktigt inslag i reformen var en uppmjukning av kravet på muntlighet i rättegången. Parter kan numera presentera processmaterial genom hänvisning till handlingar i målet. Bestämmelserna har kommit att tillämpas i förhållandevis stor utsträckning och har bidragit till en flexiblare, snabbare och effektivare handläggning. Enligt utredningen kan hänvisningsmetoden dock användas i ännu större utsträckning.
I betänkandet föreslås utökade möjligheter att dels ta upp bevisning utom huvudförhandling, dels – i förekommande fall – återanvända tidigare förhör som hållits inför rätta och som dokumenterats genom ljud- och bildupptagning. Härigenom ökar flexibiliteten och effektiviteten i handläggningen och befogad hänsyn tas till brottsoffers och andra förhörspersoners intressen.
De utökade möjligheterna att hålla förberedelsesammanträde i brottmål har utnyttjats i viss utsträckning och har då visat sig vara till fördel för handläggningen. Möjligheterna att avgöra bötesmål på handlingarna har visat sig vara ett lyckokast och har tillämpats i stor utsträckning. Förändringen innebär att den som vill få sin sak prövad i dessa mindre mål inte nödvändigtvis måste infinna sig vid domstolen för att komma till tals.
Sammanfattning SOU 2012:93
14
Utredningen har inte funnit statistiskt belägg för att parterna i ökad utsträckning begär att tvistemål ska avgöras av tre domare. Utredningen föreslår emellertid en mer nyanserad domförhetsregel enligt vilken tingsrätten är domför med en, två eller tre lagfarna domare, beroende på målets omfattning och beskaffenhet.
Hovrättsprocessen
Genom reformen utvidgades systemet med prövningstillstånd till att omfatta alla domar och beslut i tvistemål och beslut i domstolsärenden. Genom reformen har vidare ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätten förändrats. Muntlig bevisning ska som huvudregel läggas fram genom uppspelning av de ljud- och bildupptagningar som gjorts av förhören i tingsrätten. Om ytterligare frågor behöver ställas hålls kompletterande förhör (tilläggsförhör).
Andelen meddelade prövningstillstånd i hovrätt var inledningsvis för låg. Tillämpningen har blivit generösare men varierar fortfarande mellan enskilda hovrätter. Tillämpningen bedöms ännu inte motsvara den som förutsattes vid EMR-reformen. Det är angeläget att hovrätterna fortlöpande följer upp tillämpningen. Den nya ordningen i hovrätten för hur muntlig bevisning läggs fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningar och med tilläggsförhör har fallit väl ut.
Reformen innebär att det också i praktiken klargjorts att tyngdpunkten i processen ligger i första instans. Hovrättens uppgift är överprövning och dess handläggning har anpassats efter hovrättens ställning i instansordningen. Funktionsfördelningen mellan de olika nivåerna i domstolsorganisationen har tydliggjorts. Detta har skapat förutsättningar för en smidig, rättssäker och effektiv hovrättsprocess.
Reformen har fått konsekvenser för Högsta domstolens prejudikatbildande roll. I betänkandet ges därför förslag som ska förbättra förutsättningarna för prejudikatbildningen. Utredningen understryker hovrätternas ansvar för att mål med prejudikatfrågor blir sakprövade.
SOU 2012:93 Sammanfattning
15
Förslagen i korthet
Reformen En modernare rättegång har alltså fallit väl ut och kan utvecklas ytterligare. Utredningen föreslår därför vissa nyheter och förändringar. Förslagen innebär i korthet följande.
• Syn på stället ska i större utsträckning dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Ljud- och bildupptagningar beträffande det som iakttagits vid syn på stället likställs i tilltroshänseende med syn som hålls på nytt i hovrätten.
• Rätten får utvidgade möjligheter att ta upp bevis utom huvudförhandling i samband med en inställd förhandling. Förhör ska således kunna hållas med vittnen och andra förhörspersoner som infunnit sig till en rättegång som ställs in, exempelvis på grund av att den tilltalade uteblivit.
• Rätten ska i större utsträckning kunna återanvända förhör som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning i samband med en annan förhandling i samma instans.
• Bestämmelsen som innebär att rätten ska upprätta en sammanställning över processen under förberedelsen i tvistemål skärps.
• Bestämmelserna som innebär att parter kan presentera processmaterial genom att hänvisa till handlingar i målet förtydligas så att det uttryckligen framgår att detta även gäller hänvisning till ljud- och bildupptagningar.
• Nya bestämmelser införs för tingsrättens domförhet i tvistemål.
Vid huvudförhandling i tvistemål ska tingsrätten som hittills vara domför med en lagfaren domare om 1) parterna samtycker till det och rätten anser det tillräckligt, 2) målet är av enkel beskaffenhet, eller 3) huvudförhandlingen hålls i förenklad form. I annat fall ska rätten bestå av två domare, om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre lagfarna domare.
• Bestämmelserna om hovrättens möjligheter att avgöra brottmål på handlingarna mjukas upp något.
• Bestämmelserna om parts frånvaro vid huvudförhandling i hovrätt ändras. Om part förelagts att komma personligen ska överklagandet förfalla om han eller hon endast infinner sig genom
Sammanfattning SOU 2012:93
16
ombud, såvida det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.
• Hovrätten ska kunna hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen inom ramen för dispensprövningen. Högsta domstolen får möjlighet att direkt pröva en prejudikatfråga när hovrätten vägrat prövningstillstånd, dvs. utan att Högsta domstolen först meddelar tillstånd till prövning i hovrätt.
• Utredningen tar också upp några smärre frågor som uppmärksammats under utredningsarbetet och som gäller Högsta domstolens verksamhet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2014.
17
Summary
Remit
On 1 November 2008 the “More modern court proceedings” reform entered into force. The reform includes a modernisation of the legal proceedings in general courts and changes to the rules, primarily in the Swedish Code of Judicial Procedure and the Court Matters Act (1996:242). The main purpose of the reform was to create a modern system of judicial procedure that meets the requirements for legally secure, efficient and effective processing of cases and matters.
We have been tasked with evaluating this reform. The Inquiry is to examine how the rules have worked in practice and whether the aims of the reform have been achieved. The main purpose of the evaluation is to determine whether the reform has led to the intended modernisation of the legal proceedings and whether the new system meets the requirements for legally secure, effective and efficient case processing.
The Inquiry’s main task is to identify and analyse how the new rules have been applied by judges, parties and other actors in the proceedings and the impact of the reform on quality, efficiency, trust, and costs. The Inquiry is also required to examine how the reform has changed the working methods of different staff categories in the courts and of prosecutors, representatives, counsels, defence counsels and others. Furthermore, the evaluation is to identify factors that may prevent or limit the effective and efficient application of the procedural rules that the reform includes.
The Inquiry will therefore evaluate
• the use of modern technology in the courts,
• the rules that aim to make processing more flexible,
• the system of leave to appeal to the court of appeal, and
Summary SOU 2012:93
18
• the new system of presenting evidence in the court of appeal.
The Inquiry has also been tasked with examining whether the reform has led to the parties more often requesting that civil cases in a district court be decided by three judges and to consider whether there is reason to amend the quorum rules.
An evaluation of the reform
General
Our evaluation has found that the reform has had positive effects for individuals and other actors, as well as for the judicial system. The introduction of more modern technology in the courts has been an important part of the reform efforts. As a result of the reform, the judicial procedure is better able to be adapted to meet the requirements of the individual case. Greater consideration to injured parties and witnesses has been possible. The new appeals court proceedings have make it clear that the emphasis in the administration of justice lies on the court of first instance. This has created the conditions for smooth and legally secure appeals court proceedings.
The Inquiry has thus found that the reform has gone very well, both on an overall level and as regards its individual components. The reform has led to a modernisation of proceedings in the general courts. Processing has become more effective and more efficient. Quality has improved in various ways. The requirements of predictable and legally secure processing have not been disregarded.
Modern technology
The reform has led to increased use of modern technology in the courts. As a rule, examinations in the district court must be audiovisually recorded. Inspections may also be documented in this way. Parties and others taking part in a session are able to do so via a videoconference.
The new audio and visual recording technology has worked very well. The technical equipment is appropriate for its purpose. The recording quality is very high. Examinations are audiovisually re-
Summary
19
corded in all essentials and these recordings are used to a very great extent in appealed cases.
The introduction of the possibility of videoconferencing has also been very successful. This possibility has contributed to increasing accessibility and reduced the risk of hearings being cancelled. This has consequently led to more flexible and efficient processing. The technology has particularly facilitated the processing of very extensive cases, for example through the use of adjacent rooms and video links. The technology has also enabled the courts to be more considerate of parties and witnesses.
To take full advantage of the opportunities offered by modern technology, access to equipment in the courts should be improved so that the use of video conferencing can be further developed. Moreover, the transmission quality can be further enhanced.
More flexible rules and more responsibility for the parties
More uniform rules were introduced for preparatory hearings of civil cases and the parties’ responsibility for moving cases forward was emphasised. New rules were also introduced strengthening the obligation on courts to draw up summaries and time plans during the preparatory hearings. The application of the amended provisions has been successful. However, certain rules could be tightened further.
An important element of the reform was a relaxation of the requirement of oral testimony at trial. Parties may now present case material by referring to documents in the case. The provisions have been applied to a relatively large extent and have contributed to more flexible, rapid and efficient processing. In the view of the Inquiry, the reference method could be used to an even greater extent.
The report proposes extended opportunities both to take evidence outside a main hearing, and – where appropriate – to reuse previous court examinations that have been audiovisually recorded. This would make processing more flexible and efficient and ensure that legitimate consideration is given to the interests of victims and other people heard in a case.
The greater opportunities to hold preparatory sessions in criminal cases have been used to some extent, and have then proven to be of benefit to the proceedings. The possibility of deciding summary offences on the basis of documents in the case has proven to be a
Summary SOU 2012:93
20
real success and has been applied extensively. The change means that, in these minor cases, those who want to have their case heard do not necessarily have to appear before a court to be heard.
The Inquiry has not found any statistically significant evidence to suggest that the parties are increasingly requesting that civil cases be decided by three judges. However, the Inquiry proposes a more nuanced quorum rule under which the district court has a quorum of one, two or three legally trained judges, depending on the scope and nature of the case.
Appeals court proceedings
The reform has extended the system of leave to appeal to cover all judgments and decisions in civil cases and court matters. The reform has also led to changes in the procedure for presenting oral evidence in the court of appeal. As a general rule, oral evidence is to be submitted by playing back the audiovisual recordings of the examinations in the district court. If further questions need to be asked, an additional examination is to be held.
Initially, leave to appeal to the court of appeal was too seldom granted. While the application has become more generous, it still varies between individual courts of appeal and is not yet considered to correspond to the level envisaged by the reform. It is essential that the appeal courts continuously follow up the application. The new procedure for presenting evidence in the court of appeal by playing back audiovisual recordings and holding additional examinations has proven to be successful.
The reform has also made it clear in practice that the focus in the procedure should rest with the body of first instance. The task of the court of appeal is review, and its processing has been adapted to its position in the court hierarchy. The functional division between the different levels in the organisation of the courts has been clarified. This has created the conditions for smooth, legally secure and efficient court proceedings.
The reform has had an impact on the Supreme Court’s role in establishing precedents. The report therefore presents proposals to improve the conditions for establishing precedents. The Inquiry emphasises the responsibility of the courts of appeal to ensure that cases involving precedent-setting issues be examined in detail.
Summary
21
Proposals in brief
The “More modern court proceedings” reform has thus been successful and can be further developed. The Inquiry therefore proposes certain new ideas and changes. In brief, the proposals are as follows.
• Inspections should be audiovisually recorded to a greater extent.
In terms of credibility, audiovisual recordings of what was observed at an inspection should be considered on par with an inspection held again in the court of appeal.
• The court should be given greater opportunity to take evidence outside a main hearing in connection with a cancelled hearing. It should thus be possible to hold an examination with witnesses and other people to be heard in the case who presented themselves at a trial that is cancelled due to, for example, the failure of the defendant to attend.
• The court should be able to reuse to a greater extent examinations that have been audiovisually recorded in connection with another hearing in the same instance.
• Provisions requiring the court to draw up a summary of the proceedings during preparatory hearings of civil cases should be tightened.
• Provisions that enable parties to present case material by referring to documents in the case should be clarified so that they explicitly state that they also apply to audiovisual recordings.
• New provisions concerning the quorum of the district court in civil cases should be introduced. As previously, at the main hearing in civil cases the district court should have a quorum of one legally qualified judge if 1) the parties agree to it and the court deems it sufficient, 2) the case is of a simple nature, or 3) the main hearing is held in a simplified form. Otherwise, the court should consist of two judges unless the case, because of its scope or nature, should be tried by three legally qualified judges.
• The provisions concerning the possibility for the court of appeal to decide certain criminal cases on the basis of the documents in the case should be relaxed somewhat.
Summary SOU 2012:93
22
• The provisions on the absence of a party from a main hearing in the court of appeal should be changed. If a party has been ordered to appear in person, the appeal should lapse if he or she only makes an appearance by proxy, unless there are special reasons why the appeal should not lapse.
• The court of appeal should be able to refer a precedent case to the Supreme Court within the framework of exemption review. The Supreme Court will be able to directly examine a precedent case when the court of appeal has refused leave to appeal, in other words without the Supreme Court first granting leave to appeal in the court of appeal.
• The Inquiry also raises a number of minor issues that have been highlighted during the course of its work and that relate to the activities of the Supreme Court.
It is proposed that the legislative amendments enter into force on 1 January 2014.
23
Författningsförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 1 kap. 3 a §, 6 kap. 6 a §, 35 kap. 13 §, 36 kap. 16 och
19 §§, 42 kap. 16 §, 43 kap. 8 och 13 §§, 46 kap. 6 och 13 §§, 50 kap. 19, 21 och 23 §§, 51 kap. 13, 17, 19, 21 och 23 §§, 55 kap. 8, 11 och 14 §§ samt 56 kap. 13 § ska ha följande lydelse,
dels att det i balken ska införas fyra nya paragrafer, 43 kap.
13 a §, 46 kap. 13 a §, 49 kap. 14 b § och 54 kap. 12 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 a §1
Vid huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre
lagfarna domare, om annat inte är
föreskrivet.
Rätten skall bestå av en lag-
faren domare när huvudförhand-
lingen hålls i förenklad form.
Rätten är vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om i annat fall än som avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker
Vid huvudförhandling i tvistemål gäller följande, om annat inte är föreskrivet.
Tingsrätten är domför med en
lagfaren domare om
1. parterna samtycker till det och rätten anser det tillräckligt,
2. målet är av enkel beskaffenhet, eller
3. huvudförhandlingen hålls i förenklad form.
I annat fall än som avses i
1 Senaste lydelse 1989:656.
Författningsförslag SOU 2012:93
24
till det eller målet är av enkel beskaffenhet.
Består rätten av tre lagfarna domare och inträffar förfall för
någon av dessa sedan huvudför-
handlingen har påbörjats, är rätten domför med två lagfarna domare.
andra stycket ska rätten bestå av två lagfarna domare, om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre lagfarna domare.
Består rätten av flera lagfarna domare och inträffar förfall för
en av dem sedan huvudförhand-
lingen har påbörjats, är rätten
ändå domför.
6 kap.
6 a §2
Det som iakttas vid syn får dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning.
I tingsrätt ska det som iakttas vid syn på stället dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det.
35 kap.
13 §3
Vid huvudförhandlingen skall de bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten får dock beviset tas upp på nytt endast om någon av parterna begär det.
Vid huvudförhandlingen ska de bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten får dock beviset tas upp på nytt endast om någon av parterna begär det. Kan ett muntligt bevis,
som har tagits upp inför rätta, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.
2 Senaste lydelse 2005:683. 3 Senaste lydelse 2005:683.
SOU 2012:93 Författningsförslag
25
Har tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse för utredningen. Kan ett muntligt bevis läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begäran av part.
Har tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse att så sker. Kan ett muntligt bevis läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begäran av part.
I Högsta domstolen får de bevis som har tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl.
Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt.
Om ett bevis inte tas upp på nytt ska det läggas fram på lämpligt sätt.
36 kap.
16 §4
Ett vittne skall lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.
Vid ett vittnesförhör får det som vittnet tidigare har berättat inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet läggas fram endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har
Ett vittne ska lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.
Vid ett vittnesförhör får det som vittnet tidigare har berättat inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet läggas fram endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har
4 Senaste lydelse 2005:683.
Författningsförslag SOU 2012:93
26
hörts inför rätta och har det förra förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, får dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen. Har den tidigare bevis-
upptagningen skett i lägre rätt, skall förhöret i högre rätt inledas med en sådan uppspelning om
det inte är olämpligt.
hörts inför rätta och har det förra förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, ska dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen, om det inte är olämpligt.
19 §5
Förhör med ett vittne får äga
rum utom huvudförhandling,
Förhör med ett vittne får
hållas utom huvudförhandling,
1. om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen,
2. om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling.
2. om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen,
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling, eller
4. om vittnet inställt sig till en huvudförhandling som ställs in och det inte är olämpligt.
42 kap.
16 §6
Om det är till fördel för handläggningen av målet, skall
rätten göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Parterna skall innan
Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på, om det inte på grund
av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Rätten får förelägga part-
erna att lämna underlag för sam-
5 Senaste lydelse 2005:683. 6 Senaste lydelse 2005:683.
SOU 2012:93 Författningsförslag
27
förberedelsen av målet avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen.
manställningen. Parterna ska innan förberedelsen av målet avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen.
43 kap.
8 §7
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram.
Skall en part höras i bevis-
syfte, bör förhöret äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram.
Ska en part höras i bevissyfte,
bör förhöret äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och
bildupptagningar och andra hand-
lingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
13 §8
Vid fortsatt huvudförhandling
skall handläggningen fortsätta
där den slutade vid den tidigare förhandlingen.
Vid en ny huvudförhandling
skall målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som har tagits upp vid tidigare handlägg-
ning, skall tas upp på nytt, om
rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I mål där förlikning om saken är tillåten får dock förnyad bevisupptagning ske endast om någon av parterna begär det.
Vid fortsatt huvudförhandling
ska handläggningen fortsätta där
den slutade vid den tidigare förhandlingen.
13 a §
Vid en ny huvudförhandling
ska målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som har tagits upp vid den tidigare hand-
läggningen, ska tas upp på nytt,
om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I mål där förlikning om saken är tillåten får dock förnyad bevisupptagning ske endast om någon av parterna begär det.
7 Senaste lydelse 2005:683. 8 Senaste lydelse 2005:683.
Författningsförslag SOU 2012:93
28
Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt.
Kan ett muntligt bevis, som har tagits upp vid den tidigare handläggningen, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.
Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på lämpligt sätt.
46 kap.
6 §9
Vid huvudförhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade skall kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren skall därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade skall i den mån det behövs beredas tillfälle att utveckla sin talan.
Därefter skall målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande,
skall rätten i den mån det be-
hövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske
Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den mån det behövs beredas tillfälle att utveckla sin talan.
Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske
9 Senaste lydelse 2005:683.
SOU 2012:93 Författningsförslag
29
genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
genom hänvisningar till ljud-
och bildupptagningar och andra
handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
13 §10
Vid fortsatt huvudförhandling skall handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.
Vid fortsatt huvudförhandling ska handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.
Vid ny huvudförhandling
skall målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som upp-
tagits vid tidigare handläggning, skall tas upp på nytt, om rätten
finner detta vara av betydelse i
målet och det inte finns hinder
mot att ta upp beviset. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det läggas fram på lämpligt sätt.
13 a §
Vid en ny huvudförhandling
ska målet företas till fullständig
handläggning. Bevis, som har
tagits upp vid den tidigare handläggningen, ska tas upp på nytt,
om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Kan ett muntligt bevis,
som har tagits upp vid den tidigare handläggningen, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.
Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på lämpligt sätt.
49 kap.
14 b §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att hovrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen innan frågan om prövningstillstånd avgörs.
10 Senaste lydelse 2000:172.
Författningsförslag SOU 2012:93
30
50 kap.
19 §11
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Om huvudförhandlingen
äger rum trots att klagandens
motpart uteblivit, skall hovrätten se till att den bevisning som han eller hon lagt fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Om huvudförhandlingen hålls trots att klagandens motpart uteblivit, ska hovrätten se till att den bevisning som han eller hon lagt fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och
andra handlingar i målet, om
rätten finner det lämpligt.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
21 §12
Uteblir klaganden från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och hovrätten
inte anser sig ändå kunna avgöra målet.
Uteblir klagandens motpart och har vite förelagts honom,
Uteblir klaganden från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och det inte finns
särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.
Uteblir klagandens motpart och har vite förelagts honom
11 Senaste lydelse 2005:683. 12 Senaste lydelse 1999:84.
SOU 2012:93 Författningsförslag
31
får hovrätten, när förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att förelägga nytt vite besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om klagandens motpart inställer sig endast genom ombud när han förelagts vid vite att infinna sig personligen.
Har vite förelagts klagandens motpart eller skall han hämtas till rätten och kan han inte hämtas, får dock målet avgöras trots att han inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om klaganden har förelagts att infinna sig personligen men inställt sig endast genom ombud.
eller henne, får hovrätten, när
förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att förelägga nytt vite besluta att han eller hon
ska hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om klagandens motpart inställer sig endast genom ombud när han eller hon förelagts vid vite att infinna sig personligen.
Har vite förelagts klagandens motpart eller ska han eller hon hämtas till rätten och kan denne inte hämtas, får dock målet avgöras trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om klaganden har förelagts att infinna sig personligen men inställt sig endast genom ombud.
23 §13
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan
att beviset har lagts fram i hov-
rätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tings-
rätten eller tagits upp på nytt vid
huvudförhandlingen i hovrätten.
En sådan ändring får dock göras, om det finns synnerliga skäl för
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom ändras i den delen endast
om
1. beviset har lagts fram i
hovrätten genom en ljud- och bildupptagning,
2. beviset har tagits upp på
nytt vid huvudförhandling i hovrätten, eller
13 Senaste lydelse 2005:683.
Författningsförslag SOU 2012:93
32
att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.
3. det finns synnerliga skäl för
att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.
51 kap.
13 §14
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling, eller
2. om endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom eller
henne påföljd eller döma till
annan påföljd än böter, villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Har i fall som avses i andra stycket 1–3 en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.
Har i fall som avses i andra stycket 1–3 en part begärt huvudförhandling, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.
Med de påföljder som anges i andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Det som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.
14 Senaste lydelse 1999:84.
SOU 2012:93 Författningsförslag
33
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
17 §15
I övrigt skall det som sägs i 46 kap. 1–5 §§, 6 § andra stycket, 8, 9, 11, 13, 16, och 17 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas i fråga om kallelser till huvudförhandling som återupptas efter uppehåll och förelägganden för parterna.
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall kunna slutföras vid den förhandlingen.
I övrigt ska det som sägs i 46 kap. 1–5 §§, 6 § andra stycket, 8, 9, 11, 13, 13 a, 16, och 17 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel ska dock tillämpas i fråga om kallelser till huvudförhandling som återupptas efter uppehåll och förelägganden för parterna.
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet ska kunna slutföras vid den förhandlingen.
I fråga om sådana åtgärder gäller 10 och 12 §§ i detta kapitel.
19 §16
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen läggas fram. Hovrätten skall se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptag-
ningar och andra handlingar i
målet, om rätten finner det lämpligt.
15 Senaste lydelse 2005:683. 16 Senaste lydelse 2005:683.
Författningsförslag SOU 2012:93
34
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § skall tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
21 §17
Uteblir en enskild klagande från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och
hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet.
Uteblir en enskild motpart och har vite förelagts honom, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild motpart som vid vite förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud.
Underlåter i mål om allmänt åtal en målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäller andra stycket.
Om vite har förelagts klagandens motpart eller om denne
Uteblir en enskild klagande från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och
det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.
Uteblir en enskild motpart och har vite förelagts honom
eller henne, får hovrätten
förelägga nytt vite eller besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild motpart som vid vite förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud.
Underlåter i mål om allmänt åtal en målsägande, som ska höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäller andra stycket.
Om vite har förelagts klagandens motpart eller om denne ska
17 Senaste lydelse 1994:1034.
SOU 2012:93 Författningsförslag
35
skall hämtas till rätten och hämt-
ning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att han inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud.
hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud.
23 §18
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom
inte ändras i den delen utan att
beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tings-
rätten eller tagits upp på nytt vid
huvudförhandlingen i hovrätten.
En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för
den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga
skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom ändras i den delen endast om
1. beviset har lagts fram i hov-
rätten genom en ljud- och bildupptagning,
2. beviset har tagits upp på
nytt vid huvudförhandlingen i hovrätten,
3. ändringen är till förmån
för den tilltalade, eller
4. det finns synnerliga skäl för
att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit.
54 kap.
12 a §
Om överklagandet gäller prövningstillstånd i hovrätt och målet innehåller en sådan prejudikatfråga som avses i 11 § första stycket får Högsta domstolen, om prövningstillstånd meddelas i
18 Senaste lydelse 2005:683.
Författningsförslag SOU 2012:93
36
Högsta domstolen, besluta att frågan ska prövas av Högsta domstolen. I avvaktan på denna prövning ska frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila.
55 kap.
8 §19
Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd,
skall överklagandet delges mot-
parten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet
skall inte framgå av de hand-
lingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd, ska överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett.
Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat får Högsta domstolen dock genast meddela dom i målet. I mål om allmänt
åtal får överklagandet översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.
19 Senaste lydelse 2005:683.
SOU 2012:93 Författningsförslag
37
11 §20
Högsta domstolen får utan huvudförhandling avgöra
1. en prejudikatfråga,
2. ett mål i vilket Högsta domstolen med stöd av bestämmelserna i 12 § i allt väsentligt grundar avgörandet i övrigt på hovrättens bedömning,
3. ett mål som har tagits upp omedelbart av hovrätten, eller
4. ett sådant mål eller en sådan fråga i ett mål som skall avgöras av Högsta domstolen i dess helhet eller med nio ledamöter.
Beträffande avgörande i övrigt i Högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skall i tvistemål 50 kap. 13 § och i brottmål 51 kap. 13 § tillämpas.
4. ett sådant mål eller en sådan fråga i ett mål som ska avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.
Beträffande avgörande i övrigt i Högsta domstolen av mål utan huvudförhandling ska i tvistemål 50 kap. 13 § och i brottmål 51 kap. 13 § tillämpas.
14 §21
Har det vid huvudförhandling i lägre rätt hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i Högsta domstolen av tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom ändras i den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset vid huvudförhandling eller ta del av en ljud- och bildupptagning av förhöret. En sådan ändring får dock göras
Har det vid huvudförhandling i lägre rätt hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i Högsta domstolen av tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom ändras i den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset vid huvudförhandling eller ta del av en ljud- och bildupptagning av beviset. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än hovrätten antagit.
20 Senaste lydelse 1996:157. 21 Senaste lydelse 2005:683.
Författningsförslag SOU 2012:93
38
56 kap.
13 §22
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten.
En hovrätt får, i stället för att meddela prövningstillstånd enligt 49 kap. 14 § 3, hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen. I avvaktan på Högsta domstolens prövning ska frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
22 Senaste lydelse 1999:84.
SOU 2012:93 Författningsförslag
39
2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 17 § äktenskapsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 kap.
17 §23
Vid huvudförhandling i äktenskapsmål och mål om underhåll
skall tingsrätten bestå av en lag-
faren domare och tre nämndemän, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra och tredje
styckenarättegångsbalken. Denna
regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.
Vid huvudförhandling i äktenskapsmål och mål om underhåll
ska tingsrätten bestå av en lag-
faren domare och tre nämndemän, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra stycketrättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.
Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, gäller andra stycket i fråga om domförhet.
När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröst-
När nämndemän ingår i tingsrätten, ska ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning ska först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröst-
23 Senaste lydelse 1997:390.
Författningsförslag SOU 2012:93
40
ning i tvistemål. ning i tvistemål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
SOU 2012:93 Författningsförslag
41
3 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2010:921 ) om mark- och miljödomstolar
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
5 §24
I mål och ärenden där mark- och miljödomstolen är första instans får rätten vid annan handläggning än som avses i 4 § samt vid sammanträde för muntlig förberedelse bestå av en lagfaren domare. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje
styckenarättegångsbalken. Om
det finns skäl för det får rättens sammansättning utökas med en lagfaren ledamot eller ett tekniskt råd.
I mål och ärenden där mark- och miljödomstolen är första instans får rätten vid annan handläggning än som avses i 4 § samt vid sammanträde för muntlig förberedelse bestå av en lagfaren domare. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra stycket rättegångsbalken. Om det finns skäl för det får rättens sammansättning utökas med en lagfaren ledamot eller ett tekniskt råd.
Det som föreskrivs i första stycket första meningen gäller också i mål om utdömande av vite på särskild talan av myndighet.
24 Senaste lydelse 2010:1886.
Författningsförslag SOU 2012:93
42
4 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1996:381 ) med tingsrättsinstruktion
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion
dels att 22 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
När tingsrätten är domför med två lagfarna domare gäller följande.
Ordföranden ska vara ordinarie domare i tingsrätten eller av regeringen för viss tid anställd lagman eller chefsrådman i tingsrätten. Om det behövs får hovrätten förordna en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt eller den som har varit ordinarie domare att tjänstgöra som ordförande.
Den andra ledamoten ska
1. vara eller ha varit ordinarie domare,
2. vara eller ha varit av regeringen för viss tid anställd lagman eller rådman,
3. vara hyresråd,
4. vara hovrättsassessor eller kammarrättsassessor,
5. ha tjänstgjort som adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt minst ett år och bedömts vara lämplig att anställas som assessor, eller
6. vara tingsfiskal.
SOU 2012:93 Författningsförslag
43
22 §
22 a § 25
När tingsrätten är domför med tre lagfarna domare gäller följande.
Ordföranden skall vara ordinarie domare i tingsrätten eller av regeringen för viss tid anställd lagman eller chefsrådman i tingsrätten. Om det behövs får hovrätten förordna en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt att tjänstgöra som ordförande.
Minst en ytterligare ledamot
skall antingen
1. vara eller ha varit ordinarie domare,
2. vara eller ha varit av regeringen för viss tid anställd lagman eller rådman,
3. vara hyresråd,
4. vara hovrättsassessor eller
kammarrättsassessor, eller
5. ha tjänstgjort som adjung-
erad ledamot i hovrätt eller kammarrätt minst ett år och bedömts vara lämplig att anställas som assessor.
En tingsfiskal får delta i rätten, om det inte är fråga om handläggning av sådana mål och ärenden som kräver särskild erfarenhet.
Om det finns särskilda skäl, får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämplig att delta i rätten vid
Ordföranden ska vara ordinarie domare i tingsrätten eller av regeringen för viss tid anställd lagman eller chefsrådman i tingsrätten. Om det behövs får hovrätten förordna en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt eller den som har
varit ordinarie domare att tjänst-
göra som ordförande.
Minst en ytterligare ledamot
ska antingen
1. vara eller ha varit ordinarie domare,
2. vara eller ha varit av regeringen för viss tid anställd lagman eller rådman, eller
3. vara hyresråd.
En hovrättsassessor eller
kammarrättsassessor eller den
som har tjänstgjort som adjung-
erad ledamot i hovrätt eller kammarrätt minst ett år och bedömts vara lämplig att anställas som assessor, får delta i rätten.
25 Senaste lydelse av tidigare 22 § 2005:1099.
Författningsförslag SOU 2012:93
44
enstaka tillfällen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2014.
45
1 Utredningsuppdraget
1.1 Utredningens direktiv
1.1.1 EMR-reformen
Den 1 november 2008 trädde reformen En modernare rättegång (EMR) i kraft. Lagändringarna innebar förändringar i det processuella regelverket med det övergripande syftet att skapa en modernare rättegång i allmän domstol som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Reformen bestod av tre delar: bättre utnyttjande av modern teknik, flexiblare regler och större ansvar för parterna samt en mer ändamålsenlig hovrättsprocess.
Modern teknik har kommit till bättre utnyttjande genom att den
försöksverksamhet med videokonferens som hade pågått en tid permanentades och utvecklades. Vidare infördes bestämmelser om att berättelser som lämnas i bevissyfte i tingsrätt som regel ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning.
För att åstadkomma en ökad flexibilitet och en anpassning av handläggningen av ett mål till vad som behövs i det enskilda fallet mjukades kravet på muntlighet upp. Vidare infördes bestämmelser som betonade parternas ansvar för att målet drivs framåt.
Genom reformen infördes dessutom bestämmelser som syftar till en mer ändamålsenlig hovrättsprocess. Systemet med prövningstillstånd utvidgades till att omfatta alla tvistemål och domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt. Hovrätten skulle dessutom i större utsträckning bygga sin prövning på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande. Härigenom tydliggjordes att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans.
Utredningsuppdraget SOU 2012:93
46
1.1.2 Behovet av en utvärdering
EMR-reformen har inneburit stora förändringar av det processuella regelverket i allmän domstol. Reformen omfattar tvistemål, brottmål och domstolsärenden och har påverkat utformningen av processen i tingsrätt och hovrätt samt i viss utsträckning i Högsta domstolen. Det kan enligt utredningsdirektiven antas att såväl domstolarnas olika personalkategorier som åklagare, advokater och andra aktörer på skilda sätt har berörts av de förändrade reglerna.
I förarbetena anfördes att reformen borde utvärderas när den har varit i kraft en tid och att en utvärdering bör omfatta såväl vilka ekonomiska konsekvenser reformen har fått som vilka övriga effekter reformen har fått för enskilda och det allmänna (prop. 2004/05:131 s. 220, bet. 2004/05:JuU29 s. 16 f.). I utredningsdirektiven konstateras att reformen redan har följts upp på olika sätt av domstolarna, Domstolsverket och av Åklagarmyndigheten. Eftersom reformen vid tiden för utredningsdirektiven varit i kraft i snart tre år borde den nu utvärderas.
1.1.3 Sammanfattning av uppdraget
Utredningens uppdrag är alltså i första hand att utvärdera EMRreformen i syfte att, utifrån kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden i allmän domstol, undersöka hur de nya reglerna har fungerat i praktiken och om målsättningen med reformen har uppnåtts.
Utvärderingen omfattar hela reformen. Det huvudsakliga syftet med utvärderingen är enligt utredningsdirektiven att klargöra om reformen har medfört den avsedda moderniseringen av rättegången i allmän domstol och att bedöma om den nya ordningen fullt ut uppfyller de uppställda kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Direktiven anger som utredningens huvuduppgift att kartlägga och analysera hur de nya reglerna har tillämpats av domare, parter och andra aktörer i processen och vilka konsekvenser som reformen fått vad gäller kvalitet, effektivitet, förtroende och kostnader. Utredningen ska särskilt belysa hur reformen har påverkat domstolarnas handläggningstider.
I uppdraget ingår också att undersöka hur reformen har förändrat arbetsformerna för olika personalkategorier i domstolarna samt för åklagare, ombud, biträden, försvarare, tolkar, personal inom Kriminal-
SOU 2012:93 Utredningsuppdraget
47
vården och andra aktörer i rättsprocessen. I utvärderingen ingår även att identifiera faktorer som kan hindra eller begränsa en effektiv och ändamålsenlig tillämpning av de processuella regler som reformen innefattar.
Mot bakgrund av utvärderingen ska utredningen överväga om det behövs förändringar i regelverket eller andra åtgärder, t.ex. vad gäller organisation, arbetssätt, rutiner och erfarenhetsutbyte, för att syftet med reformen fullt ut ska uppfyllas.
Därutöver har i direktiven ytterligare preciserats de frågor som utredningen särskilt ska undersöka beträffande de tre delar som reformen består av, dvs. användandet av modern teknik, flexiblare regler och större ansvar för parterna samt en mer ändamålsenlig hovrättsprocess. Dessa frågor behandlas närmare under respektive avsnitt.
Regeringens direktiv till utredningen bifogas betänkandet (dir. 2011:79 och 2012:45), se bilaga 1–2.
1.2 Utredningsarbetet
Arbetet påbörjades i september 2011. I utredningen har hållits nio expertsammanträden. Därutöver har flera interna arbetsmöten hållits mellan utredaren och sekreteraren.
Utredaren och sekreteraren har besökt landets alla hovrätter. Bland tingsrätterna har besök gjorts vid Värmlands tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Lunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Halmstads tingsrätt och Sundsvalls tingsrätt. Utredaren och sekreteraren har genom telefonkonferens inhämtat erfarenheter och synpunkter från Attunda tingsrätt, Nacka tingsrätt, Solna tingsrätt och Södertörns tingsrätt. Utredaren och sekreteraren har även deltagit i lagmansmöten i Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Hovrätten för Västra Sverige och härigenom inhämtat synpunkter även från tingsrätterna under dessa hovrätter.
Utredaren och sekreteraren har besökt Göteborgs åklagarkammare, Jönköpings åklagarkammare, Malmö åklagarkammare, Sundsvalls åklagarkammare och Umeå åklagarkammare.
Erfarenheter och synpunkter från advokatkåren har inhämtats vid sammanträden med företrädare för Sveriges advokatsamfund. Synpunkter från domare, åklagare och advokater har också kunnat inhämtas på annat sätt. Således har utredaren och en av experterna deltagit vid en av InfoTorg anordnad paneldebatt om den nya tvistemåls-
Utredningsuppdraget SOU 2012:93
48
processen, och själva utredningsarbetet inleddes genom att utredaren och sekreteraren deltog i en paneldebatt i Värmlands juristförening. Härutöver har förekommit åtskilliga underhandskontakter med framför allt olika tingsrätter.
Utredaren och sekreteraren har besökt Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten och justitieombudsmannen Lars Lindström. Sekreteraren har besökt Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö. Statistiska uppgifter har lämnats framför allt från Domstolsverket och Kriminalvården.
Samråd har skett med Straffprocessutredningen (Ju 2010:10), Utredningen om tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (Ju 2011:16), Utredningen om ett modernt nämndemannasystem (Ju 2012:08) och den utredare som överväger processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag (Ju 2012:F).
Utredningen har besökt Brottsoffermyndigheten och inhämtat information och synpunkter från Brottsofferjourernas riksförbund.
Utredningen har genom utredarens och experternas samlade kunskap kunnat tillgodogöra sig erfarenheter och synpunkter från samtliga domstolsinstanser samt från åklagarväsendet och advokatkåren.
I utredningens underlag har även funnits rapporter och utvärderingar från framför allt Domstolsverket och hovrätterna.
49
2 En modernare rättegång – huvuddragen i reformen
2.1 Inledning
Den 1 november 2008 trädde reformen En modernare rättegång (EMR) i kraft (prop. 2004/05:131, bet. 2004/05:JuU29, rskr. 2004/05:307). Reformen har inneburit en modernisering av rättegångsförfarandet i allmän domstol med förändringar framför allt i rättegångsbalken (RB) och lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Reformen föregicks av flera års arbete med att utveckla och modernisera domstolsväsendet, bl.a. genom renodling av domarnas arbetsuppgifter och förändrade organisationsformer och arbetsmetoder. Det övergripande målet för förändringsarbetet har varit att domstolarna även i fortsättningen ska kunna leva upp till de krav som medborgarna har rätt att ställa på rättssäkra avgöranden inom rimlig tid (se a. prop. s. 78).
Samhällsförändringar har ställt krav på en kontinuerlig anpassning av det processrättsliga regelverket. RB har därför setts över vid flera tillfällen sedan den trädde i kraft. Förändringar gjordes framför allt under 1980-talet på grund av förslag från den år 1977 tillsatta Rättegångsutredningen (prop. 1986/87:89), bl.a. för att i högre grad än tidigare kunna anpassa handläggningen till behoven i de enskilda fallen. Vissa begränsade förändringar gjordes år 1998 för att åstadkomma ett mer ändamålsenligt hovrättsförfarande (prop. 1998/99:37). Åtskilliga förändringar i syfte att förenkla och effektivisera domstolsförfarandet för såväl parterna som domstolarna gjordes år 1999 i en proposition om effektivisering av förfarandet i allmän domstol (prop. 1999/2000:26). År 2000 påbörjades en försöksverksamhet med videokonferens i allmän domstol (prop. 1998/99:65).
Därefter fick 1999 års rättegångsutredning i uppdrag att undersöka hur rättegången i tvistemål och brottmål med bibehållen rättssäkerhet kunde förbättras. I betänkandet En modernare rättegång
En modernare rättegång – huvuddragen i reformen SOU 2012:93
50
(SOU 2001:103) lämnade utredningen förslag om bl.a. permanent införande av videokonferens i allmän domstol och annan användning av teknik för ljud- och bildöverföring, uppmjukning av flera regler i RB som anknyter till principerna om muntlighet och omedelbarhet samt bestämmelser om parternas ansvar att driva processen framåt.
Frågor kring hovrättsprocessen övervägdes vid samma tid i departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36). I promemorian lämnades förslag som syftar till en effektivare och mer ändamålsenlig hovrättsprocess. Vissa av förslagen hade sin grund i Hovrättsprocessutredningens betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124). I promemorian behandlades frågor om hur man ska kunna åstadkomma en bättre balans mellan processen i tingsrätt och processen i hovrätt. Det föreslogs bl.a. krav på prövningstillstånd i tvistemål och domstolsärenden vid överklagande från tingsrätt till hovrätt. Vidare föreslogs bättre utnyttjande av videoteknik i rättegången samt uppmjukningar av kravet på muntlighet vid huvudförhandling i hovrätten.
Betänkandet och promemorian behandlades gemensamt i propositionen En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131). I propositionen anfördes att erfarenheterna från det förändringsarbete som pågått var goda, varför det fanns anledning att gå vidare i fråga om hur förfarandet i allmän domstol ytterligare kunde förbättras (a. prop. s. 78 f.). En utgångspunkt var att handläggningen i domstolarna även i fortsättningen skulle kunna anpassas till behoven i de enskilda fallen samtidigt som kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet inte fick sättas åt sidan. Reglerna skulle skapa så goda förutsättningar som möjligt för den som vänder sig till domstol med ett anspråk att få sin sak prövad inom skälig tid och för den som utsätts för ett oberättigat krav att så snabbt som möjligt komma ifrån den press som en rättegång innebär. För att göra processen i allmän domstol så effektiv och ändamålsenlig som möjligt gällde det också att ta till vara den tekniska utveckling som skett i samhället. Situationen för brottsoffer och vittnen skulle särskilt uppmärksammas. Det anfördes också att rättegångsreglerna ska vara utformade så att parterna i möjligaste mån kan tillvarata sin rätt utan juridiskt ombud.
SOU 2012:93 En modernare rättegång – huvuddragen i reformen
51
2.2 Modern teknik
Den första delen av reformen avser en ökad användning av modern teknik i domstolarna. Det innebär till att börja med att förhör i tingsrätt som regel ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning (6 kap. 6 § RB). Även syn får dokumenteras på detta sätt (6 kap. 6 a § RB). Om ett mål överklagas ska ljud- och bildupptagningarna enligt huvudregeln användas i hovrätten (35 kap. 13 § RB). Upptagningarna kan även användas i tingsrätten och i Högsta domstolen. Vidare innebär förändringarna att det har införts regler om ljud- och bildöverföring som möjliggör för parter och andra att delta i ett sammanträde vid en domstol genom videokonferens, om det inte är olämpligt (5 kap. 10 § RB). Motsvarande möjligheter finns att delta i ett sammanträde genom ljudöverföring, dvs. telefon. Tekniken kan även användas vid syn (5 kap. 11 § RB), vid behov av sidosal (5 kap. 12 § RB), dvs. när parter eller andra som ska delta inte får plats i rättssalen, samt vid medhörning eller medseende (36 kap. 18 § RB), dvs. när parter eller andra inte får vara i rättssalen under ett förhör.
Enligt en särskild sekretessregel gäller sekretess för bilduppgiften i en videoupptagning som gjorts vid ett domstolsförhör, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men (43 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen). Sekretessen viker dock för rätten till partsinsyn, dvs. parts rätt att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet. Detta innebär inte att parten automatiskt har rätt att få en bildfil utlämnad till sig. Rätten att ta del av ljud- och bildupptagningar bör i stället realiseras genom att parten får ta del av dem i domstolens lokaler eller genom att en kopia av enbart ljudupptagningen lämnas ut.
2.3 Flexiblare regler och större ansvar för parterna
Den andra delen av reformen syftade till att öka flexibiliteten i det processuella regelverket och betona parternas medansvar för att driva processen framåt mot ett avgörande. Handläggningen av ett mål ska således efter lagändringarna i större utsträckning kunna anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. De nya bestämmelserna innebär i huvudsak följande.
Reglerna om sammanträden under förberedelsen samt om kallelser och påföljder vid utevaro har gjorts enhetligare. Påföljderna vid
En modernare rättegång – huvuddragen i reformen SOU 2012:93
52
utevaro för parter som ska höras i bevissyfte i tvistemål har skärpts (35 kap. 9 §, 42 kap. 12 § samt 44 kap. 1–4 och 7 §§ RB). En och samma sammanträdesform ska enligt de nya bestämmelserna kunna användas för samtliga frågor som under förberedelsen kräver muntlig handläggning. En möjlighet har införts att avvisa framför allt muntlig bevisning om det trots rimliga ansträngningar inte går att få till stånd en bevisupptagning och det bedöms att målets avgörande inte bör fördröjas ytterligare (35 kap. 7 § RB).
Kravet på muntlighet har mjukats upp. Det innebär att parterna vid en huvudförhandling får presentera processmaterial genom att hänvisa till skriftliga handlingar eller ljud- och bildupptagningar i målet i stället för att redovisa uppgifterna muntligen (43 kap. 7 och 8 §§, 46 kap. 6 och 9 §§, 50 kap. 18 och 19 §§, 51 kap. 18 och 19 §§ samt 55 kap. 15 § RB). Det har också införts ökade möjligheter till bevisupptagning utom huvudförhandling när det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling (36 kap. 19 § 3, 38 kap. 6 § 3 och 39 kap. 2 § 3 RB). Däremot gjordes inte några förändringar i bestämmelserna om förutsättningar för bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som ska avgöras efter huvudförhandling. Det ansågs att utrymmet för att tillåta sådan bevisupptagning enligt det befintliga regelverket ändå skulle komma att öka genom användningen av den nya tekniken för ljud- och bildupptagning (a. prop. s. 150 ff.).
Skärpta regler infördes om sammanställningar och tidsplaner i tvistemål (42 kap. 6 och 16 §§ samt 50 kap. 12 a § RB). Om det är till fördel för handläggningen av målet ska således tingsrätten i tvistemål göra en sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Tingsrätten kan förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Bestämmelsen om sammanställningar är oförändrat fakultativ såvitt gäller hovrättsförfarandet. Bestämmelserna om tidsplaner innebär att tingsrätten ska upprätta en tidsplan i tvistemål, om det inte är obehövligt på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl. Parterna ska kontrollera att tidsplanen kan hållas och ska anmäla till rätten om det blir svårt att hålla den.
Vidare ska domstolen i större utsträckning kunna hålla förberedelsesammanträde i brottmål (45 kap. 13 § RB).
En praktiskt viktig reform var att det infördes en möjlighet att avgöra bötesmål på handlingarna, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet (45 kap. 10 a § RB).
SOU 2012:93 En modernare rättegång – huvuddragen i reformen
53
2.4 Hovrättsprocessen
Den tredje och principiellt och praktiskt kanske viktigaste delen av reformen avsåg hovrättsprocessen. Förändringarna i denna del innebär bl.a. att systemet med prövningstillstånd har utvidgats till att omfatta alla domar och beslut i tvistemål och beslut i domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt (49 kap. 12 § RB och 39 § lagen (1996:242) om domstolsärenden). Samtidigt ändrades grunderna för prövningstillstånd (49 kap. 14 § RB). Prövningstillstånd ska meddelas om det finns anledning att tvivla på riktigheten av tingsrättens dom (ändringsfall), om det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till (granskningsfall), om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatfall) eller om det annars finns synnerliga skäl för att pröva överklagandet (extraordinära fall). Det infördes även en möjlighet till partiellt prövningstillstånd (49 kap. 14 a § RB). Det innebär att prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagande avgörandet. Det infördes också en möjlighet att vid särskilda skäl hålla sammanträde inför beslut om prövningstillstånd (50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a § och 52 kap. 6 a § RB) och om möjlighet för en lagfaren domare att bevilja prövningstillstånd om frågan är enkel (2 kap. 4 § RB).
Det ankommer på hovrätten, precis som enligt tidigare ordning, att ta del av den muntliga bevisningen i nödvändig omfattning. Genom reformen har dock hovrätten tillgång till ett bättre underlag vid tillståndsprövningen genom ljud- och bildupptagningarna av förhören i tingsrätten (a. prop. s. 192 f.).
Reformens kanske mest uppmärksammade del var förändringarna i ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätten. Muntlig bevisning ska numera som huvudregel läggas fram genom uppspelning av de ljud- och bildupptagningar som gjorts av förhören i tingsrätten. Om ytterligare frågor (tilläggsfrågor) behöver ställas får kompletterande förhör hållas (35 kap. 13 § och 36 kap. 16 § RB). En part som vill att det ska hållas ett förnyat förhör ska ange det och skälen till detta i sitt överklagande respektive sitt genmäle (50 kap. 4 och 9 §§ samt 51 kap. 4 och 9 §§ RB). Efter lagändringarna grundar hovrätten alltså sin bedömning i allmänhet på samma material som tingsrätten har haft. Som en särskild fördel med det nya systemet
En modernare rättegång – huvuddragen i reformen SOU 2012:93
54
har framhållits att vittnen och andra förhörspersoner inte behöver lämna sina berättelser mer än en gång, dvs. i tingsrätten.
Tilltrosreglerna har ändrats för att möjliggöra tilltrosbedömningar även utan omförhör (50 kap. 23 §, 51 kap. 23 § och 55 kap. 14 § RB). Det innebär bl.a. att hovrätten utan en förnyad bevisupptagning får frångå tingsrättens tilltrosbedömning, om beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten.
55
3 Utvärdering, överväganden och förslag
3.1 Modern teknik
3.1.1 Ljud- och bildupptagningar
Bakgrund och nuvarande ordning
Redan när rättegångsbalken infördes öppnades en möjlighet att dokumentera berättelser som lämnades i bevissyfte i rättegången genom ljudinspelning, dock inte förhöret med den tilltalade. Till en början var det vanligare att rätten gjorde en uppteckning av förhöret, antingen i form av ett referat eller som en fullständig utskrift. Allt eftersom tekniken utvecklades blev ljudinspelningarna regel och de skrivna uppteckningarna undantag. Sedan år 2000 angavs ljudinspelning även i lagtexten som huvudregel för dokumentation av alla berättelser som lämnas i bevissyfte i tingsrätt och hovrätt (prop. 1999/2000:26).
För syn på stället gällde före EMR-reformen att vad som iakttas vid synen ska antecknas av rätten. Detsamma ansågs gälla vid syn som hålls i rättssalen av föremål som inte tas in i akten eller som kan tänkas komma att förändras eller av annan anledning inte längre vara tillgängliga i sitt ursprungliga skick
Genom EMR-reformen infördes bestämmelser som innebär att en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt som regel ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning (6 kap. 6 § RB). Detta gäller inte bara vittnesförhör utan även fria partsförhör och förhör med tilltalad vid huvudförhandling i brottmål. Förhör med den misstänkte vid häktningsförhandling ska alltså inte spelas in. Regeringen anförde som skäl för förändringarna bl.a. att den informationstekniska utvecklingen i samhället går framåt med stora steg och att detta bör utnyttjas i reformarbetet. Det fanns mycket att vinna om det infördes en möjlighet att dokumentera förhörsutsagor i tings-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
56
rätt med videoteknik. Framför allt innebär det att hovrätterna får ett bättre underlag än ljudupptagningarna när det gäller att bedöma bevisvärdet av ett i tingsrätten hållet förhör. Enligt regeringen kan en videoupptagning jämfört med en ljudinspelning förmedla åtskilligt som kan ha betydelse för förståelsen och bedömningen av en persons utsaga, såsom gester, ansiktsuttryck m.m. Det var också mycket att vinna på om antalet omförhör i hovrätten på så sätt kunde minska. Detta resonemang hänvisade naturligtvis även till de förändringar som genom EMR infördes beträffande hovrättsprocessen och den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätten se avsnitt 3.4.2.
Det krävs inte samtycke från den som ska spelas in. I stället kan rätten avstå från att dokumentera förhöret med video om det finns särskilda skäl. Undantaget gäller enligt motiven framför allt det fallet då en inspelning av något skäl kan antas försämra utredningen i målet. Undantaget avser även fall där tekniken inte fungerar eller inte finns tillgänglig. Rätten avgör ensam frågan om hur förhöret ska dokumenteras men kan normalt utgå från att det ska ske genom ljud- och bildupptagning. Domstolen behöver alltså inte inför varje förhör ta upp frågan om hur det ska dokumenteras. För processen i högre rätt infördes bestämmelsen att en berättelse får dokumenteras genom ljud- och bildupptagning, alltså en mindre strikt regel (prop. 2004/05:131 s. 106 och 228).
Genom EMR-reformen infördes även nya bestämmelser för vad som iakttas vid syn. I 6 kap. 6 a § RB regleras att vad som iakttas vid syn får dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning. Regeringen såg flera fördelar med att använda videoupptagning även vid syn. Särskilt uppenbara ansågs fördelarna vara om föremålet för synen riskerar att försämras. Vid syn på stället nämndes fördelen att synen inte behövde göras om i hovrätten, vilket kan innebära besparingar för rätten och parterna. Även de fall då syn hålls utom huvudförhandling nämndes som exempel. Det saknades enligt regeringen anledning att göra skillnad mellan syn på stället och syn som hålls i rättssalen. Det överlämnades åt rätten att i det enskilda fallet avgöra när det var lämpligt att dokumentera syn genom ljud- och bildupptagning. I författningskommentaren nämndes bl.a. att det vid syn på stället regelmässigt torde vara till fördel för handläggningen att dokumentera synen genom ljud- och bildupptagning (a. prop. s. 109 f. och 229).
Bestämmelserna om dokumentation av förhör med hjälp av videoteknik är tillämpliga även i domstolsärenden och när förhör hålls i
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
57
bevissyfte i ett konkursärende, jfr 21 § lagen (1996:242) om domstolsärenden och 16 kap. 2 § konkurslagen (1987:672).
Enligt 20 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol ska en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning gallras senast sex veckor efter det att målet eller ärendet har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft.
Domstolsverkets rapport om Resursfördelningen efter EMR
Domstolsverket har låtit utvärdera EMR-reformen ur ett resursfördelningsperspektiv i rapporten Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3), se bilaga 1 i Del 2. Som underlag för rapporten inhämtades bl.a. uppgifter från de allmänna domstolarna. I princip samtliga tingsrätter uppgav att den tekniska utrustningen för inspelning av förhör fungerar väl. De problem som uppkommit har mestadels berott på handhavandefel. Det påtalades från några domstolar att protokollförarna har fått nya uppgifter som innebär visst merarbete för dem under förhandlingen. Exempelvis måste kameror och mikrofoner vara inställda rätt och anpassas under förhandlingens gång. Vidare måste förhören indexeras. En tingsrätt framhöll det utbildningsbehov som finns när det gäller det praktiska kring videoupptagningarna och att detta behov är återkommande eftersom notarierna byts ut fortlöpande.
Enligt rapporten anser hovrätterna att tekniken för uppspelning av förhören i huvudsak har fungerat tillfredsställande. Flera hovrätter påtalade dock vissa återkommande problem, t.ex. att spellistor hänger sig eller att ljud och bild inte är synkroniserade. Några hovrätter påtalade vissa tekniska brister hos inspelningsutrustningen i tingsrätten, t.ex. att det saknas möjlighet att spela in sådant som visas med en objektkamera under förhandlingen och att ljudupptagningen inte fungerar tillfredsställande vid telefonförhör eller vid tolkning. Kvaliteten på inspelningarna varierar enligt rapporten men håller generellt sett en godtagbar nivå. Vanliga brister vid inspelningarna är enligt hovrätterna störande biljud, att volymen är för låg eller att bilden av förhörspersonen blir för mörk på grund av motljus. Detta har dock sällan lett till några konsekvenser för målens handläggning i hovrätten. Samtliga hovrätter uppgav att de regelbundet delger tingsrätterna sina synpunkter på kvaliteten på upptagningarna. Det uppgavs att kvaliteten har blivit bättre och att tingsrätterna har tagit till sig av synpunkterna.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
58
Enligt rapporten anser hovrätterna att tingsrätternas indexering av förhören regelmässigt är bristfällig och att det saknas enhetlighet beträffande hur indexeringen utförs. Ibland förekommer ingen indexering alls. En hovrätt, Göta hovrätt, har försett sina tingsrätter med rekommendationer som anger hur indexering bör ske samt andra åtgärder som protokollföraren bör tänka på vid inspelningarna, vilket har medfört en förbättring. Vid samtliga hovrätter förekommer kvalitetskontroller av upptagningarna.
I rapporten lämnas bl.a. följande förslag och rekommendationer (s. 40 och 48):
• Utbildningsansvaret för protokollförarna i tingsrätten när det gäller dels den tekniska utrustningen och dess funktioner, dels protokollförarens ansvar och roll under förhandlingen bör läggas på en lämplig, fast anställd person vid domstolen, t.ex. en beredningsjurist.
• Ordförandena i tingsrätterna bör bli bättre på att ”regissera” och aktivt agera för att strukturera förhören så att olika delar behandlas var för sig.
• Det bör finnas en fungerande dialog mellan hovrätterna och underrätterna när det gäller kvaliteten på inspelningarna av förhören.
• Hovrätterna bör överväga att kraftigt begränsa sina kvalitetskontroller av videoinspelningar från tingsrätterna.
Uppgifter från domstolarna, åklagarna och advokaterna
Som framgått tidigare har utredningen besökt alla hovrätter, flera tingsrätter och åklagarkammare samt Domstolsverket och Riksåklagaren. Utredningen har även inhämtat uppgifter om hur den nya tekniken fungerar och upplevs från advokaterna.
Tingsrätterna
I princip alla tingsrätter har uppgett att den nya tekniken fungerar bra. Det är sällan som tekniken har fallerat helt, dvs. att det helt saknas inspelningar efter en förhandling. Inledningsvis var det en del handhavandeproblem som hovrätterna påtalade, såsom tangentbordsljud, mummel vid tolkning, andra störande ljud och fel ljussättning.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
59
Nu har många tingsrätter skaffat tysta tangentbord och små mikrofoner, s.k. myggor, för att förbättra detta.
De flesta tingsrätter indexerar i brottmål genom att markera de olika åtalspunkterna. Flera försöker indexera ännu mer detaljerat. I vissa brottmål, främst beträffande fridskränkningsbrotten, anser många att det är det svårt att indexera eftersom berättelserna i praktiken inte alltid är tydligt uppdelade på skilda moment. En tingsrätt har uppgett att man arbetar på att ta fram riktlinjer för hur indexering ska ske.
De flesta tingsrätter uppfattar systemet som användarvänligt. Någon tingsrätt menar dock att det redan börjar bli föråldrat. Tingsrätter som har nybyggda eller nyrenoverade lokaler uppfattar däremot systemet som helt uppdaterat. Det har påtalats att protokollföraren numera har många uppgifter att sköta, varför det inte alltid i tid uppmärksammas om exempelvis ljudvolymen går ner. Det finns därför från något håll önskemål om en larmfunktion om ljudvolymen eller något annat inte fungerar. Från något håll har nämnts att det borde finnas en separat skärm där endast upptagningen syns eftersom den ofta måste minimeras på datorskärmen. Det finns önskemål om en särskild bildskärm för ordföranden.
Från flera håll har påtalats att det är problematiskt att använda dokumentkameran. Inspelningskameran hänger inte med. Ofta får man filma direkt på objektet. Det är vidare problematiskt att starta dokumentkameran under ett pågående förhör. Från flera håll har man önskat att det i stället gick att fälla in en liten bild på skärmen. Även själva filmkameran uppfattas på flera håll som långsam och med för långa ställtider.
På de flesta håll utbildar notarierna varandra i handhavandet av tekniken. Från flera håll har påtalats ett behov av en mer systematisk och enhetlig utbildning för notarierna.
Det har i princip aldrig förekommit att någon förhörsperson vägrat att bli inspelad.
Vid tingsrätter som även är mark- och miljödomstol har nämnts att tekniken används även vid syn, varvid inspelningen görs med bärbar kamera. Detta har fallit mycket väl ut och innebär effektivitetsvinster. Bland annat har bevisning vid syn på stället tagits upp utom huvudförhandling, varvid upptagningen därmed kan användas under huvudförhandlingen.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
60
Hovrätterna
De flesta hovrätter har uppgett att tekniken överlag fungerar mycket bra och att kvaliteten på upptagningarna är god. Inledningsvis förekom en hel del handhavandeproblem, men det har blivit mycket bättre. En hovrätt anser att det fortfarande kvarstår åtskilliga problem med tekniken. Den hovrätten har ansett att det i viss utsträckning fortfarande krävs kvalitetskontroller av upptagningarna. I övrigt gör hovrätterna inte längre sådana kvalitetskontroller i någon nämnvärd utsträckning. Någon hovrätt har noterat att kvaliteten åter har försämrats något på senare tid. Från flera håll har problem vid tolkning i tingsrätten noterats. Det blir ofta svårt att vid uppspelning av upptagningarna uppfatta vad som sägs, inte minst när tolken varit närvarande per telefon.
Alla hovrätter har en regelbunden dialog med sina tingsrätter för att eventuella brister ska kunna åtgärdas. Många tingsrätter har en kontaktperson som hovrätterna kan höra av sig till. Det förekommer också på många håll att hovrätten antecknar sina iakttagelser i varje enskilt mål och ger feedback till tingsrätten när handläggningen avslutats. På vissa håll har samrådsmöten hållits där bl.a. teknikfrågorna diskuterats.
Från flera håll har påtalats behovet av enhetlig teknikhandledning för notarier och andra protokollförare. Handböcker eller lathundar vore lämpliga hjälpmedel. Flera hovrätter anser att indexeringen kan göras enhetligare och vidareutvecklas på olika sätt. Någon hovrätt har påpekat att utformningen av åklagarens stämningsansökan är viktig för strukturen av förhören.
Ljud- och bildupptagningarna används i stor utsträckning i överrättsprocessen. Det är ovanligt att de inte kan användas på grund av tekniska problem. Telefonförhör förekommer enligt några hovrätter ofta i tingsrätterna. Flera hovrätter har påtalat att om telefonförhör används i tilltrossituationer, måste hovrätten hålla omförhör. I vissa sådana fall har mål i stället återförvisats till tingsrätten.
Åklagarna
Vid utredningens besök vid olika åklagarkammare och hos Riksåklagaren har i allt väsentligt de uppgifter som lämnats från domstolarna bekräftats. Det anses överlag att de tekniska förändringarna har fallit mycket väl ut. Åklagarna är medvetna om att strukturen
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
61
på gärningsbeskrivningen kan underlätta vid förhören och vid indexeringen av inspelningarna.
Advokaterna
Även av advokaterna har de positiva uppgifterna från domstolarna i allt väsentligt bekräftats. Deras klienter uppfattar överlag inte inspelningssituationen som obehaglig eller märklig. Endast vid några enstaka tillfällen, exempelvis vid fall av organiserad brottslighet, har någon förhörsperson reagerat negativt på att förhöret spelats in.
Överväganden
Förslag: I tingsrätt ska rättens iakttagelser vid syn på stället doku-
menteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. Genom hänvisning i 21 § lagen (1996:242) om domstolsärenden gäller detta även vid handläggning av ärenden.
Bedömning:
1. I princip alla huvudförhandlingssalar och förberedelserum i tingsrätterna är nu utrustade med tekniken för ljud- och bildupptagningar. Tekniken är överlag ändamålsenlig. Arbetet med att kontinuerligt förbättra, uppdatera och vidareutveckla utrustning och system måste fortsätta. För att minska risken för informationstapp bör utbildningen av notarierna och andra protokollförare i handhavandet av tekniken vara enhetlig.
2. Kvaliteten på upptagningarna är överlag bra. Problem har främst berott på handhavandefel. Kvaliteten kan förbättras när tolkning förekommer. Erfarenhetsutbytet mellan hovrätterna och tingsrätterna beträffande kvaliteten på upptagningarna fungerar väl. Det är viktigt att kontinuerligt följa upp och kontrollera kvaliteten på upptagningarna.
3. Telefonförhör förekommer, av allt att döma, i samma utsträckning som tidigare. Bortsett från dessa förhör, som dokumenteras genom ljudupptagning, är det mycket ovanligt att förhören inte dokumenteras genom ljud- och bildupptagning.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
62
Upptagningarna används i mycket stor utsträckning i överklagade mål.
4. Domstolarna strukturerar ofta upptagningarna genom indexering. Detta kan förbättras ytterligare, exempelvis genom enhetliga riktlinjer för indexeringen och genom utbildning av notarierna och andra protokollförare.
5. Bestämmelserna om lagring och bevarande av ljud- och bildupptagningar bör ses över i särskild ordning.
Skälen för förslaget och bedömningarna
EMR-reformen medförde att ny teknik används vid domstolarna. Vi har fått i uppdrag att analysera hur användningen av den moderna tekniken i domstolarna har fallit ut. Enligt utredningsdirektiven är det viktigt att tekniken och miljön för inspelning och uppspelning är av sådan kvalitet att upptagningarna kan användas på det sätt som är avsett, eftersom ljud- och bildupptagningarna har ersatt förnyade förhör som det huvudsakliga bevismedlet i hovrätten. Det anförs vidare att för att rättegången i hovrätt ska bli effektiv är det nödvändigt att upptagningarna görs och hanteras på ett sätt som ger förutsättningar att koncentrera hovrättsprocessen till de delar som har betydelse för prövningen där och att förhandlingstiden därmed kan förkortas. I utvärderingen ingår även att identifiera faktorer som kan hindra eller begränsa en effektiv och ändamålsenlig tillämpning av de processuella regler som reformen innefattar. Vi ska även överväga om det behövs förändringar i regelverket mot bakgrund av utvärderingen.
I uppdraget att utvärdera användningen av tekniken för ljud- och bildupptagningar ska utredningen särskilt
• undersöka om den tekniska utrustningen är ändamålsenlig och om kvaliteten på upptagningarna är tillfredsställande,
• kartlägga i vilka situationer som domstolarna har beslutat att inte dokumentera förhör genom ljud- och bildupptagning respektive att inte använda gjorda upptagningar senare i processen, samt
• undersöka hur domstolarna har strukturerat upptagningarna och överväga om det genom förbättrad indexering eller på annat sätt
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
63
går att öka tillgängligheten till de för hovrättsprocessen relevanta delarna av upptagningarna.
Den tekniska utrustningen och kvaliteten på upptagningarna
Domstolsverket redovisade redan år 2010 i rapporten Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3) ett positivt resultat beträffande kvaliteten på ljud- och bildupptagningarna. Det bedömdes att inspelningarna generellt sett höll en ur hovrättsperspektiv godtagbar kvalitet, även om den kunde förbättras i vissa avseenden.
Av de uppgifter som utredningen inhämtat framgår att numera är i princip alla huvudförhandlingssalar och förberedelserum vid tingsrätterna utrustade med tekniken för inspelning av förhör med ljud och bild. Utrustningen uppfattas som användarvänlig och ändamålsenlig. Det finns dock konkreta önskemål om förbättringar, exempelvis snabbare kameror och mikrofoner. Flera har även påtalat ett behov av att kunna fälla in en mindre bild på skärmen. Många har haft synpunkter på dokumentkameran som verkar vara mindre användarvänlig än systemet i övrigt. En återkommande synpunkt är att det behövs en enhetlig utbildning eller manual för notarierna och andra protokollförare i handhavandet av tekniken.
Kvaliteten på upptagningarna håller överlag en fortsatt bra och till och med förbättrad nivå. Hovrätterna gör i princip inte några kvalitetskontroller längre. De fel som förekommit inledningsvis, exempelvis motljus och störande ljud, synes numera förekomma endast i ringa utsträckning.
En hovrätt har noterat att sedan kvaliteten förbättrats så har den åter försämrats något på senare tid. Kommunikationen med tingsrätterna beträffande upptagningarna har därför återupptagits och i utbildningssyfte har det gjorts en inspelning med exempel på vanliga fel som förekommer. På något håll förekommer fortfarande tydliga brister i teknik och i kvaliteten på ljud- och bildupptagningarna. Det uppges dock att det har blivit bättre efterhand även där men det anses alltjämt finnas ett behov av att kvalitetskontrollera upptagningarna.
Det är naturligtvis otillfredsställande att det fortfarande förekommer tekniska problem. Dessa bör dock kunna åtgärdas lokalt och regionalt inom ramen för Domstolsverkets och hovrätternas fortlöpande kontakter vad gäller teknik och utrustning.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
64
Det är ofta sämre kvalitet på upptagningarna när tolkning har skett vid tingsrätten. Tolkning är ett moment som komplicerar inspelningarna. De problem det för med sig bör dock kunna överbryggas genom att såväl rättens ordförande som protokollföraren är uppmärksam på situationen. Exempel på åtgärder är att endast de mikrofoner som behövs vid varje tillfälle bör vara påslagna och att tolken ges tillräckligt med tid till att översätta. Det är också en fördel om tingsrätterna använder små mikrofoner, s.k. myggor, vid tolkning. Många har nämnt att tolkning per telefon ger sämre resultat, varför detta alternativ i första hand endast bör användas vid kortare förhandlingar. Frågan om tolkningens kvalitet har även uppmärksammats av Utredningen om tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, i betänkandet Tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Genomförande av EU:s tolknings- och översättningsdirektiv (SOU 2012:49, avsnitt 6).
Den samlade bilden är alltså att utrustningen överlag fungerar bra. Den är användarvänlig och driftsäker. Dock måste arbetet med att kontinuerligt förbättra, uppdatera och i övrigt utveckla utrustning och system fortsätta och kvarstående tekniska brister åtgärdas. Det är bra att det nu finns stor tillgång till inspelningsutrustning på tingsrätterna. Exempelvis är det bra att det finns sådan utrustning i domstolarnas förberedelserum så att en muntlig förberedelse samtidigt kan övergå till huvudförhandling i förenklad form med bevisupptagning.
För att minska risken för hanteringsfel på grund av informationstapp bör utbildningen för notarierna i handhavandet av tekniken vara enhetlig. Det kan åstadkommas exempelvis genom för domstolarna gemensamt framtagna web-baserade utbildningar, handböcker och lathundar. Domstolarna har olika sätt att kommunicera i frågorna om kvaliteten på upptagningarna, något man pekade på i Domstolsverkets rapport från år 2010. Kommunikationen verkar nu fungera mycket bra och har bidragit till att förbättra kvaliteten på upptagningarna.
Nästan alla förhör dokumenteras genom ljud- och bildupptagning
Av uppgifterna som utredningen inhämtat framgår klart att det, med undantag för telefonförhören, är mycket sällan som förhör inte dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Inte från något håll har utredningen fått uppgift om att någon förhörsperson vägrat att
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
65
bli inspelad under förhöret. På det hela taget verkar inspelningen vara odramatisk och oproblematisk. I den mycket begränsade utsträckning som det förekommit att förhör inte dokumenterats genom ljud- och bildupptagning har det främst berott på att tekniken inte fungerat av någon anledning.
Upptagningarna används i mycket stor utsträckning i hovrättsprocessen (se avsnitt 3.4.2). Det förekommer även att de används i tingsrätten i samband med ny huvudförhandling eller om förhöret tagits upp utom huvudförhandling (se avsnitt 3.2.2).
Flera hovrätter har påpekat att telefonförhör är vanligt förekommande. Från något håll har sagts att det blivit vanligare nu än före EMR-reformen. Något säkert belägg för detta finns dock inte. Telefonförhör förekommer nog i ungefär samma utsträckning som före reformen.
Vid telefonförhör kan naturligtvis förhöret endast tas upp genom ljudupptagning. Från hovrätterna har påtalats att telefonförhör i tilltrossituationer medför att nytt förhör kan behövas i hovrättsprocessen.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att dokumentation av förhören i tingsrätt i allt väsentligt sker genom ljud- och bildupptagning och att upptagningarna i mycket stor utsträckning används i hovrättsprocessen.
Indexering
Inom domstolarna används ordet indexering för att beskriva när förhör i målhanteringssystemet Vera struktureras genom att det noteras vem som hörs och vad förhöret avser. I Domstolsverkets rapport från år 2010 gjordes bedömningen att tingsrätternas arbete med att strukturera upptagningarna var bristfällig. Detta synes emellertid ha förbättrats. Numera indexeras upptagningarna ofta. Bland åklagarna finns en medvetenhet om att gärningsbeskrivningens utformning och uppläggningen av förhöret är väsentlig för att upptagningarna ska få en bra struktur. Hovrätterna har uttalat förståelse för att det är svårt att indexera vid vissa typer av brott, främst fridskränkningsbrotten. Det varierar dock fortfarande ganska mycket mellan tingsrätterna i vilken utsträckning och på vilket sätt som indexering sker.
Indexeringen är numera ett viktigt hjälpmedel i processen. En noggrann indexering underlättar hovrättens handläggning. Det ska dock poängteras att indexering är viktigast i de stora målen. Det är
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
66
i mål med flera åtalspunkter eller olika moment och som sannolikt överklagas som det finns anledning för protokollföraren att vara särskilt noggrann. Inte sällan är det endast delar av ett åtal som ska prövas i hovrätten. Helst bör det därför noteras för varje förhör vem som hörs och vilken åtalspunkt eller vilken del av åtalet som förhöret avser. Här krävs naturligtvis också ett samspel mellan rättens ordförande och protokollföraren. I de mindre målen, exempelvis med en åtalspunkt, har indexering naturligtvis inte samma betydelse. Dessa mål överklagas dessutom i mindre utsträckning.
Vi bedömer därför att upptagningarna kan förbättras ytterligare genom en bättre och mer enhetlig indexering. Arbetet med detta får alltså inte avstanna. En förbättring kan åstadkommas genom att det utarbetas för domstolarna enhetliga rekommendationer för hur upptagningarna kan struktureras. I utbildningen av notarierna och protokollförare bör detta vara ett naturligt moment, så att de får en ökad förståelse för betydelsen av att strukturera upptagningarna på ett ändamålsenligt sätt.
Dokumentation av bevisning vid syn på stället
Några framsynta tingsrätter använder bärbar videoteknik för att dokumentera bevisning vid syn, något som fallit väl ut. En stor fördel med denna dokumentationsform vid syn på stället är att beviset inte alltid behöver tas upp på nytt i hovrätten (dvs. hovrätten behöver inte resa ut för att göra en egen syn på stället). Detta kan ge besparingar för både parterna och domstolen.
Det har överlämnats åt rätten att avgöra i det enskilda fallet när syn ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. I förarbetena nämns dock att det regelmässigt torde vara till fördel för handläggningen av målet att dokumentera genom ljud- och bildupptagning när fråga är om syn på stället. Dessa fördelar föreligger även i de fall då syn på stället görs utom huvudförhandling.
Frågan om syn har tagits upp särskilt från hovrättshåll, se avsnitt 3.4.2. Mark- och miljööverdomstolen har påtalat värdet av att det finns upptagningar av syn på stället. I avsnittet föreslås förändringar i tilltrosbestämmelserna så att det även när syn på stället hållits, och synen läggs fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning, finns möjlighet för hovrätten att i en tilltrossituation ändra tingsrättens dom i den delen.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
67
Det finns alltså många fördelar med att dokumentera syn genom videoteknik. Det är dock långt ifrån alla tingsrätter som använder sig av tekniken i dessa fall. Många har inte skaffat sådan utrustning. Detta begränsar en effektiv och ändamålsenlig handläggning i såväl underrätt som överrätt. Bestämmelsen tillämpas således inte fullt ut som det var avsett.
Det är utredningens mening att användningen av videoteknik som dokumentationsform vid syn på stället bör öka. Det kan åstadkommas genom att det görs till huvudregel att vid syn på stället dokumentera bevisningen genom ljud- och bildupptagning. Utredningen föreslår därför att 6 kap. 6 a § RB, som är fakultativ, kompletteras med en ny bestämmelse som innebär att tingsrätt ska dokumentera det som iakttas vid syn på stället genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det
Lagring av ljud- och bildupptagningar
Ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar gallras (raderas) senast sex veckor efter det att målet eller ärendet har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft. Så skedde också i det äldre systemet med de bandinspelningar som då förekom.
Under utredningen har frågan uppkommit om värdet av att bevara upptagningar under längre tid, både för prövningen av en eventuell resningsansökan och för den nya rättegång som normalt ska hållas om resning beviljas (jfr motion Ju 2011/12:Ju21). Det är enligt motionen av stort värde om ljud- och bildupptagningarna från rättegångar kan användas vid resningsansökningar och huvudförhandlingar i resta mål. Närmare om hur detta kan ske och vilka konsekvenser detta kan få bör enligt motionen utredas i särskild ordning.
Domstolsverket har i remissyttrande över betänkandet Resningsförfarandet i brottmål (SOU 2009:98) också varit inne på att det kan finnas skäl att i lämpligt sammanhang överväga frågan om lagring av ljud- och bildupptagningar. I de fall en resningsansökan beviljas, men också för att avgöra frågan om en förundersökning ska återupptas eller om resning ska beviljas, vore det många gånger av stort värde om ljud- och bildupptagningar fanns bevarade. Detta skulle enligt Domstolsverket gynna rättssäkerheten och skapa en mer kostnadseffektiv resningsprocess.
Behovet av en ändring av gallringsbestämmelsen har alltså aktualiserats från flera håll. Utredningen ansluter sig till vad som har
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
68
sagts om värdet av att bevara ljud- och bildupptagningarna. Det kan dessutom förekomma andra situationer där ljud- och bildupptagningarna som gjorts i ett mål borde finnas tillgängliga, exempelvis när en rättegång avslutats mot en eller flera tilltalade och det därefter väcks åtal mot ytterligare en medtilltalad. Bevis som tagits upp i den första rättegången kan då aktualiseras även i den andra rättegången. Det kan även vara fråga om fall där ett vittne ska höras i flera rättegångar mot olika tilltalade men beträffande samma sak eller där det på något annat sätt blir aktuellt att förhör som tagits upp i ett mål åberopas i ett annat (se avsnitt 3.2.2). Menedsfall är ett annat exempel. Det finns i dessa situationer inget som hindrar att upptagningar används som bevis i den andra rättegången (jfr prop. 2004/05:131 s. 163 f.).
Det skulle vara värdefullt om man i de situationer som har beskrivits har tillgång till ljud- och bildupptagningar från förhören. Dessa har dock många gånger hunnit raderas när behovet av att använda dem uppstår. Till skillnad från ljudupptagningarna lämnas det inte ut kopior av ljud- och bildupptagningar till parterna. Enligt utredningens mening är frågan om gallring och bevarande alltså mycket angelägen.
Bestämmelserna om gallringstiden för ljud- och bildupptagningar borde alltså ses över. Att generellt förlänga gallringstiden är dock knappast en lämplig väg. Inte heller ett system där tiden för gallring förlängs för vissa kategorier av brott eller för brott med särskilt stränga straffskalor är invändningsfritt. Ett alternativ som utredningen har övervägt är att införa bestämmelser som medger förlängning av gallringstiden med ett år i taget, på begäran av åklagaren, en tilltalad eller en misstänkt, om det är påkallat med hänsyn till en pågående rättegång eller en pågående förundersökning.
Oavsett vilken lösning man väljer behövs det ingående överväganden, inte minst av integritetsaspekter. Även de tekniska möjligheterna till lagring och de ekonomiska konsekvenserna av en utökad lagring av upptagningar behöver utredas.
Det är frågor som inte kan utredas uttömmande av EMR-utredningen men som lämpligen bör ses över i särskild ordning. Några förslag lämnas alltså inte här, men utredningen pekar på behovet av en översyn av bestämmelserna.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
69
3.1.2 Ljud- och bildöverföring
Bakgrund och nuvarande ordning
Före EMR-reformen var det under vissa förutsättningar möjligt för en part att vara närvarande på telefon under förberedelsen i tingsrätt i såväl brottmål som tvistemål. Vidare gällde att om en part i tvistemål hade deltagit per telefon vid ett sådant sammanträde, fick denne också delta på telefon vid en huvudförhandling i förenklad form som hölls i omedelbart samband med förberedelsesammanträdet. Några andra möjligheter för part att medverka per telefon vid en huvudförhandling i tvistemål fanns inte. I brottmål var det överhuvudtaget inte tillåtet för en part att delta vid en huvudförhandling per telefon.
Även muntlig bevisning kunde tas upp på telefon i såväl tvistemål som brottmål. Vid handläggning enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden fanns också vissa möjligheter för en part att närvara per telefon samt att ta upp muntlig bevisning. I konkursärenden kunde också bevis tas upp på telefon.
Den 1 januari 2000 påbörjades en försöksverksamhet med videokonferens som pågick till den 31 december 2006. Försöksverksamheten innebar att parter fick delta vid ett sammanträde enligt rättegångsbalken genom videokonferens på samma villkor som de som gäller för telefonkonferens. Samma gällde för bevisupptagning. Domstolsverket fick i uppdrag att utvärdera försöksverksamheten, vilket gjordes i rapporten DV 2002:5. I rapporten anges att samtliga försöksdomstolar som hade besvarat Domstolsverkets enkät var positiva till möjligheterna att använda videokonferens och ansåg att lagstiftningen borde permanentas. Domstolsverket konstaterade i rapporten att många fördelar stod att vinna med att använda videokonferens i rättegångar, både när det gäller effektiviteten och tillgängligheten till domstolarna.
Genom EMR-reformen permanentades möjligheten att använda videokonferens i allmän domstol. För att göra lagstiftningen så teknikneutral som möjligt valdes termen ljud- och bildöverföring i lagtexten. Regeringen anförde att möjligheten att använda ljud- och bildöverföring hade bidragit till att öka tillgängligheten till domstolarna och att åstadkomma en mer flexibel handläggning. Härigenom kunde antalet inställda huvudförhandlingar minskas. Kostnader och olägenheter bedömdes också kunna minska vid exempelvis förhör med sakkunniga. Användningen av ljud- och bildupptagning
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
70
var positiv, bl.a. i ett medborgarperspektiv, samtidigt som rättssäkerheten kunde upprätthållas och i vissa avseenden stärkas. Tekniken utgjorde ett viktigt hjälpmedel i en modernisering av domstolarnas verksamhet (prop. 2004/05:131 s. 87).
Genom EMR infördes alltså en generell bestämmelse om ljud- och bildöverföring i 5 kap. 10 RB. Om det finns skäl för det får parter och andra som ska delta i ett sammanträde i alla typer av mål och i alla instanser delta genom ljud- och bildöverföring. Vid bedömningen av om det finns skäl för ett sådant deltagande ska rätten särskilt beakta de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som ska delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen. En annan viktig faktor var om någon som ska delta i sammanträdet känner påtaglig rädsla för att vara närvarande i rättssalen. Deltagande genom ljud- och bildöverföring får dock inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter. För närvaro på telefon, dvs. ljudöverföring, gäller numera motsvarande möjligheter som för ljud- och bildöverföring. Även syn får hållas genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Regeringen anförde bl.a. att det är naturligt att rätten, vid bedömningen av om ett deltagande ska ske genom videokonferens, tar stor hänsyn till parternas uppfattning i frågan. Dock ansågs det inte att parterna borde ha något avgörande inflytande i frågan. Även om det som regel endast undantagsvis bör förekomma att kalla en part att, mot dennes vilja, delta genom videokonferens, bör det finnas utrymme för rätten att ändå besluta om det. Som exempel nämndes omhäktningsförhandlingar där transporter av frihetsberövade kräver stora personella och ekonomiska resurser och där det även kan finnas säkerhetsskäl för ett beslut om ljud- och bildöverföring (a. prop. s. 95 och 225). För att göra reglerna mer överskådliga och för att underlätta tillämpningen gjordes bestämmelserna om närvaro på telefon överensstämmande med bestämmelserna om ljud- och bildöverföring. Regeringen anförde dock att detta inte innebär att det i alla sammanhang är lika lämpligt att använda sig av telefon som av ljud- och bildöverföring. Begreppet telefonförhör ersattes dessutom med ljudöverföring (a. prop. s. 98 f.).
Vidare reglerades genom reformen det etablerade systemet med s.k. medhörning. Det anges numera uttryckligen i 36 kap. 18 § RB att när en vittnesberättelse ska lämnas i en parts frånvaro ska parten om möjligt få följa förhöret genom en ljudöverföring eller en ljud- och bildöverföring. Om detta inte kan ske ska vittnesberättelsen återges i behövlig omfattning när parten åter är närvarande. Parten
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
71
ska beredas tillfälle att ställa frågor till vittnet. Regeringen ansåg att ljud- och bildöverföring i dessa situationer ökar möjligheten för den frånvarande att tillgodogöra sig vad som tilldrar sig vid förhöret. Enligt regeringens uppfattning ska rätten dock i det enskilda fallet kunna välja att inte överföra bild till sidorummet, om det skulle hindra målsäganden eller vittnen att berätta fritt (a. prop. s. 100 f.).
Genom reformen infördes dessutom bestämmelser om sidosal i 5 kap. 12 § RB. De innebär att rätten ska se till att de som ska delta i ett sammanträde och som inte får plats i rättssalen kan följa sammanträdet genom en ljud- och bildöverföring i en lokal som ställts i ordning för detta ändamål (sidosal). Rätten får även låta åhörare som inte kan beredas plats i rättssalen följa sammanträdet genom en ljudöverföring eller en ljud- och bildöverföring i en sidosal. Det är rättens ordförande som ansvarar för ordningen i sidosalen. I motiven anförde regeringen att i praktiken bör ordföranden kunna ta hjälp av t.ex. en vaktmästare som får i uppgift att rapportera eventuella incidenter (a. prop. s. 105).
Uppgifter från domstolarna, åklagarna och advokaterna
Tingsrätterna
Vid utredningens besök vid tingsrätterna har framkommit att tekniken för ljud- och bildöverföring används överallt och i stor utsträckning. Vid någon tingsrätt, som ingått i den tidigare försöksverksamheten, förekommer det till och med i mycket stor utsträckning. På de flesta håll anser man att det fungerar bra. Vissa tekniska problem förekommer ibland, såsom att ljud och bild inte är helt synkroniserade eller att bildöverföringen inte är så tydlig. De allra flesta anser dock att förändringen har fallit mycket väl ut och att tekniken har inneburit fördelar från effektivitets- och kostnadssynpunkt. Det har dock framhållits att tillgången till utrustning bör förbättras. De flesta domstolar anser sig behöva utrustning i så gott som alla salar. Först då, menar man, uppstår de verkliga effektivitetsvinsterna. Den begränsade tillgången till utrustning utgör således en flaskhals vid utsättning och planering av möten.
Från några håll har även kvalitetsvinster nämnts som en av fördelarna med den nya tekniken, eftersom telefonsammanträdena många gånger nu ersatts av närvaro genom ljud- och bildöverföring.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
72
Från någon domstol, som använder tekniken mycket ofta, har uppgetts att domstolssekreterarna vid utsättning av målen undersöker vilka sammanträden som skulle kunna genomföras genom ljud- och bildöverföring. En sådan planering anses innebära stora fördelar. Domstolarna biträder även varandra, framför allt vid vittnesförhör som genomförs med ljud- och bildöverföring. Några tingsrätter har anfört att för detta ändamål skulle det behövas ett särskilt rum med sådan utrustning.
Frågan om närvaro via ljud- och bildöverföring väcks främst av parterna eller vittnena men aktualiseras även i viss mån från domstolens sida.
Tekniken används i brottmål främst beträffande vittnena och målsägandena. Vid omhäktningsförhandlingar brukar den misstänkte vara närvarande via ljud- och bildöverföring vid de flesta tingsrätter. I brottmål är även åklagaren på sina håll närvarande via länk. Vissa tingsrätter har som utgångspunkt att åklagaren bör vara på plats i salen.
Videolänkstekniken används även beträffande tilltalade som avtjänar fängelsestraff när förhandlingen hålls. De tingsrätter som har långt avstånd till häktet har särskilt påpekat att tekniken medför klara effektivitetsvinster.
Edgångssammanträden i konkurs hålls vid flera tingsrätter per videolänk.
I tvistemål förekommer det relativt ofta att parter är närvarande genom ljud- och bildöverföring. Ofta räcker det dock med närvaro per telefon. En nackdel med att ha parterna närvarande via länk vid förberedelsesammanträde i tvistemål är att förlikningsförhandlingarna anses bli svårare att genomföra.
Från några håll har påpekats att det krävs särskild försiktighet när det är av säkerhetsskäl som någon är närvarande genom ljud- och bildöverföring. När domstolen kopplar upp den som ska delta på distans syns det normalt vilken domstol eller annan myndighet som rings upp, vilket kan avslöja vistelseorten. Detta kan också inträffa genom att pårop från andra förhandlingar hörs vid överföringen.
Hovrätterna
Hovrätterna är överlag nöjda med tekniken för ljud- och bildöverföring. I en av hovrätterna har det dock flera gånger hänt att tekniken fallerat. Tekniken används i olika stor utsträckning vid hovrätterna. Någon hovrätt använder möjligheten regelbundet, exempelvis vid
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
73
påföljdsfrågor i brottmål, och anser att det finns stora effektivitetsvinster i systemet och en avsevärd utvecklingspotential. En annan hovrätt använder inte tekniken så ofta och anser att det inte finns så stora fördelar. Från något håll har påtalats att ljud- och bildöverföring kommer att minska behovet av tingsresor. Åsikterna om när det är lämpligt med ljud- och bildöverföring går ibland isär även mellan olika avdelningar på samma hovrätt.
Domstolarnas uppgifter om telefonsammanträden, medhörning och sidosal
Domstolarna är ense om att telefonsammanträden i princip förekommer i samma utsträckning som tidigare. Flera tingsrätter anser att telefonsammanträde fungerar lika bra som ljud- och bildöverföring vid förberedelsesammanträden i tvistemål.
Medhörning förekommer fortfarande främst genom ljudöverföring (medhörande). Endast på enstaka håll används ljud- och bildöverföring (medseende). Det beror främst på att det är få domstolar som har tillgång till den utrustningen i de vanliga medhörningsrummen.
På flera håll används även den nya tekniken när en sidosal behövs. I stora mål har detta uppgetts vara en mycket bra lösning som används beträffande såväl parter som åhörare. Ofta används en sal på samma domstol som sidosal. Ibland får en annan domstol biträda med sidosal. Detta har förekommit i mycket stora mål med parter från olika delar av landet.
Åklagarna
Åklagarna ser mycket positivt på möjligheten att använda ljud- och bildöverföring. Överlag anser de att denna möjlighet har en utvecklingspotential och borde kunna användas ännu mer. Från flera åklagarkammare har påtalats att tingsrätterna och hovrätterna har olika praxis beträffande åklagarens närvaro genom ljud- och bildöverföring. Detta kan även variera mellan olika hovrättsavdelningar. Den åklagarkammare som finns på hovrättsorten tar ofta över andra kammares förhandlingar, vilket medför vissa effektivitetsförluster. Flera åklagarkammare har uppgett att de därför ofta har begärt att få delta på distans men ganska ofta nekats av domstolarna. Flera åklagarkammare har framhållit att det finns effektivitetsvinster med närvaro
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
74
genom ljud- och bildöverföring även vid kortare avstånd och att det därför kunde tillämpas oftare.
Riksåklagaren har låtit en samrådsgrupp ta fram enhetliga riktlinjer för i vilka mål det är lämpligt att åklagaren är närvarande genom videolänk. Hovrätterna ingår inte i den gruppen. Detta kan ha påverkat att praxis varierar vid hovrätternas tillämpning av den aktuella bestämmelsen.
I Norrland är man överlag mer öppen för att överbrygga de geografiska avstånden med hjälp av den nya tekniken. Åklagarkammaren i Umeå har således uppgett att tekniken används i mycket stor utsträckning vid förhandlingar i Lycksele tingsrätt och Skellefteå tingsrätt dit åklagarna har lång resväg. Tekniken används vid enklare huvudförhandlingar där det inte är någon målsägande närvarande, t.ex. stöld, snatteri och olovlig körning och där bara är något enstaka vittne deltar som företrädesvis är poliser eller ordningsvakter. Tingsrätterna har avsatt särskilda dagar då sådana mål sätts ut. Detta innebär stora effektivitetsvinster för åklagarna. Åklagarkammaren i Umeå har uppgett att man under år 2011 kunde ersätta minst 45 resdagar med närvaro via ljud- och bildöverföring. På detta sätt undveks spilltid motsvarande ungefär en arbetsmånad. Till detta kommer häktningsförhandlingar där tekniken används regelmässigt, även vid den första häktningsförhandlingen. Det är inte bara tid som sparas utan det ger även kvalitetsvinster. Den åklagare som är inläst på målet kan med detta system själv ta häktningsförhandlingen. Tidigare fick det bli den åklagare som var närvarande vid tingsrätten den dagen. Det har inte förekommit någon kritik från domstolarna eller klagomål från enskilda mot denna ordning. Åklagarkammaren i Umeå uppskattar att det görs besparingar om minst 100 000 kr per år, innefattande minskad tidsspillan samt minskade kostnader för resor och övernattning.
Advokaterna
Hos advokaterna har man positiva erfarenheter av olika förhandlingar som genomförts med ljud- och bildöverföring i såväl brottmål som tvistemål. I princip alla har ansett att det är en stor fördel att möjligheten finns. Många har påtalat klara effektivitetsvinster men också framhållit att det på detta område finns en stor utvecklingspotential.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
75
Vissa anser att det vid muntliga förberedelser är fullt tillräckligt med telefonkonferens medan andra anser att det är en stor fördel med ljud- och bildöverföring i dessa fall. Det anses överlag att tillgången till utrustning kan förbättras. På de flesta håll anses tekniken fungera tillfredsställande men många menar att kvaliteten på överföringarna kan förbättras. Exempelvis har dåliga ljusförhållanden i videorummen påtalats, vilket försämrar bilden hos mottagaren. Dessutom är det vanligt med fördröjningar av ljud och bild. Vid något eller några enstaka tillfällen har förekommit ordnings- eller säkerhetsproblem vid användning av sidosal eller när ett vittne hörts genom ljud- och bildöverföring.
Erfarenheterna från ett mycket omfattande brottmål vid Sundsvalls tingsrätt
Vid Sundsvalls tingsrätt avgjordes under år 2011 ett mycket omfattande brottmål, det s.k. dopingmålet. Målet omfattade 70 tilltalade från olika delar av landet. Den moderna tekniken var ett väsentligt hjälpmedel vid handläggningen och en förutsättning för genomförandet av huvudförhandlingen. Utredningen har från tingsrätten fått en redogörelse för handläggningen av målet.
En kort och sammanfattande beskrivning av planeringen och genomförandet av det s.k. dopingmålet.
Tingsrättens handläggning av det s.k. dopingmålet påbörjades genom att ett flertal personer, efter ett stort och landsomfattande tillslag, häktades vid Sundsvalls tingsrätt den 9 december 2009. Ungefär samtidigt hölls även häktningsförhandlingar vid flera andra tingsrätter.
Innan huvudförhandlingen påbörjades höll tingsrätten två muntliga förberedelser/planeringsmöten dels i april månad 2010, dels i oktober månad 2010. Vid dessa tillfällen presenterades och diskuterades planeringen av rättegången, bl.a. tingsrättens planer att lösa lokalfrågan genom att genomföra den inledande och för alla gemensamma delen av förhandlingen med användande av videokonferens och att tingsrätten avsåg att förelägga samtliga tilltalade att inför huvudförhandlingen skriftligen avge sin inställning till åtalet. Utöver dessa sammanträden underrättades även parterna löpande skriftligen om hur planeringen fortskred bl.a. om framflyttande av tid för åtals väckande och därmed även tidpunkten för huvudförhandlingens start.
Huvudförhandlingen pågick från den 1 november 2010 till den 8 juni 2011. Förhandling ägde i huvudsak rum under tre dagar per vecka, med
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
76
en veckas uppehåll mellan jul och nyår. Åtalet omfattade 70 tilltalade och i stort sett samtliga hade offentlig försvarare. Vid rättegångens inledande var fem stycken tilltalade frihetsberövade.
Målet kunde, i huvudsak utifrån de tilltalades hemorter, delas in i tre delar vilka kom att benämnas Umeå-Göteborg, Malmö samt Örebro-Karlstad. Åtalet var så utformat att handläggningen av detta, efter den inledande delen, kunde handläggas i tre olika delar.
Rättegången inleddes med en gemensam del vilken tog tre veckor i anspråk. Under denna del framställde åklagarna yrkanden och de tilltalade redovisade sin inställning till åtalet. Detta skedde genom hänvisning. Vidare genomgicks för alla tilltalade gemensam bevisning såsom förhör med de s.k. huvudmännen, förhör med sakkunniga och skriftlig bevisning.
Under den inledande delen av rättegången och vid ytterligare två rättegångsdagar då samtliga tilltalade behövde vara närvarande, genomfördes rättegången på så sätt att totalt 44 tilltalade närvarade via videokonferens, fördelat på Malmö, Göteborg, Örebro och Karlstad tingsrätter samt fem tilltalade via videokonferens från ytterligare en sal vid Sundsvalls tingsrätt. På varje tingsrätt och i videosalen i Sundsvall var en kontaktperson närvarande. Innan pårop skedde hade rätten varje morgon kontakt med denne och gick kort igenom vad som skulle ske under dagen. Rätten hade även kontakt med kontaktpersonen i samband med varje paus, allt för att efterhöra hur det fungerade i respektive sal. Kontaktpersonen skötte kameran i salen och hade också vid behov kontakt med protokollförare via e-post. Därutöver fanns det en eller flera ordningsvakter som vid behov kunde hjälpa rätten i ordningsfrågor.
Bilden till och från samtliga videosalar samt ljudet från rättssalen i Sundsvall var naturligtvis uppkopplat under hela förhandlingen. Ljudet från respektive videosal var emellertid endast uppkopplat då de där närvarande skulle yttra sig, exempelvis om de ställde frågor vid förhör. Kontakten mellan videosalarna och rättssalen upprätthölls dock genom att kontaktpersonen i videosalen och protokollföraren i rättssalen hade kontakt via e-post. Ljudet från varje videosal kopplades då in i tur och ordning. Anledningen till detta arrangemang var att det annars skulle förekomma alltför mycket störande ljud.
Efter den inledande delen av rättegången genomfördes och slutfördes rättegången i rättssalen vid Sundsvalls tingsrätt. Samtliga förhör med de tilltalade hölls i rättssalen vid Sundsvalls tingsrätt. Efter det att huvudförhandlingen hade avslutats meddelades den 4 augusti 2011 en gemensam dom för samtliga tilltalade.
Kriminalvårdens transporter av frihetsberövade
I brottmål genomförs numera en hel del domstolsförhandlingar med hjälp av ljud- och bildöverföring. Det är framför allt vid omhäktningsförhandlingar som den misstänkte är närvarande genom ljud-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
77
och bildöverföring men det förekommer även att en tilltalad som sitter på anstalt vid huvudförhandlingen är närvarande på detta sätt. Vid dessa förhandlingar behöver inte Kriminalvården sätta av resurser för att transportera den misstänkte eller den tilltalade till domstolen. Från Kriminalvården har utredningen därför begärt uppgifter om i vilken utsträckning som användandet av ljud- och bildöverföring vid domstolsförhandlingar har minskat behovet av transporter av frihetsberövade.
Kriminalvården har uppgett att behovet av transporter av frihetsberövade har minskat samtidigt som andelen videoförhandlingar som genomförs med frihetsberövade har ökat. Andelen sådana förhandlingar med frihetsberövade var knappt fem procent under år 2010 och drygt sex och en halv procent under år 2011. Till och med maj år 2012 var motsvarande siffra nästan åtta procent. Eftersom det fortfarande är en liten andel av det totala antalet transporter som kan undvikas är enligt Kriminalvården de totala ekonomiska effekterna dock begränsade.
Enligt Kriminalvården kostar en transport till och från en domstolsförhandling från häkte eller anstalt cirka 2 500 kronor medan motsvarande kostnad vid närvaro genom ljud- och bildöverföring är bara 500 kronor. Kriminalvårdens totala kostnader för transporter till domstolsförhandlingar var under år 2010 och år 2011 cirka 50 miljoner kronor per år. Kriminalvårdens kostnader för förhandlingar genom ljud- och bildöverföring var dessa år omkring en miljon kronor per år. Fram till och med maj 2012 var kostnaden för domstolsförhandlingarna cirka 28 miljoner kronor och kostnaderna för förhandlingar genom ljud- och bildöverföring knappt en miljon kronor. Besparingen på grund av den nya tekniken kan beräknas till cirka 3 miljoner kronor.
Kriminalvården har vidare uppgett att transporterna till de olika domstolarna är mycket resurskrävande. Vid transport till och från en domstol behövs två vårdare och en chaufför. För en förhandling som genomförs genom ljud- och bildöverföring behövs bara två vårdare som transporterar den misstänkte inom häktet. Bara en av vårdarna stannar kvar medan förhandlingen genomförs medan den andre kan utföra andra arbetsuppgifter. Transporterna beställs ofta med kort varsel eller utan någon närmare planering, vilket medför svårigheter i planeringen av resursbehovet. Som verksamheten fungerar i dag måste således Kriminalvården planera för en personaltäthet med god marginal. Därför planeras i princip med en inbyggd överkapacitet, vilket är kostsamt. Behovet av marginaler gör sig inte
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
78
gällande i samma utsträckning vid förhandlingar som genomförs genom ljud- och bildöverföring. Det innebär enligt Kriminalvården att effekten av ett större inslag av förhandlingar som genomförs via ljud- och bildöverföring inte bara skulle bli lägre kostnader per genomförd transport utan även en bättre planering av verksamheten.
Kriminalvården har vid sidan av de ekonomiska aspekterna understrukit att förhandlingar som genomförs genom ljud- och bildöverföring har stora fördelar från säkerhetssynpunkt. Det finns även fördelar i fråga om arbetsmiljön med detta slag av förhandling.
Överväganden
Bedömning:
1. Införandet av ljud- och bildöverföring vid sammanträden har ökat tillgängligheten och har gjort handläggningen smidigare och effektivare. Detta minskar risken för inställda förhandlingar.
2. Möjligheten för parter, vittnen och andra som ska höras vid domstolsförhandlingar att delta genom ljud- och bildöverföring kan utvecklas ytterligare. Domstolarna bör eftersträva ett ökat teknikutnyttjande och arbeta för en enhetligare tillämpning.
3. Kvaliteten på överföringen är tillfredsställande men kan förbättras. Tillgången till utrustning på tingsrätterna är alltför begränsad. Utrustning bör installeras i fler huvudförhandlingssalar och sammanträdesrum.
4. Initiativet till deltagande på distans tas främst av parter, ombud och vittnen men även av domstolarna. Deltagande genom ljud- och bildöverföring har i allmänhet stora fördelar jämfört med att delta på telefon.
5. Behovet av transporter av frihetsberövade har minskat genom tekniken med ljud- och bildöverföring. Detta har fördelar från säkerhetssynpunkt. De ekonomiska effekterna är dock hittills förhållandevis små.
6. Ljud- och bildöverföring används när det behövs sidosal. Det har fallit väl ut.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
79
7. Ljud- och bildöverföring används sällan till medseende. I stället används medhörning. Detta beror på att domstolarna inte har utrustning till medseende. Tillgången till utrustning bör förbättras.
Skälen för bedömningarna
Vi har fått i uppdrag att utvärdera användningen av tekniken för ljud- och bildöverföring. I uppdraget ingår att särskilt
• undersöka om tillgången till utrustning och kvaliteten på överföringen är tillfredsställande,
• undersöka vilka faktorer som har legat till grund för beslut att använda tekniken och vilka faktorer som kan ha haft betydelse för valet mellan videokonferens och telefon,
• kartlägga vilka som har initierat frågan om deltagande på distans och vilka som har deltagit på det sättet,
• undersöka i vilken utsträckning användningen av videokonferens har minskat behovet av transporter av frihetsberövade och särskilt analysera de ekonomiska effekterna av detta för berörda myndigheter, samt
• kartlägga i vilken utsträckning tekniken har använts för medhörning och sidosal.
Vid utredningens kontakter med domstolarna, åklagarna och advokaterna har de flesta varit mycket nöjda med att det införts en möjlighet att använda ljud- och bildöverföring vid olika förhandlingar. Tekniken har kommit till stor nytta och används både i brottmål och tvistemål. I brottmål används tekniken regelmässigt vid omhäktningsförhandlingar. På vissa håll i landet deltar även åklagaren ibland via ljud- och bildöverföring. I tvistemål används tekniken beträffande såväl parter som ombud. Men framför allt används tekniken för vittnesförhör.
Möjligheten att delta genom ljud- och bildöverföring aktualiseras från olika håll. I första hand finns önskemål om detta från parter, ombud och vittnen själva. Initiativ kan dock även tas av domstolen, exempelvis om ett vittne av rädsla inte vill närvara i salen. Flera domstolar arbetar aktivt med att ta till vara situationer där ljud- och bildöverföring kan lämpa sig.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
80
Vid de allra flesta tillfällen anses ljud- och bildöverföring bättre än deltagande per telefon. De flesta verkar dock vilja ha kvar möjligheten att använda telefonkonferens. Exempelvis anses det ofta räcka med telefon vid muntliga förberedelser i enklare tvistemål. Det innebär stora fördelar om exempelvis ett ombud kan använda sin arbetstelefon i stället för att ta sig till en domstol för uppkoppling via länk.
Möjligheten att använda tekniken till sidosal har också fallit väl ut. Det är ett praktiskt sätt att vid behov ordna plats åt parter eller åhörare som inte ryms i rättssalen. I omfattande mål har denna möjlighet kommit till stor nytta. Några egentliga ordnings- eller säkerhetsproblem i samband med detta har inte förekommit.
Den samlade bedömningen är enligt utredningen att förändringen har fallit mycket väl ut. Det råder ingen tvekan om att tekniken har inneburit en ökad effektivitet och flexibilitet i handläggningen. Utredningen vill särskilt nämna handläggningen av verkligt omfattande mål där den nya tekniken har inneburit avsevärda fördelar. Jämfört med telefonnärvaro har dessutom kvaliteten i handläggningen förbättrats genom den nya tekniken.
Tillgängligheten till domstolen har ökat. Det är visserligen svårt att dra några säkra slutsatser beträffande vilken inverkan som tekniken har haft på antalet inställda förhandlingar i tingsrätt. Att den nya tekniken i förening med den nya hovrättsprocessen har medfört en väsentlig minskning av antalet inställda förhandlingar i hovrätterna är emellertid tydligt (se även avsnitt 4.2).
Ljud- och bildöverföring är dessutom ett mycket bra alternativ i mål där säkerhetsaspekter aktualiseras.
Trots detta goda resultat av förändringen kan enligt utredningen mer göras på detta område. Den nya tekniken har en klar utvecklingspotential. Exempelvis är på de flesta håll tillgången till utrustning alltför begränsad, vilket påverkar domstolarnas möjligheter att använda tekniken. Tillgången till utrustning på domstolarna bör alltså förbättras. Först då kan troligen de stora effektivitetsvinsterna tas hem. Bäst vore naturligtvis om alla förhandlingssalar och förberedelserum var utrustade med tekniken, dvs. att den nya tekniken ingår i standardutrustningen för dessa mötesrum. Då skulle domstolarna ha bättre förutsättningar att öka användningen av ljud- och bildöverföring. Åtskilligt kan dock förbättras redan i dag.
Domstolarna bör verka för en mer enhetlig tillämpning av bestämmelserna, exempelvis genom riktlinjer för i vilka fall som åklagaren kan vara närvarande genom ljud- och bildupptagning. I utredningen
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
81
finns goda exempel på hur en ökad tillämpning av bestämmelserna fallit väl ut och bidragit till effektivisering och kostnadsbesparingar.
Användningen av medseende i stället för medhörning borde också kunna öka. Den begränsade användningen av medseende beror i första hand på avsaknad av sådan utrustning på tingsrätterna. Det behövs alltså även här en bättre tillgång till utrustning.
Tekniken fungerar bra. Dock är det angeläget att överföringarna håller en hög och jämn kvalitet överallt. Det innebär att kvaliteten behöver förbättras på vissa håll, exempelvis vad gäller ljusförhållanden. Problemen med att ljud och bild inte är helt synkroniserade måste även rättas till.
Behovet av och kostnaderna för transporter av frihetsberövade har minskat genom den nya tekniken. Tekniken innebär fördelar inte bara vad gäller effektivitet och kostnader utan också vad gäller säkerhet. Kriminalvårdens kostnad för transporten vid en förhandling via ljud- och bildöverföring är omkring 20 procent av kostnaden för transporten vid en förhandling vid domstolen. Den procentuella kostnadsbesparingen per förhandling är således stor. Trots detta är den totala ekonomiska effekten begränsad eftersom andelen förhandlingar som genomförs via ljud- och bildöverföring fortfarande är ganska liten.
Frågan är vilka möjligheter det finns att öka användningen av förhandling via ljud och bild med någon som är frihetsberövad. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att inte ha onödigt höga kostnader för transporterna om det finns godtagbara alternativ som är avsevärt mycket billigare. Detta gör sig främst gällande vid omhäktningsförhandlingar och i vissa fall vid huvudförhandling i hovrätten i rena påföljdsfrågor, dvs. den tillämpning som för närvarande verkar råda på de flesta håll. Så långt synes tillämpningen vara väl avvägd från kostnads- och rättssäkerhetssynpunkt.
Däremot är det svårt att se någon stor utvecklingspotential om man vill bevara en godtagbar nivå på rättssäkerheten. Domstolarna bör bibehålla den återhållsamma tillämpning som verkar råda när det gäller närvaro genom ljud- och bildöverföring med någon som är frihetsberövad och sträva efter en enhetlig tillämpning.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
82
3.1.3 Sekretessen för ljud- och bildupptagningarna
Nuvarande ordning
Dokumentation av bevisning genom ljud- och bildupptagningar
Som framgått av tidigare avsnitt innebär EMR-reformen att förhör med parter och bevispersoner såsom målsägande eller vittnen dokumenteras inte endast genom ljudupptagning, som tidigare, utan även genom bildupptagning. Av 6 kap. 6 § RB framgår alltså att en berättelse i tingsrätt som lämnas i bevissyfte ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre rätt får dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Vidare får det som iakttas vid syn dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, enligt 6 kap. 6 a § RB. Bestämmelserna är tillämpliga även i domstolsärenden och då förhör hålls i bevissyfte i ett konkursärende, jfr 21 § lagen (1996:242) om domstolsärenden och 16 kap. 2 § konkurslagen (1987:672).
I hovrätten ska muntlig bevisning som huvudregel inte tas upp på nytt. I stället för omförhör utgörs således uppspelning av en tingsrätts ljud- och bildupptagningar den muntliga bevisningen i hovrätten. Enligt 35 kap. 13 § RB får förnyad bevisupptagning ske i hovrätten endast om ytterligare frågor behöver ställas. Hålls ett nytt förhör i hovrätten ska det normalt inledas med en uppspelning av ljud- och bildupptagningen i tingsrätten om det inte är olämpligt, enligt 36 kap. 16 § RB. Användningen av ljud- och bildupptagningar innebär även att det är möjligt att spela upp förhör med en bevisperson som gjorts tidigare i samma instans, exempelvis i samband med bevisupptagning utom huvudförhandling, jfr 36 kap. 19 § RB.
Enligt 20 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol föreskrivs att en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning ska gallras senast sex veckor efter det att målet eller ärendet har avgjorts genom dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft.
Sekretess för bilduppgiften
En förutsättning för införandet av bestämmelserna om ljud- och bildupptagningar var enligt förarbetena att integritetsfrågorna kunde lösas på ett tillfredsställande sätt. Härmed avsågs framför allt risken för att ljud- och bildupptagningar kunde komma att spridas och
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
83
användas på ett okontrollerat sätt som kan innebära ett integritetsintrång för den enskilde förhörspersonen. Det anfördes att den tveksamhet som en förhörsperson kan känna inför en videoupptagning huvudsakligen torde hänga samman med hur upptagningen kan komma att användas (prop. 2005/05:131 s. 107). Vidare konstaterades att ljud- och bildupptagningar är allmänna handlingar på motsvarande sätt som de ljudinspelningar på band av förhör som skett tidigare. Den som begär att få ta del av en bandinspelning har med stöd av 2 kap.12 och 13 §§tryckfrihetsförordningen som regel rätt att ta del av en sådan ljudinspelning och att få ut en avskrift eller kopia av den (a. prop. s. 111).
Regeringen bedömde vidare att det massmedierättsliga normsystemet för användningen av uppgifter som åtkommits genom handlingsoffentligheten inte ger ett tillräckligt skydd för enskildas personliga integritet när det gäller ljud- och bildupptagningar. Enligt regeringen borde därför införas en reglering som både tillgodoser skyddet av enskildas integritet och förhindrar att fotograferingsförbudet i rättssalen kringgås genom att en kopia av den del av ljud- och bildupptagningen som avser bildupptagningen alltid lämnas ut på begäran av en enskild person.
Enligt regeringen kunde det på goda grunder antas att de allra flesta som kallas till en domstol i förhörssyfte skulle anse att en obegränsad möjlighet för andra att ta del av videoupptagningen från deras förhör utgör ett avsevärt intrång i den personliga integriteten, betydligt större än vad dagens ljudupptagningar innebär. Särskilt brottsoffer upplever många gånger offentligheten som mycket pressande och många personer skulle sannolikt överväga att inte frivilligt medverka till ett förhör med vetskap om att uppgifter om utseende och sättet att agera kan komma att spridas på ett obegränsat sätt. Särskilt allvarligt blir intrånget i förhörspersonens privata sfär om bildupptagningen används för utsändning i TV eller spridning på internet. Risken för repressalier eller trakasserier mot förhörspersoner i mål med en underliggande hotbild eller starka motsättningar mellan parterna bör inte heller negligeras, framhölls det (a. prop. s. 115).
Hänsynen till enskildas personliga integritet talar alltså med styrka för att en spridning av själva bildupptagningen på något sätt bör begränsas, menade regeringen. Till detta kommer att en risk för en obegränsad spridning av bildupptagningen med stor säkerhet skulle inverka negativt på många människors förmåga att avge en spontan och klar berättelse, något som i sin tur innebär att bevisvärdet av
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
84
utsagans äventyras. Även intresset av att rätten får ett gott underlag för sin bedömning av målet kräver därför att möjligheten att ta del av en videoupptagning från ett domstolsförhör begränsas. Mot bakgrund av det sagda ansåg regeringen att en begränsningsregel bör ha sin utgångspunkt i önskemålet att förhindra att bildupptagningen får en omfattande spridning och offentlighet (a. prop. s. 115 f.). Detta tillgodosågs genom en begränsning av rätten att ta del av bildupptagningar i en särskild sekretessregel i 7 kap. 48 § i den numera upphävda sekretesslagen (1980:100) som i oförändrat skick förts över till 43 kap. 4 § Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Enligt den bestämmelsen gäller sekretess hos domstol för uppgift i bild som ingår i en ljud- och bildupptagning av ett förhör som hållits i domstol om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men.
Sekretessen i 43 kap. 4 § OSL gäller med omvänt skaderekvisit, vilket innebär att det föreligger en presumtion för sekretess. Enligt propositionen bör domstolen, om den enskilde förhörspersonens inställning till frågan om utlämnande inte är känd, i allmänhet kunna utgå från att uppgifterna inte kan lämnas ut. Någon skyldighet för domstolen att kontakta den enskilde för att ta reda på dennes inställning till en begäran om utlämnande finns inte. Bestämmelsen är utformad så att sekretessen träffar endast bilduppgifterna i ljud- och bildupptagningen. Om uppgifterna i bilden inte kan lämnas ut, kan rätten på begäran i stället lämna ut en ljudupptagning av förhöret (a. prop. s. 287). Sekretessen gäller bara till skydd för den enskilde förhörspersonens intresse av att inte lida men. Andra enskilda eller allmänna intressen har inget skydd enligt bestämmelsen.
Regeringen anförde vidare att en ljud- och bildupptagning som huvudregel kommer att bli allmän handling tidigast när förhandlingen har avslutats, antingen genom att protokollet färdigställs eller att domstolens avgörande avkunnas eller expedieras. Möjligheterna att vägra lämna ut en videoupptagning innan dess är alltså stora, anfördes det. Det fanns enligt regeringen därför inget behov av en särskild sekretessregel som – oavsett den hördes inställning – möjliggör för domstolen att hålla inspelningarna undan offentligheten till dess att förhandlingen avslutats. Det fanns inte heller i övrigt tillräckliga skäl att skärpa sekretessbestämmelsen genom att införa ett skydd mot att rättsprocessen påverkas menligt genom ett utlämnande, något som föreslagits i remissvar från Justitiekanslerns (JK).
Det infördes ett uttryckligt undantag från meddelarfriheten så att också utlämnande av ljud- och bildupptagningar som ännu inte
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
85
blivit allmänna handlingar undantas från meddelarfriheten. Enligt regeringen fanns det utan ett sådant undantag en risk för att den aktuella sekretessregeln inte kommer att fylla sitt syfte (a. prop. s. 119).
Av 43 kap. 5 § OSL följer att sekretess normalt upphör att gälla om uppgifterna läggs fram vid en offentlig förhandling i samma mål eller ärende. Genom ett infört uttryckligt undantag i paragrafen gäller detta dock inte sekretess enligt 43 kap. 4 § OSL. Det innebär att sekretessen består även efter det att ett förhör läggs fram genom en ljud- och bildupptagning vid en offentlig förhandling i samma mål eller ärende.
Rätten till partsinsyn m.m.
En allmän princip enligt RB är att en part har en rätt att ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet. Detta har ansetts så självklart att det inte slagits fast uttryckligen i RB. Principen kommer däremot till uttryck i 10 kap. 3 § andra stycket OSL. Där framgår bl.a. att sekretess inte innebär några begränsningar i en parts rätt att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Av denna bestämmelse följer alltså att OSL:s regelsystem inte kan åberopas mot parten i detta hänseende och att denna har rätt att ta del även av uppgifter som är belagda med sekretess. Av 12 kap. 1 och 2 §§ OSL framgår även att sekretess till skydd för en enskild inte gäller i förhållande till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis hävas av den enskilde. En enskild förhörsperson har därmed alltid rätt att på begäran få del av såväl ljud- som bildupptagningen av ett förhör med honom eller henne själv och kan således också gå med på att även bildupptagningen av förhöret lämnas ut till någon annan.
I förarbetena (a. prop. s. 120) anfördes att rätten till partsinsyn inte med automatik innebär att parten har rätt att få den handling utlämnad till sig där de omständigheter domstolen grundar sitt avgörande på framgår (se även prop. 1979/80:2 Del A s. 335, jfr NJA 1983 C 7 och JO 1995/96 s. 29 f). Regeringen anförde att rätten till partsinsyn därför torde kunna realiseras utan att videoupptagningen lämnas ut till parten under förutsättning att parten, dennes ombud eller den offentlige försvararen ges möjlighet att ta del av videoupptagningen på annat sätt, t.ex. i domstolens lokaler eller genom att paren får en kopia av endast ljudupptagningen. Regeringen såg mot den bakgrunden inte något behov av särskilda bestämmelser
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
86
om partsinsyn vad gäller videoupptagningen (prop. 2004/05:131 s. 120).
En handling som är allmän ska enligt tryckfrihetsförordningen (TF) tillhandahållas den som vill ta del av den. En förutsättning för detta är dock att handlingen får lämnas ut. I 2 kap. 2 § TF finns en föreskrift som möjliggör begränsningar i rätten att ta del av allmänna handlingar. I paragrafen finns de s.k. sekretessgrunderna som anger på vilka grunder handlingsoffentligheten får begränsas. Begränsningar i rätten att ta del av allmänna handlingar ska anges i OSL eller om det anses lämpligare i en annan lag vartill OSL hänvisar. Sekretessgrunderna är
1. rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellan-
folklig organisation,
2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,
3. myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,
4. intresset att förebygga och beivra brott
5. det allmännas ekonomiska intresse,
6. skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,
7. intresset att bevara djur- eller växtart.
Enligt 2 kap. 12 § TF kan den som vill ta del av en allmän handling göra det genom att myndigheten genast eller så snart det är möjligt tillhandahåller den på stället så att sökanden kan läsa, avlyssna eller på annat sätt uppfatta den. Enligt 2 kap. 13 § TF kan sökanden också ta del av handlingen genom att mot avgift få den utlämnad till sig i avskrift eller kopia. Enligt ett undantag i samma bestämmelse är myndigheten inte skyldig att, i större utsträckning än vad som följer av lag, lämna ut upptagningar för automatiserad behandling i annan form än i pappersutskrift, det s.k. utskriftsundantaget. En sökande har alltså inte rätt att mot avgift få ut en kopia i elektronisk form, t.ex. genom e-post. Syftet med utskriftsundantaget är att förhindra att utlämnade uppgifter behandlas automatiserat på ett sätt som kan medföra otillbörliga integritetsintrång (prop. 1973:33 s. 85 f.).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
87
Insynsutredningen har i delbetänkandet Partsinsyn och ny teknik i domstol m.m. (SOU 2008:93) diskuterat innebörden av utskriftsundantaget när det gäller digitala ljud- och bildupptagningar. I betänkandet konstaterades att regleringen i TF inte är helt tydlig. En utskrift på papper av en digital rörlig bildupptagning skulle inte ge en sökande möjlighet att begripa och tillgodogöra sig den efterfrågade informationen. Utredningen kom därför till slutsatsen att, om ingen sekretess gäller i ett enskilt fall, det mesta talar för att de rörliga ljud- och bildupptagningarna måste lämnas ut i elektronisk form som en elektronisk kopia när de begärs ut med stöd av TF:s bestämmelser (a. bet. s. 38).
Vidare kan nämnas att E-offentlighetskommittén i sitt slutbetänkande Allmänna handlingar i elektronisk form – offentlighet och integritet (SOU 2010:4) har föreslagit att det i OSL införs en ny paragraf, 6 kap 3 a §, enligt vilken myndighet ska på begäran av en enskild lämna ut en handling som förvaras elektroniskt hos myndigheten i elektronisk form, om den inte innehåller sekretessbelagda uppgifter, det i lag eller förordning finns bestämmelser som förbjuder det eller det annars är olämpligt.
Delbetänkande av Insynsutredningen
I oktober 2008 lämnade Insynsutredningen delbetänkandet Partsinsyn och ny teknik i domstol (SOU 2008:93). Utredningen hade i uppdrag bl.a. att överväga hur rätten till partsinsyn ska tillgodoses beträffande de ljud- och bildupptagningar av berättelser som lämnas i bevissyfte och lämna förslag till hur denna hantering bör regleras.
Utredningen gjorde bedömningen att den sekretessbelagda bilden i ljud- och bildupptagningar är sådant processmaterial som en part har en ovillkorlig rätt att ta del av. Den rätten innebär dock inte en rätt för parten att också få en kopia av ljud- och bildupptagningen utlämnad till sig. Det bedömdes vidare att det inte finns något rättsligt hinder mot att en kopia lämnas till parten (a. bet. s. 78).
Utredningen anförde att syftet med bestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL – om att sekretess inte innebär begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörandet – var vid sekretesslagens införande att klargöra och kodifiera den redan då gällande principen om att ett avgörande enligt rättegångsbalken inte får grundas på omständigheter som hållits hemliga för en part. Det anfördes att när det gäller muntlig bevis-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
88
ning torde den rätt som lagstiftaren hade i åtanke vid utformningen av den aktuella bestämmelsen framför allt ha varit partens rätt att själv vara med vid förhöret. EMR-reformen inskränker inte denna rätt, konstaterades det. Det ansågs dock att nyordningen med ljud- och bildupptagningar måste bedömas utifrån att den är en del i en genomgripande reform med en väsentlig förändring i RB. Förändringarna innebär ett annat behov än tidigare för parter att inför ett överklagande kunna ta del av både ljudet och bilden i upptagningarna. Redan på grund av det ansågs en ljud- och bildupptagning utgöra självständigt processmaterial som inte kan undanhållas en part på grund av sekretess (a. bet. s. 80 ff.).
Mot bakgrund av syftet med bestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL delade utredningen regeringens uppfattning, som kom till uttryck i förarbetena till EMR-reformen, om att sekretessen för bilden kan begränsa partens insyn på det sätt att den tillmäts betydelse vid bedömningen av formerna för hur partens ovillkorliga insynsrätt ska tillgodoses. Detta var något som också framkom av Högsta domstolens avgörande i NJA 2008 s. 883 (se nedan). Utredningen anförde att någon ovillkorlig rätt för part att få en egen kopia av en ljud- och bildupptagning inte följer av RB. Inte heller ger kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL part sådan rätt. Det anfördes att sekretessen enligt 43 kap. 4 § OSL alltså kan utgöra ett skäl att låta parten få del av ljud- och bildupptagningarna på annat sätt än genom att en kopia lämnas ut. Det anfördes dock att det inte finns något rättsligt förbud mot att partens rätt att ta del av ljud- och bildupptagningen tillgodoses genom att han eller hon får en kopia av den, även om sekretess gäller enligt 43 kap. 4 § OSL. Enligt utredningens mening kunde man inte tolka Högsta domstolens beslut så snävt att det alltid är olämpligt att lämna ut en kopia även av bilduppgifterna. Ofta är det dock inte lämpligt att lämna ut en kopia, anfördes det (a. bet. s. 83 f.).
Utredningen ansåg således att vad som anförts i förarbetena till EMR-reformen (prop. 2004/05:131) beträffande hur partsinsynen kan realiseras, tillgodoser partens insynsintresse på ett ur rättssäkerhetsperspektiv godtagbart sätt. Utredningen uttryckte en osäkerhet beträffande vilka slutsatser som kunde dras av nämnda avgörande från Högsta domstolen bl.a. eftersom ljud- och bildupptagningarna inte hade spelats upp i hovrättsprocessen i det målet. Det anfördes att upptagningarna alltså inte utgjorde processmaterial i den bemärkelsen som ljud- och bildupptagningar i normalfallet kommer att utgöra efter EMR-reformens ikraftträdande. För att undanröja
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
89
varje osäkerhet som kan råda om att någon absolut rätt att få ut en egen kopia av en ljud- och bildupptagning som omfattas av sekretess enligt 43 kap. 4 § OSL inte föreligger, var det enligt utredningen befogat med en förtydligande reglering av innebörd att partens ovillkorliga rätt i fråga om ljud- och bildupptagningar avser en rätt att ta del av dem genom uppspelning i domstol. Det anfördes vidare att de farhågor som ventilerats inför EMR-reformen, om bl.a. risken för otillåten kopiering när en upptagning visas i domstolens lokaler, inte utgör tillräckligt starka skäl för att helt förbjuda domstolar från att lämna ut kopior av ljud- och bildupptagningar. Kopior bör kunna lämnas ut efter en lämplighetsprövning, något som bör klargöras i författning, anfördes det (a. bet. s. 86 f.).
Vidare anfördes att i en betydande andel mål är risken för missbruk allt mellan i det närmaste obefintlig till ganska liten. I många mål, vore det i hög grad ändamålsenligt om kopior på ljud- och bildupptagningarna skulle kunna lämnas ut till exempelvis en försvarare eller ställföreträdare, med förbehåll som begränsar den fria förfoganderätten utöver vad som behövs för att tillvarata partens intressen i målet. En sådan begränsning skulle även kunna innefatta ett förbud mot att lämna kopian till huvudmannen eller på annat sätt ge huvudmannen tillfälle att kopiera eller annars hantera kopian (a. bet. s. 87).
Beträffande möjligheten att lämna ut en handling med förbehåll anförde utredningen att detta var en ordning som tidigare gällt för domstolshandlingar och som fortfarande borde anses gälla (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 335). Dock har genom rättsfallet NJA 2002 s. 433 ett annat synsätt gjort sig gällande. I rättsfallet slog Högsta domstolen fast att bestämmelsen om förbehåll i 10 kap. 4 § OSL bara kan tillämpas hos allmän domstol då det är fråga om ett utlämnande enligt 2 kap. TF och de kompletterande bestämmelserna i OSL. Enligt Högsta domstolen saknar RB bestämmelser som tillåter inskränkningar i en parts rätt att förfoga över material i ett mål eller ärende. Därför kan ett utlämnande av sådant material inte ske med förbehåll av den typ som sekretesslagen reglerar.
Utredningen ställde sig tveksam till den bedömningen och anförde att sekretesslagen, numera OSL, reglerar allt utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Ordalydelsen av bestämmelsen om förbehåll i 10 kap 4 § OSL innebär inte att en uppgift lämnas ut med stöd av 10 kap. 3 § OSL, eftersom den bestämmelsen är en kollisionsbestämmelse som inte i sig ger en rätt till partsinsyn. Enligt utredningens uppfattning var det inte lagstiftarens avsikt att en tillämpning av
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
90
10 kap. 4 § OSL skulle vara utesluten i den situationen att en uppgift lämnas ut enligt RB till en part som har insynsrätt i ett förfarande som regleras i RB. Enligt utredningen bör det alltså vara möjligt att lämna ut en ljud- och bildupptagning med förbehåll (a. bet. s. 89 f.).
Beträffande lämplighetsbedömningen, i frågan om en kopia av ljud- och bildupptagningen ska lämnas ut eller inte, anförde utredningen att en försiktig tillämpning var angelägen. Det innebar bl.a. att det kan så gott som uteslutas att en kopia, med eller utan förbehåll, lämnas ut till den tilltalade själv i brottmål. I brottmål bör valet normalt handla om att enbart låta den tilltalade få del av ljud- och bildupptagningen i en domstolslokal eller att lämna ut en kopia till en offentlig försvarare, med förbehåll för denne om bl.a. förbud att låta huvudmannen förfoga över materialet (a. bet. s. 94 f.).
Utredningen föreslog alltså att det i 6 kap. 6 § RB införs en särreglering som slår fast att parter har en ovillkorlig rätt att hos domstol ta del av ljud- och bildupptagningar oavsett om sekretess gäller för bilduppgifterna eller för några andra uppgifter i upptagningarna. Det föreslogs att den rätten kompletteras med införandet av ett förbud att i eller från domstolens visningslokal ta upp eller överföra bild på motsvarande sätt som gäller enligt 5 kap. 9 § RB i fråga om förhandling. Det föreslogs att förbudet ska vara straffsanktionerat enligt 9 kap. 6 § RB. Utredningen föreslog vidare att det uttryckligen anges i 6 kap. 6 § RB att rätten på begäran får lämna ut en kopia av en ljud- och bildupptagning till en part även om sekretess gäller för bilduppgifterna enligt 43 kap. 4 § OSL, men bara om det är lämpligt. Ett sådant utlämnande får enligt förslaget förenas med förbehåll för parten, ställföreträdaren, ombudet, försvararen, eller målsägandebiträdet, om det behövs för att eliminera risken för missbruk. Även en åklagare kan meddelas förbehåll. Vidare får ett förbehåll innebära begränsningar av mottagarens rätt att förfoga över bildupptagningen utöver vad som behövs i rättegången. Det föreslogs även att den som bryter mot föreskrifter i ett förbehåll ska kunna straffas enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Någon meddelarfrihet ska inte gälla enligt förslaget (a. bet. a. s.).
Som framgått togs den aktuella frågan upp av Högsta domstolen i samband med att Insynsutredningen lämnade sitt delbetänkande, dvs. frågan om en part har rätt att få ut bildupptagningar av vittnes-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
91
förhör i målet. I avgörandet slogs fast att sekretess inte hindrar den grundläggande principen om partsinsyn i processmaterial i allmän domstol. Detta innebar dock inte att en part alltid har rätt att få ett eget exemplar av en handling eller annat som utgör processmaterial.
Högsta domstolen anförde att beträffande formen för partsinsynen och hur den ska förverkligas i det enskilda fallet finns det ett visst utrymme för allmänna lämplighetsöverväganden. En bildupptagning av ett förhör i domstol ansågs innefatta sådana omständigheter som domstolen lägger till grund för sitt avgörande. Den som är part enligt RB ansågs alltså ha en ovillkorad rätt att ta del av en sådan bildupptagning, men det bedömdes vara en lämplighetsfråga om detta ska ske genom studium hos domstolen eller hos annan domstol eller genom att parten eller partens ombud får en kopia eller på något annat sätt. Det ansågs inte att rätten till partsinsyn var tillgodosedd genom att endast ombudet eller den offentlige försvararen får tillgång till materialet utan fick även anses innefatta en rätt till insyn för parten personligen. Med hänsyn till risken för spridning av materialet och därmed risken för att förhörspersoner av rädsla blir mindre benägna att lämna fria berättelser ansågs det inte lämpligt att en part får en egen kopia av bildupptagningen om denne på ett rimligt sätt kan ta del av bildupptagningen på annat sätt, exempelvis genom besök hos en domstol. Slutligen anfördes att eftersom RB saknar bestämmelser som tillåter inskränkningar i en parts rätt att förfoga över material i ett mål eller ärende, kan ett utlämnande av sådant material inte ske med förbehåll av det slag som är möjligt enligt sekretesslagens bestämmelser. Det ansågs mot den bakgrunden, enligt nu gällande rätt, inte heller lämpligt att partens ombud eller försvarare får en kopia av materialet.
Insynsutredningens slutbetänkande
I februari 2010 lämnade Insynsutredningen slutbetänkandet Partsinsyn enligt rättegångsbalken (SOU 2010:14). Utredningen fick i uppdrag att överväga frågan om utvidgat sekretesskydd för bildupptagningar av förhör i domstol; ett skydd för det allmänna intresset av att rättsprocesser i domstol inte motverkas. Enligt direktiven var utredningen oförhindrad att ta upp närliggande frågor.
I betänkandet anges som bakgrund till uppdraget bl.a. att Domstolsverket i en skrivelse till Justitiedepartementet har uttryckt farhågor inför genomförandet av EMR-reformen för att integritets-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
92
skyddet för bildupptagningar inte är tillräckligt starkt och att det finns risk för en olämplig spridning av känsligt bildmaterial. Skrivelsen avser i och för sig i första hand frågor om partsinsyn. Men, anförs det i betänkandet, när det gäller sekretess i förhållande till allmänheten handlar detta enligt Domstolsverket om möjligheter för journalister att betala förhörspersoner för att få tillgång till materialet eller att förhörspersoner påverkas att medge att materialet lämnas ut (a. bet. s. 396 och Ju2007/7205). Vidare nämns som bakgrund en skrivelse till Justitiedepartementet från Åklagarmyndigheten genom riksåklagaren (RÅ) där det påtalas att sekretesskyddet är för svagt när det gäller ljud- och bildupptagningar. Det finns enligt RÅ bland åklagare en utbredd och befogad oro att bevispersoner kommer att motsätta sig ljud- och bildupptagning, vilket i sin tur kan leda till att syftet med att reformera överrättsprocessen kan komma att äventyras. Det måste därför omgående tillskapas ett mer långtgående sekretesskydd för bildupptagningarna till skydd för rättsprocessen menar RÅ. RÅ har således anslutit sig till JK:s synpunkt, som nämnts tidigare, att det krävs en sekretessregel som tar sikte på att skydda vissa allmänna intressen, främst intresset av att rättsprocesser inte påverkas menligt av att förhör kan lämnas ut. Enligt RÅ har de farhågor om det mediala intresset för bildupptagningar från rättegångar som JK uttryckte för flera år sedan numera en mycket hög relevans, bl.a. eftersom information via t.ex. internet genom webbplatser såsom YouTube snabbt kan spridas. Det finns enligt RÅ en påtaglig risk för att nuvarande lagstiftning är otillräcklig för att förhindra sådan spridning av bildupptagning av förhör i domstol, eftersom den hörde själv kan begära ut eller medge att annan får ut upptagningen. RÅ har vidare framhållit att enskilda personer kan utsättas för starka påtryckningar från andra än medieföreträdare att begära ut upptagningen av sin berättelse. Det innebär att det finns starka skäl för en långtgående sekretess även efter dom, anför RÅ. Om man inför sekretess till skydd för rättsprocessen torde det enligt RÅ kunna innebära möjligheter till en mycket strikt tillämpning som förhindrar olycklig spridning och påtagliga risker för att bevispersoner motsätter sig ljud- och bildinspelning (a. bet. s. 396 f. och RÅ 2008-06-10 ÅM-A 2007/1918).
Utredningen konstaterade att den av JK framförda synpunkten i lagstiftningsarbetet inför EMR-reformen om ett behov av en sekretessregel till skydd för rättsprocessen redan hade behandlats i EMR-propositionen. Regeringen fann då inte anledning att föreslå någon sådan bestämmelse (prop. 2004/05:131 s. 117) och riksdagen
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
93
hade ingen annan uppfattning i den frågan. Utredningen anförde att något nytt inte hade framkommit i denna fråga och att det därför saknades anledning att överväga en bestämmelse av det slaget (a. bet. s. 408).
I stället tog utredningens överväganden sikte på den av RÅ framförda synpunkten att det nuvarande sekretesskyddet för bildupptagningar i domstol är bristfälligt och kan leda till en olycklig spridning av bildupptagningar och därmed till påtagliga risker för att bevispersoner i framtiden motsätter sig att höras i domstol eller i vart fall att spelas in med ljud och bild, vilket i sin tur skulle försvåra genomförandet av framtida rättsprocesser vid allmänna domstolar.
Insynsutredningen ansåg det uppenbart att det kan finnas ett intresse hos allmänheten att ta del av en domstols processmaterial inklusive det mervärde som en bildupptagning innebär i detta sammanhang. Utredningen gjorde alltså bedömningen att det finns ett beaktansvärt allmänt intresse av insyn i bildupptagningarna (a. bet. s. 410).
För att bedöma frågan om behovet av ytterligare sekretess frågade utredningen i en enkät samtliga tingsrätter och hovrätter i vilken utsträckning det förekommit att bevispersoner har begärt att få ta del av bildupptagningen från sitt förhör i domstol. Enkäten visade att efterfrågan på ljud- och bildupptagningar under reformens första tio månader var mycket begränsad och endast i något eller några fall har ljud- och bildupptagningar av förhör fått spridning. Den spridningen tycktes dock inte ha fått några nämnvärda konsekvenser för rättsprocessen i det aktuella målet eller vid berörd domstol och alls inte såvitt avser de allmänna domstolarnas rättsprocesser i stort, anfördes det. Utredningen ansåg att man knappast kan säga att det finns några konkreta belägg för att införandet av videotekniken medfört problem i rättskipningen vid allmänna domstolar som ger stöd för påståendet att det finns ett sådant behov av utvidgad sekretess som RÅ har gjort gällande. Något rimligt säkert sätt att bedöma riskerna för att det ändå skulle finnas visst fog för de farhågor som RÅ pekat på var knappast möjligt enligt utredningen. Utredningen menade att det inte är givet att det måste finnas ett samband mellan att framtida bevispersoner inte kommer att vilja bli hörda i domstol och utformningen av nuvarande sekretesskydd för ljud- och bildupptagningar. Det anfördes vidare att eftersom bestämmelsen gäller med ett omvänt skaderekvisit krävs det att det är den hörde själv som ber att få ut upptagningen, att denne efterger sekretessen till förmån för någon annan eller att någon sekretessbrytande bestämmelse är
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
94
tillämplig. Bevispersoner förfogar därmed själva i stor utsträckning över upptagningarnas eventuella offentlighet. För bedömningen är det också av intresse, anfördes det, att allmänheten har tillgång till ljudupptagningar, som ju i och för sig är offentliga hos domstolen och därmed allmänt tillgängliga. De möjligheter som sedan länge funnits att genom direktsändning i radio eller på internet sprida ljudupptagningar från domstolsförhandlingar synes inte har föranlett några nämnvärda problem. Även om bildupptagningarna är mer känsliga menade utredningen att man kan fråga sig om det finns någon mer avgörande skillnad för det skydd av rättsprocessen som RÅ syftar på när det gäller tillgången till bildupptagningar i sådana fall då hörda parter och andra bevispersoner själva medverkar till en spridning (a. bet s. 411 f.)
Utredningen ansåg alltså att det finns ett allmänt intresse av insyn i bildupptagningar som görs i domstol från förhör med parter och andra bevispersoner. Behovet av sekretess för sådana bildupptagningar för att skydda genomförandet av framtida rättsprocesser framstod dock inte som särskilt påtagligt. Om ytterligare sekretess ska införas borde det ställas högre krav på konkretion i riskbedömningen. Det hänvisades också till förarbetena till sekretesslagen där det påtalades att det är en grundläggande utgångspunkt att största möjliga restriktivitet ska iakttas såvitt gäller sekretess till förmån för allmänna intressen (prop. 1979/89:2 Del A s. 114). Avvägningen mellan å ena sidan det intresse som finns av insyn i bilden till en ljud- och bildupptagning från ett förhör i domstol och å andra sidan det behov av sekretesskydd som finns för bildupptagningarna enligt RÅ ledde alltså utredningen till slutsatsen att ingen ytterligare sekretessreglering bör införas. Utredningen kom vidare fram till att en sekretessregel till skydd för bildupptagningar med ett skaderekvisit skulle bli mycket svårtillämpbar i det enskilda fallet och därmed inte förutsebar. En regel med absolut sekretess kunde för övrigt inte komma i fråga. Till sist ansåg utredningen att grundlagsenligheten av en sekretessregel till skydd för rättsprocessen kan ifrågasättas när det gäller andra mål och ärenden än brottmål (a. bet. s. 415 f.).
Domstolsverkets rapport Resursfördelningen efter EMR
Som tidigare nämnts har information inhämtats från domstolarna i samband med att Domstolsverket genomförde en utvärdering av EMR-reformen. Av rapporten Resursfördelningen efter EMR (DV
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
95
2010:3), se bilaga 1 i Del 2, framgår att det inte är särskilt vanligt att någon vänder sig till domstolarna för att ta del av ett inspelat förhör. De flesta tingsrätter har varit med om det endast vid enstaka tillfällen. Nästan alla tingsrätter har dock en beredskap för en sådan begäran enligt rapporten. I allmänhet innebär det att en förfrågan åtföljs av att en behörig jurist skyndsamt prövar sekretessfrågan och att en eventuell förevisning av upptagningen därefter sker på en lämplig plats i tingsrättens lokaler. Om den som tar del av upptagningen inte är en advokat, närvarar enligt rapporten som regel domstolspersonal under uppspelningen.
Uppgifter som utredningen inhämtat
Av de uppgifter som EMR-utredningen inhämtat framgår att vid de flesta tingsrätter har det inte varit någon stor efterfrågan på ljud- och bildupptagningar från allmänheten. Det är främst endast en kopia av ljudupptagningarna som begärs ut och till stor del är det fråga om ombud och offentliga försvarare som efterfrågar materialet. Det förekommer även att åklagarna vill ha en kopia av ljudfilen. När det gäller bilduppgifterna är det begränsad efterfrågan på att få ta del av dem i domstolens lokaler. Inte heller vid hovrätterna har det varit någon stor efterfrågan på att få ut eller ta del av upptagningar. Det har inte förekommit några särskilda problem kring domstolarnas hantering av detta.
Som framgått tidigare har utredningen erfarit att det i princip aldrig förekommer att personer som ska förhöras i domstol vägrar att medverka på grund av att förhören tas upp med ljud- och bild. Från advokaterna har uppgetts att klienterna överlag inte uttrycker obehag eller oro inför inspelnings- eller uppspelningssituationerna. Det har inte förekommit att någon valt att maskera sig. Dessa uppgifter har bekräftats vid utredningens kontakt med vittnesstöd från Brottsofferjouren. Det har därutöver särskilt uppgetts att vittnena uppskattar att förhören spelas in och används senare i processen, så att de slipper komma till domstolen och lämna sin berättelse igen.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
96
Överväganden
Bedömning:
1. Ljudupptagningar av förhör i tingsrätt begärs ut i samma utsträckning som före EMR-reformen.
2. Det finns en begränsad efterfrågan bland parter, försvarare och ombud att få ta del av ljud- och bildupptagningarna i domstolens lokaler. Hanteringen av detta vid domstolarna fungerar i princip oproblematiskt.
3. Det förekommer inte i någon nämnvärd omfattning att man begär att få ta del av ljud- och bildupptagningar med stöd av sekretessbrytande medgivande från den enskilde. Inte heller har det noterats någon otillbörlig påverkan på parter eller förhörspersoner att efterge sekretessen i syfte att få ta del av materialet.
4. Det finns inget behov av att införa sådana regler om partsinsyn i RB beträffande ljud- och bildupptagningar, som Insynsutredningen har föreslagit. Det finns inte heller något behov av att uttryckligen ange i RB att rätten på begäran får lämna ut en kopia av en ljud- och bildupptagning till en part även om sekretess gäller för bilduppgifterna om rätten finner det lämpligt.
5. Utredningen delar Insynsutredningens bedömning att behovet av sekretess för bildupptagningar för att skydda genomförandet av framtida rättsprocesser inte framstår som särskilt påtagligt och att det inte bör införas någon sekretessreglering till skydd för ett allmänt intresse.
Skälen för bedömningarna
I uppdraget att utvärdera användningen av tekniken för ljud- och bildupptagningar har utredningen särskilt fått i uppdrag att undersöka hur upptagningarna har hanterats i förhållande till parter och allmänhet och överväga om det finns behov av de regler om partsinsyn som Insynsutredningen har föreslagit (SOU 2008:93, avsnitt 2) eller av förändringar av reglerna om sekretess (SOU 2010:14, avsnitt 8).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
97
Genom Högsta domstolens avgörande som refererats i NJA 2008 s. 883 klargjordes rättsläget beträffande partsinsynen och hur den ska förverkligas i det enskilda fallet. Det har därefter bildats en praxis kring hanteringen. Någon särskild problematik har inte förekommit vid domstolarna i samband med det. Inte heller har det noterats att det förekommit otillbörlig påverkan på parter att efterge sekretessen eller i övrigt otillbörlig spridning av materialet i någon nämnvärd utsträckning. Inspelningssituationerna har inte påverkat vittnen och andra som ska höras att vägra medverka i processen. Av de uppgifter som framkommit under utredningen har hanteringen av ljud- och bildupptagningarna vid domstolarna alltså fungerat bra.
Utredningen gör bedömningen att det inte råder någon oklarhet i frågan om parts rätt till insyn i processmaterialet och att ljud- och bildupptagningar därvid omfattas av denna rätt, oavsett om sekretess gäller. Rätten att få ta del av materialet vid domstolen är också klarlagd. Det har inte framkommit någon kritik mot domstolarnas hantering av dessa ärenden. Den praxis som kommit att råda kring hanteringen av materialet synes tillfredsställande. Farhågorna om problem som en följd av parts insyn i eller tillgång till materialet har inte infriats.
Utredningen ser därmed inget behov av att uttryckligen reglera parts rätt till insyn, formen för partsinsyn eller hur den ska förverkligas i det enskilda fallet. Inte heller finns det behov av att införa sådana upptagningsförbud som Insynsutredningen föreslagit. Det är därmed inte heller aktuellt att överväga sådana bestämmelser om förbehåll Insynsutredningen föreslagit.
Insynsutredningen gjorde bedömningen att behovet av sekretess för bildupptagningar för att skydda genomförandet av framtida rättsprocesser inte framstod som särskilt påtaglig. Insynsutredningen ansåg inte att det fanns några konkreta belägg för att införandet av ljud- och bildupptagningar medfört problem i rättskipningen vid allmänna domstolar, som ger stöd för påståendet att det finns ett behov av utvidgad sekretess.
Utredningen delar Insynsutredningens bedömning. De nya bestämmelserna som infördes genom EMR-reformen har varit i kraft i fyra år. Av de uppgifter som utredningen inhämtat finns det inget som tyder på att det finns något konkret behov av utvidgad sekretess. Liksom Insynsutredningen anser EMR-utredningen att om ytterligare sekretess ska införas så måste det ställas högre krav på konkretion i riskbedömningen, särskilt med hänsyn till att fråga är om sekretess till förmån för allmänna intressen.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
98
Utredningen anser alltså inte att det bör införas någon sekretessreglering till skydd för ett allmänt intresse.
3.2 Flexiblare regler och större ansvar för parterna
3.2.1 Tidsplaner
Nuvarande ordning
Möjligheterna att upprätta en tidsplan i tvistemål och mål om enskilt åtal fick en uttrycklig reglering år 2000. Bestämmelserna, som infördes i 42 kap. 6 § tredje stycket och 47 kap. 6 § tredje stycket RB, innebar då att tingsrätten bör upprätta en tidsplan om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat skäl är obehövligt. Regeringen anförde att tidsplaner för förberedelsen av tvistemål i allmänhet kan bidra till att förfarandet blir snabbt och effektivt. Tidsplaner borde upprättas betydligt oftare, något som kunde säkerställas bäst genom lagstiftning. Regeringen betonade vikten av att en tidsplan såvitt möjligt blir fullständig redan från början och får omfatta även tidpunkt för huvudförhandling. Det ansågs dock även finnas mål i vilka upprättande av en tidsplan skulle sakna mening på grund av att en dom med säkerhet kan antas komma inom en näraliggande framtid eller där man av annat skäl kan förutse förfarandets gång även utan en plan. Bestämmelsen skulle därför göra undantag för sådana fall där en tidsplan inte behövs. Det anfördes även att om ett mål är av enkel beskaffenhet innebär det i första hand endast att en tidsplan är lätt att upprätta och kan göras mera precis än annars och alltså inte i sig att någon tidsplan inte behövs. När det gäller förberedelsen av mål som avser enskilt åtal anfördes att enligt 47 kap. RB gäller i stor utsträckning regler som överensstämmer med reglerna i 42 kap. RB om förberedelse i tvistemål. Regeringen ansåg därför att frågan om tidsplanering i mål om enskilt åtal skulle behandlas på samma sätt som man behandlar motsvarande frågor för tvistemål (prop. 1999/2000:26 s. 66).
Bestämmelserna om tidsplaner skärptes vid EMR-reformen. De innebär numera att rätten ska upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Parterna ska fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan hållas ska detta genast anmälas till rätten. Om rätten bedömer att tidsplanen inte kan hållas
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
99
ska parterna underrättas om detta. Det finns ingen motsvarande bestämmelse om tidsplan för hovrättsprocessen.
Regeringen anförde i EMR-propositionen att bestämmelsen om upprättande av tidsplan inte hade fått det genomslag som var tänkt. En förklaring till det var svårigheten med att bestämma dag för huvudförhandling, vilket fick anses vara det viktigaste inslaget i en tidsplan. En annan anledning till att någon tidsplan inte upprättades kunde vara att det ansågs som onödigt arbete då många mål förliks.
Som bestämmelsen var utformad kunde rätten underlåta att upprätta en tidsplan även i de fall en sådan plan är behövlig, anförde regeringen. En sådan ordning kunde ifrågasättas. Det ansågs att en omsorgsfullt upprättad tidsplan medför en uppstramning och effektivisering av förberedelsen och ger en god överblick över processen. Det skapar förutsättningar för en snabbare handläggning. Enligt regeringens uppfattning var det viktigt att de som ansvarar för målens handläggning arbetar upp en rutin för att upprätta tidsplaner och att domstolarnas arbetssätt och organisation anpassas till detta. Inte minst gäller det att möjliggöra bokning av tid för huvudförhandling. En brist i detta hänseende borde inte utgöra skäl att underlåta att upprätta en plan, anfördes det. Regeringen föreslog därför att bestämmelserna om upprättande av tidsplan skulle justeras så att en tidsplan
ska upprättas om det inte är obehövligt. Enligt författningskom-
mentaren bör tidsplanen normalt upprättas i samråd med parterna (prop. 2004/05:131 s. 132 f. och s. 240).
Bestämmelserna om tidsplan gäller alltså tvistemålshandläggningen i tingsrätt och i mål om enskilt åtal. Några bestämmelser om tidsplan i hovrätt eller i andra måltyper, t.ex. brottmål, finns inte.
Målutredningens förslag beträffande tidsplaner
I Målutredningens betänkande, Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44, s. 298 ff.), lämnades ett förslag beträffande tidsplaneringen av mål. Förslaget innebar dels att domstolarna för alla mål, dvs. inte endast tvistemål och mål om enskilt åtal, bör göra en uppskattning av när målet kan förväntas bli avgjort, dels att domstolarna som huvudregel bör upprätta en tidsplan för handläggningen av målen. Endast när detta är obehövligt med hänsyn till målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl bör domstolen avstå från att upprätta en sådan plan. Det föreslogs att tidsplanen bör upprättas så snart det lämpligen kan ske och i samråd
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
100
med parterna. De särskilda bestämmelserna om tidsplan för tvistemål respektive mål om enskilt åtal föreslogs kvarstå oförändrade.
Målutredningen framhöll att det finns många fördelar med att domstolen gör en uppskattning av när ett mål kan avgöras. Det åsyftades då inte en fullständig tidsplan med angivande av när olika processhandlingar ska vidtas utan endast ett besked till parterna när de kan förvänta sig ett avgörande. För många parter vore det värdefullt att kunna få ett sådant besked när målet anhängiggjorts i domstolen. Det noterades att detta i praktiken sker redan inom ramen för nuvarande ordning. Målutredningen ansåg dock att parterna alltid bör ha möjlighet att få ett sådant besked och att domstolarna därför för alla mål bör göra en uppskattning av när målet kan förväntas bli avgjort.
Därutöver föreslog Målutredningen alltså även allmänna bestämmelser om upprättande av tidsplaner för alla typer av mål och för alla instanser. Mycket talade enligt utredningen för att tidsplaner kan bidra till att åstadkomma ett snabbare domstolsförfarande också för andra mål än för tvistemål och mål om enskilt åtal som handläggs i tingsrätt. En tidigt upprättad och omsorgsfullt utformad tidsplan bör kunna vara en viktig komponent för att säkerställa att målen avgörs inom rimlig tid. Tidsplanen klarlägger vad som förväntas av rätten, parter och ombud samt fokuserar på processflödet. Den förbättrade framförhållning som en tidsplan leder till bör minska behovet för parter och ombud att begära anstånd med att efterkomma domstolarnas förelägganden.
Utredningen ansåg alltså att tidsplaner för handläggningen borde upprättas betydligt oftare än vad som var fallet då och föreslog att det skulle införas allmänna bestämmelser om tidsplaner i alla mål. I de fall beredningen är mer rutinartad eller högst begränsad ansågs det dock ibland inte finnas skäl att upprätta någon tidsplan. Detsamma gällde om en dom eller ett slutligt beslut kan förväntas komma inom en näraliggande framtid eller om förfarandet kan förutses också utan en plan. Vidare borde det endast i undantagsfall vara motiverat för högre domstol att upprätta en tidsplan innan frågan om prövningstillstånd avgjorts. Bestämmelserna om tidsplaner föreslogs därför göra undantag för de fall där tidsplaner inte behövs.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
101
Domstolsverkets rapport om resursfördelningen efter EMR
Domstolsverket har till sin rapport Resursfördelningen efter EMR, (DV 2010:3), se bilaga 1 i Del 2, inhämtat uppgifter från bl.a. domstolarna angående tillämpningen av de nya bestämmelserna. Enligt rapporten är tingsrätterna generellt sett positiva till de skärpta bestämmelserna om tidsplan. Vissa tingsrätter upprättade tidsplaner redan tidigare. Andra uppgav att de sällan upprättar tidsplaner även efter reformen. Flera tingsrätter beskrev positiva effekter av arbetet med tidsplaner, exempelvis genom att de hjälper till att fokusera på målets avgörande redan tidigt i processen. Några tingsrätter angav att arbetet med tidsplaner har förkortat handläggningstiderna och att det innebär lättnader för beredningspersonalen.
I rapporten rekommenderar Domstolsverket att det vid domstolarna bör finnas enhetliga och effektiva rutiner för hur och när tidsplaner upprättas i målen.
Uppgifter från domstolarna och advokaterna
Domstolarna
Från domstolarna har uppgetts att tidsplaner upprättas på de flesta håll och i de flesta tvistemål. De upprättas i allmänhet i samråd med parterna i samband med den muntliga förberedelsen och skrivs ofta in i protokollet eller i en bilaga till protokollet. På många håll läggs även tid för huvudförhandling in i tidsplanen. På vissa håll kombineras tidsplan och sammanställning med ett s.k. litet stupstocksföreläggande. Från några tingsrätter har uppgetts att tidsplanerna ofta inte kan hållas och att det därför inte bokas in tid för huvudförhandling förrän i ett senare skede. Någon tingsrätt har uppgett att väntetiden för en huvudförhandlingstid är så lång att det inte kan bokas in någon tid vid den muntliga förberedelsen. Överlag anser man att arbetet med tidsplaner har en positiv inverkan på handläggningstiden och involverar parterna i processen.
Exempel på tidsplaner, se bilaga 2 i Del 2.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
102
Advokaterna
Advokaternas erfarenheter av tidsplaner är goda på flera håll. Det anses att de främjar en effektiv handläggning av målen. Många anser att tidsfristerna hålls bra. Någon har anfört att tidsplaner görs för sällan och ofta för sent. Det har också understrukits att tingsrätten måste vara noggrann med att upprätta tidsplanen i samråd med parterna så att den blir realistisk. Några advokater har påtalat att tidsplanerna är bra men måste respekteras även av domstolarna. Från något håll har anförts att tidsplaner nästan aldrig förekommer men att tid för huvudförhandling ändå alltid bokas i ett tidigt skede. Det har också påpekats att tidsplaner inte alltid behövs och att de måste anpassas till det enskilda fallet.
Justitieombudsmannen
Vid utredningens besök hos Justitieombudsmannen (JO) framkom att JO vid sina inspektioner har granskat i vilken mån tidsplaner upprättas. JO har då konstaterat att det inte alltid finns någon tidsplan upprättad i målen.
Efter JO:s inspektion vid Östersunds tingsrätt i februari 2012 gjorde JO Lars Lindström vissa uttalanden beträffande bl.a. tidsplaner. Under inspektionen noterades ett antal mål där handläggningen, främst handläggningstiden, kunde ifrågasättas. Vidare granskades flera mål där någon tidsplan inte upprättats trots att det inte kunde sägas att detta var obehövligt.
Med anledning av detta anförde JO Lars Lindström, med hänvisning till förarbetsuttalanden (prop. 2004/05:131 s. 132 f.), bl.a. följande (JO Dnr 753-2012). Enligt 42 kap. 6 § tredje stycket RB ska rätten driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Denna förpliktelse fullgör rätten främst genom formell processledning som består i olika åtgärder för att styra processens yttre förlopp men även genom materiell processledning, som bl.a. innebär att rätten ska verka för att tvistefrågorna blir klarlagda. För att kunna fullgöra sin skyldighet är det av vikt att rätten agerar med fasthet i båda nu nämnda avseenden och hela tiden är aktiv under förberedelsen. Enligt bestämmelsens fjärde stycke ska rätten upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. En omsorgsfullt upprättad tidsplan medför en uppstramning och effekti-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
103
visering av förberedelsen och ger såväl parterna som rätten en god överblick över processen och vilka åtgärder som återstår att vidta för att få målet till avgörande.
Överväganden
Bedömning: De skärpta bestämmelserna om tidsplan i tvistemål
har medfört att tidsplaner upprättas i mycket stor utsträckning. Tillämpningen har fallit väl ut. Bestämmelserna behöver inte skärpas ytterligare. Det finns inget behov av att införa regler om tidsplan i hovrättsprocessen eller generella bestämmelser om tidsplaner.
Skälen för bedömningen
Vi har fått i uppdrag bl.a. att utvärdera hur de nya bestämmelserna i EMR-reformen har fungerat i praktiken. I uppdraget har ingått att kartlägga och analysera hur reglerna som syftar till att göra handläggningen av mål och ärenden mer flexibel har tillämpats. I denna del har vi särskilt haft i uppdrag att undersöka i vilken omfattning och på vilka sätt tidsplaner har upprättats. Under utredningen har även väckts frågan, bl.a. mot bakgrund av Målutredningens förslag, om det finns anledning att införa bestämmelser om tidsplan även i hovrättsprocessen.
Tidsplaner upprättas i stor utsträckning på de flesta håll och då i samband med den muntliga förberedelsen och i samråd med parterna. Såväl domstolar som parter anser dock att det ibland kan vara svårt att hålla de utsatta tiderna. Det går inte alltid att boka en huvudförhandlingstid redan i samband med den muntliga förberedelsen på grund av att tingsrättens huvudförhandlingsschema är fulltecknat. Från advokaterna har understrukits att handläggningen måste anpassas till varje enskilt fall, vilket innebär att främst i mycket omfattande mål en tidsplan bör upprättas i ett mycket tidigare skede av handläggningen än vad som normalt förekommer. På det hela taget verkar dock såväl domstolar som parter nöjda med hur bestämmelsen kommit att tillämpas. De uppgifter som utredningen inhämtat stämmer väl överens med vad som framkommit av Domstolsverkets rapport från år 2010.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
104
Kan då målsättningen med de skärpta bestämmelserna om tidsplan anses uppfyllda? Utredningens erfarenheter säger att tillämpningen av bestämmelsen har fallit väl ut. Även om de flesta parter redan tidigare, av naturliga skäl, tagit erforderligt ansvar för att driva processen framåt har bestämmelsen tydliggjort parternas ansvar under förberedelsen. Bestämmelsen kan även sägas ha bidragit till en uttrycklig dialog mellan domstol och parter i fråga om att föra processen fram till ett avgörande.
Syftet med bestämmelserna om tidsplan är att effektivisera handläggningen av tvistemål och driva processen framåt mot ett avgörande. Som nämns i motiven medför en omsorgsfullt upprättad tidsplan en uppstramning och effektivisering av förberedelsen och ger såväl parterna som rätten en god överblick över processen och de åtgärder som återstår att vidta för att få målet avgjort. Erfarenheter från domstolar som har drivit ett väl utvecklat arbete med förberedelsearbetet i tvistemål (exempelvis Umeå tingsrätt, se avsnitt 3.2.2) visar att en väl utformad tidsplan bidrar till en effektivare och snabbare process. Detta är även något som har tagits upp i det nämnda JObeslutet.
Vinsterna med en tidsplan gör sig gällande främst i tingsrätt. I många tvistemål är förberedelsen av målet i tingsrätten ofta lika eller mer omfattande än arbetet med själva avgörandet av målet. I hovrätten är beredningsinslaget betydligt mer begränsat och processen har en mer förutsägbar utveckling även sedan rätten tagit ställning till frågan om prövningstillstånd. Behovet av en tidsplan är därmed inte så stort i hovrätten. Under utredningen har det inte heller framkommit något som tyder på behov av tidsplaner i hovrätten för att effektivisera eller strama upp processen där. Inte heller har det framkommit något som talar för att det i övrigt behövs mer generella bestämmelser om tidsplaner. Förberedelsemomenten i brottmål är begränsade och genom EMR-reformen finns utvidgade möjligheter till förberedelsesammanträden som också syftar till effektivitet. Även om det naturligtvis kan finnas enstaka fall där en tidsplan i exempelvis ett tvistemål i hovrätten skulle vara av värde så ser utredningen inte att det finns några skäl att generellt lagstifta om detta. Detsamma gäller frågan om mer generella bestämmelser för alla måltyper.
Utredningen gör alltså bedömningen att bestämmelsen i 42 kap. 6 § fjärde stycket RB om tidsplan fallit väl ut och att inga ändringar behöver göras i bestämmelsen. Dock vill utredningen framhålla vikten av att handläggningen anpassas till det enskilda fallet. Särskilt i stora
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
105
och tidsödande mål kan det behövas en tidsplan i ett tidigt skede av handläggningen, även om den på detta stadium varken kan eller behöver vara fullständig.
3.2.2 Sammanställningar
Nuvarande ordning
År 1987 infördes en bestämmelse i 42 kap. 16 § RB som då innebar att rätten bör göra en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter, så som de uppfattats av rätten, om det är till fördel för handläggningen av målet. Bestämmelsen skärptes i samband med EMRreformen. Enligt nuvarande lydelse gäller alltså att tingsrätten ska i tvistemål, om det är till fördel för handläggningen av målet, göra en
sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de
omständigheter som dessa grundas på. Tingsrätten får därutöver förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Parterna ska innan förberedelsen avslutas få tillfälle att yttra sig över sammanställningen.
En bestämmelse om sammanställningar finns även för hovrättsprocessen (50 kap. 12 a § RB). Den innebär att hovrätten bör göra en sammanställning om det är till fördel för handläggningen.
I förarbetena till den genom EMR-reformen skärpta bestämmelsen anfördes att det inte var adekvat att tala om sammanfattningar med hänsyn till vad de var avsedda att innehålla. Det var i stället fråga om sammanställningar av ståndpunkterna i målet. Det anfördes att systemet med sammanställningar inte hade fått någon mer allmän tillämpning i domstolarna. En förklaring var bestämmelsens fakultativa utformning. Enligt regeringens mening skulle en mer frekvent användning av sammanställningar ha flera fördelar. En sammanställning ger såväl rätten som parterna en god överblick över processen och vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att målet ska bli klart för avgörande. Den skapar vidare bättre förutsättningar för en koncentrerad och effektiv huvudförhandling. Arbetet med sammanställningen ansågs tvinga parterna att precisera sina ståndpunkter. En välskriven sammanställning var också många gånger till stor hjälp vid domskrivningen. Mot bakgrund av de fördelar man kunde se ansåg regeringen att den då gällande fakultativa ordningen kunde ifrågasättas. Det fanns alltså starka skäl att skärpa kravet så att sammanställningar görs oftare. Utgångspunkten borde enligt regeringen
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
106
vara att en sammanställning upprättas successivt under förberedelsen av målet. För att markera detta togs den tidigare tidsangivelsen bort, enligt vilken sammanställningen skulle göras ”innan förberedelsen avslutas”. I enklare mål, där arbetet med en sammanställning framstår som ett onödigt merarbete som knappast gagnar utan snarare försenar handläggningen, ansågs det inte vara till fördel för handläggningen med en sammanställning. Detsamma gällde mål där stämningsansökningen och svaromålet, eventuellt tillsammans med ett protokoll från ett sammanträde under förberedelsen, är fullt tillräckliga för att målet ska kunna företas till avgörande (a. prop. s. 130 f. och s. 242 f.).
Enligt 42 kap. 14 § RB bör rätten, om det är till fördel för utredningen i målet, före sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en förteckning över frågor som bör tas upp under den fortsatta handläggningen. Inte sällan sker detta genom att rätten i sammanställningen inflikar frågor och förelägganden på sådana punkter där komplettering behöver ske. Denna typ av utbyggda sammanställningar kallas ofta processlägesöversikter.
Domstolsverkets rapport Resursfördelningen efter EMR
Av Domstolsverkets rapport om resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3), se bilaga 1 i Del 2, framgår att rutinerna för när och hur sammanställningar upprättas skiljer sig åt mellan tingsrätterna och även ibland inom en tingsrätt. Flera av domarna har ansett att arbetet med sammanställningar utgör en tillkommande arbetsuppgift som är tyngande för notarier och domare. Flera av de tingsrätter som upprättar sammanställningar har dock framhållit nyttan med arbetet och beskrivit positiva effekter för målhanteringen. I rapporten rekommenderades att det vid domstolarna bör finnas enhetliga och effektiva rutiner för hur och när sammanställningar upprättas i målen. Det ansågs att sammanställningar bör upprättas i ett tidigt skede av processen och gärna i form av ett s.k. sammanställningsprotokoll.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
107
Uppgifter från domstolarna och advokaterna
Domstolarna
Av uppgifterna som utredningen har inhämtat från domstolarna framgår att det varierar över landet i vilken utsträckning tingsrätterna arbetar med sammanställningar. På många håll används sammanställningar i stor utsträckning. Vid några av de tingsrätter som utredningen har besökt eller varit i kontakt med görs sammanställningar i alla mål. De upprättas ofta efter muntlig förberedelse i mål som inte förlikts och fogas ihop med förberedelseprotokollet. Det förekommer också att en sammanställning påbörjas före den muntliga förberedelsen och skickas ut till parterna inför den. Sammanställningen används sedan vid färdigställande av s.k. tryck, som görs inför huvudförhandlingen, och vid domskrivningen. På andra håll görs sammanställningar i varierande grad beroende på målens karaktär och tillgänglig tid. Vid någon tingsrätt görs sammanställningar i princip inte alls på grund av tidsbrist. Det är sällan som parterna själva begär att en sammanställning upprättas. Vid flera tingsrätter är det notarierna som påbörjar sammanställningen varefter ordföranden efterhand kompletterar i den.
På flera håll förekommer samverkan mellan tingsrätterna i särskilda tvistemålsnätverk, där tvistemålsprocessen diskuteras och olika rutiner arbetas fram. Exempelvis samverkar tingsrätterna i övre Norrland i ett sådant nätverk. Utredningen har besökt en av dessa tingsrätter, Umeå tingsrätt, och fått en bild av hur det fungerar. Tvistemålen handläggs där regelmässigt så att stämning och kallelse till muntlig förberedelse går ut samtidigt. Sammanställningar görs i alla tvistemål, antingen som en bilaga till förberedelseprotokollet eller i protokollet. Till detta fogas alltid en tidsplan. Vid den muntliga förberedelsen bokas datum för huvudförhandling och parterna kallas till denna. Ofta görs också en processlägesöversikt eller processlägesanalys som klargör vilka frågor tingsrätten har att ta ställning till och vilka punkter som parterna bör klarlägga, kommentera eller komplettera. Sammanställningen används sedan vid huvudförhandlingen och utgör grund för trycket. Det s.k. lilla stupstocksföreläggandet används inte så ofta utan förbehålls de fall där det verkligen behövs. Vid huvudförhandlingen, i mål med tre domare, görs oftast en kortare sakframställning av parterna. I övrigt hänvisas till sammanställningen och andra handlingar. I endomarmål görs oftast ingen sakframställning utan hänvisning sker till sammanställningen, något som
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
108
ses som en fördel när en part processar utan ombud. Verksamhetsmålet för tvistemålen är att huvudförhandling ska hållas inom sex månader från det att målet kommer in. Detta uppnås till 75 procent.
Lycksele tingsrätt ingår i det nämnda nätverket. Lagmannen Erik Sundström har till utredningen framhållit sammanställningarnas betydelse för en effektiv och rättssäker handläggning. Vid tingsrätten görs sammanställningar, ofta med en processlägesanalys, i alla tvistemål som går vidare till muntlig förberedelse eller som ska avgöras utan huvudförhandling efter slutföreläggande. Detta görs i såväl enkla mål, där sammanställningen går snabbt att göra, som i komplicerade mål, där sammanställningar är nödvändiga. I båda fallen bidrar sammanställningen till ett rättssäkert avslut och underlättar domskrivningen väsentligt.
De flesta tingsrätter som regelmässigt använder sammanställningar har uppgett att detta är en alldeles utmärkt metod för förberedelsen av tvistemål. Den anses inte innebära en extra arbetsuppgift och den bidrar till en effektiv handläggning. Domaren håller sig uppdaterad med målet och notarierna får en stimulerande och juridiskt kvalificerad uppgift. Även om en stor andel mål blir förlikta innan huvudförhandlingen anses det på många håll värdefullt att sammanställningar upprättas.
Advokaterna
Advokaterna uppskattar systemet med sammanställningar. Sammanställningar är ganska vanligt förekommande och på de flesta håll anses de vara av god kvalitet. De anses bidra på ett mycket bra sätt till utredningen av målet och kan också underlätta förlikningar. Om bestämmelsen tillämpas som den ska är den ett bra verktyg. Någon har förordat att bestämmelserna skärps så att de tillämpas mer konsekvent.
Många advokater har dock uppgett att systemet tillämpas väldigt olika. Många anser att sammanställningen med fördel kan skickas ut före den muntliga förhandlingen, helst i så god tid att ombuden hinner förbereda sig. Det anses inte tillfredsställande när domstolen utan bearbetning klipper in text ur parternas inlagor. Det har också framförts att sammanställningar inte får göras för sent under beredningen. När det inte fungerar bra med sammanställningar anses det ofta bero på storrotelsystemet vid vissa tingsrätter, som innebär att domarna inte svarar för handläggningen av målet från början och
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
109
ända till slutet. Det finns enligt advokaterna risk för att ingen riktigt tar ansvar för förberedelsen och sammanställningarna görs då för sent.
Det förekommer, men inte så ofta, att parterna får lämna underlag till sammanställningarna. Advokaterna utgår då från att tingsrätten bearbetar materialet.
Justitieombudsmannen
Justitieombudsmannen (JO) har vid inspektioner konstaterat att det inte alltid finns sammanställningar upprättade i målen.
Vid sin tidigare nämnda inspektion vid Östersunds tingsrätt gjorde JO Lars Lindström även vissa uttalanden om sammanställningar (JO Dnr 753-2012). Han framhöll att ett sätt att skapa en god överblick över processen och över vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att målet ska bli klart för avgörande är att i enlighet med 42 kap. 16 § RB göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. En sådan sammanställning skapar bättre förutsättningar för en koncentrerad och effektiv huvudförhandling. Arbetet med sammanställningen tvingar parterna att precisera sina ståndpunkter. En välskriven sammanställning kan också många gånger vara till stor hjälp vid domskrivningen. Enligt JO Lars Lindströms uppfattning skulle det i flera av de granskade målen ha varit till fördel för handläggningen om en sammanställning hade gjorts. Det framhölls sammanfattningsvis att arbetet med sammanställningar bidrar till att effektivisera handläggningen av tvistemålen.
Överväganden
Förslag: Reglerna i 42 kap. 16 § RB om upprättande av sam-
manställningar av parternas ståndpunkter vid handläggningen av tvistemål i tingsrätten skärps. Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt.
Bedömning: Bestämmelsen i 50 kap. 12 a § RB om sammanställ-
ningar bör även i fortsättningen vara fakultativ för hovrätterna.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
110
Skälen för förslaget och bedömningarna
Som ett led i uppdraget att kartlägga och analysera hur reglerna som syftar till att göra handläggningen av mål och ärenden mer flexibel har tillämpats har vi särskilt undersökt i vilken omfattning och på vilka sätt som sammanställningar i tvistemål har upprättats och övervägt om det behövs förändringar i regelverket.
Våra undersökningar har visat en stor variation i tillämpningen av bestämmelserna om sammanställningar. Detta framkom redan i Domstolsverkets rapport från år 2010. Ytterlighetsfallet är en tingsrätt där sammanställningar i princip aldrig upprättas jämfört med andra tingsrätter som alltid gör sammanställningar. Vid de tingsrätter där sammanställningar upprättas i alla mål använder man medvetet sammanställningen som en av grundpelarna i förberedelsearbetet. På andra håll verkar det upprättas sammanställningar ganska ofta men med en varierad tillämpning inom tingsrätten – mellan olika avdelningar, enheter eller rotlar. Vid de flesta tingsrätter görs det sammanställningar i ganska stor utsträckning.
Anledningen till variationerna kan vara hur varje enskild domare tolkar rekvisitet ”om det är till fördel för handläggningen”. Den bedömningen kan i sin tur påverkas av hur domstolarna valt att bedriva förberedelsearbete och hur den inre organisationen ser ut. På vissa håll anser man sig inte ha tid med denna arbetsuppgift och ser den som en extra pålaga. På andra håll betraktas den inte som en extra arbetsuppgift utan som en nödvändig och värdefull del av förberedelsearbetet. Där betraktas arbetet med sammanställningar som en kvalificerad och från utbildningssynpunkt mycket bra uppgift för notarierna.
Erfarenheterna från Umeå tingsrätt och andra domstolar som arbetar på samma sätt talar för att sammanställningarna är ett bra sätt att effektivisera förberedelsearbetet i tvistemål. Detta stämmer väl överens med grundtanken bakom lagändringen. Av särskild betydelse är också JO-uttalandet om att såväl tidsplaner som sammanställningar bidrar till att effektivisera handläggningen av tvistemålen.
Vid många tingsrätter upprättas alltså sammanställningar i ganska stor utsträckning. Det är dock utredningens bedömning att det bör ske i mycket större utsträckning. Det är viktigt inte minst för parter och ombud att veta att man kan förvänta sig både tidsplaner och sammanställningar i de flesta målen. Bestämmelserna har alltså inte tillämpats fullt ut som det var tänkt. En mer enhetlig tillämpning är eftersträvansvärd. Det kan åstadkommas genom att bestämmel-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
111
sen skärps ytterligare och formuleras i överenstämmelse med rekvisiten för tidsplaner. En skärpt bestämmelse skulle medföra att sammanställningar upprättas väsentligt mer än i dag. Det skulle också främja en mer enhetlig tillämpning och på så sätt bidra till den modernisering och effektivisering av tvistemålsprocessen som EMR-reformen syftade till.
Förberedelsen är en grundbult i tvistemålsprocessen i tingsrätt. Beredningsmomentet i hovrätt är i de flesta tvistemål inte alls lika omfattande Det finns därför inget behov av en uppstramning för hovrätternas del.
Utredningen föreslår alltså en skärpning av bestämmelsen i 42 kap. 16 § RB. Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Rätten ska fortfarande kunna förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen och parterna ska innan förberedelsen av målet avslutas få tillfälle att yttra sig över sammanställningen.
Innehållet i en sammanställning
Det har under utredningen diskuterats vad en sammanställning ska innehålla. I betänkandet En modernare rättegång (SOU 2001:103, s. 197 f.) anförde 1999 års rättegångsutredning att som minimikrav bör gälla att det i sammanställningen anges yrkanden och inställningen till motpartens yrkanden. Vidare borde de omständigheter som parterna åberopat till grund för sin talan anges, dvs. rättsfakta. För kärandens del utgörs rättsfakta av de omständigheter som tillsammans bildar grunden för yrkandet. För svarandens del utgörs rättsfakta av de omständigheter som bildar motfakta. Dessutom angavs i betänkandet att parternas inställning till vad motparten åberopat ska framgå av sammanställningen, vilket närmare bestämt innebär inställningen till de rättsfakta som åberopats.
Som 1999 års rättegångsutredning anfört får bestämmelserna om sammanställningar betraktas som minimiregler. Det som brukar kallas rättsfakta ska alltså finnas med. Överhuvudtaget bör parternas s.k. egentliga grunder finnas med oavsett vad man kallar dem. Ofta är det lämpligt att en ostridig bakgrund redovisas liksom bevisuppgifter med förhörs- och bevisteman. Det torde ofta vara en fördel att sammanställningen på detta sätt görs mer komplett.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
112
Som anfördes i EMR-motiven är tanken att sammanställningen ska upprättas successivt under målets handläggning. Sammanställningen görs alltså med fördel inför eller i samband med den muntliga förberedelsen som hålls i målet. Då kan den också tas in i protokollet och ersätta redogörelser för vad parterna har anfört vid sammanträdet. Även tidsplanen kan fogas till sammanställning och protokoll. På så vis blir sammanställningen inte någon extra arbetsuppgift utan fungerar tillsammans med tidsplanen som samverkande verktyg.
Det goda exemplet är ofta ett bättre verktyg än pekpinnar. Därför har utredningen från landets största respektive minsta tingsrätter inhämtat några exempel på sammanställningar och tidsplaner som återfinns i bilaga 2 i Del 2.
3.2.3 Hänvisning till handlingar i målet
Nuvarande ordning
Enligt 43 kap. 5 § och 46 kap. 5 § RB ska ett sammanträde för huvudförhandling i tingsrätten vara muntligt. Detta gäller även för huvudförhandling i högre rätt (50 kap. 17 §, 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB). Kravet på muntlighet medför att processmaterialet vid huvudförhandlingen ska läggas fram i muntlig form. Har huvudförhandling hållits får domen grundas endast på det som har förekommit vid den förhandlingen (17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB). De principer om muntlighet och omedelbarhet som här lades fast var viktiga element i den stora omstöpning av rättegångsordningen som RB utgjorde.
Enligt de regler som år 1971 infördes om huvudförhandling i förenklad form behöver det som förekommit vid den muntliga förberedelsen inte upprepas vid huvudförhandling (42 kap. 20 § tredje stycket RB).
Genom EMR-reformen mjukades kravet på muntlighet upp. Det infördes en möjlighet att vid huvudförhandlingen hänvisa till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Regeringen anförde att muntlighetsprincipen visserligen även i fortsättningen borde spela en central roll när det gäller formerna för hur processmaterialet presenteras för domstolen. En muntlig handläggningsform ansågs normalt skapa det bästa underlaget för en riktig bevisvärdering samtidigt som den underlättar för rätten och parterna att uppfatta vad som utgör processmaterial. Dock konstaterades det att en strikt tillämp-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
113
ning av kravet på muntlighet ibland leder till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävande samtidigt som det finns mål där det kan försvåra för rätten och parterna att tillgodogöra sig materialet endast på grundval av det som sägs vid huvudförhandlingen. Det är därför ofta en förutsättning för att rättegången ska kunna genomföras på ett bra sätt att de inblandade noga går igenom det skriftliga materialet redan före huvudförhandlingen. I stora och komplicerade mål med omfattande skriftligt material skulle ett system som tillåter hänvisning till det skriftliga materialet uppenbarligen ha betydande fördelar. I mål där enskilda processar utan ombud kan parterna ha svårt att uttrycka sig muntligen inför rätten och lägga fram sin sak omedelbart vid huvudförhandlingen. Även i dessa fall skulle det många gånger kunna underlätta genomförandet av huvudförhandlingen om parterna fick hänvisa till t.ex. ett protokoll från en muntlig förberedelse eller en sammanställning enligt 42 kap. 16 § RB. Även i brottmål kunde det finnas fördelar med att ersätta en del muntliga moment med en hänvisning till handlingar. Framför allt gällde detta när skriftlig bevisning och olika former av sakkunnigutlåtanden läggs fram och när personutredningar ska gås igenom. Vad som nu sagts talade enligt regeringen för en viss uppmjukning av kravet på muntlighet. Regeringen ansåg alltså att det i de bestämmelser som anger huvudförhandlingens innehåll och yttre förlopp bör anges att vad parterna anför under huvudförhandlingen i form av yrkanden, inställningar och utvecklande av talan bör kunna ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Det borde vidare vara möjligt att presentera skriftlig bevisning eller tidigare upptagen muntlig bevisning genom hänvisning till den skriftliga bevisningen eller till en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning av muntlig bevisning. I brottmål borde det dessutom vara möjligt att presentera utredning om den tilltalades personliga förhållanden (personalia) genom hänvisning till handlingarna. I huvudsak samma regler borde gälla för samtliga tre domstolsinstanser (prop. 2004/05:131 s. 146 f.).
Nuvarande ordnings utgångspunkt är alltså fortfarande att huvudförhandlingen är muntlig. Dock får framställningar, dvs. yrkanden, inställning och utveckling av talan, ske genom hänvisningar till handlingar i målet om rätten finner det lämpligt. Detsamma gäller bevisningen. Hänvisningsmöjligheten gäller i såväl tvistemål som brottmål, se 43 kap. 7 och 8 §§, 46 kap. 6 §, 50 kap. 18 och 19 §§, 51 kap. 18 och 19 §§ samt 55 kap. 15 § RB. I brottmål får enligt 46 kap. 9 § RB uppgifter om den tilltalade från belastningsregistret och utred-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
114
ning om den tilltalades personliga förhållanden läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet.
I författningskommentaren i EMR-propositionen anförde regeringen beträffande tvistemålsbestämmelserna att dessa möjliggör hänvisningar till samtliga handlingar i tingsrättens akt, t.ex. stämningsansökan och inlagor där någon fråga utvecklas särskilt och en skriftlig sakframställning som upprättats för att ersätta eller komplettera en muntlig framställning. En hänvisning ska även kunna ske till en sammanställning som rätten upprättat enligt 42 kap. 16 § RB. Det är rätten som har det slutliga avgörandet om och i vilken mån som hänvisningar ska få ske. Parterna bör dock ha ett stort inflytande i frågan, ansåg regeringen. Saken bör normalt diskuteras under förberedelsen så att det inför huvudförhandlingen är klart vilken handläggningsform som är aktuell. Beträffande bevisningen i tvistemål ska man enligt författningskommentaren kunna hänvisa till all bevisning i skriftlig form och även till muntlig bevisning som inte ska tas upp på nytt, t.ex. vittnesförhör som tagits upp utom huvudförhandling och som enligt 35 kap. 13 § första stycket inte behöver tas upp på nytt vid huvudförhandlingen. Även beträffande bevisningen bör det enligt kommentaren vara klart innan huvudförhandlingen om hänvisning ska ske eller inte (a. prop. s. 245 f.).
Beträffande brottmålen anfördes i författningskommentaren att bestämmelsen innebär att åklagarens yrkande och gärningsbeskrivning, den tilltalades ståndpunkt och grunden för denna, utvecklandet av talan samt bevisningen i målet får presenteras genom hänvisningar till handlingar. Det ansågs att möjligheten att använda sig av hänvisningar framför allt bör tillämpas i mer vidlyftiga mål med omfattande skriftligt material. När det gäller åklagarens yrkanden och gärningsbeskrivning borde det enligt författningskommentaren som regel inte komma i fråga att ersätta en uppläsning av yrkandet med en hänvisning till stämningsansökan. Det borde komma i fråga endast i omfattande eller komplicerade mål där det kan vara svårt att tillgodogöra sig åklagarens yrkande på grundval endast av den muntliga presentationen. Rätten har ansvaret för bedömningen av om och i vilken utsträckning som det är lämpligt med hänvisning. Parterna borde ha ett stort inflytande även här och rätten borde vara försiktig att mot en parts vilja bestämma att processmaterial ska läggas fram genom en hänvisning till handlingarna. Även för brottmålens del framhölls att frågan om hänvisning i allmänhet bör vara avgjord i god tid före huvudförhandlingen. I vissa fall borde det dock kunna godtas att frågan avgörs först vid huvudförhandlingen (a. prop. s. 253 f.).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
115
Domstolsverkets rapport Resursfördelningen efter EMR
Den tidigare nämnda rapporten Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3), se bilaga 1 i Del 2, tar även upp tillämpningen av bestämmelserna om hänvisning. Av rapporten framgår att det vid de flesta tingsrätter relativt ofta förekommer hänvisning till skriftligt material. I dispositiva tvistemål sker hänvisning bl.a. till sammanställningar och till skriftlig bevisning. I familjemål är det vanligt med hänvisning till vårdnadsutredningar. Hänvisning förekommer även i brottmål, men inte lika ofta som i tvistemål. Som exempel nämns att hänvisning ibland sker till personalia och till skriftlig bevisning i mer omfattande ekobrottmål. Enligt rapporten pekar utvecklingen mot en ökad tillämpning av hänvisning. I flera hovrätter är det enligt rapporten relativt vanligt med hänvisning till skriftliga handlingar. Enligt någon hovrätt innebär detta en betydande besparing. Vid någon hovrätt var det mindre vanligt med hänvisning. Där ansågs att en genomgång av handlingarna ändå behövs och att det därför är mer resurseffektivt för domstolen att gå igenom materialet vid förhandlingen.
I rapporten föreslås och rekommenderas i dessa avseenden bl.a. att domstolarna bör arbeta för att hålla frågan om hänvisning levande och sträva efter att ta tillvara de situationer när hänvisning lämpar sig och ge processekonomiska fördelar. Vidare bör domstolarna diskutera användningen av hänvisning och utbyta erfarenheter såväl inom domstolen som mellan domstolarna i syfte att bilda en mer enhetlig tillämpning av bestämmelserna. Dessutom borde det inom domstolarna finnas enhetliga och effektiva rutiner för hur frågan om hänvisning fångas upp och bereds.
Uppgifter från domstolarna, åklagarna och advokaterna
Tingsrätterna
Vid utredningens besök hos tingsrätter har framkommit att hänvisning används i skiftande utsträckning vid domstolarna och att det varierar mellan olika typer av mål och handlingar. Flera anser att hänvisning fungerar bättre i tvistemål än i brottmål. Främst används hänvisning beträffande skriftlig bevisning. Många har uppgett att metoden då används i kombination med att parterna muntligen pekar på det väsentliga i materialet och ger vad man kan kalla läsanvisningar.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
116
De flesta anser att metoden har inneburit en förenkling av processen och en flexiblare ordning.
Från tingsrätterna har uppgetts att hänvisning används oftare i tvistemål än i brottmål och främst i fråga om skriftlig bevisning. Någon har uttryckt tveksamhet inför att använda hänvisning till yrkanden och gärningsbeskrivning i brottmål. Andra har ansett att detta fungerar bra även när det gäller yrkanden och gärningsbeskrivningar och särskilt när det är fråga om många åtalspunkter av samma slag och när mål avgörs i den tilltalades utevaro. En del motiverar uppläsning av yrkanden, gärningsbeskrivningar och gjorda beslag med att det ger ett bra tillfälle för domstolen till kontroll och avstämning. Ett exempel i motsatt riktning är ett mycket omfattande brottmål där hänvisning gjorts till både yrkanden och inställning, något som föll mycket väl ut (se avsnitt 3.1.2).
Som skäl för att inte använda hänvisning i brottmål har några domstolar pekat på att man vid dessa tingsrätter inte skickar ut stämningsansökan och andra handlingar till nämndemännen och att dessa inte har rätt till inläsningsarvode. Domstolarna har pekat på att det ofta är svårt för nämndemännen att tillgodogöra sig innehållet vid hänvisning till mer omfattande material. Någon tingsrätt har uppgett att åklagarna, i större mål, redan i stämningsansökan anger vad man vill presentera genom hänvisning och att åklagaren ger in kopior av detta material för utdelning till nämndemännen. Från andra håll har framkommit att domstolen och åklagaren brukar samråda i förväg i frågan om i vilken utsträckning hänvisning kan ske. Vid någon tingsrätt anser man att hänvisningsmetoden fungerar mycket bra i brottmål beträffande enklare material, som analysbesked, journalanteckningar och foton, medan det beträffande mer omfattande material behövs läsanvisningar. Några tingsrätter redovisar regelmässigt personalia genom hänvisning.
Flera tingsrätter har uppgett att hänvisning används i stor utsträckning i tvistemål. Flera har särskilt pekat på att det går utmärkt att hänvisa till sammanställningar. Vid flera tingsrätter har hänvisning till vårdnadsutredningar fallit mycket väl ut i familjemålen. Då har nämndemännen dock uttryckt missnöje med avsaknaden av inläsningsarvode.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
117
Åklagarna
Åklagarna har uppgett att hänvisning används i skiftande utsträckning vid domstolarna. Åklagarna anser överlag att hänvisningsmetoden är bra och att den bör användas mer.
Vid många åklagarkammare har uppgetts att hänvisning ofta används beträffande skriftliga bevis. Endast på något håll används hänvisning för att framställa yrkanden och gärningspåståenden. Det gäller då mål med flera åtalspunkter av likartat slag och detta anses effektivt och tidsbesparande. Många åklagare anser att hänvisning i kombination med att åklagaren gör en kort genomgång av väsentliga delar i materialet och ger läsanvisningar är den ordning som fungerar bäst. Någon har särskilt uppgett att detta är ett utmärkt sätt att hålla sakframställning eftersom det ofta blir en pedagogiskt bra framställning.
Många åklagare anser att frågan om hänvisning ska vara klar före huvudförhandlingen. Åklagaren bör som regel redan i stämningsansökan ange om hänvisning bör tillämpas och rätten bör därefter ge besked om hänvisning tillåts. Det är inte alltid som detta fungerar.
Ekobrottsmyndigheten har – något förvånande – uppgett att hänvisning inte används i större utsträckning i dag än före EMRreformen och uppskattar att hänvisning används i 30 % av målen. Utvecklingspotentialen för hänvisning anses vara begränsad på ekobrottssidan.
Advokaterna
Många advokater anser att möjligheten till hänvisning är en bra förändring. Den anses fungera bäst i kombination med att parterna går igenom väsentliga delar av materialet och ger läsanvisningar. Det anses dock viktigt att parterna själva får disponera över frågan. Någon har anfört att det är naturligt att använda hänvisningsmetoden i tvistemål om rätten har upprättat en sammanställning, särskilt om det är samma ordförande vid huvudförhandlingen som vid förberedelsen, exempelvis vid huvudförhandling i förenklad form (jfr 42 kap. 20 § RB), men även annars då ett mål i ett tidigt skede lottas på en domare. Någon har påpekat att man inte ska underskatta värdet av den muntliga presentationen av materialet. Det har också anförts att om hänvisning används i stor utsträckning kan tilltron till att rätten verkligen tar till sig materialet svikta.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
118
Justitieombudsmannen
Vid utredningens besök hos Justitieombudsmannen (JO) framkom att det i princip inte förekommit några klagomål beträffande domstolarnas tillämpning av hänvisningsmetoden.
Överväganden
Bedömning:
1. De utökade möjligheterna att presentera processmaterial genom hänvisning till handlingar har fallit väl ut. De har bidragit till att effektivisera processen och göra den mer flexibel. Bestämmelserna tillämpas ofta i brottmål i fråga om skriftlig bevisning samt i mindre eller ringa omfattning i fråga om personalia och gärningsbeskrivningar. I tvistemål används hänvisning i stor utsträckning i fråga om skriftlig bevisning och annan utredning, exempelvis vårdnadsutredningar. På sina håll används i hovrättsprocessen hänvisning till ljud- och bildupptagningar.
2. Hänvisningsmetoden bör kunna användas i större utsträckning. Den i EMR-propositionen uttalade restriktiviteten beträffande yrkanden och ståndpunkter i brottmål bör kunna lättas upp. Domstolarna bör överlag sträva efter att ta tillvara de situationer där hänvisning lämpar sig. Domstolarna bör utbyta erfarenheter sinsemellan och med åklagare och advokater i fråga om hänvisning för att öka tillämpningen och göra den mer enhetlig.
3. Frågan om hänvisning ska ske eller inte bör helst vara prövad före huvudförhandlingen.
Skälen för bedömningarna
Ett viktigt inslag i vår utvärdering har varit att undersöka i vilken omfattning och på vilka sätt som möjligheten att presentera processmaterial genom hänvisning till handlingar har använts. I uppdraget har även ingått att överväga om det behövs ändringar i regelverket. Av den information som utredningen inhämtat beträffande de utökade möjligheterna att presentera processmaterial genom hänvisning till handlingar har framkommit att hänvisning ofta används i
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
119
såväl tvistemål som brottmål. Vanligast är att parterna hänvisar till skriftliga bevis. I familjemålen hänvisas ofta till vårdnadsutredningar. Hänvisning sker även till sammanställningar. Det är vanligt att hänvisning kombineras med att parten pekar på väsentliga delar i olika handlingar och ger s.k. läsanvisningar. Hänvisning ses överlag som en effektiv och tidsbesparande metod att presentera processmaterial. Parterna och domstolarna synes även ha hittat smidiga former för att tillämpa bestämmelsen. Metoden har sina främsta fördelar i stora mål med omfattande material men är värdefull också i de mindre tvistemålen där parterna inte har ombud och där det kan finnas ett större behov av processledning från rättens sida. Hänvisning till en av domstolen upprättad sammanställning kan i sådana fall vara ett led i en god processledning. Utredningen gör bedömningen att tillämpningen av de nya bestämmelserna överlag har fallit väl ut.
Hänvisning till skriftliga handlingar
Med detta sagt är det ändå utredningens uppfattning att hänvisning till skriftliga handlingar bör kunna användas i ännu större utsträckning än hittills. Hänvisning i brottmål till åklagarens yrkanden och gärningsbeskrivningar har, sannolikt på grund av förarbetenas försiktiga hållning, kommit att tillämpas mycket sällan. Utredningen menar dock att det finns situationer där sådana hänvisningar är både lämpligt och effektivt. Vidlyftiga brottmål med många eller utförliga gärningsbeskrivningar är ett exempel. Om rätten dessutom förelagt den tilltalade, enligt 45 kap. 10 § tredje stycket RB, att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet och grunden för den kan hänvisning ske även till svaromålet. Vid handläggningen av ett mycket omfattande mål vid Sundsvalls tingsrätt användes denna presentationsform beträffande yrkanden, gärningsbeskrivningar och inställning, något som omvittnat föll väl ut (se avsnitt 3.1.2). Även i mindre mål borde detta i många fall fungera bra. Ett ofta nämnt exempel är mål med många åtalspunkter, särskilt om dessa är av samma slag. I stället för att åklagaren tvingas läsa upp åtalspunkt efter åtalspunkt med i stort sett samma lydelse framstår det som ett effektivare utnyttjande av åklagarens röstresurser och domstolens tid om åklagaren i stället får hänvisa till sin stämningsansökan.
Enligt utredningens uppfattning bör till förmån för huvudförhandlingens effektivitet och vitalitet den initiala försiktigheten nu
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
120
läggas åt sidan och hänvisning alltid övervägas, även vad avser yrkanden och gärningsbeskrivningar.
Något kan också nämnas om hänvisningsregeln i förhållande till nämndemännens möjligheter att tillgodogöra sig materialet. Som ett hinder mot att använda hänvisning har nämnts att nämndemännen inte får tillräckliga möjligheter att tillgodogöra sig innehållet i de handlingar som det hänvisas till.
Hänvisningsmetoden förutsätter att alla ledamöter i rätten har tillgång till relevant material vid förhandlingen. Detta bör särskilt uppmärksammas i brottmål eftersom det nyligen införda RIF-systemet innebär att de olika leden i rättskedjan skickar in handlingar på elektronisk väg till domstolen i stället för att ge in utskrivna exemplar. Många tingsrätter skickar ut stämningsansökningar och i vissa fall skriftlig bevisning, t.ex. vårdnadsutredningar, till nämndemännen någon vecka i förväg. Det kan jämföras med förfarandet i hovrätten där ett s.k. tryck skickas ut till ledamöterna. En fördel med ett sådant utskick är att man kan uppmärksamma eventuella jävssituationer, men det ger framför allt nämndemännen möjlighet att gå igenom materialet före förhandlingen. Mot detta har anförts att något inläsningsarvode inte betalas ut till nämndemännen. Det har förekommit att nämndemän därför inte accepterat ett sådant förfarande.
Det bör emellertid gå att hantera dessa invändningar. Rätten kan samlas före förhandlingen för en gemensam genomgång av det material som det ska hänvisas till. Man kan även ta en kortare paus i förhandlingen varvid rätten kan gå igenom handlingarna. Särskilt om parten under sakframställningen ger läsanvisningar och i övrigt hänvisar till handlingarna, kan rättens ledamöter gemensamt gå igenom materialet under förhandlingens gång och i samband med överläggningen. Är det fråga om omfattande material som det hänvisas till kan man även tänka sig att nämndemännen får ersättning för en extra tjänstgöringsdag.
Frågan om hänvisning ska tillåtas av rätten när det är en part som har begärt det kan ha betydelse för hur den parten förbereder sig inför huvudförhandlingen. Det ska därför framhållas att rätten i möjligaste mån bör avgöra frågan om hänvisning i god tid före huvudförhandlingen.
När det gäller hänvisning till ljud- och bildupptagningar, se avsnitt 3.4.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
121
3.2.4 Bevisupptagningsfrågor
Nuvarande ordning
Bevisupptagning utom huvudförhandling
Huvudregeln för bevisupptagning är att om huvudförhandling hålls och om den fråga som bevisningen angår handläggs vid huvudförhandlingen ska bevis ska tas upp vid denna. Detta framgår av 35 kap. 8 § RB, dvs. bestämmelsen om bevisomedelbarhet (se även NJA II 1943 s 452). En part, ett vittne eller någon annan som ska höras i bevissyfte ska alltså lämna sin berättelse direkt och omedelbart inför den eller de domare som ska döma i målet. Syftet var som redovisas i avsnitt 3.4.2 att man ville komma ifrån det muntligtprotokollariska systemet.
Reglerna om att bevis ska tas upp vid huvudförhandling är dock inte utan undantag. Av 35 kap. 8 § RB framgår att bevis får tas upp utom huvudförhandlingen när det är särskilt tillåtet. Under vissa förutsättningar får alltså bevisning tas upp vid andra tillfällen. Särskilda bestämmelser om bevisupptagning utom huvudförhandling finns bl.a. i 36 kap. 19 § RB. Av den paragrafen framgår att förhör med ett vittne får äga rum utom huvudförhandling om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen (första punkten), om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen (andra punkten) eller om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling (tredje punkten). Genom hänvisningar i 37 kap. 3 § och 40 kap. 11 § RB gäller bestämmelsen även för förhör med parter och målsägande som inte för talan samt för förhör med sakkunniga. I 38 kap. 6 § och 39 kap. 2 § RB finns för skriftlig bevisning och syn motsvarande regler om bevisupptagning utom huvudförhandling.
Regler om bevisupptagning vid ett annat tillfälle än vid huvudförhandlingen har funnits sedan rättegångsbalkens tillkomst. I samband med propositionen Ett reformerat tingsrättsförfarande vidgades möjligheterna till sådan bevisupptagning något (prop. 1986/87:89, bet. 1986/87:JuU31, rskr 1986/87:278). Då fick bl.a. 36 kap. 19 § RB 2 sin nuvarande utformning. Av förarbetena framgår att bestämmelsen avser fall där förhörspersonen visserligen kan infinna sig men där inställelsen av något skäl framstår som orimlig. Antingen kan kostnaden som drabbar en part eller staten för att få vittnet till förhandlingen uppgå till orimliga belopp eller också kan förhörs-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
122
personen själv träffas av stora olägenheter för vilka han eller hon inte får ersättning. Rätten ska alltså göra en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandlingen och å andra sidan vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd. I sistnämnda hänseende är av intresse dels målets betydelse, t.ex. om det rör ett bagatellbelopp eller ett större värde, dels vittnesberättelsens betydelse för målets utgång och dels om det är av betydelse för rättens bevisvärdering att olika vittnen förhörs vid samma förhandlingstillfälle (a. prop. 1986/87:89 s. 180).
Den tredje punkten i 36 kap. 19 § RB, som alltså möjliggör bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som kan antas komma att avgöras utan huvudförhandling, tillkom genom EMR-reformen. Av förarbetena framgår att bestämmelsen syftar till effektivitetsvinster, bl.a. genom minskade kostnader för såväl parter som staten. En möjlighet att avgöra ett mål på handlingarna även om det förekommer muntlig bevisning torde, anfördes det, framför allt kunna tjäna som ett komplement till reglerna om huvudförhandling i förenklad form i 42 kap. 20 § RB (prop. 2004/05:131 s. 152 f.).
Rätten kan även ta upp bevis utom huvudförhandling i samband med en inställd huvudförhandling. När det gäller brottmål framgår det av 46 kap. 3 § andra stycket RB att om en huvudförhandling ställs in får rätten höra vittnen och målsägande som inställt sig om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling. Motsvarande bestämmelse för tvistemål finns i 43 kap. 3 § andra stycket RB. Enligt förarbetena syftar hänvisningen till reglerna för bevisupptagning utom huvudförhandling till 36 kap. 19 §, 37 kap. 3 § och 40 kap. 11 § RB.
Enligt motiven till 43 kap. 3 § andra stycket och 46 kap. 3 § andra stycket RB finns det skäl att betona sambandet mellan dessa bestämmelser och regeln i 35 kap. 13 § RB. Även om det skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter i den mening som sägs i 36 kap. 19 § andra punkten RB för förhörspersonen att inställa sig vid en senare huvudförhandling, bör något förhör i samband med den inställda huvudförhandlingen inte ske, om rätten bedömer det som sannolikt att förhör måste hållas på nytt vid en senare förhandling enligt förutsättningarna i 35 kap. 13 § RB. I sådana fall framstår det enligt förarbetena som meningslöst att genomföra förhöret utom huvudförhandling. Vad som nu sagts ansågs så självklart att det inte behövde komma till uttryck i lagtexten (prop. 1986/87:89 s. 215, se även SOU 1982:26 s. 452).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
123
Bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling gäller i tillämpliga delar även när rätten tagit upp bevis under förundersökning i brottmål (23 kap. 13 § RB) och till framtida säkerhet (23 kap. 15 § RB).
Av 35 kap. 13 § första stycket RB framgår att de bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen ska tas upp på nytt vid huvudförhandlingen om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten får dock beviset tas upp på nytt endast om någon av parterna begär det.
När det gäller förebringande av bevis i högre rätt framgår av 35 kap. 13 § andra stycket RB att i hovrätten behöver bevis endast tas upp på nytt om rätten finner att det är av betydelse för utredningen. Kan ett muntligt bevis läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. I Högsta domstolen gäller ännu strängare krav för att förhöret ska tas upp på nytt. Enligt samma lagrum får ett bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt i Högsta domstolen endast om det finns synnerliga skäl.
Fjärde stycket samma lagrum innehåller regler om hur ett bevis ska läggas fram om det inte ska tas upp på nytt. Då ska beviset läggas fram på lämpligt sätt. Numera handlar det oftast om en uppspelning av en ljud- och bildupptagning.
Bevisupptagning vid ny huvudförhandling
I 43 kap. 13 § andra stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB regleras förfarandet när ny huvudförhandling hålls. Exempelvis kan ny huvudförhandling komma att krävas om huvudförhandlingen inte kan genomföras inom ramen för de tider som anges i bestämmelserna om uppehåll i huvudförhandling (43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB). Bestämmelserna om ny huvudförhandling är också tillämpliga när hovrätten undanröjt tingsrättens dom och återförvisat målet till tingsrätten för fortsatt behandling liksom när ett mål tas upp på nytt efter beviljad resning (NJA II 1943 s. 654 och s. 735).
Om en ny huvudförhandling hålls finns det alltså i de angivna bestämmelserna särskilda regler om bevisupptagning vid ny huvudförhandling, som har sin grund i att bevisning ofta redan tagits upp vid den tidigare huvudförhandlingen (jfr 35 kap. 8 § RB). Enligt huvudregeln i 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 § RB ska målet företas till
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
124
fullständig handläggning. För bevis som tagits upp vid tidigare handläggning gäller att beviset ska tas upp på nytt om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om beviset inte tas upp på nytt ska det läggas fram på lämpligt sätt, numera normalt genom en ljud- och bildupptagning. Dessa regler överensstämmer alltså med de regler som finns i 35 kap. 13 § första och fjärde styckena RB beträffande förnyat förhör efter en bevisupptagning utom huvudförhandling och förfarandet när beviset inte tas upp på nytt.
I ett dispositivt mål får enligt 43 kap. 13 § andra stycket RB, en förnyad bevisupptagning ske endast om parterna begär det.
Förfarandet när bevis tas upp på nytt
I de situationer där rätten finner att ett bevis som redan upptagits måste tas upp på nytt i tingsrätten, dvs. om bevisupptagning utom huvudförhandling hållits (35 kap. 13 § första stycket RB) eller om ny huvudförhandling måste hållas av något skäl (43 kap. 13 § andra stycket och 46 kap. 13 § andra stycket samt 50 kap. 17 § första stycket och 51 kap. 17 § första stycket RB), följer det av 36 kap. 16 § andra stycket RB att förhöret får inledas med en uppspelning av ljud- och bildupptagningen från det förra förhöret. Det kan tilläggas att för bevisupptagning i högre rätt gäller enligt samma lagrum att förhöret
ska inledas med en sådan uppspelning om det inte är olämpligt. Vad
som i hovrätten gäller som huvudregel om tilläggsförhör är alltså en möjlighet för tingsrätten.
I förarbetena till EMR-reformen uttalades att för tingsrätterna bör huvudregeln när det gäller såväl tvistemål som brottmål vara att muntlig bevisning – i det fall ett förnyat förhör behöver hållas – ska läggas fram direkt och omedelbart inför rätten. Frågan om ett förhör vid en huvudförhandling inför tingsrätten ska föregås av en uppspelning av ett tidigare förhör bör därför begränsas till de relativt få fall där den som ska höras redan har uttalat sig vid ett förhör inför rätta men ett nytt förhör behövs enligt 35 kap. 13 § första stycket, 43 kap. 13 § eller 46 kap. 13 § RB, dvs. när rätten finner detta vara av betydelse i målet och det inte finns hinder mot att ta upp beviset. Mycket ansågs tala för att förhöret även i sådant fall normal bör ske genom en spontan och omedelbar berättelse inför rätten, dvs. utan att man först spelar upp inspelningen från det tidigare förhöret. Det uttalades vidare att i tingsrätten behöver som
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
125
huvudregel oftast alla övriga förhör som ska hållas i målet ske på det sättet och att man får den bästa balansen inför bevisvärderingen, om alla förhör vid en huvudförhandling presenteras på i huvudsak samma sätt. Det anfördes också att det tidigare förhöret vid rätten i allmänhet ligger ganska nära i tiden. Vidare sades att det alltså står rätten fritt att utifrån vad som är lämpligt i det enskilda fallet besluta huruvida förhöret ska hållas som ett tilläggsförhör. Vid den bedömningen bör parternas uppfattning i frågan tillmätas stor betydelse. Är parterna i ett dispositivt tvistemål överens om att förhöret bör hållas som ett tilläggsförhör har rätten i regel inte anledning att ifrågasätta den bedömningen. Vad gäller regleringen för hovrätterna och Högsta domstolen anfördes att den grundas på det faktum att ett omförhör i högre instans oftast är förenat med betydande olägenheter. Det gäller, anfördes det, dels svårigheterna att på grundval av ett omförhör göra en lika tillförlitlig bevisvärdering som den som underinstansen gjort, dels risken för att rättskipningens tyngdpunkt förskjuts uppåt i instanskedjan om muntlig bevisning i hög grad tas upp på nytt efter ett överklagande (prop. 2004/05:131 s. 164 f. och s. 236 f.).
Genom hänvisningar i 37 kap. och 40 kap. RB gäller de nu relaterade reglerna även vid förhör med part eller målsägande som inte för talan samt vid förhör med sakkunnig.
Förfarandet när bevis inte tas upp på nytt
Precis som i 35 kap. 13 § RB om förfarandet när bevis har tagits upp utom huvudförhandling stadgas i 43 kap. 13 § andra stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB beträffande förfarandet vid en ny huvudförhandling att om beviset inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på lämpligt sätt. I motiven till motsvarande uttryckssätt i 35 kap. 13 § RB uttalades i samband med 1987 års lagändringar att bestämmelsen modifierades för att passa till de moderna metoderna för bevisupptagning och till den praktiska tillämpningen i övrigt såvitt avser förebringandet av bevis utan förnyat upptagande. Det kan inte sällan, anfördes det, vara lämpligt att, i stället för att läsa upp ett protokoll, spela upp en bandupptagning från ett förhör (prop. 1986/87:89 s. 171). Numera läggs beviset oftast fram genom en uppspelning av en ljud- och bildupptagning av förhöret.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
126
Europakonventionen
I Europeiska konventionen (den 4 november 1950) om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna behandlas i artikel 6 rätten till domstolsprövning och en rättvis rättegång. Bestämmelserna i artikeln innehåller den grundläggande rättssäkerhetsgarantin att tvistefrågor och anklagelser för brott ska kunna prövas av domstol.
Artikel 6.1 tillämpas på förfaranden som gäller tvist om någons civila rättigheter och skyldigheter eller en anklagelse för brott. Sådana tvister och anklagelser ska alltså enligt dessa bestämmelser kunna prövas av domstol. Domstolsförfarandet ska bl.a. vara korrekt och rättvist mot den enskilde. Det ska i allmänhet vara muntligt och offentligt, men undantag härifrån får göras i vissa fall. Syftet med en muntlig förhandling är vanligen att parterna i tvistemål och den tilltalade i brottmål ska få möjlighet att muntligt framlägga sin sak inför domstolen eller att parterna ska kunna höra vittnen eller anföra annan muntlig bevisning. I brottmål räcker det vanligen inte med att försvararen får framträda inför domstolen, utan den tilltalade kan i stor utsträckning göra anspråk på att själv få närvara vid förhandlingen och framföra sina synpunkter på åtalet (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, tredje upplagan, 2007, s. 201). Vidare gäller särskilt enligt artikel 6.3 i brottmål vissa minimigarantier, bl.a. rätten för den tilltalade att förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen mot honom.
Kring artikel 6 har Europadomstolen utvecklat en ganska omfattande praxis. Detta gäller inte minst i fråga om kravet på muntligt förfarande. Europadomstolen har därvid i flera fall funnit brott mot artikel 6 föreligga när muntlig förhandling inte hållits. Av denna praxis framgår även att alla mål inte måste avgöras efter en muntlig process. Europadomstolen har alltså accepterat att det finns fall då konventionen inte kräver att en förhandling hålls. Exempelvis kan en part avstå från den rätten, och detta kan även anses ha skett implicit. I målet Håkansson och Sturesson mot Sverige hade hovrätten underlåtit att hålla förhandling i ett mål om överklagande av exekutiv auktion. Europadomstolen fann att eftersom överklagandet huvudsakligen gällde lagligheten av auktionen och då sådana frågor i Sverige vanligen avgörs utan muntlig förhandling kunde klagandena väntas ha begärt en förhandling om de önskade en sådan. Genom att
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
127
underlåta detta fick de anses ha avstått sin rätt till muntlig förhandling. I målet Miller mot Sverige anförde domstolen bl.a. att det är omständigheter knutna till karaktären av de frågor som ska avgöras som kan göra det berättigat att avstå från en muntlig förhandling. Frågor av teknisk natur som bättre behandlas skriftligt än muntligt nämndes som exempel. Det nämndes även att när förhandling hållits i lägre instans kan en mindre strikt standard tillämpas i högre instans.
Av målet Stefanelli mot San Marino framgår att muntlig förhandling ska hållas inför den domstol som dömer i målet. Det är alltså inte tillräckligt att muntlig förhandling hållits inför en undersökningsdomare eller på annat sätt under förundersökningen eller förberedelsen av målet. I detta sammanhang kan en jämförelse göras med ett avgörande från svensk praxis. I RÅ 1997 ref. 10 hade Patentbesvärsrätten i viss sammansättning hållit muntlig förhandling i ett patentmål. Vid förhandlingen hölls bl.a. ett vittnesförhör. Därefter fortsatte skriftväxlingen i målet. Sedan rättens ordförande avlidit avgjordes målet i en annan sammansättning än den som förelåg vid den muntliga förhandlingen, utan att parterna fick möjlighet att yttra sig i frågan om behovet av en ny förhandling. De ledamöter som inte varit närvarande vid förhandlingen hade fått möjlighet att ta del av minnesanteckningar, protokoll och en fonetisk upptagning av vittnesförhöret men inte vad som därutöver förekommit vid förhandlingen. Regeringsrätten fann att rätten till muntlig förhandling inte i tillräcklig grad hade beaktats.
1999 års rättegångsutrednings förslag om utökade möjligheter till bevisupptagning utom huvudförhandling
1999 års rättegångsutredning föreslog i betänkandet En modernare rättegång (SOU 2001:103 s. 218 f.) att det i 36 kap. 19 § RB skulle införas ökade möjligheter till bevisupptagning utom huvudförhandling. Förslaget innebar bl.a. att förhör skulle få äga rum utom huvudförhandling om det kan antas att ett nytt förhör inte behöver hållas vid huvudförhandlingen. Enligt utredningen var det valda kriteriet medvetet ganska vagt. Det anfördes att därmed avsågs att man i fler situationer än dåvarande bestämmelser tillät skulle kunna ta upp bevisningen men att frågan huruvida omförhör behövs skulle anstå till den bedömning som görs inför en huvudförhandling.
Regeringen ansåg dock att utredningens förslag i denna del inte skulle genomföras (prop. 2004/05:131 s. 150). Regeringen uttalade
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
128
i motiven att handläggningen av ett tvistemål eller ett brottmål även i fortsättningen som huvudregel bör innefatta en huvudförhandling, vilket innebär att muntlig bevisning ska tas upp vid huvudförhandlingen. En sådan ordning skapar normalt de bästa möjligheterna för en tillförlitlig bevisvärdering och därmed de bästa förutsättningarna för en riktig utgång i målet. Regeringen delade visserligen utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att möjligheterna att ta upp bevisning utom huvudförhandling var alltför begränsade. Det anfördes att en förutsättning för att bevisupptagning utom huvudförhandling ska tillåtas torde vara att rätten bedömer att den som ska höras inte behöver höras på nytt vid den kommande huvudförhandlingen. I annat fall har inte åtgärden inneburit någon vinst för handläggningen. Vidare konstaterades att med den nya ordningen för dokumentation av vittnesförhör och andra förhör som lämnas i bevissyfte, dvs. genom videoteknik, kommer i många fall möjligheterna att göra en tillförlitlig bevisvärdering efter en bevisupptagning utom huvudförhandling att vara fullt jämförbara med vad som varit fallet om förhöret hållits direkt vid en huvudförhandling. Betydelsen av att förhöret hålls vid en huvudförhandling, anfördes det, kommer således att minska och därmed också behovet av att ta upp bevisningen på nytt. Det ansågs alltså att utrymmet för att tillåta bevisupptagning utom huvudförhandling enligt det befintliga regelverket kommer att öka i och med genomförandet av reformen. Det ifrågasattes därför om det fanns skäl för ytterligare uppmjukningar av systemet.
Vidare uttalade regeringen att utredningens förslag till ändring i 36 kap. 19 § RB fokuserade för mycket på frågan om det kan antas att beviset inte kommer att behöva tas upp på nytt. Det anfördes att det ofta kan vara svårt att avgöra denna fråga innan beviset har tagits upp, varför det framstod som mindre lämpligt att lägga denna bedömning till grund för frågan om beviset bör kunna tas upp utom huvudförhandling. Bestämmelsen i 36 kap. 19 § första stycket 2 RB, som innebär att en bevisupptagning utom huvudförhandling förutsätter att vittnets inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte är rimliga i förhållande till betydelsen av att vittnet hörs vid den förhandlingen, skulle komma att träda helt i bakgrunden, anförde regeringen. Det fanns alltså farhågor att ett sådant system kunde öppna upp för alltför frekventa avvikelser från huvudregeln om att den muntliga bevisningen bör tas upp vid huvudförhandlingen.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
129
JO-uttalanden i frågor som rör bevisupptagning
JO-beslut angående bevisupptagning utom huvudförhandling
Frågan om bevisupptagning utom huvudförhandling har nyligen behandlats av Justitieombudsmannen (JO) (beslut 2011-11-11, dnr 2698-2011). JO Lars Lindström gjorde då vissa uttalanden med anledning av en tingsrätts åtgärd att ta upp bevisning med målsägande och vittnen när en huvudförhandling ställdes in. Målet gällde en tilltalad som inte var delgiven kallelse till en huvudförhandling. Denne inställde sig inte till förhandlingen. Tingsrätten tog upp förhör med målsägande och vittnen med stöd av 46 kap. 3 § andra stycket RB. I beslutet diskuteras dels om det krävs att en tilltalad är delgiven kallelse för att bevisupptagning av detta slag ska få äga rum och dels om det var lagligt och lämpligt att ta upp förhören i samband med den inställda huvudförhandlingen.
Bakgrunden var ett åtal väckt i december 2005 avseende misshandel. Den tilltalade hade sedan åtal väckts under flera års tid kallats till huvudförhandling men inte blivit delgiven. Parterna och vittnena hade i dessa fall innan förhandlingarna underrättats om att de ställts in. Inför den aktuella förhandlingen, i januari 2010, var den tilltalade delgiven stämning men inte kallelse. När han inte infann sig vid pårop ställdes förhandlingen in. Den offentlige försvararen, målsäganden och vittnena var närvarande. Tingsrätten beslutade att häkta den tilltalade. Dessutom beslutades att bevisupptagning utom huvudförhandling skulle hållas beträffande målsäganden och vittnena.
JO Lars Lindström anförde i beslutet att enligt kommentaren till RB får bevisupptagning inte ske om en part inte har kunnat delges kallelse (Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, 35 kap. 9 § RB). I ett tidigare ärende hade dåvarande chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh behandlat frågan om tillämpligheten av bestämmelsen i 35 kap. 9 § RB även beträffande bevisupptagning i samband med en inställd huvudförhandling (JO 1994/95 s. 53). JO Claes Eklundh anförde bl.a. – med hänvisning till uttalanden i förarbetena – att hänvisningen i 46 kap. 3 § andra stycket RB till reglerna om förhör utom huvudförhandling syftar på vad som föreskrivs i 36 kap. 19 §, 37 kap. 3 § och 40 kap. 11 § RB om de materiella förutsättningarna för bevisupptagningen. Han uttalade därefter att det inte finns någon föreskrift i RB som slår fast att vissa formella förutsättningar måste vara uppfyllda för att bevisupptagning i anslutning till en inställd huvudförhandling ska få äga rum.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
130
JO Lars Lindström anförde att ordalydelsen av 46 kap. 3 § andra stycket och 35 kap. 9 § RB inte ger anledning att tolka hänvisningen på annat sätt än vad lagstiftaren avsåg vid 1988 års lagändring. Det tillades vidare att det i de ursprungliga förarbetena till 35 kap. 9 § RB sägs uttryckligen att stadgandet endast avser det fall att bevisupptagning ska ske vid särskild, för detta ändamål utsatt förhandling (NJA II 1943 s. 453). JO Lars Lindström delade alltså JO Claes Eklundhs uppfattning att det inte finns något formellt hinder i RB mot att bevisupptagning genomförs trots att den tilltalade varken har delgetts stämning eller kallelse till den inställda förhandlingen. Dock innebar inte detta att det utan vidare är lämpligt att förfara på det sättet. I det aktuella ärendet fanns dock inte skäl att kritisera tingsrätten för att den tog upp bevisning trots att den tilltalade inte var delgiven kallelse till huvudförhandlingen.
Med anledning av de olika uppfattningarna i frågan om kraven på parts delgivning överlämnade JO Lars Lindström en kopia av beslutet till Justitiedepartementet.
Det anfördes vidare i beslutet att de regler som finns om att ta upp muntlig bevisning före huvudförhandlingen utgör undantag från huvudregeln. Därför finns begränsningar i möjligheterna att använda dessa regler. JO Lars Lindström framhöll att användningen av videoteknik inte får överbetonas på sådant sätt att den avvägning som enligt 36 kap. 19 § 2 RB ska ske mellan å ena sidan kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandlingen och, å andra sidan vikten att ett sådant förhör kommer till stånd, träder helt i bakgrunden. JO Lars Lindström var för egen del närmast av uppfattningen att kostnaderna och olägenheterna inte var så besvärande i aktuellt fall att de inte stod i rimligt förhållande till betydelsen av att förhören enligt huvudregeln fick anstå till huvudförhandlingen. Det var emellertid en bedömningsfråga. Tillräcklig anledning att kritisera tingsrätten för den bedömning som gjordes förelåg inte.
Vidare konstaterade JO Lars Lindström, med hänvisning till förarbetsuttalandena, att om rätten med hänsyn till vad som sägs i 35 kap. 13 § RB bedömer det som sannolikt att vittnet måste förhöras på nytt vid en senare förhandling, bör något förhör i samband med den inställda huvudförhandlingen inte äga rum, även om det skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter för vittnet att inställa sig vid en senare huvudförhandling. Det framgick inte av utredningen huruvida tingsrätten gjort några överväganden i den frågan. Trots det fanns det inte tillräckliga skäl att kritisera tingsrätten för brister i detta hänseende.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
131
JO-beslut angående handläggningen av ett brottmål i samband med huvudförhandling
I ett beslut den 1 oktober 2012 (Dnr 5242-2011) behandlade JO en fråga som rörde bevisupptagningen i samband med en huvudförhandling i tingsrätten. Ärendet rörde ett mål där huvudförhandling i tingsrätten hölls under tio dagar med tilltalade som var häktade. Av misstag hade dock häktet inte informerats om en av huvudförhandlingsdagarna, vilket fick till följd att de tilltalade inte kunde transporteras till förhandlingen den dagen. Förhandling hölls ändå den dagen, varvid fyra vittnen hördes. Detta hade försvararna inget att erinra mot. Förhören togs upp genom ljud- och bildupptagning och de frånvarande tilltalade upplystes om möjligheten att ta del av förhören genom videoinspelningarna. Denna möjlighet utnyttjades inte.
JO Lars Lindström anförde i beslutet att det inte fanns skäl att göra något annat uttalande än att erinra om vikten av noggrannhet vid begäran om inställelse avseende frihetsberövade personer.
Uppgifter från domstolarna, åklagarna och advokaterna
Domstolarna
Bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling och om framläggande av redan upptagen bevisning i samband med ny huvudförhandling synes ha fått viss men skiftande tillämpning vid domstolarna.
Vid några tingsrätter förekommer det inte alls eller mycket sällan att muntlig bevisning tas upp i samband med en inställd förhandling, dvs. att en huvudförhandling omvandlas till ett sammanträde för bevisupptagning utom huvudförhandling beträffande exempelvis närvarande vittnen. Vid flera tingsrätter förekommer en sådan tillämpning men inte så ofta. Någon tingsrätt har uppgett att det förekommer mer och mer. Från några håll har framförts att det förekommer en sådan tillämpning men att den bedöms som mer tveksam efter JO:s uttalande i november 2011. Vid flera andra tingsrätter förekommer detta dock förhållandevis ofta.
Vid några tingsrätter förekommer det inte alls eller mycket sällan att ljud- och bildupptagningar beträffande redan upptagen bevisning spelas upp vid ny huvudförhandling. Vid någon tingsrätt förekommer det men inte så ofta. Vid flera andra tingsrätter förekommer detta dock förhållandevis ofta. Någon tingsrätt har uppgett att det
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
132
förekommer förhållandevis ofta i mål där huvudförhandlingen avbrutits och ny måste hållas i samma instans och att tingsrätten överväger att tillämpa detta även i mål som återförvisats från hovrätten.
Vid någon tingsrätt har det ansetts att det vore rimligt att kunna tillämpa bestämmelserna på de sätt som nu diskuteras och att det även vore rimligt att utvidga bestämmelserna eller förtydligade dem. Det har därvid även uttalats att det i princip inte bör vara några problem om det är en viss domare eller sammansättning som tagit upp bevisningen men en annan som avgör målet.
Flera av tingsrätterna har anfört att det är oklart hur de aktuella bestämmelserna ska tolkas och hur långt de kan tillämpas. Det har anförts att många domare är mycket försiktiga i tillämpningen för att inte riskera återförvisning. Det anses att bestämmelserna behöver förtydligas.
Det är sällan som tingsrätterna använder sig av möjligheten att ta upp bevisning utom huvudförhandling i mål som ska avgöras utan huvudförhandling.
Flera av hovrätterna har inte haft några särskilda synpunkter på tingsrätternas tillämpning av de aktuella bestämmelserna. Det har även uttryckligen anförts att det inte uppfattas som något problem eller någon felaktig tillämpning att ta upp eller lägga fram bevis på det sätt som nu diskuteras. Vid något tillfälle har det dock förekommit att hovrätten underkänt handläggningen i tingsrätten och bedömt det som ett rättegångsfel när tidigare upptagna ljud- och bildupptagningar spelats upp vid en ny huvudförhandling och tilläggsförhör hållits.
Åklagarna
På flera håll bland de åklagarkammare som utredningen besökt har åklagarna haft erfarenhet från förhandlingar där bestämmelserna fått sin tillämpning på de aktuella sätten. Något annat än positiva erfarenheter har inte framkommit. Från något håll har det även uttrycks ett önskemål om att detta ska förekomma oftare och att bestämmelserna kan behöva förtydligas eller utvidgas.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
133
Advokaterna
Från advokaterna har framförts att det är svårt att göra ett bra arbete som försvarare eller ombud om inte alla personer hörs vid samma tillfälle. Det finns därför från flera håll en tveksamhet till bevisupptagning utom huvudförhandling i samband med en inställd förhandling. Det finns större förståelse för situationen då bevis som redan tagits upp vid en huvudförhandling spelas upp vid en ny huvudförhandling. Det har dock uttryckts förståelse för vikten av att vittnena och målsägandena känner tilltro till rättssystemet. Det anses därför ibland som en fördel om de förhörspersoner som infunnit sig får lämna sina berättelser i samband med att en förhandling måste ställas in. Vikten av att parterna vid behov får ställa kompletterande frågor har också framhållits. Det anses viktigt att tingsrätten lägger stor vikt vid parternas synpunkter på handläggningen. Från något håll har särskilt framförts att ursprungliga förhör, dvs. de som hålls första gången i rätten, är bättre än förhör andra eller tredje gången. Andra gången som en person hörs kan denne exempelvis ha lärt sig vilka minor som är utlagda och minnet av en händelse kan ha försämrats. Detta måste finnas med i bedömningen av de situationer där bevisupptagning utom huvudförhandling eller uppspelning av tidigare upptagna bevis aktualiseras.
Överväganden
Förslag:
1. Möjligheterna att hålla förhör utom huvudförhandling i samband med en inställd huvudförhandling utvidgas. I 36 kap. 19 § RB införs en ny bestämmelse, 36 kap. 19 § 4, som innebär att förhör med ett vittne får hållas utom huvudförhandling om vittnet inställt sig till en huvudförhandling som ställs in och det inte är olämpligt. Genom att det hänvisas i 37 kap. 3 § och 40 kap. 11 § RB till aktuell paragraf gäller den nya bestämmelsen även vid förhör med parter och målsägande som inte för talan samt vid förhör med sakkunniga.
2. Det tas in en bestämmelse i 35 kap. 13 § första stycket RB som innebär att om ett muntligt bevis som tagits upp utom huvudförhandling kan läggas fram genom en ljud- och bildupptag-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
134
ning av förhöret får det tas upp på nytt vid huvudförhandlingen endast om ytterligare frågor behöver ställas.
3. Bestämmelserna om handläggningen vid ny huvudförhandling utvidgas och tas in i två nya paragrafer, 43 kap. 13 a § och 46 kap. 13 a § RB. De nya bestämmelserna innebär att om ett muntligt bevis, som har tagits upp vid den tidigare handläggningen, kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Genom att det hänvisas i 50 kap. 17 §, 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB till de aktuella paragraferna gäller de nya bestämmelserna även i fråga om huvudförhandling i hovrätten och Högsta domstolen.
4. Bestämmelsen i 36 kap. 16 § andra stycket RB ändras så att i de fall ett nytt förhör hålls med någon som tidigare har hörts inför rätta och förhöret har dokumenterats genom ljud- och bildupptagning, ska förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen, om det inte är olämpligt, dvs. även när bevisupptagning skett i samma instans. Genom hänvisning i 24 § lagen (1996:242) om domstolsärenden kommer detta att gälla även vid handläggning av ärenden.
Bedömning:
1. Genom EMR och möjligheten att dokumentera och återanvända förhörspersoners spontana berättelser vid det första förhörstillfället inför rätta har de grundläggande begreppen det bästa bevismedlet och bevisomedelbarhet fått en förändrad innebörd och nya möjligheter öppnats.
2. Bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som ska avgöras efter huvudförhandling har på sina håll fått ökad tillämpning. Tillämpningen är dock begränsad och inte enhetlig över landet.
3. Möjligheten att lägga fram muntlig bevisning vid ny huvudförhandling genom tidigare ljud- och bildupptagning har inte utnyttjats i den utsträckning som EMR-reformen medger.
4. Bestämmelsen i 36 kap. 19 § 3 RB om möjligheten till bevisupptagning när det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling har kommit till begränsad användning. Några
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
135
särskilda tillämpningsproblem har inte noterats. Utredningen rekommenderar en ökad tillämpning av bestämmelsen.
Skälen för förslagen och bedömningarna
Bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som ska avgöras efter huvudförhandling
Utredningen har fått i uppdrag bl.a. att utvärdera de bestämmelser som innefattas i EMR-reformen som har till syfte att göra det processuella regelverket mer flexibelt. Det anges i utredningsdirektiven att en grundtanke med dessa bestämmelser är att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Vidare anges att eftersom flertalet av de nya reglerna är fakultativa kan det antas att domstolarna har tillämpat dem i olika utsträckning, på olika sätt och i olika situationer. I uppdraget att utvärdera tillämpningen av de nya reglerna i denna del har ingått att särskilt undersöka i vilken omfattning och på vilka sätt möjligheterna att hålla bevisupptagning utom huvudförhandling har använts.
Bestämmelserna om förutsättningarna för bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som ska avgöras efter huvudförhandling ändrades inte genom EMR-reformen. Som framgått tidigare anfördes i motiven att den nya ordningen för dokumentation av förhören innebär förbättrade möjligheter att göra en tillförlitlig bevisvärdering efter en bevisupptagning utom huvudförhandling, varför betydelsen av att förhöret hålls vid en huvudförhandling kommer att minska och därmed också behovet av att ta upp bevisningen på nytt. Det bedömdes alltså tillräckligt att denna nya ordning i sig medförde ett utökat utrymme för att tillåta bevisupptagning utom huvudförhandling, i enlighet med det befintliga regelverket. Vikten av att inte öppna för alltför frekventa avvikelser från huvudregeln om att den muntliga bevisningen tas upp vid huvudförhandlingen betonades också.
Under utredningen har framkommit att domstolarna använder möjligheten till bevisupptagning utom huvudförhandling i viss utsträckning. Det är främst i de situationer när en tilltalad inte inställer sig till en huvudförhandling i brottmål medan vittnen och målsägande har infunnit sig som möjligheten utnyttjas, och då med stöd av bestämmelserna i 46 kap. 3 § andra stycket och 36 kap. 19 § RB.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
136
Det har framhållits att den goda kvaliteten på ljud- och bildupptagningarna bidrar till att bestämmelsen utnyttjas. Det i förarbetena tänkta utökade utrymmet att tillämpa bestämmelsen kan alltså sägas ha utnyttjats i viss mån. Effekten synes dock ha blivit begränsad eftersom möjligheten inte övervägs eller tillämpas på alla håll och i alla fall när det skulle kunna bli aktuellt. Flera har framfört att bestämmelsen i 36 kap. 19 § andra punkten anses ha ett begränsat tillämpningsområde och är svårtillämpad. Effekten av införandet av modern teknik kan alltså inte sägas ha fått fullt utslag i tillämpningen av regelverket.
Det kan således konstateras att även om befintliga bestämmelser till viss del fallit väl ut i den nya ordningen med dokumentation genom ljud- och bildupptagning är det tveksamt om de fått den utvidgade innebörd som var tänkt. Möjligheterna till bevisupptagning utom huvudförhandling är alltså fortfarande begränsade. Det framgår av det JO-beslut som redovisats tidigare att bestämmelserna är svårtillämpade. Den nya ordningen, såsom den tolkats och tillämpats, kan därför inte sägas ha fullt ut bidragit till större flexibilitet och effektivitet.
Finns det då någon anledning att förändra de diskuterade bestämmelserna? Att en huvudförhandling i ett brottmål måste ställas in är, som anfördes i samband med EMR-reformen, inte helt ovanligt. Särskilt gäller detta situationen att en tilltalad i brottmål inte infinner sig medan målsäganden och åberopade vittnen gör det. Tilltron till rättssystemet påverkas självfallet av om förhörspersonerna, som lojalt följt kallelsen, måste komma tillbaka till en ny huvudförhandling. Detta problem är särskilt stötande i fall av obstruktion från en part. Det innebär dessutom stora kostnader och olägenheter för staten och enskilda om bevisningen inte kan tas upp i samband med en inställd förhandling. Om bevis kan tas upp i större utsträckning i samband med en inställd förhandling kan förhörspersoner således besparas den olägenhet det innebär att inte få lämna sina berättelser vid det ursprungligen tänkta tillfället. För den enskilde innebär det i många fall en lättnad att få förhöret avklarat så snart som möjligt. Till detta kan läggas det självklara konstaterandet att ett förhör typiskt sett är tillförlitligare ju närmare i tiden det ligger den händelse som förhöret gäller. Principen om det bästa bevismedlet kan sägas innefatta erfarenheten att bevisning är ett slags färskvara som försämras med tiden. Med utvidgade bestämmelser skulle åtminstone den bevisning som finns tillgänglig vid den inställda huvudförhandlingen kunna säkras. Skulle ett nytt förhör ändå behövas innebär ett tilläggsför-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
137
hör som regel en mindre påfrestning för den som ska höras än ett fullständigt förhör. Ny bevisupptagning som sker i form av tilläggsförhör kan i tveksamma fall väljas utan att den tidigare gjorda bevisupptagningen tappar sitt syfte. Situationen skiljer sig dessutom väsentligt från de fall då bevisupptagning utom huvudförhandling föranleds av att man i förväg kan konstatera att en förhörsperson inte kan infinna sig till en planerad förhandling. I ett sådant läge kan domstolen ställa in förhandlingen i förväg och underrätta dem som kallats och på så vis begränsa kostnader och olägenheter. Normalt finns i dessa situationer inte heller någon bakomliggande illojalitet som kan anses stötande.
Det är utredningens uppfattning att det finns klara fördelar med utvidgade bestämmelser om bevisupptagning utom huvudförhandling i samband med en inställd förhandling och också goda skäl för en förändring. Problemen att hålla bevisupptagning utom huvudförhandling i samband med inställda förhandlingar har i allt väsentligt funnits kvar trots förhoppningarna i EMR-propositionen att man skulle utnyttja den nya tekniken. Både enskilda och domstolen bör slippa onödiga kostnader och olägenheter. Det kan åtgärdas genom att bestämmelserna utvidgas så att rätten får möjlighet att ta upp bevisning utom huvudförhandling i större utsträckning. Förändringen ska innebära att rätten i samband med en inställd huvudförhandling kan övergå till bevisupptagning utom huvudförhandling beträffande närvarande parter och vittnen.
Detta ska dock gälla endast om det inte är olämpligt. Den bedömningen bör göras i ljuset av kraven i artikel 6 Europakonventionen. I vissa situationer kan den nu diskuterade handläggningen vara olämplig. Därför måste rätten i samband med den inställda förhandlingen alltid göra en preliminär bedömning om det kommer att räcka med en uppspelning av ljud- och bildupptagningen vid huvudförhandlingen, eventuellt kompletterat med tilläggsförhör. Vid bedömningen bör beaktas att förhöret inte hålls vid en huvudförhandling. Det saknas sakframställningar och genomgång av övrig bevisning som ibland kan behövas för att sätta förhöret i sitt sammanhang. Vidare bör de nya bevisupptagningsbestämmelserna i hovrätten beaktas. Om ett visst förhör inte hålls vid huvudförhandlingen i tingsrätten kommer detta förhör inte att hållas vid en huvudförhandling vare sig i första eller andra instans. Exempelvis kan det ibland vara olämpligt att ta upp vittnesförhör utom huvudförhandling om bevisen förhåller sig till varandra på det sättet att det har betydelse att vissa förhörspersoner hörs vid samma tillfälle. Men många gånger kommer
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
138
det att vara tillräckligt med tilläggsförhör vid huvudförhandlingen. Det innebär systematiskt sett att bevisningen då tas upp på nytt men med en inledande uppspelning av tidigare förhör. I sådana fall bör rätten alltså kunna ta upp bevisningen i samband med den inställda förhandlingen.
Parternas synpunkter på frågan om bevisupptagning ska hållas eller inte bör självfallet övervägas av rätten. Det är dock domstolen som ska besluta i frågan, och ingen part kan sägas ha någon vetorätt mot att den föreslagna regeln utnyttjas. Har den tilltalade en försvarare bör denne naturligtvis vara närvarande vid bevisupptagningen för att kunna ställa frågor till förhörspersonen. Om det inte finns någon försvarare får rätten i det enskilda fallet bedöma om det kan anses olämpligt att bevisupptagning hålls i den tilltalades utevaro. I mål utan försvarare är dock utredningen sällan så omfattande och då bör bedömningen inte bli problematisk.
Vad ska då gälla vid själva huvudförhandlingen beträffande den bevisning som tagits upp utom huvudförhandling? Nuvarande bestämmelser i 35 kap. 13 § första stycket RB innebär att när förhör tagits upp utom huvudförhandling ska beviset tas upp på nytt om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I dispositiva tvistemål gäller dock att beviset får tas upp på nytt endast om någon av parterna begär det. Om nytt förhör hålls gäller vidare enligt 36 kap. 16 § andra stycket RB att det står rätten fritt att välja om förhöret ska inledas med en uppspelning av upptagningen eller om ett helt nytt förhör ska hållas. De relaterade bestämmelserna stämmer alltså inte helt överens med den förändring som utredningen nu resonerat om.
Det är utredningens uppfattning att om det finns en ljud- och bildupptagning från en tidigare bevisupptagning ska den komma till användning, oavsett om situationen är sådan att bevisningen tas upp på nytt vid huvudförhandlingen eller inte. Det tidigare förhöret har hållits spontant inför rätta och vid en tidpunkt som ligger närmare i tiden i förhållande till det som förhöret gäller. Det är inte sällan som det dröjer länge mellan en inställd huvudförhandling och en ny huvudförhandling. Det första förhörets bevisvärde ska alltså inte underskattas.
Till skillnad från vad som anfördes i EMR-propositionen anser utredningen således inte att ett helt nytt förhör som huvudregel bör hållas vid huvudförhandlingen. I stället bör utgångspunkten för bevisupptagningen i dessa situationer vara att en uppspelning sker
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
139
av det tidigare förhöret. Om ytterligare frågor behöver ställas får det ske i form av tilläggsförhör vid huvudförhandlingen.
Bestämmelserna i 35 kap. 13 § och 36 kap. 16 § RB behöver därför ändras för att öka rättens möjligheter till bevisupptagning. Om tidigare förhör dokumenterats genom ljud- och bildupptagning ska ett nytt förhör hållas endast om ytterligare frågor behöver ställas. I de fall nytt förhör hålls, ska förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen om det inte är olämpligt. Nytt förhör skulle t.ex. kunna bli aktuellt om det tillkommit någon ny omständighet eller någon ny bevisning från motparten, som har betydelse för det redan upptagna förhöret, sedan bevisupptagningen hållits. Det skulle också kunna bli aktuellt om det uppstår oklarheter om vad ett vittne menat med sin utsaga (jfr prop. 2004/05:131). Utredningen ställer sig bakom den tillämpning av bestämmelserna om tillåtande av förnyat förhör, som utvecklats i praktiken i enlighet med vad som anfördes vid presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010, se bilaga 3 i Del
2. Även i tingsrätten bör utgångspunkten vara att nytt förhör hålls i form av tilläggsförhör om en ljud- och bildupptagning finns från ett tidigare förhör inför rätta. Exempel på fall när ett sådant förfarande kan vara olämpligt finns i motiven till bestämmelserna om bevisupptagning i hovrätt i 36 kap. 16 § andra stycket RB. Där nämns fall när det tidigare förhöret, med hänsyn till hur målet kommit att gestalta sig i högre rätt, helt förlorat sin aktualitet. Där nämns också fall när upptagningen av någon anledning inte finns tillgänglig vid huvudförhandlingen och värdet av en uppspelning inte står i proportion till de olägenheter som ett uppskjutande av huvudförhandlingen skulle innebära (a. prop. s. 237). I EMR-propositionen anfördes vissa farhågor i fråga om 1999 års rättegångsutrednings förslag om utökade möjligheter att ta upp bevis utom huvudförhandling. Det anfördes bl.a. att förslaget, om det infördes, skulle kunna leda till alltför frekventa avvikelser från huvudregeln om att den muntliga bevisningen bör tas upp vid huvudförhandlingen (prop. 2004/05:131 s. 152). Hur förhåller sig vår utrednings förslag till detta uttalande? De goda erfarenheterna av den nya tekniken innebär bl.a. att betydelsen av att bevis tas upp vid huvudförhandlingen har minskat, något som regeringen förutsåg redan när bestämmelserna infördes (a. prop. a. s.). Även om den moderna tekniken naturligtvis inte ska överbetonas har det mycket goda utfallet av stor betydelse för utredningens resonemang.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
140
Den förändring som utredningen föreslår skulle inte innebära en risk för att farhågorna i EMR-propositionen kommer att besannas. Bestämmelsen skulle avse de fall då ett vittne eller annan förhörsperson inställt sig till en huvudförhandling som ställs in och utgör därför en särreglering i förhållande till huvudregeln. Även om dessa situationer förekommer ganska ofta har en sådan reglering karaktären av en undantagsbestämmelse och ska inte avse fall då det är olämpligt. Vidare kommer rätten i tveksamma fall att kunna ta upp bevisningen på nytt men då inleda förhöret med en uppspelning av ljud- och bildupptagningen.
Hur förhåller sig då en utvidgad bestämmelse om bevisupptagning till Europakonventionens krav på muntlig förhandling och kravet på att förhandlingen i brottmål ska hållas inför den domstol som ska avgöra målet? Detta har redan berörts men ska utvecklas något ytterligare. Redan i dag finns i lagen möjligheter att ta upp bevis utom huvudförhandling. En utvidgad bestämmelse innebär därför endast att den kan tillämpas vid fler tillfällen. Det är fortfarande fråga om muntlig huvudförhandling och huvudregeln att bevis ska tas upp direkt vid förhandlingen är inte förändrad med den tänkta utvidgningen. Det är inte heller fråga om bevis som tagits upp inför en undersökningsdomare eller i något annat slags förundersökningsskede.
Sammantaget anser utredningen alltså att utvidgade bestämmelser, i enlighet med det resonemang som utredningen nu har fört, innebär klara fördelar för en ändamålsenlig och flexibel handläggning av mål utan att avkall görs på rättssäkerheten. En sådan ändring besparar förhörspersoner olägenheter och trauman i samband med inställda förhandlingar. Den ger parterna bättre möjligheter att använda sig av det förhör som brukar vara bäst från utredningssynpunkt, dvs. det första förhöret som sker inför domstol. En utvidgad bestämmelse ger också en större flexibilitet och effektivitet för domstolen. Vidare borgar möjligheterna till tilläggsförhör, vid de tillfällen det behövs, för att ett komplett underlag föreligger inför domstolsavgörandet.
Utredningen föreslår alltså att förutsättningarna för bevisupptagning enligt bestämmelsen i 36 kap. 19 § RB utökas med en ny punkt om bevisupptagning vid en inställd huvudförhandling. Den nya bestämmelsen ska innebära att bevisupptagning får hållas i samband med en inställd förhandling beträffande närvarande vittnen om det inte är olämpligt. Genom hänvisningar i 37 kap. 3 § och 40 kap.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
141
11 § RB gäller den även förhör med parter och målsägande som inte för talan samt för förhör med sakkunniga.
Vidare föreslås att bestämmelsen i 35 kap. 13 § RB, som innebär att vid huvudförhandlingen ska de bevis som tagits upp utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset, kompletteras med en bestämmelse som innebär att om ett muntligt bevis kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret får det tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Lydelsen anknyter således till hovrättsbestämmelsen i det nuvarande andra stycket. Man kan här fundera på om bestämmelsen skulle bli tydligare om man i stället väljer något av uttrycken
läggas fram genom en ljud- och bilduppspelning eller läggas fram genom en uppspelning av en ljud- och bildupptagning. Dock valde lagstiftaren
vid införandet av EMR-reglerna att formulera denna och andra bestämmelser på detta sätt, såvitt gäller förfarandet i hovrätten. Bestämmelsen har fått en klar och tydlig definition i praxis. Utredningen väljer därför att använda samma uttryck. Slutligen föreslås även att bestämmelsen i 36 kap. 16 § RB ändras så att om ett förhör avser någon som tidigare hörts inför rätta och har det tidigare förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, ska förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen om det inte är olämpligt.
Bör det i brottmål finnas ett formellt krav på att den tilltalade är delgiven stämning och kallelse för att bevisupptagning ska få äga rum i samband med en inställd huvudförhandling? Med anledning av de olika uppfattningar i den frågan som framgår av tidigare nämnda JO-beslut finns det skäl att något beröra denna fråga.
Utredningen delar JO:s uppfattning att ordalydelsen av 46 kap. 3 § andra stycket och 35 kap. 9 § RB inte ger anledning att tolka hänvisningen på annat sätt än att det inte finns något formellt hinder i RB mot att bevisupptagning genomförs trots att den tilltalade varken har delgetts stämning i målet eller kallelse till den inställda förhandlingen. Som nämns i beslutet är det dock inte utan vidare lämpligt att förfara på det sättet. Frågan är då om det finns anledning att i lagen införa ett formellt krav på att delgivning skett.
Lämpligheten i att hålla förhör utom huvudförhandling när den tilltalade inte är delgiven stämning får anses tveksam. Trots det kan det ifrågasättas om krav på delgivning ska vara en nödvändig förutsättning för tillämpning av bestämmelsen. Syftet med reformen har bl.a. varit att göra de processuella bestämmelserna mer flexibla så
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
142
att handläggningen i varje enskilt fall kan anpassas efter vad som behövs. Mot den bakgrunden ter det sig som ett steg i fel riktning att i lagen införa ett formellt krav på delgivning. Den strävan efter en effektiv och ändamålsenlig handläggning, som genomsyrar reformen, kan komma att motverkas om ett sådant villkor införs. Det kan inte uteslutas att det finns situationer som inte nu kan förutses där det får anses acceptabelt att bevisupptagning genomförs vid inställd förhandling, trots bristande delgivning av stämning i målet. Bevisupptagning utom huvudförhandling utesluter ju inte att nytt förhör kan komma att hållas exempelvis genom tilläggsförhör. Utredningen anser alltså inte att det i lagen ska införas en sådan förutsättning och lämnar inte något sådant förslag.
En annan sak är att om en tilltalad i ett brottmål är delgiven såväl stämning som kallelse till en huvudförhandling men uteblir utan laga förfall förstärks skälen för att då genomföra en bevisupptagning utom huvudförhandling.
Muntlig bevisning vid ny huvudförhandling när förhör redan hållits vid tidigare förhandling
Ibland inträffar det att en huvudförhandling påbörjas men måste ställas in utan att förhandlingen har slutförts. Vid förhandlingen kan då bevisning ha tagits upp, exempelvis förhör med målsägande och vittnen. Det är i dessa situationer inte alltid möjligt att hålla en fortsatt huvudförhandling på grund av begränsningarna i bestämmelserna om uppehåll i huvudförhandlingen. Krävs ny huvudförhandling finns det, som redovisats tidigare, särskilda bestämmelser i bl.a. 43 kap. 13 § andra stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB för hur domstolen ska förfara med bevisupptagningen. Domstolen ska då ta ställning till om den tidigare upptagna bevisningen behöver tas upp på nytt, dvs. om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om bevisningen inte ska tas upp på nytt ska den läggas fram på lämpligt sätt. Om rätten finner att bevisningen måste tas upp på nytt får förhöret enligt 36 kap. 16 § andra stycket RB inledas med en uppspelning av upptagningen.
Det är dessvärre inte helt ovanligt att påbörjade huvudförhandlingar i tingsrätten tvingas avbrytas. Detta gäller främst i brottmål. I de fall bevisningen inte behöver tas upp på nytt har det på flera håll då hanterats så att bevisningen vid den nya huvudförhandlingen
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
143
lagts fram genom att ljud- och bildupptagningarna från den tidigare förhandlingen spelats upp. Det förekommer också att förhörspersonen har kallats till förhandlingen och efter att ljud- och bildupptagningen spelats upp fått besvara tilläggsfrågor. Flera av hovrätterna har inte haft något att invända mot en sådan handläggning. Under utredningen har dock ifrågasatts om nuvarande lydelse av reglerna tillåter en sådan form av handläggning.
Frågan är alltså om denna återanvändning av redan upptagen bevisning vid ny huvudförhandling ryms inom ramen för nuvarande bestämmelser. Utredningen har identifierat flera olika situationer då frågan kan uppkomma. Det kan exempelvis inträffa att en huvudförhandling påbörjas och muntlig bevisning tas upp men ett vittne som är kallat till en senare dag inte infinner sig. Om fortsatt huvudförhandling då inte kan ordnas kan huvudförhandlingen behöva ställas in och ny förhandling sättas ut vid senare tillfälle. Det kan också inträffa förfall eller jäv för domare eller nämndemän under pågående rättegång så att en ny huvudförhandling måste hållas. Om rätten fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning när övertygande bevisning förebringats om den tilltalades skuld måste som regel ny huvudförhandling hållas om ny bevisning åberopas innan domstolen meddelat dom. En ny huvudförhandling kan också bli aktuell när hovrätten undanröjt tingsrättens dom och återförvisat målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
En ny huvudförhandling kan innebära avsevärda bekymmer för såväl parter som vittnen. För domstolen innebär det klara effektivitetsförluster. Frågan om hur bestämmelserna då kan tillämpas är därför av stor vikt.
Bestämmelserna i 43 kap. 13 § andra stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB ändrades inte i samband med EMR-reformen. Domstolen har alltså i situationen vid en ny huvudförhandling även efter reformen att ta ställning till frågan om bevisningen ska tas upp på nytt. Detta ska, som tidigare nämnts, ske om rätten finner att det är av betydelse i målet. I fall då bevisningen inte tas upp på nytt ska, precis som tidigare, beviset läggas fram på lämpligt sätt. Av tidigare förarbeten framgår att när bevisningen inte togs upp på nytt kunde den läggas fram genom uppspelning av ljudbanden. Av detta följer att det enligt nuvarande ordning inte finns något hinder mot att bevisningen läggs fram genom uppspelning av den ljud- och bildupptagning som skett under den tidigare förhandlingen. Betydelsen av att beviset tas upp på nytt har numera minskat när domstolen enligt den nya ordningen har en ljud- och bildupptagning av för-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
144
höret, vilket också framhölls i förarbetena till EMR-reformen; att förhör som lämnas i bevissyfte dokumenteras med videoteknik skulle enligt propositionen medföra radikalt förbättrade möjligheter att värdera muntlig bevisning utan att den behöver tas upp på nytt (prop. 2004/05:131 s. 151 f.).
I de fall rätten bedömer att det behövs nya förhör i rättegången finns det som framgått en möjlighet för tingsrätten att inleda ett förhör med att återge vad vittnet har berättat vid det tidigare tillfället inför rätta genom uppspelning av ljud- och bildupptagningarna (jfr prop. 2004/05:131 s. 164). Denna möjlighet, som framgår av 36 kap. 16 § andra stycket RB, innebär alltså att i de fall beviset ska tas upp på nytt står det rätten fritt att utifrån vad som är lämpligt i det enskilda fallet hålla ett tilläggsförhör eller ett helt nytt förhör. Vid en ny huvudförhandling finns det alltså redan med nuvarande ordning möjlighet för rätten att besluta att ljud- och bildupptagningarna ska användas; antingen enbart dessa eller tillsammans med ett tilläggsförhör.
Utredningen anser alltså att nuvarande bestämmelser medger att ljud- och bildupptagningar återanvänds vid en ny huvudförhandling. Det framstår snarare som ett mycket lämpligt sätt att lägga fram bevisningen i de fall som nu har behandlats och i god överensstämmelse med principen om det bästa bevismedlet.
Frågan är då om möjligheterna enligt nuvarande bestämmelser om ny huvudförhandling i 43 kap. 13 § respektive 46 kap. 13 § RB är tillräckliga eller om det finns anledning att utvidga även dessa. I enlighet med det resonemang som förts tidigare bör utgångspunkten även här vara att det bästa underlaget för varje process ska tas till vara i så stor utsträckning som möjligt. Rättegångsbalken syftar ytterst till att säkerställa att bevisningen blir så bra som möjligt och tjänlig för den fria bevisprövningen. Här har den nya tekniken att dokumentera förhör skapat helt nya möjligheter. Detta har tagits till vara för hovrättsprocessen och bör utnyttjas även för tingsrättsprocessen i de situationer som utredningen nyss har redovisat. Enligt detta synsätt bör underlaget regelmässigt utgöras av det första tingsrättsförhöret och inte senare versioner. Vid det första förhöret är minnesbilden i allmänhet bättre än vid senare tillfällen. Förhörspersonerna har dessutom inte hunnit påverkas av massmedia eller av kommentarer och påtryckningar från inblandade personer. Om den som redan hörts inför rätta slipper höras igen besparar man dessutom denne de olägenheter och trauman som det innebär att behöva inställa sig och förhöras på nytt vid domstolen. Detta är
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
145
grundtankar som genomsyrar väsentliga delar av EMR-reformen. De förändrade tilltrosbestämmelserna i hovrätten bygger exempelvis på att betydelsen av förnyade förhör i direkt samband med huvudförhandlingen har minskat, om förhöret avser någon som hörts vid tidigare handläggning och detta finns dokumenterat genom ljud- och bildupptagning. Ytterligare en aspekt som kan tilläggas är att om redan upptagna förhör återanvänds kan stora rättegångar spjälkas upp vilket kan innebära en förenkling av den praktiska hanteringen av målen för alla inblandade. Vidare slipper vittnen som åberopas beträffande samma sak men i olika rättegångar höras flera gånger.
När en huvudförhandling måste tas om innebär inte den modernare teknikens möjligheter i sig att redan upptagen bevisning kan läggas fram genom uppspelning av ljud- och bildupptagningarna. Rätten har först att göra i princip samma överväganden som innan den nya tekniken infördes, dvs. ta ställning till frågan om beviset behöver tas upp på nytt eller inte. Mot bakgrund av vikten av att i så stor utsträckning som möjligt kunna använda sig av det första förhöret är denna ordning inte helt tillfredsställande. Bedömningen om beviset behöver tas upp på nytt är dessutom i många fall förhållandevis svår att göra, vilket kan leda till att rätten intar ett alltför försiktigt förhållningssätt. Rätten är naturligtvis även angelägen om att mål inte återförvisas. Detta kan, som också påtalats, innebära att bestämmelserna inte utnyttjas fullt ut och att det första förhöret vid tingsrätten inte används. Detta är normalt till nackdel för utredningen. För vittnen och andra som ska höras i rättegången innebär det dessutom att de utan egen förskyllan måste infinna sig en gång till i domstolen. Det medför även effektivitetsförluster för domstolen och minskar förtroendet för rättsväsendet. Det finns alltså mycket som talar för att nuvarande bestämmelser och tillämpningen av dem är otillräckliga.
Det har inte framkommit något under utredningen som ger anledning att ifrågasätta lämpligheten i den ordning som tillämpas i dag, då ljud- och bildupptagningarna används exempelvis i högre rätt eller i de fall som nu diskuteras, dvs. när en ny huvudförhandling måste hållas. Bevisningen har dessutom i dessa fall tagits upp vid en huvudförhandling med sakframställningar och annan utredning som ram för processen. Parter och ombud har alltså vid det första tillfället haft goda möjligheter att ställa de frågor som är relevanta.
Utredningen anser mot bakgrund av vad som nu sagts att det finns ett påtagligt behov av att utvidga och förenkla de aktuella be-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
146
stämmelserna så att domstolen som regel har att utgå från att tidigare upptagen bevisning, som dokumenterats genom ljud- och bildupptagning, inte behöver tas upp på nytt vid ny huvudförhandling. Det kan åstadkommas med en mer lättillämpad bestämmelse som, i linje med grundtankarna för EMR-reformen, ger möjlighet att fullt ut utnyttja fördelarna med den moderna tekniken.
En utvidgad bestämmelse förutsätter naturligtvis att den är förenlig med Europakonventionens krav i artikel 6 på muntlighet och på att muntlig förhandling i brottmål hålls inför den domstol som dömer i målet. I fråga om kravet på muntlig förhandling innebär en utvidgad bestämmelse emellertid inte någon grundläggande förändring eftersom möjligheten att vid en ny huvudförhandling lägga fram tidigare upptagen bevisning på lämpligt sätt, utan att den tas upp på nytt, finns redan i dag. En utvidgning innebär inte heller någon förändring i förhållande till kravet på att muntlig förhandling i brottmål hålls inför den domstol som dömer i målet.
Det ska framhållas att utredningens resonemang här endast gäller tidigare upptagen bevisning. Det finns vid en ny huvudförhandling även möjlighet att åberopa bevisning som inte förekommit tidigare. Utöver bevisningen tillkommer vid den nya förhandlingen också yrkanden, sakframställningar och pläderingar. Den nya huvudförhandlingen är alltså inte en i fråga om muntlighet konserverad repris av den tidigare förhandlingen. Det finns därför enligt utredningens bedömning inte något principiellt hinder i förhållande till Europakonventionens krav på muntlighet och muntlig förhandling att utvidga bestämmelserna.
Det kan naturligtvis finnas situationer när det inte kan anses tillräckligt att lägga fram bevisningen endast genom en uppspelning. Om det exempelvis avser all bevisning i målet eller en väsentlig del av den eller om rättens sammansättning är en annan än den som tog upp bevisningen första gången eller åklagaren och försvararen inte har varit med vid den tidigare handläggningen kan det ibland behöva ställas ytterligare frågor till dem som ska höras. Det behovet kan också finnas om det visar sig att inspelningen är av bristande kvalitet. Det resonemang som regeringen förde i förarbetena till frågan om i vilka fall det kan behövas tilläggsförhör i hovrätten kan föras även på denna situation (jfr prop. 2004/5:131 s. 234). Utredningen ställer sig som tidigare nämnts bakom den tillämpning av bestämmelserna om tillåtande av förnyat förhör, som utvecklats i praktiken i enlighet med uttalandena om förutsättningarna för tilläggsförhör vid presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010, se bilaga 3 i
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
147
Del 2. De utvidgade bestämmelserna bör därför innebära att om ett förhör kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning får det tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.
Någon bestämmelse som generellt reglerar om det ska vara samma domare eller en annan sammansättning i de båda rättegångarna föreslås inte. Det får avgöras i enlighet med gällande jävsbestämmelser huruvida rätten ska avgöra målet i en ny sammansättning eller inte vid den nya huvudförhandlingen.
Utredningen föreslår alltså att det införs nya bestämmelser i 43 kap. 13 § andra stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB som utvidgar rättens möjligheter vid förfarandet med den muntliga bevisningen i samband med en ny huvudförhandling. Av redaktionella skäl föreslås att bestämmelserna tas in i två nya paragrafer, 43 kap. 13 a § och 46 kap, 13 a § RB. De nya bestämmelserna innebär att om ett muntligt bevis som tagits upp vid den tidigare handläggningen kan läggas fram vid en ny huvudförhandling genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. De nya bestämmelserna gäller genom hänvisningar i 50 kap. 17 §, 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB även i fråga om huvudförhandling i hovrätten och Högsta domstolen.
Det kan diskuteras om 35 kap. 8 § RB bör ändras så att det där framgår att det finns särskilda regler beträffande förfarandet med bevisningen vid ny huvudförhandling. I bestämmelsen finns dels huvudregeln om bevisomedelbarhet och dels undantaget från den, dvs. att bevis får tas upp utom huvudförhandling enligt särskilda bestämmelser. Det kan övervägas om det i bestämmelsen, i pedagogiskt och förtydligande syfte, bör anges att det finns särskilda bestämmelser när det gäller ny huvudförhandling.
Bestämmelsen om bevisomedelbarhet i 35 kap. 8 § RB har funnits oförändrad sedan rättegångsbalkens tillkomst och anger huvudregeln för normalfallen, där det hålls en enda huvudförhandling som inte behöver ställas in, avbrytas eller tas om och där bevisningen kan tas upp direkt vid förhandlingen. De fall där det behövs en ny huvudförhandling har sin särskilda reglering i 43 kap. 13 § respektive 46 kap. 13 § RB som överensstämmer med vad som gäller för bevis som tagits upp utom huvudförhandling (35 kap. 13 § första stycket RB). I båda fallen har bevisningen redan tagits upp, vid den tidigare huvudförhandlingen respektive utom huvudförhandling, och detta utgör alltså inget undantag från regeln om bevisomedelbarhet i den mening som avses i 35 kap. 8 § RB. Bestämmelserna har således sin tydliga systematik och är inte oklara i förhållande till varandra.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
148
Utredningen har därför stannat för att regleringen är tillräckligt tydlig i dag och att det inte behövs någon ändring i 35 kap. 8 § RB.
Återanvändning av muntlig bevisning i andra fall
I grunden samma situation som de vi nu har diskuterat föreligger när deldom har meddelats beträffande en tilltalad och huvudförhandling hålls mot medtilltalade vid ett senare tillfälle. Vid den senare huvudförhandlingen kan det bli aktuellt att åberopa den tidigare upptagna bevisningen. Det kan också inträffa att en rättegång avslutats mot en eller flera tilltalade och det därefter väcks åtal mot ytterligare en gärningsman. Bevis som tagits upp i den första rättegången kan då aktualiseras även i den andra rättegången. Det kan även vara fråga om fall där ett vittne ska höras i flera rättegångar mot olika tilltalade men beträffande samma händelse eller omständighet eller där det på något annat sätt blir aktuellt att förhör som tagits upp i ett mål åberopas i ett annat (se även avsnitt 3.1.1).
I sådana fall då förhör som har tagits upp i ett mål åberopas igen på de sätt som nu beskrivits eller vid liknande situationer finns i rättegångsbalken inte uttryckligt reglerat hur rätten ska förfara beträffande bevisningen. Det är dock i grunden samma frågeställningar i dessa fall som vid en ny huvudförhandling. Då bör rätten enligt utredningens uppfattning rimligen ha samma utrymme att återanvända bevisningen som i de tidigare redovisade fallen. Särskilt mot bakgrund av vad som anförs i motiven beträffande den ändring som gjordes i 36 kap. 16 § RB bör det i vart fall inte finnas något i lagen som hindrar att ljud- och bildupptagningar används i den senare rättegången (jfr prop. 2004/05:131 s. 163 f.)
Sammanfattande slutsatser beträffande möjligheten att återanvända bevis som dokumenterats genom ljud-och bildupptagning.
Utredningen har nu behandlat bevisupptagning utom huvudförhandling vid en inställd förhandling och förfarandet med den muntliga bevisningen i samband med en ny huvudförhandling eller i närliggande situationer.
Frågeställningarna är angelägna. På senare tid har uppmärksammats flera fall där omfattande och komplicerade rättegångar tvingats tas om i tingsrätten av olika anledningar. Ett av fallen är ett brott-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
149
mål som under år 2012 handlades vid Södertälje tingsrätt och som återförvisades av hovrätten till tingsrätten på grund av jäv, sedan domen överklagats. Tingsrätten fattade inför den nya huvudförhandlingen beslut om att helt nya förhör skulle hållas vid den nya huvudförhandlingen. I tingsrättens beslut hänvisades bl.a. till principen om det bästa bevismedlet.
Av utredningens resonemang i detta avsnitt framgår att genom EMR-reformen kan det första förhöret inför rätta i stor utsträckning ges företräde framför senare förhör med samma person, om förhöret tagits upp genom en ljud- och bildupptagning. Möjligheten att återanvända tidigare ljud- och bildupptagningar i de situationer som beskrivits har som framgått dock inte utnyttjats i praktiken i den utsträckning som nuvarande ordning medger.
Muntlig bevisning är ett slags färskvara som typiskt sett försämras med tiden men som kan konserveras på ett fullgott sätt genom ljud- och bildupptagning. Ju närmare i tiden förhöret ligger den händelse som förhöret gäller desto tillförlitligare brukar uppgifterna vara. Detta gäller inte bara för att minnet i allmänhet är bättre då utan även för att förhörspersonen inte hunnit påverkas av yttre omständigheter.
Utredningen har erfarit att det förhållandevis sällan begärs tilläggsförhör i hovrätten. Om det begärs avser tilläggsförhöret vanligen några enstaka kompletterande frågor. Det måste anses vara ett gott betyg åt tingsrättsförhören, dvs. vid det första förhöret inför rätta ställs i allmänhet de frågor som behöver ställas.
Det är därmed utredningens uppfattning att nya förhör i stället för återanvändande av de tidigare inför rätta upptagna förhören normalt försämrar förutsättningarna för materiellt riktiga domar. Fördelarna med återanvändande av redan hållna förhör är också påtagliga i ett brottsoffer- och medborgarperspektiv. Nya förhör innebär olägenheter och påfrestningar för förhörspersonerna. De som lojalt inställer sig vid en huvudförhandling i domstol bör kunna utgå från att man får lämna sina uppgifter vid det tillfället och normalt slipper komma tillbaka för nya förhör. Att hålla nya förhör innebär stora kostnader för staten och kan i vissa fall påverka förtroendet för rättsväsendet negativt.
Med detta sagt gör utredningen den sammanfattande bedömningen att genom EMR och möjligheten att dokumentera och återanvända förhörspersoners spontana berättelser vid det första förhörstillfället inför rätta har RB:s grundläggande begrepp det bästa
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
150
bevismedlet och bevisomedelbarhet fått en ny och utvecklad innebörd och att man bör dra de rätta slutsatserna av detta.
Bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som avgörs utan huvudförhandling
Den nya bestämmelsen om möjligheten till bevisupptagning utom huvudförhandling i mål som avgörs utan huvudförhandling synes endast ha tillämpats i viss begränsad utsträckning. Den verkar dock ha kommit till praktisk nytta i de fall den tillämpats. Det har till utredningen framförts att den använts ibland i sådana fall då det finns ett eller något enstaka muntligt inslag i en annars skriftlig process. I stället för att målet blir liggande i avvaktan på en huvudförhandlingstid har rätten och parterna funnit det fördelaktigare att målet avgörs utan huvudförhandling i enlighet med denna bestämmelse.
Det är inte helt klart varför bestämmelsen inte använts mera. Det kan dock antas att förutsättningarna för en sådan handläggning inte förekommer så ofta. Det kan också antas att parter och ombud av gammal vana föredrar att huvudförhandling hålls och att det kan ta tid innan bestämmelsen får genomslag.
Några särskilda tillämpningsproblem eller något annat att överväga beträffande denna bestämmelse har emellertid inte framkommit. Utredningen lämnar således inte några förslag rörande bestämmelsen men vill peka på att denna möjlighet finns. Det kan finnas anledning för rätten samt parter och ombud att överväga om denna handläggningsform i förekommande fall kan bidra till ett effektivt och snabbt avgörande av målet. Utredningen rekommenderar alltså en ökad tillämpning.
3.2.5 Avgörande av bötesmål utan huvudförhandling
Nuvarande ordning
Genom EMR-reformen infördes en möjlighet att i tingsrätten avgöra vissa brottmål på handlingarna. Enligt 45 kap. 10 a § första stycket 3 RB behöver huvudförhandling inte hållas i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Enligt andra stycket gäller att innan ett mål avgörs på detta sätt ska den tilltalade informeras om att målet
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
151
kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling. Parterna ska dessutom ges tillfälle att slutföra sin talan innan målet avgörs. Enligt 27 § fjärde stycket lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska huvudförhandling alltid hållas i mål mot den som inte fyllt arton år.
Tidigare gällde att huvudförhandling alltid måste hållas i brottmål, även om det i vissa fall går att avgöra i den tilltalades utevaro. Regeringen anförde i EMR-propositionen att det finns ett antal mål som i stället skulle kunna avgöras genom ett rent skriftligt förfarande utan att kvaliteten på avgörandet försämras. Förekommer ingen muntlig bevisning som behöver tas upp vid en huvudförhandling och målet kan utredas tillfredsställande utan att den tilltalade hörs muntligt inför domstol ansågs det ofta saknas anledning att hålla en huvudförhandling (prop. 2004/05:131 s. 142).
Uppgifter från domstolarna, åklagarna och advokaterna
Under utredningen har i princip alla uttalat sig uppskattande om de utvidgade möjligheterna att avgöra bötesmål på handlingarna. Det är framför allt domstolarna och åklagarna som har erfarenheter av nyordningen. Väldigt många mål har med de nya bestämmelserna kunnat avgöras på handlingarna i stället. Tingsrätterna har uppgett att förändringarna har skapat en större flexibilitet för domstolarna, bl.a. genom att man sparar huvudförhandlingstid. På de flesta håll finns det ändå fortfarande tillräckligt med huvudförhandlingar för att tingsnotariernas behov av förhandlingsträning ska vara tillgodosett. Det är för övrigt som regel tingsnotarierna som avgör de mål som tas på handlingarna.
Handläggningen har omvittnat fungerat bra. Vid någon domstol har det påpekats att det finns en risk att ungdomsmål av misstag avgörs på handlingarna av tingsnotarier, eftersom bestämmelsen om handläggningen av ungdomsmål finns i särskild lag och det saknas hänvisning till den i 45 kap. 10 a § RB. Det har dock inte framkommit annat än att detta bara inträffat någon enstaka gång.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
152
Överväganden
Bedömning: Bestämmelserna i 45 kap. 10 a § RB om möjligheten
att avgöra bötesbrottmål på handlingarna, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, tillämpas i mycket stor utsträckning och har fallit mycket väl ut.
Skälen för bedömningen
I utredningsdirektiven anges att en grundtanke med reformen är att det processuella regelverket ska vara flexibelt så att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Utredningen har således bl.a. fått i uppdrag att särskilt undersöka i vilken omfattning och på vilka sätt möjligheterna att avgöra mål på handlingarna har använts.
De utvidgade möjligheterna att avgöra bötesmål på handlingarna tillämpas i mycket stor utsträckning. Förändringarna har bidragit till en ökad effektivitet och flexibilitet i handläggningen. Huvudförhandlingstid kan reserveras för de mål där huvudförhandling verkligen behövs. De tilltalade som inte vill komma till domstolen har fått en möjlighet att skriftligt utveckla sina ståndpunkter i stället för att målet ställs in eller avgörs i den enskildes utevaro.
Dessa förändringar har alltså fallit mycket väl ut. Man kan naturligtvis överväga om det i förtydligande syfte ska införas en hänvisning i RB till aktuell bestämmelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Det synes dock inte ha uppstått några större problem beträffande denna fråga. Utredningen avstår därför från att föreslå någon ändring av bestämmelsen.
3.2.6 Andra förändringar
Nuvarande ordning
En grundtanke med EMR-reformen var som tidigare nämnts att det processuella regelverket ska vara flexibelt så att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. I förarbetena betonades även parternas ansvar för att driva processen framåt mot ett avgörande. I denna del
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
153
av reformen, som alltså avser flexiblare regler och större ansvar för parterna, infördes även andra förändringar utöver de som behandlats tidigare i avsnittet.
Reglerna om sammanträden under förberedelsen samt om kallelser och påföljder vid utevaro gjordes mer enhetliga. Påföljder vid utevaro för parter som ska höras i bevissyfte i tvistemål skärptes (35 kap. 9 §, 42 kap. 12 §, 44 kap. 1–4 och 7 §§ RB).
Vidare infördes en möjlighet att avvisa ett vittne om det trots rimliga ansträngningar inte går att få till stånd en bevisupptagning och det bedöms att målets avgörande inte bör fördröjas ytterligare, enligt 35 kap. 7 § RB. Det skapades också en möjlighet att i tvistemål under vissa förutsättningar åberopa skriftliga vittnesberättelser som bevis, enligt 35 kap. 14 § RB.
Det infördes också en möjlighet i 45 kap. 13 § RB att i större utsträckning kunna hålla förberedelsesammanträde i brottmål.
Överväganden
Bedömning:
1. De enhetligare bestämmelserna om sammanträden under förberedelsen samt om kallelser och påföljder vid utevaro har fallit väl ut.
2. De skärpta bestämmelserna om påföljder vid utevaro för parter i tvistemål som ska höras i bevissyfte samt utökade möjligheter att avvisa vittnen har fallit väl ut. Bestämmelserna har fått en begränsad tillämpning men anses ha fungerat preventivt.
3. Bestämmelserna om skriftliga vittnesberättelser i tvistemål har tillämpats i obetydlig utsträckning.
4. De utökade möjligheterna till förberedelsesammanträde i brottmål har utnyttjats i viss utsträckning och därvid fallit väl ut. Utredningen rekommenderar en ökad tillämpning av bestämmelserna.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
154
Skälen för bedömningen
Vi har fått i uppdrag att utvärdera tillämpningen av de nya reglerna som syftar till att skapa en flexibel handläggning i domstolarna och till att betona parternas ansvar för att driva processen framåt mot ett avgörande. I utredningsdirektiven anges bl.a. att de flesta av de nya bestämmelserna är fakultativa och att det därför kan antas att domstolarna har tillämpat dem i olika utsträckning, på olika sätt och i olika situationer.
Under utredningen har inget annat framkommit än att förändringarna som avser mer enhetliga bestämmelser om sammanträden under förberedelsen och om kallelser och påföljder vid utevaro, skärpta påföljder vid utevaro för parter i tvistemål som ska höras i bevissyfte samt utökade möjligheter att avvisa vittnen har tillämpats som det var avsett. Det har inte noterats några särskilda problem kring tillämpningen. När det gäller skärpta påföljder vid utevaro för parter som ska höras i bevissyfte och möjligheter att avvisa vittnen har dessa bestämmelser, enligt uppgifter från domstolarna, visserligen endast kommit till användning i begränsad utsträckning. Det har dock från domstolarnas sida framhållits att bestämmelserna haft en preventiv effekt.
Bestämmelserna om skriftliga vittnesberättelser har tillämpats av domstolarna endast i begränsad utsträckning. Den begränsade tillämpningen verkar främst bero på att skriftliga vittnesberättelser inte aktualiseras så ofta från parterna eller att ena parten motsätter sig en sådan vittnesattest.
När det gäller bestämmelserna om förberedelse i brottmål har de nya bestämmelserna bidragit till att domstolarna kallar till förberedelsesammanträde i brottmål i viss ökad utsträckning. Främst har detta gällt omfattande brottmål. Från domstolar, åklagare, och advokater har uppgetts att när möjligheten tillämpats har detta varit till stor fördel för den fortsatta handläggningen. Särskilt bra anses det vara om även skriftligt svaromål (se 45 kap. 10 § tredje stycket RB) begärs från de tilltalade så att man reder ut ostridiga förhållanden. Ganska ofta inskränker sig dock sammanträdet till en gemensamt utformad tidsplanering för handläggningen eller huvudförhandlingen.
Utredningen konstaterar att bestämmelserna har tillämpats på det sätt som var avsett. Även om de nya bestämmelserna inte kommit att tillämpas i så stor utsträckning har de genom sin preventiva verkan tjänat syftet med reformen. Det finns inget behov av att justera eller förtydliga dessa regler. Det är dock utredningens uppfattning
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
155
att bestämmelserna om förberedelsesammanträde i brottmål med fördel kan tillämpas oftare. Utredningen rekommenderar en ökad tillämpning.
Sammanfattningsvis anser utredningen att förändringarna som nu behandlats har fallit väl ut.
3.3 Tingsrättens domförhet i tvistemål
3.3.1 Nuvarande ordning
Bakgrund och tidigare lagstiftningsarbeten
Tidigare domförhetsreformer
Grunderna för reglerna om tingsrätts domförhet fastställdes år 1969 då en enhetlig underrättsorganisation infördes genom tingsrättsreformen (prop. 1969:44). De nya reglerna trädde i kraft år 1971. Före 1969 års domförhetsreform gällde i princip att tvistemål i rådhusrätterna prövades av tre lagfarna domare medan häradsrätterna var sammansatta med en lagfaren domare och nämnd. Från år 1971 var tingsrätten domför med tre lagfarna domare. Fler än fyra domare fick inte sitta i rätten. Vid huvudförhandling i förenklad form var tingsrätten domför med en domare.
Enligt lagen (1974:8) om rättegång i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) skulle tingsrätten i alla mål som rörde högst ett halvt basbelopp bestå av en domare.
År 1984 ändrades domförhetsreglerna. Rätten blev domför med en lagfaren domare om det var tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och parterna samtyckte till det. Regeln infördes efter Rättegångsutredningens förslag i betänkandet Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt del A och B (SOU 1982:25 och SOU 1982:26). Rättegångsutredningens förslag var dock utformat något annorlunda än propositionens. Förslaget i betänkandet innebar att huvudförhandlingen fick hållas inför endast en lagfaren domare, om det var tillräckligt med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad. Detta gällde dock endast vid parternas samtycke, såvida målet inte var av enkel beskaffenhet.
I frågan om avvägningen mellan juristkollegial sammansättning och endomarbehörighet vid huvudförhandling i tvistemål anförde Rättegångsutredningen att det som främst talar för ett större antal ledamöter är hänsynen till rättssäkerheten. Det ansågs att såväl en
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
156
rättsfråga som en bevisfråga kan antas bli säkrare bedömd av en domstol med flera ledamöter än av en ensamdomare. Det ansågs vidare att särskilt bevisfrågornas bedömning gagnas av en flerdomarprövning. Effektivitetshänsyn talade dock för endomaralternativet. Ett mål kan bli snabbare avgjort om bara en domare deltar eftersom det blir lättare att hitta förhandlingstider och då huvudförhandlingen och överläggningen ofta kan gå snabbare. Förlikningsviljan ansågs också öka eftersom handläggningen i ett endomarmål ter sig mindre formell än vid fullsutten rätt. Vid utformningen av domförhetsreglerna, anfördes det, måste en avvägning göras mellan de olika skäl som nyss anförts. En given teoretisk utgångspunkt måste därvid vara att inget mål ska avgöras av fler domare än som är motiverat i det enskilda fallet. Man kunde se många fördelar med en ordning där såväl rätten som parterna får möjlighet att påverka sammansättningen. Det ansågs att bästa vägen dit var då rätten och parterna får möjlighet att korrigera varandra. Om en domare anser sig kapabel att döma ensam i ett för svårt mål, bör parterna alltså ha möjlighet att motsätta sig det och kräva en sammansättning med flera ledamöter. Samtidigt menade man att domaren bör ha vissa möjligheter att avgöra ett mål ensam, trots en parts begäran om fler domare (SOU 1982:26 s. 173 f.).
Av propositionen framgår att de allra flesta remissinstanser godtog utredningens förslag att dra gränsen för endomarbehörigheten efter målets beskaffenhet. De flesta accepterade också att det bör krävas att rätten och parterna är överens om att målet kan avgöras av en enda domare. Några remissinstanser menade dock att det var främmande för svensk tradition att parterna gavs ett direkt inflytande över rättens sammansättning. Från andra håll sades att parterna i varje fall i dispositiva mål borde ha en ovillkorlig rätt till huvudförhandling inför ensamdomare och därmed till ett snabbt avgörande. Vidare uttryckte vissa remissinstanser farhågor för att domaren, om denne fick ett stort inflytande i domförhetsfrågan, låter en pressad arbetssituation fälla utslaget och dömer ensam även då en starkare sammansättning skulle vara befogad från saklig synpunkt. Det som betraktades som den naturliga medelvägen valdes, nämligen att rätten och parterna måste vara överens om att målet ska avgöras av en domare (prop. 1983/84:78 s. 21 ff.).
Beträffande möjligheten för rätten att hålla huvudförhandling inför ensamdomare mot en eller båda parternas vilja fanns denna möjlighet vid den tiden – bortsett från småmålen – endast inom ramen för reglerna om huvudförhandling i förenklad form och för
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
157
detta krävdes att saken var uppenbar. Rättegångsutredningens förslag innebar att möjligheten utökades till att avse alla mål som var av enkel beskaffenhet. Oavsett om parterna samtycker till det eller inte skulle ett mål få avgöras av en domare om målet är av enkel beskaffenhet (SOU 1982:25 s. 16 och SOU 1982:26 s. 171).
Detta godtogs av flera remissinstanser men kritiserades också från många håll. Rekvisitet ”enkel beskaffenhet” ansågs otydligt och ge ett alltför stort utrymme för den enskilde domarens fria skön. Det sades även att risken för återförvisning från högre rätt var betydande.
I propositionen anförde regeringen att man ville undvika att skapa en domförhetsregel som i sig ökade risken för återförvisningar. Det anfördes att om man håller sig till huvudprincipen att rätten och parterna ska vara överens i domförhetsfrågan får man en dubbel kontroll av att frågan avgörs i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man behöver då bara i mycket udda situationer befara att hovrätten vid ett överklagande kommer fram till att tingsrätten inte har varit domför. Saken ställde sig dock annorlunda om man gick över till en ordning där tingsrätten handlägger målet inför ensamdomare mot parternas vilja. Det konstaterades att om det inte finns klara kriterier för i vilka fall tingsrätten är domför med en enda domare, är det möjligt att hovrätten kommer fram till att tingsrätten inte varit domför och därmed återförvisar målet. Det förordades därför dels att endomarkompetensen endast utvidgades till att avse alla tvistemål där det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och parterna samtycker och dels att bestämmelserna om huvudförhandling i förenklad form behölls. Under det fortsatta reformarbetet fick ställning tas till i vad mån man kunde vidga möjligheten att mot parternas vilja hålla huvudförhandling inför ensamdomare (a. prop. s. 24 f.).
1989 års ändringar i rättegångsbalken
År 1989 togs domförhetsfrågan upp på nytt (prop. 1988/89:95). Rättegångsutredningen hade då lämnat slutbetänkandet Översyn av rättegångsbalken 4. Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor m.m. (SOU 1987:46). I betänkandet föreslogs att tingsrätterna skulle kunna avgöra tvistemål som bedöms vara av enkel beskaffenhet med en enda lagfaren domare även utan parternas samtycke. Som nämnts hade utredningen föreslagit detta redan i sitt huvudbetänkande.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
158
Det anfördes bl.a. att det är tveksamt om det finns sakliga skäl eller ens är lämpligt att ge parterna ett så långtgående inflytande på domförhetsfrågan att de får en oinskränkt rätt att inlägga veto mot endomarhandläggning. Det kunde inte bortses från att parterna ställningstagande i denna fråga inte alltid dikteras uteslutande av sakliga och rationella överväganden. Det noterades att den nya regeln, som trädde i kraft år 1984, till en början hade tillämpats ganska flitigt. Dock hade domstolarna visat en större försiktighet efter två i domarkretsar mycket uppmärksammade hovrättavgöranden (se RH 1986:81 I och II). Utredningen var fortfarande av uppfattningen att i fråga om mål av enkel beskaffenhet borde parterna inte ha något bestämmande inflytande på frågan (a. bet. s. 179 ff.). Vidare föreslogs ändringar i bestämmelserna om undanröjande och återförvisning som innebar att undanröjande och återförvisning vid bristande domförhet ska ske endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång.
En av utredningens experter, Trygve Hellners, avstyrkte förslaget i ett särskilt yttrande. Hellners anförde därvid bl.a. att kategorin av mål som betecknades som ”mål av enkel beskaffenhet” inte kan urskiljas efter objektiva kriterier. Detta bäddar för tolkningssvårigheter. Utredningen drog för stora växlar på de föreslagna ändringarna beträffande undanröjande och återförvisning på grund av rättegångsfel. Har tingsrätten underskattat målets svårighetsgrad och avgjort det med ensamdomare föreligger en klar risk för att målet inte blivit tillfredsställande utrett och därmed för att utgången påverkats, anförde Hellners, som menade att ändringarna i bestämmelserna om undanröjande och återförvisning därför inte skulle få så stor betydelse.
Rättegångsutredningen övervägde också frågan om antalet ledamöter i juristkollegial sammansättning. I dessa överväganden ingick även om rätten – i varje fall i vissa mål – kunde bestå av endast två lagfarna domare utan att därmed gå miste om de fördelar som flerdomarsystemet är avsett att ge. Utredningen förde därvid i huvudsak följande resonemang. När tre ledamöter deltar i en huvudförhandling är en av dem ordförande och en referent. Ibland kan ordföranden även vara referent. Den tredje ledamoten har som regel inte någon speciell uppgift utan deltar bara med sitt kunnande och kan utan förutfattade meningar koncentrera sig helt på målets tvistefrågor. Samhällets kostnader för den tredje lagfarne domaren i kollegial sammansättning är inte obetydliga. Det är utan tvivel så att det vid flera tingsrätter (det fanns då omkring 100 tingsrätter i
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
159
landet) är förenat med ganska stora svårigheter att sätta ut mål som ska avgöras av flera domare. Resurs- och kostnadsskäl talar med hänsyn till det sagda starkt för att rätten – i vart fall i vissa mål – borde få bestå av endast två lagfarna domare. Detta gäller dock endast under förutsättning att en reform inte leder till att mål som annars skulle avgöras av endast en domare kommer att avgöras av två domare. En sammansättning med två domare innebär givetvis att den yngre av dem inte får något avgörande inflytande. Hans uppgift kommer att inskränkas till att vara en diskussionspartner och att, om de båda domarna har olika uppfattning, försöka övertyga ordföranden om det riktiga i sin mening. Det kan också göras gällande att en dom som avkunnas med en röst mot en kan minska förtroendet för domstolarna och öka benägenheten att överklaga. Det är dock inte givet att överklagandefrekvensen skulle bli högre än i de fall när domen avkunnas med två röster mot en. Dessutom har lagstiftaren inte i andra sammanhang skyggat för risken för lika röstetal. Exempelvis är en hovrätt domför i vissa mål med fyra domare. Vidare är tingsrätt i brottmål och familjemål domför med fyra ledamöter med individuell rösträtt. – Utredningen fann att man trots allt inte helt bör avstå från den rättssäkerhetsgaranti som utgörs av att tingsrätten kan bestå av tre lagfarna ledamöter med hänsyn till att en del dispositiva tvistemål utan tvivel är både mycket omfattande och mycket juridiskt komplicerade. Man skulle kunna tänka sig, anfördes det, att tingsrätten i tvistemål var domför med en, två eller tre lagfarna ledamöter allt efter målets beskaffenhet. I tillämpningen bedömdes dock en sådan regel innebära problem. Risken för att tillämpningen skulle bli oenhetlig bedömdes som mycket stor. Om någon av rättens ledamöter får förfall sedan huvudförhandlingen påbörjats ansågs det dock tillräckligt att rätten består av endast två domare. Utredningens förslag innebar att huvudregeln alltjämt skulle vara att rätten ska bestå av tre lagfarna domare vid huvudförhandling i tvistemål och att möjligheten att ha fyra domare avskaffades.
I en reservation av utredningens ordförande Ingvar Gullnäs, med instämmande av experten Lars Eklycke, föreslogs att det vid huvudförhandling i tvistemål som inte omfattas av endomarkompetensen borde vara möjligt att döma med två lagfarna domare. I Ingvar Gullnäs reservation anfördes följande (a. bet. s. 228–230).
En mycket stor majoritet – 97 procent – av de tvistemål som handläggs i tingsrätt avgörs av en enda lagfaren domare. Knappt en procent av målen (vissa familjemål) avgörs av en lagfaren domare och nämndemän, medan de återstående drygt två procenten avgörs i s.k. juristkollegial
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
160
sammansättning, vilket innebär att rätten består av tre eller i något fall fyra lagfarna domare. Den målgrupp där sistnämnda sammansättning kommer till användning utgörs i huvudsak av förmögenhetsrättsliga mål som rör värden över ett halvt basbelopp och som inte är av okomplicerad natur. Det rör sig om cirka 1 500 mål årligen i hela landet. Skälet till att det överhuvudtaget finns en möjlighet för tingsrätten att avgöra mål i en sammansättning med fler jurister än en är givetvis att målet därigenom kan antas bli handlagt och bedömt på ett bättre sätt än med en enda domare. Lagstiftaren har på olika sätt försökt se till att den större sammansättningen reserveras för mer vidlyftiga och komplicerade mål. Oavsett hur man drar gränsen mellan endomarmål och flerdomarmål är det ställt utom diskussion att det finns tvistemål som är av sådan beskaffenhet att rättssäkerheten väsentligt gagnas av en sammansättning med fler juristdomare än en och att tingsrätterna därför även fortsättningsvis bör ha möjlighet att avgöra mål i sådan sammansättning. Vad det nu gäller är om det i sådana mål – vissa eller alla – kan vara tillräckligt och i övrigt lämpligt att låta en av ledamöterna utgå och alltså låta rätten bestå av endast två lagfarna domare. Att en sådan reform noga övervägs är väsentligt med hänsyn till vikten av att rättsväsendets resurser används på ett optimalt sätt. För att kunna ta ställning till den nu berörda frågan måste man gå närmare in på vilka fördelar man uppnår genom att fler domare än en ingår i rätten och i vad mån dessa fördelar går förlorade om en av de nuvarande tre domarna tas bort. När det gäller processledningen kan det till att börja med vara till fördel att ett mer omfattande och/eller komplicerat mål före huvudförhandlingen gås igenom av fler juristdomare än en. Härigenom får man en kontroll av att alla behövliga åtgärder är vidtagna före den slutliga förhandlingen. Det kan gälla både formella frågor, som t.ex. att alla vittnen är kallade, som frågor av materiell natur, t.ex. att alla oklarheter rörande yrkanden och grunder som åberopas är undanröjda. I denna del kan enligt min mening inget tvivel råda om att det praktiskt taget alltid är tillräckligt att ytterligare en juristdomare utöver den närmast ansvarige går igenom målet. I de mål där tredomarsammansättning förekommer i dag torde det också höra till undantagen att den tredje ledamoten utövar någon kontrollerande funktion i detta avseende. Om jag så övergår till själva handläggningen vid huvudförhandlingen, bör det utan vidare kunna konstateras att det på motsvarande sätt som nyss sagts kan vara till fördel att fler domare än en deltar. En av domarna, företrädesvis då ordföranden, kan koncentrera sig på rättegångens yttre förlopp, medan den andre, främst referenten, kan gå in för de materiella frågorna, bl.a. att tillse att målet blir tillfredsställande utrett inom de ramar som gäller. Det torde emellertid även i detta hänseende vara mycket ovanligt att fler juristdomare än två kan sägas fylla någon påtaglig funktion.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
161
Den avgörande fördelen med en flerdomarsammansättning kommer emellertid till synes först när domstolen skall avgöra målet. Det är i detta skede, alltså vid överläggningen till dom och vid avfattandet av domen, som möjligheterna till diskussion rörande olika lösningar och motiveringarna för dessa ger den större sammansättningen ett väsentligt försteg framför endomaralternativet. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma att man i stor utsträckning uppnår dessa fördelar redan genom att tillföra rätten ytterligare en domare. Man åstadkommer sålunda redan genom en sådan utvidgning av sammansättningen möjligheter till muntlig överläggning och till kontroll av referentens domskrivning. Det skall givetvis inte förnekas att varje ytterligare tillkommande domare kan ge ännu bättre förutsättningar för ett välmotiverat och välformulerat avgörande åtminstone i de mest komplicerade fallen, men med hänsyn till vad nyss sagts bör det i åtskilliga av de mål som nu avgörs med tre lagfarna domare enligt min mening kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt att man låter en av domarna utgå. Även utredningens majoritet synes för övrigt principiellt instämma i denna uppfattning, eftersom man anser sig kunna acceptera att mål avgörs med två domare om den tredje ledamoten får förfall under handläggningen. När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på en tvådomarsammansättning kan också tilläggas att det givetvis inte är utan anledning som den tredje ledamoten i en kollegial tingsrättssammansättning på domarjargong brukar kallas ”sleeping partner”. Mot en sammansättning med två lagfarna domare i tvistemål har sagts att omröstningsreglerna medför att den yngre ledamoten vid olika meningar om utgången i praktiken inte får något inflytande; reglerna om ordförandens utslagsröst vid lika röstetal medför att ordföranden alltid kan bestämma utgången ensam. Den yngre ledamoten skulle med detta synsätt aldrig få något inflytande över rättens avgörande. Hans röst blir utan betydelse för utgången i målet, oavsett om han instämmer med ordföranden eller har en annan mening. Vid ett resonemang av denna typ, som i och för sig är möjligt att föra även som argument mot större sammansättningar än den nu aktuella, bortser man enligt min mening från att den viktigaste av den tillkommande ledamotens funktioner är att ge möjlighet till muntlig diskussion rörande olika möjliga domslut och motiveringar och till kritisk granskning av upprättade domsutkast. Det är alltså på stadiet före den eventuella omröstningen, och efter omröstningen men före domens slutliga avfattande, som den tillkommande ledamoten gör sin främsta insats genom att låta den andre ledamoten pröva styrkan i sina argument och formuleringar. Det är på detta sätt man uppnår den stora förbättringen i rättssäkerhetshänseende i förhållande till en endomarsammansättning. Blir det sedan lika röstetal i en eventuell omröstning, kan det givetvis hävdas att avgörandet därigenom framstår som svagare. Möjligheten av en sådan utgång kan emellertid lika lite som i fråga om t.ex. den normala sammansättningen i brottmål (en lagfaren domare och tre nämndemän) utgöra något avgörande argument mot en sammansättning med ett jämnt antal ledamöter.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
162
Det kan tilläggas att en skiljaktig mening kan vara till fördel på det sättet att den kan underlätta för den förlorande parten att bedöma sina chanser med ett överklagande och för den högre rätten att få olika aspekter på målet belysta. Man har samtidigt knappast fog för att hävda att den förlorande parten skulle vara mer benägen att överklaga en dom som har beslutats med en röst mot en än ett domslut där röstsiffrorna varit två mot en. Mot den nu angivna bakgrunden menar jag att man bör öppna möjlighet för tingsrätterna att vid sådana huvudförhandlingar i tvistemål som inte omfattas av endomarkompetensen döma med två lagfarna domare. Om en sådan reform genomförs, bör det liksom nu vara möjligt att i vissa fall förstärka domstolen med ytterligare en domare.
Domstolsverket hade utvärderat 1984 års domförhetsreform med utvidgad endomarkompetens i en rapport (DV 1987:7). Av rapporten framgick att reformen hade underlättat tingsrätternas arbete och bidragit till en effektivisering av dömandet. Emellertid hade tingsrätterna på grund av de två tidigare nämnda uppmärksammade rättsfallen blivit förhållandevis restriktiva med att tillämpa endomarregeln på grund av risken för återförvisning (RH 1986:81 I och II).
I propositionen ansågs det angeläget att minska antalet fall av undanröjande och återförvisning. Det förordades därför att Rättegångsutredningens förslag beträffande återförvisningsbestämmelserna genomfördes. Vidare anfördes att det torde råda en bred enighet om principen att de mest kvalificerade tvistemålen ska prövas av fler än en domare. Skäl för detta kunde vara att det ofta förekommer svåra rättsliga frågor i förmögenhetsrättsliga tvister. Även bevisvärdering kunde erbjuda sådana svårigheter att rätten bör vara sammansatt av flera personer. Som ytterligare exempel nämndes mål som är så omfattande att det blir svårt för en person att ensam behärska materialet och leda rättegången. Detta borde ses mot bakgrund av att tingsrätten i 97 procent av tvistemålen består av en lagfaren domare. Dock är de mest arbetskrävande målen de som avgörs av ett juristkollegium. Det var en viktig uppgift för lagstiftaren att utforma domförhetsbestämmelserna så att den kvalificerade sammansättningen förbehålls de mål där en sådan sammansättning verkligen behövs. Vidare anfördes att erfarenheterna av reformen visade att parternas avgörande inflytande på rättens sammansättning kunde ge otillfredsställande resultat i vissa fall. I många mål där det inte råder någon egentlig tvist mellan parterna utan processen närmast har sin grund i tredska eller bristande betalningsförmåga är det svårt att få besked från parterna om deras inställning i sammansättningsfrågan. Det innebär att dessa mål, som i allmänhet är enkla, måste
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
163
sättas ut till huvudförhandling inför flera domare. Det nämndes också att det förekommer att en part i ett enkelt mål motsätter sig att det avgörs av en domare för att fördröja avgörandet. Detta var en misshushållning med rättsväsendets resurser.
Det bedömdes dock ogörligt att i lag ange exakt vilka mål som bör kunna handläggas av ensamdomare utan parternas samtycke. Det gäller att se till att regleringen inte medför att mål som kräver att fler domare deltar i avgörandet handläggs av en domare. Reglerna fick inte heller medföra att ett ökat antal avgöranden återförvisades av hovrätten på grund av att tingsrätten inte varit domför. Beträffande frågan om rekvisitet ”mål av enkel beskaffenhet” var tillräckligt exakt anfördes att rekvisitet har avseende både på den rättsliga bedömningen och på bevisvärderingen. Ett mål som är så omfattande att det är svårt att behärska för en person kan inte heller sägas vara enkelt. Det fanns å ena sidan risk för att en avgränsning av det slaget ger upphov till tveksamheter medan det å andra sidan ansågs praktiskt taget omöjligt att i lagtext åstadkomma en mera preciserad avgränsning utan att utrymmet för att tillämpa den nya regeln onödigtvis inskränks. Det ansågs att man med förtroende kunde överlämna till den enskilde domaren att med ledning av en allmänt hållen regel avgöra frågan om rättens sammansättning i dessa fall.
Det föreslogs alltså att tingsrätterna får avgöra tvistemål som är av enkel beskaffenhet med en lagfaren domare, även utan parternas samtycke. Återförvisningsfrågorna bedömdes bli lösta på ett godtagbart sätt genom den lagändring som föreslagits i det avseendet (prop. 1988/89:95 s. 59 ff.).
I specialmotiveringen nämndes, som exempel på mål av enkel beskaffenhet, mål där det av handlingarna verkar framgå att svarandens inställning mer har att göra med betalningssvårigheter än med sakliga invändningar mot kravet. Vidare nämndes sådana förmögenhetsrättsliga mål där det är fråga om någorlunda lättillämpade rättsregler, exempelvis vardagliga mål inom köprätten och avtalsrätten. Sådana mål ansågs, om bevisningen inte är omfattande, ofta kunna bedömas som enkla. Det anfördes att det ligger i sakens natur att mål som rör stora värden ofta är mera komplicerade. Sådana mål ansågs av den anledningen inte kunna avgöras av en enda domare med stöd av den föreslagna regeln (a. prop. s. 75).
Beträffande antalet ledamöter i flerdomarsammansättning föreslogs att huvudregeln även i fortsättningen skulle vara att rätten ska bestå av tre lagfarna domare. Vidare skulle möjligheten att ha fyra
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
164
domare avskaffas. Rätten skulle vara domför med två lagfarna domare vid förfall för en av domarna i en tresits.
I propositionen anfördes att skälen för att minska antalet domare till två är att det blir billigare och enklare samt att samhällets kostnader för den tredje ledamoten inte är obetydliga. Dock menade man att om förslagen till vidgning av möjligheterna till endomarsammansättning genomfördes hade man relativt goda garantier för att flerdomarsammansättningen förbehålls de mest komplicerade målen. Av remissbehandlingen hade vidare framgått att det är en allmän uppfattning inom domarkåren att handläggningen av ett mål i flerdomarsammansättning gagnas av att en tredje ledamot deltar och att ett system med tvådomarmål skulle innebära vissa komplikationer. Därför lämnades inte något förslag till ett tvådomarsystem. När det gällde frågan om rätten ska vara domför med två domare om den tredje får förfall fanns dock inga avgörande hinder mot att låta en sådan ordning gälla i dessa undantagssituationer.
Nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken
Det nu återgivna resonemanget har alltså lett fram till dagens bestämmelse i 1 kap. 3 a § RB. Huvudregeln är att rätten ska bestå av tre lagfarna domare vid huvudförhandling i tvistemål. Om förfall inträffar för någon av domarna i en tresits så är rätten domför med två lagfarna domare. Rätten kan vidare bestå av en lagfaren domare i två situationer. Den första är att rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det. Den andra är att målet är av enkel beskaffenhet.
Nuvarande ordning innebär därutöver att om huvudförhandlingen hålls i förenklad form ska rätten enligt 1 kap. 3 a § andra stycket RB bestå av en lagfaren domare. Enligt 1 kap. 3 c § RB får vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången tingsrätten ha den sammansättning som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet. Slutligen, enligt 1 kap. 3 d § RB, ska i dispositiva tvistemål avseende värden som inte överstiger hälften av ett basbelopp rätten alltid bestå av en lagfaren domare.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
165
Nuvarande bestämmelser i tingsrättsinstruktionen
Av förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion (tingsrättsinstruktionen) framgår vilka kategorier av domare som får sitta i rätten när tingsrätten är domför med tre lagfarna domare. Enligt 22 § första stycket ska ordföranden vara ordinarie domare i tingsrätten eller av regeringen för viss tid anställd lagman eller chefsrådman. Om det behövs får hovrätten förordna en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt att tjänstgöra som ordförande. Av andra stycket framgår att minst en ytterligare ledamot ska 1) vara eller ha varit ordinarie domare, 2) vara eller ha varit av regeringen för viss tid anställd lagman eller rådman, 3) vara hyresråd, 4) vara hovrättsassessor eller kammarrättsassessor eller 5) ha tjänstgjort som adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt minst ett år och bedömts vara lämplig att anställa som assessor. Tingsfiskaler får delta i rätten om det inte är fråga om handläggning av sådana mål och ärenden som kräver särskild erfarenhet. Om det finns särskilda skäl får dessutom lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som bedöms ha tillräcklig erfarenhet och i övrigt vara lämplig att delta i rätten vid enstaka tillfällen.
3.3.2 Andra lagstiftningsförslag m.m.
Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor
Domstolsverkets arbetsgrupp för processrättsliga frågor inrättades genom ett beslut av Domstolsverket år 1999. Arbetsgruppens uppgift var att söka fånga upp idéer från verksamheten och utreda dessa. I gruppens andra promemoria, Promemoria II 2000-10-12, togs frågan om domförhetsreglerna för dispositiva tvistemål upp. Arbetsgruppens förslag var att som huvudregel ska rätten vid huvudförhandling i dispositiva tvistemål bestå av en lagfaren domare. Det skulle enligt förslaget finnas möjlighet att förstärka rätten med ytterligare två lagfarna domare om det finns skäl för det.
I promemorian togs upp att det förekommit kritik mot gällande ordning avseende tingsrättens domförhet i tvistemål. Det hänvisades till Domstolsverkets rapport (1997:2) från 1996 års idéseminarier. I denna hade förslagits att rätten själv ska bestämma sin sammansättning och att det bör vara en presumtion för ensamdomare med möjlighet för domstolen att förstärka till tre när så behövs. Vidare hänvisades i promemorian till att det även i andra sammanhang från
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
166
domarhåll hade framförts kritik mot domförhetsreglerna, varvid uttalanden i Tidskrift för Sveriges Domareförbund 3/92, s. 6 ff. och i SvJT 1993 s. 923 ff. nämndes.
Arbetsgruppen anförde att sammansättningen med tre domare är resurskrävande och därför bör reserveras för de relativt få mål som verkligen behöver den extra genomlysning som en tredomarsammansättning erbjuder. Det konstaterades att inte sällan är det bara en av parterna i dispositiva mål som samtycker till en endomarsammansättning. Det kunde ibland misstänkas att den part som kräver att målet avgörs av tre domare har ett intresse av att förhala processen. Detta leder i de flesta fall till att domaren sätter ut målet till tresits. Arbetsgruppen ansåg att detta inte är ett bra utnyttjande av begränsade resurser och att skälet till en kvalificerad sammansättning bör vara målets beskaffenhet och inte parternas uppfattning i sammansättningsfrågan. Det anfördes när det gäller målets omfattning att mycket vidlyftiga mål även med en ändrad bestämmelse bör avgöras av tre domare. Som en tumregel nämndes att ett mål med längre huvudförhandlingstid än två dagar bör avgöras av mer än en domare. Dock var det inte enbart förhandlingstiden som skulle avgöra detta eftersom det kan finnas mål med omfattande och svåröverskådlig skriftlig bevisning som kräver tresits. När det gäller målens juridiska svårighetsgrad nämndes i promemorian som exempel på mål i vilka det är rimligt att anse det tillräckligt med en domare mål som rör frågor om en viss bristfällighet utgör ett fel i köplagens mening, om en viss tidsutdräkt kan kvalificeras som ett dröjsmål eller om en viss åtgärd har brutit en preskriptionstid som löper. Som exempel på verkligt komplicerade rättsliga bedömningar nämndes vissa frågor om hur allmänna civilrättsliga regler ska tillämpas på nya företeelser inom affärs- eller kreditlivet och frågor där det kan bli aktuellt att tillämpa flera länders rättsordningar. I många sådana mål finns det skäl att ha en sammansättning med tre domare.
Det konstaterades dock att de allra flesta mål inte är så enkla att de kan avgöras av en juristdomare utan parternas samtycke. De är inte heller så vidlyftiga eller juridiskt komplicerade att de är typiska tresitsmål. Det anfördes att det därför är viktigt att domförhetsreglerna utformas så att domstolen i varje enskilt fall kan se till att den kvalificerade sammansättningen förbehålls de mål där en sådan sammansättning verkligen behövs. Arbetsgruppen ansåg att detta, i jämförelse med ordningen för brottmålen, kan åstadkommas genom att domstolen ensam anförtros bedömningen i fråga om samman-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
167
sättningen. Det anfördes att om det i bestämmelsen anges att rätten ska bestå av en domare, med möjligheten att förstärka med ytterligare två domare om det finns skäl för det, speglas det förhållandet att det flesta mål som avgörs vid huvudförhandling avgörs av en domare. En annan fördel med en sådan konstruktion ansågs vara att frågor om återförvisning på grund av att tingsrätten felbedömt målets svårighetsgrad knappast kunde komma upp i högre instans. I promemorian föreslogs alltså att en regel med den innebörden skulle införas i lagen. Det skäl som kunde motivera en förstärkt sammansättning var målets beskaffenhet. Det anfördes att det naturligtvis ofta var lämpligt, även efter en lagändring, att rätten samråder med parterna i sammansättningsfrågan.
Målutredningen
Frågan om tingsrättens domförhet vid huvudförhandling i tvistemål togs även upp i Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44 s. 305 ff.). Utredningen föreslog att det överlåts på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandling i tvistemål ska bestå av en respektive tre lagfarna ledamöter. Det resonerades även kring ett alternativ eller ett komplement till en sådan ordning som innebar att beloppsgränsen höjdes för vad som utgör mål om mindre värden.
I betänkandet konstaterades att en ordning med ensamdomare har stora fördelar genom att den främjar snabbheten i förfarandet. Att tingsrätten består av tre lagfarna ledamöter innebär i praktiken i många fall att avgörandet försenas med ett antal månader. Det ifrågasattes om det var rimligt och ändamålsenligt att parternas uppfattning om sammansättningen får avgörande betydelse eftersom de inte sällan har olika intressen och därmed olika uppfattningar i frågan. Med en mer flexibel ordning skulle parternas olika intressen kunna beaktas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Det skulle också generellt sett kunna bidra till ett bättre resursutnyttjande och snabbare avgöranden. Det ansågs att tingsrätten borde ha goda förutsättningar att göra en sakligt sett korrekt bedömning av vad målets beskaffenhet kräver. Risken att rätten skulle låta sig påverkas av ovidkommande hänsyn, såsom arbetssituationen på domstolen, bedömdes som begränsad.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
168
Enligt Målutredningens bedömning borde det alltså överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandling i tvistemål ska bestå av en respektive tre lagfarna ledamöter.
Betänkandet har remissbehandlats. Ett antal remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft någon erinran mot förslaget, bl.a. alla tingsrätter utom en, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge och Arbetsgivarverket. Domareförbundet ställde sig bakom utredningens förslag att det bör ankomma på tingsrätten att mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört avgöra när rätten vid huvudförhandling i tvistemål ska bestå av en respektive tre ledamöter men gjorde vissa reservationer. Förbundet ansåg att det mot bakgrund av den arbetssituation och den arbetsbörda som i dag finns på de flesta tingsrätter fanns en uppenbar risk för att ovidkommande hänsyn kan komma att tas i sammansättningsfrågan. Det kunde uppstå förväntningar på den enskilde domaren att ensam handlägga mål som egentligen kräver tre domare. Vidare anfördes att domförhetsfrågan också är av betydelse för vilket förtroende som enskilda och näringsidkare har för handläggningen och avgörandena i tvistemålen. Särskilt i tvister mellan näringsidkare är det av vikt att tingsrätten kan erbjuda en kvalificerad handläggning. I annat fall kan sådana tvister i än högre grad än i dag komma att överlämnas till skiljeförfarande och därmed undandras den offentliga rättsskipningen. Domareförbundet anförde mot bakgrund av detta att bestämmelsen borde få den utformningen att tvistemål alltjämt som huvudregel ska bestå av tre domare med undantag för fall då rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och omfattning och vad parterna anfört anser det tillräckligt med en domare.
Ett antal remissinstanser, bl.a. JO, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Hovrätten för Övre Norrland, Örebro tingsrätt, Kammarkollegiet, Lunds universitet, Arbetsdomstolen, Advokatsamfundet, Svenskt Näringsliv och TCO avstyrkte förslaget. Svea hovrätt ansåg att förslaget bör övervägas ytterligare.
JO anförde att genom EMR-reformen har lagstiftaren markerat att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätten och att hovrättens arbete bör koncentreras till att granska tingsrättens avgöranden. JO anförde vidare att genom reformen har det blivit ännu viktigare än tidigare att tingsrättens avgörande är välgrundat, men även att parterna upplever att de har fått en kvalificerad och korrekt prövning av tvisten. Ändrade sammansättningsregler kunde enligt JO medföra ett minskat förtroende för rättsväsendet. Advokat-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
169
samfundet anförde att det är av yttersta vikt att tingsrätternas domar och beslut föregås av en grundlig och kvalificerad prövning av saken i varje mål. För det allmänna rättsmedvetandet och tilltron till domstolarna är det viktigt att samtliga inblandade parter känner att varje mål har prövats på bästa och rättssäkraste sätt, oavsett tvisteföremålets art och värde. Det finns även en risk, menade samfundet, att den föreslagna bestämmelsen kan komma att användas för att reglera arbetssituationen på tingsrätterna. Advokatsamfundet ansåg att det bör vara uteslutet att i ett dispositivt tvistemål låta rätten bestå av en domare om parterna är ense om att rätten bör bestå av tre domare.
Några remissinstanser, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Kammarkollegiet och Jusek ansåg att gränsen för småmål kan höjas till i vart fall ett basbelopp.
Domarlagsutredningen
Sammansättningsfrågorna har även behandlats av Domarlagsutredningen. I betänkandet En reformerad domstolslagstiftning (SOU 2011:42) föreslog utredningen bl.a. ändringar i bestämmelserna om rättens sammansättning i tvistemål.
I betänkandet föreslog domarlagsutredningen en ny lag om domstolar och domare. Lagen ska enligt förslaget innehålla bl.a. grundläggande bestämmelser om domarbehörighet, dvs. vilka befattningar som medför behörighet att döma i domstol och vilka krav på medborgarskap, kunskapsprov m.m. som utgör en förutsättning för sådan befattning. Genom förslaget införs alltså en grundläggande lagreglering för vissa domarbefattningar som enligt den nuvarande ordningen är reglerad endast i förordning.
När det gäller rättens sammansättning föreslogs att bestämmelserna om vilka olika kategorier av lagfarna domare som rätten ska vara sammansatt av, som i dag finns i bl.a. 22 § tingsrättsinstruktionen, också ska framgå av lag. Det föreslogs därför att det i en ny bestämmelse, 1 kap. 5 § RB, införs lagregler om tingsrättens sammansättning. I tingsrätt ska enligt förslaget, om flera lagfarna domare ingår i rätten, i vart fall rättens ordförande vara ordinarie domare i tingsrätten. Dessutom ska ytterligare en domare vara eller ha varit ordinarie domare, hyresråd eller assessor. Det ska dock finnas en
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
170
möjlighet för domstolen, om det finns särskilda skäl, att till rättens ordförande förordna den som har varit ordinarie domare i domstolen eller den som är ordinarie domare i en annan domstol av samma slag. I betänkandet anfördes att en naturlig utgångspunkt är att om flera lagfarna domare samtidigt ingår i rättens sammansättning så bör i vart fall rättens ordförande vara ordinarie domare i den aktuella domstolen, som huvudregel.
Vad gäller notarier och sådana som tidigare haft anställning som notarie ska de enligt den föreslagna lagen kunna förordnas att i tingsrätt döma i mål vid enstaka tillfällen om det föreligger särskilda skäl och om det ingår flera lagfarna domare i tingsrättens sammansättning. Utredningen anförde att notarier och beredningsjurister inte bör utgöra något normalt inslag i tingsrätternas tresitsar men att det kan finnas situationer där det är acceptabelt att en notarie eller en notariemeriterad beredningsjurist utgör den tredje domaren. Som exempel på särskilda skäl nämndes utbildningsaspekten och de fall där målet är sådant att det kan ifrågasättas om det egentligen behöver ingå tre domare i sammansättningen.
Betänkandet har skickats på remiss och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
3.3.3 Förhållandena i Danmark, Finland och Norge
Danmark
I Danmark handläggs alla typer av mål i allmänna domstolar. Det finns således ingen motsvarighet till de svenska förvaltningsdomstolarna. Domstolarna består av byretten, landsretten, Sø- og Handelsretten i Köpenhamn samt Højesteret. Tinglysningsretten handlägger registrering, tinglysning, av framför allt fast egendom.
Det finns 24 byretter. Utgångspunkten är att alla tvistemål inleds som utgångspunkt i byretten. I byretten avgörs tvistemålen som huvudregel av en domare. Rätten kan dock bestämma att tre domare ska delta i avgörandet om 1) saken är av principiell karaktär, 2) i mål som kan få väsentlig betydelse för andra än parterna, 3) om målet är särskilt omfattande eller gäller svåra rätts- eller bevisfrågor eller 4) undantagsvis om målets särskilda beskaffenhet i övrigt gör att kollegial handläggning är påkallad. Innan rätten avgör sammansättningsfrågan ska parterna få tillfälle att yttra sig (§ 12 retsplejeloven).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
171
Avgöranden från byretterna överklagas till landsretten. I tvistemål som gäller högst 10 000 kronor kan domen endast överklagas med Procesbevillingsnævnets tillåtelse (§ 368 retsplejeloven). Tillstånd kan meddelas om saken är av principiell karaktär eller om särskilda skäl i övrigt talar för det. Byretten kan även hänvisa mål till landsretten. Det sker exempelvis i mål som är av principiell karaktär eller mål som kan få väsentlig betydelse för andra än parterna. Landsretten blir då första instans i dessa mål.
Det finns två landsretter, Vestre och Østre landsret. Landsrettens domar överklagas till Højesteret. Det krävs prövningstillstånd av Procesbevillingsnævnet för att Højesteret ska ta upp mål som landsretten avgjort som andra instans.
Sø- og Handelsretten är en domstol med speciell kompetens för bl.a. sjömål och handelsrättsliga mål och marknadsföringsmål. Även vid Sø- og Handelsretten avgörs målen som regel av en domare. Under samma förutsättningar som vid byretten kan dock tre domare delta i avgörandet. Vid huvudförhandlingen deltar även två sakkunniga ledamöter (§ 16 retsplejeloven). Domstolens avgöranden överklagas till Højesteret.
Finland
Det finska rättsväsendet liknar det svenska med en uppdelning i allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. De allmänna domstolarna består av 54 tingsrätter, sex hovrätter och Högsta domstolen.
Tingsrätten består som huvudregel av tre domare vid huvudförhandling i tvistemål. Tingsrätten är domför med en domare om det är samma domare som ansvarat för förberedelsen och målets art eller omfattning inte förutsätter att det behandlas i fulltalig sammansättning. Tingsrätten ska ge parterna tillfälle att yttra sig om det behövs fullsutten rätt eller inte. Om en part anser att en fulltalig sammansättning är nödvändig kan ett ärende bara av särskilda skäl avgöras vid huvudförhandling av en ensam domare (2 kap. 5 § finska rättegångsbalken).
Tingsrättens avgöranden överklagas till hovrätten. I tvistemål krävs prövningstillstånd om tingsrättens avgörande går parten emot endast i frågan om en fordran och om skillnaden mellan det som yrkas i besvärsskriften och tingsrättens domslut (förlustvärde) inte överstiger 10 000 euro (25 a kap. 5 § finska rättegångsbalken). Till-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
172
stånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om 1) det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt, 2) det inte är möjligt att bedöma om tingsrättens domslut är riktigt utan att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas, 3) det är viktigt att meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra likadana mål, eller om 4) det finns andra vägande skäl till att meddela tillstånd (25 a kap. 11 § finska rättegångsbalken).
Hovrättens avgöranden överklagas till Högsta domstolen.
Norge
I Norge består, liksom i Danmark, domstolsväsendet av allmänna domstolar. De utgörs av 66 tingsretter, sex lagmansretter och Høyesterett. Det finns även några specialdomstolar som Jordskifterettene och Arbeidsretten men alltså inga förvaltningsdomstolar. I varje kommun finns ett Forlikningsråd som medlar i t.ex. köptvister och ersättningstvister.
Som regel utgör tingsretterna första instans. För tvistemålen gäller att tingsretten är första instans i mål om värden över 125 000 kroner och där båda parter har advokat. Annars inleds målet i Forlikningsrådet.
I tvister som rör enkla saker avgör tingsretten målet med en domare i rätten. Ytterligare en lagfaren domare kan utses, en varadommer, för att träda in om domaren får förfall (§ 21 domstolsloven). Rätten kan besluta att tre domare ska sitta i rätten vid huvudförhandlingen om 1) saken rör särskilt komplicerade faktiska eller rättsliga frågor eller det krävs av andra omständigheter eller 2) i vissa fall om parterna har avtalat om en sådan sammansättning och också kommit överens om att inte överklaga tingsrättens dom. Rätten kan även utse meddommere om en av parterna kräver det eller om rätten finner det önskvärt. Meddommeren kan vara lekmän eller experter i frågan. Vid en sådan sits deltar två domare och tre meddommere (§ 9–12 tvisteloven).
Tingsrettens avgöranden överklagas till lagmansretten. Om tvisteföremålets värde är mindre än 125 000 kronor krävs lagmansrettens tillstånd för att målet ska tas upp till prövning (§ 29–13 tvisteloven). Vid bedömningen av om tillstånd ska ges ska hänsyn tas bl.a. till sakens karaktär, de behov parterna har för överprövning eller om det finns anledning att misstänka att tingsrettens avgör-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
173
ande eller handläggningen där är felaktig. Lagmansrettens avgöranden överklagas till Høyesterett.
3.3.4 Några rättsfall
I några avgöranden har domförhetsbestämmelserna prövats och refererats. Två avgöranden från hovrätterna, RH 1986:81 I och II, gällde tillämpningen av domförhetsbestämmelsen i den lydelse som trädde i kraft år 1984, dvs. då det krävdes parternas samtycke för att även mål av enkel beskaffenhet kunde avgöras av en ensam domare. I
RH 1986:81 I var det fråga om en tvist enligt ett entreprenadavtal
avseende uppförande av enfamiljshus. Tvisten gällde fel på grund av sprickbildningar i byggnaderna och det gjordes gällande rätt till skadestånd på flera alternativa grunder. Det var dessutom fråga om s.k. pilotmål eftersom sammanlagt 17 byggnader påstods vara behäftade med liknande fel. Målet avgjordes av en domare vid tingsrätten. Det åberopades fyra vittnen och omfattande skriftlig bevisning. Dessutom hölls syn. I hovrätten uppstod frågan om tingsrätten varit domför vid avgörandet. Hovrätten uttalade att det endast hade skett en begränsad vidgning av endomarkompetensen vid den senaste ändringen av bestämmelserna och att de nya reglerna fick ses endast som ett led i en försiktig utveckling. Domförhetsregeln skulle också tolkas i ljuset av den grundläggande principen att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga vid tingsrätterna. Vidare uttalades att ett måls svårighetsgrad måste bedömas med utgångspunkt i bevis- och rättsfrågorna men även med beaktande av målets omfattning och rent handläggningsmässiga synpunkter. Bevisfrågornas svårighetsgrad var inte enbart beroende av bevisningens omfattning. Dock ansågs handläggningen bli mer komplicerad om många personer hörs. Om tingsrätten ska hålla syn ansågs bevisvärderingen och handläggningen ofta bli komplicerad. Hovrätten anförde beträffande rättsfrågan att i den mån det finns klara uttalanden i praxis och litteratur utgör rättsfrågan i ett mål i allmänhet inte hinder mot att målet avgörs av en domare. Ofta saknas dock entydiga svar på rättsfrågorna. Även de rent processuella frågorna ansågs kunna inrymma sådana svårigheter att målet bör avgöras av tre domare. Som exempel nämndes mål där alternativa grunder och invändningar åberopats eller där huvudförhandlingen ska leda fram till en mellandom. Är målet omfattande i fråga om processmaterial och grunder kan det därutöver bli komplicerat handläggningsmässigt
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
174
vilket ökar risken för misstag och förbiseenden. Det anfördes också att ett mål som har karaktären av pilotmål endast i undantagsfall kan anses som lämpligt för ensamdomare. Hovrätten fann sammanfattningsvis att endast en begränsad grupp av mål av mindre komplicerad beskaffenhet faller in under endomarkompetensen. Rättens sammansättning är en rättsfråga som ska avgöras på objektiva grunder och parternas samtycke kan inte utvidga omfattningen. Domstolen måste känna ansvar för att domförhetsfrågan avgörs på ett betryggande sätt och utan ovidkommande hänsyn såsom en pressad arbetssituation vid tingsrätten.
I rättsfallet bedömdes bevisningens omfattning och karaktär ha medfört att målet skulle ha avgjorts av tre domare. Även rättsfrågorna ansågs ha gett målet sådan beskaffenhet att det fallit utanför endomarkompetensen. Det var dessutom ett s.k. pilotmål. Hovrätten fann alltså att tingsrätten inte varit domför. Domen undanröjdes och målet återförvisades till tingsrätten.
I RH 1986:81 II var det fråga om en tvist på grund av fel i fastighet och det yrkades nedsättning av köpeskillingen på grund av dolt fel. Fråga hade också uppstått huruvida det fanns en friskrivningsklausul i avtalet. Tingsrätten avgjorde målet med en domare. Förutom partsförhör hölls tre vittnesförhör. Därutöver åberopades två besiktningsrapporter. Dessutom höll tingsrätten syn. Huvudförhandlingen tog tre timmar och 20 minuter. Hovrätten ansåg att inför huvudförhandlingen kunde det antas att bevisningen och bevisfrågorna skulle bli relativt omfattande. Detta och frågan om friskrivningsklausulen talade för att tre domare borde avgjort målet. Vid huvudförhandlingen förenklades dock en av rättsfrågorna. Trots det hördes fem personer, förekom skriftlig utredning och hölls syn. Beaktas måste dock, anförde hovrätten, att bevisningen torde ha kommit att avse en förhållandevis begränsad fråga. Hovrätten anförde att målet var av sådan beskaffenhet att med den handlingsnorm som hovrätten rekommenderat så borde målet inte ha prövats av en ensam domare. Det ansågs dock inte uppenbart att tingsrätten överskridit gränsen för avgörande med en domare. Parternas överklagande togs därför upp till prövning i hovrätten.
I RH 2009:50avgjorde tingsrätten ett tvistemål vid huvudförhandling med en ensam domare trots att ena parten hade motsatt sig det. Tvisten gällde ett entreprenadavtal. Huvudförhandlingen pågick i en och en halv dag och nio personer hördes. Hovrätten fann inledningsvis att det vid tingsrätten förekommit rättegångsfel bestående i att tingsrätten i sin dom lagt inte åberopad bevisning
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
175
till grund för domen. Vad gällde tingsrättens domförhet fann hovrätten att målet inte i och för sig avsåg några mer svårtillämpade rättsregler. Emellertid pågick huvudförhandlingen i en och en halv dag och flera personer hördes. Därtill fann hovrätten att tingsrätten inte tagit ställning till en omständighet som ena parten åberopat. Hovrätten beaktade även rättegångsfelet vad gäller bevisningen. Målet ansågs därmed inte ha varit av så enkel beskaffenhet att det, trots att ena parten motsatt sig det, kunnat avgöras av en ensam domare. Hovrätten fann detta vara ett sådant rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Det kunde inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten, varför domen undanröjdes och målet återförvisades till tingsrätten.
3.3.5 Uppgifter från Domstolsverket, domstolarna och advokaterna
Statistik
Antalet övriga tvistemål (exklusive familjemål, förenklade tvistemål och fastighetsmål) som inkommer till Sveriges Domstolar ökar. År 2006 inkom cirka 18 000 övriga tvistemål. År 2011 hade denna målgrupp ökat till nästan 24 000 mål. De balanserade övriga tvistemålen var år 2006 cirka 13 500 mål och år 2011 cirka 14 500 mål.
Av Domstolsverkets statistik kan man skönja en liten ökning av antalet avgjorda övriga tvistemål med tre domare i tingsrätt från år 2006 och framåt. För tiden dessförinnan var utvecklingen ungefär densamma, men en jämförelse med statistiken för år 2005 och tidigare kan endast ge en försiktig vägledning eftersom statistikunderlaget inte är fullt jämförbart.
Av nedanstående tabeller framgår avgjorda övriga tvistemål med tre respektive en ensam domare i tingsrätt första halvåret år 2006 till år 2012. Uppgifterna avser alla avgjorda mål, dvs. även de som inte sakprövats. Jämförelsevis kan nämnas att för år 2011 – dvs. helårsbasis – avgjordes efter huvudförhandling ungefär 1 100 övriga tvistemål med tre domare och ungefär 1 300 övriga tvistemål med en domare.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
176
Antal avgjorda övriga tvistemål med tre domare, tingsrätt
Tre domare
2006 jan–juni
442
2007 jan–juni
489
2008 jan–juni
551
2009 jan–juni
561
2010 jan–juni
698
2011 jan–juni
662
2012 jan–juni
649
Antal avgjorda övriga tvistemål med en domare, tingsrätt
En domare
2006 jan–juni
9 386
2007 jan–juni
9 184
2008 jan–juni
10 357
2009 jan–juni
10 957
2010 jan–juni
12 248
2011 jan–juni
11 858
2012 jan–juni
12 531
Domstolsverkets rapport Resursfördelningen efter EMR
Domstolsverkets tidigare nämnda rapport Resursfördelningen efter EMR tar också upp frågan om tingsrättens domförhet (DV 2010:3, s. 59 ff.). I rapporten anförs att det utvidgade systemet med prövningstillstånd har fört med sig vissa konsekvenser för tingsrätternas verksamhet. Ett stort antal tingsrätter har enligt rapporten uppgett att parter numera mer eller mindre regelmässigt framställer en begäran om tre domare vid huvudförhandlingen i de dispositiva tvistemålen. Det anges också att någon sådan förändring inte framgår särskilt tydligt av Domstolsverkets statistik. Ser man enbart till antalet tvistemål som har avgjorts av tre domare har det ökat något under perioden. Emellertid har även det totala antalet tvistemål ökat liksom antalet tvistemål som har avgjorts av en domare. I rapporten gjordes bedömningen att totalt sett har andelen avgjorda tvistemål med tre domare endast ökat marginellt.
Av rapporten framgår även att en konsekvens av att antalet dispositiva tvistemål som avgörs med tre domare har ökat, i vart fall vid
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
177
några tingsrätter, har visat sig vara att notarier förordnas att delta i rätten i större utsträckning än tidigare. Flera domstolar har uppgett att det är en nödvändig utveckling för att tingsrätterna ska kunna avgöra målen inom rimlig tid. Härvid hänvisas även till Domstolsverkets rapport Notariers och fiskalers arbetssituation (DV 2010:1, s. 48) i vilken det framgår att majoriteten av de intervjuade notarierna har berättat att de deltagit eller inom kort skulle delta som tredjeman i tresits. Vid en stor tingsrätt har notarierna berättat att de regelbundet deltar i rätten vid tresits.
Det redovisas även i rapporten att många domare upplever att rättegångsbalkens bestämmelser lämnar alltför litet utrymme för domstolen att avgöra ett tvistemål med en domare när en part har begärt att det ska avgöras av tre domare. Vid en tingsrätt har enligt rapporten därför utarbetats riktlinjer för vilka mål som i regel lämpar sig för att avgöras av en domare. De ombud som ofta förekommer vid tingsrätten har informerats om riktlinjerna och synes ha accepterat tillämpningen. Resultatet för tingsrätten anges ha blivit färre antal framställningar om tre domare i mål som omfattas av riktlinjerna. Även andra tingsrätter har enligt rapporten fört liknande interna diskussioner.
Enligt rapporten är det svårt att dra några säkra slutsatser när det gäller frågan om antalet tvistemål som avgörs av tre domare har ökat totalt sett. En sådan utveckling framgår inte av statistiken. Dock anses det svårt att bortse från de uppgifter som flera tingsrätter har lämnat. I rapporten görs därför bedömningen att det finns anledning för Domstolsverket att överväga att utreda frågan närmare, särskilt som förändringen kan ha relativt stor betydelse för verksamheten vid tingsrätterna och för tingsrätternas resursbehov. Oavsett utvecklingstrend kan det konstateras att tillämpningen av rättegångsbalkens bestämmelser om rättens sammansättning i dispositiva tvistemål vållar tingsrätterna problem och innebär att tämligen okomplicerade mål avgöras av tre domare. Det bedöms i rapporten som onödigt resurskrävande och kan leda till långa handläggningstider.
Som förslag och rekommendationer nämns i rapporten att frågan om vilken betydelse det utökade kravet på prövningstillstånd har haft för tingsrätternas verksamhet och resursbehov bör utredas ytterligare. Vidare finns det anledning att se över rättegångsbalkens bestämmelser om rättens sammansättning i tvistemålen för att minska parternas inflytande över frågan.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
178
Tingsrätterna
Vid utredningens kontakt med tingsrätterna har uppgifterna inte varit entydiga i fråga om utvecklingen av antalet tresitsar. Vid några av de större tingsrätterna har domstolscheferna uppgett att parterna numera i mycket stor utsträckning begär tresits och att det ofta hänvisas till PT-reformen som skäl för detta. Vid en tingsrätt uppges de verksamma advokaterna på orten i princip alltid begära tresits. I samband med reformens genomförande hänvisades därvid ofta till de nya bestämmelserna om prövningstillstånd. Vid flera av dessa tingsrätter har väntetiden för att få ut ett mål till huvudförhandling blivit mycket lång. Några har uppgett att tingsrätterna trots detta avgör ungefär samma antal mål per år som tidigare, eftersom organisationen ändå inte mäktar med mer. Från något håll har man pekat på att det kan finnas även andra bidragande orsaker till en ökad begäran om tresits, såsom en generationsväxling inom domarkåren.
Från andra tingsrätter anses antalet begärda tresitsar vara på en oförändrad nivå. Många anser dock att denna nivå är hög. En del domstolschefer har uppgett att man tillämpar ett slags tumregel om ett värde på tvisteföremålet om ca 100 000 kr för att en tresits ska vara befogad och att parterna ofta accepterar detta. På andra håll anses frågan förhållandevis oproblematisk eftersom parterna inte i onödan begär tresits. På många håll uppmanas parterna att särskilt ange skälen för tresits och att frågan då ofta brukar bli enklare att hantera.
De flesta är eniga om att en mycket stor andel mål som sätts ut med tre domare förliks före huvudförhandlingen vilket innebär att resurser har bundits upp i onödan. De allra flesta har ansett att nuvarande bestämmelser är svårtillämpade och att det finns för lite vägledning.
Från många tingsrätter har uppgetts att i mål där man anser att det egentligen inte behövs en tresits förordnas ofta en notarie att sitta med som tredje domare vid huvudförhandlingen. Notarier och beredningsjurister har blivit ett alltmer vanligt inslag i tresitsarna.
Från någon domstol har ett uttryckligt önskemål framförts att utredningen ska föreslå förändrade bestämmelser så att tvistemålen i större utsträckning kan avgöras av en domare, med hänvisning till att rättsväsendets resurser inte används på bästa sätt med nuvarande ordning.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
179
Advokaterna
Inte heller uppgifterna från advokaterna är helt entydiga. Det finns de som anser att antalet tresitsar inte har ökat. Från andra håll har framförts att många ombud begär tresits i större utsträckning på grund av reglerna om prövningstillstånd. Det har dock även uppgetts att detta inte gör sig gällande i lika stor utsträckning nu när de nya bestämmelserna tillämpats en tid, särskilt sedan det kommit vägledande avgöranden från Högsta domstolen beträffande prövningstillstånd i hovrätt.
Flera av advokaterna har invänt mot Målutredningens förslag. Det har anförts att parterna måste ha ett större inflytande på frågan om rättens sammansättning. En ändrad beloppsgräns för mål om mindre värden kan många däremot ställa sig bakom. Andra har påpekat att även de mindre målen kan ha stor betydelse för parterna och tilltron till rättsväsendet är viktig även i dessa fall.
Advokaterna har särskilt påpekat att det på vissa håll finns ett uttalat missnöje med tingsrätternas tvistemålshandläggning. Detta gäller främst de domstolar som fullt ut använder sig av en beredningsorganisation eller storrotlar. Den handläggning som en sådan organisation generellt sett står för anses missgynna en ändamålsenlig och effektiv handläggning av tvistemålen och framför allt de större tvistemålen. Detta och det faktum att ombuden i dessa fall inte vet vilken domare som kommer att avgöra målet anses i stor utsträckning påverka att tresits begärs.
3.3.6 Överväganden
Förslag:
1. Domförhetsbestämmelsen i 1 kap. 3 a § RB ändras. Rätten ska – liksom nu – vara domför med en lagfaren domare om 1) parterna samtycker till det och rätten anser det tillräckligt, 2) målet är av enkel beskaffenhet, eller 3) huvudförhandlingen hålls i förenklad form. I annat fall ska rätten bestå av två lagfarna domare, om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre lagfarna domare.
2. I tingsrättinstruktionen anges i en ny bestämmelse att ordföranden i tvådomarmålen ska vara ordinarie domare i tingsrätten. Om det behövs får hovrätten förordna en ordinarie
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
180
domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt eller den som har varit ordinarie domare att tjänstgöra som ordförande. Den andra ledamoten ska 1) vara eller ha varit ordinarie domare, 2) vara eller ha varit av regeringen för viss tid anställd lagman eller rådman, 3) vara hyresråd, 4) vara hovrättsassessor eller kammarrättsassessor, 5) ha tjänstgjort som adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt minst ett år och bedömts vara lämplig att anställas som assessor eller 6) vara tingsfiskal.
3. Vid huvudförhandling med tre domare ska om det behövs även den som har varit ordinarie domare kunna förordnas av hovrätten att tjänstgöra som ordförande.
4. Tingsnotarier och beredningsjurister ska inte kunna delta som ledamöter i flerdomarsammansättning vid huvudförhandling i tvistemål. Tingsfiskaler ska inte längre kunna delta vid huvudförhandling med tre domare.
Bedömning:
1. Andelen avgjorda tvistemål med tre domare som avgörs av tre domare vid huvudförhandling per år har endast ökat marginellt efter EMR-reformen.
2. Uppgifter från främst domstolarna tyder dock på att parter på vissa håll i ökad utsträckning begär att tvistemålen ska avgöras av tre domare. Detta har vid en del tingsrätter orsakat alltför långa handläggningstider.
3. Det nya systemet med prövningstillstånd åberopas ibland som skäl för att inte godta ensamdomare vid huvudförhandlingen.
Skälen för förslagen och bedömningarna
Inledning
Utredningen har fått i uppdrag att undersöka om reformen har inneburit att parterna i ökad utsträckning begär att tvistemål i tingsrätt ska avgöras av tre domare och överväga om det finns skäl att förändra nuvarande ordning i detta hänseende. Som bakgrund anges att Målutredningen i sitt betänkande har ansett att tingsrätten i större utsträckning själv ska avgöra frågan om rättens sammansättning i tvistemål (SOU 2010:44).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
181
Vad som framkommit under utredningen genom statistik och uppgifter från domstolarna och advokaterna spretar åt olika håll. Även om det på vissa håll verkar finnas en ökad tendens att begära tresits är detta inte en generell och tydlig utveckling över hela landet. Därtill kommer att statistiken över antalet avgjorda tvistemål med tre domare endast visar en marginell ökning. Även om en koppling till EMR-reformen sannolikt kan göras på de ställen där en ökning har märkts går det inte att med säkerhet att säga att detta enbart beror på de nya bestämmelserna. Det finns sannolikt andra bidragande orsaker. Å andra sidan har det, främst från de större tingsrätterna, framhållits att tresitsarna är avsevärt mer resurskrävande än statistiken utvisar. Statistiken visar bara antalet mål som har avgjorts av tre domare och säger ingenting om i vilken utsträckning som huvudförhandlingar har bokats upp med tre domare. I de många fall där tvistemål förliks kort före eller vid själva huvudförhandlingen har domstolen fått reservera tre domare som annars kunde ha utnyttjats för andra uppgifter. Tresitsar utgör alltså ett bemanningsproblem som sträcker sig vida utöver de mål som slutligt avgörs med tre domare. Detta är en bidragande orsak till de mycket långa väntetiderna för huvudförhandlingar med tre domare.
Även om det alltså inte går att med någon säkerhet påstå att EMR-reformen har ökat antalet begärda tresitsar är utredningens uppdrag inte begränsat till att endast överväga förändringar om ett sådant samband kan påvisas. Utredningen tar därför upp frågan om domförheten i tvistemål, för att saken är viktig för effektiviteten, kostnaderna och snabbheten och således av betydelse både för parterna och för staten. På många håll anses dessutom bestämmelserna svårtillämpade. Det innebär sannolikt att domstolarna i en del fall inte beslutar om ensamdomare mot en parts begäran om tresits, för att inte riskera återförvisning. Naturligtvis påverkar allt detta arbetsläget i ett längre perspektiv. Det är inte heller det bästa sättet att utnyttja domstolarnas begränsade resurser. Vid remissbehandlingen av Målutredningens förslag tillstyrkte alla tingsrätter utom en utredningens förslag till förändring av domförhetsreglerna. Bedömningarna i Domstolsverkets rapport Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3) går i samma riktning. Den nuvarande ordningen är uppenbarligen inte tillfredsställande.
De nya bestämmelserna som genomfördes vid EMR-reformen har nu varit i kraft en tid. Den förändrade hovrättsprocessen har fallit väl ut (se avsnitt 3.4). Det finns därför anledning att nu söka finna en varaktig lösning av domförhetsfrågan.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
182
Ska huvudregeln vara en eller flera domare?
Den första frågan som måste ställas är vilken huvudregel som bör gälla. Ska utgångspunkten vara att tvistemålen vid huvudförhandling avgörs av en ensam domare eller av en juristkollegial sammansättning? Och vilken inverkan ska parterna ha på denna fråga?
Frågan har som framgått stötts och blötts flera gånger i tidigare lagstiftningsärenden. I rättegångsutredningens betänkanden (SOU 1987:46 och SOU 1982:25–26) resonerades kring avvägningen mellan de olika intressen som gör sig gällande i frågan. Hänsynen till rättssäkerheten talade för att mer än en domare ska sitta i rätten. För endomaralternativet talade effektivitetshänsyn av annan art, såsom snabbhet och kostnader. Den givna teoretiska utgångspunkten var att inget mål ska avgöras av fler domare än som är motiverat i det enskilda fallet. Dessa grundläggande principer gör sig gällande vid avvägningen även i dag.
En viktig förändring som har tillkommit efter 1980-talets domförhetsändringar är EMR-reformens bestämmelser om prövningstillstånd i hovrätt. Denna förändring har bl.a. tydliggjort att tyngdpunkten i processen ligger i tingsrätten. Naturligtvis är det då fortfarande av största vikt, och kanske än mer tydligt i dag, att varje mål bör avgöras i den sammansättning som är motiverad i det enskilda fallet.
Även om det är naturligt att lägga även statsfinansiella aspekter på frågan måste allmänhetens och parternas tilltro till rättsväsendets hantering av tvistemålen tillmätas stor betydelse. I de riktigt omfattande och komplicerade tvistemålen råder det sällan någon tvekan om att de bör avgöras av mer än en domare i tingsrätten. För parterna i dessa mål finns dessutom ofta som alternativ att lösa tvisten genom skiljeförfarande. Det är inte dessa mål som vållar gränsdragningsproblem i fråga om sammansättningen.
Däremot förekommer en stor mängd mål som tillhör en mellankategori där det inte är lika självklart vilken sammansättning som rätten ska ha. Dessa mål kan vara av mycket skiftande slag. Parterna kan vara såväl enskilda som näringsidkare. Tvisteföremålets värde kan ibland röra förhållandevis stora belopp utan att det för den skull krävs tre domare. Å andra sidan kan ett sådant mål mycket väl lämpa sig bäst för flera domare, med hänsyn till grunder, invändningar, bevisning eller rättsfrågor som är aktuella i målet. Är målet något mer omfattande i dessa avseenden är det ofta inte tillräckligt med en domare, särskilt som en ensamdomare ska vara både ord-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
183
förande och referent. Detta belyses på ett bra sätt i de hovrättsavgöranden som utredningen tidigare redogjort för. För parterna i dessa mål finns normalt inte heller skiljeförfarande som ett realistiskt alternativ. I detta sammanhang ska nämnas den kritik som från advokathåll har framförts mot att tvistemålen hanteras i anonyma beredningsorganisationer och storrotlar som anses minska beredvilligheten att godta ensamdomare.
Det är av största vikt att tingsrätterna även framöver kan erbjuda en tvistelösning som innebär en kvalificerad prövning av varje enskilt mål och med bibehållet förtroende hos parterna. Detta gäller inte minst med tanke på att parterna efter tingsrättens prövning inte automatiskt kan räkna med att få en fullständig överprövning i hovrätten. Även om det finns skäl från effektivitets- och resurssynpunkter som talar för ensamdomare är det svårt att därutöver hitta övertygande argument för en förändring som gör ensamdomaralternativet till en huvudregel som det ligger i rättens hand att ensamt bestämma om.
En sådan förändring framstår således inte som rätt väg att gå. Tingsrätterna måste även i fortsättningen kunna erbjuda flerdomarsammansättning i stor utsträckning.
Antalet ledamöter i flerdomarsammansättning
Även med detta sagt är det uppenbart att nuvarande bestämmelser vållar tillämpningsproblem. Det är utan tvivel så att det ibland förekommer tresits där det inte behövs. Det är å andra sidan också troligt att det i en pressad arbetssituation kan förekomma ensamdomare i mål som egentligen borde ha belysts i kollegial sammansättning. I mål där tingsrätten felbedömt målets svårighetsgrad och ansett det vara av enkel beskaffenhet finns en risk att målet inte blivit tillräckligt genomlyst och att detta påverkat utgången. Detta belyses i de tidigare redovisade rättsfallen. Risken för återförvisning på grund av rättegångsfel må visserligen enligt förarbetena vara liten men är en återhållande realitet för den praktiske tingsrättsdomaren.
Det finns alltså anledning att överväga en mer nyanserad utformning av domförhetsbestämmelserna.
Den kollegiala sammansättningen innebär i dag att tre domare sätter av tid för huvudförhandlingen i samtliga fall som inte anses kunna prövas av ensamdomare. Frågan är emellertid om valet måste
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
184
stå mellan en eller tre domare. Vad som bör övervägas är om det generellt eller i vissa mål går att minska antalet ledamöter till två.
Denna fråga övervägdes i Rättegångsutredningens slutbetänkande. Utredningens majoritet stannade för att man inte helt borde avstå från den rättssäkerhetsgaranti som utgörs av att tingsrätten kan bestå av tre lagfarna ledamöter. Möjligheten att införa en-, två- eller tredomarsystem allt efter målets beskaffenhet avfärdades med hänsyn till att tillämpningsproblem förutsågs. Risken för att tillämpningen skulle bli oenhetlig bedömdes också som mycket stor.
Även EMR-utredningen anser att ordningen med tre domare behövs för de riktigt omfattande och komplicerade målen. I de riktigt stora tvistemålen krävs det helt enkelt en arbetsfördelning mellan den som är ordförande och de två övriga ledamöterna, varav en som referent har haft huvudansvaret för förberedelsen och är särskilt insatt i processmaterialet. I sådana mål brukar också domskrivningen ofta – helt eller delvis – fördelas på alla tre ledamöterna.
Till skillnad från Rättegångsutredningen vill EMR-utredningen inte avfärda möjligheten att i vissa mål minska antalet ledamöter till två. Utredningen ser många fördelar med ett sådant system. På många håll är det svårt att få ut tredomarmålen till huvudförhandling. Det beror ofta på domarbrist. Det har lett till långa handläggningstider på flera håll. Många gånger har parterna inte samma uppfattning i sammansättningsfrågan och det är ofta en part som anser sig ha mer att vinna på att avgörandet dröjer. För den som har ett berättigat krav kan det alltså innebära att det tar lång tid innan denne kan ta sitt krav i anspråk. Resurs- kostnads- och effektivitetsskäl talar alltså starkt för möjligheten att avgöra vissa mål, där det inte räcker med ensamdomare, med två domare i stället för tre.
Som nämns i Gullnäs och Eklyckes välmotiverade reservation i Rättegångsutredningens slutbetänkande inträder de avgörande fördelarna med en flerdomarsammansättning när målet ska avgöras. Det är i detta skede som möjligheterna till diskussion rörande olika lösningar och motiveringar för dessa som den större sammansättningen ger ett väsentligt försteg framför endomaralternativet. Det skapas därvid även möjligheter till muntlig överläggning och till kontroll av referentens domskrivning. Det möjliggörs således en muntlig diskussion rörande olika möjliga domslut och motiveringar och till kritisk granskning av upprättade domsutkast. Detta kan dock i ett stort antal mål uppnås redan vid en tvådomarsammansättning. Som Gullnäs och Eklycke anför i reservationen gör den tillkom-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
185
mande ledamoten sin främsta insats genom att låta den andre ledamoten pröva styrkan i sina argument och formuleringar.
Naturligtvis finns även fördelar före själva avgörandet. Före huvudförhandlingen är det en fördel om en kollegial sammansättning kan överväga processuella frågor som uppkommer. Det kan dock ofta räcka att referenten tillsammans med ytterligare en domare tar ställning till dessa frågor. Vid själva huvudförhandlingen finns stora fördelar med en flerdomarsammansättning, men även här kan det många gånger räcka med två ledamöter. Jämfört med en ensam domare vid huvudförhandlingen finns klara fördelar med två domare, framför allt för att man i större utsträckning kan undvika att en och samma domare är både ordförande och referent.
Det har även skett förändringar sedan Rättegångsutredningens betänkande lades fram på 1980-talet som ökat skälen för en mer nyanserad domförhetsregel. Det tekniska stödet för domarna är i dagens digitaliserade domstol väsentligt bättre än då och utgör ett mycket användbart hjälpmedel för den enskilde domaren. Exempelvis kan domaren vid sin arbetsplats när som helst under domskrivningen gå tillbaka till ljud- och bildupptagningarna för att stämma av lämnade uppgifter. De skärpta bestämmelserna för handläggningen i tvistemål med sammanställningar, hänvisning och stupstocksregler av olika slag bidrar till att göra huvudförhandlingen enklare att hantera. Domarutbildningen har också utvecklats inte minst vad gäller tvistemålshandläggningen. För den som verkat inom domstolsväsendet sedan tiden för tingsrättsreformen råder ingen tvekan om att domarna i tingsrätt numera är bättre utbildade att bereda och avgöra tvistemålen. Det som nu sagts har bidragit till att minska behovet av en tredje domare vid huvudförhandlingen.
I många mål, som inte är av enkel beskaffenhet, exempelvis där det finns flera och komplicerade grunder, där bevisningens omfattning gör att huvudförhandlingstiden överstiger två dagar, där det förekommer syn på stället eller där rättsfrågorna är något mer kvalificerade behövs mer än en domare. Med undantag för de mer vidlyftiga och klart komplicerade målen, som ofta avser höga belopp, och där huvudförhandlingen pågår i mer än fyra veckor kan dock många av de mål som nu beskrivits avgöras av två domare utan att avkall görs på rättssäkerheten. Förekommer det en viktig prejudikatfråga i ett mål kan det också tala för att målet bör prövas av tre domare. Detta är dock inte något som bör vara ensamt avgörande för sammansättningsfrågan.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
186
Vid detta resonemang skulle endomarbehörigheten fortfarande vara förbehållen de mål som i dag anses vara av enkel beskaffenhet och de mål där parterna samtycker till att målet avgörs av en domare och rätten anser det tillräckligt. Även vid huvudförhandling i förenklad form – en alltför sällan använd metod att åstadkomma snabba avgöranden – skulle rätten liksom nu vara domför med en domare.
Vad som nu sagts innebär att det inte längre skulle finnas någon uttrycklig huvudregel i fråga om tingsrättens sammansättning. Domförhetsbestämmelsen skulle i stället vara utformad i tre steg. En stor fördel med ett sådant system är att sammansättningen verkligen kan anpassas efter vad som krävs i det enskilda fallet och att de olika sammansättningsalternativen är neutrala i förhållande till varandra. För parter och ombud blir det därmed sannolikt lättare att göra väl övervägda framställningar i fråga om sammansättningen. Tredomarmålen delas upp i två kategorier där ett antal mål som i dag måste avgöras av tre domare i stället kan avgöras av två. En sådan mer nyanserad bestämmelse kan bidra till att domstolarna inte frestas att i en pressad arbetssituation avgöra svårare mål med en ensam domare. Med en sådan ordning skulle tingsrätternas resurser användas bättre och kravet på rättssäkerhet ändå vara tillgodosett. Effektiviteten skulle öka genom att handläggningstiderna för avgörande i juristkollegial sammansättning skulle minska. Tyngdpunkten i processen skulle ligga i tingsrätten även med en sådan ordning.
Domförhetsbestämmelsen skulle i så fall utformas så att tvistemål får avgöras av en domare om parterna samtycker till det och rätten anser det tillräckligt, målet är av enkel beskaffenhet eller det avgörs vid en huvudförhandling i förenklad form. I annat fall ska målet avgöras av två domare, om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre lagfarna domare. De förenklade tvistemålen (småmålen) berörs inte av den tänkta förändringen.
Parterna bör få tillfälle att lämna synpunkter och ange skäl för rättens sammansättning. Rätten bör noga överväga parternas synpunkter. Vill parterna exempelvis ha en enklare sammansättning för att få till stånd ett snabbare avgörande bör detta tillmötesgås, även om målet innehåller någon mer eller mindre intressant prejudikatfråga, men det ska understrykas att det alltid är rätten som har sista ordet i sammansättningsfrågan.
Vad talar emot en sådan ordning? Risken att mål som i dag avgörs av en domare i stället kommer att avgöras av två har nämnts. Tanken med förändringen är emellertid inte att ändra hanteringen
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
187
av vad som enligt nuvarande ordning är att anse som mål av enkel beskaffenhet. Vad som framgår av praxis och tidigare lagförarbeten i detta avseende skulle alltså alltjämt gälla. Inte heller är det meningen att mål i vilka parterna för närvarande brukar samtycka till ensamdomare i fortsättningen ska avgöras av två domare. I stället innebär förändringen att de nuvarande tredomarmålen delas upp i två kategorier. Vidare utgår utredningen från att parter, advokater och andra ombud även fortsättningsvis samtycker till avgörande av en ensam domare i de fall där det är tillräckligt och inte av processtaktiska skäl eller i förhalningssyfte begär två domare. Om en ny ordning ändå skulle medföra att merparten av endomarmålen försvinner på grund av avsaknad av samtycke från någon part får lagstiftaren överväga att lägga helt i domstolens händer att, efter hörande av parterna, avgöra om rätten ska bestå av en, två eller tre domare. Vid domstolar där man i dialog med ombuden har resonerat sig fram till riktlinjer för i vilka mål som samtycke till ensamdomare bör lämnas finns det självfallet ingen anledning att frångå dessa riktlinjer.
Kan en ny ordning innebära en risk för en icke enhetlig tillämpning? Nya bestämmelser kan alltid innebära en risk för att tingsrätterna skapar olika praxis i tillämpningen, i vart fall i ett inledande skede. Detta borde dock vara möjligt att överbrygga genom praxisdiskussioner och annat erfarenhetsutbyte i de tvistemålsnätverk som finns. Det är alltså en fråga av övergående natur som på sikt inte bör vara ett generellt problem.
Mot en tvådomarsammansättning kan också anföras att omröstningsreglerna medför att den ledamot som till tjänsterang är yngst vid olika meningar inte kommer att få något inflytande eftersom reglerna om ordförandens utslagsröst innebär att denne kan bestämma utgången ensam. Att vissa komplikationer med ett tvådomarförfarande kan föreligga med hänsyn till omröstningsreglerna ska inte förnekas. Det är ofrånkomligt att det vid en sammansättning med två domare kan inträffa situationer där domarna inte blir ense och ordförandens åsikt avgör målet. De allra flesta av tingsrätternas domar beslutas dock enhälligt. Skiljaktiga meningar är utomordentligt sällsynta i tresitsmålen. Det finns inte anledning att tro att det blir annorlunda med två domare. Om det emellertid blir en skiljaktig mening kommer den att få lika stor betydelse för parternas överväganden i frågan om eventuellt överklagande som en skiljaktig mening har i det nuvarande tredomarsystemet. En skiljaktig mening kan också få betydelse för hovrättens bedömning av frågan om
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
188
prövningstillstånd. Den mening som den överröstade ledamoten står för kommer således inte att sakna betydelse.
Vid ett tvådomarförfarande är det särskilt angeläget att domstolarna varierar ledamöterna i tvådomarsammansättningarna. Den yngre ledamoten kommer inte alltid att vara en fiskal eller en nyutnämnd rådman utan kan mycket väl vara en minst lika erfaren rådman som ordföranden. En situation där en och samma domare alltid blir yngst är ingen önskad effekt av det tänkta systemet. Det är dock bara vid de minsta domstolarna som något sådant kan tänkas uppstå. Den sammanslagning av domstolarna som har skett under senare år har inneburit att förutsättningarna för att variera sammansättningarna vid huvudförhandling på ett lämpligt och omväxlande sätt har ökat väsentligt sedan tvådomarsammansättningar diskuterades inom Rättegångsutredningen. Mot bakgrund av detta anser utredningen att de komplikationer som, främst på grund av omröstningsreglerna, skulle kunna uppstå vid ett tvådomarförfarande går att övervinna genom en klok indelning av de domare som finns på domstolen. Jämfört med alternativet, att alltför tunga mål avgörs av en domare eller att alltför enkla mål avgörs av tre domare, framstår de nu nämnda invändningarna mot tvådomarsammansättningen som klart överkomliga.
Den föreslagna regelns utformning innebär enligt utredningens uppfattning att frågan om rättegångsfel och återförvisning av det skälet att rättens sammansättning inte varit tillräckligt kvalificerad sällan eller aldrig kommer att ställas på sin spets. I vart fall gäller detta den egentliga nyheten i bestämmelsen, nämligen valet mellan två eller tre domare.
Omröstningsreglerna i 16 kap. 3 § RB får läsas så att vid lika röstetal i en tvådomarsammansättning kommer ordförandens röst att gälla. Någon ändring i den bestämmelsen krävs alltså inte. Hovrätten kommer enligt 2 kap. 4 § RB att vara domför med tre domare om tingsrätten har avgjort ett mål med tvådomarsammansättning.
Utredningen föreslår alltså att bestämmelserna om tingsrättens domförhet i dispositiva tvistemål ändras så att om ett mål inte kan avgöras av en domare ska det avgöras av två domare, om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre domare.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
189
Vilka ledamöter ska kunna delta vid avgörande i flerdomarsammansättning m.m.?
Det bör också övervägas vilka ledamöter som ska kunna delta vid avgörande i flerdomarsammansättning.
Domarlagsutredningen har lämnat förslag till vissa förändringar, bl.a. att bestämmelserna i 22 § tingsrättsinstruktionen ska framgå av lag. Denna bedömning kan utredningen ansluta sig till men behandlar ändå de aktuella paragraferna som de ser ut i dag.
En annan förändring som Domarlagsutredningen föreslog är att om det finns särskilda skäl får tingsrätten för ett särskilt mål eller ärende förordna den som har varit ordinarie domare i tingsrätten eller den som är ordinarie domare i en annan tingsrätt att tjänstgöra som ordförande. Det synes finnas goda skäl till att utvidga den krets som kan förordnas som ordförande i en tresits. Med införande av tvådomarsammansättning reserveras tresitsarna till de verkligt svåra och tidsödande målen för vilka det ter sig naturligt att ordföranden som utgångspunkt är ordinarie domare i den tingsrätt som handlägger målet. Vid behov bör dock hovrätten kunna förordna även den som har varit ordinarie domare att tjänstgöra som ordförande.
Med den nya avgränsningen av tredomarmålen finns det anledning att överväga tingsfiskalernas medverkan i tresitsarna. Denna sammansättningsform ska vara verkligt kvalificerad vilket inte stöds av den nuvarande regeln i tingsrättsinstruktionen om att tingsfiskaler får delta i tresitsar som inte kräver särskild erfarenhet. Den lösning som svarar bäst mot rättssäkerhetskravet är att tingsfiskaler inte ska kunna delta i de nya tredomaravgörandena. Assessorer bör däremot kunna delta i dessa avgöranden som tredje ledamot.
Det finns också anledning att överväga förändringar i fråga om medverkan av notarier och beredningsjurister i de kollegiala sammansättningarna. Enligt 22 § tingsrättsinstruktionen kan notarier och beredningsjurister delta i rätten när tvistemål avgörs av tre domare. Främst notarier men även beredningsjurister har blivit ett allt vanligare inslag i tingsrätternas tresitsar. Domstolarna tillämpar detta i förhållandevis stor utsträckning, bl.a. när ett mål som enligt domstolen kunnat prövas av ensamdomare måste avgöras av tre domare i brist på samtycke från någon av parterna.
Med de förändringar som nu föreslås bör denna möjlighet tas bort. I de riktigt omfattande målen som ska avgöras av tre domare kommer det att krävas en så kvalificerad sammansättning att det inte finns plats för notarier. Detsamma bör gälla även för tvådomarmålen.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
190
Om den ena av domarna i en tvådomarsammansättning är notarie eller beredningsjurist skulle rättssäkerheten inte vara tillräckligt tillgodosedd. Detta blir inte minst tydligt om förfall inträffar för den andre ledamoten. Den utbildningsaspekt som har framhållits som ett av skälen till möjligheten att förordna notarier och beredningsjurister kan inte anses väga så tungt att möjligheten ska finnas kvar. Dessutom har inslaget av notarier i tresitsar mer kommit att tillgodose domstolarnas resursbehov än ett verkligt utbildningsbehov.
Vem ska då i övrigt kunna vara ledamot i en tvådomarsammansättning? Det är naturligt att minst en av ledamöterna bör vara ordinarie domare i tingsrätten. Den andre ledamoten ska utgöras av någon av de kategorier som omfattas av nuvarande uppräkning i 22 § tredje och fjärde styckena tingsrättsinstruktionen. När det gäller fiskaler finns det inte för tvådomarmålen något behov av begränsningar i fråga om vilka mål som denne får delta i som andre ledamot. I fråga om ordföranden bör denne som utgångspunkt vara ordinarie domare i tingsrätten eller för viss tid anställd lagman eller chefsrådman i tingsrätten. Utredningen ser dock inget som hindrar att även exempelvis en pensionerad ordinarie domare vid behov förordnas som ordförande. Det behöver då inte vara fråga om någon som varit ordinarie domare i just den domstolen. Detta är en flexibel ordning, som tar hänsyn till den faktiska domarbrist som råder vid vissa tider och på vissa orter. Dessutom innebär det att man i större utsträckning kan undvika att referenten även måste vara ordförande i ett tvådomarmål. Det bör också vara möjligt, som i dag gäller för tresitsmålen, att hovrätten vid behov förordnar en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt att tjänstgöra som ordförande.
Utredningen föreslår alltså att tingsfiskaler inte ska kunna delta som ledamot vid huvudförhandling i tvistemål med tre domare i rätten. I tredomarmålen ska förutom en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt, även den som har varit ordinarie domare av hovrätten kunna förordnas att tjänstgöra som ordförande. Beträffande tvådomarmålen föreslår utredningen att det införs en ny bestämmelse som innebär att för tvådomarmålen ska ordföranden vara ordinarie domare i tingsrätten eller för viss tid anställd lagman eller chefsrådman i tingsrätten. Om det behövs får hovrätten förordna en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt eller den som har varit ordinarie domare att tjänstgöra som ordförande. Den andre ledamoten ska antingen 1) vara eller ha varit ordi-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
191
narie domare, 2) vara eller ha varit av regeringen för viss tid anställd lagman eller rådman, 3) vara hyresråd, 4) vara hovrättsassessor eller kammarrättsassessor, 5) ha tjänstgjort som adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt minst ett år och bedömts vara lämplig att anställas som assessor, eller 6) vara tingsfiskal. Tingsnotariers och beredningsjuristers deltagande i juristkollegial sammansättning tas bort.
3.4 Hovrättsprocessen
3.4.1 Utvidgat system med prövningstillstånd
Bakgrund
Före EMR-reformen krävdes prövningstillstånd i tvistemål vid överklagande av avgöranden i mål som enligt 1 kap. 3 d § första stycket RB hade handlagts av en lagfaren domare, dvs. flertalet dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte översteg ett halvt prisbasbelopp. För andra dispositiva tvistemål krävdes prövningstillstånd om tvisteföremålets värde uppenbart inte översteg ett prisbasbelopp. Från systemet med prövningstillstånd undantogs avgöranden i tvistemål som handlades av tingsrätt i särskild sammansättning, t.ex. patentmål, tryckfrihetsmål, yttrandefrihetsmål och vissa familjemål. Vidare gällde inte systemet med prövningstillstånd beslut som rörde någon annan än en part eller en intervenient, beslut genom vilket tingsrätten ogillat jäv mot en domare och beslut genom vilket missnöjesanmälan eller en ansökan om återvinning eller ett överklagande avvisats.
Prövningstillstånd krävdes också i flera domstolsärenden, t.ex. alla beslut av tingsrätt i utsökningsmål, i mål om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, i mål om betalningsföreläggande och handräckning, i skuldsaneringsärenden och i felparkeringsärenden.
När det gäller grunderna för prövningstillstånd gällde förut att sådant fick meddelas om det var av vikt för rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), om anledning förekom till ändring i det slut tingsrätten kommit till (ändrings-
dispens), eller om det annars fanns synnerliga skäl att pröva över-
klagandet (extraordinär dispens). I princip fanns inga möjligheter att meddela partiellt prövningstillstånd, förutom att ett prövningstillstånd kunde begränsas till att avse endast den ena partens över-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
192
klagande. I tvistemål kunde tillståndet begränsas till rättegångskostnadsfrågan.
Nuvarande ordning
Prövningstillstånd
Genom EMR-reformen utvidgades systemet med prövningstillstånd. Enligt 49 kap. 12 § RB omfattar kravet på prövningstillstånd alla domar och beslut i tvistemål samt beslut i domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt.
Beträffande hovrättens roll och reformbehovet angav regeringen i EMR-propositionen att hovrättens främsta uppgift bör vara att kontrollera att de tingsrättsavgöranden som överklagas är riktiga och rätta till eventuella felaktigheter. Hovrätten ska alltså vara en garant för materiellt riktiga avgöranden. Vidare anfördes att hovrätten ska vaka över att rättegången i tingsrätt har genomförts i överensstämmelse med gällande processuella regler. Till detta kommer, anfördes det, att hovrätterna måste ha ett visst ansvar för rättsbildningen. Denna beskrivning av hovrättens roll ansågs inte stämma överens med det sätt på vilket hovrätten arbetade enligt dåvarande system. Det anfördes att processen i hovrätten ofta är mycket lik den i tingsrätten och att hovrättens prövning är mer omfattande än vad som motiveras av hovrättens uppgifter. Detta ansågs innebära nackdelar för många parter, bl.a. i form av långa handläggningstider. Från flera håll hade hävdats att dåvarande system hade lett till att parterna i vissa större mål redan från början utgick från att målet ska prövas på nytt i hovrätten och att tingsrättsprocessen ses som ett slags förberedande förfarande inför processen i hovrätten. Regeringen anförde att om hovrätten kan koncentrera sin verksamhet och sina resurser till sådant som direkt motiveras av hovrättens funktion, kommer hovrätterna att bli effektivare och därmed få bättre förutsättningar att hantera sina uppgifter (prop. 2004/05:131 s. 171 f.).
Regeringen anförde sammanfattningsvis att en utvidgning av systemet med prövningstillstånd till fler typer av mål och ärenden har en rad fördelar. Rättskipningen får sin tyngdpunkt i första instans samtidigt som fokus sätts på hovrättens kontrollerande funktion. Dessutom åstadkommer det ett snabbare förfarande och en handläggning utan onödiga resursinsatser. Vidare ansågs en förändrad reglering av grunderna för prövningstillstånd och bättre möjlig-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
193
heter för hovrätten att ta del av bevisningen vid tillståndsprövningen garantera att högt ställda rättssäkerhetskrav kan upprätthållas. De farhågor från rättssäkerhetssynpunkt som rests från en del håll framstod enligt regeringen därmed som obefogade. Således föreslog regeringen att systemet med prövningstillstånd skulle utvidgas till att omfatta tingsrättens avgöranden i flertalet typer av tvistemål och i
ärenden som överklagas till hovrätt (a. prop. s. 180). Genom prop.
2007/08:139 kom även mål om vårdnad, boende och umgänge samt beslut i ärenden om verkställighet av sådana avgöranden att omfattas av kravet på prövningstillstånd. Dessa måltyper omfattades inte av den tidigare propositionen.
I brottmål krävs enligt 49 kap. 13 § RB prövningstillstånd om den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott, för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Om det krävs prövningstillstånd omfattas – med undantag för enskilda anspråk – alla frågor som har avgjorts i domen av kravet på prövningstillstånd. Om tingsrätten genom en dom i brottmål även prövat ett enskilt anspråk mot den tilltalade, gäller i den delen reglerna om prövningstillstånd för tvistemål. Prövningstillstånd krävs dock inte för ett enskilt anspråk, om prövningstillstånd inte krävs i brottmålsdelen eller meddelas i den delen, förutsatt att överklagandet avser frågan om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärningen. Dessa bestämmelser gällde även tidigare och förändrades alltså inte genom EMR-reformen. Fram till år 1994 gällde de vanliga tvistemålsbestämmelserna som fanns i 12 § för prövningstillstånd för de enskilda anspråken. Det blev alltså då fråga om två tillståndsprövningar, dels i ansvarsdelen, dels i skadeståndsdelen. När bestämmelsen ändrades anförde regeringen att det i många situationer kunde framstå som onödigt med en separat tillståndsprövning, när domen över ett enskilt anspråk har överklagats. Detta gällde enligt regeringen främst de fall där skuldfrågan skulle bli föremål för hovrättens prövning och det enskilda anspråket var kopplat till den brottsliga gärningen. I dessa fall har, anfördes det, utgången i brottmålet typiskt sett betydelse för bedömning av det enskilda anspråket. Med hänsyn till det enskilda anspråkets anknytning till ansvarsfrågan tedde sig det då gällande kravet på en separat dispensprövning svårmotiverat. Regeringen föreslog därför ett tillägg till andra stycket. Tillägget gäller dels sådana fall där det inte krävs något prövningstillstånd i brottmålsdelen, dels sådana fall där prövningstillstånd meddelas i den delen. En förutsättning är i båda fallen att överklagandet i brottmålsdelen avser frågan om den tilltalade
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
194
ska dömas för den åtalade gärningen och att talan om det enskilda anspråket avser samma gärning. Kravet på prövningstillstånd står däremot kvar för sådana fall där överklagandet i brottmålsdelen endast avser påföljdsdelen och för sådana fall där det enskilda anspråket avser en annan gärning än den som överklagandet avser. Det som sagts om överklagande gäller oavsett vilken part som överklagar domen (prop. 1993/94:190 s. 112, se även Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 1 april 2012, Zeteo, kommentaren till 49 kap. 13 §).
Bestämmelserna om enskilt anspråk som förs i anledning av brott finns i 22 kap. RB. Enligt 22 kap. 1 § får talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet. Upptas inte anspråket i samband med åtalet ska talan föras enligt tvistemålsbestämmelserna. Enligt 22 kap. 2 § RB ska åklagaren förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk grundas på ett brott som hör under allmänt åtal om det kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart obefogat. Av 3 § samma kapitel framgår att om det i särskilt mål förs talan om enskilt anspråk i anledning av brott får rätten, om det är lämpligt, förordna att talan ska upptas till behandling i samband med åtalet.
En skadegörande brottslig handling kan, förutom att ge upphov till anspråk från målsäganden mot den misstänkte, även föranleda skadeståndsanspråk från målsäganden gentemot tredje man. Det kan exempelvis avse krav enligt 3 kap. skadeståndslagen (1972:207) mot en arbetsgivare eller mot en vårdnadshavare, mot ett försäkringsbolag enligt trafikskadelagen eller mot en tredje man som i ond tro fått egendom i sin besittning utan att åtalas för brott, (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 1 april 2012, Zeteo, kommentaren till 22 kap. 1 §).
Tillståndsgrunderna
Även tillståndsgrunderna förändrades genom EMR-reformen. Enligt 49 kap. 14 § RB ska prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att tvivla på riktigheten av tingsrättens dom (ändringsfall) eller om det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till (gransk-
ningsfall). Precis som före reformen finns även tillståndsgrunderna
som avser prejudikatfall och extraordinära fall. Det har även införts regler om partiellt prövningstillstånd enligt 49 kap. 14 a § RB, möj-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
195
lighet till sammanträde inför beslut om prövningstillstånd enligt 50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a § och 52 kap. 6 a § RB och om sammansättningen vid beviljande av prövningstillstånd om frågan är enkel, 2 kap. 4 § RB.
I förarbetena anförde regeringen att tillståndsgrunderna måste utformas så att de skapar tillräckliga garantier för att prövningstillstånd verkligen meddelas i sådana mål och ärenden där tingsrättsavgörandet är materiellt felaktigt. Bestämmelserna ska även vara lättöverskådliga och säkerställa förutsebarhet i tillämpningen. Regeringen anförde att de tidigare reglerna om prövningstillstånd hade en konstruktion som gav intryck av att regleringen är fakultativ, dvs. att hovrätten får, men inte behöver, meddela tillstånd när en tillståndsgrund är uppfylld. Detta ansågs inte lämpligt. I stället borde det framgå klart och tydligt att tillstånd ska ges så snart en sådan grund är uppfylld (prop. 2004/05:131 s. 184).
När det gäller ändringsfall anfördes att denna grund även i fortsättningen bör vara den centrala tillståndsgrunden. Kravet för att prövningstillstånd ska meddelas på denna grund bör av rättssäkerhetsskäl ställas relativt lågt, anförde regeringen. Det ansågs att lydelsen borde ändras för att tydligare ge uttryck för grundtanken att prövningstillstånd ska beviljas i de fall där tingsrättens avgörande är materiellt felaktigt. I ett tidigare lagstiftningsärende med förslag till regler om prövningstillstånd, ett förslag som senare återkallades (prop. 1996/97:131), hade Lagrådet föreslagit att tillståndsgrunden skulle utformas så att prövningstillstånd ska meddelas ”om det inte måste antas att det slut som tingsrätten har kommit till skulle bli fastställt vid en prövning i hovrätten”. Förslaget ansågs av regeringen som mindre tydligt och inte lättillämpat. Därtill kom att den formuleringen ansågs ge intryck av att hovrätten vid tillståndsprövningen har att göra en förhandsbedömning av hur den kommer att döma i målet. Så är systemet med prövningstillstånd inte tänkt att fungera, anförde regeringen. Tillståndsprövningen har enbart till syfte att pröva om det finns anledning att rikta invändningar mot det överklagade avgörandet. Med ett sådant synsätt ansågs hovrättens granskande funktion betonas.
Det återkallade lagstiftningsärendet byggde på Hovrättsprocessutredningens betänkande där det hade föreslagits att prövningstillstånd ska meddelas om ”det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till”. Detta förslag återkom i departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36). Det förslaget ansåg regeringen ge bättre uttryck åt den
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
196
generösa syn på frågan om beviljande av prövningstillstånd som bör gälla. Regeringen föreslog därför att förutsättningarna för prövningstillstånd i ändringsfall utformades i enlighet med detta. När hovrätten således överväger om prövningstillstånd ska meddelas på denna grund, ska den ta ställning till både sak- och rättsfrågorna i målet. När det gäller sakfrågorna måste hovrätten ta del av den bevisning som lagts fram i tingsrätten i den utsträckning som är nödvändig i det enskilda fallet. Om hovrätten vid sin genomgång av sak- och rättsfrågorna finner något som ger anledning att betvivla tingsrättsavgörandets riktighet, ska prövningstillstånd meddelas. I förarbetena anfördes särskilt att när det gäller mål där huvudfrågan är beroende av en skälighetsbedömning finns det inte anledning att meddela prövningstillstånd enbart av det skälet att hovrätten anser att tingsrättens bedömning av t.ex. skadeståndsbelopps storlek eller dagsböternas antal ter sig något sträng eller något mild i förhållande till hur hovrätten bedömer saken vid tillståndsprövningen (prop. 2004/05:131 s. 185 och s. 260).
Det infördes vidare en ny tillståndsgrund för granskningsfall. Regeringen konstaterade att det finns fall där det på grundval av innehållet i en tingsrättsdom är svårt att bedöma om det finns skäl att ändra tingsrättens avgörande. Det anfördes att det kan avse fall där det inte finns någon särskild anledning att betvivla riktigheten i avgörandet men där det inte heller går att med någon högre grad av säkerhet säga att avgörandet faktiskt är riktigt. Så kan mycket väl vara fallet, anfördes det, även om avgörandet är välskrivet; det går inte alltid att i en dom eller ett beslut förmedla exakt hur målet har gestaltat sig vid domstolen. Behovet av att utvidga bestämmelserna med en sådan tillståndsgrund ansågs särskilt tydligt när det förändrade systemet med prövningstillstånd skulle gälla även omfattande och komplicerade tvistemål där det vid tillståndsprövningen kan vara svårt att bedöma om avgörandet är riktigt eller inte. Granskningsdispens ansågs kunna fungera som en säkerhetsventil så att risken för att felaktiga tingsrättsavgöranden inte blir omprövade i hovrätten hålls på en helt försumbar nivå. Departementspromemorians förslag innebar att prövningstillstånd ska meddelas, om det inte utan en prövning av målet går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Regeringen ansåg att denna formulering kunde ge intryck av att hovrätten inte gör någon prövning alls när den tar ställning till om prövningstillstånd ska ges. Regeringen anförde därför att tillståndsprövningen är avsedd att utgöra en överprövning av tingsrättens avgörande, låt vara mindre
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
197
omfattande än den som görs i en fullständig hovrättsprocess. Den nya bestämmelsen utformades således så att prövningstillstånd ska meddelas om det inte utan prövningstillstånd går att bedöma riktigheten av tingsrättens avgörande. I författningskommentaren anfördes att för att avgöra om det vid tillståndsprövningen går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till måste hovrätten i regel först ta del av material från förhören i tingsrätten. Om domen inte innehåller en tillräckligt utförlig redovisning av sådana förhörsutsagor som tingsrätten lagt till grund för avgörandet och ljud- och bildupptagningarna från förhören av någon anledning inte finns tillgängliga, kan hovrätten behöva meddela prövningstillstånd på denna grund. Om det i målet finns omfattande bevisning krävs det också ofta att tingsrättsavgörandet innehåller domskäl som närmare redovisar hur tingsrätten resonerat i sakfrågan för att kunna bedöma tingsrättens bevisvärdering. Om sådana saknas kan det vara nödvändigt att bevilja prövningstillstånd med stöd granskningsdispens (a. prop. s. 186 och 260 f.).
Övriga tillståndsgrunder, för prejudikatfall och extraordinära fall, ändrades inte genom reformen.
Vidare ändrades bestämmelserna om komplettering av skälen för prövningstillstånd i 50 kap. 7 § och 51 kap. 7 § RB. Det är därmed numera inte obligatoriskt för hovrätten att begära komplettering i frågan om prövningstillstånd om överklagandet brister i det hänseendet. Regeringen anförde att hovrätten i viss utsträckning självmant måste försöka utröna förekomsten av eventuella skäl för prövningstillstånd men att det som parten anför emellertid bildar utgångspunkt för tillståndsprövningen (a. prop. s 189 f.).
Partiellt prövningstillstånd
Genom reformen infördes även möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd enligt 49 kap. 14 a § RB. Det innebär att prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet.
Det anfördes i propositionen att syftet med ett prövningstillståndsförfarande är att hovrätten på ett enkelt och snabbt sätt ska kunna skilja sig från sådant som det från saklig synpunkt inte finns anledning att pröva ytterligare. För att detta syfte ska tillgodoses fullt ut och för att uppnå en rationell handläggning av överklagade
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
198
mål i ett utvidgat system med prövningstillstånd bör hovrätten ges möjlighet att meddela partiella prövningstillstånd. Partiellt prövningstillstånd kan t.ex. meddelas för ett av flera kumulerade tvistemål. Vidare kan i ett mål om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstillståndet begränsas till den senare men inte till den förra frågan. Prövningstillståndet kan vidare inskränkas till rättegångskostnadsfrågan. I brottmål kan prövningstillstånd begränsas till skadeståndsdelen. I brottmål kan vidare prövningstillståndet begränsas till någon eller några av de åtalade gärningarna samt påföljden eller till enbart påföljden eller till en fråga om förverkande. Prövningstillståndet kan däremot inte begränsas till skuldfrågan. Möjligheten att låta ett prövningstillstånd vara partiellt är fakultativ. Det bör meddelas endast om detta i det enskilda fallet framstår som lämpligt (prop. 2004/05:131 s. 187 och 261 ff.).
Enligt 54 kap. 11 § första stycket RB får prövningstillstånd i Högsta domstolen begränsas till att gälla en prejudikatfråga eller en viss del av målet. I avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett begränsat prövningstillstånd får Högsta domstolen enligt paragrafens andra stycke förklara frågan om meddelande av prövningstillstånd i målet i övrigt vilande. Vid lagrådsgranskningen av EMR-propositionen ansåg Lagrådet att bestämmelserna om partiellt prövningstillstånd i hovrätten kunde bli mer flexibla om de utformades med bestämmelserna om partiellt prövningstillstånd i Högsta domstolen som förebild, dock inte en bestämmelse som direkt avser prejudikatfrågedispens. Regeringen anförde flera skäl mot en sådan lösning, bl.a. att det skulle kunna motverka intresset av att få till stånd en snabbare och mer effektiv handläggning. Möjligheten att meddela partiellt prövningstillstånd för en prejudikatfråga ansågs lämpa sig väl för en prejudikatinstans som kan ha anledning att pröva en fråga som är av vikt för ledning av rättstillämpningen även om det inte finns skäl att ändra det slut som underinstansen kommit till. Denna lösning kunde emellertid enligt regeringen inte anses lika ändamålsenlig för hovrätten, vars främsta uppgift är att rätta avgöranden med felaktiga slut (a. prop. s. 187 f.).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
199
Sammanträde
Före EMR-reformen fanns inga bestämmelser om möjlighet till sammanträde inför hovrättens tillståndsprövning. Förfarandet var alltså rent skriftligt. I samband med reformen infördes en sådan möjlighet i 50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a § och 52 kap. 6 a § RB. Ett sammanträde får hållas om det finns särskilda skäl för det. Regeringen anförde i förarbetena att det är angeläget att tillståndsprövningen sker på ett sätt som minimerar risken för felaktiga avgöranden. Det ansågs att en möjlighet att hålla sammanträde vid prövningen av tillståndsfrågan i vissa fall kan vara det som behövs för att skapa förutsättningar för ett riktigt avgörande (a. prop. s. 192). Kravet på särskilda skäl innebär att möjligheten att hålla sammanträde bör utnyttjas restriktivt. Exempel på när särskilda skäl kan finnas är om en part utan ombud har svårigheter att skriftligen presentera de omständigheter som han eller hon vill åberopa till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas. Detsamma gäller om vissa sakomständigheter av betydelse för frågan om prövningstillstånd är svårutredda på grundval enbart av det skriftliga materialet. Om en part har begärt förhandling i hovrätten och där har rätt till en sådan enligt Europakonventionen oavsett om prövningstillstånd beviljas måste hovrätten också tillämpa bestämmelsen om hovrätten har för avsikt att avslå begäran om prövningstillstånd (a. prop. s. 264).
Hovrättens tillgång till förhörsutsagor
I samband med EMR-reformen infördes inga särskilda lagbestämmelser som reglerar frågorna om hovrättens tillgång till förhörsutsagor. Regeringen resonerade dock något kring dessa frågor i propositionen. Det anfördes att redan den tidigare ordningen förutsatte att hovrätten tog del av det material som behövs för att kunna ta ställning till frågan om prövningstillstånd. Även i fortsättningen skulle hovrätten själv ansvara för att ytterligare uppgifter om innehållet i förhörsutsagorna tas fram när det finns behov av det. Som ett typfall nämndes när domen inte tillräckligt utförligt redovisar vad vittnen och andra hörda har uppgett och tingsrätten har lagt förhörsutsagorna till grund för avgörandet. Komplettering kan dock i sådana fall underlåtas om klaganden godtar tingsrättens bevisvärdering eller inte har någon invändning mot den redovisning av förhörsutsagorna som finns i domen. Komplettering bör också enligt
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
200
regeringen kunna underlåtas om endast rättsfrågan i ett dispositivt tvistemål är tvistig. Vidare anfördes att det får avgöras från fall till fall hur hovrätten bäst ska tillgodogöra sig en berättelse som dokumenterats genom en videoupptagning. Det ansågs ofta räcka att föredraganden tar del av upptagningen och redovisar förhöret på lämpligt sätt vid föredragningen. I andra fall kan det vara lämpligt att alla ledamöterna tar direkt del av ljud- och bildupptagningen eller delar av den i samband med tillståndsprövningen. Som nämnts ansågs det dock inte finnas behov av särskilda bestämmelser som reglerar dessa frågor (a. prop. s. 192 f.).
Beslutsförhet
Frågor om prövningstillstånd ska som huvudregel prövas av tre lagfarna domare. Detta gällde även tidigare. Som undantag från den bestämmelsen infördes genom EMR-reformen en möjlighet för en lagfaren domare att meddela prövningstillstånd om frågan är enkel. Då får prövningstillståndet dock inte vara begränsat till en viss del av målet. I motiven anfördes att det är av stor betydelse för ett utvidgat system med prövningstillstånd att tillståndsprövningen kan ske snabbt och effektivt. En möjlighet att en ensam lagfaren domare i vissa fall ska få meddela prövningstillstånd ansågs därför tjäna ett viktigt syfte. Detta måste visserligen vägas mot en annan utgångspunkt för reformen nämligen att tillståndsprövningen ska tillgodose högt ställda rättssäkerhetskrav. Ett beslut om att inte meddela prövningstillstånd kan ofta vara av stor betydelse för den enskilde. Normalt bör därför flera domare delta i ett sådant beslut. Saken ställde sig dock annorlunda om beslutet går i en för klaganden positiv riktning. Genom att begränsa möjligheten till beviljande av prövningstillstånd markeras det närmast på vilket sätt frågan bör vara enkel. Det hänvisades även till andra bestämmelser där ett mål av enkel beskaffenhet kan avgöras av färre antal ledamöter än vad som normalt föreskrivs (t.ex. 1 kap. 3 a § RB). I tidigare lagstiftningsärende hade uttalats att uttrycket ”enkel beskaffenhet” visserligen lämnar utrymme för tolkning men att det med förtroende kan överlämnas till den enskilde domaren att, med ledning av en allmänt hållen regel av angiven innebörd, avgöra frågan om rättens sammansättning (a. prop. s. 195).
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
201
Beslutets utformning
Ett beslut att inte meddela prövningstillstånd är ett slutligt beslut, medan ett beslut att meddela sådant tillstånd inte är slutligt. Av 17 och 30 kap. RB framgår att ingetdera av dessa beslut måste sättas upp särskilt eller motiveras. Det är dock inget som hindrar att så sker. Vid rättegångsbalkens tillkomst anfördes att ett slutligt beslut i regel bör ange de skäl som det grundas på men att detta i vissa fall inte är nödvändigt, t.ex. i fråga om avskrivningsbeslut och beslut genom vilket Högsta domstolen vägrar prövningstillstånd (NJA II 1943 s. 221). I förarbetena till EMR-reformen anförde regeringen att det inte kunde uteslutas att det i ett utvidgat system med prövningstillstånd kommer att finnas ett ökat behov av information från domstolen bl.a. om grunderna för prövningstillstånd och hur en fråga om prövningstillstånd har behandlats i hovrätterna. Det anfördes vidare att i vissa fall kan det också finnas anledning att motivera varför prövningstillstånd inte har meddelats. Eftersom detta var möjligt redan med befintligt regelsystem infördes inga ytterligare bestämmelser i detta avseende.
Prövningstillstånd i andra länder
System med prövningstillstånd förekommer även i andra länder. I de nordiska länderna krävs prövningstillstånd för tvistemål i andra instans i såväl Danmark som Finland och Norge, dock med något olika förutsättningar (se även avsnitt 3.3.3). Bestämmelserna är knutna till ett visst högsta värde. I exempelvis England är systemet mer långtgående (se a. prop. s. 177).
I Danmark krävs prövningstillstånd för avgöranden från byretten som överklagas till landsretten om värdet gäller högst 10 000 kronor. Tillstånd kan meddelas om saken är av principiell karaktär eller om särskilda skäl i övrigt talar för det.
I Finland krävs prövningstillstånd om tingsrättens avgörande går parten emot endast i frågan om en fordran och skillnaden mellan det som yrkas i besvärsskriften och tingsrättens domslut (förlustvärde) inte överstiger 10 000 euro (25 a kap. 5 § finska rättegångsbalken). Tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas, om 1) det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt, 2) det inte är möjligt att bedöma om tingsrättens domslut är riktigt utan att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas, 3) det är viktigt att
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
202
meddela tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra likadana mål, eller 4) det finns andra vägande skäl till att meddela tillstånd.
I Norge överklagas tingsrettens avgöranden till lagmansretten. Om tvisteföremålets värde är mindre än 125 000 kronor krävs lagmansrettens tillstånd för att målet ska tas upp till prövning (§ 29– 13 tvisteloven). Vid bedömningen av om tillstånd ska ges ska hänsyn tas bl.a. till sakens karaktär, de behov parterna har för överprövning eller om det finns anledning att misstänka att tingsrettens avgörande eller handläggningen där är felaktig.
Uppgifter från domstolarna, åklagarna och advokaterna m.fl.
Hovrätternas tillståndsprövning
Utredningen har vid besök vid landets hovrätter fått information om hur tillståndsprövningen organiserats vid respektive hovrätt. Utredningen har också tagit del av en promemoria som behandlar hovrätternas handläggning av mål som kräver prövningstillstånd (Hovrätternas handläggning av mål som kräver prövningstillstånd, Arbetsgruppen för PT-frågor, 2011-03-04). Promemorian har upprättats av en arbetsgrupp som utsetts gemensamt av hovrätterna och som haft till uppgift att bl.a. inventera hovrätternas arbetsformer vad gäller föredragningar om prövningstillstånd. Av den information som utredningen alltså inhämtat framgår att hovrätternas arbetsformer varierar. Förändringsarbeten pågår dessutom vid flera av hovrätterna. Det är därför inte möjligt att ge en generell beskrivning av hur tillståndsprövningen organiserats. Det påverkar också möjligheten att ge en definitiv redogörelse för varje hovrätts arbetssätt. Här följer därför en översiktlig beskrivning av respektive hovrätts arbetsformer med reservation för eventuella förändringar. Med ”PT-mål” avses här såväl mål som ärenden som kräver prövningstillstånd.
Svea hovrätt: Hovrättens ledamöter är indelade i PT-grupper. I
varje PT-grupp finns tre ledamöter. Ledamöterna får del av överklagandeskriften och det överklagade avgörandet i de PT-mål som tilldelas gruppen. En gång i veckan träffas gruppen. Ledamöterna är då insatta i målen, varför någon regelrätt föredragning inte behövs. Målen blir i stället föremål för en gemensam diskussion i frågan om prövningstillstånd. I avgörandet står en ledamot som formell referent. Om det dyker upp en fråga i något mål som kräver en särskild
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
203
rättsutredning ges i regel en fiskal i uppdrag att göra utredningen. I de fall prövningstillstånd beviljas lottas målet om till en annan avdelning. (Beträffande omlottningsrutinen, se En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd och ändringsfrekvens, bilaga 7 i Del 2). På den nya avdelningen utses referent. Tidsåtgång för huvudförhandlingen beräknas och parterna kontaktas för att boka in en tid för huvudförhandling. Alternativt bedöms om målet kan avgöras på handlingarna. Därefter påbörjas resterande beredning av målet. Målsättningen är att PT-prövningen ska vara klar inom en månad, dock senast inom tre månader. Hovrätten har funnit att detta är ett mycket effektivt sätt att organisera tillståndsprövningen, bl.a. eftersom det utnyttjar det kollegiala dömandets fördelar. Beskrivningen gäller huvuddelen av hovrättens prövning av PT-frågor i tvistemål.
Göta hovrätt: De nya bestämmelserna om prövningstillstånd har
överlag inte medfört några större förändringar i hovrättens handläggning av PT-frågorna. PT-frågorna föredras i allmänhet vid en regelrätt föredragning av fiskalerna som också upprättar en föredragningspromemoria inför varje föredragning. En ganska ingående genomgång och prövning görs av PT-målen, varvid föredraganden ibland har gått igenom ljud- och bildupptagningarna, åtminstone i de mest väsentliga delarna. I större tvistemål, där sannolikheten för att PT ska meddelas framstår som betydande, är det dock inte ovanligt att ledamöterna i förväg läser tingsrättsdomen och fiskalen mera översiktligt kompletterar med sådant som behöver läggas till, varefter ledamöterna tar ställning i PT-frågan.
Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten är indelad i fyra mål-
avdelningar. Tidigare hade hovrätten, som försöksverksamhet, en särskild föredragningsenhet där nästan alla PT-mål förbereddes och föredrogs. Sedan maj 2011 lottas samtliga PT-mål på avdelningarna. På varje avdelning finns det några domare som handlägger Ö-mål, några som handlägger dispositiva tvistemål och någon som handlägger indispositiva tvistemål. Avdelningarna samarbetar två och två. På varje avdelningspar finns det en beredningsorganisation som består av ett hovrättsråd, som är beredningschef, samt beredningsjurister och fiskaler från båda avdelningarna.
När Ö-målen och de indispositiva tvistemålen är klara för föredragning lämnas de till en fiskal för föredragning. Varje avdelningspar har en gemensam föredragningssits. Inte bara fiskalerna utan även beredningsjuristerna och ledamöterna föredrar mål i den gemensamma föredragningssitsen.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
204
När det gäller de dispositiva tvistemålen har varje avdelning tvistemålsgrupper i vilka ledamöterna själva föredrar frågan om prövningstillstånd. Fiskalerna föredrar således endast undantagsvis PTfrågor i dispositiva tvistemål.
Hovrätten över Skåne och Blekinge: Tvistemål som inte är av sär-
skild dignitet och Ö-målen föredras som regel av fiskalerna som gör en ordinär genomgång av målen. Ibland krävs det en genomgång av ljud- och bildupptagningarna inför föredragningen. I tvistemål som är något mer komplicerade utses en sits, dvs. de tre domare som ska pröva PT-frågan. Kansliet gör ett tryck och referenten får akten. Ledamöterna får viss tid på sig att sätta sig in i saken. Vid behov tar referenten del av den muntliga bevisningen. Därefter träffas ledamöterna för genomgång och beslut i PT-frågan. Det görs då ingen regelrätt föredragning. Om prövningstillstånd meddelas ansvarar den utsedde referenten därefter för beredningen av målet fram till avgörandet. PT-målen ska som regel prövas i tillståndsfrågan inom två månader.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten har till övervägande
delen avgjort PT-frågor efter föredragning av en fiskal eller en beredningsjurist. I vissa fall, ofta mer komplicerade mål, delas tingsrättens dom eller beslut samt överklagandet och eventuell svarsskrift ut i förväg till ledamöterna.
Hovrätten för Övre Norrland: Målen går direkt till berednings-
chefen som i vissa fall själv beviljar prövningstillstånd. Övriga PTmål delar beredningschefen ut varje tisdag till de ledamöter som ska pröva PT-frågorna. Dessa ledamöter får en kopia av domen och överklagandet. En av ledamöterna får också akten med ansvar för att gå igenom denna. Därefter diskuterar gruppen under fredagen samma vecka PT-frågan och fattar beslut. Om man inte kan besluta i frågan samma dag har gruppen kvar ansvaret för PT-frågan till dess beslut fattats. Målsättningen är att hovrätten på fredagen ska kunna avgöra de PT-frågor som kommit in eller blivit klara för föredragning veckan innan. Detta uppnås i de flesta fall.
Alla hovrätter har uppgett att bestämmelserna om möjlighet för en ensam ledamot att fatta beslut om att meddela prövningstillstånd tillämpas i viss utsträckning. I klara fall anses det effektivt och ändamålsenligt att hantera tillståndsprövningen så. Från något håll har uppgetts att bestämmelsen tillämpas med försiktighet. Det har även uppgetts att i omfattande tvistemål är det många gånger klart att prövningstillstånd ska beviljas, varför sådana mål kan avgöras av
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
205
en ledamot, såvida man inte behöver överväga partiellt prövningstillstånd.
Bestämmelserna om vilka avgöranden som kräver prövningstillstånd anses av hovrätterna som tillräckligt tydliga. Det anses inte att regleringen skulle kunna vara mer specifik. Överklagandeskrifterna anses innehålla skäl för att prövningstillstånd ska meddelas i samma utsträckning som före reformen. I många fall är överklagandena noggrant utformade eller i vart fall med tillräckliga skäl, men det förekommer även överklagandeskrifter som kräver komplettering. Sammanträde inför beslut om prövningstillstånd har hållits endast i några få fall. Partiellt prövningstillstånd meddelas av hovrätterna i begränsad utsträckning. Alla hovrätter har uppgett att beslut att meddela prövningstillstånd inte motiveras, dvs. hovrätterna anger inte vilken eller vilka av tillståndsgrunderna i 49 kap. 14 § RB som tillämpats. Vid beslut om att inte meddela prövningstillstånd används standardiserade skäl som anknyter till lagtexten för prövningstillstånd.
Hovrätterna utbyter erfarenheter i fråga om arbetsformer. Erfarenheter i övrigt av reformen diskuteras och följs upp vid presidentmöten, viceordförandekonferenser och beredningschefsmöten. Flera av hovrätterna har dessutom gjort egna undersökningar och upprättat promemorior beträffande relevanta frågeställningar kring de nya bestämmelserna.
Svea hovrätts granskning av beslut om prövningstillstånd m.m.
Under september och oktober 2010 genomförde Svea hovrätt en granskning av beslut att meddela prövningstillstånd (Granskning av
beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september–oktober 2010, Manne Heimer, Administrativa enheten Svea hovrätt, 2010-12-01, dnr 782/10), se bilaga 5 i Del 2. Det huvudsakliga syftet med
granskningen var att undersöka tillförlitligheten i Domstolsverkets statistiksystem SIV och hur stor andel prövningstillstånd som beviljas i Svea hovrätt. Intentionen var att få en övergripande bild av den praktiska tillämpningen av tillståndsgrunder och skäl att meddela prövningstillstånd. Granskningen omfattade samtliga mål- och ärendetyper i Svea hovrätt där prövningstillstånd krävs, dvs. brottmål, tvistemål, förenklade tvistemål, miljömål samt övriga mål och ärenden. Normalt framgår det inte på vilken grund hovrätterna meddelar prövningstillstånd. Under undersökningsperioden fick därför
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
206
avdelningarna fylla i ett formulär där de angav vilken tillståndsgrund som tillämpats i de mål där prövningstillstånd meddelades.
Undersökningen visade till att börja med att felaktigheter i statistiken inte förekom i någon nämnvärd utsträckning.
I frågan om meddelade prövningstillstånd blev resultatet av undersökningen att prövningstillstånd meddelades i 27,1 procent av målen. Om miljömålen undantogs blev andelen i stället 29,7 procent. Tvistemålen låg högst med ca 34 procent och miljömålen lägst med 13 procent beviljade prövningstillstånd. Det noterades att i Miljööverdomstolen är domstolen tredje eller fjärde och sista instans i merparten av de aktuella målen. Det antogs därför vara mindre vanligt att det finns skäl för prövningstillstånd i dessa mål. I brottmålen beviljades prövningstillstånd i ungefär en fjärdedel av målen. För de förenklade tvistemålen var andelen ca 27 procent och för övriga mål och ärenden drygt 32 respektive ca 27 procent.
Enligt undersökningen meddelades prövningstillstånd i 20 procent av fallen vid tiden för EMR-reformens ikraftträdande i november 2008 till slutet av 2009. Därefter har andelen legat på omkring 25 procent. Andelen meddelade prövningstillstånd i Svea hovrätt har alltså ökat något. Denna bedömning gjordes med försiktighet eftersom det förelåg viss osäkerhet beträffande tillförlitligheten av äldre statistik.
Den vanligaste grunden för prövningstillstånd var ändringsdispens. Den tillämpades i nästan 65 procent av alla beslut. Härefter följde granskningsdispens som förekom i ca 35 procent, prejudikatdispens i ca 15 procent och extraordinär dispens i ca 8 procent av besluten. I drygt vart femte avgörande tillämpades mer än en grund för prövningstillstånd.
Vissa kategorier av skäl att meddela prövningstillstånd förekom ofta enligt undersökningen: ändrade processuella förutsättningar, processuella fel, felaktig eller tveksam bedömning i en rättslig fråga, felaktig eller knapphändig bevisvärdering samt brister avseende avgörandets utformning. Tyngdpunkten föreföll ligga i de tre sistnämnda kategorierna, dvs. materiella bedömningar.
Svea hovrätt har även gjort en undersökning av ändringsfrekvensen för brottmål under perioden 1 juli–31 december 2010 (Under-
sökning av ändringsfrekvensen för brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 juli–31 december 2010, Rebecca Appelgren, 2011-01-31, dnr 077/2011), se bilaga 6 i Del 2. Syftet med granskningen var att
närmare undersöka ändringsfrekvensen för brottmål som avgjorts i Svea hovrätt genom materiell prövning och få en tydlig uppfattning
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
207
i frågor som rör hovrättens överprövning av tingsrätternas domar. Domslutet var utgångspunkten för undersökningen och endast ändringar som framgått där beaktades. När hovrätten endast preciserat ett domslut på det sättet att man lagt till ett visst lagrum utan att detta påverkat påföljden betraktades det inte som en ändring. I de fall hovrätten samtidigt prövat två underrättsdomar avseende en tilltalad och endast ändrat på det sättet att en gemensam påföljd dömts ut registrerades inte heller det som en ändring. De mål där hovrätten beslutat att inte meddela prövningstillstånd har inte ingått i undersökningsmaterialet.
Samtliga brottmålsdomar som avgjorts av Svea hovrätt under perioden 1 juli–31 december 2010 gicks således igenom. Resultatet av undersökningen visade bl.a. att av 1 377 brottmålsdomar fastställdes 735 och i 642 mål skedde någon form av ändring. Detta innebar en fastställandefrekvens om 53 procent och en ändringsfrekvens om 47 procent.
När det gäller skälen för ändring visade undersökningen bl.a. att ändringar på grund av en annan rättslig bedömning av påföljdsfrågan var vanligast och förekom i knappt en tredjedel av fallen. I knappt en fjärdedel av fallen gjordes ändringar på grund av en annan bevisvärdering och i nästan en sjättedel av fallen gjordes en annan rättslig bedömning av skuldfrågan.
Vid en jämförelse med statistiken i domstolarnas verksamhetsstöd, Vera, konstaterades att den totala ändringsfrekvensen som registrerats där stämde väl överens med resultatet av undersökningen.
Svea hovrätt har även gjort en undersökning som gäller domstolens tillståndsprövning och ändringsfrekvens i tvistemål (En
undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd och ändringsfrekvens, Manne Heimer, Administrativa enheten, Svea hovrätt), se bilaga 7 i Del 2. Undersökningen består
av två delar. Dels undersöktes samtliga Svea hovrätts beslut om prövningstillstånd i tvistemål under perioden 1 mars–31 maj 2012 som registrerats i Vera (”PT-delen”). Dels undersöktes alla tvistemål i Svea hovrätt som registrerats som avslutade i Vera under perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012 (”ändringsfrekvensdelen”).
När det gäller prövningstillstånden noterades i undersökningen en uppåtgående trend såväl i Svea hovrätt som i landets hovrätter totalt. Det antogs att den generösa syn på tillståndsprövningen i hovrätt som Högsta domstolen gett uttryck för har fått genomslag. Vidare bedömdes att uppmärksamheten kring frågorna sannolikt har
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
208
bidragit till en mer generös tillämpning. Utvecklingen mot en mindre djupgående tillståndsprövning nämndes också som en bidragande orsak.
Beträffande ändringsfrekvensen i samtliga tvistemål i hovrätten uppges den ha legat stabilt kring eller något över 25 procent sedan 1990-talets början och fram till att EMR-reformen trädde i kraft. Efter EMR-reformen sjönk ändringsfrekvensen totalt sett kraftigt. En svagt ökande tendens noterades dock för år 2011 och den första delen av år 2012. När det gäller ändringsfrekvensen i tvistemål som prövats i sak ökade den från ca 40 procent år 2005 till 67,5 procent år 2011. Den sammantagna bilden som noterades i undersökningen för alla hovrätter är alltså att andelen ändrade tvistemål totalt sett ökar samtidigt som ändringsfrekvensen i sakprövade tvistemål sjunker.
När det generella kravet på prövningstillstånd i tvistemål infördes sjönk alltså andelen ändrade tvistemål totalt sett kraftigt samtidigt som ändringsfrekvensen ökade bland tvistemål som avgjordes genom dom. Enligt undersökningen talar sifforna tydligt för att hovrätterna tillämpade tillståndsreglerna för restriktivt. En naturlig konsekvens av att alltför höga krav ställs för att PT ska meddelas är att ändringsfrekvensen totalt sett minskar samtidigt som ändringsfrekvensen i sakprövade mål ökar. Det anfördes vidare att för att hovrätten ska ha möjlighet att ändra de tingsrättsavgöranden som är felaktiga måste tillståndsprövningen vara så frikostig att även en betydande andel mål som är riktigt dömda beviljas prövningstillstånd. Mot den bakgrunden ansågs det positivt att frekvensen för prövningstillstånd och andelen ändrade tvistemål totalt sett nu tenderar att öka medan ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjorts genom dom sjunker något. Det framhölls dock att statistiken varierar mellan de olika hovrätterna.
Åklagarna och advokaterna – synpunkter på det nya systemet
Från åklagarna har framförts att förändringarna anses ha fungerat bra. Från någon åklagarkammare har som generell synpunkt framförts att åklagarna borde överklaga oftare för att få fram fler prejudikat.
Från advokaterna har från flera håll framförts att det allmänna intrycket av det nya systemet är positivt eller att det i vart fall är en godtagbar reform. Det har därvid framförts att reformen bidragit till att få snabbare avslut i processen. Från något håll har anförts att
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
209
det verkar vara förhållandevis enkelt att få prövningstillstånd. Någon har till och med ansett att det ibland är för lätt. Många har ansett att hovrätternas tillståndsprövning har förbättrats på det sättet att hovrätterna numera har ett bättre underlag för sin bedömning. Vad som ytterligare har ansetts positivt med reformen är att parterna tvingas lägga ner mer möda på tingsrättsprocessen. Det anses alltså mycket bra att tyngdpunkten i processen ligger i första instans. I samband med detta har poängterats att tingsrätternas tvistemålshandläggning generellt sett måste förbättras. Det har påpekats att tingsrätterna inte tillförts de resurser som krävs när tyngdpunkten numera ligger i första instans.
Från några advokater har kritik framförts mot tillämpningen av de nya bestämmelserna. Det anses att hovrätterna har varit för restriktiva i sin tillämpning av de nya dispensgrunderna och att de inte följt de generösa intentionerna i förarbetena. Det har även framförts att hovrätternas tillämpning inte är enhetlig. Man har märkt skillnader i tillämpningen mellan hovrätternas olika avdelningar. På senare tid har detta dock förbättrats. Flera har uttryckt att den minskade ändringsfrekvensen inger anledning till oro för rättssäkerheten. Vidare har påtalats att en kortfattad tingsrättsdom, t.ex. utan referat av muntliga utsagor, kan medföra att granskningsdispens måste ges, något som inte anses tillfredsställande. Handläggningstiden i tillståndsfrågan anses för lång generellt sett.
Erfarenheterna från partiellt prövningstillstånd och sammanträde inför beslut om prövningstillstånd är överlag mycket begränsade hos advokaterna. De anför regelmässigt utförliga skäl för prövningstillstånd i överklagandeskrifterna. När det gäller konsekvenserna av det minskade antalet tvistemålsdomar i hovrätterna har detta ansetts innebära en risk för försämrad rättssäkerhet.
Statistik från Domstolsverket
Domstolsväsendet för statistik för alla domstolar gemensamt i en databas med målstatistik, SIV. Uppgifterna i SIV kommer från domstolarnas målhanteringssystem Vera. Av nedanstående tabeller framgår andelen mål med beviljat prövningstillstånd, ändringsfrekvens, och genomsnittlig omloppstid fram till beslut i tillståndsfrågan för respektive hovrätt samt genomsnittlig omloppstid totalt sett för hovrätterna. De nya bestämmelserna om prövningstillstånd trädde i kraft den 1 november 2008. Tabellerna visar halvårssiffror för att
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
210
möjliggöra jämförelser mellan fyra jämlika perioder. Brottmålen redovisas också, trots att de inte omfattas av de nya kraven på prövningstillstånd.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
211
Andel mål med beviljat prövningstillstånd
Hovrätt Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Göta Brottmål 29,1 % 30,3 % 31,0 % 43,7 % 40,8 %
Tvistemål
1
28,9 % 32,8 % 29,6 % 33,1 % 35,1 %
Övriga mål 13,9 % 27,3 % 25,9 % 35,4 % 26,3 %
Summa
25,2 % 29,6 % 28,2 % 37,0 % 32,1 %
Nedre Norrland Brottmål 13,0 % 26,5 % 26,2 % 31,4 % 41,1 %
Tvistemål
1
7,7 % 21,6 % 33,8 % 28,6 % 33,3 %
Övriga mål 15,0 % 16,2 % 17,1 % 14,8 % 25,9 %
Summa
13,1 % 19,5 % 23,2 % 22,3 % 31,6 %
Västra Sverige Brottmål 25,2 % 27,4 % 30,3 % 37,7 % 40,7 %
Tvistemål
1
14,9 % 24,9 % 32,2 % 32,7 % 42,3 %
Övriga mål 17,1 % 15,2 % 24,5 % 21,8 % 27,5 %
Summa
20,2 % 20,4 % 27,9 % 28,5 % 34,5 %
Övre Norrland Brottmål 39,6 % 36,5 % 40,0 % 26,4 % 40,0 %
Tvistemål
1
23,8 % 29,6 % 34,4 % 23,3 % 36,6 %
Övriga mål 12,0 % 20,6 % 22,2 % 26,3 % 33,9 %
Summa
28,7 % 26,8 % 29,7 % 25,6 % 36,4 %
Skåne och Blekinge Brottmål 23,9 % 18,3 % 29,2 % 28,1 % 39,5 %
Tvistemål
1
5,6 % 24,8 % 27,5 % 25,6 % 21,8 %
Övriga mål 6,2 % 15,0 % 18,4 % 21,4 % 25,8 %
Summa
14,5 % 18,1 % 22,9 % 23,9 % 28,9 %
Svea Brottmål 20,5 % 12,7 % 26,4 % 28,5 % 32,4 %
Tvistemål
1
21,4 % 22,6 % 28,3 % 32,5 % 40,6 %
Övriga mål 16,1 % 19,1 % 26,2 % 27,5 % 30,9 % Miljömål 18,4 % 20,7 % 15,7 % 21,6 % 20,7 %
Summa
19,0 % 19,1 % 25,3 % 28,0 % 32,1 %
Summa
19,7 % 21,0 % 25,9 % 28,2 % 32,2 %
1 Alla tvistemål, inklusive familjemål. Enbart familjemålen, se nedan.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
212
Andel familjemål med beviljat prövningstillstånd
Hovrätt Målkategori 2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Göta Familjemål 38,5 % 40,0 % 36,7 % 33,9 % Nedre Norrland Familjemål 35,3 % 45,5 % 27,8 % 36,0 % Västra Sverige Familjemål 33,3 % 42,3 % 42,1 % 45,3 % Övre Norrland Familjemål 12,5 % 37,0 % 16,7 % 26,9 % Skåne och Blekinge Familjemål 30,3 % 31,9 % 37,3 % 33,8 % Svea Familjemål 17,2 % 26,0 % 27,9 % 32,3 %
Summa
27,7 % 33,7 % 33,6 % 35,3 %
Ändringsfrekvens
Hovrätt Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Göta Brottmål 38,0 % 38,6 % 35,9 % 39,8 % 40,4 %
Tvistemål 30,8 % 29,2 % 17,6 % 20,5 % 23,3 % Övriga mål 16,2 % 16,8 % 17,0 % 17,4 % 16,4 %
Summa
27,6 % 28,3 % 25,9 % 27,7 % 27,1 %
Nedre Norrland Brottmål 36,7 % 35,1 % 33,5 % 36,0 % 42,9 %
Tvistemål 22,5 % 24,8 % 21,1 % 14,1 % 19,2 % Övriga mål 18,9 % 16,3 % 15,4 % 11,9 % 13,9 %
Summa
27,1 % 25,3 % 23,9 % 22,8 % 26,8 %
Västra Sverige Brottmål 36,4 % 39,2 % 40,7 % 39,5 % 42,8 %
Tvistemål 29,4 % 17,6 % 14,6 % 18,4 % 24,1 % Övriga mål 16,7 % 15,5 % 16,1 % 15,5 % 16,4 %
Summa
26,0 % 25,8 % 26,7 % 26,4 % 28,7 %
Övre Norrland Brottmål 39,0 % 38,3 % 45,2 % 39,7 % 38,0 %
Tvistemål 36,1 % 11,9 % 25,0 % 16,9 % 14,3 % Övriga mål 24,0 % 18,9 % 14,9 % 16,3 % 22,6 %
Summa
31,2 % 24,8 % 30,1 % 27,1 % 27,7 %
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
213
Hovrätt Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Skåne och Blekinge Brottmål 37,0 % 34,9 % 38,8 % 35,4 % 43,4 %
Tvistemål 32,0 % 19,8 % 13,7 % 18,9 % 18,0 % Övriga mål 14,8 % 14,4 % 16,0 % 12,1 % 15,6 %
Summa
26,3 % 23,7 % 25,3 % 22,8 % 27,7 %
Svea Brottmål 32,0 % 31,2 % 31,6 % 34,1 % 31,8 %
Tvistemål 27,4 % 17,2 % 19,4 % 19,9 % 22,3 % Övriga mål 13,7 % 11,2 % 12,2 % 13,4 % 13,9 % Miljömål 18,3 % 13,7 % 18,1 % 14,1 % 16,7 %
Summa
21,9 % 19,1 % 20,4 % 21,3 % 20,4 %
Summa
24,8 % 22,8 % 23,5 % 23,6 % 24,4 %
Genomsnittlig omloppstid till PT-beslut i månader
Hovrätt Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Göta Brottmål 1,6 1,4 0,8 1,1 1,4 -0,2
Tvistemål 3,0 1,6 1,5 2,1 2,2 -0,8 Övriga mål 0,9 1,1 0,9 1,2 1,2 0,3
Summa
1,6 1,3 1,1 1,4 1,5 -0,1
Nedre Norrland Brottmål 1,4 1,3 1,2 1,0 1,9 0,5
Tvistemål 1,9 1,2 1,8 1,8 3,0 1,1 Övriga mål 1,1 0,7 1,1 1,0 1,7 0,6
Summa
1,3 0,9 1,3 1,2 2,0 0,7
Västra Sverige Brottmål 1,7 1,3 0,8 1,1 1,8 0,1
Tvistemål 2,5 1,6 1,9 1,8 2,2 -0,3 Övriga mål 1,0 0,9 0,9 1,2 1,3 0,3
Summa
1,6 1,2 1,1 1,4 1,6 0,0
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
214
Hovrätt Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Övre Norrland Brottmål 5,2 3,4 1,0 1,7 1,8 -3,4
Tvistemål 1,6 1,9 1,5 2,5 2,9 1,3 Övriga mål 1,3 1,2 1,0 1,5 2,0 0,7
Summa
3,4 1,9 1,1 1,8 2,2 -1,2
Skåne och Blekinge Brottmål 2,3 2,5 2,6 2,6 2,4 0,1
Tvistemål 3,3 2,5 2,5 2,8 2,0 -1,3 Övriga mål 1,2 1,3 1,5 1,5 1,5 0,3
Summa
1,9 1,8 2,0 2,1 1,9 0,0
Svea Brottmål 1,3 1,1 0,9 1,0 0,7 -0,6
Tvistemål 2,4 1,5 2,0 1,6 1,0 -1,4 Övriga mål 1,7 0,9 1,1 0,9 0,8 -0,9 Miljömål 3,6 3,8 3,7 2,0 1,4 -2,2
Summa
2,1 1,4 1,7 1,3 0,9 -1,2
Summa
1,9 1,4 1,5 1,4 1,4 -0,5
Genomsnittlig omloppstid i månader, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål
5,0 4,7 4,4 4,0 4,0 -1,0
Tvistemål 7,6 6,0 4,7 4,4 3,8 -3,8 Familjemål 5,1 3,8 2,1 2,2 2,4 -2,7
Praxis
Avgöranden angående den rättsliga regleringen
Högsta domstolen och hovrätterna har i några fall avgjort frågor som rör regleringen av vilka typer av beslut som kräver prövningstillstånd.
I RH 2010:17 begärde en misstänkt att offentlig försvarare skulle förordnas för honom innan åtal var väckt. Tingsrätten behandlade
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
215
hans begäran som ett ärende enligt ärendelagen medan hovrätten behandlade saken enligt 52 kap. RB som ett s.k. RB-ärende. Att sådana ärenden med straffprocessuell anknytning som enligt 3 § förordningen om mål och ärenden i allmän domstol ska registreras som brottmål med beteckningen B var enligt hovrätten en administrativ fråga som inte påverkar målets handläggning. Eftersom undantaget från prövningstillstånd i 49 kap. 13 § RB inte omfattar ett avgörande av det aktuella slaget ansågs huvudregeln i 12 § vara tillämplig. Hovrätten fann alltså att prövningstillstånd krävdes för prövning av tingsrättens beslut. Detta kunde visserligen te sig inkonsekvent eftersom prövningstillstånd inte skulle ha krävts om begäran hade framställts först när åtal hade väckts men ansågs av hovrätten bli följden av hur rättegångsbalkens regler om prövningstillstånd konstruerats.
Avgörandet har efteråt blivit föremål för diskussion bl.a. vid viceordförandekonferenser. Det har då inte ansetts att prövningstillstånd krävs i hovrätten för ett sådant avgörande. Inget annat har heller framkommit vid utredningens besök vid hovrätterna än att bestämmelserna tillämpas så att prövningstillstånd inte krävs.
Av NJA 2011 s. 421 framgår att det inte krävs prövningstillstånd i hovrätten vid överklagande av tingsrätts beslut i mål om klagan över godkänt föreläggande av ordningsbot.
Högsta domstolens avgöranden beträffande tillstånd till prövning i hovrätt
Högsta domstolen har sedan det nya systemet med prövningstillstånd trädde i kraft i ett stort antal beslut meddelat prövningstillstånd i hovrätt. Sedan januari 2009 till och med juni 2012 har således Högsta domstolen meddelat tillstånd till prövning i hovrätten i 116 avgöranden, varav 23 gällde ändringsdispens, 17 granskningsdispens, 60 prejudikatdispens och 13 extraordinär dispens. I sju avgöranden framgår inte dispensgrunden. I vissa fall har det funnits mer än en dispensgrund, (se bilaga 8 i Del 2). I merparten av avgörandena redovisar Högsta domstolen skälen för att hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd i det enskilda fallet. I flera av de refererade avgörandena har Högsta domstolen gjort mer övergripande vägledande uttalanden om hur bestämmelserna om prövningstillstånd i hovrätt ska tillämpas. Några av dessa redovisas nedan i korthet.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
216
Ändringsdispens har meddelats i 23 avgöranden, varav sju har
refererats och fyra tagits in i notisavdelningen. NJA 2009 s. 738gällde beslut om ersättning för rättegångskostnad. I rättsfallet konstaterade Högsta domstolen att bestämmelserna om ändringsdispens och granskningsdispens delvis överlappar varandra och att frågan om förutsättningar för tillämpning av ändringsdispens i första hand ska prövas när det finns en särskild eller konkret anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. Detta gällde främst när nya omständigheter som kan ge anledning till ett ändrat slut åberopats men även när kritik riktats mot tingsrättens bevisvärdering eller rättsliga bedömning. I fall då det inte finns några sådana särskilda konkreta skäl synes det däremot enligt rättsfallet naturligt att utgå från bestämmelsen om granskningsdispens vid prövningen av frågan om prövningstillstånd ska meddelas. NJA 2009 s. 798(I– III) gällde vårdnad om barn m.m. Högsta domstolen anförde bl.a. att i familjemål saknas som regel skäl att ge tillstånd till målets prövning i hovrätt om avgörandet är väl motiverat och framstår som rimligt med hänsyn till utredningen i målet, även om det också skulle finnas goda skäl som talar för en annan lösning. Som skäl för ändringsdispens i avgörandena I och II anfördes bl.a. att tingsrättens analys framstod som knapphändig och att de skäl som tingsrätten anfört ingav tvivel mot bakgrund av att dess bedömning avvek från en gedigen och välmotiverad vårdnads- och boendeutredning. I avgörande III redovisade Högsta domstolen ett flertal omständigheter som ingav tvivel om det slut tingsrätten hade kommit till. I NJA 2011 s. 381, som gällde förordnande av särskild företrädare för barn, ansåg Högsta domstolen att såväl tingsrätten som hovrätten haft otillräckligt underlag för att pröva frågan och att förutsättningar därmed för både ändrings- och granskningsdispens varit uppfyllda.
Granskningsdispens har meddelats i 17 avgöranden, varav åtta
refererats och två tagits in i notisavdelningen. I NJA 2009 s. 590gällde målet skadegörelse och tingsrätten ansågs inte ha redovisat någon fullständig bedömning beträffande uppsåtet. I rättsfallet framhöll Högsta domstolen bl.a. att ingen dispensgrund är överordnad någon annan. I NJA 2010 s. 405gällde målet frågan om en betalning skulle gå åter till ett konkursbo. I rättsfallet framhöll Högsta domstolen att granskningsdispens är en form av säkerhetsventil som tillkommit med hänsyn till att det ibland kan vara svårt att bedöma om det finns skäl att ändra tingsrättens dom utan att målet tas upp till fullständig prövning i hovrätten och att det kan vara
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
217
fallet i omfattande eller komplicerade mål men också om domskälen är ofullständiga, kortfattade eller oklara. I tingsrätten hade det åberopats ganska omfattande bevisning. Vad som framkommit genom bevisningen och på vilket sätt tingsrätten värderat denna framgick inte av tingsrättens dom. Högsta domstolen ansåg att det under sådana förhållanden inte kunde anses föreligga några egentliga förutsättningar för hovrätten att kontrollera tingsrättens bevisvärdering. I NJA 2010 s. 416 hade tingsrätten tillämpat oklarhetsregeln vid tolkning av ett avtal. Högsta domstolen uttalade att det fanns anledning att ifrågasätta om det fanns förutsättningar för en tillämpning av oklarhetsregeln. Tingsrättens avgörande framstod därför som svårbedömt. I NJA 2011 s. 589 framhöll Högsta domstolen åter att granskningsdispensen är en form av säkerhetsventil som kan bli aktuell att tillämpa i stora och komplicerade mål, t.ex. många patentmål och mål om tekniska och ekonomiska förhållanden. Målet i fråga var ett omfattande tvistemål som gällde ett stort belopp, rörde komplicerade ekonomiska förhållanden och parterna hade åberopat omfattande bevisning, bl.a. sakkunniga vittnen med diametralt olika uppfattningar. Högsta domstolen ansåg att fastighetsdomstolens domskäl var knapphändiga när det gällde dess analys och egna ställningstaganden och att det inte med tillräcklig tillförlitlighet gick att bedöma riktigheten av det slut domstolen kommit till. I NJA 2011 s. 782 utvecklade Högsta domstolen sin syn på gransknings-, men även prejudikatdispens, i miljömål i Mark- och miljööverdomstolen.
Högsta domstolen har under den aktuella perioden meddelat
prejudikatdispens i 60 avgöranden, varav sex refererats och tolv tagits
in i notisavdelningen. Högsta domstolen har i sina skäl för att meddela prövningstillstånd i hovrätten genomgående fokuserat på själva prejudikatfrågan i målet. Redan i notisfallet NJA 2009 N 65 framhöll dock Högsta domstolen att regeln om prejudikatdispens är obligatorisk i hovrätt, att det måste vila ett visst ansvar på hovrätterna att på eget initiativ uppmärksamma om ett överklagat mål rymmer någon fråga av prejudikatintresse och att kraven för prejudikatdispens måste anses vara något lägre ställda i hovrätt än i Högsta domstolen. Dessa uttalanden upprepades i NJA 2011 s. 843 där Högsta domstolen vidareutvecklade sin syn på hovrätternas ansvar för prejudikatbildningen. Högsta domstolen framhöll där bl.a. följande. Hovrätten har ett eget ansvar för rättsutvecklingen och att det gäller inte bara i måltyper där hovrätten är sista instans utan även t.ex. i vissa frågor om straffmätning och bevisvärdering. Hovrättens
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
218
ansvar för att på eget initiativ undersöka om ett överklagat mål innehåller något av prejudikatintresse behöver inte bara gälla en rättsfråga som genom att besvaras ger ett omedelbart och entydigt svar; hovrätternas rättspraxis utvecklas inte sällan genom att ett antal avgöranden på ett visst område bildar ett mönster till ledning för rättstillämpningen. Ett skäl för att kraven för prejudikatdispens är lägre i hovrätt än i Högsta domstolen är alltså att rättsbildning på vissa områden förutsätter ett större antal avgöranden. Ett annat skäl är att en generös tillämpning av bestämmelsen om prejudikatdispens är en förutsättning för att Högsta domstolen ska få ett tillräckligt urval av mål för att kunna fullgöra sin prejudikatbildningsuppgift. I NJA 2012 s. 476 konstaterade Högsta domstolen att det i målet fanns en viss prejudikatintressant fråga och att det var av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av hovrätten. Högsta domstolen anmärkte att hovrätt inte har någon möjlighet att begränsa prövningstillståndet till en viss prejudikatfråga i målet annat än enligt vad som följer av 49 kap. 14 a § RB och vidare att klagandena åberopat flera bestridandegrunder och överklagat flera beslut meddelade under rättegången i tingsrätten. Det innebar, konstaterade Högsta domstolen, att hovrättens fortsatta prövning kommer att röra många andra frågor än prejudikatfrågan om prövningstillstånd meddelas. Högsta domstolen meddelade likväl prövningstillstånd i hovrätten med hänvisning till att reglerna i 49 kap. 14 § RB är obligatoriska.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
219
Överväganden
Förslag:
1. Hovrätterna ska kunna hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen (56 kap. 13 § andra stycket RB).
2. Högsta domstolen ska kunna meddela prejudikatdispens för prövning direkt i Högsta domstolen utan att först meddela tillstånd till prövning i hovrätt (54 kap. 12 a § RB). Genom hänvisning i 40 § lagen (1996:242) om domstolsärenden kommer detta att gälla även vid handläggning av ärenden.
Bedömning:
1. Andelen meddelade prövningstillstånd i hovrätt var inledningsvis för låg. Tillämpningen har blivit mer generös men varierar fortfarande mellan enskilda hovrätter. Tillämpningen bedöms ännu inte motsvara den generösa inställning som förutsattes vid EMR-reformen. Det är angeläget att hovrätterna fortlöpande följer upp tillämpningen.
2. Regleringen av vilka typer av avgöranden som kräver prövningstillstånd är tillräckligt tydlig. Det behövs för närvarande inga justeringar i regleringen. Dock bör man i lämpligt sammanhang se över bestämmelsen i 49 kap. 13 § andra stycket RB i frågan om prövningstillstånd ska krävas för sådant enskilt anspråk som vårdnadshavare kan åläggas enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen och som tingsrätten har prövat i en dom i brottmål.
3. Överklagandena innehåller skäl för att prövningstillstånd ska meddelas i samma utsträckning som före reformen.
4. Sammanträde inför beslut om prövningstillstånd hålls sällan. Möjligheten att meddela prövningstillstånd av en domare tillämpas i viss utsträckning.
5. Beslut att meddela prövningstillstånd motiveras som regel inte. Beslut att inte meddela prövningstillstånd ges med tämligen standardiserade skäl.
6. Möjligheten till partiellt prövningstillstånd i hovrätt (49 kap. 14 a § RB) tillämpas i begränsad utsträckning. Det bör i annat sammanhang övervägas om bestämmelserna om partiellt pröv-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
220
ningstillstånd bör ses över och utformas med bestämmelserna om partiellt prövningstillstånd i Högsta domstolen (54 kap. 11 § RB) som förebild.
7. Högsta domstolens prejudikatbildande roll har påverkats av reformen. Hovrätterna bör på ett mer systematiskt sätt se till att prövningstillstånd beviljas i mål med prejudikatintresse.
Skälen för förslagen och bedömningarna
Utredningen har fått i uppdrag att utvärdera den förändrade hovrättsprocessen. I utredningsdirektiven anges att det är viktigt att reglerna om prövningstillstånd tillämpas på ett sådant sätt att felaktiga avgöranden kan identifieras och ändras samt att frågor av prejudikatintresse uppmärksammas. Vidare anges att det är viktigt att reglerna om prövningstillstånd tillämpas på ett enhetligt sätt.
I uppdraget att utvärdera tillämpningen av systemet med prövningstillstånd ingår särskilt att
• undersöka hur hovrätterna har tillämpat reglerna om beviljande av prövningstillstånd och hur tillståndsprövningen har organiserats och utförts,
• kartlägga i vilken utsträckning partiellt prövningstillstånd har meddelats,
• överväga om regleringen avseende vilka typer av beslut som kräver prövningstillstånd är tillräckligt tydlig, samt
• analysera konsekvenserna av att antalet meddelade tvistemålsdomar i hovrätterna har minskat och överväga om det bör vidtas åtgärder för att säkerställa att Högsta domstolen kan utöva sin prejudikatbildande roll på ett ändamålsenligt sätt.
Hovrätternas organisation för tillståndsprövningen
Som framgått har hovrätterna valt att organisera tillståndsprövningen på olika sätt. Någon hovrätt hade under en period en särskild föredragningsenhet för att sedan övergå till andra arbetsformer. Vid några hovrätter sker inte någon regelrätt före-dragning utan varje domare läser in sig på målet enskilt varefter beslut i tillståndsfrågan fattas vid ett möte. Arbetsformerna är alltså inte
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
221
definitivt fastlagda utan utvärderas regelbundet och justeras eller förändras vid behov. Hovrätterna utbyter också erfarenheter och för löpande diskussioner i frågor som är intressanta för tillståndsprövningen.
Utredningen konstaterar att det är naturligt att hovrätternas arbetsformer i fråga om tillståndsprövningen varierar. Hovrätterna är olika stora och är organiserade på olika sätt, vilket påverkar arbetsformerna. Det kan inte dras några generella slutsatser i fråga om vilken arbetsform som är bäst utifrån omloppstider, effektivitet eller kvalitet. Den ena arbetsformen kan alltså inte förordas framför någon annan. Hovrätterna måste ges utrymme att själva välja hur de organiserar arbetet efter vad som passar bäst vid varje givet tillfälle. Enligt utredningen är det dock viktigt att hovrätterna fortsätter att löpande utvärdera formerna för tillståndsprövningen.
Hovrätternas tillämpning av reglerna om prövningstillstånd
Mot bakgrund av de stora förändringar i hovrättsprocessen som skedde genom EMR-reformen är det viktigt att det nya systemet utvärderas. Det har ifrågasatts om andelen meddelade prövningstillstånd är för låg (se bl.a. Staffan Levén och Fredrik Wersäll, En modernare rättegång – hur har det gått? SvJT 2011 s. 18, se bilaga 4 i Del 2). Det har också kritiserats att hovrätternas ändringsfrekvens sjönk när kravet på prövningstillstånd i tvistemål utvidgades (se bl.a. Grundström och Olofsson, Skattenytt 2010 s. 793 ff.).
Ett sätt att undersöka hur hovrätternas tillämpning fallit ut är att gå igenom statistiken. Andelen mål med beviljat prövningstillstånd sjönk efter att det nya systemet med prövningstillstånd infördes. Det syns även ganska stora skillnader mellan hovrätterna (se tabeller andel mål med beviljat prövningstillstånd). Även ändringsfrekvensen sjönk när de nya reglerna infördes. En av orsakerna till detta är troligen en för restriktiv tillämpning av bestämmelserna. Andelen beviljade prövningstillstånd har dock ökat med tiden och hovrätterna tenderar nu att närma sig varandra, vilket är positivt. För några hovrätter har andelen beviljade prövningstillstånd gått upp kraftigt. Som framgått av Svea hovrätts undersökning synes även ändringsfrekvensen öka och närmar sig nu de nivåer som gällde före reformen.
Ska det nu anses som att hovrätternas tillämpning håller en tillräckligt generös nivå? Jämförelser har gjorts med övervägandena i
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
222
Hovrättsprocessutredningens betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124). Där föreslogs ett generellt krav på prövningstillstånd mellan tingsrätt och hovrätt, således även alla brottmål. I betänkandet anges att Statskontoret gjort antagandet att för att hovrätterna skulle ha en rimlig möjlighet att finna alla avgöranden som borde rättas, behöver prövningstillståndsfrekvensen vara en halv gång större än ändringsfrekvensen före den tilltänkta lagändringen. Från den utgångspunkten ansåg man att prövningstillstånd borde meddelas i ca 45 procent av brottmålen, 30 procent av tvistemålen och 25 procent av Ö-målen. Ändringsfrekvensen låg år 1992–1993 på 30,8 procent beträffande brottmålen, 20,7 procent beträffande tvistemålen och 15,4 procent beträffande övriga mål.
Statskontorets beräkningar är dock inte direkt jämförbara med dagens förhållanden, bl.a. eftersom brottmålen omfattades av betänkandets förslag på utökat krav på prövningstillstånd. Dessutom fanns inte granskningsdispens som tillståndsgrund. Detta skulle snarast tala för att nivåerna bör ligga högre än de som Statskontoret angav.
Ett annat sätt att granska tillämpningen är naturligtvis att se på Högsta domstolens praxis sedan reformen trätt i kraft. Som tidigare redovisats har Högsta domstolen meddelat tillstånd till prövning i hovrätt i ett stort antal mål sedan januari år 2009. Alla de fyra tillståndsgrunderna har därvid tillämpats. Annat kan inte sägas än att Högsta domstolens praxis visar att hovrätternas tillämpning varit för restriktiv och inte nått upp till den generösa nivå som var avsedd enligt förarbetena.
Reformen har inneburit stora och genomgripande förändringar i hovrättsprocessen. Det är därför enligt utredningen förståeligt att det kan ta viss tid innan tillämpningen helt faller på plats beträffande tolkningen av de nya prövningstillståndsbestämmelserna.
Positivt är då att utvecklingen i fråga om andelen beviljade prövningstillstånd går i rätt riktning. På de flesta håll syns en generösare tillämpning och för någon hovrätt noteras en kraftig ökning av meddelade prövningstillstånd för tvistemål. Hovrätterna tenderar att närma sig varandra, även om skillnader fortfarande syns. Detta är enligt utredningens uppfattning en tillfredsställande utveckling.
Utredningen anser dock att detta inte är tillräckligt. Såväl statistiken som Högsta domstolens praxis talar för att tillståndsprövningen hittills varit för restriktiv i förhållande till målsättningen i förarbetena. Tillämpningen kan för samtliga hovrätter ännu inte anses motsvara den generösa inställning som förutsattes vid EMR-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
223
reformen. Det är inte möjligt eller lämpligt att fastslå någon för alla tider gällande andel av de överklagade målen som borde meddelas tillstånd till prövning. Andelen meddelade tillstånd är beroende av olika omständigheter, såsom kvaliteten på underrätternas avgöranden och antalet överklagade mål.
Utredningen vill alltså framhålla att förarbetena till systemet med prövningstillstånd har en generös inställning. Det är därför viktigt att hovrätterna fortlöpande följer upp tillämpningen. I förekommande fall kan det finnas anledning för hovrätterna att närmare undersöka tillståndsprövningen. Utredningen anser att den typen av undersökningar som Svea hovrätt gjort är ett bra sätt att granska frågan närmare.
I detta sammanhang kan något även sägas om hur djupgående tillståndsprövningen bör vara. Det har framgått att det har förts diskussioner kring detta (se bl.a. Staffan Levén och Fredrik Wersäll, En modernare rättegång – hur har det gått? SvJT 2011 s. 18, se bilaga 4 i Del 2). Avsikten med reformen var som framgått inte att tillståndsprövningen ska innebära en sådan fullständig genomgång som motsvarar en prövning i sak fullt ut. På flera håll verkar hovrätterna numera inte göra en lika ingående prövning som synes ha förekommit i ett inledande skede av reformen. Det kan ha bidragit till att andelen beviljade prövningstillstånd har ökat på senare tid. De flesta hovrätter verkar också klara en omloppstid till beslut i tillståndsfrågan på ett par månader. Detta är en tillfredsställande utveckling. En fullständig prövning redan vid tillståndsprövningen skulle inte uppfylla syftet med reformen. Det skulle dessutom kunna medföra en för låg andel meddelade prövningstillstånd och en fördröjning av målens handläggning. Det är exempelvis utredningens uppfattning att en fullständig genomgång av samtliga ljud- och bildupptagningar inte kan vara en förutsättning vid föredragandens genomgång inför tillståndsprövningen. En annan sak är att föredraganden ibland måste gå igenom hela eller delar av upptagningarna för att exempelvis kontrollera invändningar mot domen som framställts i överklagandet.
Tillämpningen av reglerna om partiellt prövningstillstånd m.m.
Vad kan då sägas om utfallet av reformen i fråga om de nya möjligheterna att bevilja partiellt prövningstillstånd? Denna möjlighet tillämpas av hovrätterna i förhållandevis begränsad utsträckning.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
224
Det framstår inte som helt klart vad som är anledningen till det. Möjligheten synes i vart fall tas till vara när det bedöms lämpligt.
I Domstolsverkets rapport Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3), se bilaga 1 i Del 2, ifrågasattes om möjligheten togs till vara i full utsträckning. Där gjordes bedömningen att hovrätterna borde uppmärksamma frågan om partiellt prövningstillstånd oftare och överväga att använda möjligheten i fler fall.
Det ligger möjligen något i detta. Det är ändå enligt utredningen sannolikt att hovrätterna tillämpar möjligheten i tillräcklig grad, dvs. i de fall det är lämpligt och bedöms ändamålsenligt. Utredningen stannar därför vid att framhålla vikten av att hovrätterna eftersträvar att utnyttja möjligheten till partiellt prövningstillstånd och håller möjligheten levande för sig själva och parterna.
Genom de frågor som uppkom i tidigare nämnda NJA 2012 s. 476 aktualiseras utformningen av bestämmelserna om hovrätts möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd. I målet fanns en viss prejudikatintressant fråga och det var av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövades av hovrätten. Högsta domstolen konstaterade att på grund av begränsningen i bestämmelserna i 49 kap. 14 a § RB, dvs. att hovrätt inte har någon möjlighet att begränsa prövningstillståndet till en viss prejudikatfråga, kommer i en sådan situation hovrättens fortsatta prövning att röra många andra frågor än prejudikatfrågan, om prövningstillstånd meddelas.
Regeringen ansåg i EMR-propositionen att den möjlighet som finns för Högsta domstolen i fråga om partiellt prövningstillstånd inte var lika ändamålsenlig för hovrätten, vars främsta uppgift är att rätta avgöranden med felaktigt slut. Utredningen vill peka på de problem som kan uppstå på grund av utformningen av hovrättsbestämmelserna om partiellt prövningstillstånd. Med den tydligare överprövande och kontrollerande roll som hovrätterna fått genom reformen följer ett tydligare ansvar för prejudikatbildningen än förut (se särskilt NJA 2011 s. 843). Utredningen anser alltså att genom de nämnda rättsfallen och i ljuset av den genom EMR förändrade hovrättsprocessen har frågan om hovrätten ska ha samma möjligheter som Högsta domstolen att ge partiellt prövningstillstånd, kommit i ett annat läge. Det finns anledning att i annat särskilt sammanhang överväga en ändring av bestämmelserna.
Sammanträde inför beslut om prövningstillstånd hålls sällan. Möjligheten att meddela prövningstillstånd av en domare tillämpas i viss utsträckning. Beslut att meddela prövningstillstånd motiveras som regel inte och beslut att inte meddela prövningstillstånd följs av
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
225
standardiserade skäl. Vad som nu sagts föranleder inte några särskilda överväganden eller invändningar från utredningens sida.
Är regleringen tillräckligt tydlig?
I uppdraget att utvärdera tillämpningen av de nya bestämmelserna om prövningstillstånd ingår att särskilt överväga om regleringen avseende vilka typer av beslut som kräver prövningstillstånd är tillräckligt tydlig.
Av den information som utredningen inhämtat från domstolar, åklagare och advokater har inget annat framkommit än att bestämmelserna är tillräckligt tydliga. Det har bl.a. framförts att det vore svårt att göra lagtexten tydligare. Bestämmelserna anses tillräckligt klara, särskilt med hjälp av förarbeten och praxis. Av praxis framgår att Högsta domstolen har prövat frågan om det krävs prövningstillstånd vid klagan över godkänt föreläggande av ordningsbot, refererat i NJA 2011 s. 421. Det har vidare framkommit att avgörandet som refererats i RH 2010:17 har blivit föremål för diskussion, bl.a. vid hovrätternas viceordförandekonferenser. Enligt resultatet av den diskussionen talar mycket för att, till skillnad vad som framgår av avgörandet, det inte ska krävas prövningstillstånd i det där aktuella fallet.
Det är således endast vid få tillfällen som överrätterna har behövt överväga frågeställningen särskilt. Det talar för att bestämmelserna inte vållar några större tillämpningsproblem. Det nämnda hovrättsavgörandet skulle möjligen vara ett exempel på motsatsen. Varje felaktig tolkning av bestämmelserna bör naturligtvis undvikas för säkerställande av rättssäkerheten. Å andra sidan kan det hävdas att även ett avgörande som på flera håll anses diskutabelt uppenbarligen har fångats upp i efterföljande praxisdiskussioner. I båda fallen är det åtminstone inte fråga om annat än tillämpningsproblem i ringa utsträckning och i ett inledande skede av reformen.
Utredningen har uppmärksammats på en särskild fråga om tillämpningen av 49 kap. 13 § andra stycket RB. Bestämmelsen gäller undantaget från prövningstillstånd för enskilt anspråk som tingsrätten prövat i ett brottmål och hur den bestämmelsen förhåller sig till sådant skadestånd som vårdnadshavare kan åläggas enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207). Som framgått gäller inte kravet på prövningstillstånd för enskilt anspråk mot den tilltalade om ett överklagande avser frågan om den tilltalade ska dömas
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
226
för den åtalade gärningen som det enskilda anspråket hänför sig till och prövningstillstånd meddelas i den frågan eller sådant prövningstillstånd inte krävs.
Den fråga som uppkommit gäller alltså sådant skadestånd som vårdnadshavare kan åläggas enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen (1992:207). Eftersom ordalydelsen av bestämmelsen i 49 kap. 13 § andra stycket RB gäller enskilt anspråk mot den tilltalade har det framförts att det kan innebära att skadeståndet kan komma att stå kvar för vårdnadshavarna, om prövningstillstånd inte beviljas i skadeståndsdelen, även i fall åtalet ogillas i hovrätten. Många har ansett att detta är en mycket otillfredsställande ordning. Det har också framkommit att vårdnadshavare sällan överklagar tingsrättens dom, vilket också kan leda till oönskade konsekvenser om hovrätten ändrar domen i ansvarsdelen.
Är detta då något som bör utredas närmare eller justeras inom ramen för den här utredningen? Enligt bestämmelsens ordalydelse omfattar undantaget från kravet på prövningstillstånd inte ett enskilt anspråk mot någon annan än den tilltalade. Krav på prövningstillstånd gäller alltså för den del av ett mål som rör vårdnadshavarnas skadestånd. Av förarbetena till den nya skadeståndsbestämmelsen framgår heller inget annat än att detta var avsett (se prop. 2009/10:142 s. 40).
Bestämmelserna kan alltså inte anses oklara i det avseendet. De kan dock, som påtalats, medföra klart otillfredsställande konsekvenser med tanke på den mycket nära koppling skadeståndet har till brottet. Mer genomgripande ändringar i regleringen är dock inte en uppgift för denna utredning att överväga. Sådana frågor lämpar sig bäst att överväga inom ramen för en utvärdering av den nya skadeståndsbestämmelsen. Utredningen stannar därför vid att på detta sätt belysa frågan och påtala behovet av att den utreds särskilt.
Utredningen anser således sammanfattningsvis att tillämpningsproblem endast har förekommit i mindre avseenden och i ett inledande skede av reformen beträffande reglerna om prövningstillstånd. Regleringen är alltså tillräckligt tydlig och behöver för närvarande inte förtydligas eller förändras. Frågan om huruvida prövningstillstånd ska krävas för enskilt anspråk som avser vårdnadshavares skadeståndsansvar och som tingsrätten prövat i en dom i brottmål bör ses över i annat sammanhang.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
227
Högsta domstolens prejudikatbildande roll
En följd av det nya systemet med prövningstillstånd är att antalet meddelade tvistemålsdomar i hovrätterna har minskat avsevärt. Detta syns inte minst i statistiken. Under första halvåret 2012 hade antalet tvistemål som avgjorts efter huvudförhandling och dom minskat med hälften jämfört med första halvåret 2008, något som framgår av nedanstående tabeller (uppgifter från Domstolsverket).
Antal avgjorda mål efter föredragning och dom, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 171 214 245 251 367 115 % Tvistemål 263 162 84 91 131 -50 %
Antal avgjorda mål efter huvudförhandling och dom, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 2 890 2 798 3 162 3 126 2 910 0,7 % Tvistemål 455 412 179 164 198 -56 %
Detta har inneburit att antalet ansökningar i Högsta domstolen om prövningstillstånd i tvistemål också har minskat. En annan bidragande orsak till minskningen som nämnts är att när prövningstillstånd beviljas i hovrätten ökar parternas benägenhet att träffa en förlikning. Oavsett orsakerna är det ett faktum att Högsta domstolens underlag för prejudikatbildningen påtagligt har försämrats. Som framgått har dessutom Högsta domstolen under tiden januari 2009 till och med juni 2012 meddelat tillstånd till prövning i hovrätt i så mycket som 60 avgöranden på grund av prejudikatdispens.
Detta påtalades i Högsta domstolens remissvar beträffande Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44). Det anförs i remissvaret att det påtagligt minskade antalet ansökningar i Högsta domstolen ger viss anledning till oro när det gäller underlaget för domstolens prejudikatbildning. Vidare anförs att detta åtminstone till viss del kompenseras av ett ökat antal ansökningar om prövningstillstånd i mål om prövningstillstånd i hovrätt. Dock innebär gällande ordning
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
228
tidsutdräkt och kostnader för parterna eftersom Högsta domstolen därvid endast kan meddela tillstånd till prövning i hovrätt och således inte avgöra den prejudikatfråga som föreligger i det bakomliggande målet. I remissvaret påtalas därför behovet av att införa en möjlighet för Högsta domstolen att i sådana situationer meddela tillstånd till prövning direkt i Högsta domstolen i stället för i hovrätten. Vidare anförs att det inte framstår som lämpligt att möjligheten till direkt prövning i Högsta domstolen endast skulle föreligga i de fall då hovrätten vägrat prövningstillstånd. Det kunde enligt Högsta domstolen diskuteras om det inte borde öppnas en möjlighet för hovrätt att i samband med tillståndsprövning i hovrätt hänskjuta en prejudikatfråga till prövning av Högsta domstolen.
Utredningen delar Högsta domstolens uppfattning att det finns anledning till viss oro för domstolens prejudikatbildning. Det är utredningens uppfattning att Högsta domstolens prejudikatbildande roll har påverkats av EMR-reformen. Det är angeläget att bevaka att Högsta domstolen har dels tillräckligt underlag och dels tillräckliga verktyg så att prejudikatbildningen inte urholkas. Det finns anledning att överväga åtgärder mot detta.
För det första visar det stora antalet mål där Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd i hovrätt på grund av prejudikatdispens att hovrätterna inte i tillräcklig utsträckning bevakat att prejudikatfrågor kommer fram. Med den tydligare överprövande och kontrollerande roll som hovrätterna fått genom reformen har också följt ett tydligare ansvar för prejudikatbildningen än förut. Hovrätterna måste alltså i större utsträckning bidra till att Högsta domstolen får tillräckligt underlag för prejudikatbildningen. Utredningen vill här särskilt framhålla vad som uttalats i rättsfallet NJA 2011 s. 843 om hovrätternas ansvar för rättsutvecklingen, att det vilar ett visst ansvar på hovrätterna att på eget initiativ uppmärksamma om ett överklagat mål rymmer någon fråga av prejudikatintresse och att kraven för prejudikatdispens måste anses vara något lägre ställda i hovrätt än i Högsta domstolen. Utredningen vill särskilt framhålla möjligheten för hovrätterna att i mål eller ärenden där en prejudikatfråga uppmärksammats, och som i och för sig är rätt avgjord av tingsrätten, meddela prövningstillstånd och direkt i samband med detta fastställa tingsrättsavgörandet. En sådan handläggning har klara fördelar i sådana mål (s.k. Ö-mål) där detta kan göras utan föregående kommunicering med motparten.
Hovrätterna bör alltså eftersträva att i högre grad bevaka att prövningstillstånd meddelas i mål som rymmer frågor av prejudi-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
229
katintresse. Hovrätterna bör vidare eftersträva att ta tillvara situationer där det är möjligt att meddela prövningstillstånd på grund av prejudikatdispens och därefter fastställa tingsrättsavgörandet. Men här finns också ett ansvar och ett intresse för parterna att föra fram prejudikatfrågorna i sina överklaganden.
Högsta domstolens förslag till åtgärder framstår därutöver som väl överlagda. Nuvarande ordning där Högsta domstolen endast kan meddela tillstånd till prövning i hovrätt innebär, som nämnts, uppenbara olägenheter för parterna. Dessutom medför den inte med automatik att Högsta domstolens förses med prejudikatunderlag. Med nuvarande ordning är det inte säkert att prejudikatfrågorna kommer tillbaka till Högsta domstolen efter hovrättens prövning. Vidare kan sägas att det ibland kan vara en nackdel att den prejudikatintressanta frågan först måste prövas av hovrätten innan Högsta domstolen kan pröva den, t.ex. om det redan finns en rikhaltig och kanske spretig hovrättspraxis och ett klargörande från Högsta domstolen är angeläget. Utredningen instämmer alltså i Högsta domstolens bedömning att denna ordning bör förändras. Det kan i enlighet med Högsta domstolens förslag åstadkommas genom en sådan möjlighet för domstolen att meddela prövningstillstånd direkt i Högsta domstolen och låta frågan om prövningstillstånd ska meddelas i hovrätten vila under tiden. En sådan möjlighet skulle innebära ett effektivt komplement till den nuvarande ordningen. Detta skulle även ge Högsta domstolen förbättrade möjligheter att få det underlag som behövs för prejudikatbildningen. Parterna blir dessutom uppmärksammade på att Högsta domstolen kommer att pröva prejudikatfrågan.
Detta är förslag som innebär möjlighet till direkt prövning i Högsta domstolen i de fall hovrätten vägrat prövningstillstånd. Prejudikatfrågorna bör dock även i andra fall kunna prövas direkt i Högsta domstolen. Därför bör det införas en möjlighet för hovrätt att i samband med tillståndsprövningen hänskjuta en prejudikatfråga till prövning i Högsta domstolen, med 42 kap. 17 a § RB och 56 kap. 13–15 §§ RB som förebild. Det innebär bl.a. att det krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen för att domstolen ska pröva en sådan hänskjuten fråga.
Utredningen har också tidigare pekat på att problem kan uppstå på grund av utformningen av hovrättsbestämmelserna om partiellt prövningstillstånd. Det bör övervägas om hovrätten ska ha samma möjligheter att bevilja partiellt prövningstillstånd som Högsta domstolen.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
230
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att Högsta domstolens prejudikatbildande roll har påverkats av reformen på så sätt att domstolens underlag för prejudikatbildningen har minskat påtagligt. Förutsättningarna för prejudikatbildningen bör alltså förbättras. Det kan åstadkommas genom att hovrätterna på ett mer systematiskt sätt ser till att prövningstillstånd meddelas i mål som rymmer frågor av prejudikatintresse. Hovrätterna bör exempelvis eftersträva att ta till vara situationer där det är möjligt att meddela prövningstillstånd på grund av prejudikatdispens och därefter fastställa tingsrättsavgörandet. Vidare föreslår utredningen att det införs bestämmelser som möjliggör för hovrätterna att hänskjuta en fråga av prejudikatintresse till Högsta domstolen. Utredningen föreslår även att det införs bestämmelser om möjlighet för Högsta domstolen att meddela prejudikatdispens för prövning direkt i Högsta domstolen, utan att först meddela tillstånd till prövning i hovrätt. I avvaktan på denna prövning ska frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila.
3.4.2 Den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt
Bakgrund och nuvarande ordning
Muntlig bevisning i hovrätt
Som beskrivits tidigare gällde förut att berättelser som lämnades i bevissyfte i tingsrätt som utgångspunkt skulle tas upp med ljudinspelning. Om målet överklagades sändes ljudupptagningen till hovrätten tillsammans med tingsrättens akt. Motsvarande förfarande gällde vid bevisupptagning i hovrätten.
I hovrätten gällde att omförhör endast behövdes om hovrätten ansåg att det var av betydelse för utredningen. Enligt de s.k. tilltrosparagraferna fick tingsrättens dom inte ändras av hovrätten utan att bevis tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten, om det var fråga om vittnesförhör, förhör med sakkunnig eller förhör med en part under sanningsförsäkran och avgörandet även i hovrätten var beroende av tilltron till den bevisningen. I de fall bevisningen skulle tas upp på nytt skedde det genom omförhör. Om omförhör inte krävdes skulle bevisningen läggas fram på annat lämpligt sätt. Det innebar i allmänhet att bevisningen lades fram
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
231
genom en uppspelning av tingsrättens ljudupptagning eller genom uppläsning av utsagan sådan den antecknats i tingsrättens dom.
Genom EMR-reformen infördes nya former för presentation av muntlig bevisning i hovrätten. Numera gäller således att muntlig bevisning i hovrätten som huvudregel ska läggas fram genom den ljud- och bildupptagning som gjorts av förhöret i tingsrätten (se avsnitt 3.1.1). Enligt 35 kap. 13 § RB gäller alltså att om tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp muntlig bevisning, och om bevisningen kan läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning från tingsrättsförhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Regeringen anförde i förarbetena att om den muntliga bevisningen kan läggas fram i hovrätten genom en uppspelning i stället för ett omförhör, kan flera positiva effekter uppnås. Genom att hovrätten i större utsträckning kommer att grunda sin bedömning på samma material som tingsrätten – eventuellt med ett kompletterande tilläggsförhör – betonades även hovrättens kontrollerande funktion. Färre omförhör ansågs även innebära att hovrättsprocessen kan bli effektivare. Vidare anfördes att huvudförhandlingarna kommer att kunna genomföras under smidigare former och att vissa mål kommer att kunna avgöras på handlingarna. Vidare antogs att antalet huvudförhandlingar som måste ställas in skulle minska. Det anfördes även att det är viktigt att lagstiftningen utformas från ett medborgarperspektiv, vilket bl.a. innebär att situationen för vittnen och brottsoffer måste uppmärksammas särskilt. Färre omförhör ansågs innebära stora fördelar för den enskilde eftersom vittnen och andra slipper upprepa sina berättelser i flera instanser. Det framhölls att ett vittnesmål i tingsrätten, som lämnas i närmare anslutning till den aktuella händelsen än berättelsen i hovrätten, i många fall ger ett bättre uttryck för vittnets verkliga iakttagelser och därmed ett bättre underlag för hovrättens avgörande än ett omförhör. Detta ansågs gälla i synnerhet om hovrätten har möjlighet att ta del av förhörsutsagan genom en videoupptagning från förhöret i tingsrätten (prop. 2004/05:131 s. 200 ff.).
Om ytterligare frågor behöver ställas tas alltså förhöret upp på nytt. Förhöret i hovrätten hålls enligt 36 kap. 16 § andra stycket RB som regel som ett tilläggsförhör, dvs. det inleds med en uppspelning av ljud- och bildupptagningen från förhöret vid tingsrätten varefter kompletterande frågor ställs till förhörspersonen. I författningskommentaren redogörs för tre olika fall där det kan behöva ställas ytterligare frågor. Det första fallet är att en part
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
232
tillåts åberopa nya omständigheter vars existens blir tvistiga och någon av parterna vill föra bevisning om dessa genom ett nytt förhör med någon som redan hörts vid tingsrätten. Det andra fallet då ett förnyat förhör kan behövas är om ny bevisning gör det nödvändigt att ta upp beviset på nytt. Det tredje fallet är om det råder oklarheter om vad ett vittne menat med sin utsaga. Att vittnet lämnat svävande uppgifter i allmänhet behöver dock inte utgöra skäl för ett kompletterande förhör. Liksom tidigare är det hovrätten som har det slutliga ansvaret för bedömningen av om den muntliga bevisningen ska tas upp på nytt. Detta innebär dock inte att parternas åsikt i frågan skulle sakna betydelse. Tvärtom är det i första hand parterna som ska ta ställning till om det krävs ytterligare frågor (a. prop. s. 233 f.)
Tilltrosreglerna ändrades så att det numera i 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB stadgas att om det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och avgörandet även i hovrätten beror av tilltro till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret i tingsrätten eller tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. Fortfarande gäller dock att en sådan ändring får göras om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit samt i brottmål om det är till fördel för den tilltalade. Paragrafen ändrades alltså så att den uttryckligen omfattar alla förhör som hålls i bevissyfte. En uppspelning av en ljud- och bildupptagning ansågs i förarbetena generellt sett ge lika gott underlag för bevisvärderingen som ett förnyat förhör (prop. 2004/05:131 s. 201). När det gäller syn på stället gäller fortfarande att om det är fråga om tilltron till den, måste den tas upp på nytt i hovrätten för att en ändring ska få göras. Motsvarande ändring gjordes i tilltrosbestämmelsen som avser processen i Högsta domstolen, 55 kap. 14 § RB.
Reglerna om närvaro, utevaro och frånvaro vid huvudförhandling i hovrätt
Enligt 11 kap. 5 § RB är en part skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt om inte hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen. Motsvarande bestämmelse för brottmålen finns i 21 kap. 2 § första stycket RB. Där
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
233
framgår att den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i tingsrätt och hovrätt. Sådan skyldighet föreligger dock inte om målet kan avgöras även om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen och hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen. Enligt 50 kap. 21 § första och tredje styckena respektive 51 kap 21 § första och fjärde styckena RB gäller vidare att om en klagande, enskild klagande i brottmål, uteblir från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet. Hovrätten har också möjlighet att ompröva sin inställning till frågan om behovet av personlig inställelse. Ett mål får alltså avgöras om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud. Om en klagande vars överklagande förfallit haft laga förfall för sin utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen kan målet återupptas enligt 50 kap. 22 § första stycket och 51 kap. 22 § första stycket RB.
Möjligheterna för hovrätten att ta del av den tilltalades utsaga vid tingsrätten genom att spela upp en ljud- och bildupptagning har i viss mån utvidgat möjligheterna för hovrätten att avgöra ett mål utan att den tilltalade är personligen närvarande. I rättsfallet NJA 2009 s. 836 har Högsta domstolen fört ett ingående resonemang om de gränser som dock bör gälla för en sådan rättstillämpning. Målet gällde en tilltalad som frikänts i tingsrätten men av hovrätten dömts till ett långvarigt fängelsestraff.
Även en tilltalad som inte ska höras eller annars behöver närvara av utredningsskäl har enligt vad HD uttalade i 2009 års fall ett legitimt krav på egen insyn i förhandlingen och möjlighet att själv – alltså inte bara genom försvarare – muntligen få föra fram sin sak inför rätten. Det finns också ett allmänintresse av den tilltalades personliga närvaro och, som Högsta domstolen påpekade, kan förtroendet för rättsordningen ta skada av att en tilltalad i sin frånvaro döms till en mycket ingripande påföljd. Det kan enligt Högsta domstolen därför inte helt överlämnas till den tilltalade att avgöra om han eller hon ska närvara vid huvudförhandlingen. I vilka fall den tilltalades personliga närvaro krävs av andra skäl än utredningsbehov och i vilka fall ett sådant krav på närvaro får stå tillbaka av hänsyn till intresset av en effektiv rättskipning låter sig inte uttryckas i en för alla fall gällande princip, anförde Högsta domstolen. En utgångspunkt är dock att när hovrättsdomen kan innebära en betydande straffskärpning i förhållande till tingsrättsdomen bör den tilltalades
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
234
närvaro, oberoende av dennes inställning, krävas så långt det låter sig göras. Men även andra omständigheter kan enligt Högsta domstolen få betydelse. Ett klart och tydligt eftergivande av rätten att få närvara kan exempelvis få betydelse för bedömningen.
Från Europadomstolen kan nämnas avgörandet Kari-Pekka Pietiläinen mot Finland (dom 22.9.2009), SvJT 2009 s. 991. Klaganden Pietiläinen inställde sig endast genom ombud vid första huvudförhandlingsdagen i brottmål i hovrätten. Förhandlingen var utsatt till sex rättegångsdagar. Hovrätten avskrev målet. Europadomstolen fann att det hade ålegat hovrätten att tillåta ombudet att företräda klaganden vid den förhandlingsdagen, trots att klaganden själv inte var närvarande. Vidare tycktes de frågor som behandlats den dagen inte ha krävt Pietiläinens personliga närvaro enligt domstolen. Inte heller hade det klart angetts i kallelsen att en enda dags frånvaro skulle betraktas som frånvaro från hela förhandlingen. Avskrivningen av målet hade under sådana omständigheter utgjort en mycket rigid och allvarlig sanktion, som inte var förenlig med rätten till en rättvis rättegång och rätten att försvara sig. Europadomstolen ansåg att Pietiläinens rättigheter enligt artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts.
Hänvisning till ljud- och bildupptagningar i hovrätt
Som framgått av avsnitt 3.2.3 mjukades kravet på muntlighet upp genom EMR-reformen och det infördes en möjlighet att vid huvudförhandlingen hänvisa till handlingar i målet. I hovrätten får bevisningen läggas fram vid huvudförhandlingen genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt (50 kap 19 § och 51 kap. 19 § RB).
Beträffande muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna vid hovrättsprocessen anfördes i departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36, s. 115 ff.) att det stela system som dessa principer ansågs medföra måste ses mot bakgrund av den situation som rådde före rättegångsbalkens införande. Reglerna om förfarandet vid domstol var flera hundra år gamla och rättsväsendet präglades av missförhållanden. Det äldre systemet var muntligtprotokollariskt och reglerna var konstruerade mot bakgrund av en legal bevisteori. Bevisningen i ett mål kunde tas upp vid en mängd skilda tillfällen. Varje handling och varje uttalande togs till protokollet. När parterna angett allt de önskade, togs målet till avgör-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
235
ande på grundval av det som stod i protokollet. Inte sällan dömdes målet av någon som inte hade annan kontakt med parterna och deras ombud än genom protokollet.
Rättegångsbalkens införande medförde enligt promemorian att man rådde bot på flera av de missförhållanden som förekommit. Även om uppluckringar har skett så är grundmönstret såvitt gäller muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna i huvudsak oförändrade.
Beträffande en uppmjukning av systemet fanns det enligt promemorian starka skäl att gå längre när det gäller processen i högre rätt än när det gäller tingsrättsprocessen. När en dom överklagas till hovrätt har det redan förekommit en tingsrättsprocess om saken. Efter ett överklagande ansågs parterna i allmänhet väl förtrogna med allt det som motparten haft att säga. Såväl parterna som domarna i hovrätten vet oftast genom tingsrättsdomen var de springande punkterna finns. Processmaterialet är helt enkelt mer genomarbetat när målet förekommer i hovrätten. Med det moderna samhällets krav på en effektiv hovrättsprocess, där hovrätten i första hand utgör ett kontrollorgan och inte endast ett omprövningsorgan, fanns det enligt promemorian skäl att se på hovrättsprocessens principer med nya ögon. Betydande fördelar fanns med ett system enligt vilket en huvudförhandling i hovrätt inte behöver ha samma omfattning som huvudförhandlingen i tingsrätt haft. Genom en reform som i viss mån bryter igenom muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna kunde åstadkommas en ordning där förhandlingen i hovrätt inleds på en betydligt högre kunskapsnivå när det gäller omständigheterna i målet.
Mot denna bakgrund anfördes det i promemorian att hovrätten bör ges en möjlighet att bestämma om den överklagade domen, handlingar som legat till grund för denna, en inspelning eller uppteckning av ett tingsrättsförhör samt en handling som ingår i hovrättens akt helt eller delvis ska anses vara framlagda vid hovrättsförhandlingen utan att de har lästs eller spelats upp vid denna
I EMR-propositionen anfördes att hänvisning kan ske till handlingar i såväl tingsrättens som hovrättens akt. Bevisning i skriftlig form och bevisning som inte ska tas upp på nytt enligt reglerna i 35 kap. 13 § kan läggas fram genom en hänvisning, t.ex. till referat i tingsrättens dom, inlagor i tingsrättens eller hovrättens akt eller ljud- och bildupptagningar från ett tidigare förhör eller en syn (prop. 2004/05:131 s. 267).
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
236
Uppgifter från hovrätterna, åklagarna och advokaterna
Hovrätterna
Från hovrätterna har uppgetts att omförhör är sällsynta. Det förekommer exempelvis om det inte går att spela upp upptagningarna eller om det uppstått tolkbehov. Även i fall då en tilltalad ändrar sin berättelse väsentligt brukar förhöret med denne genomföras som ett tilläggsförhör i hovrätten, dvs. förhöret i hovrätten inleds med att tingsrättsförhöret spelas upp. Förhören från tingsrätten spelas alltså upp i hovrättsprocessen i mycket stor utsträckning. Det är sällan som parterna avstår från uppspelning men ibland nöjer de sig med att referaten i tingsrättens dom läses upp. I så fall sker det ofta på initiativ av domstolen. Från flera håll har det framförts att det ofta är för mycket som spelas upp av förhören men att det kan vara svårt att göra uppspelningen mer koncentrerad. Det anses många gånger räcka med uppläsning av referaten men tingsrätternas referat tenderar att bli allt kortare. Många gånger anses det räcka att delar av förhören spelas upp, något som i och för sig förutsätter en noggrann indexering av upptagningarna.
Det har framhållits att hänvisning till ljud- och bildupptagningar borde användas oftare. Vid ett möte mellan hovrättspresidenterna enades dessa om några uttalanden kring tillämpningen av vissa bestämmelser med anledning av EMR-reformen (bilaga till protokoll från presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010), se bilaga 3 i Del 2. Där anförs bl.a. följande. Hänvisning till ljud- och bildupptagningar kan aktualiseras i sådana fall där det av praktiska skäl är svårt att få till stånd en förhandling med uppspelning av samtliga förhör. Hovrätten bör t.ex. för att underlätta utsättningen av långa mål med flera aktörer i undantagsfall kunna använda sig av hänvisning för i vart fall delar av den muntliga bevisningen. Vid hänvisning till förhör i mål som avgörs efter huvudförhandling ska förhören spelas upp för samtliga ledamöter. Alla i rätten bör ta del av uppspelningen gemensamt. Uppspelningen bör i regel ske i den ordning som förhören ska komma enligt processordningen.
När utredningen har besökt hovrätterna har det sagts att hänvisning till ljud- och bildupptagningar förekommer då och då. Främst sker det med parternas samtycke men det har även förekommit vid vissa hovrätter att man beslutat om hänvisning utan parternas samtycke. Hänvisning till ljud- och bildupptagningar sker främst i stora mål. När metoden har tillämpats anses den ha fungerat bra. Hov-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
237
rätterna föredrar i allmänhet hänvisning framför att tillåta parterna att inte närvara vid uppspelningen av förhören (s.k. närvarodispens).
Många parter och ombud är fortfarande skeptiska till hänvisning som presentationsform när det gäller just ljud- och bildupptagningarna. När denna handläggningsform har tillämpats har hovrätten ofta upprättat en huvudförhandlingsplan som skickas till parterna, där alla moment i handläggningen redovisas, dvs. även de dagar då uppspelning sker enbart inför rättens ledamöter. Till förhandlingens inledning kallas parterna att närvara. Av huvudförhandlingsplanen framgår sedan vilka dagar som rätten tar del av upptagningarna, i vilken ordning det sker och ofta även vilken sal som är bokad för detta ändamål. Därefter kallas parterna till sista delen av förhandlingen, dvs. genomgången av personalia samt slutanförandena. Någon hovrätt skickar utan begäran och utan kostnad ett exemplar av ljudfilen till parterna (ombuden) när hänvisning ska ske. Vid hovrätterna har man även diskuterat olika sätt att lösa situationen när en tilltalad som är häktad vill se upptagningarna tillsammans med sin försvarare.
Flera hovrätter anser att hänvisning till upptagningarna borde kunna ske oftare och ser stora fördelar med metoden. Den lämpar sig bäst i stora och tidskrävande mål, i vilka koncentrationsprincipen ändå förlorar i betydelse på grund av antalet förhandlingsdagar. Hänvisningsmetoden gör det också mycket lättare att få ut målen till huvudförhandling eftersom man sparar in på huvudförhandlingstid och lättare kan boka upptagna åklagare och advokater. I de stora målen med många professionella aktörer är det ofta svårt att hitta huvudförhandlingsdagar då alla kan delta. Till dessa stora mål kan det dessutom ofta vara ont om rättssalar, särskilt säkerhetssalar. En annan fördel som nämnts är att vid hänvisning kan rättens ledamöter enklare spela upp en sekvens på nytt, vilket ibland kan ha ett stort värde. Genom att ledamöterna vid hänvisning helt kan fokusera på vad som spelas upp anses hänvisningsmetoden erbjuda ett mer kvalificerat sätt att tillgodogöra sig materialet.
Från flera håll har påtalats att det är en pedagogisk uppgift för hovrätterna att få parter och ombud att se fördelarna med hänvisningsmetoden och i större utsträckning godta hänvisning till upptagningar som handläggningsform. Men det har också understrukits att rätten måste vara försiktig med att ”köra över” parterna i fråga om hänvisning. Ombuden och parterna sätter nämligen ofta stort värde på att se upptagningarna tillsammans med rätten. Ombuden ser det också som en fördel om slutanförandena kan hållas i anslut-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
238
ning till att man sett upptagningarna. Till dessa synpunkter har också lagts vikten av offentligheten.
På något håll planeras av praktiska skäl huvudförhandlingen ibland så att alla parter inte behöver närvara vid uppspelning av ljud- och bildupptagningarna. Detta gäller i omfattande mål som är svåra att planera. De flesta hovrätter anser dock att parterna, även åklagaren, som utgångspunkt bör vara närvarande vid uppspelningarna, men det har ibland förekommit att någon part av praktiska skäl tillåtits vara frånvarande i någon utsträckning. På många håll har alltså framhållits att hänvisning till ljud- och bildupptagningar är att föredra framför någon mer utvecklad form av närvarodispens.
I samband med handläggning av ett omfattande mål i Hovrätten för Nedre Norrland användes en annan metod. När åklagaren begärde att hänvisning till ljud- och bildupptagningar skulle ske beträffande flera av förhören framställde några av de tilltalade en begäran om att få vara närvarande när rätten tog del av upptagningarna. Parterna fick då del av de tider då uppspelning genom hänvisning skulle äga rum med möjlighet att anmäla sin närvaro. Fem av fjorton advokater samt två av sjutton tilltalade var närvarande vid uppspelningarna. Enligt hovrätten föreföll alla vara nöjda med upplägget. Dock gick en del av flexibiliteten förlorad, som annars är en fördel med hänvisningsmetoden
Tilläggsförhör förekommer men verkar överlag inte vara så vanligt. Det är främst från försvararnas sida som det begärs, och då mestadels beträffande förhör med den tilltalade. Tilläggsförhören spelas i hovrätten in endast genom ljudupptagning. På de flesta håll har uppgetts att hovrätten tar ställning i frågan om tilläggsförhör före huvudförhandlingen. Det förekommer dock även vid dessa hovrätter att frågan får anstå till huvudförhandlingen, om frågan är svår att avgöra innan rätten själv sett ljud- och bildupptagningarna. Främst gäller detta förhörspersoner som ändå ska vara närvarande vid huvudförhandlingen. Från något eller några håll har å andra sidan uppgetts att hovrätten vanligtvis beslutar i frågan om tilläggsförhör i samband med huvudförhandlingen.
En hovrätt har särskilt angett att man alltid försöker uppmärksamma om den tilltalade har något att tillägga vid förhandlingen. I så fall tillfrågas försvararen.
Från många håll har uppgetts att man inledningsvis tillämpade bestämmelserna om tilläggsförhör ganska restriktivt. Tillämpningen synes dock ha blivit generösare. Frågorna kring tilläggsförhör synes numera inte utgöra något problem vid handläggningen. Hovrätterna
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
239
ställer dock regelmässigt krav på att det anges skäl för en begäran om tilläggsförhör samt att förhörs- och bevistema anges. Vid ett presidentmöte i Svea hovrätt den 17 juni 2010 enades man om några uttalanden kring tillämpningen av bl.a. frågan om tilläggsförhör. Det preciserades därvid i vilka fall ytterligare frågor bör få ställas, se bilaga 3 i Del 2. Det vållar heller inga bekymmer om det under huvudförhandlingen begärs att tilläggsfrågor ska få ställas till någon som ändå är närvarande; det är sällan som motparten invänder mot det. Det är också sällan som detta leder till krav på tilläggsfrågor till andra förhörspersoner. När det gäller tilläggsfrågor till någon som inte är närvarande vid huvudförhandlingen anses detta ofta kunna ordnas genom att kansliet skickar en kallelse till den som förhöret gäller med en uppmaning att vara tillgänglig per telefon vid en viss tidpunkt.
När det gäller tilltrosreglerna har från flera håll påtalats att tingsrätterna ibland hållit telefonförhör i tilltrossituationer. Hovrätterna hör då oftast vittnet på nytt, ibland även per telefon. Det har även förekommit att hovrätten återförvisat mål till tingsrätten om alltför avgörande bevisning tagits upp per telefon.
Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt har påtalat att syn på stället som tagits upp genom ljud- och bildupptagning i lägre rätt borde omfattas av tilltrosbestämmelserna på så vis att tingsrättens dom ska kunna ändras även i fall där syn på stället lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning. Mark- och miljööverdomstolen har därvid framhållit att det alltför sällan tas upp syn på stället genom ljud- och bildupptagning. Det medför många resor över hela landet för domstolen. Domstolen har framhållit effektivitetsvinsterna med en ändring av reglerna och kan inte se någon anledning till att syn på stället inte kan omfattas av bestämmelserna.
En fråga som diskuterats inom hovrätterna som en följd av reformen är om målet ska avgöras eller förfalla om den tilltalade, i egenskap av klagande, kommer till huvudförhandlingen endast genom ombud. Som utgångspunkt synes bestämmelserna tillämpas som förut, dvs. överklagandet förfaller. Från flera hovrätter har dock påtalats att det finns ett behov av att förtydliga eller ändra bestämmelserna och att det borde finnas en klar förfallsregel. Lagtextens lydelse tyder enligt en del röster egentligen på att fler fall borde avgöras i klagandens frånvaro.
Alla hovrätter har uppgett att den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram genom uppspelning och ordningen med
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
240
tilläggsförhör har fallit mycket väl ut. Det anses att kvaliteten på avgörandena har förbättrats eftersom hovrätten har samma underlag som tingsrätten. Man har framhållit att bevisning får betraktas som färskvara. Vidare anses det att hovrättsarbetet kan planeras bättre och att färre förhandlingar ställs in. Därigenom har även kansliernas arbete underlättats.
Åklagarna
I allt väsentligt har dessa uppgifter bekräftats vid utredningens kontakter med åklagarna. Den nya bevisupptagningsformen anses ha fallit väl ut och borgar för en riktig hovrättsdom. Åklagarens arbete har underlättats. Från något håll har nämnts att man märkt att försvararna numera är bättre pålästa i tingsrätten. Efter hovrätternas förtydligande i samband med presidentmötet den 17 juni 2010 har det märkts en viss ökad benägenhet från parterna att begära tilläggsförhör. Tilläggsförhören vållar inga bekymmer i processen och det anses bra med en generös tillämpning. Från de flesta åklagarkammare har man framhållit vikten av att få besked i förväg i frågan om tilläggsförhör.
Överlag anser åklagarna att uppspelningen av ljud- och bildupptagningar borde gå att minska, exempelvis genom att endast relevanta delar av förhören spelas upp. Eftersom detta inte är möjligt att genomföra i så stor utsträckning i praktiken är det därför angeläget att det görs ett bra grundarbete i tingsrätten, med koncentrerade, väl avgränsade och strukturerade förhör. Hänvisning i hovrätten till ljud- och bildupptagningar borde komma till användning i större utsträckning. I ekobrottmålen förekommer dock sällan hänvisning till muntliga upptagningar i hovrätten eftersom det ofta krävs tilläggsförhör i dessa mål.
Advokaterna
Från advokaterna har uppgetts att den nya ordningen för hur bevisning läggs fram i hovrätten fungerar mycket bra. Många anser att arbetet med att förbereda sig inför förhandlingen i hovrätten har underlättats och att sakframställningarna och slutanförandena har blivit bättre.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
241
I fråga om tilläggsförhör noterar många att tillämpningen har blivit mer generös och mer enhetlig efter nämnda presidentmöte. Många har inte haft något att invända mot hovrätternas tillämpning. Tilläggsförhör anses av de flesta inte vålla några problem i praktiken. Några advokater har påtalat att det är svårt att få tilläggsförhör i tvistemål. Vissa har ansett att det fungerar bra om hovrätten avvaktar med att besluta i frågan om tilläggsförhör när det är fråga om förhör i brottmål med den tilltalade.
Flera advokater har ansett att uppspelningarna borde kunna förkortas men att det i så fall troligen krävs bättre indexering av förhören. Uppläsning av referaten ur tingsrättens dom, om sådana finns, fungerar många gånger bra. Från några håll har invändningar riktats mot användningen av hänvisning till de muntliga upptagningarna i hovrätten. Det anses ofta svårt att motivera för klienten varför man inte ska ta del av upptagningarna samtidigt som rätten. Det anses inte tillräckligt rättssäkert. Det har även anförts att den tilltalade har rätt att närvara vid en fullständig huvudförhandling även i hovrätten.
I fråga om närvarodispens eller liknande är det många som ansett det borde fungera bra under förutsättning att parterna förfogar över frågan. I brottmål anses det att åklagaren som regel bör vara närvarande under uppspelningarna medan den tilltalade, om så önskas, kan få närvarodispens. Dock har det från flera håll påpekats att brottmålstaxan för försvarare och målsägandebiträde kan behöva ses över om närvarodispens används i större utsträckning.
I fråga om överklagandet ska förfalla eller prövas när den tilltalade, som klagande, infinner sig endast genom ombud har flera ansett att det är bra att bestämmelserna tillämpas som förut, dvs. att överklagandet oftast förfaller.
Statistik från Domstolsverket
Av uppgifter från Domstolsverket framgår att det har skett en påtaglig nedgång i antalet inställda möten i hovrätt. Av hovrättsstatistiken framgår även att den genomsnittliga huvudförhandlingstiden ligger på i princip samma nivåer för brottmålen medan en liten ökning kan märkas för tvistemålen. Antal avgjorda mål efter föredragning och dom har beträffande brottmålen ökat kraftigt och minskat påtagligt för tvistemålen. Antal avgjorda mål efter huvudförhandling ligger på i princip samma nivå för brottmålen medan
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
242
nivån för tvistemålen har sjunkit. Av intresse är också den genomsnittliga omloppstiden. Där syns en tydlig minskning för alla målkategorier. Statistiken framgår av tabellerna nedan.
Antal inställda möten, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 986 837 798 790 706 -28 % Tvistemål
1
176 135 58 37 40 -77 %
Familjemål 111 76 21 21 15 -86 % Övriga mål 44 26 27 39 35 -20 %
Summa
1 317 1 074 904 887 796 -40 %
1 Tvistemål exklusive familjemål
Genomsnittlig huvudförhandlingstid i timmar, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 3,5 3,8 3,5 3,8 3,9 0,4 tim Tvistemål
1
4,7 5,2 5,8 7,0 6,6 1,9 tim
1 Alla tvistemål
Antal avgjorda mål efter föredragning och dom, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 171 214 245 251 367 115 % Tvistemål
1
263 162 84 91 131 -50 %
1 Alla tvistemål
Antal avgjorda mål efter huvudförhandling och dom, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 2 890 2 798 3 162 3 126 2 910 0,7 % Tvistemål
1
455 412 179 164 198 -56 %
1 Alla tvistemål
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
243
Genomsnittlig omloppstid i månader, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 5,0 4,7 4,4 4,0 4,0 -1,0 Tvistemål
1
7,6 6,0 4,7 4,4 3,8 -3,8
Familjemål 5,1 3,8 2,1 2,2 2,4 -2,7
1 Tvistemål exklusive familjemål
Överväganden
Förslag:
1. Bestämmelserna i 50 kap. 19 § och 51 kap. 19 § RB om hänvisning till handlingar i målet förtydligas så att det uttryckligen framgår att bevisning även får läggas fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningar. Motsvarande ändring görs även i tingsrättsbestämmelserna (43 kap. 8 § och 46 kap. 6 § RB).
2. Tilltrosbestämmelserna i 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB utvidgas så att hovrätten även kan ändra tingsrättens dom i fall där syn på stället lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning. Bestämmelsen om förfarandet i Högsta domstolen, 55 kap. 14 § RB, ändras på motsvarande sätt.
3. Bestämmelserna i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § RB om klagandens frånvaro vid huvudförhandling i hovrätt ändras så att överklagandet förfaller om klaganden infinner sig endast genom ombud, såvida det inte finns särskilda skäl mot det.
Bedömning:
1. Den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt har fungerat bra.
2. Ljud- och bildupptagningar spelas upp i mycket stor utsträckning i hovrätten. Omförhör förekommer mycket sällan.
3. Tilläggsförhör förekommer sällan. Tillämpningen av dessa regler har blivit generösare och enhetligare. Hovrätterna bör eftersträva att besluta i frågan om tilläggsförhör redan före huvudförhandlingen.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
244
4. Hänvisning till ljud- och bildupptagningar bör kunna ske i större utsträckning än vad som hittills skett i praktiken. Hovrätterna bör utbyta erfarenheter i fråga om hänvisning till ljud- och bildupptagningar och verka för att acceptansen bland parter och ombud ökar. Hovrätterna bör även i förekommande fall utnyttja uppläsning av eller hänvisning till referaten i tingsrättens dom.
5. Det behövs inga särskilda regler om närvarodispens.
6. Tingsrätterna, parter och ombud bör eftersträva att förhören hålls koncentrerade, väl avgränsade och strukturerade.
Skälen för förslagen och bedömningarna
Vi har fått i uppdrag att utvärdera hur den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt har tillämpats. I uppdraget ingår särskilt att
• kartlägga under vilka närmare former och i hur stor omfattning åberopade upptagningar spelas upp i hovrätten och överväga möjligheter att effektivisera förfarandet, samt
• undersöka i vilken utsträckning frågan om tilläggsförhör har uppkommit, vem som typiskt sett har initierat den och hur hovrätten har hanterat frågan.
Allmänt
Mot bakgrund av den information utredningen inhämtat drar utredningen inledningsvis slutsatsen att den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätten har fungerat bra. Tilläggsförhör förekommer sällan och den tillämpningen har blivit generösare. Parter, ombud och domstolarna är positiva till förändringarna. Den nya ordningen innebär en kvalitetshöjning i fråga om hovrättens underlag och därmed möjlighet att komma till ett riktigt materiellt slut. Förändringen tydliggör hovrättens överprövande och kontrollerande roll. Den är dessutom klart förenlig med ett medborgarperspektiv i allmänhet och brottsofferperspektiv i synnerhet eftersom ingående och påfrestande förhör med parter och vittnen kan undvikas i hovrätten.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
245
Uppspelning av upptagningarna
Ljud- och bildupptagningarna spelas upp i hovrätten i mycket stor utsträckning. Såväl parter som domstolar har ansett att uppspelningarna borde kunna minska i omfattning. Utredningen instämmer i den bedömningen. Samtidigt har under utredningen framkommit att på sina håll förekommer den missuppfattningen att upptagningarna alltid måste spelas upp i sin fulla längd.
Det är angeläget att hovrättens handläggning är effektiv så att resurserna används på bästa sätt. Utredningen har i avsnitt 3.1.1 framhållit vikten av att ljud- och bildupptagningarna indexeras i stor utsträckning och på ett mer enhetligt sätt. Genom väl strukturerade upptagningar finns större möjligheter att koncentrera uppspelningarna i hovrätten till vad som är relevant i varje enskilt fall. Detta förutsätter dock att främst parter och ombud arbetar systematiskt med att så långt möjligt undersöka och precisera vilka delar av förhören som bör spelas upp.
Vidare har, som framförts från något håll, såväl parterna som tingsrätten ett ansvar för att förhören i tingsrätten hålls koncentrerade, väl avgränsade och strukturerade. Det är utredningens uppfattning att förhören många gånger kan hållas mer koncentrerade än vad som förekommer. Parter och ombud bör förbereda förhören noga. Att ställa frågor som redan fått svar leder som regel inte till bättre underlag. Istället riskerar förhöret bli onödigt långt. En sådan förhörsteknik bör som regel undvikas. I brottmål kan särskilt noteras att det inledande förhöret, när den tilltalade med egna ord berättar sin version, många gånger ger en heltäckande redogörelse, som inte nämnvärt utvidgas eller förbättras av efterföljande frågor. Det är alltså angeläget att åklagare och advokater noga förbereder förhören och eftersträvar en god och ur alla aspekter effektiv förhörsteknik. Rättens ordförande har ett ansvar att se till att förhören genomförs koncentrerat och utan onödiga omtagningar.
Utredningen vill även peka på att möjligheten att hänvisa till referaten i tingsrättens dom bör utnyttjas. I detta sammanhang bör fördelarna med utförliga referat i tingsrättsavgörandena framhållas. Överprövningen i hovrätten underlättas om referat av den muntliga bevisningen finns i domen eller i en domsbilaga. Parternas förståelse för utgången i tingsrätten ökar om domen visar hur tingsrätten har uppfattat vad förhörspersonerna har sagt. Dessutom bidrar en sådan domskrivning generellt till en större öppenhet och offentlighet. Ett bra exempel är Solna tingsrätts dom i det s.k. barnläkar-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
246
målet, där utsagorna finns noterade i en domsbilaga (Solna tingsrätts dom 2011-10-21 i mål B 1703-09).
Koncentrerade förhör, strukturerade upptagningar och uppläsning eller hänvisning till referat är alltså åtgärder som kan medföra effektivitetsvinster i samband med förebringandet av muntlig bevisning i hovrätten.
Hänvisning till ljud- och bildupptagningar
Hänvisning till ljud- och bildupptagningar under huvudförhandlingen innebär att upptagningarna inte spelas upp under själva huvudförhandlingen. Förhören spelas i stället upp för samtliga ledamöter i direkt anslutning till huvudförhandlingen. Det sker vanligen i den ordning som förhöret ska komma enligt processordningen. Alla i rätten tar del av uppspelningen gemensamt men utan närvaro av parter, ombud och åhörare.
På de flesta håll har hänvisning till ljud- och bildupptagningar i hovrätt fått ingen eller endast begränsad tillämpning. Enskilda parter och ombud har ofta ställt sig skeptiska till det. Det har förekommit att hovrätterna har beslutat om hänvisning mot någon parts vilja, när det trots partens inställning har ansetts lämpligt. Frågan avgörs av domstolen och någon vetorätt för en part föreligger inte. När det har tillämpats synes hänvisning ha fallit väl ut.
Det är naturligt att hovrätterna i ett inledande skede av den genomgripande EMR-reformen har varit försiktiga med att använda möjligheten till hänvisning. Parternas uppfattning beträffande hänvisning har därmed många gånger fått avgöra frågan. När nu reformen varit i kraft drygt fyra år ser dock utredningen ingen anledning att tillämpningen av bestämmelserna även fortsättningsvis behöver vara så restriktiv som den varit. Hänvisningsmetoden medger en effektivare handläggning av omfattande mål. Hänvisning kan många gånger innebära att det går att sätta ut mål till huvudförhandling i rimlig tid och på tider som fungerar för ombud och försvarare. Det är bättre än att förhandlingarna försenas eller att nya försvarare eller ombud, som inte är insatta i det aktuella målet, måste ordnas genom substitution. Hänvisning till ljud- och bildupptagningar borde alltså kunna ske i större utsträckning än vad som hittills skett i praktiken.
Invändningarna mot hänvisning till ljud- och bildupptagningar har kommit främst från advokathåll. Det har bl.a. anförts att
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
247
parterna förlorar känslan av delaktighet i processen. Vidare har, bl.a. med åberopande av rättsfallet NJA 2009 s. 836, sagts att processen kan ligga annorlunda till i hovrätten varför det är angeläget för parterna att, tillsammans med sitt ombud, själva få ta del av uppspelningarna för att kunna avgöra om bevisningen ska kommenteras på något särskilt sätt eller om tilläggsförhör behövs. Det har även sagts att det finns en risk att denna handläggningsform så småningom blir en huvudregel.
Dessa synpunkter är i och för sig beaktansvärda. Hänvisning till ljud- och bildupptagningar måste dock ses i ljuset av den förändrade hovrättsprocessen. Det är fråga om en prövning i andra instans och det har redan förekommit en tingsrättsprocess. Hovrättens uppgift är att överpröva och granska tingsrättsavgörandena och inte att arrangera en repris av tingsrättsförhandlingen. Parterna i hovrätten är väl förtrogna med vad motparten har sagt och kan förväntas att säga. Såväl parterna som domarna i hovrätten vet oftast var de springande punkterna finns i målet. Förhandlingen i hovrätten inleds alltså på en betydligt högre kunskapsnivå (jfr Ds 2001:36 s. 115 ff.). NJA 2009 s. 836 gällde ett mål där en tilltalad som frikänts av tingsrätten hade dömts till tio års fängelse av hovrätten utan att vara personligen närvarande. Högsta domstolen fann att hovrätten med hänsyn till ett antal redovisade omständigheter, bl.a. att det är angeläget att den tilltalade själv får ta del av ljud- och bildupptagningen från tingsrätten, fick anses ha hållit huvudförhandling i målet trots att hinder mot detta förelegat. Rättsfallet kan inte tolkas så att Högsta domstolen generellt ställer sig avvisande till att utnyttja hänvisningsmetoden utan måste läsas i belysning av det aktuella målets mycket speciella karaktär. I Högsta domstolen tillämpas sedan flera år metoden med hänvisning till ljud- och bildupptagningar i mer omfattande mål.
Det torde ofta räcka för parter och ombud, som var närvarande när bevisen togs upp i tingsrätten, att i samband med hovrättsprocessen ta del av ljudupptagningarna. Parter eller ombud bör för övrigt ha bäst nytta av att ta del av upptagningarna i skedet före överklagandet och åtminstone före huvudförhandlingen. Det är främst då, och inte under pågående huvudförhandling, som parter och ombud ska ta ställning till vad i materialet man ska rikta in sig på och om det behövs tilläggsförhör i någon del. Det är alltså inte nödvändigt att hovrättens ledamöter tar del av bevisningen samtidigt som parterna och ombuden.
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
248
När det kommer till tillämpningen i det enskilda fallet är det självfallet viktigt att hovrätten inhämtar parternas synpunkter. Det är dock hovrätten som slutligen beslutar i frågan. Ingen part har någon vetorätt i frågan om hänvisning och rätten själv kan även ta initiativet. Hovrätten är alltså inte bunden av de synpunkter som kommer från parterna. De skäl som hovrätten bör beakta är sådana som syftar på utredningen i det enskilda målet. Ett exempel kan vara att det kan bli aktuellt med tilläggsförhör i anslutning till uppspelningen. Det kan också ha åberopats och lagts fram skriftlig bevisning i anslutning till förhöret i tingsrätten som gör uppgifterna svårförståeliga om inte parterna i hovrätten kan presentera samma material i anslutning till uppspelningen. Sådana skäl, som alltså har bäring på och en konkret betydelse för utredningen i målet, måste beaktas och kan alltså innebära att hänvisning i vissa fall inte är lämpligt beträffande några eller alla förhör. Ett generellt påstående från en part att denne vill ha en likadan rättegång som den i tingsrätten, att man inte litar på att hovrätten tar del av bevisningen eller ett önskemål om att iaktta rättens ledamöter när de tar del av upptagningarna, utgör däremot inte godtagbara invändningar mot hänvisning.
Det har även invänts att offentlighetsprincipen inte beaktas i tillräcklig grad vid hänvisning till ljud- och bildupptagningar. Utredningen instämmer inte i detta. Som regeringen anförde i EMRpropositionen innebär inte hänvisningsmetoden någon egentlig inskränkning i allmänhetens möjligheter att ta del av det material som domstolen grundar sitt avgörande på (prop. 2004/05:131 s. 148). De muntliga uppgifter som det hänvisas till innehåller inga nyheter utan har samma innehåll som vid tingsrätten. Uppgifterna framgår dessutom av domen och av ljudupptagningar som är offentliga för allmänheten. Uppgifterna som hovrätten grundar sitt avgörande på är alltså varken nya eller hemliga i målet.
Hänvisning till ljud- och bildupptagningar är inte en sämre handläggningsform än uppspelning inför sittande rätt vid en huvudförhandling. Metoden ska i stället ses som ett alternativ och en möjlighet i den nya hovrättsprocessen. Det är utredningens uppfattning att tillämpning av hänvisning i hovrätten till tingsrättsförhören är ett fullgott alternativ till att spela upp förhören med parterna närvarande. De uttalanden som gjordes i samband med presidentmötet vid Svea hovrätt den 17 juni 2010 synes därför väl försiktiga.
Hänvisningsmetoden behöver inte utnyttjas för samtliga förhör. Den kan kombineras med att vissa förhör spelas upp vid huvud-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
249
förhandlingen. Förhandlingen kan också delas upp i avsnitt, om hänvisning endast passar i vissa delar, med sakframställningar och slutanföranden i varje del. Ett sådant flexibelt förfarande har självfallet fördelar framför att parternas synpunkter på bevisvärderingen i långdragna mål dröjer tills all bevisning förebringats. Rättegångsbalken erbjuder som bekant ett brett spektrum av alternativ med sikte på det som är bäst i det enskilda fallet.
Utredningens förordande av en ökad användning av hänvisning till ljud- och bildupptagningar innebär inte att detta i framtiden ska bli den dominerande metoden. I de många mål som tar högst en eller ett par dagar vinner man ofta inget med hänvisning till förhör. Parterna ska ju ändå delta vid sakframställningar och slutanföranden. Det är alltså i de stora tidsödande målen som man kan se fördelarna. Även i de stora målen får det dock bedömas från fall till fall vad som är lämpligt.
Hänvisning kan således enligt vår uppfattning användas i större utsträckning. Hovrätterna bör sträva efter att ta till vara situationer när hänvisning lämpar sig. De bör också utbyta erfarenheter för att öka tillämpningen samt göra den mer enhetlig. Erfarenhetsutbyte och dialog med åklagarna och advokaterna är viktiga redskap för att vinna förståelse för hänvisningsmetodens fördelar. Hovrätterna bör alltså verka för att få till stånd en dialog med parter och ombud i frågan om tillämpningen av bestämmelserna och förfarandet vid hänvisning till ljud- och bildupptagningar. På det sättet kan acceptansen för denna handläggningsform förbättras. Att som förekommer på många håll upprätta tydliga huvudförhandlingsplaner är ett bra exempel på detta. Att i mån av behov bistå för att möjliggöra att parter som är häktade ska kunna ta del av upptagningarna, eventuellt tillsammans med sin försvarare, är ett annat exempel liksom att förse ombuden med kopior av ljudupptagningarna. Vid bedömningen av rättegångskostnaderna måste beaktas att extra arbete kan ha lagts ner om hänvisning skett. Detta kräver en mer nyanserad bedömning av ersättningsfrågorna där förhandlingstiden inte längre blir utslagsgivande.
Förtydligande av bestämmelserna
Frågan är då om det behövs en justering av de aktuella bestämmelserna om hänvisning för att öka tillämpningen av dem. Redan i dag omfattas som framgått ljud- och bildupptagningar av möjligheten
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
250
att hänvisa. För att åstadkomma den ökade användningen av hänvisning som utredningen förespråkar krävs därför inte någon lagändring. Lagtextens formulering ”hänvisningar till handlingar i målet” kan dock uppfattas som en begränsning till skriftligt material. Det har ett pedagogiskt värde att dessa bestämmelser är så tydliga som möjligt. Bestämmelserna bör därför ändras så att uttrycket ljud- och bildupptagningar tas in i lagtexten. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna om hänvisningar till bevisning ändras i förtydligande syfte, så att det uttryckligen framgår av lydelsen att bevisning får läggas fram genom hänvisningar till såväl ljud- och bildupptagningar som till andra handlingar i målet.
Inga särskilda bestämmelser om närvarodispens
Det har framkommit att alternativ till hänvisning till ljud- och bildupptagningar diskuterats. Det handlar om närvarodispens eller liknande för någon eller några parter, i samband med att upptagningar spelas upp. Utredningen har övervägt om uttryckliga bestämmelser om närvarodispens bör införas.
Redan i dag har hovrätten möjlighet att, inom ramen för planeringen av längre huvudförhandlingar, bestämma vilka parter som ska kallas till de olika rättegångsdagarna. Har någon som ska delta i rättegången önskemål om att slippa närvara en viss dag, exempelvis i samband med uppspelning av upptagningar, får det också tillåtas av hovrätten. Den variant av hänvisning som en hovrätt använde sig av, nämligen att parterna bereddes tillfälle att närvara när rätten tog del av upptagningarna genom hänvisning, var en praktisk lösning som fungerade bra i det fallet. Med en sådan lösning går dock flexibiliteten och effektivitetsvinsten av hänvisningsmodellen i viss mån förlorad. Som uttryckts på de flesta håll är det förmodligen att föredra att vid behov använda möjligheten till hänvisning till ljud- och bildupptagningar. Som utredningen tidigare framhållit kan den handläggningsformen vara ett bra sätt att planera omfattande mål med många inblandade (se avsnitt 3.1.2).
Utredningen föreslår alltså inte några särskilda regler om möjlighet till närvarodispens i hovrätten.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
251
Tilläggsförhör
Under en inledande tid synes hovrätternas tillämpning av bestämmelserna om tilläggsförhör ha varit väl restriktiv. Detta medförde sannolikt att parterna sällan begärde att få ställa ytterligare frågor. Tillämpningen har dock numera blivit generösare och mer enhetlig. Den verkar inte vålla några problem vid handläggningen. Farhågorna om problem vid huvudförhandlingen i samband med tilläggsförhören har inte infriats. Fortfarande är det dock inte särskilt ofta som parterna begär tilläggsförhör. Det är inte helt klart vad som är anledningen till detta. I många fall anser man antagligen att det inte behövs några tilläggsfrågor och att förhören i tingsrätten var tillräckliga. Genom de uttalanden som gjordes vid presidentmötet 2010 är det i vart fall klarlagt för parterna i vilka fall tilläggsförhör bör tillåtas. Det finns enligt utredningen ingen anledning för hovrätterna att vidta någon ytterligare åtgärd så länge tillämpningen är fortsatt generös. Det finns inte heller någon anledning att föreslå några förändringar.
Hovrätterna handlägger begäran om tilläggsförhör på lite olika sätt. På flera håll beslutas om tilläggsförhör före huvudförhandlingen. Vid några hovrätter brukar man vanligen vänta till huvudförhandlingen med att besluta i frågan. Det har framförallt från åklagarhåll framhållits vikten av att frågan är avgjord i förväg.
Utredningen har förståelse för att det ibland kan framstå som bättre att avvakta med beslutet tills upptagningarna spelats upp eller att det i vissa mål är särskilt svårt för hovrätten att avgöra frågan i förväg. Dock måste parternas intresse av att ha processläget klart för sig före huvudförhandlingen beaktas. Det är också viktigt att bestämmelserna tillämpas på ett enhetligt sätt. Hovrätterna bör eftersträva att besluta i frågan om tilläggsförhör före huvudförhandlingen.
Ljud- och bildupptagning av syn på stället bör omfattas av tilltrosbestämmelserna
Som framgått gäller i tilltrossituationer, beträffande de iakttagelser som gjorts vid syn, att dessa måste tas upp på nytt i hovrätten, eller Mark- och miljööverdomstolen, även om de dokumenterats genom ljud- och bildupptagning. I förarbetena anförs inga särskilda motiv till varför syn på stället undantogs när tilltrosbestämmelserna änd-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
252
rades. Vidare är bestämmelsen om dokumentation av syn genom ljud- och bildupptagning, till skillnad från muntliga bevis, fakultativ. Utredningen föreslår att detta ändras så att det som iakttas vid syn på stället ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning om det inte finns särskilda skäl mot det, se avsnitt 3.1.1.
Med hänsyn till vad som framförts av Mark- och miljööverdomstolen och då användningen av den moderna tekniken har fallit så väl ut, ser utredningen ingen anledning till att syn på stället inte ska vara reglerat på samma sätt som muntliga förhör i tilltrossituationer. Om utredningens förslag genomförs kommer domstolarnas dokumentation av syn genom ljud- och bildupptagning att öka. En ändring av tilltrosbestämmelserna skulle medföra större flexibilitet och effektivitet för överrätterna. Det finns alltså skäl att ändra bestämmelserna.
Utredningen föreslår därför att ett tingsrättsavgörande får ändras av hovrätten i tilltrossituationer i såväl tvistemål som brottmål även i fall där syn på stället läggs fram i hovrätten genom uppspelning av en ljud- och bildupptagning. Motsvarande ändring föreslås även i bestämmelsen för handläggningen i Högsta domstolen (55 kap. 14 § RB).
Förfall vid klagandens frånvaro vid huvudförhandling i hovrätt
Bestämmelserna om överklagandet ska förfalla eller om målet ska prövas när klaganden endast infinner sig genom ombud ändrades inte genom EMR-reformen. Den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt har dock ändrat förutsättningarna för hovrätten i de aktuella situationerna. Som påtalats från några håll kan hovrätterna numera i större utsträckning avgöra mål i klagandens frånvaro. Förhören finns i princip alltid upptagna genom ljud- och bildupptagningar och ska i de flesta fall inte tas upp på nytt i hovrätten. Under förutsättning att partens ombud finns på plats kan alltså saken många gånger prövas. Det har dock framgått att bestämmelserna inte tillämpas så överlag, eftersom hovrätterna inte sällan låter överklagandena förfalla i samma utsträckning som tidigare.
Även om hovrätterna alltså i dag har goda möjligheter att sakpröva ett mål i klagandens frånvaro kan man ställa sig frågan om detta är en rimlig utgångspunkt som bör gälla. En klagande som uteblir från hovrättsförhandlingen har ibland inte längre något intresse
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
253
av att få saken prövad, såvida han eller hon inte uttryckligen sagt något annat eller har laga förfall för sin frånvaro. Om klaganden alltså uteblir från förhandlingen och inte heller meddelat sina avsikter vare sig till ombudet eller till domstolen bör det kunna förutsättas denne i princip inte står fast vid sitt överklagande. Det är alltså en rimlig utgångspunkt att överklagandet bör förfalla i dessa situationer. Om det därefter visar sig att laga förfall föreligger kvarstår möjligheten att få saken prövad genom att målet återupptas.
Naturligtvis kan det finnas tillfällen där hovrätten ändå bör avgöra målet. Dels finns den situationen att klaganden uttryckligen meddelat ombudet eller domstolen att han eller hon inte vill närvara men ändå vill få saken avgjord och sakprövad. I den mån hovrätten då anser sig kunna avgöra målet bör den möjligheten finnas. Det kan även vara fråga om situationer där hovrätten uppmärksammat något i tingsrättsavgörandet som uppenbart blivit fel till klagandens nackdel. Då bör hovrätten också ha möjlighet, i den mån det går, att rätta felet till klagandens fördel. Det bör alltså fortfarande finnas ett utrymme för hovrätten att avgöra ett mål i sak trots klagandens frånvaro.
Utredningen föreslår alltså att bestämmelsen i 50 kap. 21 § första stycket och 51 kap. 21 § första stycket RB ändras så att överklagandet förfaller om en klagande eller en enskild klagande i brottmål som förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.
3.4.3 Möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt
Nuvarande ordning
I 51 kap. 13 § RB anges under vilka förutsättningar hovrätten får avgöra ett brottmål utan huvudförhandling. I första stycket stadgas att hovrätten får avgöra ett mål utan huvudförhandling om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Enligt andra stycket får hovrätten även i andra fall avgöra målet på handlingarna, om saken kan utredas tillfredsställande, nämligen om 1) åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, 2) om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motparten, 3) om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
254
ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, 4) om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling eller 5) om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot det. Av tredje stycket följer att om en part har begärt huvudförhandling, i fall som avses första till tredje punkterna ovan, ska en sådan hållas om det inte är uppenbart obehövligt.
I förarbetena anfördes att avgörande för frågan om huvudförhandling ska hållas är om det finns sakliga skäl för en förhandling. Som generell förutsättning för att ett mål ska kunna avgöras utan huvudförhandling angavs att målet kan anses tillfredsställande utrett utan huvudförhandling. Det ansågs att en muntlig förhandling kan vara värdefull både med hänsyn till utredningen om brottet och för bedömningen i påföljdsfrågan. Därför ansågs att brottmål som huvudregel ska avgöras efter huvudförhandling, dock med möjlighet till vissa avsteg från den. När det gäller parternas inflytande på handläggningsformen ansågs att en part i princip alltid ska ha rätt till huvudförhandling även i hovrätt, om inte en sådan är uppenbart obehövlig (prop. 1983/84:78 s. 50 f.).
Reglerna om huvudförhandling i hovrätt ändrades inte genom EMR-reformen. Regeringen uttalade dock att genom de nya reglerna för presentation av muntlig bevisning i hovrätt kommer utrymmet för att i hovrätt avgöra ett mål utan huvudförhandling i praktiken ändå att öka något (prop. 2004/05:131 s. 139 f.).
Även Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ställer krav på att parts önskemål om muntlig handläggning ska respekteras i de flesta brottmål (se bl.a. Europadomstolens avgöranden Jan Åke Andersson mot Sverige, ERD 212 B år 1991 och Fejde mot Sverige, ERD 212 C år 1991). Europadomstolen har därvid gjort uttalanden som innebär att om en förhandling har hållits i första instans, kan frånvaron av en sådan i andra eller tredje instans vara befogad med hänsyn till de speciella förhållandena i ett fall.
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
255
Inhämtade uppgifter
Hovrätterna
Överlag har det från hovrätterna uppgetts att numera har rätten ett mycket bra underlag för prövningen tack vare ljud- och bildupptagningarna. Möjligheterna att avgöra mål på handlingarna anses därför i och för sig ha ökat generellt sett.
Flera hovrätter har uppgett att ganska många mål kan avgöras på handlingarna med parternas samtycke. Många gånger kan det dock vara svårt att få parterna att samtycka till denna handläggningsform, trots att förutsättningarna egentligen finns. Det anses att det krävs mycket starka skäl för att avgöra mål utan huvudförhandling mot parternas vilja. På flera håll anses att rekvisitet ”uppenbart obehövligt” borde kunna mjukas upp med hänsyn till det goda underlag hovrätterna har i dag för prövningen.
Det har även framförts att 51 kap. 13 § andra stycket 3 RB borde kunna utvidgas till att omfatta även fler slag av mål, särskilt på grund av att den av tingsrätten utdömda påföljden inte alltid återspeglar målets komplexitet i hovrätten.
Advokaterna
Från advokaterna har framförts att det inte har märkts någon förändring i fråga om antalet avgjorda mål utan huvudförhandling. Det kommer dock oftare nu än förut förfrågningar från hovrätterna om det.
Åklagarna
Från åklagarna har uppgetts att andelen mål som avgörs utan huvudförhandling har ökat och att man är positivt inställd till den handläggningsformen.
Domstolsverkets rapport
I Domstolsverkets rapport Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3), se bilaga 1 i Del 2, anfördes att reformen inte fått någon märkbar effekt när det gäller antalet avgöranden utan huvudför-
Utvärdering, överväganden och förslag SOU 2012:93
256
handling i hovrätten. Enligt rapporten hade flera hovrättsdomare uppgett att reformen borde ha fört med sig en sådan utveckling men att det inte blivit så i praktiken. Det anfördes vidare att det från resurssynpunkt finns fördelar med att avgöra fler mål på handlingarna, bl.a. eftersom det skapar större flexibilitet i systemet. Hovrätterna borde enligt rapporten införa enhetliga och effektiva rutiner för att under beredningen uppmärksamma mål som lämpligen kan avgöras på handlingarna.
Överväganden
Förslag: Bestämmelsen i 51 kap. 13 § tredje stycket RB om möj-
ligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt mjukas upp genom att det uppenbarhetskrav som ställs i bestämmelsen tas bort.
Skälen för förslaget
Regeringen gjorde i samband med införandet av nya bestämmelser för presentation av muntlig bevisning i hovrätt bedömningen att utrymmet för att i hovrätt avgöra ett mål utan huvudförhandling i praktiken skulle öka. De uppgifter som utredningen inhämtat tyder på att det inte fallit ut på det sättet. Hovrättsdomarna synes vara av uppfattningen att även om en del mål kan avgöras utan huvudförhandling med parternas samtycke så lämnas många gånger inte samtycke trots att förutsättningarna egentligen föreligger för denna handläggningsform. Vidare anses uppenbarhetskravet i aktuell bestämmelse innebära starka skäl för att gå parterna emot.
Utredningen är av uppfattningen att fortfarande måste som huvudregel gälla att brottmål i hovrätt ska avgöras efter huvudförhandling. Det skulle dock vara en fördel, liksom anfördes i Domstolsverkets rapport, om fler mål kan avgöras på handlingarna. Detta ligger också i linje med vad regeringen uttalade i förarbetena till EMR-reformen.
Tillämpningen av uppenbarhetskravet i 51 kap. 13 § tredje stycket RB synes vara mycket försiktig. Mot bakgrund av de utökade möjligheter som hovrätten generellt sett har i dag att utan huvudförhandling utreda målet tillfredsställande, verkar tillämpningen enligt utredningens uppfattning onödigt försiktig. Det är inte till-
SOU 2012:93 Utvärdering, överväganden och förslag
257
fredsställande att de goda förutsättningar som EMR-reformen fört med sig inte utnyttjas fullt ut. En ökad tillämpning av möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna borde därför ske. Det kan åstadkommas genom att förutsättningarna att avgöra på handlingarna mot parts vilja enligt aktuell bestämmelse mjukas upp.
Kravet på att det ska vara uppenbart obehövligt med huvudförhandling för att kunna gå parterna emot synes numera väl restriktiv. En uppmjukning av den bestämmelsen ger bättre förutsättningar för hovrätten att ta mål till avgörande på handlingarna. En sådan förändring skulle dessutom vara väl förenlig med Europakonventionens krav på rätten till muntlig förhandling även i andra instans.
Till utredningen har även framförts behovet att inte bara mjuka upp utan även utvidga bestämmelserna till att omfatta fler fall än de som anges i 51 kap. 13 § andra stycket 3 RB. Detta är frågor som kräver mer djuplodande analyser och vidare överväganden än vad som kan anses omfattas av utvärderingen av EMR-reformen. Frågor av detta slag övervägs dessutom för närvarande i andra utredningar (se bl.a. Ju 2010:10 och Ju 2012:F). Några sådana förslag lämnas därför inte.
Utredningen föreslår alltså att bestämmelsen i 51 kap. 13 § tredje stycket RB mjukas upp genom att det uppenbarhetskrav som ställs i bestämmelsen tas bort.
259
4 Sammanfattande slutsatser
4.1 Modernisering av rättegången
4.1.1 Bakgrund
EMR-reformen har inneburit stora förändringar av det processuella regelverket i allmän domstol. Reformen omfattar tvistemål, brottmål och domstolsärenden. Den har påverkat processen i alla tre domstolsinstanserna. Såväl domstolarnas olika personalkategorier som åklagare, advokater och andra aktörer har på skilda sätt påverkats av de ändrade reglerna.
Huvudsyftet med vår utvärdering har varit att klargöra om reformen har moderniserat rättegången i allmän domstol och om den nya ordningen fullt ut uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden.
Genom moderniseringen av rättegången ville man ta till vara den tekniska utveckling som skett i samhället och utnyttja den modernare teknikens fördelar i processen. Ett centralt inslag i reformen, som berör alla tre instanserna, är att förhör som hålls i bevissyfte numera dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Vidare är det möjligt att använda ljud- och bildöverföring på olika sätt i rättegången, exempelvis genom att ett vittne deltar från en annan domstol genom ljud- och bildöverföring. Men moderniseringen avsåg inte bara utnyttjandet av ny teknik. Nya regler skulle göra domstolsprocessen smidigare, effektivare och mer ändamålsenlig. Det innebär ändringar i uppmjukande riktning av de regler som knyter an till principerna om muntlighet och omedelbarhet. De nya reglerna skulle öka flexibiliteten i domstolarnas handläggning och betona parternas ansvar för att driva processen framåt mot ett avgörande. Ett viktigt verktyg i detta sammanhang var att hänvisning kunde ske till handlingar i målet, som alltså inte behövde läsas upp eller redovisas muntligt.
Sammanfattande slutsatser SOU 2012:93
260
Det mest uppmärksammade och inledningsvis mest omdiskuterade inslaget i moderniseringen var en reformering och renodling av hovrättsprocessen i syfte att ge hovrätterna möjlighet att koncentrera sitt arbete till huvuduppgiften att granska de tingsrättsavgöranden som överklagas och rätta till eventuella felaktigheter. Systemet med prövningstillstånd utvidgades så att tillstånd till prövning numera krävs i alla tvistemål och ärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt. Till detta kom nya former för att presentera muntlig bevisning i hovrätten. Muntlig bevisning läggs numera fram genom de ljud- och bildupptagningar som gjorts av förhöret i tingsrätten. Om ytterligare frågor behöver ställas får kompletterande förhör hållas (tilläggsförhör).
4.1.2 Modernare teknik
Den tekniska utvecklingen i samhället har genom reformen tagits till vara genom att inslaget av ny teknik i rättegången har ökat markant. Enligt utredningens utvärdering av detta har användningen av den moderna tekniken fallit mycket väl ut.
Fördelarna med den nya ordningen märks tydligt i hovrättsprocessen där målen kan bedömas på i grunden samma underlag som i tingsrätten. Detta har förändrat hovrätternas roll och deras arbetsmetoder. Användningen av ljud- och bildupptagningar som dokumentationsform har även fått betydelse för tingsrätternas handläggning genom att upptagningarna i vissa fall med fördel kan användas och återanvändas senare i processen i samma instans. Här avses bl.a. fall då bevisupptagning utom huvudförhandling aktualiseras eller när bevis ska läggas fram vid en ny huvudförhandling. I mål som pågår under lång tid har tillgången till ljud- och bildupptagningarna inneburit många fördelar, inte minst eftersom rätten under överläggningen eller i samband med domskrivning kan kontrollera uppgifter från huvudförhandlingen med hjälp av upptagningarna. Koncentrationsprincipen, som är svår att uppehålla under långdragna och omfattande rättegångar, har genom EMR-reformen fått en förändrad innebörd.
Såväl tingsrätterna som hovrätterna har dragit nytta av möjligheten att på olika sätt använda ljud- och bildöverföring i rättegången. Tekniken har kraftigt minskat antalet inställda mål i hovrätterna. Reformen har även väsentligt förbättrat domstolarnas möjligheter att hantera de verkligt omfattande processerna. I mål
SOU 2012:93 Sammanfattande slutsatser
261
med många parter, ombud och vittnen, ofta spridda över landet, har möjligheten att delta genom ljud- och bildöverföring underlättat handläggningen avsevärt. I sådana fall har även möjligheten att använda ljud- och bildöverföring i en sidosal för parter och åhörare som inte får plats i huvudsalen varit mycket värdefull.
Den nya tekniken har alltså inneburit stora förändringar i processen i såväl tingsrätt som hovrätt. Tekniken har bidragit till en smidigare process där möjligheterna att anpassa handläggningen utifrån vad som är mest praktiskt och ändamålsenligt har klart förbättrats. Tekniken har därmed väsentligt bidragit till moderniseringen av processen i allmän domstol.
4.1.3 Flexiblare regler m.m.
Av utredningens undersökning av den del av reformen som innebär att flexiblare regler infördes och regler som betonar parternas ansvar för att driva processen framåt framgår att reformen även i dessa avseenden fallit väl ut. Vissa av bestämmelserna, såsom möjligheten till hänvisning till skriftliga handlingar vid huvudförhandlingen, utnyttjas i stor utsträckning i såväl brottmål som tvistemål. Vidare har de utvidgade möjligheterna att avgöra bötesmål på handlingarna visat sig vara ett lyckokast, som använts i mycket stor utsträckning. Förändringarna har inneburit en kvalitetsförbättring i handläggningen, särskilt vad gäller förberedelsen i tvistemål.
Andra bestämmelser utnyttjas i varierande grad. En del av bestämmelserna, som inte tillämpats särskilt ofta, anses i stället ha haft en preventiv verkan. Det samlade intrycket är att tingsrätterna har försetts med klart förbättrade möjligheter till en effektiv och smidig handläggning som främjar snabba och rättssäkra avgöranden.
De nya bestämmelserna har alltså inneburit en bättre anpassning av domstolarnas handläggning till dagens krav och möjligheter och har därmed bidragit till en modernisering av rättegången.
Sammanfattande slutsatser SOU 2012:93
262
4.1.4 Hovrättsprocessen
Även om EMR-reformen har haft stor betydelse för tingsrätternas handläggning har förändringarna varit mer genomgripande för hovrätterna genom det utvidgade systemet med prövningstillstånd och den nya formen att presentera muntlig bevisning.
I denna del har utredningen konstaterat att andelen meddelade prövningstillstånd i hovrätt inledningsvis var för låg, att tillämpningen har blivit mer generös men fortfarande varierar mellan enskilda hovrätter och att tillämpningen ännu inte fullt ut motsvarar den generösa inställning som förutsattes vid EMR-reformen.
Den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätten har fallit mycket väl ut. Det innebär att målen bedöms på i grunden samma underlag som i tingsrätten, vilket främjar materiellt riktiga avgöranden och därför är mycket tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Förfarandet i hovrätten är således numera inriktat på en granskande överprövning av tingsrättens avgörande. Förändringarna har tydliggjort rollfördelningen mellan instanserna. Hovrätterna koncentrerar sig nu på sådana tingsrättsavgöranden där det finns anledning till en överprövning. Det syfte med reformen som betonades i förarbetena, att tyngdpunkten i rättskipningen bör ligga i första instans och att hovrätten ska ha en kontrollerande funktion, har därmed uppfyllts. Hovrätternas handläggning har blivit snabbare och ger bättre förutsättningar för materiellt riktiga hovrättsavgöranden.
Genom reformen har också tydliggjorts att hovrätterna har en viktig roll för prejudikatbildningen. Utredningen pekar särskilt på att hovrätterna på ett mer systematiskt sätt bör se till att frågor av prejudikatintresse tas upp.
4.2 Kvalitet och effektivitet
Vad har då EMR-reformen fått för konsekvenser från ett mer allmänt perspektiv? Hur har den påverkat verksamheten för domstolspersonalen och övriga aktörer i rättegångarna? Hur har reformen fallit ut i ett medborgarperspektiv och har reformen bidragit till snabbare avgöranden?
Den modernare tekniken har visserligen inneburit nya arbetsuppgifter för domare och protokollförare och nya moment att
SOU 2012:93 Sammanfattande slutsatser
263
hantera och ta hänsyn till under rättegången. Tekniken får ändå sammantaget anses underlätta arbetet i domstolarna. Ljud- och bildupptagningarna kan smidigt granskas under överläggning och domskrivning. Detta innebär en säkrare process och säkrare avgöranden. Möjligheten att utnyttja ljud- och bildöverföring i processen underlättar genomförandet av rättegångar, särskilt de mycket omfattande. I hovrätten har kansliernas arbete underlättats väsentligt. Det är färre personer som ska kallas till förhandlingarna och risken för att mål behöver ställas in har i stor utsträckning eliminerats.
För parter, advokater och åklagare har den mer givna ramen i hovrättsprocessen inneburit att sakfrågorna kommit mer i fokus. Den nya tekniken ger bättre förutsättningar för pedagogiska sakframställningar och välövervägda slutanföranden. Möjligheten till förhandling genom ljud- och bildöverföring har för åklagarna på sina håll inneburit effektivitets- och kostnadsbesparingar. Detsamma gäller för Kriminalvården när förhandlingar hålls genom ljud- och bildöverföring med någon som är frihetsberövad. I dessa fall finns även klara säkerhetsvinster.
För parter och ombud ligger det i bestämmelserna om sammanställningar och tidsplaner en större delaktighet i förberedelsen av målen.
Den modernare tekniken, med såväl ljud- och bildupptagningar som ljud- och bildöverföringar i rättegången medför förbättringar från ett medborgarperspektiv. Vittnen och brottsoffer behöver nästan aldrig höras på nytt i hovrätten. Även om tilläggsförhör hålls slipper de många gånger påfrestningar av helt nya och ingående förhör. Möjligheten att delta via ljud- och bildöverföring har ökat tillgängligheten till domstolarna. Den möjligheten har särskilt förbättrat situationen för personer som är kallade i mål där säkerhetsfrågor är aktuella. Allmänhetens insyn i rättegångar har väsentligt förbättrats genom möjligheten till ljud- och bildöverföring i de fall åhörarplatserna inte räcker till och en sidosal kan ställas i ordning.
Den förändrade hovrättsprocessen har, såväl genom systemet med prövningstillstånd som genom det nya sättet att presentera den muntliga bevisningen, inneburit att parterna snabbare får ett slutligt avgörande, vilket är en viktig del av rättssäkerheten i vid mening.
Under utredningen har från flera håll ifrågasatts nämndemännens roll i den nya hovrättsprocessen. Hovrättens kontrollerande och överprövande roll stämmer inte så bra överens med lekmannamedverkan. Utredningen anser att det finns fog för synpunkten och att det finns skäl att överväga nämndemannamedverkan i hovrätt i
Sammanfattande slutsatser SOU 2012:93
264
ljuset av EMR-reformen. Dessa överväganden bör emellertid göras i den översyn som pågår i utredningen Ett modernt nämndemannasystem (Ju 2012:08). EMR-utredningen går därför inte närmare in på överväganden kring nämndemännens roll i hovrättsprocessen.
I förarbetena betonas vikten av att skapa en effektivare domstolsprocess. Det är därför intressant att se hur domstolarnas handläggningstider påverkats. Av Domstolsverkets statistik framgår att inställda möten i tingsrätt har minskat i brottmål. I hovrätten visas för alla målkategorier en kraftig minskning av andelen inställda mål. I såväl tingsrätt som hovrätt syns en minskning av den genomsnittliga omloppstiden för alla målkategorier. Dessa resultat är tillfredsställande. Det kan naturligtvis finnas flera olika orsaker till denna positiva utveckling, varför det kan vara svårt att dra några säkra slutsatser om vilken betydelse EMR-reformen haft. Mycket talar ändå för att moderniseringen av processen har fått en allmänt gynnsam effekt på handläggningstiderna med tanke på det goda utfallet av reformen som vår utvärdering visar. Här kan särskilt nämnas möjligheterna till närvaro genom ljud- och bildöverföring, vilket bidrar till effektivare processer och färre inställda möten. De utvidgade möjligheterna att i tingsrätt avgöra bötesmål på handlingarna utnyttjas i stor utsträckning och har klara effektivitetsfördelar. Införandet av flexiblare regler och tydligare ansvar för parterna har bidragit till en effektivare tvistemålsförberedelse. För hovrättsprocessen har den nya ordningen för bevisupptagning inneburit ökad effektivitet och färre inställda mål.
Antal inställda möten, tingsrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål 11 669 9 717 9 971 10 733 10 320 -12 % Tvistemål
1
5 068 5 069 5 518 5 413 5 452 8 %
Familjemål 1 961 1 968 2 130 2 195 2 218 13 %
Summa
18 698 16 754 17 619 18 341 17 990 -4 %
1 Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål
SOU 2012:93 Sammanfattande slutsatser
265
Antal inställda möten, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål
986 837 798 790 706 -28 %
Tvistemål
1
176 135
58 37
40 -77 %
Familjemål 111
76
21 21
15 -86 %
Övriga mål
44
26
27 39
35 -20 %
Summa
1 317 1 074 904 887 796 -40 %
1 Tvistemål exklusive familjemål
Genomsnittlig omloppstid i månader, tingsrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål
4,6 4,6 4,3 4,4 4,2 -0,4
Tvistemål
1
6,8 5,8 5,6 5,7 5,2 -1,6
Familjemål 8,9 8,7 8,0 8,3 8,1 -0,8
1 Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål
Genomsnittlig omloppstid i månader, hovrätt
Målkategori 2008 jan–juni
2009 jan–juni
2010 jan–juni
2011 jan–juni
2012 jan–juni
Förändring 2008–2012
Brottmål
5,0 4,7 4,4 4,0 4,0 -1,0
Tvistemål
1
7,6 6,0 4,7 4,4 3,8 -3,8
Familjemål 5,1 3,8 2,1 2,2 2,4 -2,7
1 Tvistemål exklusive familjemål
4.3 Sammanfattning
EMR-reformen har fallit mycket väl ut. Den modernare tekniken har kommit till stor nytta i domstolsprocessen. Handläggningen kan i dag anpassas bättre efter vad som behövs i det enskilda fallet. Hovrättens överprövande roll i instansordningen har tydliggjorts. Det har därmed skapats en smidigare och snabbare domstolsprocess. Situationen för vittnen och brottsoffer har förbättrats. Rättssäkerheten är väl tillgodosedd.
Sammanfattande slutsatser SOU 2012:93
266
Det övergripande syftet att skapa en modernare rättegång i allmän domstol som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning har alltså uppfyllts.
267
5 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2014.
Några särskilda övergångsbestämmelser föreslås inte.
Skälen för förslaget
Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Bestämmelserna kan träda i kraft tidigast den 1 januari 2014. Med beaktande av den tid som kan beräknas gå åt för remissbehandling och fortsatt beredning inom Regeringskansliet samt riksdagsbehandling är det dock mest sannolikt med ikraftträdande den 1 juli 2014.
De nya reglerna ska tillämpas genast efter ikraftträdandet. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
269
6 Kostnads- och konsekvensanalys
6.1 Inledning
Enligt 14–15 a §§kommittéförordningen (1998:1474) ska utredningen beräkna och redovisa de ekonomiska konsekvenserna av sitt förslag. Det gäller förslag som påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda samt förslag som innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt. Även övriga konsekvenser av förslaget redovisas i betänkandet. Närmare bestämmelser om konsekvensutredningens innehåll finns i 6–7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning.
6.2 Uppdraget, problemet och vad som ska uppnås med förslaget
Den 1 november 2008 trädde reformen En modernare rättegång i kraft (EMR-reformen). EMR-reformen har inneburit stora förändringar av det processuella regelverket i allmän domstol.
Genom reformen används modern teknik i större utsträckning i domstolarna. Bl.a. ska förhör i tingsrätt som regel dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Det infördes regler om ljud- och bildöverföring som innebär att parter och andra som ska delta i ett sammanträde har möjlighet att delta genom videokonferens om det inte är olämpligt. Genom reformen infördes flexiblare regler så att handläggningen i domstol kan anpassas efter vad som krävs i det enskilda fallet. Exempelvis infördes regler om möjlighet att hänvisa till handlingar i målet. Parternas ansvar för att driva processen framåt mot ett avgörande betonades. Hovrättsprocessen ändrades genom nya bestämmelser om prövningstillstånd i hovrätt för tvistemål och ärenden. Sättet att lägga fram muntlig bevisning i hovrätt föränd-
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2012:93
270
rades. Muntlig bevisning ska som huvudregel läggas fram genom uppspelning av de ljud- och bildupptagningar som gjorts av förhören i tingsrätten.
Reformen har påverkat utformningen av processen i tingsrätt och hovrätt samt i viss utsträckning i Högsta domstolen. Den har därmed fått betydelse för domstolarna, åklagare, advokater och andra aktörer i rättsväsendet. Inom Sveriges Domstolar har reformen följts upp på olika sätt, främst av hovrätterna. Domstolsverket har utvärderat reformen ur ett resursfördelningsperspektiv. I förarbetena uttalas att reformen bör utvärderas när den har varit i kraft en tid.
Det huvudsakliga syftet med utvärderingen är att klargöra om reformen har medfört den avsedda moderniseringen av rättegången i allmän domstol och att bedöma om den nya ordningen fullt ut uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Utredaren får även överväga behov av förändringar i regelverket.
Mot bakgrund av utvärderingen föreslår utredningen förändringar i regelverket och lämnar andra förslag för att tillämpningen av de bestämmelser som reformen innefattar ska bli effektivare och för att syftet med reformen fullt ut ska uppfyllas.
6.3 Ekonomiska och andra konsekvenser
6.3.1 Modern teknik
Bedömning:
1. Förslaget att syn på stället som regel ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning bidrar till en smidigare och effektivare hovrättsprocess. Det medför kostnadsbesparingar för staten och parterna. Det innebär inga nämnvärda kostnadsökningar för staten.
2. Om teknik för ljud- och bildöverföring installeras i fler huvudförhandlingssalar och förberedelserum på tingsrätterna innebär det initiala investeringskostnader för staten men medför en effektivare handläggning, minskad risk för inställda förhandlingar och på sikt minskade kostnader för staten. En smidigare och effektivare handläggning bidrar till snabbare och säkrare domstolsprocesser. Ökad användning av ljud-
SOU 2012:93 Kostnads- och konsekvensanalys
271
och bildöverföring vid förhandlingar förbättrar möjligheten att ta hänsyn till situationen får målsäganden och vittnen och innebär fördelar från säkerhetssynpunkt.
3. Om teknik för medseende installeras i de flesta samtals- eller medhörningsrum på tingsrätterna innebär det investeringskostnader för staten men medför förbättringar av domstolsprocessen från rättssäkerhetssynpunkt. Rummen får dessutom fler användningsområden. Investeringarna får finansieras genom ökade anslag till Sveriges Domstolar av i huvudsak engångskaraktär.
4. En ökad teknikanvändning är bra för samhället i stort och för alla enskilda som kommer i kontakt med domstolarna. Det ökar förtroendet för rättsväsendet.
Skälen för bedömningarna
Dokumentation av syn på stället
I avsnitt 3.1.1 som behandlar införandet av modernare teknik i domstolsprocessen föreslår utredningen att syn på stället som regel ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning, (6 kap. 6 a § RB).
Förslaget bidrar till att effektivisera och förbättra domstolsprocessen. Om syn på stället dokumenteras genom videoteknik kommer såväl tingsrätt som hovrätt att få bättre underlag för sina bedömningar. I hovrätten kommer ljud- och bildupptagningarna i stor utsträckning att kunna användas i överklagade mål. Eftersom bestämmelserna i de s.k. tilltrosparagraferna (50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB) också ändras genom förslaget så att hovrätten i tilltrossituationer får ändra tingsrättens dom även om upptagen bevisning vid syn har lagts fram genom en ljud- och bildupptagning i hovrätten, kommer syn på stället sällan att behöva tas upp på nytt. Processen blir smidigare när tidskrävande resor för rätten och parterna kan undvikas. Detta gäller särskilt för rikstäckande instanser som Mark- och miljööverdomstolen. Det är kostnadsbesparande för staten och parterna. Förslaget innebär inga nämnvärda kostnadsökningar för staten.
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2012:93
272
Installation av teknik för ljud- och bildöverföring
Ekonomiska konsekvenser
Tingsrätterna är i dag utrustade med teknik för ljud- och bildöverföring, s.k. videokonferens. Vid de flesta tingsrätter finns dock tekniken endast i en eller ett par huvudförhandlingssalar. Utredningen anser att fler huvudförhandlingssalar och förberedelserum bör vara utrustade med tekniken (se avsnitt 3.1.2). Bäst vore om alla förhandlingssalar och förberedelserum var utrustade med tekniken. För att möjliggöra medseende – i stället för medhörning som det i princip alltid handlar om i dag – bör tekniken också installeras i medhörnings- eller samtalsrummen vid tingsrätterna.
Om detta genomförs innebär det investeringskostnader för staten. Domstolsverket har uppskattat att det berör cirka 280 förhandlingssalar och cirka 160 förberedelserum som i så fall behöver utrustas med s.k. videokonferenssystem och integreras med befintlig teknik i respektive sal. När det gäller att förse samtalsrummen med medseendemöjlighet rör det sig om cirka 500 rum. Domstolsverket har uppgett att omfattningen av tillkommande videokonferenssystem är av den storleken att även den centrala infrastrukturen måste dimensioneras för denna ökning. Investeringen bedöms uppgå till cirka 180 miljoner kronor, varav 130 miljoner kronor avser förhandlings- och förberedelserum, och den ökade driftkostnaden till ca 17 miljoner kronor per år exklusive räntekostnader. Genomförandetiden uppskattas till minst två år.
Vid en så omfattande investering måste samtidigt enligt Domstolsverket även andra uppgraderingar göras. Domstolarna står för närvarande inför ett skifte av EMR-tekniken. Den PC-utrustning som i dag finns i salarna kommer att bytas ut under år 2013. Den analoga teknik som i dag utgörs av projektorer, bildskärmar och centrala system måste ersättas med digital teknik och högupplösande system. Dessa arbeten, som enligt Domstolsverket bör göras i samband med en eventuell utbyggnad av videokonferenssystemet, är inte medräknade i de nämnda kostnaderna.
I dag, med förhållandevis begränsad tillgång till ljud- och bildöverföring i förhandlingssalarna, är användningen av den tekniken inte så omfattande. Om utbyggnad av systemet inte genomförs kommer användningen av denna teknik i rättegångar inte att öka. Utredningen bedömer att det är först när i princip alla salar och
SOU 2012:93 Kostnads- och konsekvensanalys
273
förberedelserum är utrustade med tekniken som de positiva effekterna verkligen kommer att märkas.
Om investeringarna genomförs kommer tingsrätterna att kunna öka användningen av ljud- och bildöverföring väsentligt. Det innebär kostnadsminskningar för staten genom lägre utgifter för parter, ombud, vittnen eller andra som annars skulle inställt sig vid domstolen. Det innebär minskad risk för inställda förhandlingar och möjlighet till effektivare utsättning av förhandlingar. I Norrland, där tingsrätterna på flera håll har större tillgång till ljud- och bildöverföringstekniken än genomsnittet i landet, har sådana effektivitetseffekter märkts tydligt, se avsnitt 3.1.2. Vid åklagarkammaren i Umeå har man beräknat sina besparingar till minst 100 000 kr per år till följd av användningen av ljud- och bildöverföring. Även Umeå tingsrätt har märkt tydliga effektivitetsfördelar.
Om systemet för ljud- och bildöverföring byggs ut innebär det alltså initiala investeringskostnader för staten. På sikt kommer dock investeringarna att bidra till minskade kostnader för staten.
Samtalsrummen får med hjälp av tekniken för ljud- och bildöverföring fler möjliga funktioner och användningsområden. En ökad användning av ljud- och bildöverföring i rättegångar förutsätter att tingsrätterna i stor utsträckning kan bistå varandra med god tillgång till videokonferensrum, varifrån vittnen och andra kan inställa sig för att delta på distans. Inom Sveriges Domstolar finns det en ökande efterfrågan på samtalsrum med videokonferensteknik. Som en följd av en ökad användning av tekniken i rättegångar kommer efterfrågan och behovet av samtalsrum med den tekniken att öka. Det är därför en fördel från effektivitetssynpunkt om samtalsrummen utrustas med denna teknik. En utbyggnad av tekniken i dessa rum innebär investeringskostnader som får finansieras genom ökade anslag till Sveriges Domstolar.
Andra konsekvenser
En ökad teknikanvändning ger smidigare och effektivare handläggning, snabbare och säkrare domstolsprocesser, minskad risk för inställda förhandlingar samt ökad tillgänglighet till domstolarna. Det är positiva effekter för alla enskilda som kommer i kontakt med domstolarna.
En ökad teknikanvändning ger bättre möjligheter att underlätta för målsäganden och vittnen. Förhörspersoner som är utsatta för
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2012:93
274
hot eller påtryckningar kan med teknikens hjälp under lugna omständigheter lämna sina uppgifter från en annan domstol än den där huvudförhandlingen äger rum. Alternativt kan den tilltalade följa förhöret genom medseende från ett samtalsrum. Inte minst kan detta innebära klara fördelar i mål som rör våld eller hot mot kvinnor i nära relationer. Videokonferensteknikens möjligheter har också stora fördelar från säkerhetssynpunkt. Möjlighet till medseende i stället för medhörning är en förbättring i processen från rättssäkerhetssynpunkt.
Fördelarna som nu beskrivits är till nytta för hela samhället och ökar förtroendet för rättsväsendet.
6.3.2 Flexiblare regler och större ansvar för parterna
Bedömning:
1. Förslaget om skärpta bestämmelser om sammanställningar medför inga kostnadsökningar för staten. Det bidrar till en effektivare och bättre tvistemålshandläggning. Förslaget bidrar till att stärka förtroendet för rättsväsendet.
2. En ökad användning av hänvisning medför inga kostnadsökningar för staten. Det bidrar till smidigare och effektivare domstolsprocesser och kan ge kostnadsbesparingar för staten och parterna.
3. Förslagen om utvidgade bestämmelser för bevisupptagning utom huvudförhandling och för bevisupptagning vid ny huvudförhandling innebär inga kostnadsökningar för staten. Förslagen medför effektivare användning av statens resurser och tar större hänsyn till vittnens och målsägandens situation. Förslagen ger kostnadsbesparingar som är svåra att mäta på detta stadium. Förslagen förbättrar förutsättningarna till materiellt riktiga domar. Förslagen ökar allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
SOU 2012:93 Kostnads- och konsekvensanalys
275
Skälen för bedömningarna
Skärpta bestämmelser om sammanställningar
I avsnitt 3.2.2 föreslår utredningen att bestämmelserna om sammanställningar i 42 kap. 16 § RB skärps. Enligt förslaget ska rätten i tvistemål göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på, om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt.
Användningen av sammanställningar i förberedelsearbetet bidrar till att effektivisera förberedelsearbetet i tvistemålshandläggningen. Sammanställningar skapar bättre förutsättningar för en koncentrerad och effektiv huvudförhandling. Förslaget, som syftar till att öka förekomsten av sammanställningar, bidrar därmed till en effektiv och rättssäker tvistemålsprocess. En snabbare och säkrare process är positivt för parterna. Förslaget har därmed också betydelse för allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Förslaget medför inga kostnader för staten.
Ökad användning av hänvisning
Genom EMR infördes möjlighet för parterna att i stället för att läsa upp skriftligt material, exempelvis bevisning och personutredningar, hänvisa till dessa handlingar. Det innebär att rätten tar del av materialet utan att det behöver läsas upp. Många gånger gör parterna en översiktlig genomgång av materialet och hänvisar därefter till det som inte lästs upp.
I avsnitt 3.2.3 gör utredningen bedömningen att hänvisningsmetoden bör kunna användas mer. Genom en ökad användning av denna metod kan domstolsprocessen bli smidigare och effektivare.
Förslaget medför inga kostnader för staten.
Utvidgade bestämmelser för bevisupptagning
I avsnitt 3.2.4 har utredningen konstaterat att genom EMR-reformen och möjligheten att dokumentera och återanvända förhörspersoners spontana berättelser vid det första förhörstillfället inför rätta, har de grundläggande begreppen det bästa bevismedlet och bevisomedelbarhet fått en annan innebörd. Mot bakgrund av detta
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2012:93
276
föreslår utredningen att domstolen i samband med en inställd
huvudförhandling får utvidgade möjligheter att ta upp vittnesförhör
och andra muntliga bevis utom huvudförhandlingen (36 kap. 19 § och 35 kap. 13 § RB). De vittnen som inställt sig till förhandlingen kan därmed få lämna sina uppgifter redan vid det tillfället. Vid huvudförhandlingen kan uppgifterna läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret. Utredningen föreslår också utvidgade bestämmelser för förfarandet med den muntliga bevisningen vid en ny huvudförhandling (43 kap. 13 a §, 46 kap. 13 a § och 36 kap. 16 § RB). Vid huvudförhandlingar i mål som påbörjats men fått avbrytas eller i mål som man tvingas ta om helt ska förhören med vittnen och andra förhörspersoner som tagits upp med ljud- och bildupptagningar vid den tidigare handläggningen återanvändas i större utsträckning.
Det är främst i brottmål som förslagen kommer att få betydelse. Förhandlingar som ställs in och förhandlingar som måste tas om av olika anledningar innebär kostnader för staten i form av kostnader för försvarare och målsägandebiträden. Till det kommer domstolens kostnader för handläggningen samt de resurser som går åt för Åklagarmyndigheten vid en inställd förhandling. Dessa situationer innebär alltså effektivitetsförluster i processen. För de personer som inställt sig för förhör innebär en inställd förhandling eller en ny sådan stora olägenheter. Tidsutdräkten som blir följden av inställda och avbrutna förhandlingar ger också sämre bevisunderlag för domstolen att grunda sitt avgörande på.
Utredningens förslag i denna del påverkar i sig inte antalet inställda förhandlingar eller antalet mål som måste tas om med en ny huvudförhandling. Förslagen kan dock underlätta och minska kostnaderna i dessa situationer. Den positiva effekten för allmänhetens förtroende för rättsväsendet bör bli betydande.
Kostnadsbesparingar är svåra att beräkna eftersom de är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, exempelvis hur många huvudförhandlingsdagar det gäller och hur många målsäganden och vittnen som åberopas. Ett vittne eller en målsägande som förlorar inkomst på grund av sin inställelse vid domstolen får statlig ersättning med för närvarande högst 700 kronor per dag och har även rätt till ersättning för resa och ett visst mindre belopp för uppehället. Om utredningens förslag genomförs och ljud- och bildupptagningar alltså kan användas i större utsträckning behöver dessa förhörspersoner många gånger inte komma tillbaka till domstolen. Färre ersättningar ska därmed betalas ut och domstolen får mindre
SOU 2012:93 Kostnads- och konsekvensanalys
277
administration med kallelser till ny förhandling. Risken för att den nya förhandlingen måste ställas in för att någon förhörsperson uteblir minskar. Statens kostnader för inställda förhandlingar minskar därmed. Statens genomsnittliga kostnad för ett brottmål är cirka 14 000 kronor. Om en del av dessa nya förhandlingar kan genomföras och inte behöver ställas in finns det alltså besparingar att göra.
Den som åberopat bevisningen får mindre förberedelsearbete eftersom uppgifterna redan finns tillgängliga.
Den föreslagna ordningen innebär alltså ett effektivare sätt att använda statens resurser. Den kanske viktigaste effekten av utredningens förslag är dock lättnaden för vittnen, målsäganden och andra enskilda som slipper inställa sig till en ny förhandling. En mycket viktig följd av att tidigare lämnade uppgifter som dokumenterats med ljud- och bildupptagning kan användas senare i processen är också att det ger bättre förutsättningar till materiellt riktiga domar.
De nu beskrivna konsekvenserna av förslaget bidrar till att öka förtroendet för rättsväsendet.
6.3.3 Tingsrättens domförhet i tvistemål
Bedömning:
Förslaget om ändrade bestämmelser för tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål innebär inga kostnadsökningar för staten. Förslaget innebär ett effektivare utnyttjande av statens resurser och medför kostnadsbesparingar för staten. Det bidrar till snabbare tvistemålsprocesser.
Skälen för bedömningen
Enligt utredningens förslag i avsnitt 3.3 ändras förutsättningarna för tingsrättens domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Endomarkompetensen ändras inte, dvs. tingsrätten ska även fortsättningsvis vara domför med en domare om parterna samtycker till det och rätten anser det tillräckligt, målet är av enkel beskaffenhet eller huvudförhandlingen hålls i förenklad form. Även mål om mindre värden (förenklade tvistemål) ska handläggas av en ensam domare också framöver. I annat fall ska rätten enligt förslaget bestå
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2012:93
278
av två domare, om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre lagfarna domare.
Enligt förslaget kommer två domare att kunna avgöra mål som i dag avgörs av tre domare men som inte är de mest omfattande eller komplicerade målen. Det innebär att den tredje domaren, som annars skulle ha deltagit i avgörandet, frigörs och kan handlägga andra mål. Fler tvistemål kommer därmed att kunna sättas ut till huvudförhandling per år. Det innebär effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar för staten. För parterna innebär det en snabbare tvistemålsprocess. Förslaget bidrar till ett effektivare utnyttjande av statens resurser.
Det är svårt att i detalj beräkna vilka besparingar som staten kan göra med den ändrade domförhetsregeln. Ett sätt att belysa statens kostnader är att beräkna vilken betydelse förslaget har för statens kostnader för domarlöner.
Beräkningarna bygger på det antal mål som avgörs per år efter huvudförhandling. På grund av svårigheten att uppskatta vilken inverkan som inför huvudförhandlingen förlikta eller återkallade mål har på domstolarnas kostnader lämnas dessa utanför. Beräkningarna baseras således på ett antal antaganden utifrån tillgänglig statistik över mål som avgörs i juristkollegial sammansättning år 2011 och blir en ganska grov uppskattning.
Under år 2011 avgjordes ungefär 2 800 dispositiva tvistemål efter huvudförhandling. Av dessa avgjordes cirka 1 600 mål av en ensam domare, varav ungefär 300 utgjordes av förenklade tvistemål som alltid handläggs av en domare. Cirka 1 100 tvistemål avgjordes av tre domare. Endast några enstaka tvistemål hade en huvudförhandlingstid som, enligt utredningens förslag, motiverar en sammansättning med tre domare. Det är dock inte endast huvudförhandlingstiden som avgör tingsrättens sammansättning enligt vårt förslag. Uppskattningsvis kan det vara fråga om som mest hundra mål per år som enligt förslaget bör avgöras av tre domare.
Detta innebär att en stor andel av de mål som i dag avgörs av tre domare i stället kan avgöras av två domare om förslaget genomförs. Grovt räknat kan man utgå från att 1 000 tvistemål per år kan avgöras av två domare. Sannolikt kan ungefär hälften av tvådomarmålen klaras av på två huvudförhandlingsdagar. Om således 1 000 huvudförhandlingsdagar per år försvinner för den tredje domaren kan det sägas innebära en besparing om 2,5 miljoner kronor per år vid en genomsnittlig dagslön för en domare om cirka 2 500 kronor, exklusive arbetsgivaravgifter och sociala avgifter. I uppskattningsvis
SOU 2012:93 Kostnads- och konsekvensanalys
279
en fjärdedel av tvådomarmålen räcker det med en huvudförhandlingsdag. Det innebär besparingar i storleksordningen drygt en halv miljon kronor. Nästan två miljoner kronor uppskattas för den återstående fjärdedelen som kräver tre förhandlingsdagar eller mer. Till detta ska läggas den tid som bortfaller avseende överläggning och domskrivning för den tredje domaren.
Besparingarna kan således uppskattas till i vart fall 5 miljoner kronor per år. Med arbetsgivaravgifter och sociala avgifter närmar sig siffran 8 miljoner kronor.
De flesta tvistemål avgörs dock inte efter huvudförhandling. I våra beräkningar finns alltså inte medräknat det stora antal bokade tresitsförhandlingar som faller bort före huvudförhandlingen. Med vårt förslag följer att mer huvudförhandlingstid frigörs och fler dispositiva tvistemål som ska avgöras i kollegial sammansättning kan avgöras per år. De effektivitetsvinster som förslaget innebär – och de kostnadsbesparingar som följer med det – är svåra att mäta men torde enligt utredningens bedömning vara betydande.
Enligt utredningens mening innebär förslaget ett effektivare sätt att utnyttja statens resurser.
Förutom de rent ekonomiska effekterna kommer som framgått kommer förslaget att medföra snabbare handläggningstider för tvistemålen. På flera håll har tingsrätterna långa handläggningstider på grund av att antalet huvudförhandlingstider inte räcker till. Detta kommer att förändras om förslaget genomförs. Det kommer alltså att bli väsentligt mycket lättare att få ut tvistemål till huvudförhandling i nära anslutning till att förberedelsen i målet är färdig. En snabbare domstolsprocess har stor betydelse för parterna, inte minst för den som har ett berättigat anspråk. En effektiv och snabb handläggning får i sin tur betydelse för allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
En förutsättning för de positiva konsekvenser som nu beskrivits är att antalet domare på tingsrätterna inte minskas.
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2012:93
280
6.3.4 Förslag som rör hovrättsprocessen
Bedömning:
1. En ökad användning av hänvisning till ljud- och bildupptagningar medför inga kostnadsökningar för staten. Det innebär effektivare och smidigare hovrättsprocesser och minskade kostnader för staten.
2. Förslagen som innebär att hovrätten kan hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen och att Högsta domstolen direkt kan pröva en prejudikatfråga stärker Högsta domstolens prejudikatbildande roll. Det har betydelse för rättsutvecklingen. Förslagen innebär inga kostnadsökningar för staten.
Skälen för bedömningarna
Hänvisning till ljud- och bildupptagningar i hovrätten
I avsnitt 3.4.2 framhåller utredningen att hänvisning i hovrätten till ljud- och bildupptagningar från tingsrättsförhören bör användas i större utsträckning.
Hänvisning till ljud- och bildupptagningar innebär en effektivare och smidigare hovrättsprocess. Genom att använda hänvisning till alla eller några av ljud- och bildupptagningarna i omfattande mål, främst brottmål med många professionella aktörer, kommer planering och utsättning av sådana huvudförhandlingar att förenklas och antalet huvudförhandlingsdagar minska. I en del mål har åklagare och ombud, som själva som deltagit i tingsrätten, en tillräckligt klar bild av bevisningens innehåll att någon nämnvärd genomgång av ljud- och bildupptagningarna inte behövs. I de mål det behövs en genomgång av upptagningarna kan det många gånger gå snabbare än vid en regelrätt uppspelning inför sittande rätt. Användning av hänvisning innebär därför effektivitetsvinster i form av frigjord tid för åklagare och advokater som kan utföra annat arbete. Statens kostnader för advokater och andra biträden kommer därmed att minska. Här finns alltså en besparingspotential, men någon närmare beräkning är mycket svårt att göra. Motiven för utredningens bedömning att hänvisning ska användas mer är inte heller ekonomiska.
SOU 2012:93 Kostnads- och konsekvensanalys
281
Högsta domstolens prejudikatunderlag
För att stärka prejudikatunderlaget föreslår utredningen i avsnitt 3.4.1 dels att hovrätten ska kunna hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen, dels att Högsta domstolen ska kunna pröva en prejudikatfråga direkt utan att först meddela prövningstillstånd i hovrätten. Förslagen bidrar till att öka Högsta domstolens prejudikatunderlag. Detta stärker Högsta domstolens prejudikatbildande roll och har betydelse för rättsutvecklingen.
Förslagen innebär inga kostnadsökningar för staten.
6.4 Övriga konsekvenser
Några andra konsekvenser av det slag som anges i förordningarna bedöms inte följa med de förslag och bedömningar som utredningen gjort.
Den föreslagna regleringen överensstämmer med de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
283
7 Författningskommentar
7.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
1 kap. 3 a §
Vid huvudförhandling i tvistemål gäller följande, om annat inte är föreskrivet.
Tingsrätten är domför med en lagfaren domare om
1. parterna samtycker till det och rätten anser det tillräckligt,
2. målet är av enkel beskaffenhet, eller
3. huvudförhandlingen hålls i förenklad form. I annat fall än som avses i andra stycket ska rätten bestå av två lagfarna domare, om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre lagfarna domare.
Består rätten av flera lagfarna domare och inträffar förfall för en av dem sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten ändå domför.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrättens domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Ändringarna i bestämmelsen behandlas i avsnitt 3.3.
I andra stycket regleras under vilka förutsättningar som tingsrätten är domför med en ensam domare. Stycket motsvarar andra och tredje styckena i nuvarande lydelse av paragrafen och innebär ingen förändring i sak i förhållande till gällande rätt. Mål av enkel beskaffenhet ska således bedömas som tidigare (se bl.a. prop. 1988/89:95 s. 75, RH 1986:81 I och II, RH 1999:54 och RH 2009:50). Avsikten är alltså inte att det ska ske någon överströmning av mål som enligt nuvarande ordning kan avgöras av en domare till mål som bör avgöras av två domare
Bestämmelsen i tredje stycket reglerar vad som gäller om målet inte kan avgöras av en ensam domare. Då ska rätten bestå av två
Författningskommentar SOU 2012:93
284
lagfarna domare om inte målet med hänsyn till sin omfattning eller beskaffenhet bör prövas av tre lagfarna domare.
Med denna reglering finns det inte någon huvudregel i fråga om tingsrättens sammansättning. Sammansättningen ska avgöras efter vad som krävs i det enskilda målet. Det är målets omfattning och beskaffenhet som ska beaktas vid bedömningen om det ska vara två eller tre domare. Det som kan få betydelse är bl.a. beräknad tidsåtgång för huvudförhandlingen, bevisningens omfattning och karaktär samt svårighetsgraden på rättsfrågorna. Om en huvudförhandling beräknas pågå mer än fyra veckor är det en omständighet som kan tala för att det krävs tre domare. Detsamma gäller förekomsten av mycket omfattande bevisning eller komplicerad bevisning. Mycket intrikata rättsfrågor och betydelsefulla prejudikatfrågor är andra exempel. Tredomarsammansättningen ska alltså förbehållas de verkligt omfattande eller komplicerade målen.
Denna exemplifiering är givetvis inte uttömmande. Rätten ska göra en samlad bedömning av målets omfattning och beskaffenhet i varje enskilt fall.
Det är rätten som avgör antalet ledamöter i den juristkollegiala sammansättningen. Parternas synpunkter ska inhämtas, exempelvis genom att parterna anmodas ange vilka skäl som talar för tre eller två domare. Ett naturligt tillfälle – liksom för frågan om det räcker med en domare – är vid det sammanträde för muntlig förberedelse då huvudförhandlingen bokas och planeras. De skäl som parterna anfört i fråga om sammansättningen har naturligtvis ofta betydelse för bedömningen men någon vetorätt föreligger inte. Parterna kan ha processtaktiska och andra skäl för att välja en mindre eller större sammansättning, varför endast den sakliga tyngden av deras skäl bör få inverka på rättens val av sammansättning.
I fjärde stycket anges vad som gäller vid förfall för en domare vid en sammansättning om två eller tre domare. Rätten förblir då domför med en respektive två domare.
I tingsrättsinstruktionen görs ändringar beträffande vilka kategorier av domare som ska kunna delta i kollegial sammansättning. En nyhet där är att varken fiskaler, notarier eller beredningsjurister ska kunna delta i tresitsmål. En assessor får delta som tredje ledamot. Det hittillsvarande behovet av mindre erfarna domare i tresitsar kommer därmed att upphöra till förmån för en generellt sett starkare sammansättning. Vid behov ska den som har varit ordinarie domare få tjänstgöra som ordförande i tresits.
SOU 2012:93 Författningskommentar
285
I tvådomarmålen ska ordföranden vara ordinarie domare i tingsrätten eller av regeringen för viss tid anställd lagman eller chefsrådman i tingsrätten. Om det behövs får hovrätten förordna en ordinarie domare i hovrätten eller i en annan tingsrätt eller den som har varit ordinarie domare att tjänstgöra som ordförande. Den andra ledamoten ska vara eller ha varit ordinarie domare, vara eller ha varit av regeringen för viss tid anställd lagman eller rådman, vara hyresråd, vara hovrättsassessor eller kammarrättsassessor, ha tjänstgjort som adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt minst ett år och bedömts vara lämplig att anställas som assessor, eller vara tingsfiskal. Den andra ledamoten kan alltså inte vara en notarie eller en beredningsjurist.
6 kap. 6 a §
Det som iakttas vid syn får dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning.
I tingsrätt ska det som iakttas vid syn på stället dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det.
Bestämmelsen innehåller bestämmelser om dokumentation av syn. Ändringarna behandlas i avsnitt 3.1.1.
Paragrafen innehåller ett nytt andra stycke. Där har införts en bestämmelse som innebär att en tingsrätt som huvudregel ska dokumentera vad som iakttas vid syn på stället genom en ljud- och bildupptagning. Den motsvarar därmed vad som gäller beträffande dokumentation av förhör som lämnas i bevissyfte i tingsrätt (6 kap. 6 §). Rätten bör i normalfallet kunna utgå från att dokumentation vid syn på stället ska ske genom en ljud- och bildupptagning. Exempel på särskilda skäl som kan göra att synen inte ska dokumenteras på detta sätt är om tekniken inte fungerar eller inte finns tillgänglig. Rätten bör i sådana situationer ändå kunna genomföra synen och dokumentera sina iakttagelser genom anteckningar i protokollet eller på annat lämpligt sätt.
Författningskommentar SOU 2012:93
286
35 kap. 13 §
Vid huvudförhandlingen ska de bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I tvistemål där förlikning om saken är tillåten får dock beviset tas upp på nytt endast om någon av parterna begär det. Kan
ett muntligt bevis, som har tagits upp inför rätta, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.
Har tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse att så sker. Kan ett muntligt bevis läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begäran av part.
I Högsta domstolen får de bevis som har tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl.
Om ett bevis inte tas upp på nytt ska det läggas fram på lämpligt sätt.
Bestämmelsen reglerar under vilka förutsättningar som ett tidigare upptaget bevis ska tas upp på nytt vid en huvudförhandling och hur rätten ska förfara när beviset inte tas upp på nytt. Första stycket avser bevis som tagits upp utom huvudförhandling, andra stycket mål som överklagats till hovrätten och tredje stycket processen i Högsta domstolen. Fjärde stycket reglerar vad som gäller om ett bevis inte tas upp på nytt. Ändringarna i paragrafen behandlas i avsnitt 3.2.4.
I första stycket regleras den situationen att bevis har tagits upp utom huvudförhandlingen. Av första meningen följer att beviset ska tas upp på nytt om rätten finner att det är av betydelse att så sker. Härmed är endast avsett en språklig ändring i förtydligande syfte.
När det särskilt gäller muntliga bevis har i tredje meningen ett tillägg gjorts för sådana bevis som kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning. Tillägget innebär att bevisningen i sådant fall får tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas till den som redan har hörts. Nytt förhör skulle kunna bli aktuellt om det efter bevisupptagningen har tillkommit någon ny omständighet
SOU 2012:93 Författningskommentar
287
eller någon ny bevisning från motparten, som har betydelse för det redan upptagna förhöret. Det skulle också kunna bli aktuellt om det uppstår oklarheter om vad ett vittne menat med sin utsaga (jfr prop. 2004/05:131) Till ledning för den nya bestämmelsens tillämpning kan tjäna de uttalanden om förutsättningarna för tilläggsförhör som framgår av bilagan till protokoll från presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010 (bilaga 3 i Del 2).
Bestämmelsen gäller vid vittnesförhör (36 kap. 19 § RB), vid förhör med part och med målsägande som inte för talan (37 kap. 3 § RB) samt vid förhör med sakkunnig (40 kap. 11 § RB). Den gäller också i samband med en inställd förhandling (43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § RB) och när rätten tagit upp bevis under förundersökning i brottmål (23 kap. 13 § RB) eller till framtida säkerhet (23 kap. 15 § RB). Den gäller även i fråga om huvudförhandling i hovrätten och Högsta domstolen.
I andra och fjärde styckena har endast språkliga ändringar gjorts.
36 kap. 16 §
Ett vittne ska lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.
Vid ett vittnesförhör får det som vittnet tidigare har berättat inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet läggas fram endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har hörts inför rätta och har det förra förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, ska dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen, om det inte är olämpligt.
Paragrafen innehåller regler om formerna för att lägga fram vittnesbevisning. Genom hänvisningar gäller bestämmelserna vid förhör med part eller målsägande som inte för talan samt vid förhör med sakkunnig (37 kap. 3 § och 40 kap. 11 § RB). Ändringarna i paragrafen har behandlats i avsnitt 3.2.4.
I första stycket har endast gjorts en språklig ändring.
Andra stycket andra meningen avser situationer när ett vittne
som ska höras vid huvudförhandlingen har hörts inför rätta tidigare
Författningskommentar SOU 2012:93
288
och förhöret har dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning. Bestämmelsen har ändrats så att förhöret i dessa fall inleds med en uppspelning av upptagningen, om det inte är olämpligt. Oavsett om sådant förhör hålls i tingsrätt eller i hovrätt ska förhöret som utgångspunkt hållas som ett tilläggsförhör.
Exempel på när ett sådant förfarande kan vara olämpligt är när det tidigare förhöret helt förlorat sin aktualitet. Ett typexempel kan vara att en tilltalad som helt förnekat närvaro på en brottsplats numera vidgår närvaro men har andra invändningar mot åtalet. Ett annat exempel är när upptagningen av någon anledning inte finns tillgänglig vid huvudförhandlingen och värdet av en uppspelning inte står i proportion till de olägenheter som ett uppskjutande av huvudförhandlingen skulle innebära (jfr prop. 2004/05:131 s. 237). I fall när det finns grundad anledning att tro att en förhörsperson kommer att ändra sina uppgifter på grund av påtryckningar kan det dock inte anses olämpligt att inleda förhöret med en uppspelning.
Bestämmelsen gäller när förhör tas upp på nytt med ett vittne som tidigare hörts utom huvudförhandling (35 kap. 13 § första stycket RB) eller när förhöret tas upp på nytt vid en ny huvudförhandling (43 kap. 13 a § och 46 kap. 13 a § RB). Den gäller även vid huvudförhandling i hovrätt och Högsta domstolen (50 kap. 17 § första stycket, 51 kap. 17 § första stycket och 55 kap. 15 § RB).
36 kap. 19 §
Förhör med ett vittne får hållas utom huvudförhandling,
1. om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen,
2. om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen,
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling, eller
4. om vittnet inställt sig till en huvudförhandling som ställs in och det inte är olämpligt.
SOU 2012:93 Författningskommentar
289
Paragrafen innehåller bestämmelser om vittnesförhör som tas upp utom huvudförhandling. Genom hänvisningar gäller bestämmelserna även förhör med parter, målsägande som inte för talan och sakkunniga (37 kap. 3 § och 40 kap. 11 § RB). Ändringarna i paragrafen har behandlats i avsnitt 3.2.4.
I första ledet, punkterna 1–3, har endast har endast språkliga ändringar gjorts.
Fjärde punkten är ny. Den innebär en utvidgning av rättens möjligheter att ta upp vittnesförhör utom huvudförhandling. Bestämmelsen är tillämplig i situationer när det föreligger hinder mot huvudförhandlingen och denna ställs in (43 kap. 3 § andra stycket och 46 kap. 6 § andra stycket RB). Rätten kan då ta upp vittnesförhör, partsförhör, förhör med målsägande som inte för talan och förhör med sakkunniga. Avsikten är naturligtvis inte att den nya regeln ska inskränka domstolens nuvarande möjligheter att genomföra huvudförhandlingen och avgöra målet i den tilltalades utevaro.
Exempel på situationer när det kan vara olämpligt att ta upp förhöret i samband med den inställda förhandlingen är om rätten redan vid det tillfället gör bedömningen att ljud- och bildupptagningen av förhöret helt kommer att förlora sin aktualitet och ett helt nytt förhör kommer att krävas vid huvudförhandlingen (jfr kommentaren till 36 kap. 16 § RB).
Parternas – och i förekommande fall försvararnas och biträdenas – synpunkter på handläggningsfrågan bör inhämtas. Det är dock rätten som avgör om bevisupptagning ska ske i anslutning till den inställda förhandlingen. Om den tilltalade inte är närvarande bör dennes försvarare, om en sådan är förordnad, normalt vara närvarande. Finns inte försvarare är det många gånger fråga om mål som kan avgöras i den tilltalades utevaro, varvid bevisupptagning utom huvudförhandling inte är aktuellt. Formellt krävs inte att den tilltalade är delgiven kallelse till förhandlingen för att bevisupptagning ska få ske. Inte heller krävs att denne är delgiven stämning, även om det många gånger anses lämpligt. Ställningstagandet bör styras av insikten om att en förhörspersons minnesbild normalt förbleknar med tiden och därför bör dokumenteras så tidigt som möjligt. Tillbörlig hänsyn ska tas till förhörspersonens intresse av att få lämna sin utsaga som planerat och slippa upprepade inställelser.
Bevisningen tas i dessa fall upp av ensamdomare. De nämndemän som i förekommande fall skulle deltagit i den inställda förhandlingen deltar alltså inte. Det är lämpligt men inte nödvändigt
Författningskommentar SOU 2012:93
290
att det är ordföranden i den inställda huvudförhandlingen som leder bevisupptagningen.
Bestämmelser om framläggande av bevis som tagits upp utom huvudförhandling finns i 35 kap. 13 § RB. Om beviset tas upp på nytt kommer det många gånger att ske i form av ett tilläggsförhör enligt 36 kap. 16 § RB.
42 kap. 16 §
Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på,
om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Rätten får förelägga parterna att lämna
underlag för sammanställningen. Parterna ska innan förberedelsen av målet avslutas beredas tillfälle att yttra sig över sammanställningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skriftliga sammanställningar av parternas ståndpunkter. Ändringarna i bestämmelsen behandlas i avsnitt 3.2.2. Praktiska exempel på sammanställningar finns i bilaga 2 i Del 2.
Bestämmelsen har skärpts och gjorts överensstämmande med bestämmelsen om tidsplan (42 kap. 6 § RB). Till skillnad från vad som hittills gällt ska rätten göra en sammanställning om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Det innebär att i de allra flesta fall ska en sammanställning upprättas, dvs. även i mål som inte är alltför omfattande. Sammanställningen har betydelse för möjligheten att fixera processen och använda hänvisningsmetoden vid huvudförhandlingen och den är, rätt utnyttjad, till stor hjälp vid domskrivningen. Endast i mycket enkla mål tjänar en sammanställning många gånger inget syfte och kan då anses obehövlig.
I övrigt har endast språkliga förändringar gjorts.
SOU 2012:93 Författningskommentar
291
43 kap. 8 §
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram.
Ska en part höras i bevissyfte, bör förhöret äga rum innan vittnes-
bevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och
bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt.
Paragrafen reglerar ordningen för huvudförhandlingens genomförande. Ändringarna behandlas i avsnitt 3.2.3. Motsvarande ändringar har gjorts i 46 kap. 6 §. Se även 50 kap. 19 § och 51 kap. 19 §.
I första och andra styckena har endast språkliga förändringar gjorts.
I tredje stycket har den förtydligande ändringen gjorts att bevisningen kan läggas fram genom hänvisning, inte bara till skriftliga handlingar i målet, utan även till ljud- och bildupptagningar. Någon materiell ändring är inte avsedd.
43 kap. 13 §
Vid fortsatt huvudförhandling ska handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.
Paragrafen motsvarar tidigare 43 kap. 13 § första stycket och reglerar förfarandet vid en fortsatt huvudförhandling. Ändringen behandlas i avsnitt 3.2.4 och innebär endast en språklig ändring samt den redaktionella förändringen att bestämmelserna i tidigare 13 § delats upp i två paragrafer. Bestämmelserna i tidigare andra stycket har förts över till den nya 13 a §.
43 kap. 13 a §
Vid en ny huvudförhandling ska målet företas till fullständig handläggning. Bevis, som har tagits upp vid den tidigare handläggningen,
ska tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. I mål
där förlikning om saken är tillåten får dock förnyad bevisupptag-
Författningskommentar SOU 2012:93
292
ning ske endast om någon av parterna begär det. Kan ett muntligt
bevis, som har tagits upp vid den tidigare handläggningen, läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.
Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på lämpligt sätt.
Paragrafen är ny och reglerar förfarandet vid ny huvudförhandling. Ändringarna behandlas i avsnitt 3.2.4.
Paragrafen motsvarar tidigare 43 kap. 13 § andra stycket. Av första
stycket första till tredje meningarna framgår att vid en ny huvud-
förhandling måste målet företas till fullständig handläggning. Bevis som tagits upp tidigare ska tas upp på nytt vid den nya huvudförhandlingen om rätten finner att det är av betydelse att så sker. I dispositiva tvistemål får förnyad bevisupptagning ske endast om någon av parterna begär det. Här har endast språkliga ändringar gjorts.
I fjärde meningen regleras genom en ny bestämmelse det fallet att ett förhör har dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning. Om förhöret kan läggas fram genom en sådan upptagning får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Bestämmelsen överensstämmer med reglerna i 35 kap. 13 § första stycket om förhör som tagits upp utom huvudförhandlingen. Se i övrigt kommentaren till den bestämmelsen vad gäller frågan om ytterligare frågor behöver ställas. Om förhöret tas upp på nytt finns bestämmelser i 36 kap. 16 § som innebär att förhöret ofta kan hållas genom ett tilläggsförhör.
Motsvarande bestämmelse har införts i 46 kap. 13 a §, se även kommentaren till den bestämmelsen.
I andra stycket, som motsvaras av sista meningen i tidigare lydelse, har endast en språklig förändring gjorts.
46 kap. 6 §
Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade
ska i den mån det behövs beredas tillfälle att utveckla sin talan.
Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade
SOU 2012:93 Författningskommentar
293
bör äga rum innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.
Om huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den mån det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.
Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till ljud- och bild-
upptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt.
Paragrafen innehåller bestämmelser om huvudförhandlingens yttre förlopp. Ändringen behandlas i avsnitt 3.2.3.
I första till tredje styckena har endast språkliga ändringar gjorts.
Fjärde stycket har ändrats på motsvarande sätt som de bestäm-
melser för tvistemål som finns i 43 kap. 8 § (se kommentaren till den paragrafen).
46 kap. 13 §
Vid fortsatt huvudförhandling ska handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.
Paragrafen motsvarar tidigare 46 kap. 13 § första stycket och reglerar förfarandet vid en fortsatt huvudförhandling. Ändringen behandlas i avsnitt 3.2.4 och innebär endast en språklig ändring samt den redaktionella förändringen att bestämmelserna i tidigare 13 § delats upp i två paragrafer. Bestämmelserna i tidigare andra stycket har förts över till den nya 13 a §.
46 kap. 13 a §
Vid en ny huvudförhandling ska målet företas till fullständig handläggning. Bevis, som har tagits upp vid den tidigare handläggningen,
ska tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse att så sker och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Kan ett muntligt bevis, som har tagits upp vid den tidigare handläggningen,
Författningskommentar SOU 2012:93
294
läggas fram genom en ljud- och bildupptagning av förhöret, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas.
Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på lämpligt sätt.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om förfarandet vid en ny huvudförhandling. Ändringarna behandlas i avsnitt 3.2.4.
Paragrafen motsvarar tidigare 46 kap. 13 § andra stycket. Av första
stycket första och andra meningarna framgår att vid en ny huvud-
förhandling måste målet företas till fullständig handläggning. Bevis som har tagits upp vid huvudförhandlingen ska tas upp på nytt om rätten finner att det är av betydelse att så sker. Här har endast språkliga ändringar gjorts.
I tredje meningen regleras genom en ny bestämmelse det fallet att det aktuella förhöret har dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning. Om förhöret kan läggas fram genom en sådan upptagning får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Bestämmelsen överensstämmer med 35 kap. 13 § första stycket om förfarandet vid huvudförhandlingen beträffande bevis som tagits upp utom huvudförhandlingen, se kommentaren till den bestämmelsen vad gäller frågan om ytterligare frågor behöver ställas.
Bestämmelsen är tillämplig i flera situationer där bevis har tagits upp vid en tidigare handläggning. Det kan exempelvis inträffa att en huvudförhandling påbörjas och muntlig bevisning tas upp men ett vittne som är kallat till en senare tidpunkt inte infinner sig. Det kan då ibland bli nödvändigt med en ny huvudförhandling. Det kan även inträffa förfall eller jäv för domare eller nämndemän under pågående rättegång så att en ny huvudförhandling måste hållas. Om rätten beslutat om rättspsykiatrisk undersökning när övertygande bevisning förebringats om den tilltalades skuld måste som regel en ny huvudförhandling hållas om ny bevisning åberopas innan domstolen meddelat dom. Ny huvudförhandling kan också bli aktuell om hovrätten undanröjt tingsrättens dom och återförvisat målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Ibland kan det inträffa att deldom meddelas, exempelvis beträffande en tilltalad, och ny huvudförhandling hålls vid ett senare tillfälle mot den eller de andra tilltalade i målet.
I grunden föreligger samma situation när det visserligen inte är fråga om en ny huvudförhandling i målet men redan upptagen muntlig bevisning åberopas vid skilda handläggningar. Exempelvis före-
SOU 2012:93 Författningskommentar
295
ligger en sådan situation när en rättegång har avslutats mot en eller flera tilltalade och dom har meddelats, varefter det väcks åtal mot ytterligare en medtilltalad. Bevis som tagits upp i det första målet kan då aktualiseras även i det nya målet. Det kan även vara fråga om fall där ett vittne ska höras i flera mål mot olika tilltalade men beträffande samma sak eller där det på något annat sätt blir aktuellt att förhör som tagits upp i ett mål åberopas i ett annat. I dessa fall finns inte uttryckligt reglerat i rättegångsbalken hur rätten ska förfara med bevisningen. Rätten kan då tillämpa bestämmelserna om ny huvudförhandling analogt.
Om beviset tas upp på nytt kan förhöret många gånger hållas som ett tilläggsförhör enligt 36 kap. 16 § andra stycket.
I andra stycket, som motsvaras av sista meningen i tidigare lydelse, har endast språkliga förändringar gjorts.
49 kap. 14 b §
I 56 kap. 13–15 §§ finns bestämmelser om att hovrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen innan frågan om prövningstillstånd avgörs.
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 3.4.1. Den innehåller en hänvisning till de nya reglerna i 56 kap. 13 § andra stycket om att hovrätten får hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen. Paragrafen har utformats efter mönster av bestämmelsen i 42 kap. 17 a §.
50 kap. 19 §
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Om huvudförhandlingen hålls trots att klagandens motpart uteblivit,
ska hovrätten se till att den bevisning som han eller hon lagt fram i
tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt,
Författningskommentar SOU 2012:93
296
läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Paragrafen innehåller bestämmelser om de yttre formerna för hur bevisningen läggs fram vid huvudförhandling i hovrätt. Ändringen behandlas i avsnitt 3.2.3.
Av andra stycket framgår, i förtydligande syfte, att bevisningen får läggas fram genom hänvisning, förutom till skriftliga handlingar i målet, även till ljud- och bildupptagningar. Någon materiell förändring är inte avsedd. Se även 43 kap. 8 § och 51 kap. 19 §.
I övrigt har endast språkliga förändringar gjorts.
50 kap. 21 §
Uteblir klaganden från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och det
inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.
Uteblir klagandens motpart och har vite förelagts honom eller
henne, får hovrätten, när förlikning om saken inte är tillåten, i
stället för att förelägga nytt vite besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om klagandens motpart inställer sig endast genom ombud när han eller hon förelagts vid vite att infinna sig personligen.
Har vite förelagts klagandens motpart eller ska han eller hon hämtas till rätten och kan denne inte hämtas, får dock målet avgöras trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om klaganden har förelagts att infinna sig personligen men inställt sig endast genom ombud.
Paragrafen behandlar den situationen att en part uteblir från eller inte infinner sig personligen till en huvudförhandling i tvistemål i hovrätten. Ändringen behandlas i avsnitt 3.4.2. Motsvarande ändring har gjorts i 51 kap. 21 §.
Av första stycket framgår att överklagandet förfaller om klaganden uteblir från sammanträde för huvudförhandling. Till skillnad från tidigare gäller detsamma om endast ombudet infinner sig i ett
SOU 2012:93 Författningskommentar
297
mål där klaganden ska infinna sig personligen, om det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller. Det innebär att rätten i en sådan situation kan utgå från att klaganden inte står fast vid sitt överklagande.
Särskilda skäl mot att överklagandet förfaller kan vara att klaganden uttryckligen meddelat rätten att han eller hon vill få målet prövat med endast ombudet närvarande. Det måste stå helt klart att detta är klagandens avsikt. Rätten får då i varje enskilt fall bedöma om målet kan prövas i klagandens frånvaro.
I andra och tredje styckena har endast språkliga ändringar gjorts.
50 kap. 23 §
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom ändras i den delen endast om
1. beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupp-
tagning,
2. beviset har tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten, eller
3. det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än
tingsrätten antagit.
I paragrafen anges under vilka förutsättningar som hovrätten får ändra tingsrättens dom i sådana fall där avgörandet är beroende av tilltron till viss bevisning. Ändringarna behandlas i avsnitt 3.4.2. Motsvarande ändring har gjorts i 51 kap. 23 § och 55 kap. 14 §.
Paragrafen har ändrats redaktionellt genom att andra ledet av första meningen och andra meningen har uppdelats i punkter. Av första punkten framgår att de bevismedel som avses med den bestämmelsen inte är begränsade till att avse förhör utan även omfattar syn på stället. Om syn på stället läggs fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning kan hovrätten ändra tingsrättens dom i den delen även i tilltrossituationer. Av 6 kap. 6 a § andra stycket framgår att syn på stället ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning om det inte finns särskilda skäl mot det.
I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
Författningskommentar SOU 2012:93
298
51 kap. 13 §
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.
Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom eller henne påföljd eller döma till annan påföljd än böter, villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.
Har i fall som avses i andra stycket 1–3 en part begärt huvudförhandling, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.
Med de påföljder som anges i andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Det som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.
Paragrafen reglerar förutsättningarna för att avgöra ett brottmål på handlingarna i hovrätten. Ändringen behandlas i avsnitt 3.4.3.
I första och andra styckena har endast språkliga ändringar gjorts. I tredje stycket anges att om en part har begärt huvudförhandling, i de fall som framgår av första stycket första till tredje punkterna, ska förhandling hållas om det inte är obehövligt. Bestämmelsen har mjukats upp genom att det tidigare uppenbarhetskravet har tagits bort. I fler fall än tidigare kommer därför hovrätten att kunna avgöra mål utan huvudförhandling, även när en part har begärt huvudförhandling.
SOU 2012:93 Författningskommentar
299
I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
51 kap. 17 §
I övrigt ska det som sägs i 46 kap. 1–5 §§, 6 § andra stycket, 8, 9, 11, 13, 13 a, 16, och 17 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel ska dock tillämpas i fråga om kallelser till huvudförhandling som återupptas efter uppehåll och förelägganden för parterna.
När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet ska kunna slutföras vid den förhandlingen.
I fråga om sådana åtgärder gäller 10 och 12 §§ i detta kapitel.
Paragrafen innehåller bl.a. hänvisningar till vissa regler i 46 kap. om huvudförhandling i tingsrätt som ska tillämpas i fråga om huvudförhandling i hovrätt.
I första stycket har den nya paragrafen 13 a § förts in som en följdändring.
I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
51 kap. 19 §
Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör ett av tingsrätten upptaget bevis, som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt, läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang.
Författningskommentar SOU 2012:93
300
Paragrafen innehåller bestämmelser om de yttre formerna för hur bevisningen läggs fram vid en huvudförhandling i hovrätt. Ändringen behandlas i avsnitt 3.2.3.
Paragrafen har ändrats på motsvarande sätt som tvistemålsbestämmelserna i 50 kap. 19 § (se kommentaren till den paragrafen).
51 kap. 21 §
Uteblir en enskild klagande från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet
förfaller.
Uteblir en enskild motpart och har vite förelagts honom eller
henne, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare
dag. Detsamma gäller om en enskild motpart som vid vite förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud.
Underlåter i mål om allmänt åtal en målsägande, som ska höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäller andra stycket.
Om vite har förelagts klagandens motpart eller om denne ska hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild klagande som förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud.
Paragrafen behandlar den situationen att en part uteblir från eller inte infinner sig personligen till en huvudförhandling i brottmål i hovrätten. Ändringen behandlas i avsnitt 3.4.2.
Paragrafen har ändrats på motsvarande sätt som tvistemålsbestämmelserna i 50 kap. 21 § (se kommentaren till den paragrafen).
Ytterligare exempel på att det i brottmål föreligger särskilda skäl mot att låta överklagandet förfalla kan vara om hovrätten har upptäckt en felaktighet i tingsrättens dom som bör och kan ändras till den tilltalades förmån. Rätten får i varje enskilt fall bedöma om målet kan prövas i klagandens frånvaro (jfr bl.a. NJA 2009 s. 836).
SOU 2012:93 Författningskommentar
301
51 kap. 23 §
Har det vid huvudförhandling i tingsrätten hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom ändras i den delen endast om
1. beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupp-
tagning,
2. beviset har tagits upp på nytt vid huvudförhandlingen i hov-
rätten,
3. ändringen är till förmån för den tilltalade, eller
4. det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än
tingsrätten antagit.
I paragrafen anges under vilka förutsättningar som hovrätten får ändra tingsrättens dom i sådana fall där avgörandet är beroende av tilltron till viss bevisning. Ändringarna behandlas i avsnitt 3.4.2.
Paragrafen har ändrats på motsvarande sätt som tvistemålsbestämmelserna i 50 kap. 23 § (se kommentaren till den paragrafen).
54 kap. 12 a §
Om överklagandet gäller prövningstillstånd i hovrätt och målet innehåller en sådan prejudikatfråga som avses i 11 § första stycket får Högsta domstolen, om prövningstillstånd meddelas i Högsta domstolen, besluta att frågan ska prövas av Högsta domstolen. I avvaktan på denna prövning ska frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om möjlighet för Högsta domstolen att direkt pröva en prejudikatfråga. Den behandlas i avsnitt 3.4.1.
I överklagade mål där hovrätten vägrat prövningstillstånd och målet innehåller en prejudikatfråga kan Högsta domstolen besluta att frågan ska prövas av direkt av Högsta domstolen, dvs. utan att prövningstillstånd i hovrätt först beviljas. Frågan om prövningstillstånd i hovrätten vilar under tiden. Det är inte ett partiellt prövningstillstånd utan ett tillstånd till prövning av prejudikatfrågan i
Författningskommentar SOU 2012:93
302
Högsta domstolen. Högsta domstolen begränsar således initialt sin prövning till denna fråga.
Sedan prejudikatfrågan har avgjorts gör Högsta domstolen bedömningen om prövningstillstånd ska meddelas i hovrätten eller inte, exempelvis kan skäl för ändringsdispens föreligga när Högsta domstolen gjort en annan bedömning av prejudikatfrågan än tingsrätten.
Detta är ett undantag från instansordningens princip. Möjligheten att direkt pröva prejudikatfrågan lär därför komma utnyttjas med viss återhållsamhet. En förutsättning är att frågan är utredd så att Högsta domstolen har ett tillräckligt underlag för att pröva frågan i befintligt skick.
55 kap. 8 §
Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd, ska överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. Om det är uppenbart
att överklagandet är ogrundat får Högsta domstolen dock genast meddela dom i målet. I mål om allmänt åtal får överklagandet översändas
till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.
Har hovrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om sådan åtgärd, får Högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har hovrätten beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, eller fastställt tingsrätts beslut om det, får Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts.
SOU 2012:93 Författningskommentar
303
Paragrafen reglerar frågor om kommunicering av överklagandet med motparten efter överklagande av en dom till Högsta domstolen.
I första stycket har införts en bestämmelse som uttryckligen ger Högsta domstolen möjlighet att meddela dom utan att motparten delges överklagandet i fall då det är uppenbart ogrundat. Tidigare har det inte funnits någon sådan bestämmelse. För hovrättsprocessens del fanns dock en sådan i 50 kap. 8 § RB. Bestämmelsen togs bort i samband med EMR-reformen (prop. 2007/08:139 s. 24 och 28). Denna ordning har dock tillämpats av Högsta domstolen, även efter lagändringen som innebar att hovrättsbestämmelsen togs bort (se bl.a. NJA 1986 s. 117, NJA 2002 A 4, NJA 2007 s. 125 och NJA 2011 s. 267).
Eftersom hovrättsbestämmelsen inte längre finns har det införts en uttrycklig reglering för förfarandet i Högsta domstolen.
55 kap. 11 §
Högsta domstolen får utan huvudförhandling avgöra
1. en prejudikatfråga,
2. ett mål i vilket Högsta domstolen med stöd av bestämmelserna i 12 § i allt väsentligt grundar avgörandet i övrigt på hovrättens bedömning,
3. ett mål som har tagits upp omedelbart av hovrätten, eller
4. ett sådant mål eller en sådan fråga i ett mål som ska avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.
Beträffande avgörande i övrigt i Högsta domstolen av mål utan huvudförhandling ska i tvistemål 50 kap. 13 § och i brottmål 51 kap. 13 § tillämpas.
Paragrafen innehåller regler om avgörandet i Högsta domstolen. Bestämmelsen i första stycket 4 har justerats så att det som där angavs tidigare beträffande avgörande av Högsta domstolen med nio ledamöter, har tagits bort.
Ordningen med s.k. halvplenum, dvs. nio ledamöter, i Högsta domstolen togs bort genom en lagändring år 2009 (jfr prop. 2008/09:117). Någon följdändring gjordes dock inte i denna paragraf.
I övrigt har endast språkliga förändringar gjorts.
Författningskommentar SOU 2012:93
304
55 kap. 14 §
Har det vid huvudförhandling i lägre rätt hållits förhör inför rätten eller syn på stället angående någon viss omständighet och beror avgörandet även i Högsta domstolen av tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom ändras i den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset vid huvudförhandling eller ta del av en ljud- och bildupptagning av beviset. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än hovrätten antagit.
Paragrafen anger under vilka förutsättningar Högsta domstolen får ändra hovrättens dom i sådana fall där avgörandet är beroende av tilltron till viss bevisning. Ändringen behandlas i avsnitt 3.4.2.
Paragrafen har ändrats på motsvarande sätt som bestämmelserna för hovrättsprocessen som finns i 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § (se kommentarerna till dessa paragrafer).
56 kap. 13 §
En tingsrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen, när förlikning om saken är tillåten.
En hovrätt får, i stället för att meddela prövningstillstånd enligt 49 kap. 14 § 3, hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen. I avvaktan på Högsta domstolens prövning ska frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hänskjutande av prejudikatfrågor till Högsta domstolen. Ändringen behandlas i avsnitt 3.4.1.
I andra stycket har införts en ny bestämmelse som innebär att hovrätten får hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen. Det kan exempelvis bli aktuellt om det finns en fast praxis i den aktuella hovrätten som avviker från praxis i andra hovrätter och det framstår som en onödig omgång att hovrätten dömer av frågan en gång till eller om det redan finns en rikhaltig hovrättspraxis men
SOU 2012:93 Författningskommentar
305
inget prejudikat från Högsta domstolen. Bestämmelsen har utformats efter mönster av motsvarande tingsrättsbestämmelse i första stycket. Här regleras dock uttryckligen att frågan om prövningstillstånd i hovrätten ska vila i avvaktan på Högsta domstolens prövning. Det krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen för att Högsta domstolen ska pröva en sådan hänskjuten fråga (se 56 kap. 14 § RB). Om prövningstillstånd i Högsta domstolen meddelas och prejudikatfrågan prövas ankommer det därefter på hovrätten att pröva om prövningstillstånd ska meddelas i hovrätten eller inte.
Genom att prövningstillstånd krävs i Högsta domstolen torde detta undantag från instansordningens princip inte komma att utnyttjas i onödan. Om Högsta domstolen inte meddelar prövningstillstånd kan det exempelvis bero på att Högsta domstolen anser att hovrätten först bör avgöra prejudikatfrågan, att det inte finns någon intressant prejudikatfråga eller att målet inte är lämpligt för att besvara frågan. En nackdel här är att Högsta domstolen inte motiverar ett beslut att vägra prövningstillstånd. Eftersom det finns olika skäl för Högsta domstolen att vägra prövningstillstånd ska hovrätterna inte ta ett nekat prövningstillstånd till intäkt för att prejudikatdispens ska vägras i hovrätten.
7.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
14 kap. 17 §
Vid huvudförhandling i äktenskapsmål och mål om underhåll ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän, om annat inte följer av 1 kap. 3 a § andra stycketrättegångsbalken. Denna regel gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.
Om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.
Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, gäller andra stycket i fråga om domförhet.
När nämndemän ingår i tingsrätten, ska ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning ska först ordföranden och därefter
Författningskommentar SOU 2012:93
306
nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.
Paragrafen reglerar tingsrättens sammansättning i äktenskapsmål. Ändringen, som behandlas i avsnitt 3.3.6, innebär endast att hänvisningen i första stycket till 1 kap. 3 a § RB har följdändrats efter ändringen av den paragrafen. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2010:921 ) om mark- och miljödomstolar
2 kap. 5 §
I mål och ärenden där mark- och miljödomstolen är första instans får rätten vid annan handläggning än som avses i 4 § samt vid sammanträde för muntlig förberedelse bestå av en lagfaren domare. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra stycketrättegångsbalken. Om det finns skäl för det får rättens sammansättning utökas med en lagfaren ledamot eller ett tekniskt råd.
Det som föreskrivs i första stycket första meningen gäller också i mål om utdömande av vite på särskild talan av myndighet.
Paragrafen reglerar i vilka fall rätten i mål och ärenden där mark- och miljödomstolen är första instans är domför med en lagfaren domare. Ändringen, som behandlas i avsnitt 3.3.6, innebär endast att hänvisningen i första stycket till 1 kap. 3 a § RB har följdändrats efter ändringen av den paragrafen.
307
Särskilt yttrande
Särskilt yttrande av experten Tomas Nilsson
I avsnitt 3.4.2 som behandlar den nya ordningen för hur muntlig bevisning läggs fram i hovrätt görs bedömningen att hänvisning till ljud- och bildupptagningar bör kunna ske i större utsträckning än vad som hittills har skett i praktiken. Det lämnas en tämligen utförlig motivering till denna ståndpunkt. Även de invändningar som finns mot ett sådant förslag redovisas i viss utsträckning.
Hänvisning till ljud- och bildupptagningar har kunnat ske redan från EMR-reformens ikraftträdande. Det har dock förekommit endast undantagsvis. Anledningen till detta får antas bero på att hänvisning i aktuellt hänseende inte har ansetts lämpligt eller ändamålsenligt. Det har inte heller varit något som hovrätterna överlag har verkat för och ännu mer sällan har genomdrivit mot parternas vilja. De uttalanden som görs i utredningen, i förening med det föreslagna förtydligandet till lagtexten, kommer dock – om dessa godtas – att leda till att hänvisning till ljud- och bildupptagning kommer att få en påtaglig ökad tillämpning, även med den ståndpunkt som framförs att ”det är i de stora tidsödande målen man kan se fördelarna”.
Jag delar inte utredningens uppfattning om det lämpliga i att hänvisning i detta hänseende bör kunna ske i större utsträckning än vad som hittills skett i praktiken.
De invändningar som redovisas i utredningen mot en dylik utveckling är av sådan betydelse att jag inte kan instämma i förslaget i denna del. I de uttalanden som gjordes i samband med presidentmötet vid Svea hovrätt den 17 juni 2010, som återges i utredningen och som är bifogad som bilaga 3 i Del 2, framförs:
I förarbetena framhålls att möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör bör tillämpas restriktivt i brottmålsprocessen. Det bör också beaktas att hänvisning inskränker offentligheten vid för-
Särskilt yttrande SOU 2012:93
308
handlingen. Huvudregeln bör vara att all muntlig bevisning skall läggas fram vid förhandlingen.
Utöver de invändningar som har redovisats vill jag också särskilt nämna att möjligheten för den tilltalade som är häktad att ta del av såväl ljud- som bildupptagningen, i praktiken är utesluten eftersom bildfilen inte ska föras ut från domstolen.
Utredningen anför vidare att ”Det torde ofta räcka för parter och ombud, som var närvarande när bevisen togs upp i tingsrätten, att i samband med hovrättsprocessen ta del av ljudupptagningarna.”. Detta resonemang kan jag inte heller instämma i. Eftersom bevispresentationen i hovrätten sker genom uppspelning av ljud- och bildupptagningen – ej enbart ljudupptagningen – bör den avgörande vikt som tillmäts detta förhållande (särskilt för tilltrosbevisningen) även gälla för parter och ombud vilka i och för sig varit närvarande när bevisen togs upp i tingsrätten.
Jag vill i detta sammanhang även hänvisa till följande uttalande av Högsta domstolen i NJA 2009 s. 836:
När det gäller den nya ordningen för upptagning av muntlig bevisning i hovrätten märks att vad som spelas upp från ljud- och bildupptagningarna vid tingsrätten av olika skäl kan framstå i nytt ljus i hovrätten. Det är därför angeläget att den tilltalade själv får ta del av uppspelningarna, så att han eller hon bereds tillfälle att i samråd med sin försvarare ta ställning till i vad mån och på vilket sätt förhören kan behöva kommenteras i slutanförandet, eller om det finns anledning att begära tilläggsförhör med honom eller henne själv eller någon annan. Den tilltalades rätt att närvara personligen vid huvudförhandlingen tillgodoser i betydande utsträckningen hans eller hennes intresse i ovan angivna hänseenden.
Möjligheten att rent praktiskt lösa utsättningen och genomförandet av stora och utdragna mål, bör kunna underlättas genom att låta parterna i större utsträckning än hittills lösa eventuella bemanningsproblem såvitt avser ombuden vid förhandlingen och, i vart fall när det gäller mål där den tilltalade är på fri fot, genom att tillämpa möjligheten till närvarodispens.
Bilaga 1
309
Kommittédirektiv
Utvärdering av reformen En modernare rättegång
Dir. 2011:79
Beslut vid regeringssammanträde den 15 september 2011
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare ska utvärdera reformen En modernare rättegång. Syftet med utvärderingen är att, utifrån kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden i allmän domstol, undersöka hur reglerna har fungerat i praktiken och om målsättningen med reformen har uppnåtts.
I uppdraget ingår att kartlägga och analysera bl.a.
• hur användningen av modern teknik i domstolarna har fallit ut,
• hur reglerna som syftar till att göra handläggningen av mål och ärenden mer flexibel har tillämpats,
• hur systemet med prövningstillstånd i hovrätt har fallit ut, och
• hur den förändrade ordningen för bevisupptagning i hovrätt har tillämpats. Utvärderingen ska omfatta samtliga konsekvenser, bl.a. i kvalitets-, effektivitets-, förtroende- och kostnadshänseende, som reformen har fått för såväl enskilda som det allmänna.
Mot bakgrund av utvärderingen ska utredaren överväga om det finns behov av förändringar i regelverket eller av att vidta andra åtgärder och lämna de förslag som dessa överväganden föranleder.
Uppdraget ska redovisas senast den 28 september 2012.
Bilaga 1 SOU 2012:93
310
Reformen En modernare rättegång
Den 1 november 2008 trädde reformen En modernare rättegång i kraft (prop. 2004/05:131, bet. 2004/05:JuU29, rskr. 2004/05:307). Reformen har inneburit en modernisering av rättegångsförfarandet i allmän domstol med förändringar av reglerna i framför allt rättegångsbalken (RB) och lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det huvudsakliga syftet med reformen har varit att skapa en modern rättegångsordning som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Reformen består av tre delar.
Bättre utnyttjande av modern teknik
Genom reformen används modern teknik i större utsträckning i domstolarna. Förhör i tingsrätt ska som regel dokumenteras genom ljud- och bildupptagning (6 kap. 6 § RB). Även syn får dokumenteras på detta sätt (6 kap. 6 a § RB). Om målet överklagas är huvudregeln att ljud- och bildupptagningarna från tingsrätten ska användas i hovrätten. Upptagningarna kan även användas i tingsrätten, t.ex. om bevisupptagning har skett utom huvudförhandling, liksom i Högsta domstolen. Sekretess gäller för bilduppgiften i en upptagning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men (43 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). En part har dock en ovillkorlig rätt att ta del av en ljud- och bildupptagning, vilket bör ske genom uppspelning i domstolen (se NJA 2008 s. 883 samt SOU 2008:93, vari föreslås att frågan om partsinsyn i upptagningarna ska regleras i rättegångsbalken).
Genom reformen har det vidare införts regler om ljud- och bildöverföring (videokonferens, 5 kap. 10 § RB). Dessa regler innebär att parter och andra som ska delta i ett sammanträde har möjlighet att i alla typer av mål och i alla instanser delta genom videokonferens, om det inte är olämpligt. Motsvarande möjlighet finns att delta i ett sammanträde genom ljudöverföring (telefon). Tekniken kan även användas vid syn (5 kap. 11 § RB), när parter eller andra som ska delta inte får plats i rättssalen (sidosal, 5 kap. 12 § RB) och när parter eller andra av andra skäl inte får vara i rättssalen under ett förhör (medhörning, 36 kap. 18 § RB).
Bilaga 1
311
Flexiblare regler och större ansvar för parterna
En grundtanke med reformen är att det processuella regelverket ska vara flexibelt så att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Parternas ansvar för att driva processen framåt mot ett avgörande har också betonats. Reformen innebär i denna del bl.a. följande.
Reglerna om sammanträden under förberedelsen samt om kallelser och påföljder vid utevaro har gjorts mer enhetliga och påföljderna vid utevaro för parter som ska höras i bevissyfte i tvistemål har skärpts (35 kap. 9 §, 42 kap. 12 § samt 44 kap. 1–4 och 7 §§ RB). En möjlighet har införts att avvisa ett vittne om det trots rimliga ansträngningar inte går att få till stånd en bevisupptagning och det bedöms att målets avgörande inte bör fördröjas ytterligare (35 kap. 7 § RB). Det har vidare blivit möjligt för parterna att vid en huvudförhandling presentera processmaterial genom att hänvisa till skriftliga handlingar eller ljud- och bildupptagningar i målet i stället för att redovisa uppgifterna muntligen (43 kap. 7 och 8 §§, 46 kap. 6 och 9 §§, 50 kap. 18 och 19 §§, 51 kap. 18 och 19 §§ samt 55 kap. 15 § RB). Det har också skapats en möjlighet att i tvistemål under vissa förutsättningar åberopa skriftliga vittnesberättelser som bevis (35 kap. 14 § RB). Dessutom får bevisupptagning ske utom huvudförhandling i större omfattning, bl.a. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling (36 kap. 19 §, 38 kap. 6 § och 39 kap. 2 § RB). Därtill kommer att reglerna om upprättande av tidsplaner och sammanställningar av parternas ståndpunkter i tvistemål har skärpts (42 kap. 6 och 16 §§ samt 50 kap. 12 a § RB).
Vidare har det skapats förutsättningar att i större utsträckning kunna hålla förberedelsesammanträde i brottmål (45 kap. 13 § RB). Det har också införts en möjlighet att avgöra bötesbrottmål på handlingarna, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet (45 kap. 10 a § RB).
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
Genom reformen har systemet med prövningstillstånd utvidgats till att omfatta alla domar och beslut i tvistemål och beslut i domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt (49 kap. 12 § RB). Vidare har grunderna för prövningstillstånd förändrats (49 kap.
Bilaga 1 SOU 2012:93
312
14 § RB). Prövningstillstånd ska bl.a. meddelas om det finns anledning att tvivla på riktigheten av tingsrättens dom (ändringsfall) eller om det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut tingsrätten kommit till (granskningsfall). Det har även införts regler om partiellt prövningstillstånd (49 kap. 14 a § RB), om sammanträde inför beslut om prövningstillstånd (50 kap. 7 a §, 51 kap. 7 a § och 52 kap. 6 a § RB) och om sammansättningen vid beviljande av prövningstillstånd om frågan är enkel (2 kap. 4 § RB). Dessutom har hovrätten numera tillgång till ett bättre material vid tillståndsprövningen genom ljud- och bildupptagningarna av förhören i tingsrätt. En part som överklagar ska ange de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas (50 kap. 4 §, 51 kap. 4 § och 52 kap. 3 § RB).
Genom reformen har vidare bevisupptagningen i hovrätten förändrats. Muntlig bevisning ska som huvudregel läggas fram genom uppspelning av de ljud- och bildupptagningar som gjorts av förhören i tingsrätten. Om ytterligare frågor behöver ställas får kompletterande förhör hållas (tilläggsförhör) (35 kap. 13 § och 36 kap. 16 § RB). Tilltrosreglerna har ändrats för att möjliggöra tilltrosbedömningar även utan omförhör (50 kap. 23 §, 51 kap. 23 § och 55 kap. 14 § RB). En part som vill att det ska hållas ett förnyat förhör ska ange det och skälen till detta i överklagandet respektive svarsskrivelsen (50 kap. 4 och 9 §§ samt 51 kap. 4 och 9 §§ RB). Genom de förändrade reglerna kan hovrätten i större utsträckning grunda sin bedömning på samma material som tingsrätten har haft. Det innebär också att förhörspersoner i mindre utsträckning behöver komma till hovrätten och lämna sina berättelser ytterligare en gång.
Behovet av en utvärdering
I förarbetena uttalas att reformen bör utvärderas när den har varit i kraft en tid och att en utvärdering bör omfatta såväl vilka ekonomiska konsekvenser reformen har fått som vilka övriga effekter förslagen har fått för enskilda och det allmänna (prop. 2004/05:131 s. 220, bet. 2004/05:JuU29 s. 16 f.).
Inom Sveriges Domstolar har reformen följts upp på olika sätt. Hovrätterna har undersökt hur de tillämpar reglerna om prövningstillstånd och vilka arbetsformer som används. Vissa hovrätter har
Bilaga 1
313
även gjort brukarundersökningar med parter, förhörspersoner, advokater och åklagare. Hovrättspresidenterna har beslutat om ett antal rekommendationer, bl.a. avseende förutsättningarna för att hålla nya förhör i hovrätt. Domstolsverket har utvärderat reformen ur ett resursfördelningsperspektiv (DV-rapport 2010:3) och Åklagarmyndigheten har redovisat sina erfarenheter av reformen.
Reformen har varit i kraft i snart tre år och den bör nu utvärderas.
Uppdraget att utvärdera reformen
Allmänt
Reformen En modernare rättegång har inneburit stora förändringar av det processuella regelverket i allmän domstol. Reformen omfattar tvistemål, brottmål samt domstolsärenden och har påverkat utformningen av processen i tingsrätt och hovrätt samt i viss utsträckning Högsta domstolen. Det kan antas att såväl domstolarnas olika personalkategorier som åklagare, advokater och andra aktörer på skilda sätt har påverkats av de förändrade reglerna.
Utredaren ska utvärdera reformen i dess helhet. Det huvudsakliga syftet med utvärderingen är att klargöra om reformen har medfört den avsedda moderniseringen av rättegången i allmän domstol och att bedöma om den nya ordningen fullt ut uppfyller de uppställda kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Utredarens huvuduppgift är att kartlägga och analysera hur de nya reglerna har tillämpats av domare, parter och andra aktörer i processen och vilka konsekvenser, bl.a. i kvalitets-, effektivitets-, förtroende- och kostnadshänseende, reformen har fått för såväl enskilda som det allmänna. Utredaren ska särskilt belysa hur reformen har påverkat domstolarnas handläggningstider.
Utredaren ska undersöka hur reformen har förändrat arbetsformerna för olika personalkategorier i domstolarna (domare, kanslipersonal, notarier och nämndemän), åklagare, ombud, biträden, försvarare, tolkar, personal inom Kriminalvården och andra aktörer i rättsprocessen.
I utvärderingen ingår att identifiera faktorer som kan hindra eller begränsa en effektiv och ändamålsenlig tillämpning av de processuella regler som reformen innefattar.
Bilaga 1 SOU 2012:93
314
Mot bakgrund av utvärderingen ska utredaren överväga om det finns behov av förändringar i regelverket eller av att vidta andra åtgärder, t.ex. vad gäller organisation, arbetssätt, rutiner och erfarenhetsutbyte, för att syftet med reformen fullt ut ska uppfyllas.
Bättre utnyttjande av modern teknik
Användningen av ljud- och bildupptagningar syftar framför allt till att skapa en mer ändamålsenlig hovrättsprocess. Upptagningarna har ersatt förnyade förhör som det huvudsakliga bevismedlet i hovrätten. Det är därför viktigt att tekniken och miljön för inspelning och uppspelning är av sådan kvalitet att upptagningarna kan användas på det sätt som är avsett. För att rättegången i hovrätt ska bli effektiv är det nödvändigt att upptagningarna görs och hanteras på ett sätt som ger förutsättningar att koncentrera hovrättsprocessen till de delar som har betydelse för prövningen där och att förhandlingstiden därmed kan förkortas.
I uppdraget att utvärdera användningen av tekniken för ljud- och bildupptagningar ska utredaren särskilt
• undersöka om den tekniska utrustningen är ändamålsenlig och om kvaliteten på upptagningarna är tillfredsställande,
• kartlägga i vilka situationer domstolarna har beslutat att inte dokumentera förhör genom ljud- och bildupptagning respektive att inte använda gjorda upptagningar senare i processen,
• undersöka hur domstolarna har strukturerat upptagningarna och överväga om det genom förbättrad indexering eller på annat sätt går att öka tillgängligheten till för hovrättsprocessen relevanta delar av upptagningarna, samt
• undersöka hur upptagningarna har hanterats i förhållande till parter och allmänhet och överväga om det finns behov av de regler om partsinsyn som Insynsutredningen har föreslagit (SOU 2008:93, avsnitt 2) eller av förändringar av reglerna om sekretess (jfr SOU 2010:14, avsnitt 8).
Användningen av videokonferens och telefon syftar bl.a. till att öka tillgängligheten, minska risken för inställda förhandlingar och göra handläggningen mer flexibel och effektiv.
Bilaga 1
315
I uppdraget att utvärdera användningen av tekniken för ljud- och bildöverföring ska utredaren särskilt
• undersöka om tillgången till utrustning och kvaliteten på överföringen är tillfredställande,
• undersöka vilka faktorer som har legat till grund för beslut att använda tekniken och vilka faktorer som kan ha haft betydelse för valet mellan videokonferens och telefon,
• kartlägga vilka som har initierat frågan om deltagande på distans och vilka som har deltagit på det sättet,
• undersöka i vilken utsträckning användningen av videokonferens har minskat behovet av transporter av frihetsberövade och särskilt analysera de ekonomiska effekterna av detta för berörda myndigheter, samt
• kartlägga i vilken utsträckning tekniken har använts för medhörning och sidosal.
Flexiblare regler och större ansvar för parterna
En grundtanke med reformen är att det processuella regelverket ska vara flexibelt så att handläggningen i större utsträckning kan anpassas till vad som behövs för sakens prövning i det enskilda fallet. Parternas ansvar för att driva processen framåt mot ett avgörande har också betonats. Flertalet av de nya reglerna är fakultativa och det kan därför antas att domstolarna har tillämpat dem i olika utsträckning, på olika sätt och i olika situationer.
I uppdraget att utvärdera tillämpningen av de nya reglerna i denna del ska utredaren särskilt undersöka i vilken omfattning och på vilka sätt
• möjligheten att presentera processmaterial genom hänvisning till handlingar har använts,
• tidsplaner och sammanställningar i tvistemål har upprättats, samt
• möjligheterna att hålla bevisupptagning utom huvudförhandling och avgöra mål på handlingarna har använts.
Bilaga 1 SOU 2012:93
316
Målutredningen har i sitt betänkande ansett att tingsrätten i större utsträckning själv ska avgöra frågan om rättens sammansättning i tvistemål (SOU 2010:44 s. 305 f.). Utredaren ska
• undersöka om reformen har inneburit att parterna i ökad utsträckning begär att tvistemål i tingsrätt ska avgöras av tre domare, s.k. tresits, och överväga om det finns skäl att förändra nuvarande ordning i detta hänseende.
En mer ändamålsenlig hovrättsprocess
Det är viktigt att reglerna om prövningstillstånd tillämpas på ett sådant sätt att felaktiga avgöranden kan identifieras och ändras samt att frågor av prejudikatintresse uppmärksammas. Det är också viktigt att reglerna om prövningstillstånd tillämpas på ett enhetligt sätt (jfr t.ex. NJA 2009 s. 590, 738, 773 och 798, NJA 2010 s. 384, 405, 416 och 461 samt NJA 2011 s. 106).
I uppdraget att utvärdera tillämpningen av systemet med prövningstillstånd ska utredaren särskilt
• undersöka hur hovrätterna har tillämpat reglerna om beviljande av prövningstillstånd och hur tillståndsprövningen har organiserats och utförts,
• kartlägga i vilken utsträckning partiellt prövningstillstånd har meddelats,
• överväga om regleringen avseende vilka typer av beslut som kräver prövningstillstånd är tillräckligt tydlig (jfr t.ex. RH 2010:17), samt
• analysera konsekvenserna av att antalet meddelade tvistemålsdomar i hovrätterna har minskat och överväga om det bör vidtas åtgärder för att säkerställa att Högsta domstolen kan utöva sin prejudikatbildande roll på ett ändamålsenligt sätt.
Det ingår inte i utredarens uppdrag att överväga om ytterligare måltyper ska omfattas av systemet med prövningstillstånd (jfr Dir. 2010:78).
Förutom förändringar av tillståndsgrunderna har det genom reformen införts regler som syftar till att säkerställa en effektiv och rättssäker handläggning och prövning i hovrätten av frågan om prövningstillstånd. Utredaren ska särskilt undersöka i vilken utsträckning och på vilka sätt
Bilaga 1
317
• överklaganden innehåller skäl för att prövningstillstånd bör meddelas,
• sammanträde inför beslut om prövningstillstånd har hållits,
• prövningstillstånd har meddelats av en domare, och
• beslut om prövningstillstånd har motiverats.
Det är viktigt att reglerna om bevisupptagning i hovrätten tillämpas på ett sådant sätt att hovrätten kan utföra sin uppgift att överpröva tingsrättens avgöranden på ett rättssäkert och effektivt sätt. För att hovrättsprocessen ska åtnjuta förtroende hos parter och andra är det också viktigt att rättstillämpningen i detta avseende är enhetlig, transparent och tydlig.
I uppdraget att utvärdera hur de förändrade reglerna om bevisupptagning i hovrätt har tillämpats ska utredaren särskilt
• kartlägga under vilka närmare former och i hur stor omfattning åberopade upptagningar spelas upp i hovrätten och överväga möjligheter att effektivisera förfarandet, samt
• undersöka i vilken utsträckning frågan om tilläggsförhör har uppkommit, vem som typiskt sett har initierat den och hur hovrätten har hanterat frågan.
Uppdragets genomförande
Utvärderingen ska omfatta hela den tid reformen har varit i kraft. Det är möjligt att det i vissa delar ännu är för tidigt att dra mer definitiva slutsatser av utfallet av reformen. Utredaren ska därför försöka särskilja förhållanden av tillfällig art i en inledningsfas från vad som kan antas vara mer bestående förhållanden.
Utredaren ska inhämta upplysningar från domstolarna, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården, Sveriges advokatsamfund samt från andra myndigheter och organisationer i den utsträckning utredaren finner lämpligt. I sitt arbete ska utredaren också beakta de utvärderingar och undersökningar som har genomförts av Domstolsverket, domstolar och andra. Utredaren ska samråda med Straffprocessutredningen (Ju 2010:10).
Utredaren är oförhindrad att ta upp andra till uppdraget närliggande frågor. Utredaren ska bedöma de kostnader och konse-
Bilaga 1 SOU 2012:93
318
kvenser i övrigt som förslagen kan komma att medföra samt föreslå hur förslagen ska finansieras.
Uppdraget ska redovisas senast den 28 september 2012.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 2
319
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till EMR-utredningen (Ju 2011:10)
Dir. 2012:45
Beslut vid regeringssammanträde den 16 maj 2012
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 15 september 2011 kommittédirektiv om en utvärdering av reformen En modernare rättegång (dir. 2011:79). Utredningen har antagit namnet EMR-utredningen.
Utredningen skulle redovisa sitt uppdrag senast den 28 september 2012. Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 december 2012.
(Justitiedepartementet)
Betänkande av EMR-utredningen
Stockholm 2012
En modernare rättegång II
– en uppföljning
Del 2 Bilagor
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.
Omslag: Elanders Sverige AB.
Fotografiet på omslaget återger den relief av Upplands lagman Birger Persson som finns i tingsrätten i Norrtälje. Reliefen är utförd av konstnärinnan Ebba Edquist och fotografiet är taget av Ulla Nyberg. Birger Persson ledde den tolvmannanämnd som utarbetade Upplandslagen (stadfäst år 1296). Citatet är hämtat ur stadfästelsen till Upplandslagen.
Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2012
ISBN 978-91-38-23871-4 ISSN 0375-250X
3
Innehåll
Del 1
Författningsförslag och motiv
Förkortningar ....................................................................... 9
Sammanfattning ................................................................ 11
Summary .......................................................................... 17
Författningsförslag ............................................................. 23
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 23 2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ...................... 39
3 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar .................................................................. 41 4 Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion ..................................... 42
1 Utredningsuppdraget .................................................. 45
1.1 Utredningens direktiv .............................................................. 45 1.1.1 EMR-reformen ............................................................. 45 1.1.2 Behovet av en utvärdering ............................................ 46 1.1.3 Sammanfattning av uppdraget ..................................... 46 1.2 Utredningsarbetet .................................................................... 47
Innehåll SOU 2012:93
4
2 En modernare rättegång – huvuddragen i reformen ......... 49
2.1 Inledning ................................................................................... 49
2.2 Modern teknik .......................................................................... 51 2.3 Flexiblare regler och större ansvar för parterna ..................... 51
2.4 Hovrättsprocessen ................................................................... 53
3 Utvärdering, överväganden och förslag .......................... 55
3.1 Modern teknik .......................................................................... 55 3.1.1 Ljud- och bildupptagningar .......................................... 55 3.1.2 Ljud- och bildöverföring .............................................. 69 3.1.3 Sekretessen för ljud- och bildupptagningarna ............. 82 3.2 Flexiblare regler och större ansvar för parterna ..................... 98 3.2.1 Tidsplaner ...................................................................... 98 3.2.2 Sammanställningar ...................................................... 105 3.2.3 Hänvisning till handlingar i målet .............................. 112 3.2.4 Bevisupptagningsfrågor .............................................. 121 3.2.5 Avgörande av bötesmål utan huvudförhandling ....... 150 3.2.6 Andra förändringar ..................................................... 152 3.3 Tingsrättens domförhet i tvistemål ....................................... 155 3.3.1 Nuvarande ordning ..................................................... 155 3.3.2 Andra lagstiftningsförslag m.m. ................................. 165 3.3.3 Förhållandena i Danmark, Finland och Norge ......... 170 3.3.4 Några rättsfall .............................................................. 173 3.3.5 Uppgifter från Domstolsverket, domstolarna och
advokaterna ................................................................. 175
3.3.6 Överväganden .............................................................. 179 3.4 Hovrättsprocessen ................................................................. 191 3.4.1 Utvidgat system med prövningstillstånd ................... 191 3.4.2 Den nya ordningen för hur muntlig bevisning
läggs fram i hovrätt ..................................................... 230
3.4.3 Möjligheter att avgöra brottmål utan huvudförhandling i hovrätt ........................................ 253
4 Sammanfattande slutsatser ....................................... 259
4.1 Modernisering av rättegången ............................................... 259
Innehåll
5
4.1.1 Bakgrund ..................................................................... 259 4.1.2 Modernare teknik ....................................................... 260 4.1.3 Flexiblare regler m.m. ................................................. 261 4.1.4 Hovrättsprocessen ...................................................... 262 4.2 Kvalitet och effektivitet ......................................................... 262
4.3 Sammanfattning ..................................................................... 265
5 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................. 267
6 Kostnads- och konsekvensanalys ................................ 269
6.1 Inledning ................................................................................. 269
6.2 Uppdraget, problemet och vad som ska uppnås med förslaget .................................................................................. 269 6.3 Ekonomiska och andra konsekvenser ................................... 270 6.3.1 Modern teknik ............................................................ 270 6.3.2 Flexiblare regler och större ansvar för parterna ........ 274 6.3.3 Tingsrättens domförhet i tvistemål ........................... 277 6.3.4 Förslag som rör hovrättsprocessen ........................... 280 6.4 Övriga konsekvenser ............................................................. 281
7 Författningskommentar ............................................. 283
7.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .................. 283
7.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken ................. 305 7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar ..................................................... 306
Särskilt yttrande .............................................................. 307
Bilagor
1 Kommittédirektiv 2011:79 .................................................... 309 2 Kommittédirektiv 2012:45 .................................................... 319
Innehåll SOU 2012:93
6
Del 2
Bilagor
1 Resursfördelningen efter EMR (DV 2010:3) ........................... 7
2 Sammanställningar (42 kap. 16 § RB) och tidsplaner (42 kap. 6 § RB) – exempel ...................................................... 95 3 Bilaga till protokoll från presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010 ...................................................................... 125
4 En modernare rättegång – hur har det gått? Av f.d. hovrättslagmannen Staffan Levén och hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, SvJT 2011 s. 18 ......... 131 5 Svea hovrätts granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september–oktober 2010 ....................................................... 141
6 Svea hovrätts undersökning av ändringsfrekvensen för brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 juli–31 december 2010 ......................................................... 161 7 Svea hovrätts undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål – särskilt om prövningstillstånd och ändringsfrekvens .............................. 173
8 Prövningstillstånd i hovrätt – en sammanställning över HD-avgöranden, justitierådet Lena Moore .......................... 205
Resursfördelningen efter EMR
'20672/69(5.(76
5 $332576(5,(
2010:3
 	  
 
 !"##$%&" 
Innehåll
1 Sammanfattning ......................................................... 5 2 Vårt arbete ............................................................... 7
2.1 Projektdirektivet .................................................................... 7 2.2 Arbetets bedrivande ................................................................ 7
3 En Modernare Rättegång (EMR) ....................................... 8
3.1 Inledning .............................................................................. 8 3.2 Förändringar avseende tingsrättsprocessen ..................................... 8 3.3 Förändringar avseende hovrättsprocessen .................................... 11
4 EMR:s faktiska konsekvenser för domstolarnas verksamhet; insamlade uppgifter ...................................15
4.1 Inledning ............................................................................ 15 4.2 Uppgifter från tingsrätterna ..................................................... 15 4.3 Uppgifter från hovrätterna ...................................................... 22
5 Överväganden, slutsatser och förslag ..............................31
5.1 Inledning ............................................................................ 31 5.2 Ljud- och bildteknik i rättegången ............................................. 31 5.3 Presentation av muntlig bevisning i hovrätten ............................... 41 5.4 Hänvisning till handlingar ........................................................ 49 5.5 Förändringar i tvistemålshanteringen vid tingsrätterna ..................... 52 5.6 Avgörande på handlingarna ...................................................... 56 5.7 Kravet på prövningstillstånd i hovrätten ...................................... 59
6 Sammanfattande bedömning av det totala resursbehovet ....65
6.1 Inledning ............................................................................ 65 6.2 Reformens påverkan på det totala resursbehovet vid tingsrätterna ...... 65 6.3 Reformens påverkan på det totala resursbehovet vid hovrätterna ........ 66 6.4 Avslutning ........................................................................... 67
Bilagor
Projektdirektiv, bilaga 1 Enkät tingsrätt, bilaga 2 Enkät hovrätt, bilaga 3 Rekommendationer för inspelning av förhör i tingsrätt, bilaga 4 Tabeller statistik, tingsrätt, bilaga 5 Tabeller statistik, hovrätt, bilaga 6
dvMrapport RPQPZS sammanfattning
5
1 Sammanfattning
Reformen En Modernare Rättegång (EMR), som trädde i kraft den 1 november 2008, medförde flera förändringar av förfarandet i allmän domstol. Bland annat innebar reformen att en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt som regel ska dokumenteras med hjälp av video och att hovrätten som huvudregel ska avstå från att kalla förhörspersoner på nytt utan i stället ta upp denna bevisning genom att spela upp den vid tingsrätten gjorda videoinspelningen. En annan viktig förändring var att systemet med prövningstillstånd i hovrätten utvidgades till att omfatta alla domar och beslut i tvistemål och domstolsärenden. Reformen innebar vidare att parterna vid en huvudförhandling kan presentera processmaterial genom att enbart hänvisa till handlingar i målet samt en ökad möjlighet för parter och andra aktörer att delta i ett sammanträde genom telefon- eller videokonferens. För tingsrätternas del innebar reformen även strängare krav på att tidsplaner och sammanställningar regelmässigt ska upprättas i tvistemålen samt att fler brottmål än tidigare kan avgöras på handlingarna.
För att få en bild av vilka konsekvenser reformen har lett till för de allmänna domstolarna och som ett led i arbetet med att åstadkomma en ändamålsenlig resursfördelning har Domstolsverket låtit utvärdera reformen ur ett resursfördelningsperspektiv. Arbetet har bedrivits i projektform och genomförts under perioden den 1 mars 2010 till den 31 augusti 2010. Som underlag för utvärderingen har vi på olika sätt inhämtat uppgifter från de allmänna domstolarna. Bland annat har samtliga domstolar fått besvara en enkät. Vi har också besökt samtliga hovrätter och ett antal tingsrätter för att intervjua representanter för olika personalkategorier vid domstolarna. Även tillgänglig domstolsstatistik har utgjort underlag för utvärderingen.
I rapporten redovisas under ett särskilt avsnitt domstolarnas egna uppgifter och bedömningar när det gäller vilken betydelse EMR har haft för verksamheten och för domstolarnas resursbehov. I ett efterföljande avsnitt redovisas våra överväganden och slutsatser i fråga om vilken betydelse reformens olika delar har haft från resurssynpunkt. I rapporten lämnas också ett antal förslag på åtgärder som vi tror kan leda till ett bättre utnyttjande av reformen och en mer effektiv målhantering.
Reformen har medfört att ny teknik används vid domstolarna. Vår undersökning har visat att tekniken överlag har fungerat väl. Vissa problem har dock förekommit i samband med användningen av videokonferensutrustningen. I allmänhet efterfrågar domstolarna även en ökad tillgång på sådan utrustning. Den ökade teknikanvändningen har vidare lett till ett ökat behov av teknisk kompetens bland personalen vid domstolarna och ett därmed sammanhängande behov av utbildning. Den har också inneburit nya arbetsuppgifter för vissa personalkategorier.
Av rapporten framgår att videoinspelningarna av förhören i tingsrätten generellt sett håller en ur hovrättsperspektiv godtagbar kvalitet. Trots det bedömer vi att kvaliteten kan förbättras, t.ex. genom att tingsrätterna i ökad utsträckning strukturerar inspelningarna så att endast i hovrätten relevanta delar av förhören behöver spelas upp. Det har framkommit under utredningen att sekreterarna vid hovrätterna utför omfattande kvalitetsgranskningar av videoinspelningarna i målen. Vi ifrågasätter i rapporten värdet av detta arbete och föreslår bl.a. att kontrollerna kraftigt reduceras i omfattning och på sikt upphör helt i flertalet mål.
Av utvärderingen framgår att de delar av reformen som vi bedömer har haft störst betydelse från resurssynpunkt är att det som regel inte sker några förnyade förhör i hovrätten, att fler brottmål avgörs utan huvudförhandling i tingsrätten och att kravet på prövningstillstånd i hovrätten har utvidgats.
sammanfattning dvMrapport RPQPZS
6
De ändrade bestämmelserna för bevisupptagning i hovrätten har bl.a. lett till att antalet aktörer i målen i hovrätten har minskat betydligt, vilket i sin tur har medfört en minskad arbetsbelastning för framförallt sekreterarna. Även det förhållandet att antalet tilltrossituationer kraftigt har minskat som en följd av de nya bestämmelserna har lett till arbetsbesparingar i hovrätten. Förändringarna har emellertid även gett upphov till en ny typ av preliminärfrågor i hovrätten. Av domstolarnas uppgifter framgår att antalet s.k. omförhör i hovrätten är relativt litet medan s.k. tilläggsförhör är något vanligare. Totalt sett har förnyad bevisupptagning i hovrätten dock inte förekommit i någon större utsträckning.
Av rapporten framgår att en betydande andel av de s.k. notariebrottmålen i tingsrätterna avgörs utan huvudförhandling och utan nämnd efter reformen. Förändringen har på olika sätt lett till resursbesparingar i tingsrätterna och till att målen kan avgöras snabbare.
Det utökade kravet på prövningstillstånd i hovrätten har i hög grad påverkat arbetet vid hovrätterna men har också inneburit vissa konsekvenser för tingsrätterna. I rapporten redovisas dessa närmare liksom vilken betydelse de kan ha för domstolarnas resursbehov. Enligt uppgifter från flera tingsrätter begär parter i ökad utsträckning att tvistemålen ska avgöras av s.k. tresits. En sådan utveckling är emellertid inte synlig i statistiken varför det är osäkert om det rör sig om en allmän trend. Flera tingsrätter har även påtalat att tvistemålsförhandlingarna har blivit något längre efter reformen. I hovrätterna har de nya bestämmelserna bl.a. lett till att antalet tvistemålsförhandlingar liksom antalet meddelade tvistemålsdomar har minskat betydligt, vilket enligt vår bedömning totalt sett har lett till en minskad arbetsbörda för domarna och sekreterarna samt ett minskat resursbehov i hovrätterna.
Vår kartläggning har visat att den praktiska tillämpningen av vissa av de nya bestämmelserna varierar en hel del mellan domstolarna och ibland även inom en och samma domstol. Till exempel är det olika vanligt att videokonferens används i målen. Några domstolar använder möjligheten ofta medan det förekommer mer sällan vid andra domstolar. Vid ett par hovrätter har antalet tingsresor minskat som en följd av möjligheten till videokonferens. Vår bedömning är att domstolarna i allmänhet kan förbättra rutinerna för att aktualisera frågan om närvaro via videolänk och utnyttja den befintliga utrustningen på ett mer effektivt sätt.
Även när det gäller möjligheten att hänvisa till skriftligt material i målen varierar användningen av de nya bestämmelserna en del mellan domstolarna. Vi har också kunnat konstatera att hänvisning i hovrätten till en videoinspelning från tingsrätten i princip inte förekommer. Vår bedömning är att en ökad användning av hänvisning kan medföra vissa resursbesparingar. Vi föreslår därför bl.a. att domstolarna arbetar för att skapa mer enhetliga och effektiva rutiner för att fånga upp frågan om hänvisning i målen.
I rapporten konstateras att de förändrade bestämmelserna om sammanställningar och tidsplaner i tvistemålen har påverkat arbetet vid vissa tingsrätter mer än vid andra. De tingsrätter som har förändrat sitt arbetssätt och i princip regelmässigt upprättar sammanställningar och tidsplaner i målen har rapporterat flera positiva konsekvenser för målens handläggning. Med en mer utbredd och enhetlig användning av de nya bestämmelserna är det vår bedömning att vissa resursvinster på sikt kan uppkomma för tingsrätterna totalt sett.
I rapporten redovisas avslutningsvis en sammanfattande bedömning av EMR-reformens påverkan på domstolarnas totala resursbehov. Av redogörelsen framgår att reformen enligt vår bedömning har lett till resursbesparingar i hovrätten i en sådan utsträckning att resursbehovet där kan sägas ha minskat något. Samma utveckling kan i viss mån ses även för tingsrätternas del, men tingsrätternas resursbehov kan inte anses ha påverkats i lika hög grad som hovrätternas.
dvMrapport RPQPZS vÅrt arbete
7
2 Vårt arbete
2.1 Projektdirektivet
I februari 2010 tillkallade Domstolsverket en särskild utredare med uppdrag att utvärdera reformen En Modernare rättegång (EMR) ur ett resursfördelningsperspektiv. Utredningen ska bedrivas som ett projekt och till projektledare utsågs f.d. hovrättslagmannen Staffan Levén.
Enligt direktivet (se bilaga 1) ska utredaren utvärdera de faktiska konsekvenserna avseende verksamheten i tingsrätt och vid hovrätt av reformen och koppla dessa konsekvenser till behovet av resurser i domstolarna. I direktivet anges vidare att utredaren särskilt bör studera hur arbetsformerna och arbetsbelastningen för de olika personalkategorierna har förändrats inklusive vilket resursstöd den nya tekniken kräver, hur det utökade kravet på prövningstillstånd i hovrätten påverkar resursbehovet där, om frekvensen av s.k. tresitsar i tingsrätten har förändrats och hur den utökade möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna tillämpas. Enligt direktivet får utredaren även lyfta fram andra frågor som kan antas ha påverkan på resursbehovet vid tingsrätt och i hovrätt.
I direktivet anges att uppdraget bör utmynna i en bedömning av de hittills uppnådda effekterna av reformen och av om det totala resursbehovet vid tingsrätt och i hovrätt har förändrats i någon riktning. Det bör också framgå om det i någon av instanserna frigörs resurser alternativt krävs ytterligare resurser, och i så fall hur mycket. Enligt direktivet bör utredaren också beskriva om det finns skillnader mellan tingsrätterna respektive hovrätterna i tillämpningen av EMR i avseenden som påverkar resursbehovet samt - om möjligt - redovisa vilken eventuell framtida effektiviseringspotential, som ännu inte har kunnat utnyttjas, som reformen innebär för domstolarna.
Uppdraget ska enligt direktivet redovisas senast den 31 augusti 2010.
2.2 Arbetets bedrivande
I enlighet med direktivet har utredningen bedrivits som ett projekt. Projektorganisationen har bestått av en styrgrupp och en projektgrupp. Styrgruppen har bestått av avdelningscheferna Ann Härelind och Karin Nacke samt enhetschefen Anette Nilsson. I projektgruppen har förutom projektledaren Staffan Levén ingått projektsekreteraren hovrättsassessorn Karin Sandahl. Vidare har personal från Domstolsverkets ekonomiavdelning bistått projektgruppen i arbetet med uppdraget.
Projektgruppen tillsattes i slutet av februari 2010 och ett inledande möte hölls samma månad med styrgruppen. Styrgruppen och projektgruppen har därefter sammanträtt vid ytterligare tre tillfällen, varvid generaldirektören Barbro Thorblad har närvarat vid ett av mötena. Projektgruppen har vid ett avslutande möte den 18 juni 2010 muntligen rapporterat sina slutsatser och bedömningar till generaldirektören och styrgruppen. Därefter har den skriftliga rapporten färdigställts.
En stor del av projektgruppens arbete har bestått i att inhämta information från hovrätterna och tingsrätterna om hur EMR-reformen har påverkat deras verksamhet och vilken betydelse reformen enligt domstolarna har haft för deras resursbehov. Det har skett dels genom att samtliga allmänna domstolar har tillsänts en enkät att besvara (se bilagorna 2-3), dels genom att projektgruppen har besökt samtliga hovrätter och ett antal tingsrätter. Vid besöken har intervjuer hållits med representanter för olika personalkategorier. Under utredningen har projektgruppen även tagit del av omfattande skriftligt material i form av bl.a. interna utredningsrapporter, upprättade riktlinjer, mötesprotokoll samt brukarundersökningar, som på olika sätt berör frågor med anknytning till EMRreformen. En annan del av arbetet har bestått i att ta fram och analysera statistik.
en modernare rÄttegÅng HemrI dvMrapport RPQPZS
8
3 En Modernare Rättegång (EMR)
3.1 Inledning
Den 1 november 2008 trädde reformen En Modernare Rättegång (EMR) i kraft. Reformen innebar en rad förändringar av förfarandet i allmän domstol och medförde flera ändringar i rättegångsbalken.
Det övergripande syftet med reformen var att skapa en modernare rättegång i allmän domstol som uppfyller kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. Avsikten med reformen var bl.a. att åstadkomma ett bättre utnyttjande av den moderna tekniken, att skapa en större flexibilitet när det gäller handläggningen av mål och ärenden vid domstolarna samt att utöka parternas ansvar för att driva mål fram mot ett avgörande. Reformen innebar också särskilda insatser för hovrättsprocessen i syfte att tydliggöra domstolarnas olika roller i instansordningen och att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i första instans.
3.2 Förändringar avseende tingsrättsprocessen
3.2.1 Videoupptagning
Efter reformen ska en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt som regel dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning (6 kap. 6 § rättegångsbalken). Med dagens teknik innebär det att berättelsen tas upp med hjälp av video. Det krävs inte något samtycke från den person som lämnar berättelsen och tingsrätten kan bara avstå från att spela in förhöret på video om det finns särskilda skäl för det. Som exempel på sådana undantagssituationer anges i motiven att tekniken fallerar eller att en upptagning av något skäl kan försämra utredningen i målet (se prop. 2004/05:131, En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol , s. 108).
För att tillgodose skyddet av enskildas personliga integritet råder det sekretess för själva bilduppgiften i en videoupptagning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men (43 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). En part har dock en ovillkorlig rätt att ta del av en bildupptagning, vilket kan ske genom ett studium vid domstolen (se bl.a. NJA 2008 s. 883). En videoupptagning ska gallras senast sex veckor efter det att målet eller ärendet har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft (20 § förordningen [1996:271] om mål och ärenden i allmän domstol).
I samband med inspelningen bör tingsrätten i vissa fall även vidta åtgärder för att olika delar av en berättelse ska kunna särskiljas och identifieras i efterhand. Ofta omfattar en berättelse en redogörelse för flera olika åtalspunkter, händelser eller omständigheter av betydelse i målet. Om dessa olika delar i berättelsen markeras av tingsrätten kan hovrätten, om målet förs dit, begränsa uppspelningen till det som är nödvändigt för hovrättens prövning. Enligt utfärdade anvisningar kan en sådan markering ske antingen genom att en ny inspelning påbörjas när berättelsen övergår till att behandla t.ex. en ny åtalspunkt eller en ny händelse, eller genom ett s.k. index. Vid en indexering fortsätter samma inspelning men en markering sker i inspelningen vid starten av ett nytt avsnitt. Det är viktigt att det av markeringen – oavsett i vilken form den sker – framgår vem och vad inspelningen eller indexeringen avser.
Även det som iakttas vid syn får dokumenteras genom videoupptagning (6 kap. 6 a § rättegångsbalken).
dvMrapport RPQPZS en modernare rÄttegÅng HemrI
9
3.2.2 Video- och telefonkonferens
Reformen har inneburit ökad möjlighet för parter och andra aktörer att delta i ett sammanträde genom videokonferens eller per telefon (5 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken). Huvudregeln är fortfarande att den som ska delta i ett sammanträde ska komma till domstolen. Om det finns skäl för det får rätten emellertid besluta att en part eller någon annan aktör i stället ska delta genom ljudöverföring (telefon) eller genom ljud- och bildöverföring (video). Även syn kan hållas med hjälp av ljud- och bildupptagning (5 kap 11 § rättegångsbalken).
Det är alltså rätten som beslutar i varje enskilt fall om det finns förutsättningar att tillåta ett deltagande via videolänk eller per telefon. Vid bedömningen av om det finns skäl för ett sådant deltagande ska rätten särskilt beakta de kostnader och olägenheter som skulle uppkomma om den som ska delta i sammanträdet måsta infinna sig i rättssalen, och om någon som ska delta i sammanträdet känner påtaglig rädsla för att vara närvarande i rättssalen. Rätten bör normalt vid sitt beslut ta stor hänsyn till parternas uppfattning i frågan.
Ett deltagande via videolänk eller per telefon får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter. Vid bedömningen ska rätten bl.a. ta hänsyn till målets karaktär, vilken roll personen har och vad som ska avhandlas vid sammanträdet. I motiven anges att det måste föreligga starka skäl för att besluta om videokonferens när det t.ex. är fråga om en prövning av allvarlig brottslighet eller där en person som önskar delta på det sätter utgör den avgörande eller enda bevisningen (prop. s. 95).
Om någon låter bli att inställa sig genom videokonferens eller per telefon gäller samma regler som påföljder som vid underlåtelse att infinna sig i rättssalen (prop. s. 96 f.).
3.2.3 Annan användning av den moderna tekniken
Tekniken för videokonferens kan också användas när parter och andra som ska delta i ett sammanträde inte får plats i rättssalen (5 kap. 12 § rättegångsbalken). Rätten ska då ställa i ordning en sidosal så att de kan följa sammanträdet genom videolänk. Rätten får ordna en sidosal även för åhörare.
Om rätten använder möjligheten att visa ut en part under ett förhör ska rätten ge parten möjlighet att följa förhöret genom en ljudöverföring eller genom en ljud- och bildöverföring.
3.2.4 Flexiblare regler och större ansvar på parterna
För att få till stånd en mer effektiv rättegång kan parterna vid en huvudförhandling presentera processmaterial genom en hänvisning till handlingar i målet i stället för att muntligen redovisa innehållet i dessa (43 kap. 7 § och 46 kap. 6 §rättegångsbalken). En förutsättning är dock att rätten finner det lämpligt med hänvisning. Enligt motiven bör parterna ha ett stort inflytande i frågan om hänvisning bör ske (prop. s. 245 och s. 254). I brottmålsprocessen bör möjligheten att hänvisa till skriftliga handlingar utnyttjas med särskild försiktighet. Flertalet brottmål torde även efter reformen avgöras enklast och bäst efter en huvudförhandling med övervägande muntliga inslag, i vart fall i första instans (prop. s. 146 f.). Slutanföranden ska alltid hållas i muntlig form. Möjligheten att hänvisa till handlingar i målet bör enligt motiven framförallt användas i omfattande och komplicerade mål med ett vidlyftigt skriftligt material (prop. s. 245).
En annan förändring med anknytning till muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna är möjligheten för rätten att i tvistemål tillåta ett åberopande av en skriftlig
en modernare rÄttegÅng HemrI dvMrapport RPQPZS
10
vittnesberättelse (35 kap. 14 § rättegångsbalken). En förutsättning är dock att parterna godtar det och att det inte är uppenbart olämpligt.
Reformen har också inneburit att bevisupptagning får ske utom huvudförhandling om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling (36 kap. 19 § rättegångsbalken) samt en utökad möjlighet att avvisa ett bevis (35 kap. 7 § rättegångsbalken). Det senast nämnda får ske om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare.
I syfte att åstadkomma en förenkling för domstolarna och öka smidigheten av handläggningen av tvistemålen har det införts enhetliga regler för sammanträden under förberedelsen. Tidigare fanns det t.ex. särskilda regler för ett sammanträde som hölls för att behandla en rättegångsfråga. Efter reformen finns det endast en form av sammanträde som kan användas för samtliga frågor som under förberedelsen kräver muntlig handläggning (prop. s. 125 f.).
Även reglerna om kallelser till sammanträden har gjorts mer enhetliga liksom reglerna om påföljderna för dem som inte följer en kallelse. Förändringarna har bl.a. inneburit att påföljderna vid utevaro för parter som ska höras i bevissyfte i tvistemål har skärpts (42 kap. 12 § rättegångsbalken). En part i ett dispositivt mål som ska höras i bevissyfte ska föreläggas att infinna sig personligen till sammanträdet vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Rör det sig om ett indispositivt mål innebär en utevaro att käromålet förfaller (prop. s. 160 f).
Den möjlighet som rätten tidigare har haft att ex officio föra in bevisning i dispositiva tvistemål har tagits bort genom reformen.
Slutligen har tingsrätten fått en ökad möjlighet att hålla förberedelsesammanträde i brottmål. Syftet med ändringen är bl.a. att tingsrätten bättre ska kunna planera större mål och skapa en effektivare huvudförhandling.
3.2.5 En uppstramning av rättegången
För att förkorta handläggningstiderna har det införts ett krav på att tingsrätten som regel ska upprätta tidsplaner i tvistemålen (42 kap. 6 § fjärde stycket rättegångsbalken). Det innebär att domstolen tillsammans med parterna ska sätta upp ett schema för hur handläggningen av målet ska gestalta sig. Undantag kan dock ske om det är obehövligt att upprätta en tidsplan på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl. Om en tidsplan upprättas har parterna och domstolen ett gemensamt ansvar för att fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas. En part som bedömer att tidsplanen inte kan hållas ska genast anmäla det till rätten.
Tingsrättens skyldighet att upprätta sammanställningar av parternas ståndpunkter har också skärpts (42 kap. 16 § rättegångsbalken). Om det är till fördel för handläggningen ska rätten göra en sammanställning som omfattar parternas yrkanden, invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Det är emellertid inget som hindrar att sammanställningen även omfattar annat, t.ex. bevisfakta och hjälpfakta. Upprättandet bör ske successivt under förberedelsen av målet och rätten har en möjlighet att förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen.
Reformen innebär alltså inte att det numera är obligatoriskt för rätten att göra en sammanställning. Enligt motiven kan rätten underlåta det om det t.ex. rör sig om ett enklare mål, där arbetet med att upprätta en sammanställning inte står i proportion till nyttan av densamma (prop. s. 243).
dvMrapport RPQPZS en modernare rÄttegÅng HemrI
11
För att underlätta arbetet med en sammanställning och för att göra den till ett mer effektivt och ändamålsenligt redskap bör sammanställningen som regel upprättas successivt under förberedelsens gång (prop. s. 243).
3.2.6 En uppmjukning av kravet på huvudförhandling i brottmål
Reformen har inneburit att det har blivit möjligt för tingsrätterna att i vissa fall pröva ett brottmål i sak utan huvudförhandling. För att ett brottmål ska kunna avgöras på handlingarna krävs att det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter och att en förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet (45 kap. 10 a § rättegångsbalken). Möjligheten kan inte användas om den åtalade är under 18 år. Före det att ett mål avgörs på handlingarna ska den tilltalade ha informerats om att så kan komma att ske och om sin rätt till förhandling. Båda parter ska vidare ha getts tillfälle att slutföra talan före avgörandet.
3.3 Förändringar avseende hovrättsprocessen
3.3.1 Hovrättens roll
Ett av reformens syften var att tydliggöra domstolarnas roller i instansordningen. Tyngdpunkten i rättsskipningen bör ligga i första instans. Enligt motiven ska hovrättens främsta uppgift vara att kontrollera om de tingsrättsavgöranden som överklagas är riktiga och vid behov rätta till eventuella felaktigheter.
Genom reformen önskade lagstiftaren begränsa hovrättens prövning till vad som är motiverat med hänsyn till hovrättens uppgifter och undvika att det stora flertalet mål som överklagas till hovrätten får en ny, fullständig prövning. På så sätt skulle handläggningstiderna och kostnaderna minskas och medborgarnas berättigade krav på snabbhet och effektivitet bättre kunna uppfyllas (prop. s. 171 f.).
3.3.2 Ett utvecklat system med prövningstillstånd
Som ett led i reformen av hovrättsprocessen har systemet med prövningstillstånd utvidgats till att omfatta alla domar och beslut i tvistemål och domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt. Det har också införts en möjlighet att meddela ett s.k. partiellt prövningstillstånd.
Enligt motiven ska utgångspunkten vara att hovrätten så snart som möjligt ska göra en inledande prövning av riktigheten i tingsrättens avgörande och vid denna besluta om en vidare handläggning i hovrätten är motiverad. Det kan jämföras med den tidigare ordningen där hovrätten ofta granskade ett avgörande och rättade till eventuella felaktigheter i ett och samma förfarande (prop. s. 178).
Prövningstillstånd ska enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken meddelas i fyra fall. För det första ska prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, alltså i de fall där tingsrättens avgörande kan vara materiellt felaktigt (ändringsfall). Tillståndsprövningen har emellertid enbart till syfte att pröva om det finns anledning att rikta invändningar mot det överklagade avgörandet och inte att göra en förhandsbedömning av hur hovrätten kommer att döma i målet (prop. s. 185). Avsikten är att ett relativt lågt krav ska gälla vid bedömningen av om en prövning av saken i hovrätten ska kunna leda till en ändring av tingsrättsavgörandet. När hovrätten överväger om prövningstillstånd ska meddelas ska den ta ställning till både sak- och rättsfrågorna i målet, vilket bl.a. innebär att hovrätten i nödvändig utsträckning måste ta del av den bevisning som har lagts fram i tingsrätten (prop. s. 260).
en modernare rÄttegÅng HemrI dvMrapport RPQPZS
12
För det andra ska prövningstillstånd meddelas om det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsfall). Tillståndsgrunden är ny och infördes för att undvika att ett utvidgat system med prövningstillstånd skulle öka risken för felaktiga avgöranden.
Det går inte alltid att på grundval av det som står skrivet i en dom bedöma om det finns skäl att ändra avgörandet eller inte. I ett sådant fall kan tveksamheten föranleda hovrätten att meddela prövningstillstånd med stöd av den nya tillståndsgrunden. Tillståndsgrunden är i första hand avsedd att tillämpas om det finns svårigheter att vid tillståndsprövningen bedöma tingsrättens överväganden i sakfrågor. För att avgöra om så är fallet fordras som regel att hovrätten först tar del av material från förhören i tingsrätten (prop. s. 260).
För det tredje ska prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt och för det fjärde om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Dessa tillståndsgrunder är oförändrade.
Partiellt prövningstillstånd kan meddelas för en del av tingsrättens dom eller beslut, om utgången i den delen inte kan påverka avgörandet i övrigt. I brottmål kan ett prövningstillstånd t.ex. begränsas till påföljden. Om hovrätten meddelar partiellt prövningstillstånd och alltså inte beviljar prövningstillstånd i övriga delar, får beslutet i avslagsdelen anses vara ett slutligt beslut som genast kan överklagas till Högsta domstolen. Det får avgöras från fall till fall om målet i hovrätten, i en sådan situation, ska vilandeförklaras i avvaktan på Högsta domstolens beslut (prop. s. 188 f.).
Liksom tidigare är hovrätten inte begränsad till de omständigheter som parten själv anför till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas. Det som parten anför bildar emellertid utgångspunkt för tillståndsprövningen. Om den klagande har fått en upplysning av tingsrätten att det krävs prövningstillstånd för att hovrättens ska pröva målet behöver hovrätten inte i alla fall kompletteringsförelägga parten att ange vilka omständigheter som åberopas till stöd för att ett sådant tillstånd ska meddelas. I stället kan hovrätten som regel utgå från att de omständigheter som anförs i sak också är de som klaganden vill anföra till stöd för att ett prövningstillstånd ska meddelas (prop. s. 189 f.).
Ett beslut om prövningstillstånd ska föregås av skriftväxling om det behövs. Så kan t.ex. vara fallet om det framstår som ovisst om prövningstillstånd kan komma att meddelas. Ett yttrande från motparten kan i en sådan situation ge kompletterande upplysningar av värde för tillståndsprövningen. Ett annat fall är när klaganden åberopar nya omständigheter eller nya bevis eller i övrigt lämnar nya uppgifter som inte framgår av handlingarna i målet. Ur processekonomisk synvinkel kan det vara en fördel med skriftväxling om det är troligt att prövningstillstånd ska meddelas och målet kan avgöras på handlingarna. Motpartens yttrande jämte överklagandeskriften kan då utgöra ett tillräckligt underlag för att hovrätten ska kunna avgöra målet och frågan om prövningstillstånd vid samma föredragningstillfälle (prop. s. 190 ff.).
Om det finns särskilda skäl för det får hovrätten hålla sammanträde innan frågan om prövningstillstånd avgörs. Möjligheten att hålla sammanträde bör enligt motiven utnyttjas restriktivt. Exempel på när särskilda skäl kan anses föreligga är om en part saknar ombud och har svårigheter att uttrycka sig skriftligen eller om vissa sakomständigheter av betydelse för frågan om prövningstillstånd är svårutredda på grundval enbart av det skriftliga materialet. Vid bedömningen av om ett sammanträde ska hållas måste hovrätten även beakta en parts rätt till förhandling enligt artikel 6 i Europakonventionen.
dvMrapport RPQPZS en modernare rÄttegÅng HemrI
13
Frågor om prövningstillstånd ska som huvudregel prövas av tre lagfarna domare. Om frågan är enkel, får ett prövningstillstånd som inte är begränsat till en viss del av målet meddelas av en lagfaren domare (2 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken).
3.3.3 Bevisupptagningen i hovrätten
Hovrätten ska som huvudregel avstå från att kalla förhörspersoner på nytt när bevisningen har tagits upp på video i tingsrätten. I stället ska videoinspelningen från tingsrätten spelas upp i hovrätten. Enligt motiven finns då bäst förutsättningar att uppnå ett materiellt riktigt avgörande utan sådana handläggningsåtgärder som i onödan tynger processen. Förändringen antogs också innebära att antalet inställda förhandlingar kan minska, att rättegångskostnaderna kan hållas nere och att fler mål kan avgöras på handlingarna (prop. s. 200 ff.).
Om det finns en videoupptagning från ett förhör i tingsrätten ska en förnyad bevisupptagning i hovrätten ske bara om det finns skäl att ställa ytterligare frågor till förhörspersonen (35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken). Begränsningen gäller alla förhör, alltså även förhör med en part.
Ett exempel på när en förnyad bevisupptagning kan vara aktuell är enligt motiven det fall att en part tillåts åberopa nya omständigheter vars existens är tvistiga mellan parterna och en part vill föra bevisning om denna omständighet genom ytterligare frågor till en i tingsrätten hörd person. Andra exempel är fallet att en part åberopar annan ny bevisning i hovrätten, vilket gör det befogat att ställa ytterligare frågor till någon som har hörts i tingsrätten, och fallet att det råder oklarheter om vad en person som hördes där har menat med sin utsaga. I den senast nämnda situationen är det emellertid inte tillräckligt att den hörde har lämnat svävande uppgifter (prop. s. 234 f.). En part som begär förnyad bevisupptagning måste ange skälen till varför han eller hon anser att sådant krävs samt förhörs- och bevistema.
Reglerna om personlig inställelse till en förhandling i hovrätten har inte ändrats i och med EMR-reformen. I många fall är det fortfarande en förutsättning för en allsidig utredning av målet att parten inställer sig personligen, även om det inte är nödvändigt från bevissynpunkt.
Om ett förnyat förhör ska hållas i hovrätten ska förhöret som utgångspunkt inledas med en uppspelning av det inspelade förhöret vid tingsrätten (36 kap. 16 § andra stycket rättegångsbalken). Det nya förhöret sker alltså som tilläggsförhör. Uppspelningen kan begränsas till de delar som är aktuella för hovrätten att ta del av (se ovan avsnitt 3.2.1. angående tingsrättens markering av olika delar i en berättelse). Enligt motiven kan det i många fall finnas skäl för en förhörsperson att närvara under uppspelningen eftersom det kan antas främja en effektiv och ändamålsenlig handläggning av målet (prop. s. 237).
I vissa fall är det olämpligt eller omöjligt med ett tilläggsförhör. Så kan vara fallet om förhöret vid tingsrätten helt har förlorat sin aktualitet eller om upptagningen av någon anledning inte finns tillgänglig vid huvudförhandlingen. I sådana fall hålls i stället ett omförhör i hovrätten, d.v.s. ett helt nytt förhör.
Det kan även anmärkas att det inte är möjligt att hålla förhöret i hovrätten som ett tilläggsförhör om det tidigare förhöret har dokumenterats enbart genom en ljudupptagning (prop. s. 237).
Frågor om hur bevisningen ska presenteras i hovrätten och om förnyat förhör i form av tilläggsförhör eller omförhör bör tillåtas, kan avgöras av en ledamot.
en modernare rÄttegÅng HemrI dvMrapport RPQPZS
14
Som framgått ovan är utgångspunkten att det råder sekretess för en bildupptagning av ett förhör (se ovan avsnitt 3.2.1). Sekretessen gäller även i hovrätten och består trots att en uppspelning av videoupptagningen har skett vid en offentlig förhandling. Om en part vänder sig till hovrätten för att ta del av en videoupptagning av ett förhör ska hovrätten tillhandahålla parten en sådan möjlighet.
3.3.4 Video- och telefonkonferens
I hovrätten gäller samma bestämmelser som i tingsrätten avseende möjligheten att tillåta parter och andra aktörer att delta i ett sammanträde via videolänk eller per telefon (se ovan avsnitt 3.2.2). Bestämmelserna innebär t.ex. att ett tilläggsförhör kan hållas via videolänk eller per telefon, om det anses lämpligt i det enskilda fallet. Vid bedömningen av om ett förhör i hovrätten kan ske på annat sätt än genom att personen närvarar i rättssalen måste även tilltrosbestämmelserna beaktas.
3.3.5 Möjligheten att hänvisa till processmaterial
Den ovan nämnda utökade möjligheten att hänvisa till handlingar i målet gäller även för hovrätten (se ovan avsnitt 3.2.4). Det innebär att parterna under en huvudförhandling kan hänvisa till handlingar som innehåller yrkanden, inställningar och utveckling av talan. Det är även möjligt att presentera skriftlig bevisning eller tidigare upptagen muntlig bevisning, t.ex. en ljud- och bildupptagning från ett förhör i tingsrätten, genom hänvisning till densamma. En förutsättning är dock att rätten finner det lämpligt. Vid hänvisning till ett inspelat förhör tar rätten del av videoupptagningen utan att parterna är närvarande. Som utgångspunkt bör det ske i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen för att hovrätten ska förstå förhörets betydelse i målet.
3.3.6 Tilltrosreglerna
Genom reformen har hovrättens möjligheter att frångå tingsrättens tilltrosbedömning utökats till att omfatta också sådana fall där den muntliga tingsrättsbevisningen läggs fram genom en videoupptagning från förhöret i tingsrätten (50 kap. 23 § och 51 kap. 23 §rättegångsbalken). Hovrätten har alltså en möjlighet att i sådana fall ändra tingsrättens tilltrosbedömning utan att ta upp beviset på nytt. Möjligheten avser inte syn som tagits upp med hjälp av video, utan enbart muntlig bevisning.
Liksom tidigare har parterna det primära ansvaret för att tilltrosparagraferna inte lägger hinder i vägen för en ändring av tingsrättens dom i enlighet med överklagandet. Det innebär att det åligger parterna att redan i de inledande skrivelserna ange vilken bevisning och vilka bevisteman som åberopas samt i vilken utsträckning den muntliga bevisningen bör tas upp på nytt. Parterna bör även ange om de har några synpunkter på hur sådan muntlig bevisning som inte ska tas upp på nytt bör läggas fram (prop. s. 268 och s. 272).
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
15
4 EMR:s faktiska konsekvenser för domstolarnas verksamhet; insamlade uppgifter
4.1 Inledning
Alla allmänna domstolar har från projektgruppen fått en enkät att besvara (se bilagorna 2-3). I enkäten har domstolarna tillfrågats bl.a. om hur arbetsuppgifterna för de olika personalkategorierna har förändrats genom reformen och hur de bedömer att domstolarnas resursbehov på sikt kommer att påverkas av de förändringar som EMR-reformen har medfört. Svarsfrekvensen har varit mycket god. Enkäten har besvarats av i princip samtliga domstolar.
Projektgruppen har dessutom besökt alla hovrätter och ett antal tingsrätter. Vid mötena har vi inledningsvis träffat hovrättspresidenten respektive lagmannen vid tingsrätten tillsammans med av honom eller henne utvalda personer. Därefter har vi haft enskilda möten med representanter för olika personalkategorier. För hovrättens del har det rört sig om ordinarie domare, sekreterare och fiskaler och för tingsrättens del om ordinarie domare, sekreterare och notarier. I flera fall har vi även fått träffa någon eller några IT-handläggare och/eller expeditionsvakter.
Enkätsvaren och den information som vi har fått vid nämnda möten utgör det huvudsakliga underlaget för redovisningen nedan. Innehållet i de följande avsnitten grundar sig alltså på domstolarnas egna uppgifter. Avsikten med redovisningen är inte att visa vilken påverkan reformen har haft på enskilda domstolar, utan syftet är i stället att ge en generell bild av reformens inverkan på arbetet i tingsrätter och hovrätter.
4.2 Uppgifter från tingsrätterna
4.2.1 Ljud- och bildteknik i rättegången
Teknikens funktion och tingsrätternas behov av teknisk support
Reformen har inneburit att teknikanvändningen vid domstolarna har ökat. En viktig förändring är att även bilden från ett förhör i tingsrätten ska dokumenteras, vilket fordrar särskild teknisk utrustning. Härtill kommer möjligheten till videokonferens som innebär ytterligare användning av teknisk apparatur.
Tingsrätterna har tillfrågats om hur väl tekniken har fungerat samt hur teknikanvändningen har påverkat arbetsuppgifterna och behovet av resursstöd. I princip samtliga tingsrätter har uppgett att den tekniska utrustningen för inspelning av förhör har fungerat väl. Endast en tingsrätt har uppgett att inspelningsutrustningen inte har fungerat tillfredsställande. I det fallet pågår en ombyggnad av tingsrättens förhandlingssal, vilket förhoppningsvis ska leda till en förbättring. Flera tingsrätter har förklarat att tekniken har fungerat över förväntan. De problem som har uppkommit har i första hand berott på handhavandefel och har relativt enkelt kunnat åtgärdas internt.
Även videokonferensutrustningen har i huvudsak fungerat tillfredsställande på de flesta tingsrätter. Det är emellertid betydligt fler som har påtalat tekniska brister och problem i samband med användandet av den tekniska utrustningen för videokonferens än när det gäller inspelningsutrustningen. Flera har anmärkt på problem med kontaktboken och på bristande ljud- och bildkvalitet. Ett par tingsrätter har ännu inte fått tekniken för videokonferens installerad. Bland de tingsrätter som har tillgång till videokonferensutrustning är det många som efterfrågar videokonferensutrustning i fler förhandlingssalar.
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
16
Utöver den tekniska support som Domstolsverket och externa leverantörer tillhandahåller domstolarna, är domstolarna beroende av intern teknisk kunskap. Flera domstolar har därför utsett vissa personer, vanligtvis någon eller några expeditionsvakter, med särskilt ansvar för den s.k. EMR-tekniken. En tingsrätt har inrättat en ny befattning som teknikansvarig, åtminstone delvis som en följd av reformen. På en del domstolar utför den teknikansvariga personalen regelbundna kontroller av den tekniska utrustningen. Därutöver ingår det i deras arbetsuppgifter att agera problemlösare när tekniken inte fungerar som den ska i samband med en förhandling.
Flera tingsrätter har framhållit det ökade behovet av utbildning för att tillgodose behovet av teknisk kompetens på domstolarna.
Protokollförarens uppgifter
Även protokollföraruppgifterna har påverkats av reformen och innefattar i dag en hel del hantering av teknisk utrustning. Den personalkategori som i första hand berörs är notarier, men även beredningsjurister och domstolssekreterare i den mån de tjänstgör som protokollförare i samband med en förhandling.
För att skapa en bra inspelning är det viktigt att kamerorna och mikrofonerna är rätt inställda under förhandlingen och att de anpassas till förhållandena i salen. Dessutom bör i vissa fall indexering ske eller/och nya inspelningar startas vid lämpliga tillfällen under förhören. Rör det sig om en förhandling med inslag av videokonferens tillkommer ytterligare tekniska moment. Dessa uppgifter, som tillkommit genom reformen, medför visst merarbete för protokollföraren under förhandlingen.
En tingsrätt har angett att de tillkommande arbetsuppgifterna för protokollföraren och för ordföranden under förhandlingen har inneburit att förhandlingarna tar marginellt längre tid än tidigare. Enligt samma tingsrätt finns det en risk för att ordförandena i allmänhet inte visar tillräcklig förståelse för att det tar tid för protokollföraren att utföra dessa arbetsuppgifter och att det förhållningssättet innebär en stress för protokollföraren.
När det gäller arbetsfördelningen under förhandlingen har en tingsrätt förklarat att protokollföraren ansvarar för att det tekniska fungerar och för att ljudvolymen under inspelningen är rätt inställd medan ordföranden ansvarar för att förhörspersonen sitter tillräckligt nära mikrofonerna och talar tillräckligt högt samt bevakar att ljudvolymen mellan förhörspersonen och den som leder förhöret blir någorlunda lika.
En annan tingsrätt har framhållit det utbildningsbehov som finns när det gäller det praktiska kring videoupptagningen och att detta behov är återkommande eftersom notarierna hela tiden byts ut.
Begäran om att få ta del av en videoupptagning
Av tingsrätternas enkätsvar kan utläsas att det inte är särskilt vanligt att någon vänder sig till domstolen för att ta del av ett inspelat videoförhör. De flesta tingsrätter har varit med om det endast vid enstaka tillfällen.1 Nästa alla tingsrätter har dock en beredskap för en sådan begäran och rutiner för hanteringen. I allmänhet innebär det att en förfrågan åtföljs av att en behörig jurist skyndsamt
1
Några tingsrätter har uppgett att en sådan begäran aldrig har förekommit och någon tingsrätt
har uppgett att en sådan begäran framställs så ofta som någon gång i månaden. Med andra ord är variationen ganska stor mellan tingsrätterna, men inte vid någon tingsrätt kan en begäran om att få ta del av en videoupptagning från ett förhör sägas vara särskilt vanligt förekommande.
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
17
prövar sekretessfrågan och att en eventuell förevisning av videoinspelningen därefter sker på en lämplig plats i tingsrättens lokaler. Om den som tar del av videoinspelningen inte är en advokat, närvarar som regel någon ur personalen vid domstolen under uppspelningen.
Video- och telefonkonferens
Genom reformen har det införts en generell bestämmelse om videokonferens i rättegångsbalken. Det innebär att parter och andra aktörer som ska delta i ett sammanträde numera har möjlighet att delta genom videokonferens. Som en anpassning till de nya bestämmelserna har även möjligheten att delta i ett sammanträde per telefon utökats.
Möjligheten till videokonferens förutsätter naturligtvis att tekniken finns tillgänglig på domstolarna. Några domstolar saknar fortfarande videokonferensutrustning. Av dem som har tillgång till sådan utrustning har många uttryckt att tekniken skulle behöva installeras i fler salar för att tillgodose tingsrätternas behov.
Det varierar mellan domstolarna hur ofta videokonferensutrustningen används. Vissa har uppgett att det förekommer i princip dagligen och andra att det endast sker vid enstaka tillfällen. Flera har rapporterat att användningen ökar successivt.
Framförallt används videokonferens i brottmål när en förhörsperson befinner sig på annan ort eller när det finns en hotbild kring t.ex. en målsägande. Det är också vanligt att det används vid omhäktningsförhandlingar. Det är inte lika vanligt med videokonferens i tvistemål men förekommer bl.a. vid konkursförhandlingar och edgångssammanträden.
Enligt tingsrätternas enkätsvar förekommer det ganska ofta att någon närvarar per telefon vid en förhandling. Särskilt vanligt är det för ombud vid muntlig förberedelse i s.k. inkassomål. Flera tingsrätter har framhållit att tillämpningen av bestämmelserna inte har förändrats i och med EMR, utan att närvaro per telefon förekom i lika stor utsträckning även före reformen. Några har dock uppgett att användningen har minskat sedan möjligheten till videokonferens infördes. Ett par tingsrätter har förklarat att de upplever det som positivt att även en tilltalad i ett brottmål numera kan höras per telefon.
Tingsrätterna har också tillfrågats om vilka konsekvenser de bedömer att möjligheten till video- och telefonkonferens har inneburit för domstolarna ur ett resursperspektiv. Ungefär hälften av domstolarna har uppgett att möjligheterna underlättar utsättningen av mål och kan leda till, eller redan har lett till, färre inställda förhandlingar. Nästan lika många tingsrätter har framhållit det administrativa merarbete som uppkommer i samband med en videokonferens, både för den domstol som håller videokonferensen och för den domstol som tar emot förhörspersonen i sina lokaler och ordnar med en videouppkoppling. Av svaren framgår att det främst är sekreterare och expeditionsvakter som berörs.
Drygt en fjärdedel av tingsrätterna har angett att de nya bestämmelserna inte har någon eller endast marginell betydelse från resurssynpunkt. Ett par tingsrätter har framhållit att en videokonferens kan innebära att tingsrätten slipper vidta särskilda säkerhetsarrangemang, vilket är resursbesparande. En tingsrätt har påtalat det arbete som besparas kanslipersonalen när en förhandling kan bli av i stället för att ställas in och sättas ut på nytt.
4.2.2 Möjligheten att i vissa fall avvisa bevis
Genom reformen har även tingsrätternas möjlighet att avvisa bevisning ökat. Enkätsvaren visar dock att den nya bestämmelsen generellt sett tillämpas mycket säl-
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
18
lan. De flesta tingsrätter har uppgett att det hittills aldrig har skett eller att det har skett vid enstaka tillfällen.
4.2.3 Möjligheten att hänvisa till processmaterial
De nya bestämmelserna avseende möjligheten att presentera processmaterial genom hänvisning har haft viss betydelse för det praktiska arbetet vid tingsrätterna. Av tingsrätternas uppgifter framgår att det vid de flesta tingsrätter förekommer relativt ofta att hänvisning sker till skriftligt material under en förhandling. I dispositiva tvistemål sker hänvisning bl.a. till i målen upprättade sammanställningar och till skriftlig bevisning. I familjemål är det vanligt med hänvisning till vårdnadsutredningar. Även i brottmål förekommer hänvisning, dock inte lika ofta som i tvistemål. Till exempel är det inte ovanligt att hänvisning sker till personalia i brottmålen och till skriftlig bevisning i mer omfattande eko-mål.
Flera tingsrätter har pekat på en utveckling mot en ökad tillämpning av bestämmelserna om hänvisning.
Ett problem som har lyfts fram - och som synes begränsa användandet av hänvisningsmöjligheten - är hur och när nämnden ska ta del av det skriftliga materialet. Flera domstolar har uppgett att de är tveksamma till att skicka ut material till nämnden före förhandlingen. Det kan t.ex. vara ett mycket omfattande skriftligt material eller handlingar som innehåller känsliga uppgifter. Det finns emellertid även flera domstolar som regelmässigt skickar ut till exempel personutredningar i brottmål och vårdnadsutredningar i familjemål till nämnden inför en förhandling.
Enligt många tingsrätter - ungefär hälften av de som har besvarat enkäten - har möjligheten till hänvisning lett till kortare förhandlingar. Ungefär lika många har emellertid angett att tidsvinsterna är marginella. Av de tingsrätter som har angett att förhandlingstiderna har påverkats i positiv riktning har flera uppgett att tidsvinsterna i många fall kan vara betydande.
Det är ett påtalat faktum att den tid som sparas in vid förhandlingen måste ställas mot tiden det tar för ledamöterna att gå igenom materialet vid något annat tillfälle. Någon tingsrätt har dessutom angett att en hänvisning sällan sker i stora och komplicerade mål, eftersom materialet i dessa oftast är så svåröverskådligt att domaren då inte har samma möjlighet att ta till sig materialet.
4.2.4 Förändringar i tvistemålen
Som redovisats närmare i avsnitten 3.2.4 och 3.2.5 har reformen inneburit en rad förändringar när det gäller tvistemålshanteringen vid tingsrätterna.
Personlig inställelse
En förändring i och med reformen är att en part som ska höras i rättegången kan föreläggas att inställa sig till sammanträdet vid äventyr av att målet förfaller eller tredskodom meddelas. Det är alltså inte tillräckligt att ett ombud för parten inställer sig. De flesta tingsrätter som har svarat på enkäten har uppgett att de nya bestämmelserna inte har inneburit några konsekvenser för det praktiska arbetet. Endast ett fåtal har angett att antalet tredskodomar har ökat. Ett par tingsrätter har uppgett att bestämmelserna har haft betydelse som påtryckningsmedel när en part inte medverkar till att driva målet fram mot ett avgörande. Av några svar framgår att det nya kallelsesättet inte alltid används trots att det är befogat. Som förklaring till det har tingsrätterna bl.a. hänvisat till bristande rutiner och dåligt fungerande delegation.
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
19
Sammanställningar
Genom reformen har tingsrättens skyldighet att upprätta sammanställningar av parternas ståndpunkter skärpts. Numera ska en sådan upprättas om det är till fördel för handläggningen av målet.
Av enkätsvaren framgår att rutinerna för när och hur sammanställningar upprättas skiljer sig åt mellan tingsrätterna, och ibland även inom en tingsrätt. På flera domstolar pågår det diskussioner om användningen av sammanställningar i målen och åsikterna om huruvida nyttan med en sammanställning uppväger den arbetsinsats som krävs för att upprätta densamma går isär.
Vissa domare har över huvud taget inte ändrat sitt arbetssätt, utan fortsätter att upprätta ganska omfattande protokoll från den muntliga förberedelsen och s.k. tryck inför huvudförhandlingen. De flesta har emellertid uppgett att sammanställningar upprättas och i flertalet fall sker det i samband med den muntliga förberedelsen och då som en del av protokollet från sammanträdet. Flertalet av de domare som använder sig av sammanställningar har uppgett att upprättandet av sammanställningarna utgör en tillkommande arbetsuppgift som är arbetsbelastande för notarierna och domarna. Det har även framkommit att vissa domare ifrågasätter om det är en lämplig arbetsuppgift för en notarie, eftersom det förutsätter kunskap och erfarenhet som inte alla notarier har. Endast en tingsrätt har påtalat att parterna ofta lämnar underlag till tingsrätten för sammanställningar.
Flera av de tingsrätter som upprättar sammanställningar har framhållit nyttan med arbetet och i enkätsvaren beskrivit sammanställningarnas positiva effekter för målhanteringen. Bland annat innebär sammanställningen ett klarläggande av parternas ståndpunkter och kan främja en förlikning. Sammanställningarna kan också bidra till minskad skriftväxling efter den muntliga förberedelsen och till att nya omständigheter och ny bevisning inte åberopas i ett sent skede i processen. Som berörts i tidigare avsnitt kan sammanställningen även användas för hänvisning vid huvudförhandlingen och därigenom bidra till minskad förhandlingstid. Dessutom kan den tjäna som underlag vid domskrivningen.
Tidsplaner
Generellt sett är tingsrätterna mer positiva till den förändring som avser upprättande av tidsplaner i tvistemålen. Även tidsplanen upprättas ofta i samband med den muntliga förberedelsen och innebär enligt domstolarna visst merarbete för notarierna och domarna.
Flera tingsrätter har angett att reformen inte har lett till några förändringar i arbetsrutinerna kring tvistemålen. I vissa fall innebär det att tingsrätterna redan tidigare tillämpade en ordning där tidsplaner regelmässigt upprättades, och i andra fall att man sällan upprättar tidsplaner även efter reformen.
Omfattningen av tidsplanerna varierar mellan tingsrätterna. I flera fall utgörs tidsplanen endast av en notering i protokollet från den muntliga förberedelsen om vid vilken tidpunkt huvudförhandlingen ska hållas. Det finns emellertid exempel på betydligt mer utförliga tidsplaner som bl.a. omfattar uppgifter om eventuella förelägganden till parterna och tidpunkter för bevisuppgifter.
En tingsrätt har angett i sitt enkätsvar att en tidsplan rutinmässigt upprättas vid den muntliga förberedelsen och innebär att tid och sal för huvudförhandlingen bokas i samråd med parterna, att parterna även kallas till huvudförhandlingen samt att de förelägganden som eventuellt kan behövas inför huvudförhandlingen utfärdas. Tingsrätten har enbart positiva erfarenheter av det skärpta kravet på tidsplaner i tvistemål och anger att det har lett till kortare handläggningstider och även i
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
20
övrigt haft positiva effekter på planeringen av domstolens arbete. Endast undantagsvis har den upprättade tidsplanen inte kunna hållas på grund av hinder på domstolens eller parternas sida.
En annan tingsrätt har angett att tidsplanerna hjälper till att fokusera på målets avgörande redan tidigt i processen. Tidsplanerna upprättas vid den tingsrätten i samband med den muntliga förberedelsen. Tingsrätten har dock påtalat att vissa praktiska problem, t.ex. svårigheter att med säkerhet kunna säga när tingsrätten har resurser för en tresits, medför att det ibland inte går att bestämma en tid för huvudförhandling redan när tidsplanen upprättas.
Några tingsrätter har förklarat att arbetet med tidsplaner har förkortat handläggningstiderna och att det innebär lättnader för beredningspersonalen. Andra tingsrätter har påtalat att det saknas en effektiv påföljd att ta till när parterna ändå inte bemödar sig om att följa tidsplanen. Inte så sällan krävs det att tidsplanerna revideras under processens gång.
Parternas medverkan i processen
I enkäten har tingsrätterna även tillfrågats om reformen har inneburit att parterna medverkar bättre till att föra målet fram mot ett avgörande. Flertalet tingsrätter har svarat att reformen inte har inneburit någon förändring. Tiotalet tingsrätter har emellertid angett att förändringarna har fört med sig en effektivare handläggning av tvistemålen, bl.a. genom att parterna har blivit mer aktiva i processen och anstånden minskat.
En tingsrätt har svarat att det skärpta kravet på tidsplaner definitivt har inneburit att parterna generellt sett i större utsträckning medverkar till att föra målet fram mot ett avgörande. Genom att parterna under sammanträdet får hållpunkterna inför huvudförhandlingen fastlagda har de även större möjligheter att efterkomma föreläggandena inom den utsatta tiden. Advokaterna i domkretsen har förklarat sig nöjda med tingsrättens tidsplaner. Enligt tingsrätten är det troligt att även parter som inte företräds av processvana ombud uppskattar den tydliga planering som förfarandet innebär och även i övrigt uppskattar att tingsrätten i ett tidigt skede ger besked om vad som förväntas av dem och vid vilken tidpunkt.
En annan tingsrätt har angett att parterna och deras ombud inte sällan frångår tidsplanerna även om planeringen har gjorts med goda tidsmarginaler. Tingsrätten har vidare noterat en tendens hos vissa ombud att motarbeta upprättade tidsplaner.
Skriftliga vittnesberättelser
Reformen har även inneburit en ökad möjlighet att åberopa s.k. vittnesattester. I ett tvistemål får numera en skriftlig berättelse åberopas som bevis i rättegången om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt. I praktiken synes möjligheten ha utnyttjats endast vid ett fåtal tillfällen och den har därför inte inneburit några märkbara konsekvenser för tingsrätterna. Några tingsrätter har dock uppgett att möjligheten har använts någon enstaka gång i familjemål och framhållit att det här finns en outnyttjad potential.
4.2.5 Förändringar i brottmålen
När det gäller möjligheten att avgöra vissa brottmål på handlingarna (se ovan avsnitt 3.2.6) har majoriteten av tingsrätterna uttryckt sig positiva till reformen. Rent praktiskt har de nya bestämmelserna inneburit att de s.k. notariemålen i mycket stor utsträckning avgörs utan huvudförhandling och utan nämnd.
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
21
De flesta tingsrätter har uppgett att förändringen har inneburit en påtaglig effektivisering av arbetet och resursbesparingar för domstolen. För notariernas del har det inneburit mindre förhandlingstid, vilket enligt många påverkar utbildningen i negativ riktning. Det förhållandet att fler mål avgörs på handlingarna medför att förhandlingssalarna kan utnyttjas för andra mål. Reformen innebär också att färre personer kallas till förhandlingar, och därmed mindre sammanhängande administrativt arbete (kallelser, delgivningar, telefonsamtal etc.). En sammantagen positiv effekt är enligt tingsrätterna att målen kan avgöras snabbare.
4.2.6 Kravet på prövningstillstånd i hovrätten
Reformen innebär att det numera krävs prövningstillstånd i hovrätten för alla domar och beslut i tvistemål och domstolsärenden. Tingsrätterna har tillfrågats om förändringen har haft några konsekvenser för dem och i så fall på vilket sätt.
Det vanligaste svaret är att antalet tresitsar har ökat. Flera har angett att ombuden rutinmässigt begär tresits, ibland med direkt hänvisning till reformen. Förändringen uppges vara resurskrävande för tingsrätterna och innebär att det blir svårare att planera huvudförhandling i målen. En annan konsekvens är att flera tingsrätter förordnar notarier att delta i tresitsar i större utsträckning än tidigare. Vid flera tingsrätter förs interna diskussioner om hur problemet ska kunna motverkas. Vissa har kommit fram till interna riktlinjer för hur en begäran om tresits ska behandlas och i vilka fall en sådan bör kunna avslås.
Enligt flera tingsrätter åberopar parterna mer bevisning i målen än tidigare. Inlagorna är mer omfattande, fler frågor ställs till förhörspersonerna och förhandlingarna blir längre. Någon tingsrätt har angett att parterna oftare begär nämnd i familjemål. En annan har noterat att parterna i familjemålen tenderare att återkomma med en ny talan snabbare och i fler fall än tidigare. Det i sin tur påverkar tingsrättens måltillströmning.
4.2.7 Allmänna frågor
I enkäten har tingsrätterna även ombetts att ange vilken påverkan de tror att reformen kan ha på huvudförhandlings- och omloppstiderna samt för deras resursbehov.
När det gäller huvudförhandlingarnas längd har i princip lika många tingsrätter angett att förhandlingarna kommer att bli längre som att de kommer att bli kortare. Det finns inte heller någon enhetlig linje när det gäller tingsrätterna uppfattning om vilken betydelse reformen har för omloppstiderna, alltså hur snabbt målen kan avgöras. Flera tingsrätter har påtalat att reformen har medfört konsekvenser som innebär en påverkan av omloppstiderna i både positiv och negativ riktning. Till exempel innebär det förhållandet att parterna oftare begär tresits i tvistemålen att det som regel tar längre tid att få till stånd en huvudförhandling, vilket i sin tur bidrar till att det tar längre tid att avgöra målen. Å andra sidan kan notariemålen som avgörs på handlingarna avgöras snabbare än tidigare. Det först nämnda förhållandet kan också i viss mån motverkas av en allmän uppstramning av tvistemålsprocessen med hjälp av sammanställningar och tidsplaner.
Av de svar som tingsrätterna har lämnat i enkäten går det alltså inte att utläsa en gemensam uppfattning i frågan om vilken betydelse reformen kan ha haft eller kommer att ha för förhandlings- och omloppstiderna.
När det gäller reformens betydelse för resursbehovet har några tingsrätter angett att notarierna har fått fler arbetsuppgifter och att behovet av notarier därför har ökat. Några tingsrätter har påtalat att behovet av domare har ökat som en följd av att antalet tresitsar har ökat liksom huvudförhandlingarnas längd. Ett antal tings-
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
22
rätter har angett att de teknikansvarigas arbetsuppgifter har ökat och att behovet av intern teknisk support har ökat som en följd av reformen. Det finns även de tingsrätter som anser att reformen har bidragit till att domstolens behov av resurser har minskat något. De flesta har dock uppgett att reformen hittills har haft liten eller ingen betydelse för tingsrättens resursbehov.
4.3 Uppgifter från hovrätterna
4.3.1 Ljud- och bildteknik i rättegången
Teknikens funktion och tillgänglighet
Ett syfte med reformen var att åstadkomma ett bättre utnyttjande av den moderna tekniken. Flera av reformens delar har således inneburit en ökad teknikanvändning för domstolarna (se ovan avsnitten 3.3.3 och 3.3.4). Genom våra frågor till hovrätterna har vi bl.a. försökt ta reda på vad förändringarna har inneburit för den praktiska verksamheten vid hovrätterna och vilken betydelse de har haft för hovrätternas resursbehov. Av betydelse i sammanhanget är hur väl tekniken har fungerat och hur tillgänglig tekniken är för domstolarna.
När det gäller tekniken för uppspelning i hovrätten av videoförhör från tingsrätten har hovrätterna uppgett att tekniken i huvudsak ha fungerat tillfredsställande. Flera hovrätter har dock påtalat vissa återkommande problem, t.ex. att spellistor hänger sig eller att ljud och bild inte är synkroniserat.
Ett antal hovrätter har även påtalat vissa tekniska brister hos inspelningsutrustningen i tingsrätten. Som exempel kan nämnas att det saknas möjlighet att spela in sådant som visas på en objektkamera under förhandlingen i tingsrätten, och att ljudupptagningen inte fungerar tillfredsställande i samband med telefonförhör eller vid tolkning. Se nedan avsnitt 4.3.2 angående andra brister som har sin grund i handhavandefel.
När det gäller den teknik som används i samband med en videokonferens har många hovrätter uppgett att tekniken inte är tillräckligt tillgänglig, d.v.s. tekniken är installerad i för få salar. I några fall har det dessutom rapporterats att den teknik som finns har fungerat dåligt, vilket någon gång har lett till att förhandlingar har fått ställas in.
Sammanfattningsvis ger enkätsvaren och övriga uppgifter från hovrätterna bilden av att tekniken har fungerat väl när det gäller uppspelningen av förhör från tingsrätterna, att den har fungerat mindre väl när det gäller videokonferensutrustningen samt att i princip samtliga hovrätter upplever att tillgången på videokonferensutrusning är otillräcklig.
Arbetsuppgifter kopplade till teknikanvändningen
Med den nya tekniken har vissa arbetsuppgifter tillkommit, bortfallit eller förändrats. Flera hovrätter har till exempel uttryckt ett ökat behov av särskild protokollförare, särskilt i mål där tekniken för videokonferens ska användas. Enligt hovrätterna är en orsak till utvecklingen att den nya tekniken har inneburit fler moment för den som ska sköta protokollföraruppgifterna (starta utrustningen, spela upp videoförhören, justera bildkvalitet och ljud, hålla koll och hantera problem etc.). Vid någon hovrätt har domarna emellertid även påpekat att reformen har inneburit ett förändrat arbetssätt i andra avseenden vid hovrätten och att detta har medfört en ökad tillgång på protokollförare, vilket i sin tur kan bidra till en ökad benägenhet att använda sådana. I våra samtal med personal vid hovrätterna har fram-
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
23
kommit att det ändå i praktiken ofta är ledamöterna själva som sköter protokollföringen vid förhandlingarna.
Den nya tekniken uppges även ha inneburit ett ökat krav på teknisk kompetens hos personalen i allmänhet och särskilt hos expeditionsvakterna och IThandläggarna, som utgör de personalkategorier som i första hand anlitas för att lösa tekniska problem i samband med förhandlingarna. Flera hovrätter har uppgett att de teknikansvariga utför en daglig kontroll av utrustningen. En hovrätt har beskrivit att expeditionsvakterna numera har en schemalagd övervakning av tekniken och en ökad bemanning vid förhandlingsstart för att kunna hjälpa till med tekniska frågor. En annan hovrätt saknar både IT-handläggare och tekniskt kunnig expeditionsvakt. Vid hovrätten har i stället ett par sekreterare fått särskild utbildning för att hantera de tekniska problem som kan uppstå, men deras kunskap upplevs inte som tillräcklig för att fullt ut tillgodose det behov som finns av teknisk kompetens vid domstolen.
Begäran om att få ta del av en videoupptagning
En annan för hovrätterna tillkommande uppgift består i att handlägga framställningar om att få ta del av videoinspelningar av ett förhör från tingsrätterna och i förekommande fall ordna sådana uppspelningar. Eftersom det råder sekretess för bildupptagningen måste inte sällan särskilda arrangemang vidtas från hovrättens sida, t.ex. kan någon person från hovrätten behöva närvara under uppspelningen. Av hovrätternas uppgifter framgår emellertid att det sällan förekommer att någon begär att få ta del av en bildupptagning och handläggningen av sådana framställningar vållar därför inte hovrätterna några egentliga bekymmer.
Video- och telefonkonferens
Som har beskrivits närmare i avsnitten 3.2.2 och 3.3.4 har reformen inneburit att det är möjligt för parter och andra aktörer att delta i ett sammanträde med hjälp av videokonferens. Av hovrätternas uppgifter framgår att det varierar mellan hovrätterna hur ofta och i vilka situationer man använder möjligheten till videokonferens. Någon hovrätt har angett att videokonferens används i mycket stor utsträckning, medan någon annan har angett att det praktiskt taget aldrig förekommer. Som redan påtalats har i princip samtliga hovrätter hänvisat till bristen på tillgänglig teknisk utrustning som en återhållande faktor när det gäller förekomsten av videokonferens.
Vid några hovrätter har såväl ledamöter som sekreterare påpekat det administrativa merarbete som uppkommer i samband med en videokonferens. Om en sådan påkallas med kort varsel kan t.ex. salsbyten behöva ske för att få tillgång till en sal där tekniken finns installerad.
Utgångspunkten är fortfarande att parterna ska närvara i förhandlingssalen och de flesta hovrätter håller relativt hårt på den principen. Det förekommer ändå att t.ex. en åklagare tillåts att närvara via videolänk i ett enklare brottmål. Frågan kan också aktualiseras för någon av parterna vid en häktningsförhandling. Annars utnyttjas möjligheten främst när det gäller förhörspersoner med lång resväg. Dessutom har någon hovrätt aktualiserat frågan om ett målsägandebiträde med lång resväg regelmässigt ska kunna kallas att närvara via videolänk i de fall hans eller hennes huvudman inte ska höras på nytt.
Någon hovrätt har berört frågan om hovrättens tingsresor. Skälet för tingsresorna är bl.a. att parter och ombud inte ska behöva resa långt till en förhandling i hovrätten. I och med reformen och möjligheten till videokonferens har ett primärt skäl för tingsresorna bortfallit. Ett kvarstående skäl är dock bristen på salar och videokonferensut-
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
24
rustning. Enligt hovrätten skulle färre tingsresor behöva ske och resurser frigöras till annat arbete om fler salar utrustades med videokonferensutrustning. En annan hovrätt har delvis instämt i bedömningen medan en tredje har uppgett att möjligheten till videokonferens inte påverkar hovrättens tingsresor.
Genom reformen har möjligheten att närvara per telefon utökats. De flesta hovrätter har emellertid uppgett att det inte har skett någon förändring i tillämpningen sedan reformen trädde i kraft. I några fall har telefonnärvaro medgetts som ersättning för videokonferens, när det senare inte har gått att ordna på grund av bristande tillgång på videkonferensutrustning. Möjligheten har också utnyttjats i vissa situationer när det i ett sent skede har blivit aktuellt med tilläggsförhör.
4.3.2 Presentation av muntlig bevisning i hovrätten
Efter reformen ska muntlig bevisning i hovrätten som huvudregel läggas fram genom den videoupptagning som har gjorts av förhöret i tingsrätten. Om det finns en videoupptagning från tingsrättsförhöret får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Detta är en genomgripande förändring av hovrättsprocessen som väsentligt har påverkat arbetssättet på hovrätterna och bidragit till förändrade, tillkommande och bortfallande arbetsuppgifter. Av avgörande betydelse är naturligtvis hur väl förhöret har dokumenteras i tingsrätten.
Allmänt om kvaliteten på videoinspelningarna i tingsrätten
Kvaliteten på inspelningarna varierar men håller enligt hovrätterna generellt sett en nivå som är godtagbar. En hovrätt har angett att personalen där har blivit positivt överraskad över hur bra inspelningarna är. Exempel på förhållandevis vanliga brister i inspelningarna är att de innehåller störande biljud, att ljudvolymen är för låg och/eller varierar under förhöret och att bilden blir mörk p.g.a. motljus.
De fel som hovrätterna har påtalat har emellertid sällan lett till några konsekvenser för målens handläggning i hovrätten. Endast i ett fåtal fall har förhör underkänts på grund av bristande bildkvalitet och därmed föranlett att förhörspersoner har fått kallas till hovrätten. I de fallen hovrätterna har fått kalla någon till förhandlingen har det oftare berott på bristande ljudkvalitet, men inte heller sådana situationer har varit särskilt vanliga.
Samtliga hovrätter delger regelmässigt tingsrätterna synpunkter på kvaliteten på de inspelningar som sker där. Flera hovrätter har system för hur rapporteringen ska ske och det finns särskilt utsedda kontaktpersoner för detta på domstolarna. Hovrätterna har uppgett att kvaliteten på inspelningarna har blivit bättre och att tingsrätterna i de flesta fall har tagit till sig den feedback som hovrätterna har försett dem med.
Indexering och uppdelning av förhör
Eftersom hovrättens prövning inte alltid avser målet i dess helhet är det av betydelse för hovrätten hur inspelningen av förhöret har skett i tingsrätten. Om tingsrätten tydligt har markerat olika delar i förhöret, så att det till exempel går att urskilja när en viss åtalspunkt behandlas, kan hovrätten begränsa uppspelningen till att avse just det som är aktuellt för hovrättens prövning. Saknas en sådan uppdelning/markering tvingas hovrätten däremot ta del av material som kan vara utan betydelse i hovrätten.
Enligt hovrätterna är tingsrättens markering av olika delar i ett förhör (indexeringen) regelmässigt bristfällig och ibland förekommer indexering över huvudtaget inte. Det saknas också enhetlighet när det gäller hur tingsrätterna indexerar förhören. Av hovrätternas uppgifter framgår vidare att det även brister i namngivningen
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
25
av förhören vid tingsrätterna. Den hovrätt som har försett sina tingsrätter med särskilda ”lathundar” har uppgett att det har skett en positiv utveckling och att rutinerna vid tingsrätterna när det gäller indexering och namngivning har förbättrats.
Förändringar av sekreterarnas arbetsuppgifter
Det förhållandet att hovrätten som huvudregel spelar upp videoupptagningen från tingsrätten i stället för att kalla en förhörsperson till hovrätten har inneburit konsekvenser för framförallt sekreterarnas arbetsuppgifter. Efter reformen utfärdas betydligt färre kallelser än tidigare. Sekreterarna har emellertid förklarat att detta förhållande inte har lett till någon märkbar arbetslättnad för dem och att antalet kallelser i ett mål som regel saknar betydelse för den totala arbetsbördan. Detta eftersom uppgifterna i målet redan finns registrerade i Vera och systemet enkelt sammanställer erforderligt antal kallelser. De kallelser som alltjämt utfärdas behöver dessutom redigeras mer än tidigare, vilket innebär visst merarbete för sekreterarna.
Trots att det egentliga kallelsearbetet enligt sekreterarna inte har minskat på något mer påtagligt sätt har det förhållandet att färre personer kallas till hovrätten gjort att andra kansligöromål har minskat. Till exempel innebär förändringen färre delgivningar att kontrollera, färre samtal från kallade personer angående inställelsen, färre utbetalningar av förskott och mindre förberedelsearbete i KIM. Även andra sammanhängande arbetsuppgifter, såsom att kalla tolkar för förhörspersoner till förhandlingen, har minskat till följd av reformen.
En ny och tillkommande arbetsuppgift för sekreterarna är de kvalitetskontroller av videoinspelningar från tingsrätterna som sker vid samtliga hovrätter. Vid de flesta hovrätter kontrolleras samtliga videoförhör i samband med att målet kommer in till hovrätten. Ett par hovrätter har dock uppgett att en kontroll sker först om förhandling blir aktuell i hovrätten. Hur kontrollen sker varierar mellan hovrätterna. Gemensamt är dock att den utförs genom att en sekreterare granskar delar av det inspelade förhöret, i syfte att bedöma om kvaliteten håller en godtagbar nivå eller om frågan om förnyad bevisupptagning (omförhör eller tilläggsförhör) bör tas upp. Kontrollerna sker genom stickprov. I vissa fall kontrolleras endast inledningen av förhöret medan det i andra fall sker kontroller med relativt täta mellanrum genom hela förhöret. I några fall kontrolleras förhören även i en förhandlingssal eftersom ljud- och bildkvalitén kan variera beroende på vilken utrustning som används för uppspelningen av förhöret.
Vid några hovrätter utför även fiskalerna och/eller beredningsjuristerna vissa kontroller av förhören.
Det är en för hovrätterna gemensam uppfattning att uppgiften att kvalitetskontrollera inspelningarna är relativt arbetsbelastande för sekreterarna och tar mycket tid i anspråk. Kontrollen påverkar även andra personalkategorier. När sekreterarna upptäcker ett fel av betydelse, anmäler de detta oftast till en jurist som i sin tur gör en kontroll och tar ställning till vad felet ska leda till. En hovrätt har uppgett att kontrollen bör kunna trappas ned successivt allteftersom tingsrätterna blir bättre på att hantera inspelningsutrustningen.
Förnyad bevisupptagning i hovrätten
Av hovrätternas uppgifter framgår att parternas inlagor sällan är fullständiga när det gäller vilken bevisning som åberopas i hovrätten och på vilket sätt bevisningen ska läggas fram. Om det är så att förnyad bevisupptagning begärs anges sällan skälen till det. Det leder till att hovrätterna måste begära in kompletterande uppgifter innan de kan ta ställning till frågan om tilläggs- eller omförhör ska ske. Komplette-
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
26
ringarna inhämtas ibland muntligen och ibland skriftligen, i vissa fall av en beredningsjurist men oftast av en sekreterare. Flera hovrätter har uppgett att en kontakt med parterna relativt ofta leder till att en framställd begäran om förnyad bevisupptagning frånfalles.
Bestämmelserna om förnyad bevisupptagning har medfört en ny typ av preliminärfrågor. Förhållandevis regelbundet har hovrätten numera att ta ställning till om förnyad bevisupptagning ska ske. Oftast fattas beslut i sådana frågor av en ledamot. Ett par hovrätter har emellertid angett att i vart fall tveksamma fall och negativa beslut regelmässigt föredras och avgörs av tre domare. Flera hovrätter har också uppgett att de inledningsvis har haft principen att tre ledamöter ska delta i avgörandet, för att alla ska få erfarenhet av frågorna och för att skapa en enhetlig praxis inom domstolen.
En hovrätt har uppgett att ett beslut normalt föregås av kommunicering med motparten. En annan hovrätt har uppgett att en fråga om tilläggsförhör ibland skjuts upp till förhandlingen och avgörs först efter att förhöret från tingsrätten har spelats upp. Även i en sådan situation händer det enligt hovrätten ganska ofta att den som har begärt tilläggsförhör frånfaller sin begäran.
Vid samtliga hovrätter är en begäran om förnyad bevisupptagning i form av omförhör ovanlig. Det är något vanligare med begäran om tilläggsförhör och då främst såvitt avser förhör med tilltalade och målsägande. En gemensam uppfattning bland hovrätterna är dock att antalet framställningar om tilläggsförhör är väsentligt mindre än förväntat.
Inte så förvånande är det även ovanligt att ett omförhör kommer till stånd i hovrätten (vilket naturligtvis bl.a. beror på att omförhör sällan begärs). Hovrätterna har angett att det kan förekomma i fall då en förhörsperson i princip inte har uttalat sig i tingsrätten men bestämmer sig för att tala i hovrätten, eller då förhöret vid tingsrätten inte är användbart på grund av bristande kvalitet. Det är något vanligare med tilläggsförhör, i vart fall när det gäller frågor till en tilltalad. Tilläggsförhör kan bl.a. aktualiseras i fall då en förhörsperson vill ändra den utsaga som lämnades vid tingsrätten, t.ex. med påstående om att han eller hon tidigare inte talade sanning. De flesta hovrätter har förklarat att en begäran om tilläggsfrågor, även när en sådan beviljas, sällan vållar några praktiska problem. Ofta kan förhöret hållas kort och det är mycket sällan som en förhandling behöver ställas in på grund av en begäran om tilläggsförhör.
Andra konsekvenser av de ändrade bestämmelserna
Flera hovrätter har påtalat vissa positiva konsekvenser av att det sällan sker förnyad bevisupptagning i hovrätten. En sådan är att det numera är enklare att planera en förhandling och att hålla utsatt huvudförhandlingstid. Det leder i sin tur till mindre övertid för vissa personalkategorier, t.ex. expeditionsvakterna. Dessutom behöver färre förhandlingar ställas in på grund av någons utevaro.
Vissa domare har påtalat att domskrivningen i hovrätten har underlättats något efter reformen eftersom det mer sällan lämnas nya uppgifter i hovrätten. Å andra sidan har flera domare uppgett att det är mer vanligt att hovrätten ändrar något i tingsrättens dom än tidigare, d.v.s. hovrätterna skriver mer domskäl än tidigare.
När det gäller förhandlingstiderna har de flesta hovrätter uppgett att dessa har ökat som en följd av reformen. Flera hovrätter har uppgett att det efter reformen har blivit mindre vanligt att parterna åberopar förhörsutsagor såsom de har antecknats i tingsrättens dom. Flera har också uppgett att förhören var mer koncentrerade tidigare. Sammantaget anser de flesta att hovrättsförhandlingarna har blivit längre
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
27
sedan reformen infördes. En hovrätt har dock gett uttryck för en motsatt uppfattning, d.v.s. att förhandlingarna har blivit kortare. Se även nedan avsnitt 4.3.6.
En annan konsekvens som har påtalats, och som med stor sannolikhet har anknytning till hur bevisupptagningen sker i hovrätten, är att det förekommer färre återkallelser i hovrätten än tidigare.
4.3.3 Möjligheten att hänvisa till processmaterial
Som redovisats i avsnitt 3.3.5 har det genom reformen blivit möjligt för parterna att presentera processmaterial genom hänvisningar till handlingar i målet.
I flera hovrätter är det relativt vanligt med hänvisning till skriftliga handlingar. Möjligheten till hänvisning innebär att hovrätten inte behöver gå igenom innehållet vid förhandlingen utan kan ta del av detta enskilt. På så sätt kan huvudförhandlingstiden hållas något kortare än vad som annars vore fallet. Enligt någon hovrätt innebär förfarandet en betydande besparing. Enligt en annan hovrätt är skillnaden inte alltid så stor, eftersom det även tidigare förekom att handlingar ansågs genomgångna utan att de lästes upp i sin helhet.
En hovrätt har emellertid uppgett att hänvisning till skriftliga handlingar är mindre vanligt förekommande och som skäl angett bl.a. att en genomgång av materialet har sin plats vid huvudförhandlingen och att det ofta krävs ”läsanvisningar” från den åberopande parten för att hovrätten ska kunna ta till sig innehållet på ett bra sätt. En annan hovrätt har redovisat en liknande uppfattning och angett att det i större mål med mycket skriftlig bevisning är viktigt från resurssynpunkt att parterna presenterar den skriftliga bevisningen för rätten och att ett sådant förfarande är mer resurseffektivt för domstolen än att rätten tar del av materialet utanför förhandlingen.
Endast vid ett fåtal hovrätter har det förekommit hänvisning till ljud- och bildupptagningar från förhören i tingsrätten. I de fall så har skett har en hovrätt angett att förfarandet har bidragit till kortare förhandlingstid, vilket i sin tur kan underlätta vid utsättning av framför allt större mål. En annan hovrätt har angett att möjligheten saknar betydelse för resursfrågan eftersom ledamöterna ändå måste ta del av förhören. Inte sällan motsätter sig parterna hänvisning till muntlig bevisning av principiella skäl. Åklagarna är emellertid generellt sett mer positiva till det än försvararna.
4.3.4 Tilltrosfrågor
De nya bestämmelserna om när hovrätten kan frångå tingsrättens tilltrosbedömning utan att ta upp beviset på nytt har enligt hovrätterna underlättat verksamheten. Flera domare har förklarat att de upplever det som positivt att slippa fundera på tilltrosfrågor under beredningen. Andra fördelar är att färre personer behöver kallas till förhandling och att förhandlingar inte lika ofta behöver ställas in när en tilltrossituation uppkommer.
4.3.5 Prövningstillstånd
En viktig del av reformen är att systemet med prövningstillstånd i hovrätten utvecklats. Hovrätterna har tillfrågats om vilka konsekvenser de ändrade bestämmelserna har haft för deras verksamhet och vad förändringen har inneburit från resurssynpunkt. Svaren varierar en del mellan hovrätterna bl.a. beroende på att hovrätternas storlek och organisation skiljer sig åt. Även det praktiska arbetssättet när det gäller hanteringen av frågor om prövningstillstånd skiljer sig åt mellan hovrätterna. En hovrätt har t.ex. inrättat en särskild föredragningsenhet och en annan hovrätt har i princip inga föredragningar i samband med avgörandet av frågan om prövningstillstånd (se mer nedan under avsnitt 4.3.6).
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
28
En självklar konsekvens av förändringen är att antalet tvistemålsförhandlingar har minskat i hovrätten liksom antalet meddelade tvistemålsdomar. Det har i sin tur påverkat arbetsuppgifterna för de anställda vid hovrätterna. En hovrätt har konstaterat att kravet på prövningstillstånd i tvistemål har inneburit att kanslipersonalen har fått betydligt färre moment att utföra än tidigare och att reformen på det sättet har lett till en arbetsbesparing. Flera hovrätter har uppskattat att ledamöterna, trots den betydande tid som läggs ned i samband med avgörandet av frågan om prövningstillstånd, totalt sett lägger ned mindre tid på tvistemålen efter reformen. Några hovrätter har angett att även fiskalerna ägnar mindre tid åt handläggning av tvistemål, bl.a. som en följd av att ledamöterna själva håller i föredragningarna. Enligt en hovrätt har kravet på prövningstillstånd inneburit en betydande besparing. En annan hovrätt har angett att kravet på prövningstillstånd sannolikt inte innebär någon märkbar förändring från resurssynpunkt eftersom det minskade antalet huvudförhandlingar vägs upp av arbetet med frågor om prövningstillstånd.
Frågorna om prövningstillstånd avgörs regelmässigt av tre ledamöter. På flera hovrätter föredrar ledamöterna själva frågan medan andra engagerar fiskalerna i arbetet. Flera hovrätter har påtalat att föredragningarna ofta är resurskrävande och innebär visst dubbelarbete i de fall prövningstillstånd beviljas. Det är vanligt att i vart fall föredraganden tar del av den muntliga bevisningen innan frågan om prövningstillstånd avgörs. I vissa fall sker även en uppspelning av förhören eller delar av dem i samband med föredragningen så att samliga ledamöter kan ta del av bevisningen. Förhandlingar i frågan om prövningstillstånd är däremot sällan förekommande. Även skriftväxling i form av kommunicering med motparten förefaller vara ganska ovanligt. Vid någon hovrätt sker skriftväxling relativt ofta innan målet föredras i frågan om prövningstillstånd, i vart fall i de mål där det är sannolikt att prövningstillstånd kommer att meddelas.
Enligt hovrätterna är s.k. partiellt prövningstillstånd inte särskilt vanligt förekommande.
4.3.6 Allmänna frågor
I samband med enkätsvaren och vid våra möten med hovrätterna har vissa ytterligare förändringar påtalats som kan antas ha anknytning till reformen. Det handlar t.ex. om parternas processföring i hovrätten. I följande avsnitt redovisas också de organisationsförändringar som har skett på vissa hovrätter i samband med reformen samt hovrätternas uppfattning om reformens påverkan på domstolarnas resursbehov samt på förhandlings- och omloppstiderna. Avslutningsvis berörs vissa övriga frågor.
Förändring i parternas processföring
En hovrätt har gjort iakttagelsen att åklagarnas processföring har blivit mindre stringent och mer passiv. En annan reflektion vid samma hovrätt är att åklagarna i många fall inte har förberett sig tillräckligt väl inför huvudförhandlingen. Flera hovrätter har uppgett att det är mer vanligt med åklagarbyte i hovrätten än före reformen. Enligt flera sekreterare håller emellertid åklagarna fortfarande hårt på principen om åklagarbundna mål när målet ska vidtalas till förhandling.
Någon hovrätt har angett att det har blivit vanligare att parter åberopar ny bevisning i brottmål, medan flera andra hovrätter har uppgett att det snarare finns en trend i motsatt riktning.
Det är en allmän tendens att parterna mer sällan åberopar förhörsuppgifter såsom de har nedtecknats i tingsrättens dom (se även ovan avsnitt 4.3.2). I stället begärs uppspelning av förhören. Utvecklingen antas i vart fall delvis kunna sättas i samband
dvMrapport RPQPZS emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter
29
med reformen. En förklaring kan vara att domarna från tingsrätterna mer sällan innehåller ett återgivande av vad förhörspersonerna har sagt i tingsrätten, vilket i sin tur kan bero på att tingsrätten anser att hovrätten ändå har enkel tillgång till materialet genom videoupptagningarna. De flesta som har tillfrågats om saken kopplar emellertid inte samman reformen med en förändrad domskrivningsteknik vid tingsrätterna. En annan möjlig förklaring till att uppläsning av referat har blivit mindre vanligt är att hovrätten inte i lika stor utsträckning som före reformen tar upp frågan med parterna sedan videouppspelning av förhöret har tillkommit som ett alternativ. Många hovrättsdomare har anslutit sig till den uppfattningen.
Flera hovrätter har rapporterat att överklagandeskrifterna har ökat i omfång efter reformen och att det oftare än tidigare begärs anstånd i målen, främst i de fall det krävs prövningstillstånd.
Avgöranden på handlingarna
Några hovrätter har uppgett att något fler mål – främst brottmål – avgörs på handlingarna efter reformen. De flesta hovrätter har emellertid förklarat att reformen borde kunna leda till att fler mål kan avgöras på handlingarna, men att det ännu inte har skett någon förändring i den riktningen.
Organisationsförändringar
En hovrätt har genomfört en organisationsöversyn i samband med reformen, vilken har lett till att två avdelningar har slagits samman till en. Förändringen beror bl.a. på den förenklade handläggningen av tvistemål i hovrätten.
En annan hovrätt har i anslutning till reformen inrättat en särskild föredragningsenhet. På enheten finns tre ”fasta” ledamöter, en lagman och två hovrättsråd. Dessutom tjänstgör ytterligare fyra ledamöter, som normalt sett är placerade på avdelningarna, på enheten enligt ett rullande schema. Fiskalerna är placerade på avdelningarna men turas om att tjänstgöra på enheten i fyraveckorsperioder. På enheten finns också en fast föredragande (en beredningsjurist). Enhetens kansli består av en sekreterartjänst. Därutöver turas avdelningarna om att bidra med en sekreterare enligt ett cirkulationsschema.
Som namnet antyder är verksamheten på föredragningsenheten helt inriktad på föredragningar. Till enheten fördelas i stort sett alla mål och ärenden som kommer in (med några undantag), förutom sådana brottmål som inte kräver prövningstillstånd i hovrätten. För varje mål utses en ansvarig domare som så snart som möjligt går igenom målet och tar ställning till om det ska lämnas vidare till en fiskal eller om han eller hon själv ska behålla målet. Efter eventuella beredningsåtgärder föredras målet. De mål som inte slutligen kan avgöras efter en föredragning lämnas vidare till avdelningarna. Det innebär bl.a. att mål vari prövningstillstånd har meddelats och som ska avgöras efter muntlig förhandling alltid lottas om till en avdelning. Ett mål vari prövningstillstånd har meddelats och som ska avgöras på handlingarna kan antingen ligga kvar på enheten för slutligt avgörande eller lottas om till en avdelning.
Föredragningsenheten utgör en försöksverksamhet som ska pågå under tiden den 1 september 2009 till den 31 december 2010 och därefter utvärderas. Ordningen uppges emellertid fungera väl och bidra till att minska omloppstiderna.
En tredje hovrätt har som en följd av EMR-reformen justerat sina riktlinjer för hantering av tvistemål inför avgörande av frågan om prövningstillstånd. Ordningen innebär att alla nyinkomna mål granskas av en beredningschef. Om frågan är enkel kan beredningschefen själv bevilja prövningstillstånd eller föredra målet i
emrZs faktiska konsekvenser fÖr domstolarnas verksamhet[ insamlade uppgifter dvMrapport RPQPZS
30
mån av utrymme, eller lämna målet vidare till en fiskal för föredragning. Andra mål, d.v.s. mål där frågan om prövningstillstånd kräver närmare överväganden, tas fram till avgörande utan egentlig föredragning.
Så snart målet är klart för inläsning av frågan om prövningstillstånd utser lagmannen, eller beredningschefen i samråd med lagmannen, en sits och anger även vem som ska vara ordförande och vem som ska vara referent. Domstolssekreteraren på roteln förser därefter ledamöterna med kopior av tingsrättens dom, skriftlig bevisning, överklagandeskrifter och eventuellt annat nödvändigt material. Ordföranden bestämmer omgående en tid för sammanträffande för översiktlig genomgång av frågan om prövningstillstånd. Till detta ska ledamöterna ha läst igenom det utdelade materialet. Någon föredragning ska som utgångspunkt inte behöva ske. När sitsen har fattat beslut att meddela prövningstillstånd beslutar lagmannen eller beredningschefen angående målets fortsatta handläggning. Riktlinjerna har tillämpats sedan våren 2009 och uppges fungera väl.
Resursbehov
Enligt de flesta hovrätter är det för tidigt att bedöma om reformen har inneburit någon påverkan på domstolarnas totala resursbehov.
En hovrätt har angett att den har blivit mer beroende av en potent beredningsorganisation och att det är svårt att klara perioder utan tillräckligt antal fiskaler. Flera hovrätter har angett att resursbehovet på kansliet har minskat något. Vid tre hovrätter har antalet domstolsekreterartjänster minskat sedan reformen trädde i kraft. En hovrätt har gett uttryck för bedömningen att den sammanlagda arbetsbördan för domstolssekreterarna har minskat ganska påtagligt. Många hovrätter har uppgett att det har uppkommit ett ökat behov av föredraganden och fiskaler. Även behovet av teknikkunnig personal har ökat efter reformen.
I princip samtliga hovrätter har påtalat ett behov av fler salar med videokonferensutrustning.
Förhandlings- och omloppstider
Hovrätterna har tillfrågats om hur de tror att förhandlingstiderna och omloppstiderna kommer att påverkas i framtiden på grund av de förändringar som EMR medför.
De flesta hovrätter har uppgett att reformen har lett till längre förhandlingar. Utvecklingen kopplas samman med att förhören i hovrätten tidigare var mer koncentrerade och att hovrätten i dag får ta del av fler uppgifter än vad som annars hade varit fallet. En hovrätt har angett att förhandlingstiderna har blivit något kortare än tidigare. När det gäller den framtida utvecklingen tror de flesta att förhandlingarna fortsättningsvis kommer att ta mer tid i anspråk än före reformen. I viss mån kan det motverkas genom ett bättre utnyttjande av möjligheten till hänvisning, fler avgöranden på handlingarna och en bättre indexering av förhören från tingsrätternas sida.
När det gäller omloppstiderna är det en samstämmig uppfattning att reformen har bidragit till att dessa har kunnat förkortas, särskilt när det gäller tvistemål och ärenden. Förutom det utvecklade systemet med prövningstillstånd bidrar färre inställda förhandlingar och fler avgöranden på handlingarna till en sådan utveckling.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
31
5 Överväganden, slutsatser och förslag
5.1 Inledning
Projektgruppens uppdrag har varit att utvärdera reformen En modernare rättegång ur ett resursfördelningsperspektiv och bedöma vilka effekter reformen har haft för domstolarnas resursbehov. För att möjliggöra en sådan bedömning har vi emellertid sett det som lämpligt att låta utredningen omfatta en utvärdering ur ett vidare perspektiv. Vi har därför försökt ta reda på hur reformens olika delar har kommit att tillämpas av domstolarna och kartlägga samtliga effekter som reformen har gett upphov till för domstolarna. Därefter har vi försökt analysera vad dessa effekter kan ha haft för betydelse när det gäller resursbehovet. Underlaget utgörs i huvudsak av de uppgifter som domstolarna har lämnat till projektgruppen inom ramen för projektet, uppgifter som framgår av sådant skriftligt material som domstolarna har upprättat med anledning av reformen samt uppgifter hämtade från statistikprogrammet SIV.
Vår uppgift har alltså inte varit att bedöma de allmänna domstolarnas totala resursbehov eller hur detta har förändrats efter reformen, utan enbart att bedöma hur effekterna av reformen har påverkat det totala resursbehovet. Det innebär att vi till exempel inte har tagit hänsyn till den ökade måltillströmningen, förändringar när det gäller målens omfattning eller andra förändringar i regelverken som kan ha betydelse för domstolarnas verksamhet. Även dessa faktorer är naturligtvis av stor betydelse vid bedömningen av domstolarnas resursbehov, men omfattas alltså inte av uppdraget. Det bör också anmärkas att det kontinuerligt sker en utveckling på olika områden som ingår i reformen och som påverkar domstolarnas verksamhet och deras resursbehov. Till exempel kan andelen meddelade prövningstillstånd förväntas öka över tiden.
En del av vår bedömning utgår från vad som kan utläsas av statistiken. Vi är emellertid medvetna om de svagheter som finns i statistiksystemet och att antalet felkällor är relativt stort när det gäller vissa uppgifter i SIV. Vi har försökt att väga in även det vid vår bedömning.
Ytterligare en faktor som i inte ringa mån begränsar resultatet av utredningen är det förhållandet att reformen har varit i kraft under en relativt kort period. På flera sätt kan det sägas vara för tidigt att utvärdera reformen och vissa effekter av reformen har ännu inte har hunnit visa sig fullt ut.
I de följande avsnitten redovisas våra överväganden och slutsatser framförallt när det gäller reformens betydelse för den praktiska verksamheten vid domstolarna och, i den mån det är möjligt, även när det gäller vilken betydelse reformens olika delar har haft för domstolarnas resursbehov. Efter varje avsnitt lämnas förslag på olika åtgärder som vi tror kan bidra till en effektiv handläggning av målen och ett bättre utnyttjande av reformen. I kapitel 6 lämnas en sammanfattande redovisning av vår bedömning när det gäller reformens betydelse för det totala resursbehovet vid tingsrätt och i hovrätt.
5.2 Ljud- och bildteknik i rättegången
En avsikt med reformen var att åstadkomma ett bättre utnyttjande av den moderna tekniken. Förändringarna i regelverket har också inneburit en ökad användning av olika former av teknisk utrustning vid domstolarna. I dag spelas i princip varje förhör i tingsrätten in på video, för att sedan spelas upp vid en eventuell prövning av målet i hovrätten. Även videokonferens förekommer regelbundet vid både tingsrätt och hovrätt. De nya rutinerna innebär att domstols-
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
32
anställda numera - mer eller mindre dagligen - kommer i kontakt med teknik som de tidigare inte hade tillgång till.
5.2.1 Teknikens funktion m.m.
När det gäller tillgången på teknik har det redan påtalats att samtliga domstolar inte har tillgång till videokonferensutrustning. Till exempel står några tingsrätter än så länge utan sådan utrustning, vilket naturligtvis begränsar reformens praktiska genomslag. De domstolar som har sådan teknik installerad i någon eller några förhandlingssalar vill ha tillgång till mer utrustning och helst i alla förhandlingssalar.
Av de svar som domstolarna har lämnat på enkäten framgår att tekniken överlag har fungerat väl, eller som det uttryckts av vissa domare till och med bättre än vad man hade förväntat sig. Det överensstämmer också med den bild som vi har fått förmedlad till oss vid våra domstolsbesök. Den utrustning som har fungerat mindre bra, och därmed gett upphov till visst merarbete för domstolarna, är tekniken för videokonferens. Flera domstolar har rapporterat om återkommande ”strul” i samband med videokonferenser, särskilt när en uppkoppling ska ske mot externa aktörer (t.ex. en åklagarmyndighet eller ett häkte).
När det gäller tekniken för ljud- och bildupptagningen har flera domstolar påtalat problemet med att det inte går att spela in det som visas på dokumentkameran under en förhandling. Det är en begränsning i tekniken som gör det mer komplicerat, eller i vart fall mer omständligt, att fånga upp sådant som förevisas under förhandlingen i tingsrätten på bildupptagningen. Det problemet är emellertid känt för Domstolsverket och hanteras inom ramen för ett annat projekt.
Vidare har det påtalats att ljudupptagningen ofta är dålig när det förekommer tolkning under ett förhör. Även detta är ett känt problem för Domstolsverket. Flera andra tekniska problem av varierande karaktär har fångats upp av Domstolsverket, se t.ex. utvärderingsrapporten Uppföljning av hovrättsprocessen ur ett EMRperspektiv (dnr 736-2009).
Teknikanvändningen har inneburit ett nytt moment i arbetet för de domstolsanställda. På många domstolar har reformen inneburit att någon ur personalen har fått ett särskilt ansvar för tekniken och därmed en ny arbetsuppgift. Det varierar från domstol till domstol vad ansvaret innebär i praktiken. T.ex. utför expeditionsvakterna på några av landets större domstolar regelbundna, i vissa fall dagliga, kontroller av den tekniska utrustningen i salarna. Därutöver kallas de till förhandlingssalarna när något tekniskt problem uppstår. Problemen kan vara av varierande karaktär och beror ofta på handhavandefel, men innebär att de teknikansvariga måste ”rycka ut” flera gånger varje dag.
På de domstolar som har teknikkunnig personal fungerar handhavandet av den nya tekniken i stort sett tillfredsställande. Enligt domstolarna löser man de flesta problem som uppstår med hjälp av den egna personalen. I övriga fall vänder man sig till Domstolsverkets IT-support eller till det företag som ska stå för det löpande underhållet av utrustningen.2
Några domstolar saknar personal med särskild teknisk kompetens. I stället har domstolssekreterare gjorts ansvariga för tekniken. Dessa har fått viss utbildning för att kunna bära teknikansvaret och sköter uppgiften efter bästa förmåga. Sekreterarna själva upplever emellertid att deras kunskap ändå är otillräcklig för att fullt ut tillgodose domstolarnas behov av intern teknisk kompetens. Det kan konstate-
2 Vissa domstolar har framfört kritik mot att företagen inte alltid är placerade i närheten av
domstolens lokaler och att det därför kan ta lång tid innan ett fel kan åtgärdas.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
33
ras att de domstolar som saknar en resurs i form av personal med särskild teknikkompetens är mer sårbara och klarar tekniska problem sämre än andra domstolar.
En omständighet som i någon mån kan vara resurskrävande för domstolarna är det ökade behov av utbildning för personalen när det gäller hanteringen av den tekniska utrustningen som flera domstolar har påtalat (se mer nedan under avsnitt 5.2.6).
5.2.2 Behovet av särskild protokollförare
Flera domstolar – de flesta hovrätter - har uppgett att den ökade teknikanvändningen har lett till ett ökat behov av särskild protokollförare vid förhandlingarna. Det innebär att en domare som tidigare ansåg sig både kunna delta i rätten och sköta protokollföraruppgifterna under förhandlingen numera, på grund av tekniken, inte anser sig kunna göra det. I stället engageras företrädesvis en fiskal eller en notarie för att sköta uppgiften. Behovet är särskilt påtagligt om det förekommer videokonferens under förhandlingen.
Trots det påtalade behovet verkar det i praktiken inte ha skett någon stor förändring på domstolarna vad gäller protokollförarskapet. Vid våra besök på hovrätterna har fiskalerna i princip enhälligt önskat mer förhandlingstid med hänvisning till sitt utbildningsbehov. De anser alltså att de för sällan anlitas som protokollförare. I genomsnitt tjänstgör en fiskal som protokollförare under en förhandlingsdag i veckan. Inte heller sekreterarna verkar sitta mer i förhandling än tidigare. Notarierna vid tingsrätterna engagerades redan tidigare regelmässigt som protokollförare.
I några fall har även andra skäl till en sådan förändring, d.v.s. att oftare anlita en särskild protokollförare, än tekniken framförts. Till exempel har några domare hänvisat till en allmän strävan efter att renodla domarrollen och andra till det förhållandet att fiskaler och sekreterare i hovrätten till följd av verksamhetsförändringar har mer tid att sitta med som protokollförare än tidigare.
Av de uppgifter som vi har fått del av framgår sammanfattningsvis inte annat än att användningen av särskild protokollförare i tingsrätt och hovrätt i praktiken inte har förändrats på något märkbart sätt genom reformen.
5.2.3 Närmare om videoinspelningen i tingsrätten
En förutsättning för att reformens syfte ska uppnås är att inspelningarna i tingsrätten blir så bra att hovrätten kan använda materialet för sin prövning. För att kunna ta tillvara teknikens fördelar måste den som sköter inspelningsutrustningen känna till dess olika funktioner och veta vad som är viktigt att tänka på (t.ex. att justera kamerans riktning och zooma in det som förevisas under ett förhör). Vidare besparar det domstolarna resurser om inspelningen sker så att hovrätten inte behöver ta del av mer än vad som är nödvändigt för hovrättens prövning (vilket förutsätter att protokollföraren startar och namnger nya inspelningar alternativt indexerar förhöret, se mer ovan under avsnitt 4.3.2). Att tekniken används på rätt sätt är alltså viktigt av flera skäl.
Det förhållandet att förhören spelas in på video i tingsrätten har medfört visst merarbete för protokollföraren. Det tillkommande arbetet i tingsrätten uppvägs emellertid mer än väl av nyttan av detsamma i hovrätten.
Under utredningen har det framkommit att inspelningarna skulle kunna hålla en än högre kvalitet och att det regelmässigt saknas indexering i förhören och ofta även namngivning av nya inspelningar. Flertalet domare i hovrätten har påtalat att de ganska ofta tvingas ta del av material som inte har med målet i hovrätten att göra. Ibland rör det sig om långa förhör som behandlar ett antal händelser, men där hovrättens prövning begränsar sig till endast en händelse. På grund av hur förhö-
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
34
ret och inspelningen i tingsrätten har skett går det emellertid inte att i förväg urskilja den för hovrätten relevanta händelsen, och därför måste hela förhöret spelas upp med bl.a. ökad förhandlingstid som följd. Hovrätterna har även lämnat exempel på vissa handhavandefel som är vanligt förekommande, såsom att förhörspersonen filmas i motljus vilket skapar en mörk bild, att ljud- och mikrofoninställningarna inte anpassas efter situationen vid förhandlingen samt att handlingar som förevisas för rätten inte finns med på bildupptagningen.
För att höja kvaliteten på inspelningarna måste utbildningen för notarierna (protokollförarna) bli bättre så att de förstår vad de ska göra under en inspelning och varför det ska ske. Flera notarier som vi har talat med har emellertid uppgett att de inte alltid hinner med att t.ex. flytta kameran eller indexera under ett förhör, och att de inte vill störa förhandlingen genom att påpeka det. De har förklarat att de är rädda för att uppfattas som besvärliga eller för att ta för mycket plats under förhandlingen. För att öka kvaliteten på inspelningarna måste således även ett bättre samspel mellan protokollföraren och ordföranden komma till stånd. Ordföranden måste visa en större förståelse för protokollförarens arbetsuppgifter och ta sin del av ansvaret för att inspelningen ska bli så bra som möjligt. Ordföranden bör även genom en god processledning försöka se till att förhöret blir så strukturerat som möjligt och att det, i den mån det är möjligt, behandlar en åtalspunkt, rättslig grund eller omständighet i taget.
Flera hovrätter har på olika sätt engagerat sig för att få till stånd en dialog med tingsrätterna om hur inspelningarna lämpligen bör ske och därmed åstadkomma en förhöjd kvalitet på desamma. En hovrätt har sammanställt enkla och tydliga instruktioner för inspelningen där det framgår vad man som protokollförare bör tänka på. Instruktionerna, som är avsedda att ligga i tingsrätternas förhandlingssalar, har sedan plastats in och erbjudits tingsrätterna (se bilaga 4). Enligt hovrätten har efterfrågan varit stor och en förbättring av kvaliteten på inspelningarna har kunnat märkas.
Några hovrätter har ordnat särskilda möten med representanter från tingsrätterna där vanliga handhavandefel har behandlats. Några av de tingsrättsdomare som vi har talat med har uppgett att de vid ett sådant möte fick upp ögonen för hur viktigt det är att tänka på att inspelningen sker på rätt sätt i tingsrätten. Det finns också de tingsrättsdomare som på eget initiativ har besökt hovrättsförhandlingar för att få en bättre förståelse för situationen i hovrätten.
På de flesta domstolar finns rutiner för hur en återkoppling ska ske från hovrätten till tingsrätten när det gäller kvaliteten på videoinspelningarna. Många tingsrätter har utsett särskilda kontaktpersoner som ska underrättas när hovrätten upptäcker ett fel i en inspelning. I bästa fall ska då tingsrätten få veta vad som är fel och i vilket mål felet förekom, för att därefter kunna vidta åtgärder så att felet inte upprepas.
Flera tingsrättsdomare har uppgett att de aldrig, eller endast i ett fåtal fall, har tagit del av några synpunkter från hovrätten. Det kan antingen bero på att inspelningarna har hållit en så god kvalitet att det saknats anledning för hovrätten att lämnar några uppgifter till tingsrätten, eller på att återrapporteringssystemet inte fungerar i praktiken. För att upprätthålla en god kvalitet på inspelningarna av förhören i tingsrätten är det naturligtvis viktigt att de fel som hovrätten upptäcker och som kan undvikas genom åtgärder från tingsrättens sida kommer till den aktuella tingsrättens kännedom. Det är därför av stor betydelse att systemen för rapportering av fel fungerar i praktiken och att användandet inte faller i glömska.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
35
5.2.4 Utlämnande av en videoupptagning från ett förhör
Om någon vänder sig till en domstol för att ta del av ett inspelat videoförhör måste domstolen först göra en sekretessprövning och därefter eventuellt förevisa videoförhöret i domstolens lokaler. Med hänsyn till sekretessen kan det även krävas att någon ur personalen närvarar under uppspelningen. Enligt enkätsvaren förekommer det sällan att någon framställer en begäran om att få ta del av både ljud- och bildupptagningen från ett förhör. De flesta nöjer sig med en kopia av enbart ljudupptagningen. Därmed uppstår inte heller det ovan beskrivna merarbetet för domstolarna.
5.2.5 Video- och telefonkonferens
Användning och tillämpning
Av enkätsvaren och de uppgifter som domstolarna har lämnat till oss vid våra besök framgår att användningen av de nya bestämmelserna om videokonferens varierar mellan domstolarna. Vissa använder möjligheten till videokonferens flitigt och utökar tillämpningsområdet successivt. Andra är mer sparsamma med användningen och har en mer försiktig tillämpning av bestämmelserna. Några domstolar saknar helt möjlighet till videokonferens eftersom sådan utrustning ännu inte har installerats vid domstolen.
Det går dock att utläsa vissa gemensamma förhållningssätt från domstolarnas sida. Det är till exempel vanligt att videokonferens används i samband med omhäktningsförhandlingar i tingsrätt. Videokonferens används ibland också när det rör sig om enklare påföljdsfrågor i hovrätt. I båda instanserna används också möjligheten när en förhörsperson befinner sig på avlägsen ort eller av annat skäl har svårt att inställa sig till en förhandling. Flera domstolar har också framhållit att möjligheten till videokonferens fyller en viktig funktion när det finns en hotbild mot någon i rättegången. Det förhållandet att personen kan ta del av rättegången och/eller höras via videolänk innebär inte bara en större trygghet för den hörde utan besparar också domstolen olika säkerhetsarrangemang.
Några hovrätter har använt möjligheten till videokonferens för att dra ner på antalet tingsresor.3 Det är en effekt av reformen som fler domstolar borde kunna utnyttja.
Som framhållits i förarbetena till reformen ska rätten ta stor hänsyn till parternas uppfattning vid avgörandet av om det finns förutsättningar att tillåta ett deltagande via videolänk eller per telefon. Det har visat sig att åklagarna ofta framställer önskemål om att få delta via videolänk och att de i allmänhet är mer positiva till videokonferens än försvararna. Ibland anförs principiella skäl som invändning mot att någon närvarar via videolänk, t.ex. att det av anständighetsskäl kan krävas att samtliga aktörer är personligen närvarande i förhandlingssalen. Vid våra möten med domare på olika domstolar har det också framkommit att det finns en tveksamhet när det gäller hur det förhållandet att förhöret sker med hjälp av videokonferens påverkar bevisvärdet. Många drar sig t.ex. för att använda videokonferens i en tilltrossituation.
När det gäller användningen av telefonkonferens förefaller EMR-reformen inte ha inneburit några konsekvenser för verksamheten vid domstolarna. Liksom före reformen är det t.ex. vanligt att ombud i tingsrätten närvarar via telefon vid muntlig förberedelse i s.k. inkassomål och vid vissa konkursförhandlingar.
Vi har inte funnit skäl att förorda någon ytterligare användning av möjligheten till telefonkonferens. Däremot är det vår bedömning att domstolarna i allmänhet kan
3
De lokala nämndemännen reser då i stället till hovrättens ordinarie lokaler.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
36
bli bättre på att aktualisera frågan om någons närvaro via videolänk och i fler mål försöka ta tillvarata de fördelar som står att vinna med en videokonferens. Vissa domare är dock mer benägna än andra att föreslå en tillämpning av bestämmelserna i nya situationer, åtminstone delvis i syfte att driva utvecklingen framåt.
Betydelse för den praktiska verksamheten vid domstolarna
Omständigheter som kan ha bidragit till att möjligheten till videokonferens har utnyttjats dåligt av vissa domstolar är brist på utrustning och de tekniska problem som ibland har uppstått i samband med videokonferenserna. Såväl sekreterare som domare har vittnat om det merarbete som uppstår när en videokonferens ska ordnas med kort varsel. Ibland behöver salsbyten genomföras för att frigöra den sal som är utrustad med videokonferensutrustning. För sekreterarnas arbete innebär det också att en annan domstol eller myndighet måste kontaktas för att boka ett videorum och att en särskild form av kallelse ska tas fram och skickas ut. Under förhandlingen innebär det förhållandet att någon närvarar via videolänk även visst merarbete för protokollföraren.
För att underlätta fördelningen av salarna tillämpar en av de större hovrätterna ett system med kallelser som inte anger en särskild sal. I stället framgår det av kallelsen att information om vilken sal som förhandlingen kommer att hållas i, kommer att lämnas i domstolens entré. Systemet skapar flexibilitet och gör det möjligt att i ett relativt sent skede fördela salarna så att eventuella behov av teknisk utrustning kan tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt.
En videokonferens medför inte bara arbete för den domstol som anordnar den, utan även för den domstol som ska ta emot den som ska närvara via videolänk i sina lokaler och ordna med en uppkoppling. Flera domstolar har uppgett att deras videorum som regel tas i anspråk flera dagar i veckan för sådana situationer. Förutom den inledande kontakten mellan domstolarna i samband med bokningen av lokaler engageras den s.k. mottagande domstolen när personen väl inställer sig och den tekniska utrustningen ska sättas igång. Arbetsuppgifterna faller oftast på expeditionsvakterna vid domstolarna.
För att underlätta domstolarnas arbete och bidra till att videokonferensutrustningen oftare används när det är befogat bör en ökad tillgång på videokonferensutrustning för domstolarna och en mer välfungerande teknik eftersträvas.
5.2.6 Betydelse från resurssynpunkt
Som framhållits har tekniken som sådan i allmänhet fungerat väl och inte vållat domstolarna några stora bekymmer. Detsamma gäller det tillkommande arbetsmomentet att sköta utrustningen under förhandlingen. Det förhållandet att förhören vid tingsrätten spelas in på video för att sedan eventuellt spelas upp i hovrätten har således inte varit särskilt resurskrävande för domstolarna. Inte heller kan inspelningarna av förhören antas ha någon praktisk betydelse för den totala förhandlingstiden i tingsrätten.
Tekniken för videokonferens har vållat visst merarbete för domstolarna eftersom den tekniken har fungerat sämre. De återkommande problem med videokonferensutrustningen som har förekommit på vissa domstolar kan ha fått till följd att domarna har dragit sig för att använda utrustningen och att möjligheten till videokonferens därmed inte har utnyttjats fullt ut. Förutom det arbete som problemen föranleder vid de aktuella domstolarna, och som tar resurser i anspråk, har därmed inte heller de resursvinster som en videokonferens kan ge upphov till tillvaratagits.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
37
Vår bedömning är att de flesta domstolar, trots vissa tekniska problem, har klarat av att hantera det tillkommande arbete som tekniken har fört med sig med hjälp av redan tillgängliga resurser. Ett fåtal domstolar har emellertid uppgett att de har fått utöka arbetskraften för att möta förändringen. En tingsrätt har angett att en särskild tjänst som teknikansvarig har inrättats, åtminstone delvis som en följd av reformen. En annan tingsrätt har uppskattat att den teknikansvariga administratören vid domstolen numera avsätter ungefär 20 procent av en heltidstjänst för lokal teknisk support. Ytterligare en annan tingsrätt har angett att den lokala supportgruppens arbete bedöms motsvara ungefär en halv årsarbetskraft. En hovrätt har utökat årsarbetskraften för expeditionsvakterna med 0,3.
Allmänt kan sägas att resursbehovet när det gäller teknisk support framstår som störst vid tingsrätterna.
Som framgått har ett antal domstolar framhållit ett ökat behov av särskild protokollförare på grund av tekniken. Enligt vår bedömning finns det emellertid skäl att ifrågasätta om teknikanvändningen verkligen har gett upphov till en sådan förändring, i vart fall vid de vanliga förhandlingarna där enbart inspelning eller uppspelning av ett förhör förekommer. Vi anser att tekniken i dessa situationer knappast kan ha föranlett ett ökat resursbehov för domstolarna i form av fler protokollförare. Den teknik som används har beskrivits som användarvänlig och relativt enkel. Däremot kan det finnas fog för en särskild protokollförare när det förekommer videokonferens, dels för att det förhållandet tillför ytterligare ett tekniskt inslag i förhandlingssituationen, dels för att den tekniska utrustningen generellt sett har fungerat sämre.
Inte heller domstolarna själva har framhållit de tillkommande uppgifterna för protokollföraren som en faktor som har påverkat deras resursbehov. I de fall fler notarier eller fiskaler har efterfrågats har domstolarna i stället hänvisat till andra skäl, som i och för sig kan ha med reformen att göra (t.ex. längre förhandlingar, fler föredragningar i hovrätt och upprättande av sammanställningar i tingsrätt).
Den ökade teknikanvändningen har även fört med sig ett ökat utbildningsbehov. Det avser dels löpande utbildning av protokollförare, framförallt vid tingsrätterna, dels vidareutbildning av personalen med särskilt teknikansvar. Enligt vår bedömning har emellertid utbildningsbehovet endast mindre betydelse för domstolarnas resursbehov. Behovet kan i många fall tillgodoses med hjälp av befintliga interna resurser, i vart fall om den kompetens som finns på domstolarna tas tillvara på ett bra sätt. I sammanhanget kan också nämnas att det redan tidigare har förts fram förslag om att Domstolsverkets utbildning av nya notarier ska innehålla ett moment med särskild fokus på att åstadkomma inspelningar som lämpar sig för uppspelning i hovrätt.4
Trots att tekniken för inspelning och uppspelning av videoförhör kan sägas ha fungerat väl kan kvaliteten på inspelningarna bli bättre, framförallt när det gäller indexering under förhör och namngivning av nya inspelningar. Kvaliteten kan också förbättras genom att tingsrätterna blir medvetna om och undviker vanliga handhavandefel såsom felriktade mikrofoner och kameror eller att en person filmas i motljus.
Det arbete som tingsrätterna lägger ner för att förbättra kvaliteten på inspelningarna sker i första hand för att åstadkomma resursvinster i hovrätten. Det kan handla
4 Se Domstolsverkets utvärderingsrapport Uppföljning av hovrättsprocessen ur ett EMR-
perspektiv, Dnr 736-2009.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
38
om att följa upp fel som hovrätten har rapporterat till tingsrätten eller att vidta åtgärder för att förbättra samspelet mellan ordföranden och protokollföraren under förhandlingen. Arbetet är emellertid inte särskilt resurskrävande för tingsrätterna. Dessutom tror vi att det kan föra med sig positiva effekter även för tingsrätterna t.ex. i form av en förbättrad arbetssituation för notarierna.
Om antalet framställningar om att få ta del av ljud- och bildinspelningar ökar skulle det kunna ha betydelse från resurssynpunkt. Som påpekats fordrar det dels juridiska överväganden, dels att domstolen ordnar en i vissa fall övervakad uppspelning. Det senare är sannolikt det mest resurskrävande och tar både lokal och personal i anspråk under den tid som förhöret pågår. I dagsläget är antalet framställningar emellertid så litet att det enligt vår bedömning inte har någon betydelse för domstolarnas resursbehov.
När det gäller möjligheten till videkonferens är det vår uppfattning att den kan bidra till resursbesparingar. Förutom att den förhörsperson, part eller ombud som närvarar på distans besparas tid och pengar kan en videokonferens medföra positiva effekter för domstolen. I flera fall kan möjligheten att närvara med hjälp av video innebära att en förhandling som annars hade fått ställas in kan bli av. Det kan i sin tur innebära att målen kan avgöras snabbare, vilket är positivt både för allmänheten och för domstolen.
Som nämnts kan även resurskrävande säkerhetsarrangemang undvikas med hjälp av en videokonferens. Vidare har en hovrätt förklarat att den i samband med att reformen infördes helt slutade med tingsresor. En annan hovrätt har uppgett att den har dragit ner på antalet tingsresor och framhållit att behovet av tingsresor i princip skulle upphöra helt om hovrätten fick videokonferensutrustning installerad i fler förhandlingssalar.
Det förefaller således som om möjligheten till videkonferens redan har inneburit resursvinster för vissa domstolar. Med stöd av befintligt underlag går det emellertid inte att säga att användningen av videokonferens har lett till ett minskat behov av resurser om man ser till samtliga domstolar. Det är emellertid vår bedömning att man på sikt kan uppnå en sådan utveckling om användningen totalt sett ökar.
Att döma av domstolarnas synpunkter skulle en ökad användning av videokonferenser också kunna åstadkommas genom en ökad tillgång på videokonferensutrustningar i domstolarna. Domstolsverkets registrering av i vilken utsträckning befintliga utrustningar används tyder emellertid på att det finns en stor kapacitet för videokonferenser som inte utnyttjas. Vid de domstolar som har sådana utrustningar bör därför först och främst arbetet organiseras på sådant sätt att utrustningarna används på ett optimalt sätt. Därutöver bör de domstolar som saknar utrustning förses med sådan och de domstolar som har särskilt stort behov och också utnyttjar befintliga utrustningar väl förses med utrustning i fler salar. Vi menar ändå att domstolarna generellt sett kan utnyttja möjligheten till videokonferens mer än vad som sker idag, även med befintliga resurser.
Sammanfattningsvis
kan sägas att den ökade teknikanvändning på domstolarna
som reformen har lett till har gett upphov till visst tillkommande arbete för i första hand de teknikansvariga vid domstolen och ett ökat utbildningsbehov för den personal som hanterar utrustningen. Det har i sin tur gett upphov till ett något ökat resursbehov för domstolarna, framförallt för tingsrätterna. Det ökade behovet framstår emellertid inte som särskilt stort.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
39
De tillkommande arbetsmoment som reformen har inneburit för protokollföraren under förhandlingen i tingsrätten har enligt vår bedömning ingen betydelse för tingsrätternas resursbehov.
Det är vidare vår bedömning att möjligheten till framförallt videokonferens har inneburit resursvinster för vissa tingsrätter och hovrätter. Totalt sett för de allmänna domstolarna verkar möjligheten emellertid endast i mindre utsträckning ha påverkat det praktiska arbetet och således ha haft mindre betydelse från resurssynpunkt.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
40
FÖRSLAG OCH REKOMMENDATIONER
x
Vid samtliga domstolar bör finnas en anställd med särskild teknisk kompetens, vars ansvarsområde innefattar att handha de problem som kan uppstå i samband med den dagliga teknikanvändningen.
x
Samtliga domstolar bör på sikt förses med videokonferensutrustning. Domstolar med särskilt behov av videokonferensutrustningar bör få sådan utrustning i flera förhandlingssalar. Arbetet med att komma till rätta med de tekniska problemen bör prioriteras.
x
Domstolarna bör använda befintlig videokonferensutrustning på ett mer effektivt sätt. Domstolarna bör inrätta rutiner som dels underlättar att utrustningen kan användas när en videokonferenssituation uppstår (t.ex. att överväga en rutin som innebär att kallelserna till en förhandling inte avser en viss sal), dels leder till att situationer då videokonferens kan vara lämpligt bättre uppmärksammas.
x
Utbildningsansvaret för protokollförarna i tingsrätten när det gäller dels den tekniska utrustningen och dess funktioner, dels protokollförarens ansvar och roll under förhandlingen, bör åläggas en lämplig, fast anställd person vid domstolen, t.ex. en beredningsjurist.
x
Tingsrätterna bör verka för att åstadkomma ett bättre samspel och en bättre kommunikation mellan notarierna och ordförandena under förhandlingen. En uttalad ansvarsfördelning kan underlätta arbetet för båda personalkategorierna och bidra till en bättre kvalitet på videoupptagningarna.
x
Ordföranden i tingsrätten bör bli bättre på att ”regissera” och aktivt agera för att strukturera förhören så att olika delar behandlas för sig.
x
Det bör finnas en fungerande dialog mellan hovrätterna och underrätterna när det gäller kvaliteten på inspelningarna av förhören. Det finns goda exempel på hur hovrätterna på olika sätt kan ”uppmuntra” tingsrätterna att göra rätt i samband med inspelningen och på så sätt höja kvaliteten på videoinspelningarna. Till exempel kan hovrätten anordna möten där vanliga problem behandlas och erfarenheter utbyts. Vidare bör det finnas välfungerande system för rapportering av de fel som upptäcks i hovrätterna.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
41
5.3 Presentation av muntlig bevisning i hovrätten
5.3.1 Färre personer kallas till förhandling i hovrätten
Eftersom det som regel inte sker några förnyade förhör i hovrätten kallas ett betydligt mindre antal personer till förhandlingarna än före reformen. Förändringen framgår tydligt i statistiken. Det registrerade antalet aktörer i målen i hovrätten har minskat betydligt. Till exempel registrerades under det första halvåret 2008 totalt 5 117 vittnen och 684 målsäganden som skulle höras i brottmålen. Det kan jämföras med samma period år 2009 då antalet vittnen och målsäganden att höras var 1 012 respektive 83. Under det första halvåret i år har 583 vittnen och 39 målsäganden som ska höras i brottmålen registrerats i Vera. För tvistemålens del registrerade hovrätterna tillsammans 1 279 vittnen under det första halvåret 2008. Under det första halvåret 2009 sjönk siffran till 123 vittnen och under samma period i år har endast 24 vittnen registrerats som aktörer i inkomna tvistemål. För resultatet har naturligtvis även de nya bestämmelserna om prövningstillstånd i hovrätten betydelse.
Förändringen innebär minskat arbete för framförallt sekreterarna. Förutom att antalet kallelser som utfärdas har minskat kraftigt (vilket enligt sekreterarna inte har någon större betydelse för deras arbetsbörda), har andra arbetsuppgifter bortfallit eller minskat i omfattning som en följd av att färre personer kallas till en förhandling i hovrätten. Till exempel medför det färre delgivningar att kontrollera och följa upp, färre telefonsamtal från personer som vill tala om sin inställelse, färre ersättningar att förbereda och betala ut samt färre tolkar att anlita och kalla till en förhandling. Vår bedömning är att det arbete som sparas in genom förändringen utgör en inte obetydlig del av sekreterarnas arbetstid.
Tre av sex hovrätter har uppgett att de i samband med reformen har minskat antalet sekreterare genom att inte tillsätta lediga tjänster. Vid en hovrätt har antalet sekreterare minskats från åtta till sex och vid en annan från 18 till 16. Av vad som har framkommit under projekttiden synes sekreterarnas arbete ändå fungera väl vid hovrätterna.
5.3.2 Kontroll av tingsrättens inspelningar av förhör
Sekreterarna utför rutinmässiga kontroller av de inspelningar som har skett vid tingsrätterna. Kontrollerna sker i syfte att avgöra om inspelningarna håller en tillräckligt god kvalitet för att användas vid en förhandling i hovrätten, eller om det bör övervägas att kalla den hörde till nytt förhör i hovrätten. Det kan anmärkas att sekreterarna även före reformen utförde vissa kontroller av ljudupptagningarna från förhören i tingsrätten i de fall det var aktuellt att spela upp dessa vid en förhandling i hovrätten. Reformen har emellertid inneburit att kontrollerna har ökat både i antal, eftersom det numera är regel att en uppspelning sker i hovrätten, och i omfattning genom att kontrollerna numera även avser bildupptagningen från förhöret i tingsrätten.
Varje inspelning kontrolleras genom stickprov, d.v.s. ett antal nedslag i förhören. Antalet varierar, men vanligtvis rör det sig om mellan tre och fem nedslag per förhör. Även längden på varje nedslag varierar. Om förhöret är omfattande, eller om något fel eller någon brist uppmärksammas, utökas kontrollen och ibland kontrolleras hela förhör. Det förekommer också att en kontroll även sker i förhandlingssalen, eftersom kvaliteten kan skilja sig åt beroende på om förhöret visas på en datorskärm på ett tjänsterum eller spelas upp med hjälp av utrustningen i salen. Om sekreterarna uppmärksammar någon kvalitetsbrist som de tror kan vara av betydelse kontaktar de en jurist, som gör en egen kontroll och bedömning.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
42
I princip kontrolleras samtliga förhör när målen kommer in till hovrätten. Undantag sker ibland för mål i vilka det krävs prövningstillstånd. Enligt sekreterarna vid hovrätterna är arbetsuppgiften arbetsbelastande och tar en hel del tid i anspråk. Det är dessutom svårt att kombinera kontrollen med utförande av andra arbetsuppgifter.
Några hovrätter har antagit riktlinjer för hur kontrollen bör ske. Vid en hovrätt har man t.ex. uttalat att endast ett nedslag ska ske i början på varje förhör, medan andra hovrätter har angett att betydligt fler nedslag ska göras. På flera hovrätter saknas det emellertid enhetlighet i arbetet och det kan i praktiken variera såväl mellan avdelningarna inom en hovrätt som mellan sekreterarna på avdelningarna när det gäller i vilken omfattning videoinspelningarna kontrolleras. Det är alltså inte givet att de anvisningar som finns inom en hovrätt får genomslag och att riktlinjerna faktiskt följs i det praktiska arbetet. Efter flera intervjuer med sekreterare på hovrätterna kan vi konstatera att kontrollerna i allmänhet tenderar att omfatta mer än vad som är anvisat. Sekreterarna är måna om att göra rätt och vill inte missa något som kan ha betydelse för förhandlingen. Några sekreterare har påtalat att de har fått s.k. negativ feedback från domare som i efterhand har ifrågasatt varför ett fel inte har uppmärksammats vid kontrollen.
Det är svårt att bedöma hur mycket tid som går åt till att kontrollera inspelningarna. En grov uppskattning är att det i vart fall rör sig om i genomsnitt mellan tio och femton minuter per mål.5 Vid våra besök på hovrätterna har det också framkommit att det ibland förekommer viss dubbelkontroll av förhören. Om ett mål kräver prövningstillstånd, händer det att någon eller några tar del av förhören i samband med att frågan om prövningstillstånd avgörs utan att det noteras någonstans i akten. När målet sedan ska sättas ut till förhandling genomför sekreterarna sedvanlig kontroll av samma förhör.
Av uppgifterna från sekreterarna och domarna framgår att det är sällsynt att ett förhör underkänns i hovrätten, d.v.s. leder till ny bevisupptagning, på grund av brister i bildkvaliteten. Det är något vanligare att personer får kallas till hovrätten på grund av att ljudet på inspelningen är dåligt, men inte heller det är särskilt vanligt. De domare som vi har talat med på hovrätterna har totalt under den period reformen har varit i kraft i genomsnitt varit med om att underkänna förhör vid mellan fem och tio tillfällen. Av såväl sekreterarnas som domarnas uppgifter framgår att juristerna godtar de flesta ”fel” som sekreterarna upptäcker och påtalar efter kontrollerna, d.v.s. de leder inte till någon åtgärd i hovrätten.
Enligt vår bedömning är kontrollerna av tingsrättens inspelningar alltför omfattande och tar för mycket av sekreterarnas tid i anspråk. Som framgått har de påpekanden som kontrollerna leder till sällan någon betydelse för hanteringen av målen i hovrätten. Resultatet kan knappast motivera den tid sekreterarna ägnar åt arbetsuppgiften. Dessutom kan kvaliteten på inspelningarna successivt förväntas bli bättre dels genom att kunskapen om hur en inspelning ska ske ökar hos personalen vid tingsrätterna, dels genom att tekniken utvecklas och blir enklare att använda. Som en första åtgärd bör därför kontrollernas omfattning minska. Vi anser att man på sikt även bör överväga att helt slopa kontrollerna, åtminstone för vissa typer av mål.
Eftersom kontrollerna sker stickprovsvis riskerar hovrätterna redan i dag att fel som i värsta fall kan orsaka en inställd huvudförhandling inte upptäcks under må-
5
Uppskattningen utgår från ett ”normalt” mål som kan antas omfatta mellan tre och fyra för-
hör av medellängd och inkluderar tid för buffring. Underlaget för uppskattningen är hämtat dels från de uppgifter som framkommit vid våra intervjuer, dels från det skriftliga material som vi har fått del av i samband med utredningen, bl.a. Göta hovrätts rapport med anledning av en vid hovrätten genomförd processkartläggning under år 2009.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
43
lets beredning. Vi tror att dessa fall inte kommer att öka så mycket om man kraftigt reducerar eller helt slopar kontrollerna att den tidsförlust och det arbete som uppstår till följd av en sådan situation uppväger den arbetsinsats som kontrollerna innebär för sekreterarna.
En annan risk med att helt slopa kontrollerna och som bör uppmärksammas är den effekt som det kan få för vilken kvalitetsnivå som hovrätten godtar på en inspelning. Det finns de som tror att en följd av att kvalitetskontrollerna slopas kan bli att hovrätterna ser sig tvungna att acceptera en lägre nivå på kvaliteten hos inspelningarna när alternativet är att ställa in förhandlingen. Det skulle i så fall innebära en kvalitetsförsämring av materialet i hovrätten och ytterst ha betydelse för rättssäkerheten.
5.3.3 Tillkommande beredningsarbete m.m.
Ett arbetsmoment som enligt sekreterarna har försvårats efter reformen är redigeringen av mallarna för kallelser i Vera. Trots att mallarna är många till antalet, vilket i sig är tidskrävande, är de inte alltid anpassade till den aktuella situationen. Dessutom har beredningsarbetet blivit mer omfattande för sekreterarna när det gäller bevisningen. Parternas inlagor innehåller ofta bristfälliga uppgifter om vilken bevisning som åberopas i hovrätten och på vilket sätt den ska läggas fram. Det kunde i och för sig förekomma även tidigare, men antalet sådana situationer har ökat liksom betydelsen av att frågan utreds under beredningen. För det fallet att en part begär förnyad bevisupptagning är framställningen sällan tillräckligt motiverad och det saknas ofta förhörs- och bevistema. Vid en hovrätt har sekreterarna uppgett att de även upplever att telefonsamtalen från ombuden har blivit fler efter EMR.
5.3.4 Färre tilltrosfrågor
På grund av ändringarna av tilltrosbestämmelserna behöver hovrätten som regel inte ta ställning till om det föreligger en tilltrossituation eller inte. Det har i praktiken inneburit en lättnad i beredningsarbetet och har besparat hovrättsdomarna ett antal ibland tidskrävande rättsliga överväganden. Vissa tilltrosfrågor kunde tidigare dessutom leda till extra skriftväxling mellan parterna och avgöras genom ett beslut av tre ledamöter efter föredragning. I värsta fall uppdagades en tilltrossituation först i samband med en förhandling, vilket kunde få till följd att förhandlingen fick ställas in och sättas ut på nytt efter att någon ytterligare person behövde kallas. Det förhållandet att hovrätten efter reformen sällan behöver ta ställning till tilltrosfrågor är således på flera sätt resursbesparande.
Förändringen har främst påverkat domarna och föredragandena/fiskalerna. Även sekreterarna berörs emellertid på så sätt att färre personer behöver kallas till förhandlingar, skriftväxlingen i målen minskar och det blir färre beslut att expediera. Dessutom kan förändringen förväntas bidra till att antalet inställda förhandlingar blir mindre.
5.3.5 Påverkan på förhandlingstiderna
Hovrätternas samstämmiga uppfattning är att förhandlingarna i hovrätten har blivit längre efter reformen. En förklaring till utvecklingen är att förhören var mer koncentrerade tidigare när de skedde för andra gången och bättre kunde anpassas till vad som var föremål för hovrättens prövning. Det är också en gemensam uppfattning att parterna som regel begär uppspelning av samtliga förhör från tingsrätten (alltså åberopar mer bevisning än tidigare) och mer sällan nöjer sig med en uppläsning av en nedtecknad berättelse i tingsrättens dom. Härtill kommer att det är koncentrationskrävande att ta del av videoinspelningar av ibland många och långa förhör, vilket gör att såväl rättens ledamöter som parterna och deras ombud behöver täta pauser i förhandlingen.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
44
Enligt statistiken i SIV har den genomsnittliga förhandlingstiden för alla brottmål som hovrätterna tillsammans har avgjort inte ökat nämnvärt. Under de första halvåren 2008, 2009 och 2010 har den genomsnittliga förhandlingstiden för ett mål med en huvudförhandlingstid under eller lika med 12 timmar konstant varit 2,6 timmar, alltså oförändrad. För mål med en huvudförhandlingstid över 12 timmar har den genomsnittliga huvudförhandlingstiden ökat något och var under det första halvåret 2008 21,8 timmar och 25,4 timmar under samma period 2009. Under det första halvåret i år var den genomsnittliga huvudförhandlingstiden 22,1 timmar.
Vi har även studerat utvecklingen av kostnaderna för offentlig försvarare i hovrätt för att se om de har ökat i samband med reformen som en följd av längre förhandlingar i hovrätten. Inte heller när det gäller ersättningen till försvararna går det emellertid att se en kostnadsökning som kan sättas i samband med reformen och en ökad förhandlingstid i brottmålen.
När det gäller förhandlingstiden i tvistemålen går det att av statistiken utläsa en ökning i mål med en huvudförhandling som varar i tolv timmar eller mindre. Under det första halvåret 2008 registrerades den genomsnittliga förhandlingstiden för den måltypen till 3,9 timmar och under samma perioder åren 2009 och 2010 till 4,0 respektive 4,7 timmar. Av statistiken framgår vidare att den genomsnittliga förhandlingstiden i de tvistemål som fordrar en förhandlingstid över 12 timmar har först ökat och sedan minskat under samma period. Under det första halvåret 2008 var den genomsnittliga förhandlingstiden för ett sådant mål 18,5 timmar och för samma period år 2009 19,6 timmar. Under det första halvåret i år var den genomsnittliga förhandlingstiden endast 16,8 timmar.
5.3.6 Frågan om förnyad bevisupptagning i hovrätten
Av enkätsvaren framgår att s.k. omförhör sällan förekommer i hovrätterna och att antalet framställningar som avser omförhör är få. Det förekommer oftare att parterna framställer begäran om ett s.k. tilläggsförhör, men inte heller det är särskilt vanligt förekommande. Antalet genomförda tilläggsförhör är också mycket begränsat. Det kan anmärkas att det inom och mellan hovrätterna för närvarande pågår en diskussion om i vilka situationer tilläggs- eller omförhör bör komma i fråga i syfte att åstadkomma en mer enhetlig tillämpning av bestämmelserna.
Förutom de juridiska överväganden som frågan om förnyad bevisupptagning i hovrätten ger upphov till föranleder den visst praktiskt arbete för olika personalkategorier vid hovrätterna.
Tillkommande beredningsarbete
Som redovisats tidigare (se ovan avsnitt 5.3.3) har de nya bestämmelserna föranlett visst tillkommande arbete för sekreterarna. Det framgår inte alltid klart av parternas inlagor om de vill att det ska ske en förnyad bevisupptagning i hovrätten och i så fall skälen till det. För att utreda frågan krävs därför att vissa kompletteringsåtgärder vidtas från hovrättens sida. På några hovrätter utför ibland en beredningsjurist arbetet, men på de flesta hovrätter faller uppgiften på en sekreterare. Ibland sker kompletteringen genom en telefonkontakt men oftast genom att ett skriftligt föreläggande utfärdas. Endast ett fåtal hovrätter använder elektroniska rutiner och skickar förelägganden till ombud via e-post.
Endast ett mindre antal fall leder till en verklig begäran om förnyad bevisupptagning. I några fall visar det sig att partens avsikt inte var att framställa en begäran om förnyad bevisupptagning och i andra fall frånfaller parten en framställd begäran under beredningen.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
45
Flera hovrätter anordnar regelbundna möten med hovrättens aktörer. Avsikten med mötena är bl.a. att förmedla information och utbyta erfarenheter. En fråga som har behandlats på sådana möten är vad en inlaga i hovrätten ska innehålla t.ex. när det gäller bevisuppgiften. Vissa hovrätter har även lagt ut checklistor på sina externa hemsidor där samma information framgår. I förlängningen kan arbetet förhoppningsvis bidra till mer kompletta inlagor och ett minskat behov av kompletteringsåtgärder från hovrättens sida.
Nya preliminärfrågor
När det är klart att en part begär förnyad bevisupptagning i hovrätten, i form av tilläggs- eller omförhör, måste hovrätten pröva framställningen och fatta ett beslut i frågan. Eventuellt föregås beslutet av skriftväxling med motparten. På de flesta hovrätter fattades beslutet tidigare vid en föredragning med tre ledamöter (bl.a. för att utveckla en enhetlig praxis inom hovrätten), men i dag är det vanligare att frågan avgörs av en domare. Enligt vår bedömning är det en utveckling i rätt riktning. Eftersom det ofta rör sig om relativt enkla beslut framstår det som onödigt resurskrävande att som regel ta i anspråk tre domare.
Som påpekats ovan pågår det diskussioner såväl inom som mellan hovrätterna om tillämpningen av bestämmelserna. Det har framkommit att flera domare vid olika hovrätter förordar en mindre restriktiv tillämpning av bestämmelserna, d.v.s. att en motiverad framställning om förnyad bevisupptagning (i första hand tilläggsfrågor) ska kunna leda till bifall i fler fall. Sett till samtliga hovrätter har antalet framställningar hittills varit relativt litet.
Svea hovrätt har nyligen genomfört en undersökning beträffande omfattningen av förnyade förhör i brottmålen (tilläggsförhör eller omförhör). Undersökningen innebar att beredningschefsgruppen bl.a. fick i uppdrag att under en månad föra en förteckning över de beslut under beredningen som avsåg en begäran om förnyat förhör samt att samla in rapporter från ordförandena angående de fall då samma fråga har väckts under förhandlingen. Undersökningen visade att frågan om förnyat förhör i genomsnitt hade uppkommit i fem mål per avdelning. Möjligen är det rimligt att räkna med en förändring i riktning mot ett ökat antal framställningar, delvis med hänsyn till den nyss nämnda utvecklingen mot en mindre restriktiv hållning från hovrätternas sida.
5.3.7 Andra konsekvenser
En konsekvens av de ändrade reglerna för bevisupptagning i hovrätten kan antas vara att färre förhandlingar behöver ställas in. Statistiken över antalet inställda möten i hovrätten visar att det har skett en sådan utveckling.6 Eftersom de flesta vittnen inte behöver inställa sig till hovrätten för ett förhör riskerar färre förhandlingar att ställas in på grund av någons utevaro. En annan konsekvens är att det är enklare att planera en huvudförhandling i hovrätten och att beräkna hur mycket tid den kommer att ta i anspråk. Enligt en hovrätt har det inneburit mindre övertid för expeditionsvakterna. Överhuvudtaget är det enklare att förutse vad som kommer att hända i hovrätten, både för parterna och för domstolen.
Ytterligare en påtalad förändring – som antas ha samband med reformen – är att det i dag sker färre återkallelser i hovrätten än före reformen. Av statistiken över inställda möten i hovrätten framgår att 424 brottmålsförhandlingar och 67 tvistemålsförhandlingar ställdes in under det första halvåret 2008 på grund av återkallelser. Under samma period 2009 ställdes 384 brottmålsförhandlingar och 61 tvistemålsförhandlingar in av samma skäl. I år har 319 brottmålsförhandlingar och 15
6
Se tabell 1, bilaga 6.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
46
tvistemålsförhandlingar ställts in under det första halvåret på grund av återkallelser. Den påstådda utvecklingen får alltså visst stöd i statistiken.
Det kan i sammanhanget även nämnas att statistiken när det gäller överklagandefrekvensen för brottmålen inte visar på någon märkbar förändring i och med reformen.7
En positiv effekt av de ändrade reglerna för bevisupptagning i hovrätten är att domskrivningen i hovrätten har underlättats. Det förekommer mer sällan nya uppgifter i hovrätten som behöver redovisas i domen. En utveckling som talar i motsats riktning är emellertid att ändringsfrekvensen har ökat för vissa hovrätter, vilket innebär att hovrätten oftare ändrar något i tingsrättens dom och därmed skriver mer än tidigare. Statistiken visar dock att ändringsfrekvensen totalt sett för samtliga hovrätter inte har ökat i och med reformen. Andelen brottmål och tvistemål som har registrerats som ändrade i Vera uppgick under det första halvåret 2008 till totalt 33,7 procent. Under samma period 2009 var andelen 30,7 procent och i år är andelen 31,5 procent under det första halvåret. Det kan även ifrågasättas om den förändring som har visat sig i statistiken för vissa domstolar beror på reformen eller har helt andra förklaringar. Enligt vår bedömning är det senare mer troligt.
5.3.8 Betydelse från resurssynpunkt
Som framgått har sekreterarna i hovrätten både blivit av med arbetsuppgifter och fått tillkommande arbetsuppgifter som en följd av de nu behandlade förändringarna. Enligt vår bedömning är det emellertid tydligt att förändringarna har lett till en totalt sett minskad arbetsbörda för sekreterarna på hovrätterna. Som tidigare nämnts har reformen också fått till följd att flera hovrätter har reducerat antalet sekreterartjänster. Inte vid någon av hovrätterna har det framställts som ett problem, utan den befintliga personalstyrkan förefaller väl klara av de löpande arbetsuppgifterna. Förklaringen ligger antagligen i att antalet kallade personer har minskat kraftigt i hovrätten liksom de arbetsuppgifter som är relaterade till en inställelse. De arbetsuppgifter som har tillkommit för sekreterarna efter reformen är inte så omfattande och arbetskrävande att de väger upp den arbetsbesparing som reformen i denna del har gett upphov till för sekreterarna.
När det gäller kompletteringarna av bevisuppgifterna kan det förväntas ske en utveckling i positiv riktning. Sannolikt kommer ombudens kunskap om EMR och om vad en bevisuppgift i hovrätten ska innehålla successivt att öka bl.a. som en följd av hovrätternas arbete med informationsutbyte med aktörerna. Å andra sidan kan möjligen antalet framställningar komma att öka med tiden.
Som redan har framhållits anser vi att de kvalitetskontroller av videoförhören som sekreterarna utför är alltför omfattande. Enligt vår bedömning motiverar inte resultatet av kontrollerna de resurser som tas i anspråk för att utföra dem. Kontrollerna bör kraftigt reduceras i omfattning och utföras på ett mer enhetligt sätt inom domstolarna. Vidare bör eventuellt dubbelarbete uppmärksammas och undvikas. I ett längre perspektiv anser vi att det även finns skäl att överväga om kontrollerna över huvudtaget bör utföras annat än när det är särskilt motiverat, t.ex. i särskilt omfattande mål eller när en förhandling ska hållas på annan ort.
Mot den tid som sekreterarna lägger ned och de resurser som kontrollerna kräver ska naturligtvis vägas den nytta som kontrollerna trots allt medför när ett fel upptäcks. Alternativet hade i de flesta fallen varit att felet hade upptäckts
7
Se tabell 7, bilaga 5.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
47
vid förhandlingen och föranlett att den hade fått ställas in. Det förhållandet förändrar emellertid inte vår tidigare redovisade bedömning, nämligen att kontrollerna är omotiverat omfattande och att nyttan med arbetsuppgiften som sådan kan ifrågasättas.
Vår bedömning är vidare att det förhållandet att den mesta muntliga bevisningen läggs fram genom en uppspelning av videoförhöret från tingsrätten har medfört viss arbetslättnad även för domarna, men att förändringarna inte har haft någon stor betydelse för domarnas totala arbetsbelastning. Det är visserligen resursbesparande att arbetet med tilltrosfrågorna har minskat. För domarnas del har de nya bestämmelserna om förnyad bevisupptagning i hovrätten emellertid även inneburit en ny form av preliminärfrågor som förekommer med jämna mellanrum.
En annan omständighet som ska beaktas är att förändringarna kan antas bidra till ett minskat antal inställda förhandlingar. Hovrätterna själva har ifrågasatt om det förhållandet har någon betydelse från resurssynpunkt för domstolarna (men väl för parterna, andra aktörer och rättsväsendet i stort). Vi tror emellertid att det är resursbesparande även för domstolarna att en förhandling blir av och att ett mål kan avgöras som planerat. Inför en förhandling har både sekreterare och domare lagt ner arbete för att planera och förbereda förhandlingen. Det är inte säkert att nyttan av det arbetet kan tas tillvara vid en senare förhandling. Dessutom har både lokaler och personalresurser bokats upp.
En faktor som talar i den andra riktningen, d.v.s. att hovrättens behov av resurser har ökat, är att den genomsnittliga förhandlingstiden för vissa förhandlingstyper har ökat något (t.ex. de medellånga tvistemålsförhandlingarna). Å andra sidan har den genomsnittliga förhandlingstiden för andra typer av förhandlingar minskat (t.ex. de lite längre tvistemålsförhandlingarna). Det ska också beaktas att det totala antalet tvistemålsförhandlingar har minskat som en följd av de nya bestämmelserna om prövningstillstånd, se mer avsnitt 5.7. Vår samlade bedömning är att det förhållandet att det numera som regel inte hålls några nya förhör i hovrätten inte kan sägas ha gett upphov till några märkbara förändringar när det gäller förhandlingstiderna i hovrätten totalt sett.
Av domstolarnas uppgifter framgår att ett tilläggsförhör, när ett sådant väl kommer till stånd, sällan vållar hovrätterna några verkliga bekymmer eller har någon större inverkan på förhandlingstiden. Eftersom framställningen ofta avser en målsägande eller en tilltalad som ändå finns närvarande under förhandlingen, har det som regel inte heller inneburit att någon förhandling har behövt ställas in. I de fall det har avsett en person som inte har kallats till förhandlingen, har tilläggsfrågorna ofta kunnat ställas per telefon. Det har även i flera fall förekommit att en framställning har frånfallits efter att en uppspelning av förhöret från tingsrätten har skett vid förhandlingen eftersom förhöret då har uppfattats som komplett. I förhandlingssituationen synes de nya bestämmelserna alltså inte ha haft någon stor betydelse från resurssynpunkt.
Sammanfattningsvis
är det vår bedömning att sekreterarnas arbetsmängd har
minskat (eller i vart fall borde ha minskat) på ett märkbart sätt och att bestämmelserna därför har gett upphov till ett minskat resursbehov för hovrätterna.
När det gäller domarnas arbetsmängd har de nya bestämmelserna både lett till arbetslättnader och nya arbetsuppgifter. Totalt sett när det gäller de nu behandlade delarna av reformen är det vår bedömning att domarnas arbetsmängd i princip är oförändrad. Förändringarna i arbetsuppgifter för domarnas del har således i vart fall hittills saknat betydelse från resurssynpunkt.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
48
FÖRSLAG OCH REKOMMENDATIONER
x
Hovrätterna bör överväga att kraftigt begränsa kvalitetskontrollerna av videoinspelningarna från tingsrätterna. Kontrollerna bör göras mindre omfattande och bara utföras när en huvudförhandling är aktuell i målet. Dessutom bör eventuella dubbelkontroller undvikas. Hovrätterna bör vidare överväga att anta enhetliga riktlinjer för hur och i vilka fall kontrollerna ska ske. Vi anser att hovrätterna i vart fall på sikt även bör överväga att avskaffa kontrollerna utom i mål där det är särskilt påkallat.
x
Det arbete som sker vid vissa hovrätter för att skapa en dialog med brukarna, bl.a. i syfte att förbättra kvaliteten på inlagorna i hovrätten, bör fortsätta och spridas till andra hovrätter.
x
Hovrätterna bör inrätta enhetliga och effektiva rutiner för hur preliminärfrågorna avseende förnyad bevisupptagning bereds och avgörs inom hovrätten. Det kan även finnas skäl att överväga en ökad användning av elektroniska rutiner under beredningen.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
49
5.4 Hänvisning till handlingar
5.4.1 Domstolarnas användning av hänvisning
Möjligheten att hänvisa till skriftligt material används både i tingsrätt och hovrätt. I vilka situationer det sker och hur ofta det förekommer varierar dock mellan domstolarna. Vissa domstolar förefaller väl tillvarata möjligheten att hänvisa och är positiva till ordningen, medan andra är mindre benägna att utnyttja möjligheten och mer tveksamma till vilka vinster hänvisning kan ge upphov till i processen. Vid våra möten på domstolarna har flera domare ifrågasatt nyttan med hänvisning, framförallt i mål med omfattande skriftlig bevisning. Många domare menar tvärtom att det är mer resurseffektivt att materialet genomgås vid förhandlingen tillsammans med parterna och ombuden eftersom dessa väl känner till innehållet och kan bidra med läsanvisningar. På liknande grunder har även hänvisning i hovrätten till ljud- och bildupptagningar från tingsrätten ifrågasatts. Det har bl.a. framförts att det är lika resurskrävande för domarna att ta del av förhören enskilt som vid en förhandling.
Ytterligare en faktor som sannolikt har hållit tillbaka användningen av hänvisning är problemet med att i förväg skicka ut material till nämnden. Det hör till saken att nämndemännen inte tillerkänns något inläsningsarvode. Flera domstolar anser vidare att det även av andra skäl är olämpligt att material skickas ut till nämnden före förhandlingen. Till exempel kan handlingarna innehålla känsliga uppgifter som bör hanteras med försiktighet. Det kan också röra sig om mycket omfattande material som det tar tid och resurser för domstolen att kopiera och tillsända nämnden.
Vi har förståelse för domstolarnas synpunkter och delar uppfattningen att hänvisning inte i alla situationer är det mest resurseffektiva sättet för rätten att ta till sig processmaterialet. För brottmålens del framgår det dessutom av förarbetena att möjligheten till hänvisning ska tillämpas med viss försiktighet. Där framgår också att parterna bör ha ett stort inflytande över frågan om hänvisning ska ske. Vi anser emellertid att det finns fog för domstolarna att överväga en användning av hänvisning i fler situationer än vad som sker idag. Även när hänvisning tillämpas vid en förhandling kan parterna lämna läsanvisningar till rätten. Fördelen med hänvisning är för övrigt att det ger utrymme att fokusera på sådana frågor som parterna särskilt vill lyfta fram vid en muntlig genomgång (jfr prop. s. 146).
Det är viktigt att frågan om hänvisning hålls aktuell och att de tillfällen som lämpar sig för hänvisning tas tillvara. Det gäller även hänvisning till ljud- och bildupptagningar från förhör i tingsrätten, vilket enligt vad som har framkommit under utredningen i princip endast har förekommit vid en hovrätt hittills. Om det rör sig om ett omfattande mål med ett antal aktörer och många förhör under flera förhandlingsdagar bör en sådan hänvisning i allmänhet underlätta vid planeringen och utsättningen av målet.
5.4.2 Betydelse från resurssynpunkt
Vår bedömning är att hänvisning kan bidra till en effektivare och kortare förhandling. Det frigör i sin tur domar-, protokollförar- och lokalresurser. Även om framförallt vissa tingsrätter har uppgett att möjligheten till hänvisning redan har lett till betydande tidsvinster i de mål det har förekommit, synes användningen hittills inte ha lett till några märkbara resursbesparingar för dom-
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
50
stolarna totalt sett. Det går inte heller att av statistiken dra några säkra slutsatser om användningen har haft någon påverkan på förhandlingstiderna.8
Sammanfattningsvis
är det vår bedömning att domstolarna använder hänvis-
ningsmöjligheten i viss utsträckning men att en ökad användning är befogad samt att hänvisning när det har använts i vissa fall har lett till kortare förhandlingar. Av det underlag som vi har haft tillgång till är det svårt att dra några generella slutsatser när det gäller vilka konsekvenser som användningen av hänvisning har medfört för domstolarnas resursbehov. Vår bedömning är dock att möjligheten till hänvisning hittills har haft mindre betydelse i det avseendet, men att en ökad användning av hänvisning på sikt kan leda till vissa resursbesparingar både för tingsrätterna och för hovrätterna.
8
Vid en jämförelse mellan de första halvåren 2008, 2009 och 2010 har den totala genomsnittli-
ga förhandlingstiden för brottmål och tvistemål ökat något i tingsrätten (från 1,7 timmar under det första halvåret 2008 till 2,0 timmar under samma period i år). I hovrätten visar samma jämförelse att den totala genomsnittliga förhandlingstiden för brottmål och tvistemål har minskat något (från 3,7 timmar under der första halvåret 2008 till 3,6 timmar under samma period i år).
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
51
FÖRSLAG OCH REKOMMENDATIONER
x
Domstolarna bör arbeta för att hålla frågan om hänvisning levande och sträva efter att ta tillvara de situationer när hänvisning lämpar sig och kan bidra till processekonomiska fördelar. Domstolarna bör diskutera användningen av hänvisning och utbyta erfarenheter såväl inom domstolen som mellan domstolarna i syfte att bilda en mer enhetlig tillämpning av bestämmelserna.
x
Inom domstolarna bör det finnas enhetliga och effektiva rutiner för hur frågan om hänvisning fångas upp och bereds. Enligt förarbetena ska frågan om hänvisning i allmänhet vara avgjord i god tid före huvudförhandlingen. Det är också av betydelse att det tydligt dokumenteras när hänvisning sker och vilket material som hänvisningen avser (se prop. s. 254).
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
52
5.5 Förändringar i tvistemålshanteringen vid tingsrätterna
5.5.1 Personlig inställelse
Av uppgifterna från tingsrätterna framgår att det ibland saknas rutiner för att använda det nya kallelsesättet i samband med en förhandling. Parter som ska höras i tvistemålen och alltså ska inställa sig personligen kallas inte regelmässigt vid äventyr av att talan annars förfaller eller tredskodom meddelas. Om parterna inte har kallats på det sättet kan en personlig frånvaro naturligtvis inte medföra någon sådan påföljd. Några domare har uppgett att de har varit med om sådana situationer, där möjligheten att avgöra målet alltså har gått förlorad på grund av att de nya bestämmelserna inte har iakttagits. Varje sådant fall bör självfallet undvikas. Andra domare har rapporterat om fall när kallelsesättet har använts och resultatet har blivit att tredskodom har meddelats. Ser man på saken ur ett större perspektiv förefaller de ändrade bestämmelserna emellertid inte ha inneburit några märkbara förändringar för verksamheten i tingsrätterna.
5.5.2 Sammanställningar
Det har framgått tydligt under projekttiden att rutinerna för hur och när sammanställningar upprättas skiljer sig åt mellan tingsrätterna. Användningen kan också variera inom en domstol. Vid ett antal domstolar arbetar vissa domare vidare i enlighet med gamla rutiner och utan hänsyn till reformen. Det innebär vanligen att relativt omfattande protokoll upprättas efter den muntliga förberedelsen och att s.k. tryck upprättas och sammanställs senare i processen, vanligtvis några veckor före huvudförhandlingen. Inte sällan innehåller dessa handlingar till stor del samma uppgifter. I vissa fall får parterna ta del av trycket och eventuellt även lämna synpunkter på innehållet.
Vid andra domstolar har domarna tagit till sig reformen fullt ut och sammanställningar upprättas regelmässigt. En tingsrätt har t.ex. redovisat att sammanställningar numera upprättas i direkt anslutning till muntlig förberedelse, genom att protokoll från den muntliga förberedelsen utformas som ett s.k. tryck. Av trycket framgår yrkanden, inställning, grunder och sakomständigheter. En annan tingsrätt har uppgett att särskilda mallar har tagits fram för arbetet. Det rör sig dels om en mall för protokollet från den muntliga förberedelsen, dels om en mall för sammanställningen. Själva protokollet innehåller endast ett begränsat antal uppgifter (t.ex. tidsplan och uppgift om rättens sammansättning) och hänvisar i sin tur till sammanställningen, som bl.a. innehåller huvudförhandlingsplan, yrkanden och inställningar samt grunder och bevisning. Flera domare vid den tingsrätten upprättar en kortare sammanställning redan före den muntliga förberedelsen och det är sedan notariens uppgift att komplettera sammanställningen efter sammanträdet. På så sätt delar ordföranden och protokollföraren på arbetet.
De domstolar som har redovisat fungerande rutiner för upprättande av sammanställningar är genomgående mycket positiva till förändringen och uppger att arbetssättet gynnar målens handläggning.
Det finns emellertid även domare som har uttryckt negativa åsikter om arbetet med att upprätta sammanställningar. Dels för att det anses alltför tidskrävande i förhållande till nyttan med arbetet, dels för att arbetsuppgiften anses fordra kunskap och erfarenhet som notarierna (som förväntas utföra arbetsuppgiften) inte alltid har. På grund av det senare måste domarna avsätta tid för att utbilda notarierna och engagera sig i arbetet för att resultatet ska bli bra, vilket skapar merarbete för domarna.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
53
Det är vår bedömning att det finns skäl för samtliga tingsrätter att tillämpa ett arbetssätt som innebär att sammanställningar oftare upprättas i enlighet med vad som ovan har beskrivits. Om en sammanställning upprättas i ett tidigt skede av processen och successivt fylls på med uppgifter, kan de uppgifter som noteras i målet återanvändas och risken för dubbelarbete minskar. Visserligen fordrar det vid något tillfälle att någon, företrädesvis en domare, lägger ner visst arbetet på att urskilja vad målet egentligen handlar om och i vart fall påbörjar upprättandet av sammanställningen. Med hänsyn till de positiva uppgifter som i princip samtliga tingsrätter som tillämpar ett sådant arbetssätt har lämnat anser vi oss ha ett gott underlag för att ändå förorda det.
Förutom att det är arbetsbesparande för domstolarna på det sätt som nyss har beskrivits, har upprättandet av en sammanställning flera positiva effekter för målets handläggning. Till exempel blir det tydligt för parterna hur rätten har uppfattat deras talan, vilket inte minst är bra när parten saknar ombud. Flera tingsrätter har uppgett att sammanställningarna underlättar förlikningsdiskussioner, att de ”låser fast” parternas talan och att färre nya omständigheter förs in i målet i ett sent skede av processen. Dessutom kan sammanställningen hänvisas till vid förhandlingen och ligga till grund för domskrivningen. Totalt sett kan upprättandet av en sammanställning enligt vår bedömning bidra till en mer effektiv hantering av målen och till att målen avgörs snabbare.
Det framstår som en god ordning att sammanställningen som regel upprättas inför den muntliga förberedelsen och helst av den domare som kommer att vara ordförande vid sammanträdet. Vi är emellertid medvetna om att tiden inte alltid räcker till för att handlägga alla mål på ett sådant sätt. Att upprätta en sammanställning är emellertid ett utmärkt sätt för ordföranden att komma väl förberedd till den muntliga förberedelsen, vilket krävs för en effektiv tvistemålshantering. Med hänsyn till det tror vi att momentet med att upprätta ett s.k. skelett till en sammanställning inte innebär särskilt mycket merarbete för domaren. Som framhållits ovan bidrar det också till en balans när det gäller arbetsfördelningen mellan domare och notarier.
För notariernas del torde arbetsmängden i princip vara densamma som före reformen, eftersom den tid som går åt till att upprätta protokoll från den muntliga förberedelsen och tryck inför huvudförhandling måste anses jämförbar med tiden för att upprätta ett s.k. sammanställningsprotokoll.
Vi tror alltså att det arbete som domstolen lägger ner för att upprätta s.k. sammanställningar mer än väl uppvägs av den nytta och de tidsbesparingar som sammanställningen kan leda till senare i processen.
5.5.3 Tidsplaner
Även när det gäller tidsplaner varierar arbetssätten mellan domstolarna. Vissa domare har över huvudtaget inte förändrat sitt arbetssätt efter reformen. Det kan i bästa fall innebära att enklare tidsplaner upprättades redan tidigare. I de fall det innebär att tidsplaner inte alls upprättas är det givetvis mindre bra. Som redovisas nedan i avsnitt 5.5.4 är det vår bedömning att tidsplanerna, helst i kombination med en sammanställning, effektiviserar målens handläggning.
Vad upprättandet av en tidsplan innebär i praktiken kan också variera. För att fullt ut uppnå fördelarna med en tidsplan bör den omfatta mer än enbart tiden för huvudförhandling. Flera av de tingsrätter som upprättar mer omfattande tidsplaner är mycket positiva till arbetssättet och menar att det för med sig en uppstramning av processen. Till exempel blir anstånden färre och i viss mån minskar även beredningsarbetet för kansliet.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
54
5.5.4 Betydelse från resurssynpunkt
De ändrade bestämmelserna om sättet för hur parterna ska kallas till en förhandling har som påtalats sannolikt inte haft någon betydelse för tingsrätternas arbete och således inte heller någon betydelse från resurssynpunkt. För att tillvarata den lilla resursvinst som förändringen kan ge upphov till anser vi ändå att varje tingsrätt bör införa rutiner som säkerställer att kallelsesättet används när det är aktuellt.
Enligt vår bedömning utgör sammanställningar av parternas talan och tidsplaner för målets handläggning viktiga verktyg i tvistemålshanteringen, som kan bidra till en effektiv handläggning av målen. Det är emellertid svårt att säga vad reformen i denna del har haft för betydelse för tingsrätternas resursbehov. Eftersom det fortfarande är ett relativt nytt arbetssätt tar det sannolikt ytterligare en tid innan fördelarna kan tillvaratas fullt ut och ett resultat av förändringen kan uppmätas.
Att döma av domstolarnas egna uppgifter förefaller ett arbetssätt som inkluderar sammanställningar och tidsplaner kunna leda till märkbara resursvinster för tingsrätterna i form av kortare handläggningstider (genom en uppstramning av processen, färre anstånd, mer engagerade parter, mindre skriftväxling och kortare huvudförhandlingar) och därmed snabbare avgöranden av målen. Dessutom tror vi att det kan bidra till en ökad kvalitet både när det gäller målhanteringen i stort och i de enskilda målen. Det senare kan uppnås bl.a. genom att sammanställningarna kan bidra till en ökad tydlighet när det gäller hur rätten har uppfattat parternas talan och därmed bidra till att eventuella missförstånd kan upptäckas och klaras ut. En annan effekt av arbetssättet är att domarna ”tvingas” vara mer pålästa inför ett sammanträde för muntlig förberedelse.
Sammanfattningsvis
kan sägas att de nu aktuella förändringarna har påverkat
verksamheten vid vissa tingsrätter mer än vid andra. Vid de tingsrätter som använder bestämmelserna har förändringarna medfört olika former av resursvinster. Samtidigt har arbetet med att upprätta sammanställningar och tidsplaner framhållits av tingsrätterna som ett resurskrävande arbete. Vi har av befintligt materiel inte kunnat dra några säkra slutsatser när det gäller i vilken utsträckning förändringen har påverkat tingsrättens behov av resurser och tror att tiden ännu inte är mogen för en sådan bedömning. Eftersom det är vår övertygelse att en ökad användning av sammanställningar och tidsplaner i tvistemålen kan leda till olika former av resursvinster förordar vi en sådan utveckling och att det i ett senare skede utvärderas vilka konsekvenser reformen har fört med sig i denna del.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
55
FÖRSLAG OCH REKOMMENDATIONER
x
Tingsrätterna bör införa enhetliga rutiner för hur parter som ska höras i tvistemålen kallas till förhandling och se till att de nya bestämmelserna tillämpas i de fall det är aktuellt.
x
Samtliga tingsrätter bör se över sina rutiner för tvistemålshanteringen och anpassa dem till de nya bestämmelserna. Vid domstolarna bör det finnas enhetliga och effektiva rutiner för hur och när sammanställningar och tidsplaner upprättas i målen. Sammanställningar bör upprättas i ett tidigt skede av processen och gärna i form av ett s.k. sammanställningsprotokoll. Arbetet bör på lämpligt sätt fördelas mellan domare och notarier.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
56
5.6 Avgörande på handlingarna
5.6.1 I tingsrätten
Den ökade möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna har haft stor betydelse för arbetet vid tingsrätterna, framförallt när det gäller notariernas arbetssituation. Förändringen framgår tydligt i statistiken. Under det första halvåret 2008 avgjordes 9 372 av 43 720 brottmål av ensam domare. Under samma period 2009 avgjordes 14 798 av 43 995 brottmål på samma sätt och under det första halvåret i år var antalet 18 077 av 46 985 brottmål. Antalet brottmål som avgörs av en domare har således nästan fördubblats.9
Tidigare registrerades de s.k. notariebrottmålen som en egen underkategori i SIV och det var då relativt enkelt att jämföra hur många mål som avgjordes med respektive utan nämnd under olika tidsperioder. Sedan en tid tillbaka används emellertid inte underkategorin notariebrottmål längre. I stället registreras ett brottmål som ett bötesmål eller under den kategori som annars passar för målet (t.ex. förmögenhetsbrott eller brott mot person). Man kan anta att de mål som tidigare registrerades som notariebrottmål i dag till stor del registreras under kategorin bötesmål, men annat kan förekomma. Förändringen har således gjort det svårare att göra en säker jämförelse när det gäller hur många notariebrottmål som avgörs med och utan nämnd och utan en huvudförhandling. Trots det anser vi att de registrerade uppgifterna i SIV ger stöd åt slutsatsen att betydligt fler av de tidigare s.k. notariebrottmålen avgörs på handlingarna av en domare efter reformen.
Under det första halvåret 2008 registrerades totalt 5 533 notariebrottmål som avgjorda, varav 439 såsom avgjorda av ensam domare. Under det första halvåret 2009 – då reformen genomförts och den nya underkategorin bötesmål införts i SIV – registrerades totalt 5 850 brottmål som avgjorda under kategorierna notariebrottmål och bötesmål. Av dessa var totalt 3 186 avgjorda av ensam domare. Under det första halvåret 2010 har registreringen av mål under kategorin notariebrottmål i princip helt upphört. Målkategorin finns emellertid kvar tillsammans med kategorin bötesmål och det totala antalet avgjorda mål för dessa kategorier tillsammans var under halvåret 6 765 varav 4 398 av målen registrerats som avgjorda av ensam domare.
Förändringen innebär alltså att flertalet s.k. notariemål avgörs utan huvudförhandling. Det innebär i sin tur att avgörandet varken kräver nämnd eller protokollförare. Dessutom besparas sekreterarna arbete i form av kallelser till förhandling och annat sammanhängande administrativt arbete (se ovan avsnitt 5.3.1). Förändringen innebär också att förhandlingssalarna frigörs och kan användas för andra mål. Några sekreterare som vi har träffat har uppgett att de nya bestämmelserna har medfört stora förändringar för deras arbete och bl.a. lett till att antalet telefonsamtal har minskat.
Att fler brottmål avgörs på handlingarna har således varit resursbesparande för tingsrätterna och bidrar till en snabbare och mer effektiv hantering av målen. En risk med förändringen är dock att notariernas utbildning påverkas på ett negativt sätt genom att de handlägger färre mål som avgörs efter huvudförhandling.
5.6.2 I hovrätten
Trots att reformen inte innebar någon ändring av reglerna för huvudförhandling i hovrätten har utrymmet för att avgöra ett mål på handlingarna i hovrät-
9
Se tabell 1, bilaga 5. Se även tabell 4 i samma bilaga som redovisar statistik för antal avgjorda
mål med huvudförhandling i tingsrätt. Av tabellen framgår att antalet brottmål som avgörs med huvudförhandling har sjunkit med 18 procent vid en jämförelse mellan de första halvåren 2008-2010.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
57
ten i praktiken ökat genom de nya reglerna för presentation av muntlig bevisning i hovrätten (se prop. s. 139 f).
Till skillnad från i tingsrätten har reformen emellertid inte fått någon märkbar effekt när det gäller antalet avgöranden utan huvudförhandling i hovrätten. Flera av de hovrättsdomare som vi har talat med har uppgett att reformen borde ha fört med sig en sådan utveckling men att det inte har blivit så i praktiken.
Några domare har ifrågasatt om ett ökat antal avgöranden på handlingarna i hovrätten har någon betydelse från resurssynpunkt. Enligt dem fordrar ett sådant avgörande samma insatser från domstolens sida som ett avgörande efter huvudförhandling. Det finns också domare som har ifrågasatt om en utveckling mot fler avgöranden på handlingarna innebär att målen avgörs snabbare, eller om det tvärtom finns en risk för att målen då blir liggande på hyllorna i hovrätten i väntan på föredragning.
Trots att betydelsen av en given slutpunkt för målens handläggning i form av en huvudförhandling inte ska underskattas, bör det från resurssynpunkt finnas fördelar med att avgöra fler mål på handlingarna även i hovrätten. Det skapar en större flexibilitet i systemet att avgörandet kan ske när det finns tillgängliga resurser i stället för att vara bestämt till ett särskilt huvudförhandlingstillfälle. I några fall kan avgörandet ske redan i samband med föredragningen i frågan om prövningstillstånd och det eventuella dubbelarbete som annars kan uppstå i ett mål som kräver prövningstillstånd kan då undvikas (se nedan avsnitt 5.7.2). Dessutom riskerar inte avgörandet att fördröjas av att parter och ombud inte har möjlighet att inställa sig till en huvudförhandling. Härtill kommer de arbetsuppgifter som sekreterarna utför före och i samband med en huvudförhandling, som i så fall kan sparas in.
5.6.3 Betydelse från resurssynpunkt
Reformen har i denna del lett till att betydligt fler brottmål avgörs utan huvudförhandling i tingsrätten än tidigare. Enligt tingsrätternas egna uppgifter - som överensstämmer med vår bedömning - är det en positiv förändring som innebär att målen kan avgöras snabbare och med mindre resurser från tingsrätternas sida. Vid ett avgörande på handlingarna engageras ingen nämnd och ingen protokollförare. Sekreterarna slipper utföra sådant arbete som uppstår i samband med en förhandling, såsom att utfärda kallelser, kontrollera delgivningar och besvara telefonsamtal från personer som har kallats till förhandlingen. Vidare tar målen inte förhandlingssalarna i anspråk för sitt avgörande. Eftersom avgörandet i princip endast fordrar en arbetsinsats av en person - en domare - borde målen rimligen kunna avgöras både enklare och snabbare än tidigare.
Reformen har i denna del inte påverkat hovrättens verksamhet på något märkbart sätt och har därmed inte heller medfört några konsekvenser när det gäller hovrättens behov av resurser. Vi tror dock att fler avgöranden på handlingarna kan leda till resursvinster även i hovrätten. Enligt vår bedömning finns det därför anledning för hovrätterna att eftersträva en sådan utveckling och arbeta för att bättre uppmärksamma de mål som lämpar sig för ett avgörande utan huvudförhandling.
Sammanfattningsvis
är det vår bedömning att den nu aktuella förändringen
har lett till märkbara konsekvenser för tingsrätternas verksamhet och framförallt påverkat arbetet för notarierna och sekreterarna. Genom att flera brottmål avgörs på handlingarna har resurser sparats in vid tingsrätterna och tingsrätternas resursbehov kan därför sägas ha minskat något. Förändringen saknar än så länge betydelse för hovrätterna.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
58
FÖRSLAG OCH REKOMMENDATIONER
x
Hovrätterna bör införa enhetliga och effektiva rutiner för att under beredningen uppmärksamma mål som lämpligen kan avgöras på handlingarna.
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
59
5.7 Kravet på prövningstillstånd i hovrätten
Genom reformen har systemet för prövningstillstånd utvecklats och andelen mål som kräver prövningstillstånd i hovrätten har ökat. Förändringen har i hög grad påverkat arbetet vid hovrätterna, men har också fört med sig vissa konsekvenser för tingsrätternas verksamhet.
5.7.1 Konsekvenser för tingsrätterna
Rättens sammansättning i dispositiva tvistemål
Ett stort antal tingsrätter har uppgett att parter numera mer eller mindre regelmässigt framställer en begäran om s.k. tresits i de dispositiva tvistemålen. Det innebär att avgörandet tar tre domare i anspråk i stället för en. Av statistikuppgifterna i SIV framgår emellertid en sådan förändring inte särskilt tydligt. Under det första halvåret 2008 avgjordes 10 326 av totalt 11 248 ordinära tvistemål10 av en domare och 551 ordinära tvistemål av tre domare. För samma period 2009 var antalet som avgjordes av en domare 10 924 av totalt 11 852 ordinära tvistemål. Antalet mål som avgjordes av tre domare var under samma period 561. Under det första halvåret i år har 12 181 av totalt 13 109 ordinära tvistemål registrerats som avgjorda av en domare och 698 mål som avgjorda av tre domare. Ser man enbart till antalet ordinära tvistemål som har avgjorts av tre domare har det alltså ökat något under perioden. Emellertid har även det totala antalet tvistemål ökat liksom antalet tvistemål som har avgjorts av en domare. Totalt sett har andelen avgjorda tvistemål med tre domare endast ökat marginellt (från knappt fem procent till drygt fem procent).11
Flera domare har påtalat att statistiken inte är tillförlitlig eftersom ett antal huvudförhandlingar ställs in med kort varsel till följd av förlikning. Visserligen fordrar även de fallen resurser för domstolen i form av inläsning, planering, kallelsearbete etc. I de fall målen förliks ett antal dagar före förhandlingen bör det emellertid framförallt ha varit den för målet ansvariga domaren (referenten) som har lagt ned förberedelsearbete. Skillnaden är då inte särskilt stor jämfört med om ett mål avgörs av en domare. Om målet förliks närmare huvudförhandlingen, eller under huvudförhandlingen, blir situationen en annan. Samtliga tre domare plus en protokollförare kan då förväntas ha lagt ned tid på att läsa in sig på målet och har avsatt tid för huvudförhandlingen. Den tid som frigörs när förhandlingen ställs in kan inte alltid utnyttjas på ett effektivt sätt, även om vi utgår ifrån att det alltid finns andra arbetsuppgifter att ägna sig åt både för domare och för notarier.
En konsekvens av att antalet dispositiva tvistemål som avgörs med tre domare har ökat (i vart fall vid några tingsrätter), har visat sig vara att notarier förordnas att delta i rätten i större utsträckning än tidigare.12 Flera domstolar har uppgett att det är en nödvändig utveckling för att tingsrätterna ska kunna avgöra målen inom rimlig tid.
Många domare som vi har talat med har uppgett att de upplever att rättegångsbalkens bestämmelser lämnar alltför lite utrymme för domstolen att avgöra ett tvistemål med en domare när en part har begärt att det ska avgöras av tre domare. I syfte att hålla emot den ovan nämnda utvecklingen - som är resurskrävande för tingsrätterna
10
Övriga tvistemål i SIV, vilket inte inkluderar FT-mål.
11
Se tabell 2, bilaga 5
12
Jfr vad som framgår av rapporten, Notarier och fiskalers arbetssituation, nr 2010:1 i Domstolsverkets rapportserie, s. 48. Där anges att majoriteten av de intervjuade notarierna har berättat att de deltagit, eller inom kort ska delta, som tredjeman i tresits. Vid en stor tingsrätt har notarierna berättat att de regelbundet deltar i rätten vid tresits.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
60
- har en tingsrätt uppgett att domstolen har utarbetat interna riktlinjer för vilka mål som i regel lämpar sig för att avgöras av en domare. De ombud som ofta förekommer vid tingsrätten har sedan informerats om riktlinjerna och synes ha accepterat deras tillämpning. Resultatet för tingsrätten har blivit färre antal framställningar om avgörande av tre domare i mål som omfattas av riktlinjerna. Även andra tingsrätter har rapporterat om liknande interna diskussioner.
Eftersom utvecklingen inte framgår av statistiken är det svårt att dra några säkra slutsatser när det gäller om antalet tvistemål som avgörs av tre domare har ökat totalt sett. I vår undersökning har vi endast sett till en eventuell förändring när det gäller samtliga tingsrätter och inte studerat utvecklingen vid enskilda domstolar. Det är emellertid svårt att bortse från de uppgifter som flertalet tingsrätter har lämnat och som dessutom på olika sätt bekräftas av uppgifter från vissa av tingsrätternas aktörer. Vi anser därför att det finns anledning för Domstolsverket att överväga att utreda frågan närmare, särskilt som förändringen kan ha relativt stor betydelse för verksamheten vid tingsrätterna och för tingsrätternas resursbehov.
Oavsett utvecklingstrend kan det konstateras att tillämpningen av rättegångsbalkens bestämmelser om rättens sammansättning i dispositiva tvistemål vållar tingsrätterna problem och innebär att tämligen okomplicerade mål avgörs av tre domare. Det framstår som onödigt resurskrävande och kan leda till långa handläggningstider.
I utredningen Mål och medel, särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44), har frågan om tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål behandlats. Enligt den s.k. Målutredningen skulle en mer flexibel ordning än den nuvarande kunna leda till ett generellt sett bättre resursutnyttjande och snabbare avgöranden. Målutredningen anser därför att det bör överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandlingen i tvistemål ska bestå av en respektive tre lagfarna ledamöter (betänkandet s. 307 f.).
Familjemål
En tingsrätt har påtalat en liknande utveckling för familjemålens del när det gäller rättens sammansättning. Enligt tingsrätten kan det märkas att parterna i något ökad utsträckning begär att nämnd skulle delta i avgörandet efter reformen. Den uppgiften har emellertid inte lämnats av fler tingsrätter. Inte heller går det att i statistiken finna stöd för någon förändring. Jämför man de första halvåren 2008, 2009 och 2010 har antalet avgjorda familjemål med nämnd minskat, trots att det totala antalet familjemål har ökat under perioden.
En annan tingsrätt har uppgett att det är mer vanligt efter reformen att parterna väcker ny talan i familjemålen och att målen alltså återkommer snabbare efter att de har avgjorts i tingsrätten och prövningstillstånd nekats i hovrätten. Ingen annan tingsrätt har påtalat en sådan förändring i enkätsvaren. När vi har tagit upp frågan vid våra besök på tingsrätterna har några domare emellertid instämt i uppfattningen.
Trots ovan nämnda uppgifter är det vår bedömning att de förändringar som eventuellt kan ha skett i familjemålen i vart fall hittills inte är så märkbara för tingsrätterna att de har någon betydelse för resursfrågan.
Förhandlingstid
Flera tingsrätter har uppgett att förhandlingarna har blivit längre och att utvecklingen sannolikt kan sättas i samband med att det numera som regel krävs prövningstillstånd i hovrätten. Eftersom parterna inte kan utgå från att målet kommer
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
61
att i prövas i sin helhet i två instanser, blir målen mer omfattande i tingsrätten. Parterna åberopar mer bevisning, ställer fler frågor till förhörspersonerna och argumenterar mer i målen än tidigare.
Det finns visst stöd i statistiken för att huvudförhandlingarna har blivit något längre i tingsrätten. Till exempel har den genomsnittliga huvudförhandlingstiden för familjemålen ökat. Under första halvåret 2008 var den 3,6 timmar, under samma period 2009 3,8 timmar och under det första halvåret i år 4,1 timmar.13 Även den genomsnittliga förhandlingstiden i de dispositiva tvistemålen (ej inkluderat FTmålen) har ökat något. Den genomsnittliga förhandlingstiden var under det första halvåret 2008 4,4 timmar och under samma period året därpå 4,5 timmar. Även under det första halvåret i år var den genomsnittliga huvudförhandlingstiden 4,5 timmar.
Det är naturligtvis svårt att bedöma i vilken utsträckning och på vilket sätt utvecklingen i statistiken kan sättas i samband med reformen och vad som beror på andra förändringar. Med hänsyn till tingsrätternas uppgifter finns det emellertid skäl för oss att anta att utvecklingen kan ha visst samband med reformen. Det framstår också som rimligt att parterna är mer omsorgsfulla i sin processföring och bemödar sig mer om att vara fullständiga vid tingsrätten när det är möjligt att målet inte kommer att prövas i sin helhet i mer än en instans. Som någon tingsrätt skrev i sitt enkätsvar; parterna har klart för sig att det är i tingsrätten slaget ska utkämpas.
5.7.2 Konsekvenser för hovrätterna
Olika handläggningssätt
Som redovisat tidigare (se avsnitt 4.3.6) handläggs frågan om prövningstillstånd på olika sätt vid de olika hovrätterna. Till exempel har en hovrätt inrättat en särskild föredragningsenhet delvis som en följd av reformen. Vid en annan hovrätt föredras som regel inte frågan om prövningstillstånd utan varje domare läser in sig på målet enskilt. Därefter fattas ett beslut vid ett möte utan föredragning. Båda hovrätterna har uppgett att handläggningssätten fungerar bra.
Vi har inte funnit anledning att förorda någon av modellerna eller att föreslå att frågan om prövningstillstånd bör handläggas på något annat särskilt sätt. Hovrätterna skiljer sig mycket åt i storlek och till sin organisation. Ett handläggningssätt som fungerar bra på en hovrätt kan därför fungera mindre bra på en annan. Det är inte heller så att statistiken för t.ex. den genomsnittliga omloppstiden fram till PTbeslut lämnar tillräckligt underlag för slutsatsen att ett handläggningssätt skulle vara mer effektivt än ett annat. Det är emellertid viktigt att varje hovrätt bemödar sig om att ha enhetliga och effektiva rutiner för beredningen av målen som kräver prövningstillstånd och för hur frågan avgörs inom hovrätten, bl.a. för att undvika dubbelarbete och tidsförluster.
Antalet förhandlingar har minskat
Reformen har naturligtvis inneburit att antalet huvudförhandlingar och avgöranden genom dom har minskat i hovrätten. I gengäld har antalet föredragningar och antalet meddelade beslut ökat.
För domarnas del innebär förändringen att väsentligt mindre arbetstid ägnas åt att förbereda och delta i tvistemålsförhandlingar samt åt att skriva dom i tvistemål. Enligt en statistikrapport har antalet tvistemål avgjorda efter huvudförhandling
13
Se tabell 5, bilaga 5.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
62
minskat från 475 mål under det första halvåret 2008 till 418 mål under samma period 2009, trots att det totala antalet avgjorda tvistemål ökade med drygt 300 mål under perioden. Under årets första halvår har 190 tvistemål avgjorts efter huvudförhandling. Ser man till antalet domar visar statistiken att antalet avgjorda tvistemål genom dom har minskat från 815 mål under det första halvåret 2008 till 621 mål under samma period året därpå. Under det första halvåret i år har 291 tvistemål avgjorts genom dom. Lite grovt uppskattat kan antalet huvudförhandlingar och domar i tvistemål alltså sägas ha mer än halverats, vilket torde innebära att även motsvarande mängd arbete har fallit bort för domarna.
Reformen har emellertid även inneburit att domarna ägnar mer tid åt att avgöra frågor om prövningstillstånd än tidigare. Under det första halvåret 2008 meddelade hovrätterna 671 slutliga beslut i tvistemål och under samma period 2009 var antalet 1 181. Under det första halvåret i år var antalet 1 258 slutliga beslut. Antalet tvistemål som har avgjorts efter föredragning var under det första halvåret 2008 639 stycken, att jämföra med 911 mål under samma period år 2009 och 1 230 mål under samma period i år. Det minskade antalet huvudförhandlingar och domar motsvaras alltså i stort sett av ett ökat antal föredragningar och slutliga beslut.
Reformen har haft betydelse även för andra personalkategorier. Genom att antalet huvudförhandlingar har minskat har sekreterarnas arbetsuppgifter påverkats. På sätt som tidigare har beskrivits har förändringen lett till att kallelsearbetet har minskat i omfattning liksom arbetet med andra uppgifter i samband med förhandling (färre delgivningar, färre telefonsamtal etc.). Det har vidare blivit färre domar men fler beslut att expediera för sekreterarna. Ett antal sekreterare och domare har påtalat att parterna oftare begär anstånd och skriver längre inlagor i hovrätten än tidigare, vilket kan leda till visst merarbete för hovrätten.
Det skiljer sig åt mellan hovrätterna hur förändringen har påverkat fiskalerna. På vissa hovrätter föredrar fiskalerna frågor om prövningstillstånd medan det vid andra hovrätter som regel sker av ledamöterna själva. Klart är dock att tvistemålshanteringen har minskat även för fiskalerna. Det har t.ex. blivit färre tillfällen för dem att sitta med som protokollförare vid en tvistemålsförhandling.
Under utredningstiden har vi kunnat konstatera att hovrätterna sällan meddelar s.k. partiella prövningstillstånd. Vi har inte fått klart för sig vilka skäl som ligger bakom det. Vi ifrågasätter emellertid om möjligheten till partiellt prövningstillstånd tas till vara i full utsträckning. Även om det kräver visst arbete att uppmärksamma och avgöra om en fråga lämpar sig för ett partiellt prövningstillstånd, borde det i ett större perspektiv leda till resursbesparingar.
5.7.3 Betydelse från resurssynpunkt
Tingsrätterna
För tingsrätternas del kan förändringarna ha inneburit att fler domarresurser tas i anspråk för att avgöra tvistemål än före reformen. Vi är dock osäkra på om det är en generell trend att parterna begär tresits i större utsträckning än tidigare. Domstolarnas egna uppgifter tyder på det, men utvecklingen framgår inte tydligt av statistiken. En utveckling som har påtalats av tingsrätterna och som får stöd i statistikuppgifterna är att förhandlingstiden har ökat i tvistemålen. Det är dock svårt att bedöma i vilken utsträckning reformen har bidragit till utvecklingen. Vår uppfattning är dock att reformen kan antas ha lett till att förhandlingstiderna har ökat något.
Sammanfattningsvis
finns det alltså tecken som tyder på att det utökade kravet
på prövningstillstånd kan ha fört med sig effekter för tingsrätterna som kan ha betydelse för deras resursbehov. Med hänsyn till nämnda osäkerhetsfaktorer och den
dvMrapport RPQPZS ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag
63
korta tid som reformen har varit ikraft anser vi emellertid att det för närvarande saknas underlag för en säker bedömning. Frågan bör emellertid utredas ytterligare i ett senare skede.
Hovrätterna
Enligt vår bedömning kräver det som regel en mindre arbetsinsats för en domare att avgöra en fråga om prövningstillstånd än för att avgöra ett mål genom dom. Det är alltså mindre resurskrävande för hovrätten att i dag avgöra ett mål som inte beviljas prövningstillstånd jämfört med de resurser som målet tidigare tog i anspråk när prövningstillstånd inte krävdes. Skillnaden mellan den arbetstid som domarna lägger ned för att avgöra frågan om prövningstillstånd i en sådan situation och den tid som domarna tidigare lade ned på att avgöra målet genom en dom är den resursvinst som uppstår.
För att räkna fram den totala resursvinsten för domarna måste emellertid även beaktas den tid som domarna i dag lägger ner på frågan om prövningstillstånd i ett mål som tidigare inte krävde sådant tillstånd och där prövningstillstånd meddelas. I en sådan situation är det rimligt att anta att domarna lägger ner mer arbetstid än tidigare på målet (eftersom avgörandet – utom i de fall det kan avgöras på handlingarna - föregås av både en föredragning och en huvudförhandling). Dessutom uppkommer visst annat dubbelarbete som inte alltid kan tillvaratas.
För sekreterarnas del har det utökade kravet på prövningstillstånd totalt sett lett till en något minskad arbetsbörda, framförallt på grund av att antalet förhandlingar har minskat.
När det gäller fiskalernas arbetssituation är det svårt att dra några generella slutsatser eftersom fiskalernas arbetsuppgifter skiljer sig åt mellan de olika hovrätterna.
Sammanfattningsvis
är det vår bedömning att hovrättens behov av resurser har
minskat på grund av det utökade kravet på prövningstillstånd. De resursbesparingar som reformen i denna del har gett upphov till avser i första hand arbetsuppgifterna för domare och sekreterare. Det är emellertid svårt att bedöma hur stora resursvinsterna är.
ÖvervÄgandenL slutsatser och fÖrslag dvMrapport RPQPZS
64
FÖRSLAG OCH REKOMMENDATIONER
x
Frågan om vilken betydelse det utökade kravet på prövningstillstånd har haft för tingsrätternas verksamhet och resursbehov bör utredas ytterligare.
x
Det finns anledning att se över rättegångsbalkens bestämmelser om rättens sammansättning i tvistemålen för att minska parternas inflytande över frågan.
x
Hovrätterna bör uppmärksamma frågan om partiellt prövningstillstånd oftare och bör överväga att använda möjligheten i fler fall.
dvMrapport RPQPZS sammanfattande bedÖmning av det totala resursbehovet
65
6 Sammanfattande bedömning av det totala resursbehovet
6.1 Inledning
I de följande avsnitten redovisas vår samlade bedömning när det gäller reformens betydelse för det totala resursbehovet vid de allmänna domstolarna. Under projekttiden har vi emellertid kommit fram till att det inom ramen för uppdraget inte har varit möjligt att på ett meningsfullt sätt mer exakt beräkna hur mycket som krävs i form av ytterligare resurser eller hur mycket som kan sparas in som ett resultat av reformen, d.v.s. ange hur många tjänster av olika kategorier som bör tillföras respektive dras in. Ett skäl till detta är att det enligt vår uppfattning är för tidigt att dra annat än mindre slutsatser av sådant slag, eftersom reformen i vissa delar ännu inte fått full tillämpning. En sådan beräkning kräver dessutom ett underlag som vi inte har haft möjlighet att ta fram under projekttiden.
6.2 Reformens påverkan på det totala resursbehovet vid tingsrätterna
Reformen har på olika sätt påverkat verksamheten vid tingsrätterna och har haft betydelse för hur tingsrätternas resurser tas i anspråk. Det finns emellertid delar av reformen som saknar betydelse från resurssynpunkt. Till exempel har det förhållandet att förhören i tingsrätterna numera spelas in på video enligt vår uppfattning ingen betydelse för tingsrätternas resursbehov.
Den ökade teknikanvändningen har gett upphov till vissa nya arbetsuppgifter framförallt för de teknikansvariga vid tingsrätterna (vanligtvis någon eller några expeditionsvakter) och ett ökat behov av teknisk support. För att upprätthålla en tillfredsställande nivå av allmän teknisk kompetens vid domstolarna har även behovet av utbildning ökat. Dessutom måste alla vid domstolarna som använder den tekniska utrustningen få grundläggande kunskaper i hanteringen av densamma. De nya arbetsuppgifterna och det ökade utbildningsbehovet har i de flesta fall kunnat tillgodoses inom ramen för tingsrätternas befintliga resurser, men har i några fall inneburit att tingsrätterna har behövt tillföras resurser med kostnader, och ett i någon mån ökat resursbehov, som följd.
Möjligheten att avgöra fler brottmål på handlingarna innebär att målen tar mindre resurser i anspråk vid tingsrätterna. Det är framförallt notariernas arbetssituation som har påverkats av förändringen, eftersom de aktuella målen oftast avgörs av den personalkategorin. Efter reformen behöver huvudförhandling inte längre hållas i flertalet notariebrottmål, vilket är tids- och arbetsbesparande. Även sekreterarnas arbetsbörda har påverkats genom det arbete som de besparas när merparten av målen avgörs på handlingarna (se bl.a. avsnitt 5.6.1).
Flera andra av reformens delar har haft betydelse för den praktiska verksamheten vid tingsrätterna. Det tillkommande arbetet med att upprätta tidsplaner och sammanställningar i tvistemålen är exempel på en sådan förändring. Arbetet fordrar en inte obetydlig insats från tingsrätternas sida, men leder också till märkbara positiva effekter för målens handläggning. Vår samlade bedömning är att förändringen bidrar till en mer effektiv handläggning av tvistemålen och att den sannolikt i övervägande del innebär resursvinster för tingsrätterna. Bland annat det förhållandet att användningen av och arbetet med tidsplaner och sammanställningar skiljer sig mycket åt mellan domstolarna, försvårar dock en säker bedömning av i vilken mån förändringen har påverkat tingsrätternas totala resursbehov. En utveckling mot en ökad och mer enhetlig användning av tidsplaner och sammanställningar vid tings-
sammanfattande bedÖmning av det totala resursbehovet dvMrapport RPQPZS
66
rätterna tror vi emellertid kan leda till ett mer effektivt utnyttjande av befintliga resurser och i längden även till resursbesparingar.
När det gäller möjligheten till videokonferens blir vår slutsats ungefär densamma. Vår bedömning är att en användning av videokonferens i vissa situationer kan bidra till en mer effektiv målhantering och resursvinster i tingsrätternas verksamhet. Än så länge skiljer sig emellertid användningen mycket åt mellan domstolarna, vilket gör att det är svårt att dra några generella slutsatser. Även det förhållandet att tekniken inte finns installerad i önskad utsträckning vid domstolarna och att den har varit behäftad med vissa problem komplicerar bedömningen. Vi anser alltså att vårt underlag inte medger en säker bedömning när det gäller förändringens betydelse för tingsrätternas totala resursbehov.
Det utvecklade systemet med prövningstillstånd i hovrätten har fört med sig konsekvenser även för verksamheten i tingsrätterna. Eventuellt har det förhållandet att flera mål kräver prövningstillstånd i hovrätten inneburit att fler domarresurser tas i anspråk för att avgöra målen i tingsrätten (genom att parterna oftare begär tresits i tvistemålen) och att förhandlingarna i tingsrätten har blivit något längre. Under projekttiden har det framkommit uppgifter som talar för en sådan utveckling, vilket i så fall har betydelse för tingsrätternas resursbehov. Det finns emellertid andra omständigheter, t.ex. att ett ökat antal avgöranden med tre domare inte framgår av statistiken, som gör att det finns anledning att ifrågasätta om, och i vilken utsträckning, reformen har fört med sig de beskrivna effekterna. Med hänsyn till det, och till den korta tid som reformen har varit i kraft, anser vi att det saknas möjlighet att med någon säkerhet uttala sig om vilken betydelse det utökade kravet på prövningstillstånd har haft för tingsrätterna.
Vår bedömning är alltså att reformen har haft betydelse för tingsrätternas resursbehov främst när det gäller den ökade tekniska användningen vid domstolarna och den ökade möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna. Tekniken har inneburit att resurser har tagits i anspråk vid tingsrätterna men har enligt vår bedömning endast påverkat det totala resursbehovet i liten utsträckning. Det förhållandet att fler brottmål avgörs utan huvudförhandling har enligt vår bedömning påverkat resursbehovet mer och lett till färre arbetsuppgifter för notarier och sekreterare. Vår slutsats är därför att det totala resursbehovet vid tingsrätterna i vart fall inte har ökat genom reformen. Snarare kan det ha minskat något.
När det gäller resursfördelningen mellan de olika personalkategorierna vid tingsrätterna kan man utifrån domstolarnas egna uppgifter utläsa att behovet av teknisk support i form av internt tekniskt kunnande vid domstolarna har ökat något, liksom behovet av domarresurser. För sekreterarnas del, och i viss mån även för notariernas del, har reformen lett till en något minskad arbetsmängd.
6.3 Reformens påverkan på det totala resursbehovet vid hovrätterna
På samma sätt som vid tingsrätterna har teknikanvändningen föranlett ett tillkommande support- och utbildningsbehov vid hovrätterna med ett motsvarande ökat resursbehov. Det tillkommande resursbehovet som den nya teknikanvändningen har gett upphov till synes emellertid vara något mindre i hovrätterna än vid tingsrätterna.
För hovrätternas del har det utvecklade systemet för prövningstillstånd och förändringarna när det gäller presentationen av muntlig bevisning i hovrätten haft stor betydelse för verksamheten.
dvMrapport RPQPZS sammanfattande bedÖmning av det totala resursbehovet
67
Som har beskrivits ovan under avsnitt 5.3 har det förhållandet att färre personer kallas till hovrätten i hög grad påverkat sekreterarnas arbetssituation och inneburit en märkbart minskad arbetsbelastning för dem. Förändringen har även lett till en arbetslättnad för domarna bl.a. genom att tilltrosfrågorna i princip har försvunnit i målen. Den har emellertid även inneburit bl.a. en ny form av preliminärfrågor - frågor om förnyad bevisupptagning i hovrätten - och därmed vissa nya arbetsuppgifter. Hittills har framställningarna om förnyad bevisupptagning inte varit så arbetskrävande för hovrätterna att de har fordrat några stora resurser från hovrätternas sida. Sammantaget för hovrätternas del har den nu behandlade delen av reformen således medfört resursbesparingar i hovrätten.
I samma riktning pekar förändringen som avser ökat krav på prövningstillstånd i hovrätten. Genom reformen har antalet tvistemål och ärenden som prövas i sin helhet minskat. Det innebär för domarnas del bl.a. betydligt färre tvistemålsförhandlingar och färre domar att skriva i målen. Även sekreterarnas arbetsbörda har minskat genom att färre personer kallas till en förhandling i hovrätten. Å andra sidan har arbetet med att pröva frågor om prövningstillstånd ökat betydligt för domarnas del. Även med beaktande av det arbete som har tillkommit genom förändringen är det emellertid vår bedömning att den har lett till resursbesparingar i hovrätten.
Liksom för tingsrätternas del finns det andra delar av reformen som - åtminstone på sikt - sannolikt kan bidra till resursbesparingar i hovrätten. Det gäller användningen av videkonferens och hänvisning. Samma effekt tror vi att ett ökat antal avgöranden på handlingarna i hovrätten kan leda till. Av skäl som har angetts ovan under avsnitt 6.1.2 anser vi emellertid att det i nuläget inte med någon säkerhet går att uttala sig om reformen har gett upphov till ett sådant resultat.
Vår slutsats när det gäller reformens påverkan på det totala resursbehovet i hovrätten är alltså att det utökade kravet på prövningstillstånd och det förändrade sättet för presentation av muntlig bevisning har inneburit resursbesparingar, och att förändringarna således har lett till att behovet av resurser har minskat i hovrätterna. Den största betydelsen har förändringarna haft för sekreterarna, vars arbetsuppgifter totalt sett har minskat på ett märkbart sätt genom reformen. Även för domarna har en viss arbetslättnad uppstått, men den framstår som ganska obetydlig i relation till domarnas totala arbetsbörda.
6.4 Avslutning
Som redan har framkommit har vi kunnat notera flera effekter av reformen som är svåra att bedöma från ett resursfördelningsperspektiv. Exempel på sådana effekter är den ökade användningen av videokonferens, som t.ex. kan antas bidra till att färre förhandlingar behöver ställas in, och användningen av hänvisning, som kan förkorta förhandlingstiderna. Dessa förändringar liksom det förhållandet att fler mål kan avgöras på handlingarna har betydelse för hur snabbt målen kan avgöras av domstolarna. Att handläggningstiderna i domstolarna förkortas är av stor betydelse för parter, ombud och andra som deltar i en domstolsprocess. Enligt vår bedömning borde det även innebära tids- och arbetsvinster för domstolarna.
Vi har också kunnat notera olika förändringar i verksamheten i hovrätt och tingsrätt, som eventuellt kan ha ett samband med reformen men där det inte går att säkert säga att det förhåller sig så. Vidare finns det avvikelser mellan domstolarna som gör att det är svårt att säga att en viss företeelse är en konsekvens av reformen på ett mer generellt plan.
sammanfattande bedÖmning av det totala resursbehovet dvMrapport RPQPZS
68
Med hänsyn till variationen när det gäller domstolarnas storlek och organisation, till variationen när det gäller användningen av reformens olika delar, till den korta tid som reformen har varit i kraft samt till svårigheten att i vissa fall knyta en viss omständighet eller utvecklingstrend till reformen, har vi medvetet varit försiktiga i våra bedömningar. Som tidigare har angetts har uppdraget inte avsett att uttala sig om domstolarnas totala resursbehov i allmänhet, utan endast när det gäller reformens betydelse för det totala resursbehovet. I det snäva perspektivet är det alltså vår slutsats att hovrätternas resursbehov har minskat som en följd av reformen, att samma utveckling i viss mån kan ses även för tingsrätternas del, men att tingsrätternas resursbehov inte har påverkats i lika hög grad som hovrätternas.
Projektdirektiv
1 (2)
DATUM
2010-03-09
DIARIENR
407-2010
551 81 Jönköping • Besöksadress: Kyrkogatan 34 • Telefon: 036-15 53 00 • Fax: 036-16 57 21 • domstolsverket@dom.se • www.domstol.se
Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-16.30
R1C, 20
Ekonomiavdelningen
Utvärdering av EMR-reformen ur ett resursfördelningsperspektiv
Bakgrund
Reformen EMR (En Modernare Rättegång) trädde i kraft den 1 november 2008. Reformen innebär en rad förändringar av förfarandet i allmän domstol. Modern teknik, t.ex. videokonferens ska utnyttjas bättre. Flexiblare regler införs och större ansvar läggs på parterna för att mål drivs framåt. Vidare tydliggörs att tyngdpunkten i processen ska ligga i första instans genom att systemet med prövningstillstånd (PT) utvidgas och reglerna om bevisupptagning i hovrätt förändras.
Behovet av en utvärdering
Domstolsverket ska - med respekt för den grundläggande rolllfördelningen mellan domstolarna, Domstolsverket och andra myndigheter – skapa förutsättningar för Sveriges Domstolar att uppfylla de mål som gäller för verksamheten, bl.a. genom att åstadkomma en ändamålsenlig resursfördelning. Det finns mot den bakgrunden ett behov av att nu utvärdera de hittillsvarande följderna av EMRreformen ur ett resursfördelningsperspektiv. Detta för att Domstolsverket ska ha ett underlag och därmed en beredskap för att kunna fördela resurser till verksamheten på ett sätt som gör att resurserna kommer till störst nytta.
EMR-reformen är omfattande och innebär så stora förändringar av det processuella regelverket att arbetsformerna i tingsrätt och hovrätt påverkas. Reformen kommer därför att medföra konsekvenser för resursfördelningen till domstolarna.
I Prop. 2004/2005:131 En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol uttalades bl.a. följande om konsekvenserna av reformen:
De presenterade förslagen kan antas leda till en rad positiva konsekvenser. Domstolarnas verksamhet kan bedrivas mer effektivt, bl.a. genom att handläggningstiderna kan förkortas och att risken för inställda förhandlingar minskar. Detta innebär i sin tur bl.a. att medborgarnas berättigade krav på att få sin sak prövad inom rimlig tid bättre kan tillgodoses och att pressen på de som deltar i rättegångar, inte minst brottsoffer och vittnen, kan minska. Kortare handläggningstider innebär vidare tids- och arbetsvinster för såväl parter, ombud och andra som deltar i en domstolsprocess liksom för domstolarna. Vidare torde förslagen innebära att parternas rättegångskostnader och kostnaderna för det allmänna kan minska.

Projektdirektiv
2 (2)
DATUM
2010-03-09
DIARIENR
407-2010
Uppdraget
En särskild utredare har tillkallats för att utvärdera EMR-reformen ur ett resursfördelningsperspektiv. Utredaren ska utvärdera de faktiska konsekvenserna avseende verksamheten i tingsrätt och vid hovrätt av reformen och koppla dessa konsekvenser till behovet av resurser i dessa domstolar.
Frågor som utredaren bör studera inom ramen för uppdraget är t.ex. hur arbetsformerna och arbetsbelastningen för de olika personalkategorierna har förändrats inklusive vilket resursstöd den nya tekniken kräver, hur det utökade kravet på PT påverkar resursbehovet i hovrätt, om frekvensen av tresitsar i tingsrätt har förändrats och hur den utökade möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna tillämpas. Det står utredaren fritt att lyfta fram andra frågor som har påverkan på resursbehovet vid tingsrätt och i hovrätt.
Uppdraget bör utmynna i en bedömning av de hittills uppnådda effekterna av reformen och av om det totala resursbehovet vid tingsrätt och i hovrätt har förändrats i någon riktning samt om det i någon av instanserna frigörs resurser, alternativt krävs ytterligare resurser och i så fall hur mycket. Det bör också framgå om det finns skillnader mellan tingsrätterna respektive hovrätterna i tillämpningen av EMR i avseenden som påverkar resursbehovet. Om möjligt bör det också redovisas vilken eventuell framtida effektiviseringspotential, som ännu inte kunnat utnyttjas, som reformen innebär för tingsrätterna och hovrätterna.
Uppdragets genomförande
Utredningen ska bedrivas som ett projekt. Redovisning ska ske genom en rapport. Projektledare är Staffan Levén och projektdeltagare Karin Sandahl. För projektets genomförande ska en styrgrupp inrättas. Styrgruppen består av avdelningscheferna Ann Härelind och Karin Nacke samt enhetschefen Anette Nilsson. Personal från Domstolverkat ska bistå utredaren i arbetet med uppdraget. Utredaren ska under arbetets gång löpande informera styrgruppen.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2010.

1 (3)
DATUM
2010-03-02
DIARIENR
551 81 Jönköping • Besöksadress: Kyrkogatan 34 • Telefon: 036-15 53 00 • Fax: 036-16 57 21 • domstolsverket@dom.se • www.domstol.se
Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-16.30
R1C, 20
Ekonomiavdelningen
Karin Sandahl, karin.sandahl@dom.se, 036-15 53 00
Frågor till tingsrätterna
x Den nya tekniken
1. Har tekniken för videoinspelning och videokonferens fungerat tillfredsställande? Vilka problem har funnits och hur har de lösts?
2. Vilka nya arbetsuppgifter har den nya tekniken medfört? Vilka personalkategorier berörs av förändringarna?
3. Vilket behov av resursstöd har den nya tekniken medfört?
x Videoinspelning
4. Hur har arbetsfördelningen mellan de olika personalkategorierna påverkats av att förhören ska spelas in på video?
5. Har kravet på indexering inneburit något ökat resursbehov för domstolen?
6. Hur vanligt är det att någon vänder sig till domstolen för att ta del av ett inspelat förhör? Har några särskilda arrangemang vidtagits för detta?
x Videokonferens och närvaro per telefon
7. Hur ofta och i vilka situationer använder sig domstolen av videokonferens?
8. Hur ofta och i vilka situationer använder sig domstolen av möjligheten för part eller annan att närvara per telefon?
9. Vilka konsekvenser har möjligheten till videokonferens och närvaro per telefon inneburit för domstolen ur ett resursperspektiv?
x Möjligheten att hänvisa och att avvisa bevis
10. Hur ofta och i vilka situationer används den utökade möjligheten att i brottmål och tvistemål hänvisa till handlingar?
11. I viken utsträckning har möjligheten att hänvisa till handlingar medfört minskad förhandlingstid?
	
2 (3)
DATUM
2010-03-02
DIARIENR
12. Hur vanligt är det att den utökade möjligheten att avvisa bevis används?
x Förändringar i tvistemålen
13. Reformen har även inneburit förändringar när det gäller möjligheten att i tvistemål förelägga en part att inställa sig till ett sammanträde vid äventyr av vite, tredskodom resp. förfallen talan. Vilka konsekvenser har dessa förändringar inneburit för domstolen?
14. Hur har tingsrättens arbete påverkats av att sammanställningar ska ske i tvistemål? Hur och när upprättas dessa?
15. Hur har tingsrättens arbete påverkats av att tidsplaner ska upprättas i tvistemål? Hur och när upprättas dessa?
16. Har reformen inneburit att parterna bättre medverkar till att föra målet fram mot ett avgörande?
17. Hur ofta och i vilka situationer utnyttjas den utökade möjligheten att åberopa vittnesattester i tvistemål? Har förändringen inneburit några konsekvenser för domstolens arbete och i så fall på vilket sätt?
x Förändringar i brottmålen
18. Vad har den utökade möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna inneburit för domstolen?
x Prövningstillstånd i hovrätten
19. Vilka konsekvenser har det utökade kravet på prövningstillstånd i hovrätten inneburit för domstolen? Har antalet tresitsar ökat? Har parternas processföring förändrats (åberopas mer bevisning än tidigare, är parterna mer fullständiga/noggranna än tidigare, är inlagorna mer omfattande än tidigare etc.)?
x Allmänna frågor
20. Har domstolen förändrat sin organisation/arbetssätt på grund av EMR? Vilket förberedelsearbete ligger bakom förändringarna? Har arbetet dokumenterats (bifoga gärna)?
21. Planerar domstolen att genomföra någon egen utvärdering, översyn, förändring av organisationen eller liknande på grund av EMR?
22. Hur har arbetsuppgifterna för de olika personalkategorierna och arbetsfördelningen mellan dem förändrats genom reformen (utöver vad som framkommit genom svaren på de tidigare frågorna)?
23. Har EMR-reformen inneburit någon påverkan på domstolens totala personalbehov och i så fall på vilket sätt?
24. Hur tror ni att förhandlingstiderna kommer att påverkas i framtiden på grund av de förändringar som EMR medför?
25. Hur tror ni att omloppstiderna kommer att påverkas i framtiden på grund av de förändringar som EMR medför?
	
3 (3)
DATUM
2010-03-02
DIARIENR
26. Hur anser ni att domstolens behov av resurser på sikt påverkas av de förändringar som EMR medför?
27. Finns det något inslag i EMR-reformen som inte har berörts i enkäten som påverkar domstolen ur ett resursperspektiv?
x Övriga synpunkter
	
1 (3)
DATUM
2010-03-02
DIARIENR
551 81 Jönköping • Besöksadress: Kyrkogatan 34 • Telefon: 036-15 53 00 • Fax: 036-16 57 21 • domstolsverket@dom.se • www.domstol.se
Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-16.30
R1C, 20
Ekonomiavdelningen
Karin Sandahl, karin.sandahl@dom.se, 031-701 14 88
Frågor till hovrätterna
x Den nya tekniken
1. Har tekniken för videoinspelning/uppspelning och videokonferens fungerat tillfredsställande? Vilka problem har funnits och hur har de lösts?
2. Vilka nya arbetsuppgifter har den nya tekniken medfört? Vilka personalkategorier berörs av förändringarna?
3. Vilket behov av resursstöd har den nya tekniken medfört?
x Inspelade förhör
4. Hur har arbetsfördelningen mellan de olika personalkategorierna påverkats av att förhören från tingsrätten spelas upp på video i hovrätten?
5. Har förändringen inneburit att några nya arbetsuppgifter har tillkommit eller att några arbetsuppgifter har bortfallit? Vilka arbetsuppgifter rör det sig i så fall om och vilka personalkategorier berörs?
6. Hur vanligt förekommande är det att någon vänder sig till domstolen för att ta del av ett inspelat förhör och hur ordnas det rent praktiskt?
7. Vilka rutiner gäller för kontroller av de inspelade förhören?
x Videokonferens och närvaro per telefon
8. Hur ofta och i vilka situationer används möjligheten till videokonferens?
9. Hur ofta och i vilka situationer används möjligheten att närvara per telefon?
10. Vilka konsekvenser har möjligheten till videokonferens och närvaro per telefon inneburit för hovrätten ur ett resursperspektiv?
x Förnyad bevisupptagning
11. Hur vanligt är det att det begärs förnyad bevisupptagning (omförhör eller tilläggsförhör) i hovrätten?

2 (3)
DATUM
2010-03-02
DIARIENR
12. Hur vanligt är det att kompletteringar behöver begäras av parternas inlagor när det gäller upptagningen av den muntliga bevisningen i hovrätten? På vilket sätt inhämtas kompletteringarna?
13. Vad har bestämmelserna om förnyad bevisupptagning i hovrätten inneburit när det gäller förekomsten respektive handläggningen av preliminärfrågor i hovrätten?
14. Hur vanligt är det med förnyad bevisupptagning i hovrätten och hur vanligt är det att det sker i form av rena omförhör (alltså ett helt nytt förhör i hovrätten av en vid tingsrätten hörd person)?
15. Hur vanligt är det att det brister i tingsrättens indexering?
16. Vad har dessa brister inneburit för hovrätten?
17. Har de nya reglerna om bevisupptagning inneburit några andra konsekvenser för hovrätten från resurssynpunkt?
x Hänvisning
18. Hur använder sig hovrätten av möjligheten till hänvisning till handlingar och inspelade förhör? Vad har möjligheten inneburit för hovrättens arbete ur ett resursperspektiv?
x Tilltrosfrågor
19. På vilket sätt har de förändrade bestämmelserna om tilltrosbevisning påverkat hovrättens arbete?
x Prövningstillstånd
20. Vilka konsekvenser har det utvidgade kravet på prövningstillstånd i hovrätten inneburit för hovrätten från resurssynpunkt?
21. Hur handläggs PT-frågorna vid hovrätten (av vem, skriftväxling, förhandling, uppspelning av förhör i samband med föredragning etc.).
x Allmänna frågor
22. Kan man se någon förändring i parternas processföring i hovrätten till följd av EMR-reformen?
23. Kan man i hovrätten se att parterna har varit mer noggranna/fullständiga i tingsrätten som en följd av reformen?
24. Har andelen brottmål som avgörs av hovrätten på handlingarna/i den tilltalades utevaro förändrats?
25. Har domstolen förändrat sin organisation/arbetssätt på grund av EMR? Vilket förberedelsearbete ligger bakom förändringarna? Har arbetet dokumenterats (bifoga gärna)?
26. Planerar domstolen att genomföra någon egen utvärdering, översyn, förändring av organisationen eller liknande på grund av EMR?

3 (3)
DATUM
2010-03-02
DIARIENR
27. Hur har arbetsuppgifterna för de olika personalkategorierna och arbetsfördelningen mellan dem förändrats genom reformen (utöver vad som framkommit genom svaren på de tidigare frågorna)?
28. Har EMR-reformen inneburit någon påverkan på domstolens totala personalbehov och i så fall på vilket sätt?
29. Hur tror ni att förhandlingstiderna kommer att påverkas i framtiden på grund av de förändringar som EMR medför?
30. Hur tror ni att omloppstiderna kommer att påverkas i framtiden på grund av de förändringar som EMR medför?
31. Hur anser ni att domstolens behov av resurser på sikt påverkas av de förändringar som EMR medför?
32. Finns det något inslag i EMR-reformen som inte har berörts i enkäten som påverkar domstolen ur ett resursperspektiv?
x Övriga synpunkter

1 (1)
DATUM
2010-03-17
DIARIENR
Box 2223, 550 02 Jönköping • Besöksadress: Hovrättsgränd 4 • Telefon: 036-15 65 00 • Fax: 036-15 65 36 • gota.hovratt@dom.se • www.gotahovratt.se
Expeditionstid: Måndag-fredag 09.00-16.00
R1C, 20
Rekommendationer angående inspelning av förhör
Bild
Kontrollera att rätt person spelas in och att denne fyller ut bilden så att händerna och huvudet syns.
Kontrollera bilden med jämna mellanrum. Om personen t.ex. rör sig mycket; zooma ut något.
Vid syn; zooma in föremålet/ skadan. Om en förhörsperson visar något på t.ex. en karta bör det dokumenteras på lämpligt sätt.
OBS! Se till att ingen störande ljuskälla finns bakom förhörspersonen, t.ex. ljus från ett fönster.
Ljud
Kontrollera att mikrofonen är riktad mot förhörspersonen.
Kontrollera ljudstapeln fortlöpande. Be vid behov personen flytta sig närmare mikrofonen eller använd s.k. mygga.
Kontrollera också att inspelningens ljudnivå för frågeställare och förhörsperson är någorlunda lika.
Kontrollera att ingen störande ljudkälla finns – använd gärna ”ljudlösa” tangentbord.
Vid tolkning , kontrollera att den svenska översättningen spelas in.
Vid t.ex. simultantolkning till annat språk kan tolkens mikrofon behöva stängas av/flyttas.
Inspelning i tvistemål
Indexera eller påbörja nytt förhör vid övergång till klart avskiljbara delyrkanden/händelser. Namnge indexeringen/förhöret så att det framgår vad som behandlas.
Inspelning i brottmål
En åtalspunkt: Finns det klart åtskilda ”delgärningar”, såsom vid grov kvinnofridskränkning; indexera vid övergång till ny delgärning, eller påbörja nytt förhör.
Flera åtalspunkter: När förhöret övergår till en ny åtalspunkt ska helst en ny inspelning påbörjas. Annars ska pågående inspelning indexeras.
Om man under ett förhör återkommer till en tidigare behandlad åtalspunkt; indexera med angivande av åtalspunkt och gör tillägg i inspelningens namn.
Mål med fler än två frågeställare:
Index-
era när en ny frågeställare inleder sina frågor. Indexet behöver inte namnges.
Observera
Spela endast in en person per inspelning.
Vid långa förhör; påbörja ny inspelning efter omkring en timmas inspelning.
Namnge en indexering/inspelning så att åtalspunkt/delgärning framgår, t.ex. ”åp 1” eller, när det finns flera stämningsansökningar, ”stmn. ans. 2009-10-07, åp 1”.

Tabeller tingsrätt
Tabell 1 Antal avgjorda brottmål med ensam domare, tingsrätt
Avgjorda brottmål
Ensam domare Andel
2008 jan-juli 43 720 9 372 21 % 2009 jan-juli 43 995 14 798 34 % 2010 jan-juli 46 985 18 077 38 %
Tabell 2 Antal avgjorda övriga tvistemål med tre domare, tingsrätt
Avgjorda övriga tvistemål
Tre domare Andel
2008 jan-juli 11 248 551 4,9 % 2009 jan-juli 11 852 561 4,7 % 2010 jan-juli 13 109 698 5,3 %
Tabell 3 Antal inställda möten, tingsrätt
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 11 669 9 717 9 971 -15 % Tvistemål
1
5 068 5 069 5 518 9 %
Familjemål 1 961 1 968 2 130 9 % Summa 18 698 16 754 17 619 -6 %
1 Målkategorier i tingsrätt: Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål
Tabell 4 Antal avgjorda mål med huvudförhandling, tingsrätt
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 35 271 28 904 28891 -18 % Tvistemål
1
1 528 1 496 1 617 6 %
Familjemål 903 868 825 -9 % Summa 37 702 31 268 31 333 -17 %
1 Målkategorier i tingsrätt: Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål
Tabell 5 Genomsnittlig huvudförhandlingstid i timmar, tingsrätt
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 1,5 1,7 1,8 0,3 tim Tvistemål
1
4,0 4,1 4,1 0,1 tim
Familjemål 3,6 3,8 4,1 0,5 tim
1 Målkategorier i tingsrätt: Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål

Tabell 6 Genomsnittlig mötestid (samtliga mötestyper), tingsrätt
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 1,23 1,38 1,44 0,21 tim Tvistemål
1
1,54 1,55 1,54 0,00 tim
Familjemål 1,69 1,74 1,78 0,09 tim
1 Målkategorier i tingsrätt: Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål
Tabell 7 Överklagandefrekvens 1
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 16,4 % 16,2 % 15,8 % -0,6 % Tvistemål
2
12,2 % 11,1 % 9,8 % -2,4 %
Familjemål 10,3 % 9,7 % 8,6 % -1,7 %
1 Inkomna mål i hovrätt/avgjorda mål vid tingsrätt genom dom och utslag 2 Målkategorier i tingsrätt: Övriga tvistemål, FT-mål och fastighetsmål

Tabeller hovrätt
Tabell 1 Antal inställda möten, hovrätt
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 986 837 798 -19 % Tvistemål
1
176 135 58 -67 %
Familjemål 111 76 21 -81 % Övriga mål 44 26 27 -39 % Summa 1 317 1 074 904 -31 %
1 Målkategorier i hovrätt: Tvistemål exklusive familjemål
Tabell 2 Genomsnittlig huvudförhandlingstid i timmar, hovrätt
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 3,5 3,8 3,5 0,0 tim Tvistemål 4,7 5,2 5,8 1,1 tim
Tabell 3 Antal avgjorda mål efter föredragning och dom, hovrätt
Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 171 214 245 43 % Tvistemål 263 162 84 -68 %
Tabell 4 Antal avgjorda mål efter huvudförhandling och dom, hovrätt
Målkategori 2008 jan-juli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Brottmål 2 890 2 798 3 162 9 % Tvistemål 455 412 179 -61 %

Tabell 5 Genomsnittlig omloppstid till PT-beslut i månader
Hovrätt Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Göta Brottmål 1,6 1,4 0,8 -0,8
Tvistemål 3,0 1,6 1,5 -1,5 Övriga mål 0,9 1,1 0,9 0,0
Summa 1,6 1,3 1,1 -0,5
Nedre Norrland
Brottmål Tvistemål
1,4 1,3 1,2 -0,2 1,9 1,2 1,8 -0,1
Övriga mål 1,1 0,7 1,1 0,0
Summa 1,3 0,9 1,3 0,0
Västra Sverige
Brottmål Tvistemål Övriga mål
Summa
1,7 1,3 0,8 -0,9 2,5 1,6 1,9 -0,6 1,0 0,9 0,9 -0,1 1,6 1,2 1,1 -0,5
Övre Norrland
Brottmål Tvistemål Övriga mål
Summa
5,2 3,4 1,0 -4,2 1,6 1,9 1,5 -0,1 1,3 1,2 1,0 -0,3 3,4 1,9 1,1 -2,3
Skåne och Blekinge
Brottmål Tvistemål Övriga mål
Summa
2,3 2,5 2,6 0,3 3,3 2,5 2,5 -0,8 1,2 1,3 1,5 0,3 1,9 1,8 2,0 0,1
Svea Brottmål 1,3 1,1 0,9 -0,4
Tvistemål Övriga mål Miljömål
2,4 1,5 2,0 -0,4 1,7 0,9 1,1 -0,6 3,6 3,8 3,7 0,1
Summa 2,1 1,4 1,7 -0,4
Summa 1,9 1,4 1,5 -0,4

Tabell 6 Andel mål med beviljat prövningstillstånd
Hovrätt Målkategori 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Göta Brottmål 29,1 % 30,3 % 31,0 %
Tvistemål 28,9 % 32,8 % 29,6 % Övriga mål 13,9 % 27,3 % 25,9 %
Summa 25,2 % 29,6 % 28,2 %
Nedre Norrland
Brottmål Tvistemål
13,0 % 26,5 % 26,2 %
7,7 % 21,6 % 33,8 %
Övriga mål 15,0 % 16,2 % 17,1 %
Summa 13,1 % 19,5 % 23,2 %
Västra Sverige
Brottmål Tvistemål Övriga mål
Summa
25,2 % 27,4 % 30,3 % 14,9 % 24,9 % 32,2 % 17,1 % 15,2 % 24,5 % 20,2 % 20,4 % 27,9 %
Övre Norrland
Brottmål Tvistemål Övriga mål
Summa
39,6 % 36,5 % 40,0 % 23,8 % 29,6 % 34,4 % 12,0 % 20,6 % 22,2 % 28.7 % 26,8 % 29,7 %
Skåne och Blekinge
Brottmål Tvistemål Övriga mål
Summa
23,9 % 18,3 % 29,2 %
5,6 % 24,8 % 27,5 % 6,2 % 15,0 % 18,4 % 14,5 % 18,1 % 22,9 %
Svea Brottmål 20,5 % 12,7 % 26,4 %
Tvistemål Övriga mål Miljömål
21,4 % 22,6 % 28,3 % 16,1 % 19,1 % 26,2 % 18,4 % 20,7 % 15,7 %
Summa 19,0 % 19,1 % 25,3 %
Summa 19,7 % 21,0 % 25,9 %

Tabell 7 Andel familjemål med beviljat prövningstillstånd
Hovrätt Målkategori 2009 janjuli
2010 janjuli
Göta Familjemål 38,5 % 40,0 %
Nedre Norrland
Familjemål 35,3 % 45,5 %
Västra Sverige
Familjemål 33,3 % 42,3 %
Övre Norrland
Familjemål 12,5 % 37,0 %
Skåne och Blekinge
Familjemål 30,3 % 31,9 %
Svea Familjemål 17,2 % 26,0 %
Summa 27,7 % 33,7 %

Tabell 8 Antal målsägande (att höras) i inkomna brottmål och antal vittnen i inkomna brottmål och tvistemål, hovrätt
Hovrätt Aktörsroll 2008 janjuli
2009 janjuli
2010 janjuli
Förändring 2008-2010
Göta Målsägande 135 25 13 -122
Vittne 1 073 240 110 -963
Summa 1 208 265 123 -1 085
Nedre Norrland
Målsägande Vittne
42 5 1 -41 390 81 49 -341
Summa 432 86 50 -382
Västra Sverige
Målsägande Vittne
Summa
139 15 5 -134 1 078 193 107 -971 1 217 208 112 -1 105
Övre Norrland
Målsägande Vittne
Summa
26 4 2 -24 319 72 60 -259 345 76 62 -283
Skåne och Blekinge
Målsägande Vittne
Summa
83 11 5 -78 833 128 77 -756 916 139 82 -834
Svea Målsägande 259 23 13 -246
Vittne
Summa
2 703 421 204 -2 499 2 962 444 217 -2 745
Summa 7 080 1 218 646 -6 434

'RPVWROVYHUNHW
**+/;;"<=;> ?<?D**?
GN?DD* <O" Q V<WWWV V
Sid 1 (8)
STOCKHOLMS TINGSRÄTT Avdelning 1
PROTOKOLL
2012-10-22 muntlig förberedelse i Stockholm
Aktbilaga 19 Mål nr T 1111-12
Dok.Id 1130024
Postadress Besöksadress
Telefon
Telefax Expeditionstid
Box 8307 104 20 Stockholm
Scheelegatan 7 08-561 651 40 08-561 650 01 måndag – fredag 08:00-16:00
E-post
:
stockholms.tingsratt.avdelning1@dom.se www.stockholmstingsratt.se
Tid: 09.15-11.00
RÄTTEN
Lagmannen Birger Persson
PROTOKOLLFÖRARE
Tingsnotarien Karl Flitig
PARTER
Kärande
Tjänstebolaget AB, 556666-1234 Storgatan 1 182 32 Danderyd Närvarande genom ombud
Ombud: Sanna Ihärdig Ihärdig lag AB Lillgatan 1 184 95 Ljusterö
Svarande
Penningbolaget AB, 556666-5678 Lagomgatan 1 115 20 Stockholm Närvarande genom ställföreträdare
Ställföreträdare: Per Ståndaktig Penningbolaget AB Adress som ovan
SAKEN
Fordran
_____________________
Målet ropas på och närvaron kontrolleras.
Ordföranden redogör kortfattat för vad som hittills förekommit i målet och syftet med dagens sammanträde.
Sid 2
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
PROTOKOLL
2012-10-22
T 1111-12
Avdelning 1
Målet gås igenom och parterna kompletterar sin talan i enlighet med vad som framgår av processlägesöversikten, se nedan.
Per Ståndaktig ger in handlingar, aktbil. 20-23.
Det antecknas att Sanna Ihärdig får en kopia av aktbil. 20-23.
Ordföranden efterhör om det finns förutsättningar att nå en förlikning. Förlikningsdiskussioner förs. Det konstateras att förutsättningar att nå en förlikning för närvarande saknas.
Rättens sammansättning diskuteras. Sanna Ihärdig uppger att bolaget begär att målet avgörs av fullsutten rätt.
TIDSPLAN
1. Penningbolaget AB ska senast den 30 oktober 2012 komma in med uppgift om
a) vid vilken tidpunkt uppdragsbekräftelsen (aktbil. 2) från Tjänstebolaget AB mottogs samt
b) vilka handlingar som var bilagda bekräftelsen då den översändes.
2. Tjänstebolaget AB ska senast den 20 november 2012 inkomma med slutlig och samlad bevisuppgift med besked om bevistema och i förekommande fall förhörstema för vart och ett av de åberopade bevisen.
3. Penningbolaget AB ska senast den 11 december 2012 inkomma med slutlig och samlad bevisuppgift med besked om bevistema och i förekommande fall förhörstema för vart och ett av de åberopade bevisen.
4. Tingsrätten meddelar, i enlighet med 42 kap. 15 a § rättegångsbalken, att förberedelsen ska anses avslutad den 18 januari 2013.
Sid 3
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
PROTOKOLL
2012-10-22
T 1111-12
Avdelning 1
5. Tid för huvudförhandling bokas den 21 februari 2013 med ombud och ställföreträdare. Parterna kallas till huvudförhandling den 21 februari 2013 kl. 09.00 i tingsrättens lokaler, att inställa sig genom behörig ställföreträdare eller ombud vid äventyr av tredskodom.
Ovanstående tidsplan är upprättad i samråd med parterna. Enligt 42 kap. 6 § rättegångsbalken åligger det parterna att fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan hållas ska detta genast anmälas till rätten. Orsaken till dröjsmålet bör också anges samt vad som har gjorts och vad som kan göras för att målets avgörande inte ska fördröjas. Observera att om en part inte följer tidsplanen eller om parten inte genast underrättar rätten om att tidsplanen inte kan följas kan detta vägas in vid fördelningen av rättegångskostnadsansvaret enligt 18 kap.6-8 §§rättegångsbalken.
Tingsrätten erinrar om att anstånd inte kommer beviljas utan särskilda skäl eftersom tidsplanen nu har bestämts i samråd med parterna. _______________
Sammanträdet förklaras avslutat. ____________________
Som ovan,
Karl Flitig Protokollet uppvisat/
Sid 4
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
PROTOKOLL
2012-10-22
T 1111-12
Avdelning 1
PROCESSLÄGESÖVERSIKT
Tjänstebolaget AB ./. Penningbolaget AB ang. fordran
Kärande
Tjänstebolaget AB (Tjänstebolaget)
Svarande
Penningbolaget AB (Penningbolaget)
Ombud
Sanna Ihärdig
Ställföreträdare
Peter Stilig
Ombud
Ställföreträdare
Per Ståndaktig
1. OSTRIDIG BAKGRUND
Parterna har avtalat om uthyrning av personal och kommit överens om att Siri Snitsig och Ali Stolt skulle utföra uppdraget. Ali Stolt började arbeta hos Penningbolaget den 23 februari 2011 och Siri Snitsig den 8 mars 2011. Den 4 mars skickades en faktura (nr 1803) för Ali Stolts arbete i februari. Den 20 april 2011 fakturerades Siri Snitsigs och Ali Stolts arbete i mars (faktura nr 1971).
2. YRKANDEN
2.1 Yrkande
Penningbolaget AB ska till Tjänstebolaget betala 30 264 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dag för delgivning av stämningsansökan, den 20 juni 2012, till dess betalning sker.
Inställning
Käromålet bestrids i dess helhet.
2.2 Rättegångskostnader
Yrkar ersättning för rättegångskostnader med belopp som kommer att anges senare.
Rättegångskostnader
Yrkar ersättning för rättegångskostnader med belopp som kommer att anges senare.
Sid 5
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
PROTOKOLL
2012-10-22
T 1111-12
Avdelning 1
3. GRUNDER
Avtalsinnehåll
Mellan parterna har träffats muntligt avtal enligt översänd uppdragsbekräftelse, aktbil. 2. Då mottagande av uppdragsbekräftelse skett utan att Penningbolaget reagerat mot innehållet har avtal slutits.
Notera att orderdatum på aktbil. 2 är felaktigt pga. skrivfel och ska rätteligen vara 11 februari 2011.
Tjänstebolaget har
till Penningbolaget ställt avtalad och av Penningbolaget godkänd personal till förfogande. Uthyrd personal har utfört avtalat arbete för Penningbolaget.
Tjänstebolaget har för det utförda arbetet begärt ersättning i enlighet med avtal om 375 kr i timmen inkl. moms. Den begärda ersättningen har inte till någon del betalats av Penningbolaget.
Någon muntlig överenskommelse om betalning enligt vad Penningbolaget hävdar har inte förekommit. Det bestrids att det varit några kontakter mellan parterna med anledning av uppdragsbekräftelsen. I vart fall har Penningbolaget inte bestritt bekräftelsen med angivande av en betalningsmodell om 40 % av fakturerat belopp.
Prestation enligt avtalet
Det har inte förelegat brister eller felaktigheter i arbetet. Om det förelegat några sådana har de berott på den bristande informationen från Penningbolaget.
Avtalsinnehåll
I första hand har parterna muntligen kommit överens om ersättning för utfört arbete motsvarande 40 % av vad Penningbolaget skulle komma att fakturera slutkunden i arvode. Betalning skulle ske efter leverans och fakturering till slutkund. Någon fakturering från slutkund har inte kunnat ske, varför Penningbolaget inte är skyldigt att betala.
Det är riktigt att Ali Stolt och Siri Snitsig varit på Penningbolaget och arbetat den tid som anges i fakturorna.
375 kr i timmen inkl. moms är skäligt i och för sig för det utförda arbetet.
Prestation enligt avtalet
I andra hand har arbetet inte utförts på avtalat sätt. Siri Snitsig och Ali Stolt har inte varit självgående.Tjänstebolaget har inte rätt att ta betalt för något som inte levererats.
Sid 6
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
PROTOKOLL
2012-10-22
T 1111-12
Avdelning 1
Siri Snitsig och Ali Stolt är ekonomer. Ali Stolt är fil. kand. och har arbetat med bokföring och redovisning samt som ekonomichef. Siri Snitsig har arbetat som ekonomiassistent sedan år 1970 och även som egen företagare och ekonomichef.
Siri Snitsig och Ali Stolt intervjuades av Linda Nordstrand och Per Ståndaktig troligtvis den 7 februari 2011. Efter intervjun och innan uppdraget påbörjats godkändes Siri Snitsig och Ali Stolt av Penningbolaget att börja arbeta efter en introduktion.
Reklamation
Under alla förhållanden har Penningbolaget reklamerat det påstådda felet i utfört uppdrag för sent.
Det är riktigt att Siri Snitsig och Ali Stolt hade de formella kvalifikationer som de uppgett. Ali Stolt hade dock inte arbetat med löpande ekonomiarbete på många år eftersom han arbetat som ekonomichef under lång tid.
Det är riktigt att Penningbolaget träffade Siri Snitsig och Ali Stolt vid en intervju. Det stämmer dock inte att Penningbolaget ”godkände” dem. Parterna, Siri Snitsig och Ali Stolt kom överens om att testa uppdraget en tid.
Reklamation
Det bestrids att reklamation gjorts för sent.
4. SAKOMSTÄNDIGHETER
Tjänstebolaget
Den 11 februari 2011 fick Emmy Stark en bekräftelse från Penningbolaget på att Siri Snitsig och Ali Stolt hade blivit godkända varefter hon skickade en uppdragsbekräftelse till Penningbolaget. Uppdraget omfattas av Allmänna Bestämmelser
Personaluthyrning
.
Arbetets utförande
Det bestrids att Siri Snitsig arbetat med ett och samma uppdrag alla dagar – det var rätteligen tre större uppdrag. Reklamation av hennes arbete borde ha skett den 9 mars 2011. Först sista dagen, den 11 mars 2011, sa Penningbolaget att hon hade gjort vissa fel men uppgav samtidigt att hon hade rättat till det bra. Ingen reklamation har skett på arbetet. På måndagen den 14 mars 2011 sa Penningbolaget att hon inte var välkommen att arbeta där längre.
Reklamation av Ali Stolts arbete skulle ha gjorts senast den 1 mars 2011. Först efter den 11 mars 2011 gjordes en reklamation. Ali Stolt arbetade parallellt med annan anställd i början. Sedan arbetade han självständigt och fick hand om ”problembolag”. Ali Stolt fick ingen introduktion i bokföringssystemet trots att han hade anmält att han
Sid 7
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
PROTOKOLL
2012-10-22
T 1111-12
Avdelning 1
inte arbetat med det förut. Efter två och en halv vecka påtalade Per Ståndaktig att hans arbete måste gå lite fortare. De var dock överens om att Ali Stolt behövde en introduktionsperiod. Kort efter detta ringde Emmy Stark och sa att Ali Stolt inte var välkommen att arbeta hos Penningbolaget längre.
Introduktion för Siri Snitsig och Ali Stolt
Siri Snitsig eller Ali Stolt har inte fått någon introduktion eller information från Penningbolaget i anslutning till att de påbörjade sitt uppdrag.
Enligt Siri Snitsig fick hon inte fråga någon annan om hjälp utan hon skulle e-maila en specifik person på företaget om hon hade frågor.
Kursen Siri Snitsig och Ali Stolt gick hade inte någon betydelse för det arbete de skulle utföra.
Reklamation
Efter den 11 mars 2011 meddelade Penningbolagets företrädare att de inte var nöjda med det utförda arbetet och att de inte önskade ytterligare tjänster.
Den 7 april 2011 bestred Penningbolaget faktura nr 1803. Faktura nr 1971 bestreds den 21 april 2011.
Penningbolaget
Arbetets utförande
Siri Snitsig utförde arbetet felaktigt. Hon fick göra om arbetet. Hon satt ungefär fyra dagar med ett och samma uppdrag somnormalt ska ta cirka fyra timmar. Per Ståndaktig var tvungen att göra om hennes arbete. Per Ståndaktig sade till Emmy Stark på Tjänstebolaget den 14 mars 2011 att Penningbolaget inte önskade fortsätta uppdraget. Emmy Stark skulle meddela Siri Snitsig detta. Siri Snitsig kom dock tillbaka en och en halv vecka senare och trodde att hon skulle fortsätta arbeta.
Ali Stolt arbetade i tre eller fyra dagar med något Penningbolaget kunde fakturera två timmar för. Per Ståndaktig förklarade vid ett samtal för honom att bolaget inte skulle kunna fakturera för hans arbete. Han försökte därefter ett par dagar till men det fungerade inte. Penningbolaget hade ett möte med Emmy Stark under veckan som började med den 14 mars 2011 om både Siri Snitsig och Ali Stolt.
Introduktion för Siri Snitsig och Ali Stolt
Penningbolaget har haft en tillräcklig introduktion för Siri Snitsig och Ali Stolt enligt följande. Genomgång av IT-miljön, vilket tog totalt ca en halv dag och bestod av lösenord, inloggningsuppgifter i Citrix-miljö och Visma byråstöd. Genomgång av
Sid 8
STOCKHOLMS TINGSRÄTT
PROTOKOLL
2012-10-22
T 1111-12
Avdelning 1
Visma administration, vilket tog ca en halvtimme till en timme. Den senare introduktionen ledde Per Ståndaktig.
Penningbolaget använder bokföringsprogrammet Visma som är extremt enkelt. En introduktion i det programmet behövs inte om man har erfarenhet av bokföring. Siri Snitsig och Ali Stolt har fått stöd av Penningbolaget och ställt många frågor till de anställda. Ali Stolt gick dessutom dubbelt en tid vilket inte är standard. Någon övrig introduktion kan inte efterfrågas när man arbetar som konsult.
Om Siri Snitsig och Ali Stolt inte kunde arbeta pga. att de inte fått någon introduktion borde de ha reklamerat det direkt till Penningbolaget.
Kursen Siri Snitsig och Ali Stolt gick tillsammans med övriga anställda på Penningbolaget behandlade Norstedts program som används för mer avancerat arbete om bokslut och skatt.
Reklamation
Sannolikt dagen efter att uppdragsbekräftelsen mottogs ringde Penningbolaget Emmy Stark på Tjänstebolaget och påtalade att det inte var överenskommet om fast pris. Emmy Stark sade vid detta samtal att det angavs ett fast pris i uppdragsbekräftelsen enligt bolagets policy om hur resurserna planeras internt.
Den 5 april 2011 skickade Per Ståndaktig ett e-mail till Emmy Stark och bestred fakturorna, se aktbil. 17.
Den 14 juni 2011 bestreds betalningsmodellen genom brev till Stora inkassobolaget AB, se aktbil. 21.
LYCKSELE TINGSRÄTT Sammanställning med PLA och frågor
2012-07-31
Aktbilaga 12
Mål nr T 000-12 Rotel 4
Anges vid kontakt med tingsrätten
Sammanställning med frågor inför muntlig förberedelse den 16 augusti 2012 i de
gemensamt handlagda målen T 000A-12 Käranden ./. Svaranden A och T 000B-12
Käranden ./. Svaranden B
Frågor till parterna, se sida 9.
BAKGRUND
Systrarna käranden och svaranden A har båda ägt andelar i fastigheten X 1:1. Under 2009
avtalade de om överlåtelse av kärandens ideella andel av fastigheten till svaranden A.
Den 22 augusti 2009 undertecknade parterna ett köpekontrakt, i vilket anges att käranden ska
behålla en areal om 20 000 kvm avstyckat som fritidshustomter. Vidare anges att tre tomter
ska avstyckas i en första omgång, enligt ritningar på en till kontraktet bifogad karta och att en
fjärde tomt ska avstyckas efter avtal med köparen.
Den 14 augusti 2010 lät parterna göra ett tillägg till kontraktet, av vilket bl.a. framgår att
avstyckning av tre tomter genomförts. Tillägget omfattar även anvisningar kring
avstyckningen av den fjärde tomten. De tre fastigheterna som avstyckats betecknas idag X
1:3, 1:4 och 1:5. Den 14 augusti 2010 undertecknade parterna även ett köpebrev, av vilket
framgår att överlåtelseobjektet är 5/24 av fastigheten X 1:1 samt att fastigheten överlåts mot
en symbolisk köpeskilling om 1 kr. I köpebrevet intogs inte köpekontraktets skrivning om att
säljaren skulle behålla 20 000 kvm avstyckat som fritidshustomter.
Efter köpebrevets undertecknande har svaranden A sökt och beviljats lagfart för
stamfastigheten X 1:1 samt för de avstyckade fastigheterna X 1:3, 1:4 och 1:5.
Dok.Id 35924
Postadress
Box 53
Besöksadress
Bångvägen 14
Telefon
0950-237 00
Telefax
0950-237 35
Expeditionstid
måndag – fredag
921 32 Lycksele
E-post: lycksele.tingsratt@dom.se
www.lyckseletingsratt.domstol.se
09:00-12:00 13:00-15:00
2
Svaranden A har därefter skänkt en av dessa fastigheter, X 1:4, till brodern svaranden B.
YRKANDEN
Mål T 000A-12 Käranden ./. Svaranden A
Käranden har yrkat att tingsrätten:
1. fastställer att i kontrakt av den 4 september 2009 avseende fastigheten X 1:1 samt i
tillägg till detta av den 14 augusti 2010, angivet och undantaget markområde, dvs.
fastigheterna X 1:3, 1:4 och 1:5 samt ytterligare ett markområde om 4 000 kvm å
fastigheten X 1:1 inte innefattas av svaranden A:s köp av kärandens andel av X 1:1
samt
2. vid vite förpliktar svaranden A att genast och utan vederlag avträda och till
käranden överlåta fastigheterna X 1:3, 1:5 samt ytterligare ett markområde om
4 000 kvm å fastigheten X 1:1, alternativt att tingsrätten
3. förpliktar svaranden A att genast utge 575 000 kr till käranden motsvarande
värdet av ovanstående fastigheter och mark, jämte ränta på beloppet enligt 4 och
6 §§räntelagen från den 14 augusti 2010 till dess betalning sker.
Svaranden A har yrkat att tingsrätten:
1. avvisar kärandens fastställelseyrkande. För det fall att avvisning inte sker har hon
bestritt yrkandet i dess helhet.
2. avvisar kärandens yrkande om att svaranden A ska förpliktas att till käranden
överlåta fastigheterna X 1:3, 1:5 samt ytterligare ett markområde om 4 000 kvm
å fastigheten X 1:1. För det fall avvisning inte sker har hon bestritt yrkandet i dess
helhet.
Svaranden A har vidare bestritt kärandens yrkande om att svaranden A ska förpliktas att till
käranden utge 575 000 jämte ränta.
3
Käranden har bestritt svaranden A:s yrkanden om avvisning.
Mål T 000B-12 Käranden ./. Svaranden B
Käranden har yrkat att tingsrätten fastställer att käranden har bättre rätt än svaranden B till
fastigheten X 1:4.
Svaranden B har bestritt yrkandet.
Samtliga parter har även yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.
GRUNDER
Käranden
I avtalet om överlåtelse av kärandens andel av fastigheten X 1:1 har parterna avtalat att ett
område om 20 000 kvm, motsvarande fastigheterna X 1:3, 1:4, 1:5 samt ett ytterligare område
om 4 000 kvm, inte ska innefattas i köpet och att parterna ska samverka för att
fastighetsbildning i enlighet med avtalet ska ske på så sätt att markområdena utan vederlag
tillförs käranden på grund av avtalet. Parterna har haft rätt att självständigt förfoga över det
undantagna markområdet eftersom svaranden A varit civilrättslig ägare till 19/24 genom
medan resterande 5/24 ägdes av käranden.
Partsavsikten var att de undantagna markområdena vederlagsfritt skulle tillföras käranden.
Detta var en absolut förutsättning för överenskommelsen om överlåtelse samt för den
symboliska köpeskillingen om 1 kr. Köpebrevet kom dock av förbiseende inte att innehålla
en upprepning av villkoren om undantagna markområden.
Parternas avtal om köp av X 1:1 innehåller inte en utfästelse om framtida överlåtelse.
Villkoret om undantaget markområde är att betrakta som en inskränkning av köpets
omfattning och är ett enligt praxis godtaget sätt att avtala vid fastighetsförsäljning. I
köpebrevet anges dessutom att överlåtelsen avser X 1:1 och inte X 1:3-1:5, vilka var under
bildande.
4
Efter köpebrevets undertecknande har svaranden A med stöd av köpebrevet beviljats lagfart
inte bara för stamfastigheten utan också för de fastigheter som enligt avtalet tillkom
käranden.
Svaranden A har trots uppmaning vägrat att medverka till fullföljd av avtalet och att det rätta
förhållandet registreras. Ovisshet råder därför om rättsförhållandet och denna ovisshet
länder käranden till förfång.
Svaranden A ska på grund av avtalet förpliktas att fullfölja detsamma genom att utan
ytterligare ersättning överlåta fastigheterna X 1:3 och 1:5 samt ytterligare ett markområde
om 4 000 kvm på fastigheten X 1:1 till käranden.
Svaranden A har genom att bryta mot parternas avtal på sätt som angetts ovan orsakat
Käranden skada uppgående till i vart fall yrkat belopp. Hon ska därför alternativt ersätta
Käranden Jonassen för den uppkomna skadan.
Om svaranden As avvisningsyrkande
Kärandens fastställelsetalan går ut på att fastställa att parternas avtal inte har den
rättsföljden att svaranden A genom avtalet blivit ägare till vissa angivna markområden.
Den faktiska konsekvensen av att detta rättsförhållande inte består är att käranden inte är
betagen sin äganderätt till aktuella markområden.
Vad gäller yrkandet om förpliktelse för svaranden A att överlåta aktuella
fastigheter/markområde till käranden är yrkandet, vid bifallande dom, möjligt att uppnå
genom vitesföreläggande.
Fastigheten X 1:4 (Svaranden B)
Svaranden A har skänkt kärandens fastighet X 1:4 till svaranden B. Svaranden B har i ond tro
tillägnat sig samt ansökt om och beviljats lagfart för fastigheten. Svaranden B har nekat till att
medverka till att det rätta förhållandet registreras. Ovisshet råder därmed om
rättsförhållandet. Eftersom ovissheten länder käranden till förfång ska tingsrätten fastställa
det rätta förhållandet.
5
Svaranden A
Grund för avvisningsyrkandet
Kärandens fastställelseyrkande är enligt sin lydelse begränsat till att avse endast fastställelse
av det faktiska förhållandet att ett avtal av visst innehåll slutits mellan käranden och
svaranden A. En förutsättning för att en talan ska anses avse ett rättsförhållande i 13 kap 2 §
rättegångsbalkens mening och inte ett sakförhållande är att kärandens talan uttryckligen
anknyter till minst en rättsföljd, vilket kärandens talan inte gör.
Att fastställa innehållet i köpekontraktet av den 4 september 2009 saknar vidare intresse,
eftersom svaranden grundar sitt förvärv av fastigheten X 1:1 på köpebrevet av den 14 augusti
2010. Kärandens ifrågavarande talan kan därför inte heller av denna anledning upptas till
prövning.
Kärandens yrkande om att svaranden A ska förpliktas att överlåta fastigheterna X 1:3, 1:5
samt ytterligare ett markområde om 4 000 kvm å fastigheten X 1:1 är inte tillåtet, eftersom
ett bifallande domslut inte skulle vara exigibelt.
Bemötande av kärandens grunder för talan
1. Parterna har inte avtalat på sätt som påstås.
Svaranden A har enligt köpebrevet den 14 augusti 2010 gjort ett giltigt förvärv av kärandens
andelar i fastigheten X 1:1. Av köpebrevet framgår att käranden förbehållslöst överlåtit
fastigheten till svaranden A. (Enligt svaranden A:s uppfattning som kompensation för att
käranden tidigare mottagit 29 166 kr för sin dåvarande andel [1/24] i fastigheten utan att
medverka till att köpebrev upprättades).
Köpekontraktet den 4 september 2009 grundar ingen rätt för käranden till fastigheterna
X 1:3 och 1:5 eller till ett markområde om 4 000 kvm å fastigheten X 1:1. Köpekontraktet
ger inte heller käranden någon rätt till ersättning.
6
2. Parterna hade inte rätt att förfoga över fastigheten
När köpekontraktet av den 4 september 2009 undertecknades var parterna inte ensamma
lagfarna ägare till samtliga fastigheten. De kunde därför inte heller ensamma förfoga över de
tomter som enligt köpekontraktet skulle avstyckas. Överenskommelsen om tomterna är därför
ogiltig och grundar ingen rätt för käranden till tomterna.
3. Villkoret om undantaget måste upprepas i köpebrevet.
Villkoret om undantaget markområde i köpekontraktet utgör dessutom ett villkor som måste
upprepas i köpebrevet för att vara giltigt.
4. Villkoret är en utfästelse om framtida överlåtelse
Målsättningen att käranden skulle erhålla tomterna är vidare att anse som en utfästelse om
framtida överlåtelse om fast egendom, vilken inte uppfyller formkraven i jordabalken. Det
innebär att överenskommelsen om tomterna varken är bindande eller kan utgöra grund för
skadeståndsskyldighet.
Svaranden B
Han bestrider att svaranden A inte var att anse som rättmätig ägare till fastigheten X 1:4 när
hon överlät denna till honom och gör samma invändningar som svaranden A när det gäller
vad som avtalats mellan henne och käranden.
Han har under alla omständigheter förvärvat fastigheten X 1:4 på sätt som jordabalken
föreskriver. Han är därmed såväl civilrättslig som lagfaren ägare till fastigheten. Svaranden
B förvärvade X 1:4 i gåva av svaranden A i enlighet med gåvobrev daterat den 22 februari
2011. Såvitt svaranden B kände till vid tidpunkten för gåvan var svaranden A såväl
civilrättslig som lagfaren ägare till fastigheten i fråga. Han var alltså inte i ond tro.
BEVISNING
Käranden
Skriftlig
• Köpekontraktet, bilaga 1 till stämningsansökan, åberopas till styrkande av att
fastigheterna X 1:3-1:5 samt ett markområde om 4 000 kvm inte omfattades av
svaranden A:s köp.
7
• Värderingsintyg, bilaga 6 till stämningsansökan, åberopas till styrkande av
fastigheterna och markens värde.
Muntlig (T 000B-12)
• Partsförhör under sanningsförsäkran med käranden, som ska höras om
omständigheterna före och vid avtalet om köp av X 1:1 mellan henne och svaranden A.
Förhöret ska styrka att svaranden B varit i ond tro beträffande svaranden A:s åtkomst
av X 1:4.
Svaranden A
Skriftlig
• Köpebrevet av den 14 augusti 2010 åberopas till styrkande av att käranden
överlåtit sina andelar av fastigheten X 1:1 till Svaranden A utan förbehåll.
Muntlig
• Partsförhör under sanningsförsäkran med svaranden A. Svaranden A ska höras om de
kontakter som förevarit mellan parterna till styrkande av att käranden överlåtit sina
andelar av fastigheten X 1:1 till henne utan förbehåll.
Svaranden B
Skriftlig
• Gåvobrev av den 22 februari 2011, bilaga 1 till svaromålet, utvisande att
svaranden B såsom gåva från svaranden A, förvärvat fastigheten X 1:4, till
styrkande av att svaranden B har bättre rätt till fastigheten framför käranden.
8
PROCESSLÄGESANALYS
Tingsrätten ska inledningsvis pröva om kärandens ska avvisas avseende yrkandena om dels
fastställelse, dels förpliktande att överlåta fastigheter och ett markområde.
Till den del målet därefter ska prövas i sak har tingsrätten att pröva 1) om käranden visat att
hon och svaranden A avtalat att ett område om 20 000 kvm fördelat på fyra nya fastigheter,
varav tre individualiserade fastigheter som senare avstyckats och numera benämns X 1:3, 1:4
och 1:5, inte skulle ingå i svaranden A:s köp av kärandens ideella andelar av fastigheten X
1:1. Om svaret är nej ska kärandens talan ogillas.
Om svaret på fråga 1 är ja ska tingsrätten pröva 2) om överenskommelsen om undantaget
markområde är ogiltig därför att parterna inte själva kunde förfoga över de angivna områdena
på grund av att de vid tidpunkten för köpekontraktets upprättande inte var lagfarna ägare till
samtliga andelar i X 1:1. Om svaret är ja ska kärandens talan ogillas. Om svaret är nej ska
tingsrätten pröva 3) om villkoret om undantaget markområde i köpekontraktet utgör a) ett
villkor som måste upprepas i köpebrevet för att vara giltigt och/eller b) om det är att anse som
en utfästelse om framtida överlåtelse av fast egendom. Om svaret på a eller b är ja ska
kärandens talan ogillas. Om svaret på frågorna är nej har käranden bättre rätt än svaranden A
till fastigheterna varför något av hennes alternativa yrkanden till någon del ska bifallas
avseende de fastigheter och det markområde för vilka/vilken talan prövas i sak.
T 000B-12
Om tingsrätten finner att fastigheten X 1:4 inte innefattas av svaranden A:s köp ska tingsrätten
pröva om käranden visat att svaranden B ägde vetskap om att fastigheten X 1:4 rätteligen
tillkom käranden. Om svaret är nej ska kärandens yrkande om bättre rätt till X 1:4 ogillas. Om
svaret är ja ska tingsrätten fastställa att käranden har bättre rätt än svaranden B till fastigheten
X 1:4.
FRÅGOR TILL PARTERNA
Parterna föreläggs att senast i samband med den muntliga förberedelsen besvara frågorna
nedan.
9
Frågor till käranden
a) Åberopar käranden någon ytterligare bevisning?
b) Har käranden synpunkter på den av tingsrätten upprättade
sammanställningen med processlägesanalys?
Frågor till svaranden A
a) Vitsordar svaranden A att de fastigheter och markområde som tvisten avser totalt kan
värderas till 575 000 kr? Om inte, vilket belopp kan vitsordas?
b) Har svaranden A synpunkter på den av tingsrätten upprättade sammanställningen med
processlägesanalys?
Frågor till svaranden B
a) Har svaranden B synpunkter på den av tingsrätten upprättade
sammanställningen med processlägesanalys?
TIDSPLAN
Tingsrätten har kallats till muntlig förberedelse i målet den 16 augusti 2012. Om parterna
inte förliks, och om processuella frågeställningar inte lägger hinder i vägen kan en
huvudförhandling i målen hållas under oktober/november 2012.
Sammanställningen upprättad av
Tingsnotarien Nathalie Stenmark
LYCKSELE TINGSRÄTT Sammanställning
2012-11-01
Aktbilaga 19
Mål nr T 000-12 Rotel 4
Anges vid kontakt med tingsrätten
Sammanställning med processlägesanalys inför muntlig förberedelse T 000-12 Käranden ./. Svaranden
BAKGRUND
Käranden är morbror till svaranden. Omkring den 14 juni 2010 reste svaranden
från Slussfors ner till käranden i Göteborg. Därefter reste de två till Slussfors.
Den 18 juni 2010 besökte de Swedbank i Storuman. Vid det besöket överförde
käranden 400 000 kr till svarandens konto.
YRKANDEN
Käranden har yrkat att tingsrätten ska förplikta svaranden att till käranden betala:
a) 400 000 kr, plus
b) ränta på kapitalbeloppet enligt räntelagen från den 18 juni 2010 till dess
betalning sker.
Svaranden har bestritt kärandens yrkanden och inte vitsordat något belopp som skäligt. Svaranden har yrkat ersättning för sin rättegångskostnad.
GRUNDER Käranden
Vid tiden för transaktionen var käranden kraftigt dement. I första hand menar han att gåvan har skett under påverkan av en psykisk störning och är därför ogiltig.
I andra hand menar käranden att gåvan är ogiltig på grund av att svaranden förmått honom att överföra pengar till svarandens konto och därvid utnyttjat kärandens demens för att betinga sig en förmån för vilken inget vederlag skulle utgå.
Dok.Id 36748
Postadress
Box 53
Besöksadress
Bångvägen 14
Telefon
0950-237 00
Telefax
0950-237 35
Expeditionstid
måndag – fredag
921 32 Lycksele
E-post: lycksele.tingsratt@dom.se
www.lyckseletingsratt.domstol.se
09:00-12:00 13:00-15:00
LYCKSELE TINGSRÄTT
T 000-12
I tredje hand menar käranden att gåvan inte får göras gällande eftersom omständigheterna vid dess tillkomst är sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa gåvan och svaranden har haft sådan vetskap eller får antas ha haft sådan vetskap. De omständigheter som gör att det skulle strida mot tro och heder är att svaranden överrumplat och utan förvarning hämtat den demente käranden från hans hem och tagit med sig honom till svarandens hem i Slussfors och därefter till banken där svaranden förmått honom att överföra det yrkade beloppet till svarandens konto. Uttagen gick till så att svaranden skrev in alla uppgifter på uttagsblanketterna varefter han lade blanketterna framför käranden för undertecknande.
Svaranden
Svaranden bestrider att käranden vid tidpunkten för gåvan lidit av en psykisk störning. Han menar vidare att det saknas orsakssamband mellan en eventuell psykisk störning och den lämnade gåvan. 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning är under alla omständigheter inte tillämplig på gåva.
Han har inte förmått käranden att överföra pengar till svaranden eller utnyttjat något oförstånd hos käranden. Det finns inte något förhållande som medför att rättshandlingen inte skulle vara gällande. Han har i vart fall inte haft kännedom om något sådant förhållande.
BEVISNING Käranden
Skriftlig
1. Intyg av den 26 september 2011, från X, Järnbrottshus äldreboende.
2. Utredning av den 19 januari 2010, gjord av biståndsbedömare Y vid Göteborgs Stad SDN Frölunda-Högsbo.
3. Brottsanmälan av den 15 mars 2011, och då i synnerhet förhöret med banktjänstemannen Z vid Swedbank i Storuman.
LYCKSELE TINGSRÄTT
T 330-12
Muntlig
1. Partsförhör under sanningsförsäkran åberopas med L D, kärandens förvaltare.
2. Vittnesförhör med demenssjuksköterska Å.
3. Vittnesförhör med leg läkare Ä, vid vårdcentralen Opaltorget.
4. Vittnesförhör med enhetschef X vid Järnbrottshus äldreboende,
Svaranden
Skriftlig
1. E-post från L D till svarandens dotters e-postadress.
Muntlig
1. Partsförhör under sanningsförsäkran med svaranden.
2. Vittnesförhör med banktjänstemannen Z.
3. Vittnesförhör med Ö, ÖFM Göteborg.
PROCESSLÄGESANALYS
Tingsrätten ska pröva 1) om käranden visat att han var dement vid tidpunkten för gåvan. Om svaret är nej ska käromålet ogillas. Om svaret är ja ska tingsrätten pröva 2) om demensen innebär att gåvan är ogiltig enligt lagen om verkan av avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning. Om svaret är ja ska käromålet bifallas. Om svaret är nej ska tingsrätten pröva om gåvan är ogiltig på grund av a) att käranden visat att svaranden utnyttjat kärandens demens för att betinga sig gåvan eller b) att käranden visat att svaranden måste antas ha känt till att käranden var dement och att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om
LYCKSELE TINGSRÄTT
T 000-12
demensen åberopa gåvan. Om svaret på någon av frågorna (a eller b) är ja, ska käromålet bifallas. Om svaret på frågorna är nej ska kärandens talan ogillas.
Hampus Johansson
LYCKSELE TINGSRÄTT
SLUTFÖRELÄGGANDE
2012-06-12
Aktbilaga
Mål nr T 000-12 Rotel 4
Anges vid kontakt med tingsrätten
Dok.Id 35399
Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid
Box 53 921 32 Lycksele
Bångvägen 14 0950-237 00 0950-237 35 måndag – fredag 09:00-12:00 13:00-15:00
E-post: lycksele.tingsratt@dom.se
www.lyckseletingsratt.domstol.se
Svaranden
Käranden ./. Svaranden angående klander av bodelning
_________________________________________________________________________
Tingsrätten avser att avgöra målet utan huvudförhandling.
BAKGRUND
Den 4 april 2012 beslutade bodelningsförrättaren om bodelning mellan käranden och svaranden. I bodelningsbeslutet har bodelningsförrättaren prövat hur ett antal lån, som löper med säkerhet i kärandens enskilda egendom, ska behandlas vid bodelningen. Bodelningsförrättarens beslut innebar i denna del att lånen inte beaktades i bodelningen annat än som en skuld tillkommande käranden, att avräknas mot hans enskilda egendom. Den enskilda egendomen består av två fastigheter, vars värde överstiger skuldbeloppen.
YRKANDE
Käranden yrkar i första hand att tingsrätten ska ändra bodelningsbeslutet på så sätt att ett lån om 91 188 kr ska upptas bland hans giftorättsskulder. I andra hand yrkar han att en i bodelningen upptagen personbil, ska frånräknas giftorättsgodset och behandlas som enskild egendom.
Svaranden bestrider yrkandet.
GRUNDER
Käranden
Lånet har inte något med hans enskilda egendom att göra utan upptogs i samband med inköp av en bil. Bilen är giftorättsgods. För att erhålla bättre räntevillkor ställdes säkerhet i hans enskilda egendom. Om tingsrätten skulle finna att lånet inte kan tas upp bland hans giftorättsskulder bör bilen i vart fall anses utgöra hans enskilda egendom, eftersom den anskaffats med hans enskilda egendom som säkerhet.
Svaranden
Bodelningsförrättaren har prövat saken och funnit att skulden inte ska tas upp i bodelningen. Hon har ingen annan uppfattning om den saken.
LYCKSELE TINGSRÄTT T 000-12
PROCESSLÄGET
Tingsrätten ska pröva om skulden om 91 188 kr ska tas upp som en giftorättsskuld. Om svaret är ja ska bodelningsförrättarens beslut ändras. Om svaret är nej ska tingsrätten pröva om bilen ska tas upp som enskild egendom. Om svaret är ja, ska bodelningsbeslutet ändras. Om svaret är nej ska kärandens talan lämnas utan bifall.
FÖRELÄGGANDE
Som meddelats per telefon avser tingsrätten att avgöra målet utan huvudförhandling. Ni bereds tillfälle att senast tio dagar från delfåendet av detta föreläggande lämna eventuella synpunkter på tingsrättens sammanställning av tvistefrågan och slutföra er talan i målet.
Handlingarna bör lämnas i två exemplar.
Om Ni inte hör av Er inom den angivna tiden, kan tingsrätten komma att avgöra målet ändå.
Erik Sundström
LYCKSELE TINGSRÄTT
DOM
20120813 Meddelad i Lycksele
1
Mål nr T 000-12
PARTER
KÄRANDE
SVARANDE
DOMSLUT
1. Käromålet ogillas.
2. Käranden ska ersätta svaranden för rättegångskostnader med x kr.
Dok.Id 35854
Postadress
Box 53
Besöksadress
Bångvägen 14
Telefon
0950-237 00
Telefax
0950-237 35
Expeditionstid
måndag – fredag
921 32 Lycksele
E-post: lycksele.tingsratt@dom.se
www.lyckseletingsratt.domstol.se
09:00-12:00 13:00-15:00
2
LYCKSELE TINGSRÄTT
DOM
T 000-12
BAKGRUND
Den 4 april 2012 beslutade bodelningsförrättaren om bodelning mellan käranden och svaranden. I bodelningsbeslutet har bodelningsförrättaren prövat hur ett antal lån, som löper med säkerhet i kärandens enskilda egendom, ska behandlas vid bodelningen. Bodelningsförrättarens beslut innebar i denna del att lånen inte beaktades i bodelningen annat än som en skuld tillkommande käranden, att avräknas mot hans enskilda egendom. Den enskilda egendomen består av två fastigheter, vars värde överstiger skuldbeloppen.
YRKANDEN
Käranden har i första hand yrkat att tingsrätten ska ändra bodelningsbeslutet på så sätt att ett lån om 91 188 kr ska upptas bland hans giftorättsskulder. I andra hand har han yrkat att en i bodelningen upptagen personbil, ska frånräknas giftorättsgodset och behandlas som enskild egendom.
Svaranden har bestritt yrkandet och yrkat ersättning för rättegångskostnader.
GRUNDER
Käranden
Lånet har inte något med hans enskilda egendom att göra utan upptogs i samband med inköp av en bil. Bilen är giftorättsgods. För att erhålla bättre räntevillkor ställdes säkerhet i hans enskilda egendom. Om tingsrätten skulle finna att lånet inte kan tas upp bland hans giftorättsskulder bör bilen i vart fall anses utgöra hans enskilda egendom, eftersom den anskaffats med hans enskilda egendom som säkerhet.
Svaranden
Bodelningsförrättaren har prövat saken och funnit att skulden inte ska tas upp i bodelningen. Hon har ingen annan uppfattning om den saken.
3
LYCKSELE TINGSRÄTT
DOM
T 000-12
UTREDNINGEN VID TINGSRÄTTEN
Käranden har som skriftlig bevisning åberopat skuldebrev för bolån, kvitto på utbetalning av lån samt kvitton på överföring mellan konto och Bil Nord.
Svaranden har som skriftlig bevisning åberopat kvitto på uttag av kontantinsats.
DOMSKÄL
Tingsrätten ska, som parterna har disponerat sin talan, pröva 1) om skulden om 91 188 kr ska tas upp som en giftorättsskuld. Om svaret är ja, ska bodelningsbeslutet ändras. Om svaret är nej ska tingsrätten pröva 2) om bilen ska tas upp som enskild egendom. Om svaret är ja, ska bodelningsbeslutet ändras. Om svaret är nej ska kärandens talan lämnas utan bifall.
Skulden på 91 188 kr ska avräknas mot enskild egendom
Utgångspunkten vid bodelning är att avräkning av en makes skulder görs mot giftorättsgodset. Från denna utgångspunkt görs undantag då en make har enskild egendom om skulden har en särskild anknytning till den enskilda egendomen. Som sådan särskild anknytning anses särskilda förmånsrätter, som t.ex. inteckningar i fast egendom. Då skulden på 91 188 kr är förenad med en särskild förmånsrätt ska den avräknas från kärandens enskilda egendom i den mån den enskilda egendomen räcker till, oberoende av vad lånet använts till.
Bilen ska tas upp som giftorättsgods
All egendom som inte är enskild egendom är giftorättsgods. Egendom kan endast bli enskild genom äktenskapsförord eller villkor av tredje man i gåva, testamente eller i förmånstagarförordnande i livförsäkring. Även vad som trätt i stället för sådan egendom är enskild. Bilen är inte på grund av äktenskapsförord eller annat villkor att betrakta som kärandens enskilda egendom. Att säkerhet ställts i enskild egendom
LYCKSELE TINGSRÄTT
DOM
T 000-12
innebär inte heller bilen trätt i stället för sådan egendom. Bilen ska därför tas upp som giftorättsgods. Detta betyder att kärandens talan ska ogillas.
Rättegångskostnader
Eftersom kärandens yrkande ogillas ska han ersätta svarandens rättegångskostnader.
ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE, se bilaga (DV 401)
Den som vill överklaga domen ska göra detta skriftligen. Överklagandet, som ska vara adresserat till Hovrätten för Övre Norrland, ska ha inkommit till tingsrätten senast den 3 september 2012. Prövningstillstånd krävs.
För tingsrätten
Erik Sundström
D V 4 01
• 20 08 -1 1
• P ro du ce ra t a v D om sto lsv er ke t
Bilaga 1
ANVISNING FÖR ÖVERKLAGANDE – DOM I TVISTEMÅL
Bilaga
Den som vill överklaga tingsrättens dom, eller ett i domen intaget beslut, ska göra detta skriftligen.
Skriv elsen ska skickas eller lämnas till tingsr ät- ten. Överklagandet prövas av den hovrätt som
finns angiven i slutet av domen. Överklagandet ska ha kommit in till tingsrätten
inom tre veckor från domens datum. Sista dagen
för överklagande finns angiven på sista sidan i do- men. Har ena parten överklagat domen i rätt tid, får ock- så motparten överklaga domen (s.k.
an-
slutningsöv erklagande) även om den vanliga ti-
den för överklagande har gått ut. Överklagandet sk a ock så i detta fall skickas eller lämnas till tings- rätten och det måste ha kommit in till tingsrätten
inom en v ecka från den i domen angivna sista da-
gen för överklagande.
Om det för sta öv erklagan-
det återkallas eller förfaller kan inte heller an s- lutningsöv erklagandet prövas.
Samma regler som för part gäller för den som inte är part eller intervenient och som vill överklaga ett
i domen intaget beslut som angår honom eller
henne. I fråga om sådant beslut finns dock inte nå- gon möjlighet till anslutningsöverklagande. För att ett överklagande ska kunna tas upp i hov- rätten fordras att
prövningstillstånd meddelas.
Hovrätten lämnar prövningstillstånd om
1. det finns anledning att betvivla riktigheten av
det slut som tingsrätten har kommit till,
2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går
att bedöma riktigheten av det slut som tings- rätten har kommit till,
3. det är av vikt för ledning av rättstillämpning-
en att överklagandet prövas av högre rätt, el- ler
4. det annars finns synnerliga skäl att pröva
överklagandet.
Om prövningstillstånd inte meddelas står tingsrät- tens avgörande fast. Det är därför viktigt att det klart och ty dligt framgår av överklagandet till hov- rätten varför klaganden anser att prövningstillstånd bör meddelas.
Skriv elsen med öv erklagande ska innehålla
uppgifter om
1. den dom som överklagas med angivande av
tingsrättens namn samt dag och nummer för domen,
2. parternas namn och hemvist och om möjligt
deras postadresser, yrken, personnummer och telefonnummer, varvid parterna be- nämns klagande respektive motpart,
3. den ändring av tingsrättens dom som klagan-
den vill få till stånd,
4. grunderna (skälen) för överklagandet och i
vilket avseende tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
5. de omständigheter som åberopas till stöd för
att prövningstillstånd ska meddelas, samt
6. de bevis som åberopas och vad som ska sty r-
kas med varje bevis.
Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, ska klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara an- ledningen till varför omständigheten eller beviset inte åberopats i tingsrätten. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange det och skälen till detta. Kla- ganden ska ock så ange om han eller hon vill att motparten ska infinna sig personligen vid huvud- förhandling i hovrätten. Skrivelsen ska vara undertecknad av klaganden eller hans/hennes ombud. Till överklagandet ska bifo- gas lika många kopior av skrivelsen som det finns motparter i målet. Har inte klaganden bifogat till- räckligt antal kopior, framställs de kopior som be- hövs på klagandens bekostnad. Ytterligare upply s- ningar lämnas av tingsrätten. Adress och telefon- nummer finns på första sidan av domen. Om ni ti- digare informerats om att förenklad delgivning kan komma att användas med er i målet/ärendet, kan sådant delgivningssätt ock så komma att användas med er i högre instanser om någon överklagar av- görandet dit.
www.domstol.se
1 (6)
DATUM
2010-09-28
DIARIENR
657/10
Box 2290, 103 17 Stockholm • Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen • Telefon: 08-561 670 00 • Fax: 08-21 93 27 • svea.hovratt@dom.se • www.svea.se
Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-15.00
R 2A
Bilaga till protokoll från presidentmötet i Svea hovrätt den 17 juni 2010
Tillämpningen av vissa bestämmelser med anledning av EMR
Vid ett möte den 17 juni 2010 mellan presidenterna för de sex hovrätterna enades de om följande uttalanden kring tillämpningen av vissa bestämmelser med anledning av EMR.
1 Allmänna utgångspunkter
Genom EMR-reformen (prop. 2004/05:131) har formerna för bevisupptagningen i hovrätt och vissa andra processuella bestämmelser förändrats. Hovrätternas överprövande roll har gjorts tydligare. Parterna har dock en i princip bibehållen rätt till fullständig prövning av målet (i tvistemål då prövningstillstånd har beviljats). Hovrättens ansvar för processen bör präglas av inriktningen att få en så bra och rättvis prövning som möjligt. I det perspektivet måste också bemötandefrågorna och hur processen uppfattas av parterna ges central betydelse.
2 Tillåtande av förnyat förhör
2.1 Den rättsliga regleringen
Som huvudregel gäller att muntlig bevisning ska förebringas genom uppspelning av ljud- och bildupptagning av förhören i tingsrätten. En förutsättning för att en förhörsperson ska få höras på nytt i hovrätten är att ytter-
ligare frågor behöver ställas (35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken). Detta
gäller alla som har hörts vid tingsrätten, inklusive tilltalad och målsägande. Enligt förarbetena ska förnyat förhör få ske om ny omständighet åberopats eller ny bevisning tillåtits eller om det är oklart vad en förhörsperson menat med sin utsaga, t.ex. att han eller hon har lämnat motstridiga uppgifter rörande en omständighet av betydelse. Uppräkningen är inte fullständig utan bör ses som exempel. Det bör beaktas att bestämmelsen i 35 kap. 13 § rättegångsbalken avser formerna för presentation av bevisningen och inte reglerar bevisningens innehåll. Rätten att föra in nya uppgifter är i huvudsak oförändrad. Med undantag för den begränsning som följer av 50 kap. 25 § tredje stycket rätte-
2 (6)
DATUM
2010-09-28
DIARIENR
657/10
gångsbalken avseende nya rättsfakta och ny bevisning i dispositiva tvistemål, gäller denna rätt i princip utan restriktioner. Under förutsättning att nya frågor kan antas tillföra målet nya uppgifter bör, med denna utgångspunkt, rätten att ställa nya frågor bedömas främst utifrån regleringen i 35 kap. 7 § rättegångsbalken. Beträffande frågornas innehåll och utformning ska givetvis också bestämmelsen i 36 kap. 17 § sista stycket rättegångsbalken om frågor som inte hör till saken eller är otillbörliga beaktas. En allmän utgångspunkt är mot denna bakgrund att nya frågor bör tillåtas om de kan antas tillföra målet något som inte omfattas av tidigare bevisupptagning och inte kan vägras med stöd av 35 kap. 7 § rättegångsbalken eller 36 kap. 17 § sista stycket rättegångsbalken. I dispositiva tvistemål tillkommer den prövning som skall göras enligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken. Det är samtidigt viktigt att understryka att lagstiftarens utgångspunkt är att ny bevisupptagning normalt inte ska ske i hovrätten. Den som vill ställa ytterligare frågor måste således ge domstolen ett fullständigt underlag för prövningen av om frågorna ska tillåtas. Detta underlag måste innehålla uppgifter om varför omförhör bör hållas eller nya frågor ställas, inklusive angivande av bevistema. Såsom anges i propositionen (s. 204) kan oklara uppgifter i detta avseende vara skäl att säga nej till ny bevisupptagning. Det ankommer i första hand på parterna att ta initiativ till förnyade förhör. Visar det sig efter att förhör spelats upp vid huvudförhandlingen att ytterligare frågor behöver ställas, kan dock rätten i undantagsfall initiera frågan. Om rätten under beredningen av målet upptäcker brister i inspelningarna som kan motivera nytt förhör eller ytterligare frågor, något som i och för sig är sällsynt, bör den också kunna ta ett sådant initiativ.
2.2 När behöver ytterligare frågor ställas?
2.2.1 Tilläggsförhör
Förnyat förhör i hovrätten sker i första hand i form av ett tilläggsförhör där upptagningen från tingsrätten först spelas upp och därefter tilläggsfrågor ställs till förhörspersonen. Tydliga fall när tilläggsförhör bör komma i fråga är när
det kommer fram nya uppgifter av betydelse genom ny bevisning och part vill ställa frågor till tidigare hörda personer med anledning av de nya uppgifterna, part begär att få ställa tilläggsfrågor på grund av att nya uppgifter av betydelse framkommit på annat sätt sedan tingsrättens dom, part begär att få ställa tilläggsfrågor på grund av att det råder oklarhet om vad en person menat med vissa uppgifter som lämnats vid tingsrätten (svävande uppgifter i sig utgör dock inte skäl för förnyat förhör, se mer nedan om då tilläggsförhör inte bör komma i fråga),
3 (6)
DATUM
2010-09-28
DIARIENR
657/10
part begär att få ställa tilläggsfrågor på grund av att en person har nya eller ändrade uppgifter av betydelse att lämna (t.ex. om en förhörsperson glömt att lämna vissa uppgifter eller har ändrat uppfattning angående en omständighet av betydelse sedan huvudförhandlingen i tingsrätten), förnyat förhör ska ske med ena parten och det kan antas att nya uppgifter av betydelse då kommer fram och motpartens ombud/försvarare mot den bakgrunden begär förnyat förhör även med sin huvudman, den tilltalade saknat försvarare vid tingsrätten och en försvarare som förordnats i hovrätten gör gällande att uppgifter av betydelse inte kommit fram eller kommit fram på ett felaktigt sätt, presentationsutrustning eller liknande har använts under det inspelade förhöret och en uppspelning kan antas ge en bristfällig bild av vad som förekommit vid förhöret.
Tydliga fall när tilläggsförhör inte bör komma i fråga är när
part begär att få ställa tilläggsfrågor endast på grund av att tingsrätten uppges ha felbedömt en persons trovärdighet, part begär att få ställa tilläggsfrågor endast på grund av att parten företrätts av annat ombud/annan försvarare vid förhandlingen vid tingsrätten, part begär att få ställa tilläggsfrågor till en person på grund av att denne lämnat svävande uppgifter vid tingsrätten och det egentligen inte råder något tvivel om vad som menats och det inte heller finns skäl att anta att andra uppgifter av betydelse skulle lämnas i hovrätten.
2.2.2 Omförhör
Förnyat förhör i hovrätten kan också ske i form av ett omförhör, utan föregående uppspelning av tingsrättsförhöret. Omförhör blir aktuellt i första hand då det inte finns någon upptagning från tingsrättens förhör som är se- och hörbar, t.ex. då tekniken inte fungerat. Av förarbetena framgår även att omförhör kan bli aktuellt då förhöret vid tingsrätten med hänsyn till hur målet har gestaltat sig i hovrätten har förlorat i aktualitet. Tydliga fall när omförhör bör komma i fråga är när
det av tekniska eller andra skäl inte finns någon godtagbar upptagning,
4 (6)
DATUM
2010-09-28
DIARIENR
657/10
presentationsutrustning eller liknande har använts under det inspelade förhöret och det bedöms svårt att tillgodogöra sig bevisningen utan ett nytt förhör, tilltrosbevisning upptagits per telefon vid tingsrätten, förhöret vid tingsrätten gällt flera åtalspunkter som inte särskiljts medan frågan i hovrätten gäller endast en mindre del av det som var aktuellt i första instans, en tilltalad eller någon annan förhörsperson i hovrätten kommer att lämna en helt annan version än vid tingsrätten. Om någon av parterna i ett sådant fall begär uppspelning jämte tilläggsförhör bör dock detta bifallas, ett vittne felaktigt har hörts utan att först ha avlagt ed – eventuellt kan det i sådant fall räcka med tilläggsfrågor med inriktning på om uppgifterna i det tidigare förhöret kan bekräftas.
Om ett mål avgjorts i tingsrätten i partens utevaro bör av naturliga skäl förhör få hållas i hovrätten.
Tydliga fall när omförhör inte bör komma i fråga är när
det är tillräckligt med ett tilläggsförhör – se ovan,
omförhör begärs därför att en förnyad bedömning av en persons utsaga önskas.
3 Hänvisning till handlingar vid en huvudförhandling
3.1 Allmänt
Bevisningen får läggas fram genom hänvisning till handlingar i målet om rätten finner det lämpligt. Möjligheten att hänvisa gäller i princip alla handlingar i målet inklusive ljud- och bildupptagningar vid tingsrätten. Även yrkanden, sakframställningar och – i brottmål – personalia kan således tas upp genom hänvisningar. Av förarbetena framgår dock att möjligheten att ersätta muntliga framställningar – t.ex. yrkanden och sakframställningar – med hänvisningar ska tillämpas restriktivt i brottmål. Vid bedömningen av om hänvisning ska tillåtas bör särskilt nämndemännens förutsättningar att ta till sig materialet utan en genomgång under förhandling beaktas. Parternas inställning bör givetvis också tillmätas betydelse.
3.2 Hänvisning till skriftlig bevisning
Skriftlig bevisning som är av begränsad omfattning såsom rättsintyg och liknande kan ofta anses lämpad för hänvisning. Också beträffande mer omfattande skriftlig bevisning bör möjligheterna till hänvisning utnyttjas. I sådana fall bör emellertid den part som åberopat bevisningen normalt ge vissa
5 (6)
DATUM
2010-09-28
DIARIENR
657/10
förklaringar och läsanvisningar. Detta kan kompletteras med att parten under förhandlingen pekar på och mer översiktligt går igenom de avsnitt i den skriftliga bevisningen som är av särskilt intresse. Rätten bör som huvudregel ha tagit del av sådant skriftligt material innan förhandlingen hålls.
3.3 Hänvisning till ljud- och bildupptagningar
I förarbetena framhålls att möjligheten att hänvisa till ljud- och bildupptagningar av förhör bör tillämpas restriktivt i brottmålsprocessen. Det bör också beaktas att hänvisning inskränker offentligheten vid förhandlingen. Hänvisning till ljud- och bildupptagningar kan aktualiseras i sådana fall där det av praktiska skäl är svårt att få till stånd en förhandling med uppspelning av samtliga förhör. Hovrätten bör t.ex. för att underlätta utsättningen av långa mål med flera aktörer i undantagsfall kunna använda sig av hänvisning för i vart fall delar av den muntliga bevisningen. Problemet med att viss aktör inte kan närvara under hela förhandlingen kan också lösas genom att han eller hon tillåts utebli från den del av förhandlingen då viss ljud- och bildupptagning spelas upp (jfr nedan). Huvudregeln bör vara att all muntlig bevisning ska läggas fram vid förhandlingen. Vid hänvisning till förhör vid mål som avgörs efter huvudförhandling ska förhören spelas upp för samtliga ledamöter. Alla i rätten bör ta del av uppspelningen gemensamt. Detta bör i regel ske i den ordning som förhöret ska komma enligt processordningen.
4 Parts närvaro vid uppspelning av förhör under huvudförhandling
I de fall förnyat förhör inte ska hållas kallas normalt inte den som förhöret avser. I brottmål ska dock den tilltalade som regel kallas personligen även om något förnyat förhör inte ska ske. Hans eller hennes närvaro och hörande i personaliadelen har ju i regel betydelse för frågan om påföljd. Vad beträffar åklagaren har fråga uppstått om denne behöver vara närvarande när ljud- och bildupptagningar spelas upp. Det har förekommit att åklagare i större mål har fått utebli från delar av ljud- och bilduppspelningar. Det har också hänt att en dag har ”lyfts ut” utanför huvudförhandlingen och att hänvisning har tillämpats (se avsnitt 3.3 ovan). Utgångspunkten bör vara att parterna ska vara närvarande vid uppspelning av förhör i hovrätten, bl.a. av det skälet att frågan om tilläggsförhör kan komma att aktualiseras efter uppspelningen. Det bör således höra till undantagen att part tillåts vara frånvarande vid uppspelning av förhör. Det bör aktualiseras främst då det är en förutsättning för att en förhandling ska kunna genomföras inom rimlig tid och processekonomiska skäl starkt talar för att det bör tillåtas.
6 (6)
DATUM
2010-09-28
DIARIENR
657/10
5 Kan ett brottmål avgöras i sak i den tilltalades personliga frånvaro eller förfaller överklagandet?
Förfalloreglerna är oförändrade. Det bör beaktas att ett avgörande i utevaro inte alltid kan anses vara till fördel för den tilltalade, jämfört med att överklagandet förfaller (jfr NJA 2002 s. 32). Huvudregeln bör således alltjämt vara att överklagandet förfaller. I det följande diskuteras hur förfalloreglerna bör tillämpas när den tilltalade uteblivit, men företräds av ett närvarande befullmäktigat ombud. Högsta domstolen har i NJA 2009 s. 836 angett vissa riktlinjer för bedömningen av frågan om den tilltalades personliga närvaro. I sammanhanget bör även beaktas den rätt som en tilltalad har att vara närvarande endast genom sin försvarare (jfr Europadomstolens dom 22 september 2009 i målet Pietiläinen v. Finland). Undantag från huvudregeln att överklagandet ska förfalla kan, från dessa utgångspunkter, komma i fråga främst om den tilltalade klart avstått från rätten till personlig närvaro, det inte är fråga om en ung tilltalad, hovrättsdomen inte kan innebära en betydande straffskärpning och det inte heller är fråga om att bestämma sådana påföljder som förutsätter en bedömning av den tilltalades personliga lämplighet härför. Är det fråga om ett längre fängelsestraff än ett år bör målet endast i undantagsfall kunna avgöras utan den tilltalades personliga närvaro. Härutöver kan ett avgörande utan personlig närvaro av den tilltalade aktualiseras t.ex. om åklagaren överklagat och den tilltalades frånvaro beror på att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
En modernare rättegång – hur har det gått?
Av f.d. hovrättslagmannen Staffan Levén och hovrättspresidenten Fredrik Wersäll
I artikeln summerar författarna sina intryck av reformen En Modernare Rättegång (EMR). Förutom egna erfarenheter grundas artikeln på ett antal utvärderingar och uppföljningar som gjorts inom Sveriges domstolar. Särskilt förutsättningarna för nya förhör i hovrätten behandlas utförligt. Författarnas bedömning är att reformen, även om ett och annat kan diskuteras, i allt väsentligt utfallit positivt.
Bakgrund
Reformen En modernare rättegång (EMR) trädde i kraft den 1 november 2008. Reformen innebar en rad förändringar av förfarandet i allmän domstol. Modern teknik skulle utnyttjas bättre. Flexiblare regler infördes och större ansvar lades på parterna för att mål drivs framåt. Utvidgade krav på prövningstillstånd infördes och reglerna om bevisupptagning i hovrätt förändrades. En grundtanke var att tyngdpunkten i processen ska ligga i första instans. Reformen har från och till beskrivits som den största processrättsliga reform som genomförts i vårt land sedan rättegångsbalken trädde i kraft. Vi låter det vara osagt om detta är en riktig beskrivning, men utan tvivel har reformen inneburit stora förändringar i de allmänna domstolarnas arbete, främst vad gäller hovrättsprocessen. När det nu har gått drygt två år sedan reformen trädde i kraft, kan det vara dags för en summering av hittills vunna erfarenheter.
Under den första tiden efter det att regeringen lagt fram propositionen En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131) kretsade intresset främst kring de stora tekniska förändringar som det ändrade regelverket krävde. Framför allt undrade man hur det skulle gå att förse samtliga tingsrättssalar med den inspelningsteknik som krävdes för att alla förhör som hålls i tingsrätt ska kunna spelas in med både ljud och bild. Inte minst på grund av den långa tid som gick mellan riksdagsbeslut och ikraftträdande kom de processrättsliga nyheterna helt i skymundan. Det som var det egentliga syftet med reformen, en tydlig tyngdpunktsförskjutning mellan hovrätt och tingsrätt, ägnades ett närmast yrvaket intresse först hösten 2008.
Den processrättsliga förändring som då kom att bli mest omdiskuterad gällde de begränsningar som reformen innebar vad gäller rätten att hålla nya förhör i hovrätt med personer som hörts redan i
SvJT 2011 s 19 tingsrätten. Framför allt väckte dessa begränsningar många frågor när det gäller förhöret med den tilltalade i brottmål. Det var också det inslag i propositionen som avvek på det mest uppmärksammade sättet från förslagen i departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36), i vilken de delar av reformen som gäller hovrättsprocessen lagts fram. Denna avvikelse i propositionen medförde bl.a. att denna del av reformen aldrig kommit att remissbehandlas.
Därutöver har särskilt de utvidgade reglerna om prövningstillstånd kommit att diskuteras. Det har från många håll ifrågasatts om hovrätterna följt lagstiftarens intentioner att inte alltför höga krav ska ställas vid prövningen av om prövningstillstånd ska medges.
Uppföljning och utvärdering
Reformen har kontinuerligt följts upp och utvärderats inom domstolsväsendet. Arbetet har tagit sig olika formar. Samtliga hovrätter har gjort undersökningar och haft dialoger med advokater och åklagare och andra som uppträder vid domstolen.
Hovrättspresidenterna har haft flera möten för att följa upp och diskutera särskilt de rättsliga aspekterna av reformen. Det arbetet har mynnat ut i ett antal rekommendationer, bl.a. avseende förutsättningarna för att hålla nya förhör i hovrätten.
Domstolsverket har också initierat en utvärdering av reformen. Utvärderingen avsåg ursprungligen huvudsakligen endast frågan hur reformen påverkat resursfördelningen mellan domstolarna. Utvärderingen
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
1
SvJT 2011 s 18
har trots detta kommit att omfatta en allmän utvärdering av reformens olika delar. Resultatet presenterades i en rapport till generaldirektören i september 2010. Underlaget för utvärderingen har i huvudsak bestått av dels domstolarnas egna uppgifter, dels tillgänglig domstolsstatistik. Under arbetet har dessutom samtliga hovrätter och ett antal tingsrätter besökts och representanter för olika personalkategorier intervjuats. Dessutom har en omfattande enkätundersökning genomförts med god svarsfrekvens.
Därutöver har inom Svea hovrätt bedrivits ett par projekt av intresse i sammanhanget. Förutom en uppdatering av hovrättens EMR-promemoria har dels gjorts en undersökning av hur reglerna om prövningstillstånd har tillämpats under september och oktober 2010, dels också en undersökning gjorts under hösten 2010 av hur ändringsfrekvensen i brottmål utvecklats efter EMR.
Samtliga de beskrivna undersökningarna går att få från Domstolsverket respektive berörd domstol och finns också på respektive hemsida.
Tekniken
Reformen har alltså inneburit en kraftigt ökad användning av teknisk utrustning vid domstolarna. Domstolsverkets utvärdering har visat att den nya tekniken generellt sett har fungerat väl och att den ökade
SvJT 2011 s 20 teknikanvändningen inte har vållat domstolarna några större problem. Naturligtvis har den påverkat arbetsuppgifterna för de anställda vid domstolarna och inneburit vissa tillkommande moment bl.a. för protokollföraren under en förhandling. I allmänhet uppfattas emellertid tekniken som användarvänlig och i stort sett pålitlig.
Efter reformen spelas i princip samtliga förhör in på video vid tingsrätten. En allmän erfarenhet är att inspelningarna sker helt utan dramatik. Några invändningar från förhörspersoner mot att bli inspelade med bild förekommer knappast. Huvudregeln är att förhören därefter spelas upp i hovrätten vid en eventuell prövning av målet där. De ändrade reglerna för bevisupptagning i hovrätten, att ett nytt förhör får hållas i hovrätten endast om nya frågor behöver ställas till den hörde, förutsätter naturligtvis att inspelningen vid tingsrätten har fungerat och att videoupptagningen håller en tillräckligt hög kvalitet när det gäller både ljud och bild.
Av hovrätternas uppgifter framgår att de flesta videoupptagningarna håller en från hovrättsperspektiv godtagbar kvalitet, dvs. inspelningarna anses tillräckligt bra för att kunna ligga till grund för en prövning av målet i hovrätten. Det är sällan som bristande bildkvalitet ger upphov till förnyad bevisupptagning i hovrätten. I några fler fall förekommer det att ljudet är så dåligt att en förhörsperson behöver kallas även till hovrätten, men inte heller det har visat sig vara en särskilt vanlig situation. Det finns också anledning att anta att kvaliteten på inspelningarna kommer att förbättras ytterligare i takt med att tekniken utvecklas samt kunskapen och erfarenheten hos personalen vid domstolarna ökar när det gäller användningen av den tekniska utrustningen. Det tekniska stöd som byggts för inspelning, lagring och uppspelning av förhör förefaller i vart fall rimligt robust och lättanvänt.
Inför reformens genomförande trodde man att många skulle vända sig till domstolarna för att få ta del av videoinspelningar från förhör i tingsrätten. Man befarade också att inspelningar skulle komma på drift och kanske läggas ut på Internet. Bildupptagningarna kom visserligen att omfattas av sekretess. Men såväl den hörde själv som parterna har rätt att ta del av inspelningarna. Det har emellertid visat sig att det inte har funnits något större intresse av att få ta del av videoinspelningar. Antalet framställningar har hittills varit mycket litet och såvitt känt har det bara i något enstaka fall inträffat att en inspelning lagts ut på Internet och då på den inspelades eget initiativ.
Bevisupptagningen i hovrätten
Den rättsliga regleringen
En förutsättning för att en förhörsperson ska få höras om i hovrätten är enligt 35 kap. 13 § RB att ytterligare frågor behöver ställas. Detta gäller alla som hörts vid tingsrätten, inklusive tilltalad och målsägande.
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
2
SvJT 2011 s 18
SvJT 2011 s 21
Utgångspunkten är således att det inte ska ske någon ny bevisupptagning av den muntliga bevisningen i hovrätten. I propositionen sägs att hovrätten ska vara restriktiv med att bevilja nya förhör. Under förberedelsearbetet kom också denna inställning till tydligt uttryck. Det bedömdes nog allmänt att en restriktiv tillämpning var nödvändig för att reformen skulle få genomslag. Det är också i denna del som reformen har kritiserats mest. Medan åklagarna av naturliga skäl varit positiva, har advokatkåren varit påfallande kritisk. Såväl vid de dialoger som hovrätterna haft som i andra sammanhang har kritik framförts (se t.ex. advokat Per E Samuelson i JT 2009-10 s. 999). Advokatsamfundet har också i skrivelse till regeringen begärt en utvärdering av reformen i detta avseende. Särskilt kritiska har advokaterna varit till att inte den tilltalade har en ovillkorlig rätt att höras om.
Med lite perspektiv på reformen kan nog ifrågasättas om den restriktiva syn som hovrätterna gav uttryck för bl.a. i sina interna promemorior verkligen var helt i överensstämmelse med lagstiftningens utformning. Denna fråga har diskuterats intensivt, bl.a. i presidentkretsen. Analysen i de rekommendationer som presidenterna enades om ger också uttryck för en mer nyanserad syn på tillåtligheten av nya förhör.
Utgångspunkten för prövningen är att bestämmelsen i 35 kap. 13 § RB reglerar formerna för presentation av bevisningen och inte bevisningens innehåll. Rätten att föra in nya uppgifter i målet påverkades i princip inte av reformen. Reformen innebär alltså ingen inskränkning för exempelvis den tilltalade att i brottmål föra in nya omständigheter och nya bevis. Om en part i ett brottmål vill ställa nya frågor bör således som tidigare nya uppgifter och nya bevis bedömas främst utifrån regleringen i 35 kap. 7 § RB. Omständighet eller bevis kan bara avvisas om omständigheten är utan betydelse i målet eller bevisningen inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan. Därutöver kan givetvis frågor som inte hör till saken eller är otillbörliga, liksom tidigare, avvisas enligt 36 kap. 17 § RB.
Bestämmelsen i 35 kap. 13 § RB måste dock tolkas så att bevisupptagningen i tingsrätten ska användas i så stor utsträckning som möjligt. I linje med detta synsätt bör nya frågor i hovrätten i första hand ske genom tilläggsfrågor efter det att videoförhöret spelats upp. Det innebär att omförhör i princip inte bör ske annat än om det av tekniska skäl inte är möjligt att spela upp förhöret från tingsrätten eller det av något skäl framstår som olämpligt eller onödigt.
Från dessa utgångspunkter bör tilläggsfrågor tillåtas exempelvis
om nya uppgifter av betydelse kommer fram genom ny bevisning och en tidigare hörd person bör höras med anledning härav om det på annat sätt kommit fram nya uppgifter som en förhörsperson bör höras om om en förhörsperson har nya eller ändrade uppgifter att lämna, eller
SvJT 2011 s 22 om det görs gällande att bevisupptagningen från tingsrätten på grund av tekniska eller andra skäl inte ger en rättvisande bild av vad som förekommit i förhöret.
Man kan således säga att om en part i ett brottmål har något nytt att komma med som är av betydelse i målet så ska frågor i anknytning till detta tillåtas. Det gäller även om de nya uppgifterna rimligen borde ha kommit fram redan i tingsrätten. Mot denna bakgrund är det svårt att se att reformen i detta avseende skulle utgöra något hot mot rättssäkerheten, såsom ibland hävdas.
Eftersom ändå huvudprincipen är att ny bevisupptagning inte ska ske måste dock krävas att part som vill ha ett nytt förhör talar om varför. Domstolen bör således vara noga med att kräva bevis- och förhörstema. Oklarheter i det avseendet får gå ut över den part som begär nya förhör. Vilka frågor som ska ställas behöver, liksom tidigare, inte anges.
Erfarenheter
De ändrade reglerna för bevisupptagning i hovrätten utgör en ingripande förändring av verksamheten i hovrätterna och har väsentligt påverkat arbetet både för de domstolsanställda och för hovrättens aktörer. Vissa hovrättsdomare uppfattar nu arbetet i hovrätten som ”tråkigare” och förhandlingarna som mindre levande. Samtidigt har andra domare framhållit positiva konsekvenser som de anser att reformen
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
3
SvJT 2011 s 18
har fört med sig när gäller möjligheterna till bevisvärdering. Det uppfattas också som positivt att tingsrätt och hovrätt grundar sin prövning på samma material. Man uppfattar alltså att lagstiftarens ambition att förlägga tyngdpunkten i rättskipningen till första instans och att förtydliga hovrätternas överprövande roll har förverkligats.
Eftersom de nya reglerna om bevisupptagning var så omdiskuterade hade det funnits anledning att förvänta sig att regelsystemet skulle testas i stor utsträckning. Antalet framställningar om förnyad bevisupptagning i hovrätten har dock, något förvånande, varit mycket begränsat. Vid samtliga hovrätter är framställningar om förnyad bevisupptagning i form av omförhör mycket ovanliga. Det är något vanligare med framställningar om tilläggsförhör och då främst vad avser förhör med tilltalad och målsägande. En undersökning som Svea hovrätt nyligen genomförde visade att frågan om förnyat förhör i genomsnitt hade uppkommit i hovrätten i endast fem mål per avdelning under den undersökta månaden.
Förklaringarna till det ringa antalet framställningar om om- och tilläggsförhör kan man bara spekulera i. En kan vara att signalerna om en restriktiv tillämpning tagits på alltför stort allvar. En mer sannolik förklaring, som också vinner stöd i utredningen, är att behovet av att ställa nya frågor i hovrätten egentligen inte är så stort som många trodde. Det förekommer nämligen inte så sällan att parten frånfaller sin bifallna begäran om tilläggsförhör efter uppspelningen
SvJT 2011 s 23 av förhöret från tingsrätten. Det visar sig ofta då att alla befogade frågor faktiskt redan var ställda. När ett tilläggsförhör väl kommer till stånd kan det också ofta hållas kort. Det har vidare visat sig vara sällsynt att en förhandling behöver ställas in på grund av en plötslig begäran om tilläggsförhör. De flesta hovrätter har alltså förklarat att framställningar om tilläggsfrågor, även när de beviljas, sällan vållar några praktiska problem.
Hovrätterna har som exempel på situationer när ett omförhör i praktiken förekommit angett att en förhörsperson i princip inte har uttalat sig i tingsrätten men bestämmer sig för att tala i hovrätten eller att inspelningen vid tingsrätten inte är användbar på grund av bristande kvalitet. Som redan nämnts är båda situationerna ganska ovanliga. Tilläggsförhör har enligt hovrätterna bl.a. aktualiserats då en förhörsperson vill ändra den utsaga som lämnades vid tingsrätten, t.ex. med påstående om att han eller hon tidigare inte talade sanning.
Det ringa antalet förnyade förhör i hovrätten har självklart medfört att antalet aktörer i målen i hovrätten har minskat betydligt. Antalet vittnen som har kallats att höras i ett brottmål i hovrätten har minskat från drygt 5 000 under det första halvåret 2008 – alltså före reformen – till drygt 600 under samma period år 2010. Det är rimligt att anta att förhållandet även har haft betydelse för utvecklingen när det gäller antalet inställda förhandlingar i hovrätten. Med färre personer som ska inställa sig till en förhandling minskar risken för att någon får förhinder som innebär att förhandlingen måste ställas in. Enligt domstolsstatistiken har antalet inställda brottmålsförhandlingar, vid en jämförelse mellan de första halvåren 2008, 2009 och 2010, sjunkit med knappt 20 procent.
En annan farhåga var att reformen skulle påverka förhandlingarnas längd negativt. Flera domare har under utredningen också framfört att de har en känsla av att förhandlingarna i hovrätten har blivit längre efter reformen. Det är en genomgående uppfattning att parter mer sällan nöjer sig med att åberopa en uppläsning av en berättelse som redovisas i tingsrättens dom. I stället åberopas ofta uppspelning av samtliga videoförhör i målen, vilket naturligtvis har betydelse för hur lång tid förhandlingen tar i hovrätten. När ett nytt förhör tidigare som regel hölls i hovrätten kunde detta hållas kortare och mer koncentrerat och bättre anpassas till vad som var föremål för hovrättens prövning. Det finns alltså flera rimliga förklaringar till en utveckling som den beskrivna. Statistiken visar trots detta att den genomsnittliga förhandlingstiden inte har ökat nämnvärt i brottmålen.
Ett problem som hovrätterna framhållit är att parternas inlagor sällan är fullständiga när det gäller vilken bevisning som åberopas i hovrätten och på vilket sätt bevisningen ska läggas fram. I förarbetena betonades att hovrätten ska ställa stora krav på part som begär om- eller tilläggsförhör i hovrätten avseende både skälen för den förnyade bevisupptagningen och vad som ska styrkas med det nya förhöret. Hovrätten
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
4
SvJT 2011 s 18
SvJT 2011 s 24 måste alltså ofta inhämta kompletterande uppgifter för att utreda om en part verkligen avser att begära förnyad bevisupptagning i hovrätten och, om så är fallet, orsaken till att en sådan begäran framställs.
Först därefter kan frågan prövas och avgöras. Det innebär naturligtvis merarbete för framförallt sekreterarna i hovrätten och kan fördröja målens handläggning. Vissa hovrätter har lagt ut anvisningar om vad en bevisuppgift till hovrätten bör innehålla på sina externa hemsidor. Det skulle förenkla och påskynda handläggningen i hovrätten om parterna bättre följde dessa anvisningar.
Under utredningen har flera hovrätter påtalat vissa andra konsekvenser av att det sällan sker förnyad bevisupptagning i hovrätten. En sådan är att det numera är enklare att planera en förhandling och att hålla utsatt förhandlingstid. En annan konsekvens som påtalats, och som med stor sannolikhet har anknytning till hur bevisupptagningen sker i hovrätten, är att det förekommer färre återkallelser i hovrätterna än tidigare.
Reformen har också inneburit att de s.k. tilltrosfrågorna har minskat betydligt. Det sparar tid vid beredningen av målen och kan i viss mån även antas bidra till att färre huvudförhandlingar behöver ställas in. Å andra sidan förefaller antalet telefonförhör, även med tilltrosbevisning, ha ökat i tingsrätterna. Det leder till problem i hovrätten, eftersom möjligheterna att ta upp tilltrosbevisning i hovrätten genom uppspelning bara gäller videoupptagning. Det innebär att det inte sällan måste, helt i onödan, hållas omförhör i hovrätten.
Hovrätterna har även tillfrågats om det har skett några märkbara förändringar i parternas processföring som kan antas ha samband med reformen. Flera hovrätter har förklarat att det numera är vanligare med åklagarbyte, dvs. att det är en annan åklagare vid huvudförhandlingen i hovrätten än vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Det hänger säkert samman med att det av naturliga skäl är lättare att förbereda sig inför huvudförhandlingen i hovrätten när nya förhör inte ska hållas. Det finns dock en risk med detta. Åklagare kan frestas att komma dåligt förberedda till förhandlingen och räkna med att successivt sätta sig in i målet genom att ta del av förhören. I vart fall en hovrätt har uppgett sig ha märkt en sådan tendens. I samma riktning talar att vissa domare tycker sig ha märkt att åklagarnas sakframställningar har blivit kortare och mer rapsodiska än vad som förutsattes i lagstiftningens förarbeten.
Video- och telefonkonferens
Reformen har inneburit ökade möjligheter för parter och andra aktörer att delta i ett sammanträde genom videokonferens eller per telefon. Huvudregeln är fortfarande att den som ska delta i ett sammanträde ska komma till domstolen. Om det finns skäl för det får rätten emellertid besluta att en part eller någon annan aktör i stället ska delta genom ljudöverföring (telefon) eller genom ljud- och bildöverföring
SvJT 2011 s 25 (video). Även syn kan hållas med hjälp av ljud- och bildupptagning.
Utredningen har visat att den praktiska tillämpningen av vissa av de nya bestämmelserna varierar en hel del mellan domstolarna och ibland även inom en och samma domstol. Hit hör tillämpningen av reglerna om video- och telefonkonferens. Det är olika vanligt att videokonferens används i målen. Några domstolar använder möjligheten ofta medan det förekommer mer sällan vid andra domstolar. Vid ett par hovrätter har antalet tingsresor minskat som en följd av möjligheten till videokonferens. Allmänt anses tillgången på videokonferensutrustningar ännu vara för liten. Det finns därför anledning att tro att möjligheterna för parter och andra att närvara vid domstolssammanträden per telefon eller via video kommer att öka med tiden. Det kan anmärkas att flertalet advokater som vi talat med inte har något att invända mot att åklagare deltar i förhandlingen via video när målet bara avser påföljdsfrågan, vilket ju inte är ovanligt.
Hänvisning
EMR ger större möjligheter för parterna att vid en huvudförhandling presentera processmaterial genom en hänvisning till handlingar i målet i stället för att muntligen redovisa innehållet i dessa. Denna möjlighet inkluderar även ljud- och bildupptagningar eller skriftliga referat av tidigare upptagen muntlig bevisning. Slutanföranden ska dock alltid hållas i muntlig form. Möjligheten att hänvisa till handlingar i målet bör
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
5
SvJT 2011 s 18
enligt motiven framförallt användas i omfattande och komplicerade mål med ett vidlyftigt skriftligt material.
Användning av hänvisning till skriftlig bevisning synes variera en hel del mellan domstolarna. Erfarenheterna visar att hänvisning ofta kan ske till skriftlig bevisning av begränsad omfattning, såsom rättsintyg, vårdnadsutredningar och liknande. När den skriftliga bevisningen är mer omfattande bör också möjligheterna till hänvisning kunna utnyttjas. I sådana fall kan det dock vara nödvändigt att, inte minst för nämndemännens skull, ge vissa förklaringar och läsanvisningar.
I förarbetena sägs att hänvisning till ljud- och bildupptagningar bör ske restriktivt. Så har bestämmelsen också tillämpats i domstolarna. Det förefaller ha förekommit främst när det av praktiska skäl varit nödvändigt för att kunna genomföra en förhandling.
Parts närvaro under uppspelning
Det har av och till förekommit att särskilt åklagare, men också den tilltalade, bett att få slippa närvara vid uppspelning av förhör. Det synes dock ha varit mer vanligt vid tiden närmast efter reformens ikraftträdande.
Enighet förefaller numera råda i hovrätterna om att utgångspunkten ska vara att parterna är närvarande vid uppspelningen. Undantag medges i huvudsak endast då det är en förutsättning för att en förhandling
SvJT 2011 s 26 ska kunna genomföras inom rimlig tid och starka processekonomiska skäl talar för att utevaro bör tillåtas.
Detta synsätt har goda skäl för sig. Frånvaro av åklagare riskerar att minska förtroendet för processen. Det kan ge intryck av att åklagaren inte tar processen i hovrätten riktigt på allvar. Dessutom talar erfarenheten för att åklagare presterar bättre slutanföranden om de är närvarande under hela förhandlingen.
Parts utevaro – förfaller överklagandet?
Bestämmelsen om att överklagandet förfaller om en part som är kallad personligen inte kommer till förhandlingen i hovrätten är oförändrad. Det har dock ifrågasatts om bestämmelsen ska tolkas lika strikt som tidigare, med tanke särskilt på att den tilltalade normalt ändå inte ska förhöras på nytt i hovrätten.
Enighet synes numera råda om att förfallsreglerna i princip ska tillämpas som tidigare. Det bör beaktas att det inte alltid kan antas vara till fördel för en tilltalad att ta målet i hans utevaro om han inte kommer. Har han laga förfall kan det vara bättre för honom att han efter ett beslut om att överklagandet förfaller kan få målet återupptaget. Den tilltalades personliga närvaro är ofta också nödvändig för bedömning av påföljdsfrågan.
Utvidgat krav på prövningstillstånd
Det kraftigt utvidgade systemet med prövningstillstånd i hovrätten har påverkat hovrätternas verksamhet i betydande utsträckning. Prövningstillstånd krävs nu i alla tvistemål och domstolsärenden som överklagas dit. För domarna i hovrätten har de nya bestämmelserna självklart inneburit att antalet tvistemålsförhandlingar liksom antalet meddelade tvistemålsdomar har minskat betydligt och att de i ökad utsträckning ägnar sig åt att förbereda och avgöra frågor om prövningstillstånd.
Det har varit svårt att få en rättvisande bild av hur systemet verkar. Det har bl.a. berott på att det funnits en misstro mot domstolsväsendets statistik. För att ta reda på hur regelsystemet faktiskt tillämpas genomförde Svea hovrätt en kartläggning av samtliga meddelade beslut i fråga om prövningstillstånd under september och oktober 2010. Det rörde sig om sammanlagt 817 beslut. Eftersom det normalt inte framgår på vilken grund hovrätten beviljat prövningstillstånd, har rätten under hand fått rapportera detta i undersökningen.
En första iakttagelse var att statistiken inte förefaller lida av de kvalitetsbrister som antagits. Det underlättar jämförelser över tiden och mellan hovrätterna.
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
6
SvJT 2011 s 18
Andelen beviljade prövningstillstånd var cirka 30 procent (miljömålen exkluderade). För tvistemålens del var andelen 33 procent. Några dramatiska skillnader i förhållande till andra hovrätter förefaller inte finnas, även om jämförelsen lider av att det för vissa hovrätter rör sig
SvJT 2011 s 27 om relativt få beslut. För Svea hovrätts del har andelen beviljade prövningstillstånd gått upp kraftigt under de två år som lagstiftningen varit i kraft. En avgörande orsak till detta är säkert ett antal avgöranden av Högsta domstolen, där HD intagit en påtagligt mindre restriktiv inställning i prövningstillståndsfrågan än hovrätterna gjorde inledningsvis. De vanligaste anledningarna till att prövningstillstånd beviljades var tveksamma bedömningar i rättsfrågor och brister i bevisvärderingen.
Det kan dock ifrågasättas om inte andelen beviljade prövningstillstånd alltjämt är något lågt. I de mål som släpps upp synes ändringsfrekvensen vara mycket hög, vilket i och för sig är naturligt. Vårt intryck är att det inte sällan förekommer att hovrätten i princip ”knäcker” målet redan vid föredragningen av frågan om prövningstillstånd. Om man då kommer fram till att tingsrätten dömt rätt leder det nog inte sällan till att prövningstillstånd vägras. Det finns anledning att understryka att det ligger i prövningstillståndsfrågans natur att prövningen inte ska vara alltför djupgående. Om målet måste penetreras i varje detalj för att man ska kunna avgöra om tillstånd ska ges, är nog ofta förutsättningarna för s.k. granskningsdispens i själva verket uppfyllda. Vi bedömer att hovrätterna sakta men säkert är på väg mot att av såväl materiella som processekonomiska skäl i sådana fall ge tillstånd utan en så ingående prövning av tingsrättens dom.
En effekt av reformen i denna del är, helt naturligt, att de genomsnittliga handläggningstiderna för inte minst tvistemål gått ner avsevärt. Frågan om prövningstillstånd avgörs normalt inom någon eller några månader. I de fall målen släpps upp bör förutsättningarna för en handläggning inom rimlig tid ha ökat. Vanligt är att tidsplan för handläggningen fastställs i samband med att prövningstillstånd medges.
Av tingsrätternas uppgifter framgår att det utvidgade kravet på prövningstillstånd i hovrätten har haft betydelse även för verksamheten vid tingsrätterna. Många tingsrätter har uppgett att parter i ökad utsträckning begär att dispositiva tvistemål ska avgöras av tre domare. En sådan utveckling är emellertid inte tydlig i statistiken, i vart fall inte ännu, varför det är osäkert om det rör sig om en allmän trend. Det finns från domarhåll ett missnöje med rättegångsbalkens regler om rättens sammansättning i dispositiva tvistemål och det inflytande som bestämmelserna ger parterna i frågan. Det är en allmän uppfattning att domstolen har en alltför begränsad möjlighet att neka en part ett avgörande med tre domare om en begäran om s.k. tresits framförs.
Nyligen har den s.k. Målutredningen behandlat frågan och i sitt betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) konstaterat att en mer flexibel ordning än den nuvarande skulle kunna leda till ett generellt sett bättre resursutnyttjande och snabbare avgöranden. Enligt Målutredningen bör det
SvJT 2011 s 28 överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandlingen i tvistemål ska bestå av en respektive tre lagfarna ledamöter. Vi är för vår del inte övertygade om att det just nu är ett klokt steg att ta. Det är ingen tvekan om att den trots allt relativt låga andel prövningstillstånd som hovrätterna medger leder till höga krav på rättslig kvalité i tingsrätterna. På sikt kan dock finnas skäl för lagstiftaren att fundera på om inte målets karaktär och omfattning bör ha större betydelse för rättens sammansättning än parternas uppfattning i frågan.
Avgörande utan huvudförhandling
Reformen har inneburit att det har blivit möjligt för tingsrätterna att i vissa fall pröva ett brottmål i sak utan huvudförhandling. För att ett brottmål ska kunna avgöras på handlingarna krävs att det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter och att en förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Möjligheten kan inte användas om den åtalade är under 18 år.
I utredningen har framkommit att en betydande andel av de s.k. notariebrottmålen i tingsrätterna avgörs utan huvudförhandling och utan nämnd efter reformen. Andelen mål avgjorda utan huvudförhandling
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
7
SvJT 2011 s 18
är betydligt större än förväntat. Detta kan bero på att det är mer ovanligt än man förväntat sig att någon av parterna begär att en förhandling ska hållas. Förändringen har lett till att målen kan avgöras snabbare. En risk med förändringen är dock att notariernas utbildning påverkas på ett negativt sätt genom att de handlägger färre mål som avgörs efter huvudförhandling.
Tidsplaner och sammanställningar
För att förkorta handläggningstiderna har det införts ett krav på att tingsrätten som regel ska upprätta tidsplaner i tvistemålen. Tingsrättens skyldighet att upprätta sammanställningar av parternas ståndpunkter har också skärpts. Om det är till fördel för handläggningen ska rätten göra en sammanställning som omfattar parternas yrkanden, invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på. Det är emellertid inget som hindrar att sammanställningen även omfattar annat, t.ex. bevisfakta och hjälpfakta. Upprättandet bör ske successivt under förberedelsen av målet och rätten har en möjlighet att förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen.
De förändrade bestämmelserna om sammanställningar och tidsplaner i tvistemålen har påverkat arbetet vid vissa tingsrätter mer än vid andra. Många domare har egentligen inte ändrat sitt sätt att arbeta med tvistemålen. De tingsrätter som har förändrat sitt arbetssätt och i princip regelmässigt upprättar sammanställningar och tidsplaner i målen har emellertid rapporterat flera positiva konsekvenser för målens handläggning. Det får anses önskvärt att en mer utbredd och
SvJT 2011 s 29 enhetlig användning av de nya bestämmelserna kommer till stånd i tingsrätterna.
Ändringsfrekvens
En mycket intressant fråga är hur reformen påverkat parternas benägenhet att överklaga tingsrätternas avgöranden och om de processuella förutsättningarna lett till förändringar i hovrätternas prövning.
Det är svårt att av statistiken dra några slutsatser av om överklagandefrekvensen förändrats, men inget tyder på att så skulle vara fallet. Antalet mål i Svea hovrätt har ökat i ungefär samma takt som målutvecklingen i tingsrätterna i hovrättsområdet. Det förefaller således som i vart fall hittills parternas vilja att överklaga inte påverkats av vare sig de förändrade reglerna om bevisupptagning eller om prövningstillstånd.
Av särskilt intresse är då vad hovrätterna faktiskt gör med de överklagade målen. I Svea hovrätt genomförs en undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål. I princip samtliga domar under tiden juli - december 2010 ska gås i genom. Undersökningen är nästan slutförd. Hittills har drygt 1 200 domar undersökts. Resultatet är möjligen lite överraskande. Vi var nog många som antog att EMR skulle leda till att andelen mål som ändrades av hovrätt skulle gå ner. Så förefaller det inte ha blivit. Även om jämförelser bakåt saknas har ändringsfrekvensen varit hög.
I 47 procent av alla brottmål har hovrätten gjort någon ändring i domslutet. Ändringarna fördelar sig enligt följande
8 % - endast skuld
40 % - endast påföljd
44 % - både skuld och påföljd
8 % - endast övrigt (t.ex. skadestånd)
Vid bedömningen av dessa uppgifter bör dock beaktas att hovrätten i drygt 200 brottmål avslagit en begäran om prövningstillstånd. Systematiskt skulle man kunna räkna in dessa mål i antalet fastställda domar, vilket skulle leda till en viss nedjustering av andelen ändrade. När påföljden ändrats har det i ungefär sex fall av tio lett till att påföljden sänkts eller att en lindrigare påföljd dömts ut. Mål överklagas i betydligt större utsträckning av tilltalad än av åklagare. Åklagarna har dock betydligt högre andel bifallna överklaganden.
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
8
SvJT 2011 s 18
Skälen för hovrättens ändring har också undersökts. Följande skäl för ändring är vanligast
14 % - annan rättslig bedömning av skuldfrågan
28 % - annan bedömning av påföljdsfrågan
23 % - annan bevisvärdering
10 % - nya omständigheter i påföljdsdelen
SvJT 2011 s 30
Det kan noteras att ny avgörande bevisning förefaller mycket ovanligt. Det anförs som skäl i färre än 2 procent av de ändrade domarna.
Även om man ska vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av en undersökning av detta slag och någon tid för analys ännu inte medgetts kan i vart fall noteras att betydelsen av hovrättsprövningen inte ska underskattas.
Några avslutande reflektioner
EMR-reformen var starkt ifrågasatt inför ikraftträdandet, särskilt från advokathåll och kritik förekommer fortfarande. Vår bedömning är dock att den i allt väsentligt fallit väl ut. Den har också såvitt kan bedömas, trots sin omfattning, genomförts på ett utmärkt sätt inom Sveriges domstolar.
En grundläggande avsikt med förändringarna var att tyngdpunkten i rättsskipningen skulle förskjutas mot tingsrätten. Detta förefaller ha infriats. För brottmålens del är det enligt vår uppfattning en påtaglig fördel att prövningen grundas på förhören i tingsrätten, men med generös tillämpning av möjligheterna att ställa nya frågor när det finns skäl för det. För tvistemålens del kan möjligen ifrågasättas om andelen prövningstillstånd alltjämt är alltför låg, men i grunden är det rätt att prövningen i hovrätten begränsas.
Reformen har lett till att handläggningstiderna i hovrätterna förkortats, vilket är mycket positivt. Det är också positivt att personer som ska höras i rätten, något som ofta är en stor påfrestning, i princip bara behöver uppträda i en instans.
Man kan naturligtvis ifrågasätta om inte en generell reglering med prövningstillstånd också för alla brottmål skulle ha varit en mer naturlig väg att gå. Det synes vara det internationellt sett vanligaste sättet att begränsa prövningen i överrätt. På sikt bör en sådan lösning enligt vår mening övervägas. Med tanke på att ändringsfrekvensen i hovrätten, enligt Svea hovrätts undersökning, trots allt är så hög är det vår bedömning att EMR bör mer grundligt utvärderas innan den vägen beträds.
Att tekniken fungerar så väl som den gör är mycket glädjande. Många domare har uppgett att de har blivit positivt överraskade över hur bra inspelningarna är. Det är inte heller ovanligt att hovrättsdomare anser sig ha fått bättre möjligheter att göra bevisvärderingen från videouppspelningarna än vad de hade vid live-förhör. Vår bedömning är att den eventuella försämring som det kan innebära att ta del av ett förhör genom videouppspelning mer än väl uppvägs av att kvalitén på förhöret normalt är bättre genom att det ligger närmare händelsen och inte påverkas av att ett tidigare förhör hållits inför rätten. Detta är dock ett forskningsfält som fortsatt bör exploateras.
Även övriga processuella förändringar, bl.a. möjligheten att avgöra vissa brottmål på handlingarna, ökad möjlighet till videokonferenser och hänvisningar samt kraven på tidsplaner och sammanställningar
SvJT 2011 s 31 har i huvudsak varit lyckosamma. De har inte minst lett till att handläggningstiderna har kunnat förkortas, vilket enligt vår bedömning är en utomordentlig viktig kvalitetsaspekt.
Allt är dock naturligtvis inte rosenrött. Det är vår bedömning att regeringen inom något år bör initiera en mer generell utvärdering av reformen. Inte minst med tanke på reformens omfattning förefaller det väl motiverat.
Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt.
9
SvJT 2011 s 18
Manne Heimer Administrativa enheten Svea hovrätt
Granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september – oktober 2010
2 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
Innehåll
1.1 Är statistiken i SIV tillförlitlig?......................................................... 3
1.2 Andel meddelade prövningstillstånd ................................................. 3
1.3 Tillståndsgrunder ........................................................................ 3
1.4 Skäl att bevilja prövningstillstånd .................................................... 4
3.1 Syfte ........................................................................................ 6
3.2 Metod ...................................................................................... 6
3.3 Underlag ................................................................................... 6
4.1 Är statistiken i SIV tillförlitlig?......................................................... 7
4.2 Andel meddelade prövningstillstånd ................................................. 8
4.2.1 Svea hovrätt ............................................................................................ 8 4.2.2 Svea hovrätts avdelningar ............................................................................ 9 4.2.3 Utvecklingen .......................................................................................... 10 4.2.4 Övriga hovrätter...................................................................................... 11
4.3 Tillståndsgrunder ....................................................................... 12
4.3.1 Svea hovrätt .......................................................................................... 12 4.3.2 Svea hovrätts avdelningar .......................................................................... 13
4.4 Skäl att bevilja prövningstillstånd ................................................... 13
4.4.1 Processuella frågor .................................................................................. 14 4.4.2 Materiella frågor ..................................................................................... 14 4.4.3 Övrigt................................................................................................... 15 4.4.4 Slutsatser .............................................................................................. 15
4.5 Skäl att bevilja prövningstillstånd i respektive måltyp .......................... 16
4.5.1 Tvistemål .............................................................................................. 16 4.5.2 Brottmål ............................................................................................... 16 4.5.3 Miljömål ................................................................................................ 17 4.5.4 Övriga mål och ärenden ............................................................................ 18
4.6 Skäl att bevilja prövningstillstånd – särskilt om granskningsfallen och de extraordinära fallen ......................................................................... 18
4.6.1 Granskningsfallen .................................................................................... 18 4.6.2 De extraordinära fallen ............................................................................. 19
3 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
1. Sammanfattning
1.1 Är statistiken i SIV tillförlitlig?
Inget har framkommit som tyder på att statistiken i SIV
1
skulle vara felaktig i nå-
got väsentligt avseende.
1.2 Andel meddelade prövningstillstånd
Andelen meddelade prövningstillstånd i Svea hovrätt under september och oktober 2010 uppgick till 27,1 procent. Om miljömålen exkluderas var siffran 29,7 procent.
Andelen beviljade prövningstillstånd varierade mellan Svea hovrätts avdelningar från 15,2 till 45,1 procent.
Partiellt prövningstillstånd meddelades i mycket begränsad utsträckning.
Statistik för perioden november 2008 till och med oktober 2010, dvs. från att EMR-reformen (prop. 2004/05:131En modernare rättegång) trädde i kraft, visar att prövningstillstånd beviljas i Svea hovrätt i högre utsträckning idag än tidigare. Ett frågetecken bör dock sättas kring tillförlitligheten av äldre statistik.
Andelen meddelade prövningstillstånd vid landets övriga hovrätter under september och oktober 2010 varierade mellan 22,8 och 34,2 procent.
2
1.3 Tillståndsgrunder
Den vanligaste grunden för prövningstillstånd i Svea hovrätt var ändringsdispens som tillämpades i knappt 65 procent av alla beslut. Härefter följde granskningsdispens som förekom i ca 35 procent, prejudikatdispens i ca 15 procent och extraordinär dispens i ca 8 procent av besluten. I drygt var femte avgörande tillämpades mer än en grund för prövningstillstånd.
Tillämpningen av tillståndsgrunderna skiljde sig åt mellan de olika måltyperna. Granskningsdispens tillämpades t.ex. i mer än hälften av besluten i tvistemål men i endast ca en fjärdedel av besluten i brottmål. Prejudikatgrunden förekom i ca 40 procent av besluten i miljömål, att jämföra med ungefär 5 procent av besluten i brottmål.
1
SIV är en för alla domstolar gemensam databas med målstatistik. Uppgifterna i SIV kommer
från domstolarnas målhanteringssystem Vera och läses över till databasen varje natt.
2
Statistiken för övriga hovrätter kommer från SIV, vars tillförlitlighet såvitt avser dessa domsto-
lar inte har kunnat bedömas inom ramen för denna granskning.
4 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
1.4 Skäl att bevilja prövningstillstånd
Följande kategorier av skäl att meddela prövningstillstånd har visat sig förekomma ofta.
- Ändrade processuella förutsättningar
Här avses att den processuella ramen har förändrats efter underinstansens avgörande p.g.a. att nya yrkanden, omständigheter eller bevisning har tillkommit i hovrätten.
- Processuella fel
En rad processuella fel av olika slag har förekommit, såsom att underinstansen har underlåtit att pröva yrkanden, missuppfattat parternas inställning, dömt över icke åberopade grunder, inte fullt ut tagit del av processmaterialet, felaktigt avvisat stämningsansökningar och bevisning samt vidtagit tvivelaktiga handläggningsåtgärder.
- Felaktig eller tveksam bedömning i en rättslig fråga
Inom denna kategori återfinns felaktiga, tveksamma och svåra bedömningar av materiella rättsfrågor och även prejudikatfallen.
-
Bevisvärdering m.m.
Felaktig eller knapphändig bevisvärdering från underinstansens sida faller inom denna kategori.
- Brister avseende avgörandets utformning
Det rör sig här om oklarheter och brister beträffande domslut och domskäl, såsom allt för knapphändiga motiveringar samt bristfälliga rättsliga resonemang och analyser, liksom brister i redovisningen av grunder och processmaterial.
Av dessa kategorier avser de två förstnämnda närmast bedömningar i processuella frågor medan de tre sistnämnda i huvudsak berör materiella spörsmål. När det gäller skälen för prövningstillstånd förefaller tyngdpunkten ligga i materiella bedömningar.
5 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
2. Bakgrund
Ikraftträdandet av EMR-reformen den 1 november 2008 innebar omfattande ändringar av rättegångsbalken. Bland annat utvidgades systemet med prövningstillstånd i hovrätten till att omfatta alla tvistemål och domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt. Tillämpningen av de nya bestämmelserna om prövningstillstånd i hovrätten har behandlats av Högsta domstolen i ett antal avgöranden
3
och varit föremål för diskussion i såväl doktrin som internt inom
hovrätterna.
Vid ett presidentmöte under hösten 2009 diskuterades statistik avseende prövningstillstånd i hovrätterna. Statistiken antydde att det rådde påtagliga skillnader mellan hovrätterna i fråga om andelen meddelade prövningstillstånd. Av denna anledning tillsattes en arbetsgrupp som bl.a. skulle bevaka frågor om prövningstillstånd. Arbetsgruppen tog fram ett diskussionsunderlag som presenterades vid presidentmötet i juni 2010. I underlaget ifrågasattes tillförlitligheten av statistiken i Vera bl.a. p.g.a. att systemet inte ansågs anpassat för registrering av blandade beslut, dvs. då prövningstillstånd meddelas i endast en av flera delar eller ytterligare något beslut, utöver det om prövningstillstånd, fattas.
Arbetsgruppen ansåg att ”en möjlig slutsats… [kunde] vara att det statistiska underlaget,
trots sina brister, likväl … [fick] anses ge ett visst stöd för att det har förelegat väl stora skillnader mellan hovrätterna i fråga om andelen meddelade prövningstillstånd.” Vidare menade
man – bl.a. i ljuset av tidigare gjorda beräkningar från Statskontoret
4
– att en
jämförelse mellan ändringsfrekvensen före EMR och andelen meddelade prövningstillstånd därefter ”närmast… [talade] för att hovrätterna totalt sett har varit väl
återhållsamma med att meddela PT”.
Under 2009 har Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige samt Hovrätten för Nedre Norrland genomfört översiktliga
3
Se t.ex. NJA 2009 s. 590, 2009 s. 738, 2009 s. 798 I-III och beslut 2010-06-09 i mål nr Ö-1806-
09 och 2010-07-01 i mål nr Ö 3756-09.
4
I Hovrättsprocessutredningens betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124), vari
föreslogs ett generellt krav på prövningstillstånd mellan tingsrätt och hovrätt, gjorde Statskontoret antagandet att för att hovrätterna skulle ha en rimlig möjlighet att finna alla avgöranden som borde rättas, prövningstillståndsfrekvensen skulle behöva vara en halv gång större än ändringsfrekvensen före den tilltänkta lagändringen. Utifrån denna utgångspunkt ansåg man att prövningstillstånd borde meddelas i cirka 45 % av brottmålen, 30 % av tvistemålen och 25 % av Ömålen (betänkandet bilaga 4 c, s. 467). Påpekas bör att denna beräkning alltså utgick från att prövningstillstånd skulle gälla även för samtliga brottmål. För invändningar mot Statskontorets beräkningar, se Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 2007-08 s. 599.
6 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
kontroller av respektive domstols statistik beträffande prövningstillstånd. Dessa har bekräftat det tvivel som funnits kring Vera-statistikens tillförlitlighet.
Under våren 2010 initierade presidenten i Svea hovrätt genomförandet av den aktuella granskningen.
3. Granskningen
3.1 Syfte
Det huvudsakliga syftet med granskningen har varit att undersöka om statistiken i SIV avseende prövningstillstånd är tillförlitlig samt hur stor andel prövningstillstånd som beviljas i Svea hovrätt. Vidare har intentionen varit att klarlägga den övergripande bilden av den praktiska tillämpningen av tillståndsgrunder och skäl att meddela prövningstillstånd.
3.2 Metod
Under september och oktober 2010 har Svea hovrätts avdelningar dels fyllt i ett kortare formulär i samband med att man beslutat att meddela prövningstillstånd, dels skickat in de beslut där man tagit ställning i frågan om prövningstillstånd. Från formulären har information om tillämpade tillståndsgrunder och skäl att bevilja prövningstillstånd sammanställts och från besluten information om andelen beviljade prövningstillstånd. I formulären har inte målnummer angivits, varför de inte har kunnat sammankopplas med de enskilda avgörandena. Vidare har en kontroll av registreringen i Vera skett beträffande vart och ett av de inskickade besluten.
3.3 Underlag
Granskningen har omfattat samtliga mål- och ärendetyper i Svea hovrätt där prövningstillstånd krävs, dvs. brottmål, tvistemål, förenklade tvistemål, miljömål samt övriga mål och ärenden.
Enligt SIV meddelade Svea hovrätt 817 beslut avseende prövningstillstånd under den aktuella perioden, varav 234 var beslut att bevilja prövningstillstånd.
7 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
742 beslut avseende prövningstillstånd har ingått i granskningen. I förhållande till det totala antalet beslut enligt SIV motsvarar detta ca 91 procent. Vidare har granskningen omfattat 232 formulär.
September och oktober 2010 var representativa månader sett till antalet meddelade beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt.
5
4. Resultaten
4.1 Är statistiken i SIV tillförlitlig?
Statistiken i SIV bygger på information från Vera. Vid registrering av ett avgörande i Vera finns ett antal alternativa utgångar att välja på. För att ett beslut om prövningstillstånd ska flyta in i SIV-statistiken måste en av de fem utgångar som avser prövningstillstånd väljas
6
.
Vid kontroll i Vera har ett antal avgöranden påträffats där den registrerade utgången inte motsvarat beslutets faktiska innehåll. Det är främst vid blandade beslut som sådana felregistreringar förekommit. Ett typexempel är när hovrätten har beviljat prövningstillstånd, upphävt tingsrättens dom och avskrivit målet från vidare handläggning efter att parterna ändrat sig i ett mål om äktenskapsskillnad. I en del sådana fall har endast ett avgörande med utgången ”avskrivet” registrerats, vilket innebär att avgörandet inte kommit med i statistiken avseende prövningstillstånd. Registreringen av partiella prövningstillståndsbeslut har även visat sig variera.
7
Att det framför allt är blandade beslut som registrerats felaktigt torde
bero på att Vera saknar många av de alternativ som aktualiseras vid sådana beslut, t.ex. ”pt meddelat+ändrat+avskrivet” som skulle ha varit den korrekta utgången i exemplet ovan. Dessa brister i Vera har uppmärksammats redan tidigare.
5
Enligt SIV meddelades 406 beslut avseende prövningstillstånd i september och 411 i oktober
2010 i Svea hovrätt. Under de senaste 12 månaderna, från och med november 2009, har antalet beslut om prövningstillstånd enligt SIV varierat mellan 282 och 466 beslut per månad. Snittet per månad är 374 beslut och median-antalet 392 beslut.
6
Dessa är ”pt meddelat”, ”pt meddelat+ändrat”, ”pt meddelat+fastställt”, ”pt medde-
lat+återförvisat” och ”pt vägrat”.
7
I vissa fall har endast ett avgörande med antingen utgången ”pt beviljat” eller ”pt vägrat” regi-
strerats. I andra fall har två avgöranden med båda dessa utgångar registrerats. Såvitt framkommit finns inga enhetliga riktlinjer på Svea hovrätt för hur partiella prövningstillståndsbeslut ska registreras.
8 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
De felaktigt registrerade beslut som upptäckts har sammantaget haft en negativ inverkan på statistiken avseende beviljade prövningstillstånd. Det ska dock framhållas att dessa beslut har varit få och dess statistiska påverkan begränsad. Om besluten hade intagits i granskningen i felaktigt skick, skulle andelen beviljade prövningstillstånd ha uppgått till 26,3 procent istället för 27,1 procent. Det skulle således ha rört sig om en negativ inverkan med 0,8 procentenheter.
Sammanfattningsvis kan konstateras att felaktiga registreringar inte tycks förekomma i sådan utsträckning att statistiken i SIV därigenom blir missvisande i någon större utsträckning. Det har heller inte framkommit några andra felkällor som ger anledning att betvivla statistiken i SIV. Förklaringen till de skillnader som föreligger mellan andelen beviljade prövningstillstånd enligt granskningen och enligt SIV står sannolikt att finna i att inrapporteringen av beslut inte har varit fullständig
8
. Det kan även påpekas att antalet formulär, vilka ifyllts i de fall prövningstillstånd beviljats, i det närmaste överensstämmer med antalet beslut att meddela prövningstillstånd enligt SIV (232 formulär respektive 234 beslut).
4.2 Andel meddelade prövningstillstånd
4.2.1 Svea hovrätt
Under september och oktober 2010 var andelen meddelade prövningstillstånd – partiellt eller i dess helhet – i Svea hovrätt 27,1 procent. Om man undantar miljömålen, vilket är en måltyp som inte förekommer vid övriga hovrätter, var andelen beviljade prövningstillstånd 29,7 procent.
Tvistemålen var den målkategori där andelen meddelade prövningstillstånd låg högst med ca 34 procent. I 13 procent av miljömålen
9
beviljades prövningstill-
stånd, vilket var lägst av alla måltyper.
8
Andelen beviljade prövningstillstånd enligt SIV respektive granskningen: T-mål: 37,1 % (SIV) –
33,8 % (granskningen), FT-mål: 27,3 % – 27,3 %, B-mål: 25 % – 24,8 %, M-mål: 18 % – 13,3 %, Ö-mål: 30,6 % – 32,2 %, ÖÄ: 28,6 % – 27 %, totalt: 28,6 % – 27,1 %. En jämförelse mellan antalet inrapporterade beslut och antalet beslut enligt SIV visar att andelen inrapporterade beslut är lägst vad gäller tvistemålen (86,5 %).
9
I miljömål gäller olika bestämmelser om prövningstillstånd. Om det överklagade avgörandet har
meddelats i ett mål som överklagats till miljödomstolen eller i ett mål som avser utdömande av vite efter särskild ansökan av myndighet ska, enligt 23 kap. 2 § miljöbalken, bestämmelserna om prövningstillstånd i 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas. I övriga fall tillämpas reglerna i rättegångsbalken. Den största skillnaden mellan förvaltningsprocesslagens och rättegångsbalkens bestämmelser är att möjligheten till granskningsdispens saknas enligt förvaltningsprocesslagen.
9 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
Det bör påpekas att Miljööverdomstolen är tredje eller fjärde och sista instans i merparten av de mål där man tar ställning till frågan om prövningstillstånd. Det kan antas att det är mindre vanligt att det föreligger skäl att meddela prövningstillstånd i mål som tidigare varit föremål för prövning i två eller tre instanser, vilket kan förklara den låga andelen meddelade prövningstillstånd i miljömål.
I brottmålen beviljades prövningstillstånd i ungefär en fjärdedel av besluten. Motsvarande siffror var för de förenklade tvistemålen ca 27 procent och för övriga mål och ärenden drygt 32 respektive ca 27 procent.
Andel meddelade prövningstillstånd i Svea hovrätt
Totalt antal av-
göranden
Antal beviljade pt Andel beviljade pt
T- och
FT-mål
176 58 33,0 %
B-mål 109 27 24,8 % M-mål 120 16 13,3 % Ö-mål 174 56 32,2 %
ÖÄ 163 44 27,0 % Totalt 742 201 27,1 %
Tabellen visar andelen beviljade prövningstillstånd i Svea hovrätt under september och oktober 2010.
4.2.2 Svea hovrätts avdelningar
Andelen beviljade prövningstillstånd varierade mellan Svea hovrätts avdelningar från ca 15 till ca 45 procent. Det kan naturligtvis finnas en rad olika förklaringar till detta, t.ex. bristfällig inrapportering av beslut
10
, speciallottning av vissa målty-
per, vilket redan behandlats såvitt avser miljömålen, slumpmässiga skillnader avseende målens karaktär eller rent av skillnader i rättstillämpningen. Det har dock legat utanför syftet med denna granskning att närmare undersöka sådana tänkbara förklaringar.
10
I synnerhet i de fall då såväl antalet inrapporterade beslut som andelen beviljade prövningstillstånd avviker påtagligt från vad som framgår av SIV, kan bristfällig inrapportering misstänkas ha påverkat resultatet i det enskilda fallet. Det kan nämnas att avdelning 6 har rapporterat 20 beslut i tvistemål (inkl. förenklade tvistemål) men att avdelningen enligt SIV har meddelat 34 beslut och beviljat prövningstillstånd i drygt 40 % av dessa.
10 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
Andel beviljade prövningstillstånd vid Svea hovrätts avdelningar
Avd. 1 Avd. 2 Avd. 3 Avd. 4 Avd. 5 Avd. 6 Avd. 7 11 Avd. 8
T- och
FT-mål 27,3 % 39,1 % 35,3 %
28 % 55 % 25 % 18,5 % 40,1 %
B-mål 26,7 % -------- 27,8 % 20,8 % 41,2 % -------- 5,3 % 31,3 %
M-mål -------- -------- -------- -------- -------- 13,3 % -------- --------
Ö-mål 27,3 % 48,5 % 27,3 % 28 % 52,2 % 31,3 % 16,7 % 15 %
ÖÄ 18,2 % 29,6 % 30 % 7,1 % 31,8 % 0 % 39,5 % 31,3 %
Totalt 25,4 % 39,8 % 29,9 % 22,7 % 45,1 % 15,2 % 23,1 % 29,7 %
Tabellen visar andelen beviljade prövningstillstånd inom Svea hovrätts avdelningar under september och oktober 2010.
4.2.3 Utvecklingen
Någon granskning som den aktuella har inte tidigare genomförts i Svea hovrätt. Det innebär att statistik från SIV är den enda tillgängliga informationskällan för jämförelser bakåt i tiden. Även om granskningen inte tyder på att SIV-statistiken skulle vara felaktig i något väsentligt avseende i dagsläget, kan den ha varit det tidigare. I Svea hovrätt förekom t.ex. tidigare att beslut att meddela prövningstillstånd endast antecknades i Veras dagboksblad utan att något avgörande registrerades. Vidare är det möjligt att den diskussion kring frågor om prövningstillstånd som förts inom hovrätterna under senare tid har ökat medvetenheten om och minskat problemen med felaktiga registreringar. Den osäkerhet som råder kring tillförlitligheten av äldre statistik gör att viss försiktighet är påkallad när det gäller slutsatser om andelen beviljade prövningstillstånd över tid.
Med detta sagt kan dock konstateras att det förefaller som att det i Svea hovrätt meddelas prövningstillstånd i något större utsträckning idag än tidigare. Andelen beviljade prövningstillstånd låg från EMR-reformens ikraftträdande i november 2008 fram till slutet av 2009 kring 20 procent. Därefter har nivåerna stadigt legat på omkring 25 procent. Utvecklingen kan illustreras med hjälp av nedanstående diagram.
11
Såvitt avser avdelning 7 uppmärksammades att ett missförstånd skett beträffande granskningens genomförande. Av denna anledning har avdelningen i efterhand kompletterat med beslut om prövningstillstånd.
11 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
Diagrammet visar andelen beviljade prövningstillstånd i Svea hovrätt i intervall om två månader. För månaderna september och oktober 2010 kommer statistiken från den genomförda granskningen medan övrig statistik hämtats från SIV.
4.2.4 Övriga hovrätter
Andelen beviljade prövningstillstånd vid övriga hovrätter under september och oktober 2010 varierade mellan 22,8 och 34,2 procent. Medelvärdet för samtliga hovrätter under denna period var 28,1 procent, vilket således innebär att Svea hovrätt låg något lägre än genomsnittet med 27,1 procent meddelade prövningstillstånd.
12
Andel meddelade prövningstillstånd i samtliga hovrätter
Göta hovrätt
Hovrätten för Nedre Norrland
Hovrätten för Västra
Sverige
Hovrätten
för Övre
Norrland
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Svea hovrätt
T- och
FT-mål
35,1 % 20 % 27,7 % 35 % 34,7 % 33,0 %
B-mål 48 % 45,5 % 43,1 % 44,4 % 30,9 % 24,8 % Ö-mål 25 % 27,6 % 22,5 % 17,9 % 28,3 % 32,2 %
ÖÄ 35 % 6,1 % 32,8 % 23,8 % 14,7 % 27,0 % M-mål ---------- ---------- ---------- ---------- ---------- 13,3 % Totalt: 34,2 % 22,8 % 30,4 % 26,9 % 26,6 % 27,1 Antal avgöranden
190 114 260 78 248 742
Tabellen visar andelen beviljade prövningstillstånd i landets samtliga hovrätter under september och oktober 2010.
12
Siffrorna för Svea hovrätt kommer från granskningen. För övriga hovrätter kommer statistiken från SIV.
0 5 10 15 20 25 30
Andel beviljade prövningstillstånd
Andel beviljade pt
12 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
4.3 Tillståndsgrunder
4.3.1 Svea hovrätt
Ändringsdispens var den vanligaste tillståndsgrunden och tillämpades i 65 procent av alla beslut. Att ändringsfallen utgör den centrala grunden för prövningstillstånd är både förväntat och i linje med vad som uttalades i EMRpropositionen.
13
Granskningsdispens var den näst mest tillämpade tillståndgrunden och förekom i drygt 35 procent av besluten. Granskningsfallen var särskilt vanliga bland tvistemålen, viket kan antas bero på att mål av mer omfattande och komplicerad natur ofta torde återfinnas bland denna typ av mål.
Prejudikatdispens tillämpades i ca 15 procent och extraordinär dispens i ca 8 procent av besluten. Vad beträffar prejudikatfallen utmärker miljömålen sig. I mer än 40 procent av miljömålen angavs prejudikatdispens som grund för prövningstillstånd. Det kan jämföras med brottmålen och tvistemålen där motsvarande siffror var 5 procent respektive 10 procent. Att prejudikatfallen är särskilt vanliga bland miljömålen är dock inte så förvånande mot bakgrund av att Miljööverdomstolen är prejudikatinstans i vissa mål. Däremot är det måhända något överraskande att extraordinär dispens tillämpades i 8 procent av besluten, dvs. i nästan var tionde beslut. Utrymmet att tillämpa denna tillståndsgrund är förhållandevis begränsat och den torde närmast aktualiseras vid allvarligare rättegångsfel.
14
I något mer än var femte avgörande tillämpades mer än en tillståndsgrund. De avgjort vanligaste kombinationerna var ändrings- och granskningsdispens samt ändrings- och prejudikatdispens.
13
Propositionen s. 184.
14
Se t.ex. NJA 2007 s. 53, NJA 2009 N 58 och Högsta domstolens beslut 2010-06-10 i mål nr Ö 4919-08.
13 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
Tillämpade tillståndsgrunder i Svea hovrätt
Ändrings-
dispens
Gransknings-
dispens
Prejudikat-
dispens
Extraordinär
dispens
T- och
FT-mål
58 % 51 % 13 % 9 %
B-mål 77 % 26 % 5 % 8 % M-mål 82 % 27 % 41 % 9 % Ö-mål 70 % 23 % 13 % 9 %
ÖÄ 52 % 42 % 12 % 6 % Totalt: 65 % 36 % 14 % 8 %
Tabellen visar i hur stor del av besluten att meddela prövningstillstånd i Svea hovrätt under september och oktober 2010 som respektive tillståndsgrund har tillämpats. Att siffrorna summerar till mer än 100 procent för respektive måltyp beror på att flera tillståndsgrunder tillämpats.
4.3.2 Svea hovrätts avdelningar
Vid en jämförelse mellan Svea hovrätts avdelningar kan bl.a. konstateras att prejudikatdispens alls inte förekommit på vissa avdelningar under den aktuella perioden medan andra avdelningar tillämpat denna tillståndsgrund i närmare 40 respektive i drygt 20 procent av besluten att bevilja prövningstillstånd.
15
Vidare kan
nämnas att ändringsdispens tillämpades i allt från 51 till 83 procent av avdelningarnas beslut. Avslutningsvis ska påpekas att vissa avdelningar nästan aldrig använde sig av mer än en dispensgrund medan andra gjorde det i närmare hälften av sina beslut.
4.4 Skäl att bevilja prövningstillstånd
Vissa skäl att bevilja prövningstillstånd har visat sig förekomma särskilt ofta. Dessa skäl har kategoriserats i ett antal större grupper, vilka i sin tur har indelats utifrån om skälen hänfört sig till en huvudsakligen processuell eller materiell fråga. Det ska framhållas att det inte handlar om några knivskarpa gränser mellan olika skäl eller kategorier utan att dessa tvärtom ofta överlappar varandra. Framställningen gör i denna del inte anspråk på annat än att ge en övergripande bild av vilka skäl som legat bakom besluten att bevilja prövningstillstånd i Svea hovrätt.
15
Den avdelning som ligger högst i detta hänseende är avdelning 6 och som redan påpekats torde det hänga samman med att avdelningen är Miljööverdomstol.
14 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
4.4.1 Processuella frågor
Ändrade processuella förutsättningar
Det rör sig här om att den processuella ramen i målet har förändrats sedan processen i underinstansen p.g.a. att nya yrkanden, omständigheter eller bevisning har tillkommit i hovrätten. Inom denna kategori återfinns bl.a. de fall där parterna har ångrat sig i mål om äktenskapsskillnad, ny vittnesbevisning tillkommit i brottmål och omständigheterna förändrats i något avseende i familjemål.
Att de processuella förutsättningarna förändrats på detta sätt har uppgivits som skäl att bevilja prövningstillstånd i knappt 15 procent av alla beslut. De vanligaste tillståndsgrunderna i dessa fall var ändringsdispens och därefter granskningsdispens.
Processuella fel
Exempel på processuella fel som förekommit är att underinstansen underlåtit att pröva yrkanden, missuppfattat en parts inställning, dömt över icke åberopade grunder och inte fullt ut tagit del av processmaterialet. Vidare återfinns tvivelaktiga handläggningsåtgärder, flera fall av felaktiga beslut om avvisning av stämningsansökningar men även av bevisning samt en mängd inte närmare specificerade rättegångsfel.
I knappt 15 procent av prövningstillståndsbesluten angavs fel av nu aktuellt slag ha förekommit. I mer än var tredje av dessa beslut tillämpades grunden extraordinär dispens, vilket därmed, efter ändringsfallen, var den näst vanligaste tillståndsgrunden i denna grupp.
4.4.2 Materiella frågor
Felaktig eller tveksam bedömning i en rättslig fråga
Kategorin innefattar felaktiga, tveksamma och svåra bedömningar av materiella rättsfrågor
16
. Bland de rättsfrågor som angivits specifikt kan t.ex. nämnas rubricerings-, preskriptionsavbrotts- och avtalstolkningsfrågor. Härutöver ingår prejudikatfallen i denna kategori.
16
I de många fall då det i formulären har angivits att det rör sig om en ”rättsfråga”, utan att det närmare utvecklats, skulle det lika väl kunna handla om en processuell och inte en materiell rättsfråga. Om det inte framkommit att det rör sig om ett processuellt spörsmål har dock skäl av detta slag hänförts till den aktuella kategorin av materiella frågor.
15 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
Skäl av detta slag förekom i ca 40 procent av besluten och utgjorde därmed den vanligaste anledningen till att prövningstillstånd beviljades. De tillståndsgrunder som tillämpades i störst utsträckning inom denna kategori var ändringsdispens och därefter gransknings- och prejudikatdispens.
Bevisvärdering m.m.
Här handlar det om felaktig, tveksam, knapphändig eller ingen bevisvärdering alls från underinstansens sida, liksom felaktiga, svåra eller tveksamma bedömningar av sakfrågor och omständigheter.
I knappt 30 procent av besluten angavs dylika skäl ha lett till att prövningstillstånd meddelats. Ändringsdispens följdes av granskningsdispens som de klart vanligaste tillståndsgrunderna i dessa fall.
Avgörandets utformning
Inom denna kategori återfinns bl.a. oklarheter och brister beträffande domslut och domskäl, ofta i form av allt för knapphändiga motiveringar och bristfälliga rättsliga resonemang och analyser. Härutöver kan nämnas brister i redovisningen av grunder, vittnesmål och processmaterialet i övrigt.
I drygt var tionde beslut har brister i underrättens avgörande angivits som skäl för prövningstillstånd. Granskningsdispens var den vanligaste tillståndsgrunden inom denna kategori.
4.4.3 Övrigt
Även andra skäl än de ovan behandlade har naturligtvis förekommit. Av dessa kan nämnas att prövningstillstånd meddelats i ett antal fall p.g.a. att samband förelegat mellan den fråga som varit föremål för prövning och en annan del eller ett annat mål där prövningstillstånd antingen inte krävts eller redan beviljats. Vidare har prövningstillstånd beviljats då det rört sig om ett stort och omfattande mål eller då domslutet i och för sig varit korrekt men domskälen varit felaktiga. Avslutningsvis kan nämnas att problem med tekniken i endast ett fall har lett till att prövningstillstånd meddelats.
4.4.4 Slutsatser
De vanligaste anledningarna till att prövningstillstånd meddelades var tveksamma bedömningar av rättsfrågor samt brister relaterade till bevisvärderingsfrågor. Så-
16 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
ledes tycks tyngdpunkten när det gäller vilka omständigheter som föranleder prövningstillstånd, ligga i materiella snarare än processuella spörsmål.
4.5 Skäl att bevilja prövningstillstånd i respektive måltyp
4.5.1 Tvistemål
Tveksamma rättsliga bedömningar och bevisvärderingsfrågor förekom tillsammans i mer än hälften av alla beslut att meddela prövningstillstånd i tvistemål. Vidare kan konstateras att ändrade processuella förutsättningar och brister beträffande avgörandets utformning var skäl som angavs relativt ofta jämfört med övriga måltyper. Mot bakgrund av att tvistemålen generellt sett är mer omfattande och komplicerade än många andra måltyper, framstår det inte som överraskande att just brister i avgörandets utformning visat sig vara frekventa.
Diagrammet visar i hur stor andel av besluten att meddela prövningstillstånd i tvistemål som respektive kategori av skäl förekommit. ”Övrigt” innefattar de skäl som inte passat in i någon av de andra kategorierna. Att siffrorna summerar till mer än 100 % beror på att flera kategorier av skäl ibland förekommit i ett och samma beslut.
4.5.2 Brottmål
I hela 84 procent av besluten i brottmål angavs tveksamma rättsliga bedömningar och bevisvärderingsfrågor ha föranlett att prövningstillstånd meddelats. I jämförelse med övriga måltyper var framför allt bevisvärderingsfrågorna välrepresenterade, vilket knappast är ägnat att förvåna med tanke på brottmålens karaktär.
19 %
25 %
34 %
16 %
12 %
7 %
Tvistemål
Domens utformning
Bevisvärdering m.m.
Tveksam rättslig bedömning Ändrade processuella förutsättningar Processuella fel
Övrigt
17 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
Diagrammet visar i hur stor del av besluten att meddela prövningstillstånd i brottmål som respektive kategori av skäl förekommit. ”Övrigt” innefattar de skäl som inte passat in i någon av de andra kategorierna. Att siffrorna summerar till mer än 100 % beror på att flera kategorier av skäl ibland förekommit i ett och samma beslut.
4.5.3 Miljömål
Tveksamma rättsliga bedömningar utgjorde det vanligaste skälet för prövningstillstånd även bland miljömålen. När det gäller miljömålen återfanns en stor andel prejudikatfall i denna grupp. I övrigt sticker andelen processuella fel ut vid en jämförelse med övriga måltyper. I ungefär en tredjedel av besluten att bevilja prövningstillstånd i miljömål uppgavs att något processuellt fel hade förekommit i underinstansen. En tänkbar förklaring till det är att många miljömål passerar fler instanser innan de når Miljööverdomstolen än vad som är fallet beträffande övriga mål.
Diagrammet visar i hur stor del av besluten att meddela prövningstillstånd i miljömål som respektive kategori av skäl förekommit. Att siffrorna summerar till mer än 100 % beror på att flera kategorier av skäl ibland förekommit i ett och samma beslut.
3 %
45 %
39 %
8 %
13 %
5 %
Brottmål
Domens utformning
Bevisvärdering m.m.
Tveksam rättslig bedömning Ändrade processuella förutsättningar Processuella fel
Övrigt
14 %
27 %
55 % 32 %
Miljömål
Domens utformning
Bevisvärdering m.m.
Tveksam rättslig bedömning
Processuella fel
18 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
4.5.4 Övriga mål och ärenden
Bland övriga mål och ärenden var tveksamma rättsliga bedömningar samt bevisvärderingsfrågor de vanligaste skälen för prövningstillstånd. Ändrade processuella förutsättningar förekom i en större del av besluten än i de andra måltyperna.
Diagrammet visar i hur stor del av besluten att meddela prövningstillstånd i övriga mål och ärenden som respektive kategori av skäl förekommit. ”Övrigt” innefattar de skäl som inte passat in i någon av de andra kategorierna. Att siffrorna summerar till mer än 100 % beror på att flera kategorier av skäl ibland förekommit i ett och samma beslut.
4.6 Skäl att bevilja prövningstillstånd – särskilt om granskningsfallen och de extraordinära fallen
Skälen till att ändringsdispens beviljats är många och av varierande natur. Det är svårt att ge någon mer enhetlig bild av dessa skäl. Varför prejudikatdispens meddelats kräver ingen närmare förklaring. Större intresse tilldrar sig dock granskningsfallen och de extraordinära fallen, vilka därför ska behandlas något ytterligare.
4.6.1 Granskningsfallen
En rad omständigheter av skilda slag har legat bakom att granskningsdispens beviljats. Av dessa kan bl.a. följande nämnas.
- Tveksamma och svåra bedömningar i skilda hänseenden, både avseende
rätts- och sakfrågor.
7 %
27 %
40 %
18 %
13 %
5 %
Övriga mål och ärenden
Domens utformning
Bevisvärdering m.m.
Tveksam rättslig bedömning Ändrade processuella förutsättningar Processuella fel
Övrigt
19 (19)
DATUM
2010-12-01
DIARIENR
782/10
- Brister beträffande domens eller beslutets utformning, såsom oklarheter
avseende domslut, redovisning av grunder och processmaterial samt framför allt knapphändiga motiveringar.
- Ofullständiga rättsliga resonemang och analyser.
- Otillräcklig utredning.
- Nya omständigheter och bevisning.
- Stora och omfattande mål.
- Fel skäl men rätt slut.
4.6.2 De extraordinära fallen
Bland annat följande förhållanden har föranlett extraordinär dispens.
- Bristande eller knapphändig motivering.
- Nya omständigheter.
- Rättegångsfel av olika slag, såsom att underinstansen
- felaktigt beslutat om rättelse och komplettering av dom,
- felaktigt avvisat bevisning,
- inte tagit del av processmaterialet,
- inte tagit ställning till yrkanden,
- dömt enligt inte längre gällande lag, samt
- förordnat om skriftlig handläggning utan att förutsättningar för
detta förelegat, t.ex. p.g.a. att muntlig bevisning åberopats.
1 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
Box 2290, 103 17 Stockholm • Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen • Telefon: 08-561 670 00 • Fax: 08-21 93 27 • svea.hovratt@dom.se • www.svea.se
Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-15.00
R 2A
Undersökning av ändringsfrekvensen för brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 juli – 31 december 2010
2 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
Innehåll
1 Bakgrund .................................................................. 3
2 Undersökningen ......................................................... 3 3 Definition av begreppet ändring ..................................... 4 4 Resultaten av undersökningen ....................................... 5
4.1 Ändringsfrekvens .................................................................... 5
4.1.1 Totalt för Svea hovrätt ............................................................................ 5
4.1.2 Svea hovrätts avdelningar ........................................................................ 5
4.1.3 Underrätterna ....................................................................................... 6
4.1.4 Ändringsfrekvens för olika typer av brott...................................................... 6
4.1.5 Ändringsfrekvens utifrån vilken påföljd som dömts ut vid tingsrätten ................... 7
4.1.6 Ändringsfrekvens när domen överklagats endast i påföljdsdelen ......................... 8
4.1.7 Ändringsfrekvens fördelad efter vem som överklagat ....................................... 8
4.2 Hovrättens ändringar ............................................................... 8
4.2.1 Olika typer av ändringar .......................................................................... 8
4.2.2 Olika ändringar i påföljdsdelen .................................................................. 9
4.2.3 Skäl för ändringar ................................................................................ 10
5 Ändringsfrekvens om beslut att inte meddela prövningstillstånd räknas med ........................................... 10 6 Jämförelse med statistik i VERA ................................... 11
3 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
1 Bakgrund
I VERA (domstolarnas målhanteringsprogram) registreras samliga brottmålsdomar i hovrätten som fastställda eller ändrade i samband med att de expedieras. Då det av statistiken i VERA inte kan dras några närmare slutsatser om vad som ryms inom dessa registrerade ändringar har en målundersökning genomförts.
Syftet med granskningen har varit att närmare undersöka ändringsfrekvensen för brottmål som avgjorts av Svea hovrätt genom materiell prövning och få en tydligare uppfattning i frågor som rör hovrättens överprövning av tingsrätternas domar, t.ex. hur stor andel som ändras, vad som ändras och varför ändring sker.
Undersökningen har genomförts av hovrättsassessorn Rebecca Appelgren.
2 Undersökningen
En genomgång har skett av samtliga brottmålsdomar som avgjorts av Svea hovrätt under perioden 1 juli – 31 december 2010. I huvudsak utgör rapporten en ren redovisning av undersökningsresultaten. De analytiska inslagen är begränsade. Det kan finnas anledning att i ett senare skede göra en fördjupad analys av materialet.
Brottmål som avskrivits, avvisats eller återförvisats till tingsrätt har inte undersökts. Inte heller har mål där hovrätten beslutat att inte meddela prövningstillstånd ingått i undersökningsmaterialet (jfr. dock redovisningen under rubrik 5 där beslut att inte meddela prövningstillstånd räknats med vid fastställande av ändringsfrekvensen).
Mål där hovrätten varit första instans har inte tagits med i undersökningen. Inte heller har sådana mål som i tingsrätten endast rört frågor om beslag tagits med. Däremot har mål som hovrätten prövat efter återförvisning från Högsta domstolen ingått i undersökningen.
Undersökningen har gått till på det sättet att samtliga brottmålsdomar gåtts igenom. Därefter har uppgifterna utifrån vissa i förväg fastställda variabler förts in i Excel och sedan sammanställts.
Det bör noteras att varje tilltalad har redovisats som en egen post vilket gör att antalet poster i undersökningsmaterialet inte överensstämmer med antalet avgjorda mål. I undersökningen används därför fortsättningsvis termerna ”mål”, ”brottmål” och ”dom” synonymt med en post i databasen, d.v.s. varje tilltalad behandlas för sig.
Det sammanlagda antalet domar som undersökts uppgår till 1 377.
4 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
3 Definition av begreppet ändring
En utgångspunkt för undersökningen har varit att definiera vad som ska falla under begreppet ändring. I den aktuella undersökningen har domslutet varit utgångspunkten och enbart sådana ändringar som framgått där har beaktats.
I de fall hovrätten, till skillnad från tingsrätten, i skulddelen dömt respektive inte dömt för någon del (t.ex. ett slag eller en spark) i en gärningsbeskrivning utan att det framgår närmare av domslutet utan endast av skälen, har detta inte bedömts som en ändring. I de fall dessa ändringar fått genomslag genom att påföljden ändrats har domen däremot registrerats som en ändring, dock endast i påföljdsdelen.
I de fall hovrätten endast preciserat ett domslut på det sättet att man även tilllämpat ett visst lagrum, t.ex. 34 kap. 1 § eller 3 § andra stycket brottsbalken, utan att det påverkat påföljden, har detta bedömts som en fastställd dom. I de fall då hovrätten samtidigt prövat två underrättsdomar avseende en tilltalad och endast ändrat dessa på så sätt att en gemensam påföljd dömts ut, utan att hovrätten gjort någon annan bedömning av straffmätning och påföljdsval, har dessa bedömts som en fastställd dom.
Ändringarna har även delats upp i olika kategorier, d.v.s. endast skuld, endast påföljd, både skuld och påföljd samt endast övrigt.
Ändringar i skulddelen omfattar skuld- och rubriceringsfrågor och ändringar i påföljdsdelen inkluderar – förutom straffmätning och påföljdsval – även utvisningsfrågor. Inom kategorin ”övrigt” faller t.ex. ändringar beträffande skadestånd och beslag.
5 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
4 Resultaten av undersökningen
4.1 Ändringsfrekvens
4.1.1 Totalt för Svea hovrätt
Totalt har hovrätten avgjort 1 377 brottmål genom dom under den aktuella perioden. Av dessa fastställdes tingsrätternas domar i 735 mål och i 642 mål skedde någon form av ändring. Detta motsvarar en fastställandefrekvens om 53 procent och en ändringsfrekvens om 47 procent totalt för Svea hovrätt.
Totalt avgjorda brottmålsdomar
Fastställda Ändrade
Antal
1 377 735 642
Andel
100 %
53 % 47 %
4.1.2 Svea hovrätts avdelningar
I undersökningen har även ändringsfrekvensen för varje avdelning i hovrätten granskats.
Resultaten visar således att under den aktuella perioden hade avdelning 8 högst ändringsfrekvens med 56 % följd av avdelning 3 med en ändringsfrekvens om 53 %.
Övriga avdelningar i hovrätten fastställde tingsrättsdomarna i större utsträckning än vad man ändrade. Avdelning 5 hade en ändringsfrekvens om 47 % följd av avdelning 4 (43 %), avdelning 7 (41 %) och avdelning 1 (39 %).
Det finns anledning att betona att de iakttagna skillnaderna måste bedömas med försiktighet. Exempelvis kan ett mål med många tilltalade där alla bedömts på samma sätt få ett tydligt genomslag i statistiken.
Totalt antal avgjorda domar
Antal fastställda domar
Antal ändrade domar
Andel fastställda domar
Andel ändrade domar
Avd 1
206 126 80 61 % 39 %
Avd 2
3 0 3 - -
Avd 3
215 101 114 47 % 53 %
Avd 4
247 140 107 57 % 43 %
Avd 5
268 141 127 53 % 47 %
Avd 6
3 2 1 - -
Avd 7
224 132 92 59 % 41 %
Avd 8
211 93 118 44 % 56 %
Sammanlagt 1 377 735 642 53 % 47 %
6 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
4.1.3 Underrätterna
Vidare har ändringsfrekvensen granskats utifrån ett underrättsperspektiv.
De tingsrätter som under den aktuella perioden hade störst andel fastställda brottmålsdomar var alltså Västmanlands (65 %), följd av Mora (61 %), Södertörns (60 %) och Attunda (57 %).
De tingsrätter som hade lägst andel fastställda brottmålsdomar under perioden var Eskilstuna och Uppsala (båda 41 %), följda av Solna (45 %) och Nyköpings (46 %). Man bör när man tolkar ovanstående siffror, utöver vad som angetts ovan under rubriken 4.1.2, vara medveten om att det för vissa tingsrätter rör sig om förhållandevis få domar. Också dessa siffror bör således tolkas med försiktighet.
4.1.4 Ändringsfrekvens för olika typer av brott
Nedan anges ändringsfrekvensen för några olika brottskategorier. Detta är endast ett urval av alla de brottstyper som förekommer i hovrätten. I samtliga kategorier har inräknats försöks- och förberedelsebrott samt medverkan.
Totalt antal överprövade domar
Antal fastställda domar
Antal ändrade domar
Andel fastställda domar
Andel ändrade domar
Attunda
127 73 54 57 % 43 %
Eskilstuna
46 19 27 41 % 59 %
Falu
64 35 29 55 % 45 %
Gotlands
34 17 17 50 % 50 %
Mora
18 11 7 61 % 39 %
Nacka
52 29 23 56 % 44 %
Norrtälje
17 9 8 53 % 47 %
Nyköpings
61 28 33 46 % 54 %
Solna
186 83 103 45 % 55 %
Stockholms
249 134 115 54 % 46 %
Södertälje
36 18 18 50 % 50 %
Södertörns
276 165 111 60 % 40 %
Uppsala
99 41 58 41 % 59 %
Västmanlands 112
73 39 65 % 35 %
Sammanlagt 1 377 735 642 53 % 47 %
7 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
Totalt antal överprövade domar
Antal fastställda domar
Antal ändrade domar
Andel fastställda domar
Andel ändrade domar
Mord och dråp
39 17 22 44 % 56 %
Misshandel (inkl. grov misshandel)
342 194 148 57 % 43 %
Fridskränkningsbrott enligt 4 kap. 4 § a BrB
45 27 18 60 % 40 %
Brott enligt 6 kap. BrB (sexualbrott)
78 39 39 50 % 50 %
Stöld (inkl. grov stöld)
77 46 31 60 % 40 %
Rån (inkl. grovt rån)
73 34 39 47 % 53 %
Bedrägeri (inkl. grovt brott samt bidragsbrott)
34 17 17 50 % 50 %
Bokföringsbrott och skattebrott (inkl. grovt brott)
79 38 41 48 % 52 %
Brott enligt trafikbrottslagen (1951:649)
37 21 16 57 % 43 %
Trafikförseelser
21 3 18 14 % 86 %
Brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64)
102 56 34 62 % 38 %
Sammanlagt hovrätten 53 % 47 %
4.1.5 Ändringsfrekvens utifrån vilken påföljd som dömts ut vid tingsrätten
I nedanstående tabell finns en redovisning av vilka påföljder som dömts ut i de mål hovrätten haft att överpröva samt ändringsfrekvensen beroende på vilken påföljd som dömts ut vid tingsrätten.
Totalt antal överprövade domar
Antal fastställda domar
Antal ändrade domar
Andel fastställda domar
Andel ändrade domar
Ogillat vid tingsrätten 142
54 88 38 % 62 %
Penningböter
12 3 9 25 % 75 %
Dagsböter
77 24 53 31 % 69 %
Villkorlig dom
220 137 83 62 % 38 %
Skyddstillsyn
66 34 32 52 % 48 %
Fängelse
735 412 323 56 % 44 %
Rättspsykiatrisk vård
11 7 4 64 % 36 %
Ungdomstjänst
57 38 19 67 % 33 %
Ungdomsvård
31 19 12 61 % 39 %
Sluten ungdomsvård
7 1 6 14 % 86 %
Övrigt
19 6 13 32 % 68 %
Sammanlagt hovrätten 1 377 735 642 53 % 47 %
8 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
4.1.6 Ändringsfrekvens när domen överklagats endast i påföljdsdelen
Av samtliga överprövade mål var 15 procent överklagade endast i påföljdsdelen (210 mål av 1 377).
Av de fastställda domarna var denna andel 17 procent (125 mål av 735) och vad gäller de ändrade domarna var motsvarande siffra 13 procent (85 mål av 642), vilket alltså motsvarar en ändringsfrekvens om 40 procent i denna grupp.
4.1.7 Ändringsfrekvens fördelad efter vem som överklagat
Av samtliga överprövade mål var 63 procent (874 mål) överklagade endast av den tilltalade, 16 procent (215 mål) endast av åklagaren och 21 procent (288 mål) av både tilltalad och åklagare alternativt endast av målsäganden. Av de fastställda domarna var 75 procent (550 mål) överklagade endast av den tilltalade, 9 procent (69 mål) endast av åklagaren och 16 procent (116 mål) överklagade av båda alternativt endast av målsäganden.
Av de ändrade domarna var 50 procent (324 mål) överklagade endast av den tilltalade, 23 procent (146 mål) endast av åklagaren och 27 procent (172 mål) överklagade av båda alternativt endast av målsäganden.
Såsom siffrorna anger får åklagaren alltså bifall till sin talan i hovrätten i större utsträckning än den tilltalade.
4.2 Hovrättens ändringar
4.2.1 Olika typer av ändringar
Som framgått ovan har ändringarna i de genomgångna domarna delats upp i olika kategorier. Förutom den totala ändringsfrekvensen har uppgifter samlats in om vad ändringarna bestått i.
Ändringar i skulddelen omfattar även rubriceringsfrågor och ändringar i påföljdsdelen inkluderar – förutom straffmätning och påföljdsval – även utvisningsfrågor. I kategorin ”övriga ändringar” faller ändringar beträffande skadestånd och beslag etc.
Antal ändrade domar Andel ändrade domar
Endast skuld
51 8 %
Endast påföljd
252 39 %
Både skuld och påföljd 289
45 %
Endast övrigt
50 8 %
Sammanlagt 642 100 %
9 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
4.2.2 Olika ändringar i påföljdsdelen
Undersökningen har även omfattat hur hovrättens ändringar i påföljdsdelen fördelade sig. Av de mål som ändrades beträffande påföljd – sammanlagt 541 domar – bestod ändringarna i enlighet med vad som framgår nedan.
Antal ändrade domar
Andel ändrade domar
Sänkt bötesstraff
30 5 %
Höjt bötesstraff
5 1 %
Förkortat fängelsestraff
105 19 %
Förlängt fängelsestraff
58 11 %
Från fängelse till en icke frihets- berövande påföljd
65 12 %
Från en icke frihetsberövande påföljd till fängelse
17 3 %
Övrig skärpning (inkl. utdömd påföljd efter ogillad dom i tingsrätten)
123 23 %
Övrig lindring (inkl. ogillande i hovrätten)
117 22 %
Övrig ändring
21 4 %
Sammanlagt 541 100 %
I begreppet ”bötesstraff” ingår både antalet dagsböter och storleken på dessa och den största delen av dessa ändringar rör fall där dagsbotens storlek satts ned på grund av nya uppgifter i hovrätten om minskad inkomst för den tilltalade.
Kategorierna ”från fängelse till icke frihetsberövande påföljd” och v.v. avser fall där hovrätten visserligen delat bedömningen av straffvärdet men gjort en annan bedömning i frågan om det funnits utrymme att döma till en icke frihetsberövande påföljd. I kategorin ”från fängelse till icke frihetsberövande påföljd” har inte inräknats de fall där hovrätten på grund av att man ogillat någon del av skuldfrågan kommit fram till att straffvärdet varit lägre och därför funnit att det förelegat utrymme för en frivårdspåföljd. Dessa fall har istället redovisats under kategorin ”övrig lindring”.
Kategorin ”övrig lindring” består annars till huvuddelen av domar där hovrätten helt ogillat åtalet och kategorin ”övrig skärpning” domar där tingsrätten helt ogillat åtalet och hovrätten bifallit hela eller delar av åtalet.
Kategorin ”övrig ändring” omfattar t.ex. ändringar beträffande ungdomspåföljder.
10 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
4.2.3 Skäl för ändringar
Med ledning av hovrättens domskäl har skälen för ändring undersökts. Utgångspunkten har varit att ange den huvudsakliga anledningen till ändring och om det funnits flera skäl ange det under kategorin ”flera angivna skäl”.
Det bör framhållas att resultatet i denna del bör tolkas med viss försiktighet, då det av olika anledningar i många fall är svårt att tolka domskäl.
Kategorin ”endast annan rättslig bedömning av skuldfrågan” omfattar de fall där hovrätten gör en annan rättslig bedömning av huruvida ett visst agerande eller annat förfarande är straffbart samt hur gärningen ska rubriceras. Kategorin ”endast annan bedömning av påföljdsfrågan” avser de domar där hovrätten gjort en annan bedömning – på samma material – av straffmätning eller val av påföljd. Kategorin ”nya omständigheter i påföljdsdelen” avser domar där hovrätten ändrat påföljden t.ex. på grund av nya yttranden och intyg eller nya uppgifter om förändrade personliga eller ekonomiska förhållanden som framkommit först i hovrätten. Under kategorin ”övrigt” faller huvudsakligen ändringar på grund av medgivanden eller andra bedömningar av hovrätten beträffande skadestånd.
5 Ändringsfrekvens om beslut att inte meddela prövningstillstånd räknas med
Undersökningen har, som angetts ovan, inte omfattat att gå igenom beslut att inte meddela prövningstillstånd. Då det ändå kan vara av visst intresse för att bedöma den totala ändringsfrekvensen för brottmål har statistiken i VERA använts för att kunna presentera ett resultat av ändringsfrekvensen för det fall dessa beslut räknas med. Av VERA framgår att under perioden 1 juli – 31 december 2010 fattades 274 beslut i brottmål att inte meddela prövningstillstånd.
Antal ändrade domar
Andel ändrade domar
Endast annan rättslig bedömning av skuldfrågan
97 15 %
Endast annan rättslig bedömning av påföljdsfrågan
174 27 %
Ny eller justerad gärningsbeskrivning 6
1 %
Ny bevisning
10 2 %
Annan bevisvärdering
150 23 %
Nya omständigheter i påföljdsdelen
58 9 %
Övrigt
63 10 %
Flera angivna skäl
84 13 %
Sammanlagt 642 100 %
11 (11)
DATUM
2011-01-31
DIARIENR
077/2011
För det fall man skulle behandla dessa beslut som fastställda mål blir den totala ändringsfrekvensen respektive fastsällandefrekvensen i hovrätten följande, vilket kan jämföras med de resultat som presenterats ovan under rubriken 4.1.1.
6 Jämförelse med statistik i VERA
Enligt uppgifter tagna från VERA avgjordes under perioden 1 juli – 31 december 2010 av Svea hovrätt 1 144 brottmål genom dom eller deldom. Av dessa har 537 stycken registrerats som ändrade och 607 stycken som fastställda. Detta innebär att 47 procent av domarna registrerats som ändrade och 53 procent som fastställda. Det ska noteras att ändringen eller fastställandet förs in i VERA i samband med att domen expedierats och att den kan omfatta flera tilltalade. En dom med en mindre ändring i domslutet beträffande en av flera tilltalade kan alltså komma att registreras som ändrad. Trots detta kan det konstateras att den ändringsfrekvens som framgår av statistiken i VERA överensstämmer med den ändringsfrekvens som är resultatet av denna undersökning (jfr. ovan under rubriken 4.1.1).
Totalt avgjorda brottmål
Fastställda (inkl. beslut om att ej meddela pt)
Ändrade
Antal
1 651 1 009 642
Andel
100 %
61 % 39 %
FÖRFATTARE
Manne Heimer Hovrättsfiskal Administrativa enheten, Svea hovrätt
En undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål
– särskilt om prövningstillstånd och ändringsfrekvens
2 (31)
Innehåll
Innehåll ........................................................................ 2 1 Sammanfattning ......................................................... 3 2 Disposition ................................................................ 7 3 Syfte ....................................................................... 7 4 Bakgrund .................................................................. 7 5 Metod och underlag..................................................... 9 6 Viss terminologi och förklaringar .................................. 10
6.1 Måltyper m.m. ...................................................................... 10 6.2 Ändrat avgörande ................................................................... 11 6.3 Överklagande och ändring - del av saken eller hela saken m.m. .......... 11 6.4 Tvistevärde .......................................................................... 12 6.5 Huvudsakligt skäl för ändring ..................................................... 12
7 Resultat av undersökningen – prövningstillstånd ............... 14
7.1 Andel beviljade prövningstillstånd i Svea hovrätt under perioden 1 mars– 31 maj 2012 ................................................................................... 14
7.1.1 Svea hovrätts avdelningar ...................................................................... 14 7.1.2 Måltyper ............................................................................................ 15
8 Resultat av undersökningen – ändringsfrekvens och hovrättens ändringar .................................................................... 16
8.1 Ändringsfrekvens i Svea hovrätt under perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012 ......................................................................................... 16
8.1.1 Måltyper ............................................................................................ 16 8.1.2 Överklagandets omfattning ..................................................................... 18 8.1.3 Huvudförhandling ................................................................................ 19 8.1.4 Nya omständigheter och ny bevisning i hovrätten ......................................... 19 8.1.5 Underrätter ........................................................................................ 20
8.2 Hovrättens ändringar .............................................................. 21
8.2.1 Ändring av hela eller del av saken ............................................................ 21 8.2.2 Huvudsakligt skäl för ändring .................................................................. 21
9 Särskilt om betydelsen av ombud i hovrätten ................... 22
9.1 Prövningstillstånd................................................................... 22 9.2 Ändringsfrekvens ................................................................... 23
10 Särskilt om tvistevärdets betydelse ............................ 24
10.1 Allmänt ............................................................................... 24 10.2 Prövningstillstånd och ändringsfrekvens ....................................... 24
11 Utvecklingen ........................................................ 26
11.1 Prövningstillstånd................................................................... 26 11.2 Ändringsfrekvens ................................................................... 28
11.2.1 Äldre statistik och jämförbarhet över tiden ............................................. 28 11.2.2 Ändringsfrekvensen i samtliga hovrätter ................................................. 28 11.2.3 Ändringsfrekvens i Svea hovrätt ........................................................... 30
11.3 Slutsats ............................................................................... 30
3 (31)
1 Sammanfattning
De viktigaste slutsatserna
Av allt att döma berodde den kraftiga minskningen av andelen ändrade avgöranden (ändringsfrekvensen) i tvistemål under åren efter 2008 på en allt för sträng tillämpning i hovrätterna av de nya bestämmelser om prövningstillstånd (PT) som infördes det året.
Idag tillämpas bestämmelserna om PT mer generöst i Svea hovrätt och andelen beviljade PT (PT-frekvensen) i tvistemål har ökat kraftigt de senaste åren.
I Svea hovrätt har även ändringsfrekvensen i tvistemål ökat och ligger idag kring de nivåer som gällt tidigare.
En annan effekt av den mer generösa PT-prövningen i Svea hovrätt är att en något större andel av de tvistemål som beviljats PT fastställs i hovrättens domar eller med andra ord, att ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjorts genom dom minskar. En stor andel fastställda tvistemål innebär att även sådana tvistemål där det sedermera visar sig att tingsrätten dömt korrekt i viss utsträckning beviljas PT. För att hovrätten ska ha möjlighet att ändra alla felaktiga tingsrättsavgöranden bör PT-prövningen vara så frikostig att även en betydande andel riktigt dömda mål beviljas PT och fastställs efter en fullständig prövning.
Prövningstillstånd i Svea hovrätt
PT beviljades i 40,7 % av alla tvistemål under perioden 1 mars–31 maj 2012.
Under den aktuella perioden varierade PT-frekvensen mellan Svea hovrätts avdelningar från 26,5 % till 54,5 %.
I familjemål var PT-frekvensen drygt 40 %, i kommersiella tvistemål ca 65 % och i övriga tvistemål drygt 30 %.
1
I de tvistemål där den klagande parten företräddes av ett ombud i hovrätten var andelen PT högre än i de tvistemål där parten saknade ett ombud (ca 45 % jämfört med ca 30 %). Endast i ett fåtal kommersiella tvis-
1
För definition av familjemål, kommersiellt mål och övrigt mål, se avsnitt 6.1.
4 (31)
temål saknade parterna ombud. PT-frekvensen var 65 % i de familjemål där parterna saknade ombud. De flesta av dessa PT meddelades dock i äktenskapsskillnadsmål där parterna ångrat sig. I övriga tvistemål där parterna saknade ombud var PT-frekvensen lägre än 10 %.
Ett samband mellan tvistevärdets storlek i tingsrätten och andelen beviljade PT har kunnat iakttas: ju högre tvistevärde, desto högre andel PT.
Ändringsfrekvens i Svea hovrätt
24,3 % av alla tvistemål som avslutades i Svea hovrätt under perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012 ändrades. I ordinära tvistemål var ändringsfrekvensen 25,3 % och i förenklade tvistemål 17,3 %. Av de tvistemål som avgjordes genom dom ändrades 59,6 %.
Totalt ändrades 36,6 % av familjemålen, 30,4 % av de kommersiella tvistemålen och 17,1 % av de övriga tvistemålen. När det gäller mål som avgjordes genom dom var ändringsfrekvensen i familjemål hela 74,1 %, i kommersiella tvistemål 50 % och i övriga tvistemål 60 %.
De överklaganden som avsåg samtliga delar av tingsrättens dom ledde till ändring i hovrätten i knappt hälften av fallen medan knappt 70 % av de överklaganden som tog sikte på endast en del av domen ledde till ändring.
Det har inte framkommit något tydligt samband mellan ändringsfrekvens och det förhållandet att huvudförhandling i hovrätten hållits eller inte hållits. Av de tvistemål som avgjordes utan huvudförhandling ändrades ca 57 % medan motsvarande siffra var ca 52 % i tvistemål som avgjordes efter huvudförhandling.
Det var ovanligt att nya omständigheter tilläts i hovrätten. Ny bevisning (i detta begrepp inkluderas även om- och tilläggsförhör) förekom i ca 30 % av de tvistemål som avgjordes genom dom. I de tvistemål där ny bevisning förekom var ändringsfrekvensen nästan 75 %. I knappt hälften av alla tvistemål som ändrades genom dom förekom ny bevisning.
Sett till samtliga tvistemål var ändringfrekvensen ungefär densamma oavsett om den klagande hade företrätts av ett ombud i hovrätten eller inte
5 (31)
(26,8 % med ombud och 24,1 % utan ombud). Om äktenskapsskillnadsmål där parterna ångrat sig undantas, var ändringsfrekvensen utan ombud dock avsevärt lägre, 11,5 %.
Tendensen var att ju högre tvistevärdet i tingsrätten var, desto större andel avgöranden ändrades.
Svea hovrätts ändringar
Ungefär hälften av hovrättens ändringar i tvistemål som avgjordes genom dom avsåg alla delar av tingsrättens domslut medan resterande ändringar gällde endast någon del.
Den vanligaste orsaken till att hovrätten ändrade tingsrättens avgörande var att man gjorde en avvikande rättslig bedömning, vilket – ensamt eller i förening med något annat skäl – utgjorde skäl för ändring i drygt hälften av de tvistemål som avgjordes genom dom. Knappt var tionde ändring berodde på en avvikande skälighetsbedömning. Parternas processuella disposition var det huvudsakliga ändringsskälet i drygt 25 % av de ändrade domarna och en avvikande bevisvärdering förekom ungefär lika ofta. I något färre än 10 % av de tvistemål som avgjordes genom dom föranleddes ändringen av nytt processmaterial i hovrätten.
2
I familjemål var parternas processuella disposition det vanligaste skälet för ändring, framför allt p.g.a. att domar som ändrats i enlighet med parternas överenskommelse inräknats i den kategorin. I kommersiella och övriga tvistemål ändrades de flesta domarna p.g.a. avvikande rättsliga bedömningar.
Utvecklingen
Ändringsfrekvensen i tvistemål för landets hovrätter sammantaget tycks ha legat kring eller något över 25 % under i vart fall en femtonårsperiod från 1990-talets början till ikraftträdandet av reformen En Modernare Rättegång (EMR-reformen) den 1 november 2008.
3
Efter EMR-
reformen följde en tydlig nedgång av andelen ändrade tvistemål i både Svea hovrätt och landets övriga hovrätter. I takt med att PT-frekvensen
2
För definitioner av skälen för ändring, se avsnitt 6.5.
3
Prop. 2004/05:131, En modernare rättegång - reformering av processen i allmän domstol.
6 (31)
successivt ökat har dock även ändringsfrekvensen stigit. I Svea hovrätt har andelen PT ökat från 25,5 % till 40,7 % mellan åren 2009 och 2012. Samtidigt har andelen ändrade tvistemål stigit och ligger nu kring de nivåer som gällt tidigare. Ytterligare ett tecken på att PT-prövningen i Svea hovrätt har blivit mer generös är att ändringsfrekvensen bland de tvistemål som avgjorts genom dom har minskat något. Det innebär en ökning av andelen tvistemål som beviljas PT men som efter en fullständig prövning visar sig vara korrekt dömda och därför fastställs.
Utvecklingen i alla landets hovrätter sammantaget har följt samma mönster som i Svea hovrätt. Från 2009 till 2012 ökade PT-frekvensen i tvistemål från drygt 27 % till omkring 36 %. Den totala andelen ändrade avgöranden i tvistemål ökade något till 21,6 % under första delen av 2012. Samtidigt minskade ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjordes genom dom. Mellan hovrätterna förekom dock skillnader.
7 (31)
2 Disposition
Efter ett antal inledande avsnitt (syfte, bakgrund m.m.) presenteras resultaten från den aktuella undersökningen, först vad gäller andelen PT och därefter andelen ändrade mål. Dessa två huvudsakliga frågeställningar belyses från ett flertal olika utgångspunkter, t.ex. hur resultaten ser ut avdelningsvis i Svea hovrätt samt utifrån måltyp och underinstans.
Härefter behandlas PT- och ändringsfrekvens särskilt utifrån tvisteföremålets värde och förekomsten av ombud i hovrätten.
Avslutningsvis ges en bild av hur stor andel tvistemål som tidigare beviljats PT och ändrats samt vilken tendens som kan utläsas idag.
3 Syfte
Undersökningen behandlar uteslutande tvistemål och är inriktad på två huvudsakliga områden: andelen PT och andelen ändrade avgöranden i Svea hovrätt. I viss utsträckning berörs även förhållandena vid landets övriga hovrätter. Syftet har varit att klarlägga utvecklingen över tid när det gäller PT- och ändringsfrekvens samt effekterna av EMR-reformen. Vidare har avsikten varit att generellt belysa hovrättens överprövning i tvistemål och att närmare undersöka sådana omständigheter som kan tänkas vara av betydelse för om PT beviljas eller ändring av tingsrättens avgörande sker.
4 Bakgrund
När EMR-reformen trädde i kraft innebar den genomgripande förändringar av förfarandet i allmän domstol. Bland annat infördes ett generellt krav på PT i tvistemål och domstolsärenden som överklagas från tingsrätt till hovrätt. EMRreformen var omdiskuterad redan innan den infördes och har förblivit så även därefter. I den juridiska debatten har på många håll uttryckts farhågor om att hovrätten tillämpat bestämmelserna om PT allt för strängt och att rättssäkerheten därigenom äventyrats.
4
Det har gjorts gällande att detta bl.a. tagit sig uttryck i
för låg PT- och ändringsfrekvens totalt sett, samt för hög ändringsfrekvens i tvistemål som prövats i sak. En hög andel ändrade avgöranden bland de tvistemål
4
Se bl.a. Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 2007-08 s. 599, Karl-Johan Grundström och Lynda
Ondrasek Olofsson i Skattenytt nr 11 2010 s. 795 f. och Roberth Nordh i Blendow Lexnova Expertkommentar – Processrätt december 2011.
8 (31)
som beviljats dispens innebär, enligt professor emeritus Lars Heuman, att
”… prövningstillstånd endast beviljas i de fall då hovrätten är ganska säkra på att en ändring kommer att göras, om målet släpps fram.”
Han anser vidare att hovrätterna ”med den nuvarande höga ändringsfrekvensen förmodli-
gen inte [kan] fånga upp alla feldömda tingsrättsavgöranden.”
5
Även inom hovrätterna har tillämpningen av de nya bestämmelserna om PT diskuterats i olika sammanhang. Bl.a. inrättades en arbetsgrupp för PT-frågor med representanter för alla hovrätter 2009. Gruppen lämnade en avslutande rapport under våren 2011. Svea hovrätt har genomfört undersökningar av PT-frekvensen i samtliga måltyper (2010 års granskning) och av ändringsfrekvensen i brottmål.
6
För att minska de skillnader i PT-frekvens mellan hovrättens avdelningar som undersökningarna visade förelåg, har bl.a. införts en ordning där alla tvistemål som beviljats dispens fördelas till en annan avdelning än den som meddelat PT. Tanken är att hovrättens ledamöter därigenom ska få del av andra avdelningars bedömningar i PT-frågor och att det ska leda till en ökad samsyn. Försöket med omfördelning av tvistemål ska initialt pågå under perioden 1 oktober 2011–30 september 2012. Vidare har de flesta av Svea hovrätts avdelningar gått ifrån det traditionella systemet med PT-föredragningar. Numera sker PT-prövningen vanligtvis i s.k. PT-grupper, vilka består av en ordförande (lagman, viceordförande eller ett erfaret hovrättsråd), ytterligare en ordinarie ledamot samt en tf. assessor. Prövningen går i normalfallet till så att ledamöterna i PT-gruppen på egen hand tar del av relevanta handlingar i målet och därefter samlas för att diskutera om PT ska meddelas. Referentskap i vanlig mening förekommer inte utan var och en av ledamöterna går själv igenom målet och bildar sig en uppfattning inför diskussionen i PT-gruppen. I arbetssättet ligger även att man inte går till botten med alla detaljer utan snarare ser PT-prövningen som en sorteringsmekanism. De tvistemål som utan problem kan sorteras bort, beviljas inte PT medan det i regel meddelas PT i seriösa tvister där utgången inte är självklar.
Högsta domstolen har i ett flertal avgöranden beviljat PT i hovrätten och då behandlat tillämpningen av PT-bestämmelserna. Högsta domstolen har därvid
5
Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 2009-10 s. 611. Den höga ändringsfrekvens i dispenserade
tvistemål som Heuman hänvisar till är ”uppemot 70 %”.
6
Granskning av beslut om prövningstillstånd i Svea hovrätt under september – oktober 2010 av Manne Hei-
mer samt Undersökning av ändringsfrekvensen för brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 juli – 31 december
2010 av Rebecca Appelgren.
9 (31)
framhållit att förarbetena till EMR-reformen ger uttryck för en generös syn på frågan om PT och att alla avgöranden som bedöms som tveksamma ska tas upp till fullständig prövning. Vidare har Högsta domstolen understrukit att hovrätten i viss utsträckning självmant måste försöka utröna om det finns skäl att meddela PT.
7
Det är bl.a. i ljuset av den ovan redovisade bakgrunden som hovrättspresidenten Fredrik Wersäll beslutat att genomföra denna uppföljande undersökning av Svea hovrätts överprövning i tvistemål. Undersökningen har gjorts av hovrättsfiskalen Manne Heimer.
5 Metod och underlag
Undersökningen kan sägas bestå av två separata delar där olika mål ingår.
Samtliga Svea hovrätts PT-beslut i tvistemål under perioden 1 mars 2012–31 maj 2012, som registrerats i Vera
8
, har undersökts (PT-delen). Vidare har alla tviste-
mål i Svea hovrätt, som registrerats som avslutade i Vera under perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012, granskats (ändringsfrekvensdelen).
9
I PT-delen ingick 263 tvistemål och av dem var 242 ordinära tvistemål och endast 21 förenklade tvistemål. Drygt 30 % var familjemål, ca 55 % övriga tvistemål och knappt 15 % kommersiella tvistemål.
Inom ramen för ändringsfrekvensdelen har sammanlagt 541 ordinära tvistemål och 81 förenklade tvistemål granskats. Av de ordinära tvistemålen avgjordes 151 genom dom, varav 18 avgöranden var stadfästa förlikningar, och 390 genom slutligt beslut, varav 281 var beslut att inte bevilja PT och resterande 109 beslut om avvisning, avskrivning p.g.a. återkallelse eller beslut om undanröjande alternativt upphävande av tingsrättens avgörande och återförvisning eller avskrivning
10
. Tvistemål angående klander av skiljedom och övriga mål där hovrätten varit första instans, totalt 7 mål, har helt bortsetts från.
7
Se prop. 2004/05:131 s. 189 och t.ex. NJA 2009 s. 798 I–III.
8
Vera är domstolarnas målhanteringssystem.
9
Det är viktigt att läsaren håller i minnet att det rör sig om olika grupper av mål. Det gäller i syn-
nerhet när PT-delen och ändringsfrekvensdelen behandlas gemensamt i rapporten.
10
Beslut att undanröja eller upphäva tingsrättens dom och avskriva målet i hovrätten gäller mål om äktenskapsskillnad där parterna ångrat sig och i hovrätten yrkat att äktenskapet ska bestå. I sådana mål meddelar hovrätten regelmässigt PT, undanröjer eller upphäver tingsrättens dom och avskriver målet från vidare handläggning.
10 (31)
De förenklade tvistemålen fördelade sig enligt följande: 15 avgjordes genom dom, varav 3 var stadfästa förlikningar, och 66 genom slutligt beslut, av vilka 54 var beslut att inte meddela PT.
Totalt har således 622 tvistemål ingått i ändringsfrekvensdelen. Av dessa var knappt 30 % familjemål (175 mål, varav 27 avgjorda genom dom), knappt 60 % övriga tvistemål (368 mål, varav 95 avgjorda genom dom) och knappt 15 % kommersiella tvistemål (79 mål, varav 44 avgjorda genom dom).
De tvistemål som avgjorts genom dom har analyserats tämligen ingående medan de som avgjorts genom slutligt beslut har granskats mer översiktligt.
Målen har sökts fram i Vera och granskats individuellt. Sökningarna har gjorts på ett sådant sätt att även felregistrerade PT-beslut bör ha upptäckts.
11
De fysiska
domstolsakterna har inte inhämtats utan endast sådan information som varit tillgänglig digitalt i Vera, t.ex. beslut och domar, har granskats. När det gäller undersökningen av ändringsfrekvens har varje klagande registrerats för sig, t.ex. vid växelvisa överklaganden.
12
Av den anledningen redovisas informationen i
rapporten antingen utifrån överklaganden alternativt klaganden eller utifrån mål. Det innebär att siffrorna inte alltid summerar till det totala antalet tvistemål som ingått i undersökningen.
6 Viss terminologi och förklaringar
6.1 Måltyper m.m.
Samtliga tvistemål som granskats har, utöver indelningen i ordinära och förenklade
tvistemål, kategoriserats som antingen familjemål, kommersiella tvistemål eller övriga tvistemål. Begreppet familjemål har använts i dess gängse betydelse. Med kom-
mersiella tvistemål avses tvistemål med uteslutande juridiska personer som parter medan alla andra tvistemål har betecknats som övriga tvistemål. När det i denna rapport talas om tvistemål avses både ordinära och förenklade tvistemål om inte annat anges.
11
Endast ett litet antal felregistrerade beslut har påträffats.
12
I tvistemål där flera klagande medparter fört en helt identisk talan vad gäller yrkande och grunder har endast en klagande registrerats. Typfallet är två makar som tillsammans köpt en fastighet och därefter gemensamt för talan mot säljaren om fel i fastigheten.
11 (31)
I granskningen har både tvistemål som avgjorts genom dom och slutligt beslut ingått. Om inte annat uttryckligen framgår avses alla mål, avgjorda genom dom och slutligt beslut, när det talas om tvistemål. Begreppet sakprövade tvistemål används synonymt med tvistemål som avgjorts genom dom.
6.2 Ändrat avgörande
Vid beräkningen av ändringsfrekvens har alla tvistemål kategoriserats som antingen ändrade eller fastställda. Endast ändringar som kommit till uttryck i domslutet har beaktats. När det gäller slutliga beslut har beslut om undanröjande alternativt upphävande av tingsrättens avgörande och återförvisning eller avskrivning, behandlats som ändrade avgöranden. Övriga slutliga beslut har betecknats som fastställda avgöranden. Ett ändrat avgörande kan innebära allt från en total ändring av tingsrättens dom till en mindre ändring av t.ex. fördelningen av rättegångskostnader.
6.3 Överklagande och ändring - del av saken eller hela saken m.m.
Ändrade sakprövade tvistemål har delats in efter om hela saken eller endast en del
av saken ändrats. På motsvarande sätt har det undersökts om tingsrättens dom
har överklagats såvitt avser hela saken eller en del av denna. Dessutom har ändringar kategoriserats utifrån om de skett helt i enlighet med klagandens yrkande, delvis i
enlighet med klagandens yrkande eller inte i enlighet med klagandens yrkande. Det sist-
nämnda fallet avser ändring enligt motpartens yrkande vid växelvisa överklaganden. Denna uppdelning har gjorts för att ge en i vart fall översiktlig bild av om tingsrättens domar vanligtvis angrips i dess helhet eller endast delvis, om hovrätten typiskt sett gör omfattande ändringar av tingsrättens domar eller inte samt i vilken utsträckning parterna har framgång i hovrätten. Begreppet saken har använts i betydelsen den eller de huvudsakliga tvistefrågorna i målet, t.ex. betalningsskyldighet, vårdnad eller fastställande av ett visst förhållande. Dit har även parts förpliktelse att betala motpartens rättegångskostnad, inklusive kostnad för rättshjälp, räknats. Om ett överklagande eller en ändring tagit sikte på en av flera
sådana tvistefrågor i målet vid tingsrätten eller en urskiljbar del av en sådan tvistefråga
har en del av saken ansetts överklagad eller ändrad. Som exempel kan nämnas ett överklagande som endast gäller en av flera poster för vilka betalningsskyldighet fastslagits i tingsrättens dom, en ändring avseende ränta men inte betalningsskyl-
12 (31)
dighet i och för sig eller av umgänge men inte vårdnad. För att en ändring ska ha ansetts gällt hela saken har inte krävts att parten haft full framgång med sitt överklagande utan endast att en ändring skett, i vart fall till viss del, av samtliga delar av saken.
13
Övriga frågor, exempelvis beslut om sekretessförordnande eller fastställande av vittnesersättning, har helt bortsetts från.
14
Bedömningen av om ett överklagande eller en ändring avsett en del av saken eller hela saken har skett utifrån vad som framgått av domslut och redovisningen av parternas yrkanden.
6.4 Tvistevärde
I de tvistemål som gällt en förpliktelse uttryckt i kronor eller annan valuta har uppgift om tvistevärdet vid tingsrätten insamlats. Begreppet tvistevärde har använts i betydelsen högsta (vid genstämning eller kumulerade mål) yrkade belopp, exklusive ränta. Vitsordanden eller medgivanden har inte beaktats. Yrkanden i utländsk valuta har beräknats enligt Riksbankens valutakurs den 1 mars 2012.
6.5 Huvudsakligt skäl för ändring
I de sakprövade tvistemålen har det huvudsakliga skälet för hovrättens ändring granskats. Det har skett genom att domskälen i tingsrätt och hovrätt studerats relativt ingående.
Ambitionen har varit att ringa in specifikt det eller de skäl som föranlett hovrättens ändring av tingsrättens dom. Det innebär t.ex. att om hovrätten gjort en annan värdering av bevisningen i målet än tingsrätten (avvikande bevisvärdering) och därför i sin prövning utgått från andra faktiska förhållanden, vilket resulterat i en
13
Exempel: En part yrkar i tingsrätten betalning av tre separata poster à 50 000 kr jämte ränta från ett visst datum samt ersättning för rättegångskostnader med 100 000 kr. Tingsrätten bifaller käromålet delvis på så sätt att svaranden förpliktas betala de tre posterna men endast till ett belopp om 25 000 kr (75 000 kr totalt) jämte ränta från ett annat datum än det käranden yrkat och tillerkänner käranden ersättning för rättegångskostnader med 75 000 kr. Käranden överklagar och yrkar att svaranden ska förpliktas betala de tre posterna till ett belopp om 40 000 kr (120 000 kr totalt) jämte ränta från det vid tingsrätten yrkade datumet samt slutligen att han ska tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten fullt ut. Hovrätten fastställer tingsrättens dom förutom att motparten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna vid tingsrätten fullt ut. I detta exempel anses målet överklagat såvitt avser hela saken, ändring ha skett av del av saken och delvis enligt klagandens yrkande.
14
När endast en sådan övrig fråga överklagas registreras målet i hovrätten som ett s.k. Ö-mål, vilket innebär att det faller utanför denna undersökning. Om ett tvistemål däremot överklagas i alla delar men endast ändras såvitt gäller t.ex. ett sekretessförordnande har avgörandet ansetts fastställt (annorlunda om endast rättegångskostnadsfrågan skulle ha ändrats).
13 (31)
annan rättslig kvalificering, har en avvikande bevisvärdering ansetts vara skälet till ändring men inte en avvikande rättslig bedömning. Skulle hovrätten däremot ha placerat bevisbördan på ett annat sätt än tingsrätten, vilket utgör en avvikande rättslig bedömning, innebär inte det att också en avvikande bevisvärdering har gjorts (såvida det inte uttryckligen framgår att hovrätten även gjort andra bedömningar än tingsrätten vid bevisvärderingen). En särskild form av rättslig bedömning, som registrerats separat, är att hovrätten gjort en avvikande skälighetsbe-
dömning. Nytt processmaterial, dvs. nya omständigheter och ny bevisning, har ansetts
som det huvudsakliga skälet till ändring endast när det framgått att just det föranlett hovrättens ändring. Det rör sig då inte om en avvikande bevisvärdering utan snarare om en ny bevisvärdering med beaktande av det nya processmaterialet. Med processuell disposition avses förändringar av yrkanden och inställning, t.ex. nya vitsordanden, medgivanden och även överenskommelser i familjemål.
15
15
Vid ändrad dom i enlighet med parternas överenskommelse i familjemål har det huvudsakliga skälet till ändring betecknats som processuell disposition, trots att målet är indispositivt.
14 (31)
7 Resultat av undersökningen – prövningstillstånd
Under det här avsnittet kommer resultaten av undersökningen när det gäller andelen PT i Svea hovrätt totalt sett, avdelningsvis och utifrån måltyp att presenteras.
7.1 Andel beviljade prövningstillstånd i Svea hovrätt under perioden 1 mars–31 maj 2012
Under perioden 1 mars–31 maj 2012 beviljade Svea hovrätt PT i 40,7 % av alla tvistemål. Bland de förenklade tvistemålen var PT-frekvensen 33,3 %, att jämföra med 41,3 % för de ordinära tvistemålen.
7.1.1 Svea hovrätts avdelningar
2010 års granskning visade att stora skillnader rådde mellan Svea hovrätts avdelningar. PT-frekvensen i tvistemål varierade mellan 18,5 % (avdelning 7) och 40,1 % (avdelning 8). Trots att det därefter tagits initiativ för att uppnå större enhetlighet och samsyn i PT-prövningen, kan det konstateras att det fortfarande föreligger betydande skillnader mellan avdelningarna. Under den aktuella perioden hade avdelning 2
16
högst PT-frekvens med 54,5 %, följt av avdelning 8 med
45,7 %. Lägst andel PT beviljades på avdelning 7, där PT-frekvensen var 26,5 %, och på avdelning 3, där den var 30,8 %. Ett relativt litet antal beslut per avdelning har dock ingått i granskningen, vilket påverkar statistikens tillförlitlighet.
17
Skillnader föreligger emellertid även om man beaktar statistik från SIV för den längre perioden januari t.o.m. september 2011.
18
Enligt den hade avdelning 2
högst PT-frekvens med 43 % och avdelning 4 lägst med 20,7 %. Den omständigheten att inte samma avdelning uppvisar den lägsta andelen PT skulle kunna tala för att det i vart fall delvis rör sig om fluktuationer över tid snarare än att vissa avdelningar generellt sett beviljar PT mer sällan än andra. Det är också värt att notera att tabellen nedan visar att ju längre tidsperiod som beaktats, desto mindre är differensen mellan den avdelning som har högst respektive lägst andel PT.
16
Avdelning 2 är en av Svea hovrätts två specialavdelningar. Särskild lottning till avdelningen sker av bl.a. immaterialrättsliga mål, t.ex. patentmål och upphovsrättsliga tvister. Det kan antas att andelen PT i dessa typer av mål är hög och påverkar avdelningens PT-frekvens totalt sett.
17
Avdelning 4 har meddelat 56 beslut under den aktuella perioden medan övriga avdelningar har meddelat mellan 31 och 39 beslut.
18
SIV är en för alla domstolar gemensam och sökbar databas med målstatistik. Fr.o.m. oktober 2011 började man i Svea hovrätt att omfördela de tvistemål som beviljats PT, vilket fått till följd att avdelningsvis information om PT-frekvens inte längre kan sökas fram i SIV.
15 (31)
Tabell 1: Andel prövningstillstånd Svea hovrätts avdelningar
Avd. 1 Avd. 2 Avd. 3 Avd. 4 Avd. 5 Avd. 7 Avd. 8 Diffe-
rens
Ordinära tvistemål
2010 27,8 % 40,9 % 26,7 % 31,8 % 47,1 % 20 % 52,3 %
32,3
procen-
tenheter
2011 33,7 % 45,1 % 38,1 % 23,9 % 34,1 % 27,9 % 36,5 %
21,2
procen-
tenheter
2012 41,4 % 56,3 % 29,7 % 46,2 % 41,4 % 26,7 % 45,5 %
29,6
procen-
tenheter
Ordinära
och förenklade
tviste-
mål 19
2010 27,3 % 39,1 % 35,3 % 28 % 55 % 18,5 % 40,1 %
36,5
procen-
tenheter
2011 30,7 % 43 % 36 % 20,7 % 32,7 % 26,3 % 34 %
22,3
procen-
tenheter
2012 41,9 % 54,5 % 30,8 % 42,9 % 42,9 % 26,5 % 45,7 %
28
procen-
tenheter
Tabellen visar andelen PT vid Svea hovrätts avdelningar enligt 2010 års undersökning (2010), enligt SIV för perioden januari–september 2011 (2011) samt enligt denna granskning (2012).
7.1.2 Måltyper
PT-frekvensen i familjemål avvek inte i någon större utsträckning från snittet för alla tvistemål utan låg på drygt 40 %. En relativt stor del av besluten att bevilja PT meddelades dock i mål om äktenskapsskillnad där parterna ångrat sig. Om den typen av mål undantas var andelen PT i familjemål drygt 30 %. När det sedan gäller övriga tvistemål och kommersiella tvistemål var skillnaden dem emellan stor. PT beviljades i närmare 70 % av de kommersiella tvistemålen medan motsvarande siffra för de övriga tvistemålen var drygt 30 %.
19
Nedbrutet avdelningsvis är de förenklade tvistemålen för få till antalet för att man ska kunna dra några slutsatser från dessa siffror.
16 (31)
8 Resultat av undersökningen – ändringsfrekvens och hovrättens ändringar
I detta avsnitt kommer framför allt andelen ändrade tvistemål att belysas från olika utgångspunkter. Vidare kommer något att sägas om i hur stor utsträckning tingsrättens domar ändrats och vad som föranlett ändringarna.
8.1 Ändringsfrekvens i Svea hovrätt under perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012
Under perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012 ändrades 24,3 % av alla avslutade tvistemål i Svea hovrätt. För ordinära tvistemål var siffran 25,3 % och för förenklade tvistemål 17,3 %.
Ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjordes genom dom var 59,6 % (80 % i förenklade tvistemål
20
och ca 58 % i ordinära tvistemål). Något fler än var tionde
slutligt beslut innebar en ändring av målet.
8.1.1 Måltyper
Familjemål
Ändringsfrekvensen i familjemål totalt sett var 36,6 % och i sakprövade familjemål hela 74,1 %. En stor del av de ändrade avgörandena var mål om äktenskapsskillnad där parterna ångrat sig efter tingsrättens dom. Om dessa mål räknas bort sjunker den totala andelen ändrade avgöranden från 36,6 % till 22,4 %. Ändringsfrekvensen i sakprövade familjemål framstår som hög. Både den omständigheten att sakförhållandena i familjemål ofta förändras efter tingsrättens dom och att relativt få familjemål trots det beviljas PT, kan dock förklara den stora andelen ändrade avgöranden. Under de senaste åren har PT-frekvensen i familjemål i Svea hovrätt legat omkring 5-10 procentenheter lägre än i ordinära tvistemål totalt sett. Familjemål är också sådana till sin karaktär att domstolens prövning ofta kommer att handla om lämplighetsöverväganden. Många gånger går det inte att säga att endast en riktig utgång finns eller att tingsrättens dom är direkt felaktig, vilket har betydelse för hovrättens PT-prövning. Högsta domstolen har uttalat att det ”… i familjemål [i regel]saknas… skäl att ge tillstånd till prövning
beträffande tingsrättens avgörande om avgörandet är väl motiverat och framstår som rimligt med hänsyn till utredningen i målet, även om det också skulle finnas goda skäl som talar för
20
De förenklade tvistemålen är dock så få till antalet att några säkra slutsatser beträffande dessa inte låter sig dras.
17 (31)
en annan lösning.” (NJA 2009 s. 798 I–III) I linje med Högsta domstolens uttalan-
den kan det nog, om man bortser från alla äktenskapsskillnadsmål där parterna ändrat sig, antas att PT i familjemål meddelas först om förhållandena med viss styrka talar för att tingsrättens avgörande ska ändras.
Kommersiella tvistemål
Ungefär var tredje (30,4 %) kommersiellt tvistemål ändrades. I sakprövade kommersiella tvistemål var ändringsfrekvensens ca 50 %, dvs. en väsentligt lägre andel än bland familjemålen. PT-statistiken visar dock en antaglig förklaring till skillnaden. Medan relativt få familjemål beviljades PT var förhållandet det motsatta när det gällde de kommersiella tvistemålen, vilka fick dispens ungefär dubbelt så ofta som familjemålen. Nästan två av tre kommersiella tvistemål beviljades PT. I detta sammanhang kan Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 843 uppmärksammas. Med hänvisning till behovet av vägledande avgöranden, framhöll Högsta domstolen särskilt att en uppmärksam och generös tillämpning av PT-bestämmelserna bör gälla i affärsmässiga tvister.
”Tvister med anknytning till affärslivet förekommer förhållandevis sällan i de allmänna domstolarna. Sådana tvister får i stor utsträckning sin lösning genom att sakkunniga rådgivare biträder parterna och på grundval av det uppfattade rättsläget förhandlar fram en lösning. Uppnås ingen förlikning blir tvisten många gånger avgjord genom skiljeförfarande. Det betyder emellertid inte att det saknas behov av rättsbildning. Tvärtom är ett väl kartlagt rättsläge en viktig förutsättning för ett effektivt näringsliv. Det är därför av stor vikt att de affärstvister som når de allmänna domstolarna avgörs i en sådan ordning att möjligheten till rättsbildning inte går förlorad.”
Övriga tvistemål
Närmare 6 av 10 avgöranden i ändringsfrekvensdelen var övriga tvistemål. Övriga tvistemål är en omfattande kategori som inrymmer många olika typer av mål: allt från komplexa tvister som gäller stora värden och har en klart kommersiell prägel till mindre och okomplicerade tvister. Det innebär att det är svårare att dra generella slutsatser beträffande de övriga tvistemålen.
Totalt ändrades endast 17,1 % av de övriga tvistemålen. Ändringsfrekvensen i de sakprövade övriga tvistemålen var drygt 60 %. De flesta stadfästa förlikningarna återfanns i denna målkategori. Om dessa avgöranden inte medräknas var ändringsfrekvensen 12,6 % totalt sett och 51,3 % i sakprövade övriga tvistemål.
18 (31)
Tabell 2: Ändringsfrekvens utifrån måltyp
Ändringsfrekvens
familjemål
Ändringsfrekvens kommersiella tvistemål
Ändringsfrekvens
övriga tvistemål
Samtliga
familjemål
Sakprövade
familjemål
Samtliga kommersiella
tvistemål
Sakprövade kommersiella
tvistemål
Samtliga
övriga tvistemål
Sakprövade
övriga tvistemål
36,6 % 74,1 % 30,4 % 47,8 % 17,1 % 61,1 %
Tabellen visar ändringsfrekvensen för varje måltyp, dels totalt sett, dels i mål som avgjorts genom dom (sakprövade).
8.1.2 Överklagandets omfattning
Ca 70 % av överklagandena i sakprövade tvistemål (exklusive stadfästa förlikningar) avsåg hela saken medan resterande överklaganden tog sikte på endast en del av saken. Nedbrutet på de olika måltyperna gick en tydlig skiljelinje mellan å ena sidan familjemålen och, å andra sidan, de kommersiella och övriga tvistemålen. Ungefär två tredjedelar av överklagandena i familjemål avsåg en del av saken medan ca 80 % av överklagandena i kommersiella och övriga tvistemål tog sikte på hela saken. Eftersom familjemål ofta gäller flera olika sådana tvistefrågor som i den här rapporten har betecknats som ”saken”, vanligtvis vårdnad, boende och umgänge, är detta inte förvånande.
Man kan fråga sig om andelen ändrade avgöranden varierar beroende på i vilken omfattning tingsrättens dom överklagats. Måhända kan det tyckas att chansen till framgång med ett överklagande borde vara större om samtliga tvistefrågor i målet angrips. I sakprövade tvistemål visade det sig emellertid att ändringsfrekvensen var knappt 50 % bland de överklaganden som avsåg hela saken medan den var knappt 70 % för de som tog sikte på en del av saken. Till viss del kan det förklaras av att sakprövade familjemål, så som konstaterats ovan, dels överklagades huvudsakligen till viss del, dels ändrades i stor utsträckning. Bilden var dock densamma även för sakprövade kommersiella och övriga tvistemål där ändringsfrekvensen var drygt 45 % för överklaganden av hela saken och ca 65 % bland de som avsåg en del av saken. Att närmare förklara orsakerna till detta skulle kräva en mer djupgående analys än vad som varit möjligt inom ramen för den här undersökningen. En tänkbar förklaring är dock att överklaganden av en viss
19 (31)
del av tingsrättens domslut i högre utsträckning siktar in sig på faktiskt uppmärksammade brister eller tveksamheter i domen medan mer ”slentrianmässiga överklaganden” skulle kunna tänkas vara vanligare bland övriga överklaganden.
8.1.3 Huvudförhandling
Enligt 50 kap. 13 § rättegångsbalken får hovrätten avgöra ett tvistemål utan huvudförhandling bl.a. om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller – under vissa förutsättningar – om saken kan utredas tillfredsställande. Dessutom får ett tvistemål alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig.
Sammanlagt avgjordes drygt en tredjedel av de sakprövade tvistemålen
21
utan
huvudförhandling. Andelen var väsentligt högre bland förenklade tvistemål än ordinära tvistemål. Av de sakprövade tvistemål som avgjordes utan huvudförhandling ändrades 57,1 %, vilket bara var en något högre andel än i sakprövade tvistemål som avgjordes efter huvudförhandling, där ändringsfrekvensen var 51,7 %. Om endast ordinära tvistemål beaktas var skillnaden ännu mindre. Det går således inte att utläsa något tydligt samband mellan ändringsfrekvens och den omständigheten att huvudförhandling i hovrätten hållits eller ej.
8.1.4 Nya omständigheter och ny bevisning i hovrätten
Möjligheten att i dispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter eller ny bevisning först i hovrätten är begränsad (50 kap. 25 § rättegångsbalken). Endast om parten gör sannolikt att omständigheten eller beviset inte kunnat åberopas vid tingsrätten eller annars kan visa att han eller hon haft giltig ursäkt, får omständigheten eller beviset åberopas. Efter EMR-reformen tas den muntliga bevisningen i hovrätten vanligtvis upp genom att ljud- och bildupptagningen från tingsrätten spelas upp i stället för att förhörspersonen hörs på nytt i hovrätten. Om det finns behov eller bedöms lämpligt finns dock möjlighet att i hovrätten hålla tilläggs- eller omförhör.
Med ny bevisning avses i den här rapporten, dels ny bevisning i egentlig mening, dels om- och tilläggsförhör.
21
Stadfästa förlikningar har inte medräknats.
20 (31)
Bara i ett fåtal av de sakprövade tvistemålen tilläts nya omständigheter.
22
Ny be-
visning var vanligare och förekom i ca 30 % av de tvistemål som avgjordes genom dom. I familjemål var den siffran ungefär 55 % medan ny bevisning förekom i ca 30 % av de sakprövade övriga tvistemålen och i ca 15 % av de sakprövade kommersiella tvistemålen. Överlag var ny muntlig bevisning vanligare än skriftlig. I de tvistemål där ny bevisning tilläts var ändringsfrekvensen hög, nästan 75 %. En annan sida av samma mynt är att det i drygt 4 av 10 ändrade sakprövade tvistemål förekom ny bevisning. Förekomsten av ny bevisning säger emellertid ingenting om huruvida ändringen föranleddes av den nya bevisningen eller någonting annat. (Se avsnitt 8.2 nedan.)
Det allmänna intrycket är att parterna relativt ofta åberopar nya omständigheter eller ny bevisning som inte tillåts av hovrätten.
8.1.5 Underrätter
Från vissa tingsrätter har endast ett fåtal överklagade domar ingått i undersökningen. Följande redogörelse av andelen ändrade avgöranden för respektive tingsrätt, inkluderar endast de tingsrätter från vilka minst 25 överklagade domar ingått i granskningen. Även det är emellertid ett begränsat underlag.
Tabell 3: Andel ändrade avgöranden utifrån tingsrätt
Tingsrätt
Antal överklagade
avgöranden
Ändringsfrekvens i samtliga tvistemål
Attunda 62 22,6 %
Falu 26 23,1 %
Nacka 28 35,7 %
Solna 84 25 % Stockholm 179 19,6 %
Södertörn 88 21,6 %
Uppsala 48 31,3 %
Västmanland 29 31 %
Tabellen visar hur stor del av alla överklagade tvistemål från respektive tingsrätt som ändrats.
22
Endast när hovrätten i beslut uttryckligen tagit ställning till frågan om tillåtande av nya omständigheter eller ny bevisning, har detta registrerats vid genomgången av målen. Någon jämförelse i detalj mellan åberopade omständigheter och bevisning i tingsrätt respektive hovrätt har alltså inte gjorts.
21 (31)
8.2 Hovrättens ändringar
I detta avsnitt har inte mål som avgjorts genom stadfäst förlikning beaktats.
8.2.1 Ändring av hela eller del av saken
Bakom siffrorna angående ändringsfrekvens finns både avgöranden som ändrats endast marginellt och sådana som ändrats helt och hållet. Hovrättens ändringar i sakprövade tvistemål fördelade sig ganska jämt mellan ändringar av hela saken och en del av saken. Det är naturligt att den bild av överklagandenas omfattning som redovisats ovan också återspeglades i hovrättens ändringar. Bland familjemålen avsåg 70 % av ändringarna en del av saken medan ändringar av hela saken var vanligast i kommersiella och övriga tvistemål. Ca 60 % av ändringarna var av det slaget i de målen.
Av de överklaganden i sakprövade tvistemål som ledde till ändring, resulterade drygt 40 % i att tingsrättens dom ändrades helt i enlighet med klagandens yrkande. I ungefär lika stor utsträckning ändrades tingsrättens dom delvis i enlighet med klagandens yrkande. I de resterande fallen ändrades tingsrättens dom men endast i enlighet med motpartens yrkande. När det gäller i vilken utsträckning parterna hade framgång med sin talan i hovrätten, har inte någon klar skillnad mellan måltyperna kunnat iakttas.
8.2.2 Huvudsakligt skäl för ändring
Samtliga sakprövade tvistemål
Den klart vanligaste orsaken till att hovrätten ändrade tingsrättens avgörande var att man gjort en avvikande rättslig bedömning, vilket – ensamt eller i förening med något annat skäl – utgjorde skäl för ändring i drygt hälften av de sakprövade tvistemålen. Knappt var tionde ändrat avgörande föranleddes av en avvikande skälighetsbedömning och tillsammans förekom något av dessa skäl alltså i ca 60 % av de ändrade sakprövade tvistemålen. Härefter följde avvikande bevisvärdering och parternas processuella disposition som de vanligaste skälen för ändring. Båda förekom i drygt var fjärde ändrat mål. I något färre än 10 % av de sakprövade tvistemålen föranleddes ändringen av nytt processmaterial i hovrätten. Det är förvånande att detta skäl inte var vanligare med tanke på att det ovan konstaterats att ny bevisning ofta förekom i de sakprövade tvistemål som ändrades. I ca 20 % av de ändrade avgörandena fanns mer än ett huvudsakligt skäl för ändring.
22 (31)
Diagrammet visar i hur stor andel av de ändrade sakprövade tvistemålen som respektive skäl för ändring förekom. Att siffrorna summerar till mer än 100 % beror på att flera skäl förekommit i ett och samma avgörande.
Måltyper
Inledningsvis ska framhållas att följande redogörelse av skälen för ändring avser relativt få avgöranden per måltyp. De redovisade slutsatserna får värderas med det i åtanke.
I omkring hälften av de ändrade sakprövade familjemålen dömde hovrätten i enlighet med en av parterna träffad överenskommelse, vilket innebar att det vanligaste ändringsskälet i familjemål var parternas processuella disposition (60 %). Ungefär var tredje ändring i familjemål föranleddes av hovrättens avvikande rättsliga bedömning, vilket också var det vanligaste skälet för ändring i sakprövade kommersiella (ca 70 %) och övriga tvistemål (ca 50 %). I kommersiella tvistemål gjorde hovrätten en avvikande bevisvärdering i ungefär var fjärde ändrat avgörande medan denna siffra var drygt 40 % i övriga tvistemål.
9 Särskilt om betydelsen av ombud i hovrätten
9.1 Prövningstillstånd
Totalt har drygt 250 beslut angående PT ingått i denna undersökning. I drygt 25 % av målen saknade den klagande parten ombud i hovrätten. Knappt en tredjedel av dessa mål var familjemål, knappt två tredjedelar övriga tvistemål och endast ett fåtal kommersiella tvistemål. Sett till alla tvistemål i PT-delen saknade
27 %
51 %
8 % 9 %
25 %
Huvudsakligt skäl för ändring
Avvikande bevisvärdering
Avvikande rättslig bedömning
Avvikande skälighetsbedömning
Nytt processmaterial
Processuell disposition
23 (31)
drygt var fjärde klagande i familjemålen och en något större andel av de klagande i de övriga tvistemålen ombud i hovrätten.
PT-frekvensen var högre för de parter som hade anlitat ett ombud i hovrätten än för de som saknade ombud. PT beviljades i nästan 45 % av de förstnämnda tvistemålen och i knappt 30 % av de tvistemål där ombud saknades. Skillnaden mellan familjemål och övriga tvistemål var stor. I de familjemål där parterna saknade ombud var PT-frekvensen över 65 % medan motsvarande siffra i övriga tvistemål var lägre än 10 %. Många av de familjemål som överklagades utan biträde av ombud var äktenskapsskillnadsmål där parterna ångrat sig, vilket förklarar den höga andelen PT.
9.2 Ändringsfrekvens
I ordinära tvistemål som avgjordes genom dom hade nästan alla klagande ett ombud i hovrätten. De flesta parterna i förenklade tvistemål saknade däremot ett ombud. I tvistemål som avgjordes genom slutligt beslut saknade drygt hälften av de klagande ett ombud.
Ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjordes genom dom var ungefär densamma oavsett om ett ombud anlitats i hovrätten eller inte. Då endast ett fåtal parter saknade ombud är det dock svårt att dra några säkra slutsatser i detta avseende. I stort förhöll det sig emellertid på samma sätt också om man beaktar samtliga tvistemål, dvs. även tvistemål som avgjordes genom slutligt beslut. Ändringsfrekvensen för klagande med ombud var då 26,8 % och för klagande utan ombud 24,1 %.
23
Faktum är att andelen ändrade avgöranden bland de ordinära
tvistemålen t.o.m. var högre för klagande utan ombud, 28,6 %, än för de med ombud, 26,2 %. I de genom slutligt beslut avgjorda tvistemålen (exklusive beslut att inte meddela PT) var motsvarande siffror 17,2 % (med ombud) respektive 66,7 % (utan ombud).
24
En närmare granskning av ovanstående siffror visar att många ändrade tvistemål i vilka klaganden saknat ombud, var äktenskapsskillnadsmål där parterna ångrat
23
Noteras bör att ändringsfrekvensen här avser andelen ändrade avgöranden beräknat utifrån
överklaganden och inte mål, vilket är anledning till att de här redovisade siffrorna inte fullt ut över-
ensstämmer med de som redovisats under avsnitt 8.1 ovan, där beräkningen skett på det sistnämnda sättet.
24
Även om man bortser från äktenskapsskillnadsmål där parterna ändrat sig, var ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjorts genom slutliga beslut (exklusive beslut att inte meddela PT) högre utan än med ombud (ca 32 % jämfört med ca 17 %).
24 (31)
sig. I sådana fall meddelar hovrätten PT och undanröjer eller upphäver tingsrättens dom i ett slutligt beslut. Om de tvistemålen undantas var ändringsfrekvensen i tvistemål utan ombud 11,5 %. Det förhållandet förklarar också den annars svårförenliga bilden att i det närmaste alla klagande företräds av ombud i sakprövade tvistemål samtidigt som en stor andel klagande utan ombud beviljas PT i familjemål.
10 Särskilt om tvistevärdets betydelse
10.1 Allmänt
Uppgifter om tvistevärdet i tingsrätten har samlats in i de ungefär 55 % av tvistemålen i PT-delen (motsvarande ca 150 mål) och ca 60 % av tvistemålen i ändringsfrekvensdelen (motsvarande ca 370 mål, varav ca 110 sakprövade) där ett sådant fanns angivet.
Sett till antalet tvistemål låg tyngdpunkten bland tvister rörande relativt begränsade värden. Det gällde både tvistemålen i PT-delen och i ändringsfrekvensdelen. Mellan 75-80 % av dessa tvistemål avsåg tvistevärden upp till 1 000 000 kr och de allra flesta hade ett tvistevärde om 150 000 kr eller lägre. I spannet upp till 150 000 kr återfanns omkring hälften av alla tvistemål i PT- och ändringsfrekvensdelen. Av de sakprövade tvistemålen rörde dock en något mindre andel, ca 40 %, tvistevärden upp till 150 000 kr. Ca 15 % av tvistemålen i PT- och ändringsfrekvensdelen rörde ett tvistevärde mellan 1 000 000 kr och 5 000 000 kr medan ännu högre tvistevärden förekom i knappt 10 % av målen.
10.2 Prövningstillstånd och ändringsfrekvens
Trenden var tydlig när det gäller hur andelen PT påverkades av tvistevärdet vid tingsrätten. Ju högre tvistevärdet var, desto högre var PT-frekvensen. Vad gäller andelen ändrade tvistemål var bilden inte lika klar men tendensen var ändå den motsatta, dvs. ju högre tvistevärde, desto lägre ändringsfrekvens. Detta var särskilt tydligt bland de sakprövade målen. Vidare kan konstateras att ändringsfrekvensen i de tvistemål som gällde ett tvistevärde var något lägre än för tvistemålen totalt sett, framför allt om man ser till samtliga mål.
25 (31)
Tabell 4: Andel prövningstillstånd och ändrade avgöranden utifrån tvistevärdet
Tvistevärde
PTfrekvens
Ändringsfrekvens i sakprövade tvistemål
Ändringsfrekvens i samtliga tvistemål
0 - 150 000 kr
28,2 % (20/71)
74,4 % (32/43)
18,3 % (36/197)
150 001 - 600 000 kr
37,9 % (11/29)
59,4 % (19/32)
27,4 % (20/73)
600 001 - 5 000 000 kr
56,3 % (18/32)
40 % (10/25)
15,3 %
(11/72)
5 000 001 kr -
71,4 % (10/14)
25 % (2/8)
11,1 % (3/27)
Totalt:
40,4 %
(59/146)
58,3 %
(63/108)
19 % (70/369)
Tabellen visar PT- och ändringsfrekvens utifrån tvistevärdet vid tingsrätten. Som redan påpekats ingår olika mål i PT- respektive ändringsfrekvensdelen, varför direkta jämförelser inte kan göras (vilket även framgår av siffrorna i tabellen). Den nedersta raden i tabellen (totalt) anger PT- respektive ändringsfrekvens i alla tvistemål med ett angivet tvistevärde. Inom parentes anges först antalet mål där PT beviljats (avser PT-frekvens) respektive antalet ändrade mål (avser ändringsfrekvens) och därefter det totala antalet mål med angivet tvistevärde.
Omfattande och komplicerade tvister rör många gånger betydande tvistevärden. I förarbetena framhålls att granskningsdispens är tänkt att tillämpas i bl.a. just omfattande eller på annat sätt komplicerade mål.
25
Tillståndsprövning i PT-
grupper, ett arbetssätt de flesta av Svea hovrätts avdelningar numera tillämpar (se avsnitt 4 ovan), kan förmodas bidra till att mer omfattande tvister ofta meddelas PT. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att PT-frekvensen var hög i tvistemål rörande större tvistevärden. Att en relativt liten andel sådana sakprövade tvistemål ändrades är vidare en logisk följd av en generös tillståndsgivning. Dess- utom kan det nog antas att det vid tingsrätterna typiskt sett läggs ner stor möda på att utgången ska bli korrekt och avgörandet välformulerat i stora, komplicerade tvistemål rörande betydande värden. Att 70 % av de tvistemål där tvistevär-
25
26 (31)
det var större än 5 000 000 kr beviljades PT men en så liten andel av sådana tvistemål ändrades, är trots det en aning förvånande.
26
11 Utvecklingen
11.1 Prövningstillstånd
Sedan EMR-reformen trädde i kraft kan en uppåtgående trend ses när det gäller PT-frekvensen i tvistemål, såväl i Svea hovrätt som i landets hovrätter totalt.
27
Statistik från 2009 och framåt visar att alla hovrätter utom Hovrätten över Skåne och Blekinge ökat andelen PT. Skillnaderna är endast marginella i vissa hovrätter men både Svea hovrätt och Hovrätten för Västra Sverige uppvisar en markant ökning. För Svea hovrätts del har PT-frekvensen i tvistemål ökat kraftigt från 25,5 % 2009 till 40,7 % 2012.
28
När det gäller statistik för samtliga hovrätter har
andelen PT ökat från drygt 27 % till omkring 36 % mellan åren 2009 och 2012.
Det är svårt att säkert säga vad som föranlett ökningen. Den generösa syn på PT-prövningen i hovrätt som Högsta domstolen gett uttryck för kan antas ha fått stort genomslag. Att frågorna uppmärksammats både inom domstolarna och av andra rättsliga aktörer har sannolikt också bidragit till en mer generös tillämpning av PT-bestämmelserna.
Vid samtal med enskilda hovrättsråd i Svea hovrätt har det sagts att utvecklingen, framför allt sedan övergången till PT-grupper, gått mot en mindre djupgående PT-prövning av tvistemålen.
29
För Svea hovrätts del kan måhända det ändrade
arbetssättet när det gäller PT-prövningen också ha bidragit till den ökade PTfrekvensen.
26
Som framgår av tabell 4 var det dock få tvistemål i undersökningen som rörde tvistevärden över 5 000 000 kr.
27
2010-års granskning visade att SIV-statistiken i allt väsentligt var korrekt. Denna bild har bekräftats också vid denna granskning. Det kan dock inte uteslutas att statistiken tidigare var behäftad med större brister, varför äldre statistik bör betraktas med viss försiktighet.
28
Siffran 40,7 % kommer från denna undersökning och avser således endast perioden 1 mars–31 maj 2012. Statistik från SIV för 1 januari–31 maj 2012 visar dock på i princip samma PTfrekvens (40,9 %).
29
Se Fredrik Wersäll och Staffan Levén i Svensk Juristtidning 2011 s. 27.
27 (31)
Tabell 5: Andel prövningstillstånd i alla hovrätter
Göta hov-
rätt
Hovrätt-
en för Nedre Norrland
Hovrätten för Västra
Sverige
Hovrätt-
en för
Övre Norrland
Hovrätten
över Skåne och
Blekinge
Svea hovrätt Totalt
2009 32,4 % 29,7 % 27,7 % 29,2 % 26 % 25,5 % 27,4 %
2010 31,4 % 30,9 % 29,9 % 34,5 % 30,5 % 30,3 % 30,7 %
2011 31,1 % 24,8 % 36,1 % 30 % 27,4 % 34,3 % 32,5 %
2012 34 % 31 % 42,1 % 37,5 % 19,9 % 40,7 % 36,3 %
Tabellen visar andelen PT i tvistemål i samtliga hovrätter. När det gäller 2012 avses PT-frekvensen under perioden 1 januari–31 maj förutom för Svea hovrätt, vars PT-frekvens för 2012 kommer från den aktuella undersökningen och således avser perioden 1 mars–31 maj 2012. I övrigt kommer all statistik från SIV.
Utvecklingen för Svea hovrätt samt för alla hovrätter sammantaget kan även illustreras med hjälp av nedanstående diagram.
Diagrammet visar andelen beviljade PT i tvistemål i Svea hovrätt samt i samtliga hovrätter (inkl. Svea hovrätt) i intervall om 6 månader. Statistiken har hämtats från SIV.
15 20 25 30 35 40 45 50
1:a halvåret
2009
2:a halvåret
2009
1:a halvåret
2010
2:a halvåret
2010
1:a halvåret
2011
2:a halvåret
2011
jan-maj
2012
Svea hovrätt
Alla hovrätter
PT-frekvens i Svea hovrätt samt i alla hovrätter
28 (31)
11.2 Ändringsfrekvens
11.2.1 Äldre statistik och jämförbarhet över tiden
Sedan 2005 finns tillförlitlig statistik angående ändringsfrekvens i SIV. Dessförinnan publicerades uppgifter om ändringsfrekvens i tvistemål i Domstolsstatistik - Sveriges officiella statistik (Domstolsstatistik). Medan ändringsfrekvensen i SIV redovisats som antalet ändrade avgöranden av samtliga avslutade tvistemål har ändringsfrekvensen i Domstolsstatistiken uttrycks som antalet ändrade avgöranden av tvistemål som prövats i sak (t.o.m. 2007). Att statistiken redovisats på olika sätt, att olika myndigheter ansvarat för statistiken
30
och att det inte varit möjligt att i
detalj reda ut hur statistiken tidigare beräknats, har gjort jämförelser över tid svåra. Genom att jämföra statistik i SIV och Domstolsstatistik samt göra vissa antaganden har det emellertid varit möjligt att skapa en ungefärlig bild av hur ändringsfrekvensen i hovrätten sett ut över en längre tid.
11.2.2 Ändringsfrekvensen i samtliga hovrätter
En uppskattad bild av ändringsfrekvensen i samtliga tvistemål visar att den tycks ha legat stabilt kring eller något över 25 %
31
under i vart fall en femtonårsperiod
från 1990-talets början fram till att EMR-reformen trädde ikraft. Andelen ändrade avgöranden minskade dock kraftigt år 2009 och sjönk som lägst till 18,8 % året därefter. Det är svårt att se någon annan förklaring till minskningen än EMR-reformens utvidgade krav på PT. En svagt ökande tendens kan dock ses för både 2011 och den första delen av 2012. Under de fem första månaderna 2012 ändrades 21,6 % av tvistemålen i hovrätterna totalt sett.
När det gäller ändringsfrekvensen i tvistemål som prövats i sak är det naturligt att införandet av ett generellt krav på PT i tvistemål kom att leda till en ökning av andelen ändrade mål. Många av de tvistemål som före EMR-reformen skulle ha fastställts kom i och med det utökade kravet på PT i stället att nekas dispens och således falla utanför beräkningen av ändringsfrekvens. Ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjorts genom dom ökade från ca 40 % 2005 till 67,5 % 2011. För perioden januari–maj 2012 har dock en nedgång till ca 60 % skett.
30
Statistiska centralbyrån ansvarade för statistiken fram till 1992, Brottsförebyggande rådet därefter mellan 1993–2001 och från och med 2002 ansvarar Domstolsverket för statistiken.
31
Den uppskattade ändringsfrekvensen, så som den beräknats här, varierade mellan ca 24–27 % med ett undantag, år 1995, då andelen ändrade tvistemål var väsentligt högre. Åren just före EMR-reformens införande var andelen ändrade mål relativt hög sett i ett längre perspektiv.
29 (31)
Den sammantagna bilden för alla hovrätter är alltså att andelen ändrade tvistemål totalt sett ökar samtidigt som ändringsfrekvensen i sakprövade tvistemål sjunker. Liksom när det gäller PT-frekvensen är bilden emellertid mer brokig på enskild domstolsnivå. Under 2012 varierade t.ex. ändringsfrekvensen i tvistemål totalt sett mellan landets hovrätter från drygt 10 % till knappt 25 %. (Hovrätten för Nedre Norrland, 12,5 %
32
, Svea hovrätt, 24,3 % enligt den här undersökningen,
och Hovrätten för Västra Sverige, 24,2 %.) Då äldre siffror i Domstolsstatistiken inte går att bryta ned på enskild hovrättsnivå finns endast SIV-statistik från 2005 och framåt att tillgå för jämförelser. Utifrån denna kan dock utvecklingen beskrivas med hjälp av följande tabell.
Tabell 6: Ändringsfrekvens i samtliga tvistemål i alla hovrätter
Göta hov-
rätt
Hovrätt-
en för Nedre Norrland
Hovrätten för Västra
Sverige
Hovrätt-
en för
Övre Norrland
Hovrätten
över Skåne och
Blekinge
Svea hovrätt Totalt
2005 24,3 % 22,3 % 22 % 29,3 % 25,6 % 25,1 % 24,5 %
2006 27,7 % 29,6 % 26,5 % 22,7 % 27,2 % 25,5 % 26,4 %
2007 27,2 % 27,6 % 28 % 37,1 % 28,6 % 25,3 % 27,2 %
2008 29,6 % 22,9 % 27,1 % 32,8 % 31,3 % 25,7 % 27,4 %
2009 29,4 % 25,7 % 17,3 % 16,8 % 19 % 18,5 % 20,4 %
2010 18,8 % 22,9 % 17,1 % 24,3 % 17,4 % 18,7 % 18,8 %
2011 21,3 % 15,4 % 19,4 % 18,4 % 18,9 % 20,1 % 19,6 %
2012 23,8 % 16,7 % 24,2 % 12,5 % 18,4 % 24,3 % 21,6 %
Tabellen visar andelen ändrade tvistemål i samtliga hovrätter. När det gäller 2012 avses ändringsfrekvensen för perioden 1 januari–31 maj förutom för Svea hovrätt, vars ändringsfrekvens för 2012 kommer från den aktuella undersökningen och således avser perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012. I övrigt kommer all statistik från SIV, även siffran för den totala ändringsfrekvensen för alla hovrätter under 2012.
32
Domstolen har avgjort ett begränsat antal mål (ca 65) under den aktuella perioden, vilket påverkar statistikens tillförlitlighet.
30 (31)
11.2.3 Ändringsfrekvens i Svea hovrätt
Utvecklingen i Svea hovrätt sedan 2005 har varit väsentligen densamma som i hovrätterna totalt sett. Som framgått låg ändringsfrekvensen i alla tvistemål mellan 2005 och 2008 stabilt kring 25 % för att därefter sjunka till, som lägst, 18,5 % 2009. Därefter har dock en långsam ökning skett år för år och andelen ändrade tvistemål enligt den aktuella undersökningen var 24,3 %. Efter den kraftiga minskningen i samband med EMR-reformen tycks det således som att andelen ändrade tvistemål nu ökar och närmar sig de nivåer som tidigare gällde både i Svea hovrätt och i landets hovrätter sammantaget.
Också ändringsfrekvensen i sakprövade tvistemål i Svea hovrätt uppvisar en likartad utveckling som för samtliga hovrätter. Det innebär att den efter EMRreformen ökade kraftigt från knappt 40 % till lite över 60 % men att ökningen avtagit och ändringsfrekvensen nu vänt något nedåt. Generellt förefaller andelen ändrade sakprövade tvistemål ha varit aningen lägre i Svea hovrätt än i hovrätterna totalt. Som redovisats ovan var ändringsfrekvensen i Svea hovrätt i sakprövade tvistemål 59,6 % enligt den här undersökningen. För perioden 1 januari–31 maj 2012 var motsvarande siffra enligt SIV 56,6 %.
11.3 Slutsats
När det generella kravet på PT i tvistemål infördes sjönk andelen ändrade tvistemål totalt sett kraftigt samtidigt som ändringsfrekvensen bland tvistemål som avgjordes genom dom ökade. Siffrorna talar tydligt för att hovrätterna tillämpade PT-reglerna för restriktivt, även om reformen i sig naturligtvis medförde en ökad ändringfrekvens i sakprövade tvistemål. Uppenbarligen förelåg ett missförhållande mellan den totala andelen PT i hovrätten efter EMR-reformen, exempelvis drygt 27 % år 2009, och den nivå ändringsfrekvensen i tvistemål totalt tycks ha legat på tidigare, omkring eller något över 25 %.
En naturlig konsekvens av att allt för höga krav ställs för att PT ska meddelas är att ändringsfrekvensen totalt sett minskar samtidigt som ändringsfrekvensen i sakprövade mål ökar eller med andra ord, att hovrätten fastställer få av domarna i de mål som beviljats PT. För att hovrätten ska ha möjlighet att ändra alla de tingsrättsavgöranden som är felaktiga måste emellertid PT-prövningen vara så frikostig att även en betydande andel mål som är riktigt dömda beviljas PT och fastställs efter en fullständig prövning. Mot den bakgrunden är det positivt att
31 (31)
tendensen både i Svea hovrätt och i landets hovrätter sammantaget, är att PTfrekvensen och andelen ändrade tvistemål totalt sett ökar medan ändringsfrekvensen i tvistemål som avgjorts genom dom sjunker något. Framhållas ska dock att statistiken varierar på enskild hovrättsnivå.
Utvecklingen kan åskådliggöras grafiskt.
Diagrammet visar PT- och ändringsfrekvens för alla hovrätter respektive i Svea hovrätt, dels i samtliga tvistemål, dels i tvistemål som avgjorts genom dom. När det gäller 2012 avser siffrorna för alla hovrätter perioden 1 januari–31 maj medan siffrorna för Svea hovrätt kommer från den aktuella undersökningen och således gäller perioden 1 oktober 2011–31 mars 2012. I övrigt kommer alla siffror från SIV.
10 20 30 40 50 60 70
Ändringsfrekvens samtliga tvistemål, alla hovrätter
Ändringsfrekvens samtliga tvistemål, Svea hovrätt
Ändringsfrekvens tvistemål avgjorda genom dom, alla hovrätter Ändringsfrekvens tvistemål avgjorda genom dom, Svea hovrätt PT-frekvens, alla hovrätter
PT-frekvens, Svea hovrätt
PT- och ändringsfrekvens i alla hovrätter och i Svea hovrätt
1
Prövningstillstånd i hovrätt –
sammanställning över HD-avgöranden
Sammanställningen innehåller 116 avgöranden som har meddelats under tiden 2009-01-01 – 2012-06-30. När HD har angett två dispensgrunder (vilket förekommer i tre avgöranden) har avgörandet redovisats under båda rubrikerna.
Ändringsdispens: 23 avgöranden (varav 7 refererats och 3 i notisavdelningen)
Granskningsdispens: 17 avgöranden (varav 8 refererats och 2 i
notisavdelningen)
Prejudikatdispens: 60 avgöranden (varav 6 refererats och 12 i
notisavdelningen)
Extraordinär dispens: 13 avgöranden (varav 4 refererats och 4 i
notisavdelningen)
Under rubriken Dispensgrund framgår inte m.m. redovisas 7 avgöranden (varav 1 refererats och 2 i notisavdelningen)
I fråga om Referaten redovisas endast referatrubriken. I fråga om Notiser och Övriga beslut redovisas normalt endast de egentliga skälen; fakta och tillämpliga bestämmelser har uteslutits (detta markeras med /…/).
Ändringsdispens
Referat
2012-04-04 Ö 3249-11
När en tingsrätt har avvisat en talan därför att tingsrätten inte är rätt forum och en part har överklagat det beslutet med yrkande att hovrätten ska hänvisa målet till den tingsrätt som är behörig, ska tillstånd till målets prövning i hovrätten meddelas (ändringsdispens).
2
2011-06-16 Ö 721-11
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förordnande av särskild företrädare för barn
(Ändrings- och granskningsdispens = redovisat under båda rubrikerna)
2010-09-03 Ö 4731-09
Tillstånd till prövning i hovrätt i mål om adoption
2009-11-20
Fråga om tillstånd till prövning i hovrätt av mål om vårdnad, boende och umgänge, I-III.
I Boende Ö 1208-09 II Vårdnad och umgänge Ö 1281-09 (”i vart fall granskningsdispens, partiellt
prövningstillstånd”)
III Vårdnad Ö 3459-09
2009-11-18 Ö 2979-09
Konkursärende. Fråga om tillstånd till prövning i hovrätt när det i hovrätten åberopas omständigheter som inträffat efter konkursbeslutet.
2009-11-12 Ö 1342-09
Fråga om prövningstillstånd i hovrätt beträffande beslut om ersättning för rättegångskostnad.
Notiser
NJA 2010 N 41
2010-10-22 Ö 4344-09
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skadestånd
/…/ Av det på ljudfil upptagna förhöret med JJ vid tingsrätten framgår inte att JJ sagt att han avsett att byta ut dörren även om inte inbrottet hade skett. Mot den bakgrunden finns det utrymme för tvivel om att tingsrättens dom är riktig. Det ska därför meddelas tillstånd till målets prövning i hovrätten.
NJA 2010 N 19
2010-04-16 Ö 5549-09
Tillstånd till prövning i hovrätt av ärende om lagfart
/…/ Högsta domstolen meddelade den 28 december 2009 prövningstillstånd i målet i Högsta domstolen. Högsta domstolen har härefter prövat den aktuella frågan i mål Ö 1754-08. Enligt beslutet i det målet krävs inte tillstånd enligt hyresförvärvslagen för förvärv genom fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag. Det finns således anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till.
3
NJA 2010 N 7
2010-02-01 Ö 2890-09
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran
– prejudikatdispens och ändringsdispens (= redovisat under båda) /…/ Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2002 s. 477 prövat frågan om det på grund av en felaktig uppgift om lägenhetsytan i hyresavtal och vid senare hyresförhandlingar förelåg ett på utfästelse grundat skadeståndsansvar för hyresvärden gentemot hyresgästen. I förevarande mål aktualiseras frågan vilken betydelse det har att den felaktiga uppgiften om lägenhetsytan var en cirkauppgift och om en sådan uppgift kan vara skadeståndsgrundande liksom frågan hur skadan i så fall ska beräknas och vilket beviskrav som därvid gäller. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att dessa frågor prövas av högre rätt. Därutöver finns det anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingrätten har kommit till.
NJA 2009 N 52
2009-09-25 Ö 857-08
Tillstånd till prövning i mål om hastighetsöverträdelse
/---/ Tingsrätten har alltså genom DVD-filmen funnit det utrett att SL, efter att
ha svängt in på Järnvägsgatan, passerade ett vägmärke som angav hastighetsbegränsningen till 30 km/tim innan han passerade det vägmärke som fanns vid parkeringsskylten. Denna bedömning har lagts till grund för den fällande domen mot SL. Det måste dock sättas i fråga om filmen eller övrig utredning stöder slutsatsen att det fanns ett vägmärke om hastighetsbegränsning mellan hotellet och parkeringsskylten eller om tingsrätten har misstolkat sakmaterialet. Tingsrättens bedömning synes också ha fört med sig att det inte gjordes någon prövning av SL:s invändning om att det vägmärke som fanns vid parkeringsskylten var skymt.
Övriga beslut
2012-03-06 Ö 263-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ansökan om rättshjälp
I ett mål angående verkställighet av en dom avseende umgänge med barn ansökte MD om rättshjälp. Tingsrätten avslog ansökan då MD hade uppgett att hon hade en rättsskyddsförsäkring som omfattade angelägenheten. Enligt 9 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619) får i sådana fall rättshjälp inte beviljas.
MD överklagade beslutet till hovrätten som inte har meddelat prövningstillstånd. MDl har i hovrätten ändrat sin uppgift om rättsskyddsförsäkringen och företett ett intyg från Folksam av vilket det framgår att bolagets rättsskyddsförsäkringar inte omfattar verkställighetsmål. Något hinder för MD att i hovrätten åberopa denna nya uppgift har inte funnits (se 43 § första stycket rättshjälpslagen samt rättsfallen NJA 1975 s. 575 och NJA 1976 s. 599). Det finns därför anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.
4
2012-03-05 Ö 5920-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om försättande i konkurs
Staten ansökte vid tingsrätten om att SL skulle försättas i konkurs. Statens fordran avsåg en skatteskuld. SL delgavs kallelse till konkursförhandlingen men inställde sig inte. Tingsrätten fann att SL fick anses vara på obestånd enligt 2 kap. 8 § konkurslagen (1987:672) och försatte henne i konkurs. SL överklagade till hovrätten och anförde att beslutet var felaktigt eftersom hon hade medel att betala skatteskulden. Vad dessa medel bestod av utvecklades inte i överklagandet. Hovrätten har beslutat att inte meddela prövningstillstånd. SL har i Högsta domstolen yrkat att prövningstillstånd ska meddelas i hovrätten. Hon har anfört att betalningar för kundfordringar influtit på hennes konto och att hon därför har medel för att betala skatteskulden. Hon har gett in en konkursbouppteckning av vilken skatteskulden framgår och två kontoutdrag utvisande kontobehållningen. Skatteverket har i sin svarsskrivelse medgett bifall till överklagandet. Konkursförvaltaren har i ett till Högsta domstolen avgivet yttrande uttalat i huvudsak följande. SL var vid tidpunkten för konkursen sufficient. Merparten av de inbetalningar som skett till banken har influtit i nära anslutning till konkursbeslutet. SLs betalningsoförmåga måste därmed betraktas som tillfällig. Det finns därför anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens beslut. Av utredningen i Högsta domstolen framgår följande. Enligt konkursbouppteckningen uppgår skatteskulden till 454 510 kr. Efter beslut om nedsättning av skatt samt inbetalning uppgick skatteskulden till 400 775 kr. Gäldenären har överfört 424 249 kr till konkursboet vilket täcker betalning av skatteskulden. De nya omständigheter och den bevisning som SL åberopat i Högsta domstolen medför att det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.
2010-12-22 Ö 1397-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om omprövning av skuldsanering
Lindorff Sverige AB, som ansökt om att skuldsaneringsbeslutet ska upphävas, har numera anfört att bolaget accepterar en betalning snarast möjligt av det belopp som resterar enligt beslutet om skuldsanering. Det finns därför anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
2010-12-06 Ö 5075-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om brott mot knivlagen
Det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
5
2010-11-10 Ö 2916-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om personligt betalningsansvar enligt aktiebolagslagen
/…/ De omständigheter och den bevisning som AO, RO och MM åberopat i Högsta domstolen [anm: kontrollbalansräkning] har betydelse för prövningen av om de är skyldiga att betala yrkat belopp. De får anses ha giltig ursäkt för att inte redan vid tingsrätten ha åberopat omständigheterna och bevisningen. Vid sådana förhållanden finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till.
2010-10-27 Ö 2780-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hastighetsöverträdelse
Högsta domstolen finner att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
2010-05-03 Ö 1221-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran
/…/ Utredningen synes ge vid handen att tingsrätten inte har beaktat bestämmelserna om begränsning av ersättning för rättegångskostnader i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken. Hovrätten borde därför ha meddelat prövningstillstånd i den delen. I övrigt saknas skäl att ge tillstånd till målets prövning där.
2010-03-03 Ö 5604-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förseelser enligt körkortslagen och trafikförordningen
/…/ Enligt 9 kap. 2 § första stycket körkortslagen (1998:488) jämförd med 3 kap. 15 § samma lag ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte har medfört sitt körkort under färd dömas till penningböter. Av 9 kap. 2 § andra stycket 3 framgår emellertid att föraren inte ska dömas till straff om dennes identitet genast har kunnat fastställas. MN har i hovrätten anfört nya omständigheter som ger anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till.
2010-01-25 Ö 5414-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om försättande i konkurs
/…/ Av utredningen i Högsta domstolen framgår följande. Enligt konkursbouppteckningen uppgår skulderna – efter viss justering vid edgångssammanträdet till 456 509 kr och tillgångarna till 43 097 kr. Konkursfordran har i sin helhet reglerats den 19 november 2009. Resterande skulder uppgår till 396 147 kr. Dessa omfattas till ett belopp om 341 518 kr 53 öre av löpande avbetalningsplaner.
De nya omständigheter som åberopats medför att det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.
6
2010-03-09 Ö 761-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om försättande i konkurs
/…/ De omständigheter och den bevisning som MO har åberopat i Högsta domstolen har betydelse dels för prövningen av frågan om hon är solvent, dels för prövningen av frågan om staten hade den fordran på henne som låg till grund för konkursansökningen. Det finns därmed anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till.
2009-03-23 Ö 48-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om försättande i konkurs
/…/ I överklagandet till Högsta domstolen har ZEMAB åberopat nya omständigheter, nämligen att Skatteverket genom omprövningsbeslut ändrat tidigare beslut och härigenom nedsatt mervärdesskatteskulden. Skatteverket har anfört att ZEMAB:s mervärdeskatteskuld har blivit nedsatt i sin helhet samt att det föreligger skäl att meddela prövningstillstånd. De nya omständigheter som har åberopats medför att det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. Tillstånd till målets prövning i hovrätten skall därför meddelas.
Granskningsdispens
Referat
2011-11-24 Ö 48-10
Prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen i miljömål.
2011-09-21 Ö 1932-10
Prövningstillstånd i hovrätt (granskningsdispens) har meddelats i ett omfattande mål som rör komplicerade förhållanden med hänsyn till att tingsrättens domskäl har ansetts alltför knapphändiga för att riktigheten av det slut som domstolen har kommit till ska kunna bedömas utan en fullständig rättegång i hovrätten.
2011-06-16 Ö 721-11
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förordnande av särskild företrädare för barn. (Ändrings- och granskningsdispens = redovisat under båda)
2011-04-20 Ö 827-09
Tillstånd har meddelats till prövning i hovrätt av ett mål om hastighetsöverträdelse för bedömning av om det är uteslutet att mätning
7
med hjälp av automatisk trafiksäkerhetskontroll (ATK) skett på annat fordon än det som hade framförts av den tilltalade.
2010-07-01 Ö 4225-09
Prövningstillstånd i hovrätt när valet av avtalstolkningsmetod medfört att riktigheten av tingsrättens avgörande inte har kunnat bedömas (granskningsdispens).
2010-07-01 Ö 3756-09
Prövningstillstånd i hovrätt (granskningsdispens) har meddelats med hänsyn till att tingsrättens redovisning av bevisvärderingen har ansetts alltför knapphändig för att riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till ska kunna bedömas utan en fullständig rättegång i hovrätten.
2009-10-06 Ö 2449-09
Granskningsdispens i mål om skadegörelse.
Notiser
NJA 2010 N 13
2010-03-11 Ö 3908-09
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avhysning m.m.
/…/ Vid tingsrätten åberopades från båda sidor ett flertal förhör med parter och vittnen, bl.a. med BH. Av huvudförhandlingsprotokollet framgår att BH innan förhöret hölls erinrades om innebörden av 36 kap. 6 § rättegångsbalken, enligt vilken ett vittne får vägra att yttra sig om bl.a. en omständighet som skulle röja att vittnet har förövat brottslig eller vanärande handling. Bengt Hellborg uppgav att han över huvud taget aldrig sett det tilläggsavtal om renovering som MDR åberopat. Föreningen anförde att det, när dess nya styrelse tillträdde i juni 2007, saknades en mängd bokföringsmaterial och att det av det skälet var svårt att bringa klarhet i föreningens verksamhet och ekonomiska förhållanden. Föreningen vidgick att MDR under målets gång kunnat presentera kvitton underskrivna av BH, som godtagits av föreningen som bevis på betalning av ett flertal månadsavgifter som föreningen tidigare krävt betalning för. Mot den bakgrunden, och med hänsyn till att utgången i tingsrätten till stor del har grundats på den muntliga bevisningen och att tingsrätten inte närmare har redovisat sin bevisvärdering, får det anses att det inte utan prövning i hovrätten gick att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till.
NJA 2010 N 20
2010-05-19 Ö 2143-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om utmätning
Högsta domstolen finner att det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att avgöra om tingsrätten gjort en riktig bedömning i delgivningsfrågan [anm.
spikning]. Tillstånd till ärendets prövning i hovrätten ska därför meddelas med
stöd av 39 § tredje stycket 2 lagen (1996:242) om domstolsärenden.
8
Övriga beslut
2011-12-06 Ö 1599-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fastställande av faderskap
/…./ AB har yrkat att Högsta domstolen ska meddela prövningstillstånd i hovrätten. Han har uppgett att han inte har haft möjlighet att bemöta de omständigheter som anförts till stöd för käromålet. [Anm. god man hade bevakat
hans rätt].
Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 2009 s. 798 I–III uttalat att det i mål om vårdnad, boende eller umgänge i regel saknas skäl för en hovrätt att ge tillstånd till prövning beträffande tingsrättens avgörande om avgörandet är väl motiverat och framstår som rimligt med hänsyn till utredningen i målet, även om det också skulle finnas goda skäl som talar för en annan lösning. Den anvisningen för hovrätternas tillståndsprövning bör inte gälla i mål om faderskap (jfr NJA 2010 s. 461 angående adoption). Mot bakgrund av det anförda ska tillstånd till målets prövning i hovrätten meddelas (granskningsdispens).
2011-11-17 Ö 3134-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran
– gransknings- och prejudikatdispens (= redovisas under båda) /…/ Klargörande rättspraxis saknas om vem som har bevisbördan när den ena parten påstår att ett överlämnat belopp utgör ett lån och den andra parten att det rör sig om en gåva. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt. Inte heller går det att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till utan en prövning i hovrätten.
2011-07-08 Ö 1394-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skadestånd
Enligt 49 kap. 14 § 2 rättegångsbalken ska hovrätt meddela prövningstillstånd om det inte utan att sådant tillstånd ges går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsdispens). Det gäller till exempel omfattande eller på annat sätt komplicerade mål där det vid tillståndsbedömningen är svårt att tillräckligt tillförlitligt bedöma om målet är rätt avgjort eller inte (prop. 2004/05:131 s. 186 och 261). Högsta domstolen finner att det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att avgöra om det slut som tingsrätten har kommit till är riktigt.
2011-05-25 Ö 2363-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om återkrav av felaktig utbetalning
– granskningsdispens och prejudikatdispens (= redovisas under båda) Det går inte att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Det är vidare av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt..
9
2011-04-02 Ö 5238-08 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hastighetsöverträdelse
Högsta domstolen finner att det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
2010-07-08 Ö 4553-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skadestånd
/…/ Målet i tingsrätten rörde rättsverkningarna vid partiell hävning av en entreprenad. Tingsrätten synes ha tillämpat bestämmelserna i konsumenttjänstlagen (1985:716) på ett delvis felaktigt sätt (jfr bl.a. 23 § andra stycket) och därtill bestämt den ersättning som skulle utgå till IN och ENN för felen i den redan utförda delen av entreprenaden på ett sätt som innebär att det inte går att bedöma riktigheten av avgörandet i denna del.
2010-05-18 Ö 437-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om editionsföreläggande
/…/ Eftersom det av tingsrättens beslut inte framgår hur tingsrätten bedömt SWEDX invändning att bolaget inte hade besittning till handlingarna, går det inte att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till.
2009-03-31 Ö 499-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om försättande i konkurs
/…/ Vid förhandlingen inför tingsrätten den 16 december 2008 uppgav ZP att han hade möjlighet att ställa säkerhet för advokatfirmans fordran omgående eller betala den inom en vecka. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att fordringen var betalad vid prövningen i hovrätten får det anses att det inte utan prövning i hovrätten gick att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten hade kommit till.
Prejudikatdispens
Referat
2012-06-29 Ö 5342-11
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål som inrymmer fråga av prejudikatintresse men där hovrättens fortsatta prövning också kommer att röra många andra frågor.
2012-02-15 Ö 2381-11
Prövningstillstånd i hovrätt. Det har ansetts vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att högre rätt prövar frågan om när ett mål som inledningsvis har handlagts enligt ordinära regler kan överföras till handläggning i förenklad form.
10
2011-12-29 Ö 3950-11
Prövningstillstånd i hovrätt. Det har ansetts vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att högre rätt prövar om en säkerhet är betryggande och därigenom utgör konkurshinder.
2011-12-07 Ö 4049-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ränta på fordran avseende mervärdesskatt (prejudikatdispens).
2011-10-28 Ö 4059-11
Tillstånd till prövning i hovrätt när ett aktiebolag, efter ansökan av en av bolagets tre firmatecknare, har försatts i konkurs och de två andra har överklagat konkursbeslutet med påstående att konkursansökningen inte grundades på något beslut av bolagets styrelse.
2010-06-23 Ö 2570-09
Tillstånd till prövning i hovrätt när klaganden åberopat en ny omständighet i ett ärende och det föreligger frågor av prejudikatintresse.
(lagen om redovisningsmedel)
Notiser
NJA 2012 N
2012-06-29 Ö 5678-11
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran m.m.
/…/Tvisten gäller en typ av konsumentkreditavtal (s.k. bolån) som är vanligt säga upp krediten till betalning i förtid med stöd av 21 § första stycket 3 konsumentkreditlagen (1992:830), som är tillämplig i detta mål. Motsvarande förekommande. En av de frågor som aktualiseras i målet är när en konsument ska anses ha varit i ett sådant väsentligt dröjsmål att kreditgivaren har rätt att bestämmelse finns nu i 33 § första stycket 3 konsumentkreditlagen (2010:1846). Det saknas vägledande rättspraxis avseende denna fråga. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av hovrätten.
Till skillnad från vad som gäller i Högsta domstolen (jfr 54 kap. 11 § rättegångsbalken) finns det inte någon möjlighet att i hovrätt begränsa prövningstillståndet till en viss prejudikatfråga eller till en viss del av målet, annat än enligt vad som följer av 49 kap. 14 a § rättegångsbalken (jfr prop. 2004/05:131 s. 188).
KB och SB har åberopat flera bestridandegrunder, och de har överklagat flera beslut meddelade under rättegången i tingsrätten. Det innebär att om prövningstillstånd meddelas, hovrättens fortsatta prövning kommer att röra många andra frågor än den här aktuella. Eftersom reglerna i 49 kap. 14 §
11
rättegångsbalken om prövningstillstånd i hovrätt är obligatoriska, ska dock likväl prövningstillstånd meddelas.
NJA 2011 N 42
2011-10-12 Ö 2609-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran
/…/ Tidpunkten för en fordrans eller en förpliktelses uppkomst har betydelse för många rättsliga spörsmål och det finns inte någon för alla fall gällande princip för att bestämma när den ska anses ha uppkommit (se NJA 2009 s. 291 med där gjorda hänvisningar). Det saknas vägledande avgöranden angående frågan när en förpliktelse ska anses ha uppkommit i den situation som här är aktuell, dvs. när det görs gällande personligt betalningsansvar enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen.
NJA 2011 N 41
2011-10-11 Ö 3578-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om vårdslöst bidragsbrott m.m.
/…/ Bidragsbrottslagen infördes år 2007. Det är alltså fråga om relativt ny lagstiftning. Några vägledande avgöranden i de frågor som aktualiseras i målet finns inte. Redan detta förhållande talar för att det finns skäl att meddela prövningstillstånd i hovrätten. Till detta kommer att den oaktsamhetsbedömning som enligt lagen ska göras väcker frågor av ganska komplicerad natur. En utredning har nyligen lagt fram ett förslag om ett administrativt sanktionssystem som är avsett att omfatta missbruk av de ekonomiska förmåner som bidragsbrottslagens bestämmelser gäller (se betänkandet Sanktionsavgifter på trygghetsområdet [SOU 2011:3]). För sådana gärningar som nu täcks av bestämmelsen om vårdslöst bidragsbrott ska huvudregeln enligt förslaget vara att det i stället för straff ska bestämmas en sanktionsavgift. Straffbestämmelsen för vårdslöst bidragsbrott ska dock enligt förslaget behållas. Betänkandet har remissbehandlats. Att ett lagstiftningsarbete pågår med inriktningen att ett administrativt sanktionssystem ska införas vid sidan av bidragsbrottslagen innebär inte att det saknas behov av vägledande avgöranden angående vårdslöst bidragsbrott. Med hänsyn härtill och till vad som har anförts i punkt 3 bör överklagandet prövas av högre rätt.
NJA 2011 N 21
2011-06-10 Ö 442-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fel i utfört arbete
/…/ I målet aktualiseras bl.a. frågan om i vilken utsträckning en tjänsteleverantör kan förlita sig på uppgifter som lämnats av beställaren [Anm.
resultatet av utförd fuktmätning]. Det får anses vara av vikt för ledning av
rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
NJA 2011 N 17
2011-05-25 Ö 906-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om pantförskrivning
/…./Det saknas vägledande praxis i frågan om aktiebolagsrättens bestämmelser om kapitalskydd även är tillämpliga när ett aktiebolag agerar som komplementär
12
i ett kommanditbolag. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
NJA 2011 N 14
2011-05-13 Ö 1258-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om försäljning enligt samäganderättslagen
/…/ I förarbeten, praxis och juridisk litteratur är de frågor som kan uppstå i dödsbon med endast en dödsbodelägare sparsamt behandlade. I förevarande ärende aktualiseras frågan om, och i så fall under vilka förutsättningar, tillstånd till försäljning kan meddelas sedan bouppteckningen efter den avlidna har registrerats (jfr Gösta Walin och Göran Lind, Kommentar till ärvdabalken, del II, 5 uppl. 2009, s. 265).
NJA 2011 N 13 2011-05-13 Ö 732-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hinder mot verkställighet
/…/ Frågan om den treåriga preskriptionstiden som enligt 2 § andra stycket preskriptionslagen gäller för konsumentfordringar kan tillämpas på en fordran med trafikförsäkringsavgiftens särpräglade karaktär har inte behandlats av lagstiftaren. Vägledande praxis från Högsta domstolen i frågan saknas. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av högre rätt.
NJA 2011 N 2
2011-02-22 Ö 5741-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om vårdnad m.m.
Målet rymmer frågor av stor praktisk betydelse. Rättsläget på området är inte i alla delar klart. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att dessa frågor prövas av hovrätten.
NJA 2010 N 56
2010-11-24 Ö 749-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skadestånd /…/ I målet aktualiseras frågan om en målsägande med ett enskilt anspråk kan
anses ha haft giltig ursäkt för att först i hovrätten åberopa bevisning som inte lagts fram tidigare (50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken). I rättsfallet NJA 1995 s. 41 har Högsta domstolen uttalat att denna bedömning får göras mot en annan bakgrund än motsvarande bedömning i ett tvistemål. Betydelsen av att målsäganden i tingsrätten varit företrädd av åklagare jämlikt 22 kap. 2 § rättegångsbalken har dock inte berörts i rättsfallet. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att saken belyses av högre rätt.
NJA 2010 N 46
2010-11-05 Ö 4736-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förordnande av bodelningsförrättare
/…/Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1997 s. 166 uttalat att bodelningsförrättare på makes ansökan ska förordnas utan prövning av frågan om bodelning är behövlig. Om däremot en formenlig bodelning anses ha skett ska bodelningsförrättare i enlighet med vad som uttalas i rättsfallet NJA 1994 s. 265 inte förordnas. Det saknas vägledande praxis från Högsta domstolen i frågan om bodelningsförrättare ska förordnas när makar undertecknat ett bodelningsavtal,
13
men ena maken gör gällande att all egendom i boet inte har omfattats av avtalet. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
NJA 2010 N 45
2010-11-02 Ö 4512-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om invändning mot verkställighet
/…/ I förevarande mål aktualiseras frågan om preskriptionsavbrott skett när borgenären skickat ett flertal kravbrev till gäldenärens folkbokföringsadress och gäldenären invänt att han inte har bott på den adress till vilken kravbreven skickats. Det saknas vägledande praxis från Högsta domstolen i denna fråga. Av den anledningen får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet från Kredit AB Marginalen prövas av högre rätt.
NJA 2010 N 7
2010-02-01 Ö 2890-09
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran
– prejudikatdispens och ändringsdispens (= redovisas under båda rubrikerna)
/…/ Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2002 s. 477 prövat frågan om det
på grund av en felaktig uppgift om lägenhetsytan i hyresavtal och vid senare hyresförhandlingar förelåg ett på utfästelse grundat skadeståndsansvar för hyresvärden gentemot hyresgästen. I förevarande mål aktualiseras frågan vilken betydelse det har att den felaktiga uppgiften om lägenhetsytan var en cirkauppgift och om en sådan uppgift kan vara skadeståndsgrundande liksom frågan hur skadan i så fall ska beräknas och vilket beviskrav som därvid gäller. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att dessa frågor prövas av högre rätt. Därutöver finns det anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingrätten har kommit till.
NJA 2009 N 65
2009-11-26 Ö 1620-09
Tillstånd till prövning i hovrätt i mål om utmätning
/…/ Tingsrätten har i förevarande utmätningsmål inte funnit visat att TB gjort ett sakrättsligt skyddat förvärv av den utdömda fordringen på rättegångskostnader eller att han haft panträtt i denna. En annan fråga, som inte berörs i tingsrättens beslut, är huruvida sambandet mellan TB arvodesfordran hos AK (huvudfordringen) och dennes därav föranledda rättegångskostnadsfordran (täckningsfordringen) är sådant att TB ska anses ha rätt till den senare fordringen och vad som influtit på denna framför AKs utmätnings- borgenärer (s.k. direktkravsrätt). Såväl direkt tillämplig lagstiftning som ledning i rättspraxis saknas (rättsfallen NJA 1996 s. 400 och 2000 s. 48 gäller huruvida ett juridiskt biträde med förbigående av sin uppdragsgivare kan ta i anspråk uppdragsgivarens rättsskyddsförsäkring). Olika uppfattningar om vad som på ett mer generellt plan är en lämplig och försvarlig ordning i täckningsförhållanden har kommit till uttryck i rättslitteraturen (se t.ex. Zackariasson, Direktkrav, 1999, Ulfbeck, Kontrakters relativitet, Köpenhamn 2000 och Tørum, Direktekrav, Oslo 2007). Frågan är därför av prejudikatintresse. TB har visserligen inte – utöver en hänvisning till NJA 1996 s. 400 – utvecklat någon rättslig argumentering till stöd för att han till följd av en direktkravsrätt skulle ha rätt till de utmätta medlen. Enligt 49 kap. 14 § 3 rättgångsbalken ska
14
emellertid prövningstillstånd i hovrätt meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Regeln är alltså, till skillnad från vad som gäller i Högsta domstolen, obligatorisk. Det måste därför åvila hovrätterna ett visst ansvar för att på eget initiativ uppmärksamma om ett överklagat mål rymmer någon fråga av prejudikatintresse. Därvid är att märka, att kraven för prejudikatdispens måste anses vara något lägre ställda i hovrätt än i Högsta domstolen.
NJA 2009 N 14
2009-04-29 Ö 5147-08
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om utmätning
/…/ I målet aktualiseras frågor som inte har berörts i lagförarbeten och doktrin. Det gäller bl.a. hur bestämmelsen i 5 kap. 1 § 7 [utsökningsbalken] skall tillämpas i fråga om utgifter som inte skall betalas varje månad utan förfaller till betalning med längre tidsintervaller samt hur utmätningsskyddet enligt den bestämmelsen förhåller sig till reglerna om förbehållsbelopp vid utmätning av lön och därvid, i synnerhet, hur bestämmelsen skall tillämpas när påträffade bankmedel har sparats för betalning av kostnader som har beaktats när förbehållsbeloppet vid utmätning av lön har bestämts. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att dessa frågor prövas av högre rätt.
NJA 2009 N 11
2009-04-02 Ö 3972-08
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om handläggningsform i tvistemål
Frågan i hovrätten gällde huruvida målet vid tingsrätten skulle handläggas enligt 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken eller, på grund av undantagsregeln i andra stycket, enligt allmänna regler. Frågan om undantagsregelns tillämpningsområde har endast i ringa mån blivit belyst i rättspraxis (jfr rättsfallen NJA 1990 s. 152 samt RH 1980:53 och 1995:122). Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av högre rätt.
Övriga beslut
2012-06-21 Ö 173-12 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om kostnader för umgängesresor
I målet aktualiseras bl.a. frågan om skyldigheten enligt 6 kap. 15 b § föräldrabalken att ta del i kostnader för resor även kan omfatta kostnad för hotellvistelse eller någon annan övernattning. Vägledande praxis från Högsta domstolen i frågan saknas (jfr prop. 1997/98:7 s. 118 och RH 2001:44). Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
2012-05-08 Ö 4325-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hävning av mönsterskydd
BW innehar en svensk registrering av mönster avseende en skorstenshuv (registreringsnummer 78136). Mönstret registrerades den 30 mars 2005. JLM Försäljning AB tillverkar och säljer skorstensskydd. Sedan Bengt Wulf i november 2009 skrivit till JLM Försäljning AB och anfört att bolaget gjorde sig skyldigt till intrång i hans mönsterrätt, väckte JLM Försäljning AB talan vid
15
tingsrätten och yrkade att tingsrätten skulle häva registreringen. BW bestred yrkandet. Tingsrätten biföll talan och hävde mönsterregistreringen.
BW överklagade till hovrätten, som har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.
BW har yrkat att Högsta domstolen ska meddela prövningstillstånd i hovrätten.
Enligt 2 § första stycket mönsterskyddslagen (1970:485) kan någon få mönsterrätt endast om mönstret är nytt och särpräglat. Ett mönster anses ha särprägel om en kunnig användares helhetsintryck av mönstret skiljer sig från helhetsintrycket av varje annat mönster som – såvitt här är av intresse – har gjorts allmänt tillgängligt före dagen för registreringsansökan (2 § tredje stycket). I 3 och 3 a §§ regleras närmare förutsättningarna för att ett mönster ska anses ha gjorts allmänt tillgängligt. I 4 a § föreskrivs att mönsterrätt inte får omfatta sådana detaljer i en produkts utseende som uteslutande är bestämda av produktens tekniska funktion eller som måste återskapas exakt till formen och dimensionerna för att den produkt som mönstret avser ska gå att mekaniskt ansluta till eller placera i, kring eller mot en annan produkt så att båda produkterna fyller sin funktion.
I detta mål är frågan om registreringen av Bengt Wulfs mönsterrätt ska hävas. Prövningen innefattar bl.a. om mönstret har särprägel i enlighet med 2 § mönsterskyddslagen och i vilken utsträckning detaljer i skorstenshuven uteslutande är bestämda av skorstenshuvens tekniska funktion i den mening som avses i 4 a §. Dessa bestämmelser fick sin nuvarande lydelse vid genomförandet av mönsterskyddsdirektivet 98/71/EG (se prop. 2001/02:121, SFS 2002:570) och har därefter inte varit föremål för Högsta domstolens bedömning. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att högre rätt prövar de frågor som aktualiseras i målet. Redan av detta skäl ska tillstånd meddelas till målets prövning i hovrätten.
2012-05-07 Ö 5891-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om vårdnad
Sedan tingsrätten ogillat socialnämndens i Östersunds kommun talan om att vårdnaden om ALLs och GSs gemensamma barn M med stöd av 6 kap. 8 § föräldrabalken ska överflyttas från dem till de familjehemsföräldrar hos vilka M har sitt boende överklagade socialnämnden tingsrättens dom till hovrätten. Hovrätten har beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Det finns behov av vägledande avgöranden rörande tillämpningen av 6 kap. 8 § föräldrabalken. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
2012-04-26 Ö 850-12 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skuldsanering
Frågan i målet är om gäldenärens hustrus tillgångar är så stora att det på den grunden bör anses oskäligt att bevilja skuldsanering. Det saknas tillräcklig praxis i denna fråga (se prop. 1993/94:123 s. 96 f. och RH 2010:59). Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
16
2012-04-23 Ö 5016-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hastighetsöverträdelse
SF har, som det får förstås, yrkat att Högsta domstolen meddelar tillstånd till målets prövning i hovrätten. Hon har anfört bl.a. att det inte är hon som kört den aktuella bilen och har åberopat ett tidigare inlämnat fotografi att jämföras med fartkamerans bild. Riksåklagaren har tillstyrkt att prövningstillstånd i hovrätten beviljas och anfört att det kan ifrågasättas om målet verkligen var lämpligt att avgöras på handlingarna vid tingsrätten med hänsyn till utredningen. Mot bakgrund av SFs invändning att det inte var hon som kört bilen kan det inte uteslutas att den omständigheten att målet avgjordes på handlingarna i stället för efter huvudförhandling inverkade på målets utgång. Därutöver har riksåklagaren hänvisat till att bestämmelserna i 45 kap. 10 a § rättegångsbalken om möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling är relativt nya och att vägledande uttalanden saknas, varför det även finns skäl för prejudikatdispens. Det finns skäl att hovrätten prövar målet i båda de nämnda hänseendena. Med ändring av hovrättens beslut meddelar Högsta domstolen tillstånd till målets prövning i hovrätten.
2012-03-13 Ö 5038-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om tvistig fordran i konkurs
Målet gäller frågan om en upplåtelse av företagshypotek har blivit sakrättsligt gällande. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga belyses ytterligare av högre rätt (jfr NJA 2000 s. 88, NJA 2007 s. 413 och NJA 2008 s. 684).
2012-03-02 Ö 4776-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om klander av beslut vid föreningsstämma
/…/ Målet gäller föreningens skyldighet att avsätta medel enligt 19 § lagen om förvaltning av samfälligheter. Frågan är om denna skyldighet behöver fullgöras trots att föreningen inte angett grunderna för en sådan avsättning i stadgarna, se 28 § i lagen. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av högre rätt.
2012-02-15 Ö 4389-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om äganderättsutredning berörande vissa holmar och skär i Norrtälje kommun
Lantmäteriet genomförde på uppdrag av länsstyrelsen i Stockholms län äganderättsutredningar avseende de s.k. kronoholmarna i Stockholms skärgård. Den i målet aktuella utredningen avser holmar och skär i Norrtälje kommun. ML och Ts äger Håkanskär 1:1 och gjorde vid äganderättsutredningen anspråk på ett skär benämnt Bräsken. Lantmäteriet kom dock i sin utredning fram till att Bräsken skulle tillhöra staten.
17
ML och TS överklagade till Nacka tingsrätt, fastighetsdomstolen, som genom utslag avslog deras överklagande. Svea hovrätt meddelade inte prövningstillstånd. Målet rör frågor om äganderätten till holmar och skär i allmänt vatten där dessa har använts för jakt och fiske av ägare av en angränsande fastighet. Ämnet har berörts i NJA II 1951 s. 364 ff. (jfr NJA II 1966 s. 382 ff.). Någon praxis från Högsta domstolen finns emellertid inte (jfr NJA 2003 C 44). Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att dessa frågor prövas av högre rätt.
2012-02-09 Ö 1665-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fel vid köp av båt m.m.
/…/ Det saknas vägledande praxis om möjligheten att i konsumentsammanhang göra en analog tillämpning av 20 § köplagen (1990:931) eller annars om betydelsen av att en konsument undersökt varan före köpet. Det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
2012-01-11 Ö 2583-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
/…/ Det saknas klargörande rättspraxis om huruvida ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska utgå då någon frihetsberövats på grund av en begäran om utlämning till annan stat och begäran sedan avslagits med hänvisning till att sannolika skäl att personen begått gärningen inte kunde anses föreligga (jfr prop. 1979/80:121 s. 9 f. och Justitiekanslerns beslut 2004-11-01, dnr 346-04-41). Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
2011-12-21 Ö 636-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ansökan om vitesföreläggande enligt 26 § sambolagen och 17 kap. 5 § äktenskapsbalken
Enligt 26 § sambolagen (2003:376) gäller bestämmelserna i 17 kap. 5 § äktenskapsbalken även vid tvist mellan sambor. Av det senare lagrummet framgår att bodelningsförrättaren vid behov ska se till att bouppteckning förrättas. Varje make ska uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite. Tingsrätten har vid vite förelagt SH att till bodelningsförrättaren inkomma med fullständiga uppgifter om sina tillgångar och skulder och har även bedömt att SHs uppgiftsskyldighet omfattar tillgångarna och skulderna vid två datum som bodelningsförrättaren angett. Enligt 49 kap. 14 § 3 rättegångsbalken ska hovrätten meddela prövningstillstånd, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Rättsläget i fråga om tillämpning av 17 kap. 5 § äktenskapsbalken vid tvist mellan sambor är inte i alla delar klart. Så är det i fråga om när behov föreligger att förrätta bouppteckning och uppgiftsskyldighetens omfattning i ett
18
fall som det förevarande. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
2011-12-14 Ö 5696-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fastställande av utdelningsförslag
/…/ Av 5 kap. 6 § första och tredje styckena utsökningsbalken framgår bl.a. att medel för begravning som tillfaller ett dödsbo på grund av en försäkring upp till ett visst belopp inte får utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet. I bestämmelsens andra stycke anges att sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge de hålls avskilda. Den i målet aktuella begravningshjälpen hade inte betalats ut vid konkursutbrottet och borde, när den sedermera betalades ut, inte ha tillförts konkursboet. Under denna förutsättning uppstår frågan om begravningsbyrån kan anses ha en självständig rätt till de aktuella medlen och om denna rätt i så fall är att anse som en separationsrätt. Först måste dock ställning tas till om begravningsbyråns anspråk på bättre rätt till medlen än konkursboet kan prövas inom ramen för utdelningsförfarandet eller om en sådan prövning, som tingsrätten har angett, förutsätter en särskild talan (se NJA 1970 s. 32 och NJA 1985 s. 209 angående äldre rätt). Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att den frågan prövas av högre rätt.
2011-12-12 Ö 3578-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran på grund av arrende
/…/ Målets utgång är i första hand beroende av vilken tolkning som görs av klausulen [anm. i arrendekontraktet]. Tingsrätten har tolkat klausulen till nackdel för fastighetsägarna, som har tillhandahållit arrendeavtalet. Klausuler av detta slag kan antas förekomma i andra liknande avtal. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan om tolkning av klausulen prövas av högre rätt.
2011-11-18 Ö 4781-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om rättegångskostnader
/…/ I detta mål är fråga om rättegångskostnadens fördelning vid avskrivning på grund av återkallelse efter att svaranden ansökt om återvinning av Kronofogdemyndighetens utslag och i samband därmed gjort invändning om rättegångshinder på grund av skiljeavtal. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
2011-11-17 Ö 3134-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fordran
– gransknings- och prejudikatdispens (= redovisas under båda) /…/ Klargörande rättspraxis saknas om vem som har bevisbördan när den ena parten påstår att ett överlämnat belopp utgör ett lån och den andra parten att det rör sig om en gåva. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
19
Inte heller går det att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till utan en prövning i hovrätten.
2011-09-20 Ö 2650-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om inskrivning av jakträtt
/…/ Enligt 23 kap. 2 § första stycket 10 jordabalken ska en ansökan om inskrivning avslås om det är uppenbart att upplåtelsen är ogiltig eller av annat skäl inte kan göras gällande. Enligt föreningens stadgar krävs ett beslut av stämman för att en upplåtelse av jakträtt ska berättiga till jakt. Frågan i målet är om inskrivning ska vägras enligt 23 kap. 2 § första stycket 10 jordabalken i avsaknad av sådant beslut. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av högre rätt.
2011-08-11 Ö 4128-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fördelningsbeslut
/…/ I målet aktualiseras frågan om inroparens rätt att återfå handpenningen när fastigheten har försämrats mellan auktionen och tillträdet. Det saknas vägledande praxis från Högsta domstolen i denna fråga (jfr RH 1991:22, RH 1994:104, prop. 1971:20 s. 240 ff., Torkel Gregow, Utsökningsrätt, 3 uppl. 1996, s. 285 f. och Torgny Håstad i Rättsvetenskapliga studier tillägnade Carl Hemström, 1996, s. 93 ff.). Av den anledningen får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
2011-06-30 Ö 2067-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om klander av föreningsstämmobeslut
/…/ Frågan i målet är vad som ska anses som verksamhet som ligger inom en samfällighetsförenings ändamål. Denna fråga har prövats i ett refererat hovrättsfall (RH 47:80). Den situation som är för handen i föreliggande mål är annorlunda och andra frågor aktualiseras än i hovrättsfallet. Det saknas tillräcklig praxis om var gränsen går för vad som ligger inom ramen för en samfällighets verksamhetsföremål, och det är därför av vikt för ledningen av rättstillämpningen att frågan klarläggs ytterligare.
2011-06-20 Ö 751-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fastställande av lägsta pris vid försäljning genom offentlig auktion enligt lagen ( 1904:48 s.1 ) om samäganderätt
Det saknas tillräcklig praxis om hur lägsta pris enligt 9 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt ska bestämmas. Det är därför av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga belyses ytterligare av högre rätt.
2011-06-08 Ö 4831-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om klander om bodelning och arvsskifte
I målet aktualiseras de närmare förutsättningarna för efterarvinges vederlagsrätt enligt 3 kap. 3 § första stycket ärvdabalken när efterlevande make genom gåva eller annan därmed jämförlig handling minskat sin egendom. Det saknas vägledande praxis rörande bedömningen av om en sådan handling vidtagits utan
20
tillbörlig hänsyn till efterarvinge och om minskningen varit väsentlig. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
2011-06-07 Ö 2179-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hinder mot verkställighet
/…/ I ärendet aktualiseras bl.a. frågan om uttrycket ”är bosatt utomlands” innebär att Försäkringskassan inträder i barnets rätt till underhållsbidrag enbart för tid som den bidragsskyldige har bott utomlands, eller om Försäkringskassans rätt även gäller underhållsbidrag som förfaller till betalning efter det att den underhållsskyldige har bosatt sig i Sverige. Frågan har inte getts något tydligt svar i lagmotiven (se prop. 1995/96:208 s. 70 och 97). Den har inte heller behandlats i rättspraxis eller i den juridiska litteraturen. Redan av den anledningen får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt.
2011-05-25 Ö 2363-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om återkrav av felaktig utbetalning
– granskningsdispens och prejudikatdispens (= redovisas under båda) Det går inte att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Det är vidare av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt.
2011-03-30 Ö 162-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skadestånd på grund av obehörig vinst
/…/ Högsta domstolen har i tidigare fall haft att ta ställning till likartade frågor, när en hyresgäst fortsatt att använda en lokal efter det att den avtalade hyrestiden har löpt ut (NJA 1993 s. 13 och 2007 s. 519, jfr NJA 1999 s. 617). I det nu aktuella målet kan emellertid delvis andra frågor uppkomma, vilka är obesvarade i rättstillämpningen. Det gäller bl.a. huruvida och i så fall enligt vilka civilrättsliga principer ersättning ska utges under ett pågående avtalsförhållande för användning av större lokalytor än vad parterna ursprungligen har avtalat om. Redan av den anledningen är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
2011-01-26 Ö 1220-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fråga om talan väckts mot rätt part
/…/ I fråga om mål om tomträttsavgäld ska enligt 13 kap. 24 § jordabalkenexpropriationslagen (1972:719) gälla i tillämpliga delar. När det gäller frågan om vem som en fastighetsägare i ett mål som detta ska vända sig mot framgår det av 5 kap. 11 § expropriationslagen att talan kan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande har överlåtit fastigheten. /…/ Den aktuella situationen föranleder flera tillämpningsfrågor. En fråga är om bestämmelsen i 5 kap. 11 § expropriationslagen ger utrymme för att talan förs mot både överlåtaren och förvärvaren och om det i så fall gäller i den aktuella situationen. Om så är fallet uppkommer, när talan väckts i rätt tid mot överlåtaren men inte mot förvärvaren, frågan om den senare kan dras in i processen. Och om talan inte får föras mot både överlåtaren och förvärvaren uppkommer frågan om vem av överlåtaren och förvärvaren som talan ska föras
21
mot, när visserligen överlåtaren har lagfart men förvärvaren sökt inskrivning av sitt förvärv (lagfart). Vidare uppkommer frågan om – när talan väckts mot fel part – det kan tänkas att fastighetsägaren, eventuellt under vissa förutsättningar, har en viss kortare tilläggsfrist på sig för att väcka talan mot rätt part efter det att det uppdagats att talan väckts mot fel part. Mot bakgrund av det anförda är det av vikt för ledningen av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
2010-12-22 Ö 3955-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avvisande av konkursansökan m.m.
CR är inte folkbokförd i Sverige. I målet finns uppgifter såväl om att han är bosatt i London som om att han är bosatt i Thailand. Det föranleder frågan om vilken av parterna som har att visa att platsen för CR huvudsakliga intressen finns inom Europeiska unionen. Av betydelse för den frågan är också om CR kan anses driva näringsverksamhet i Sverige. Tillstånd till målets prövning i hovrätten bör därför meddelas.
2010-09-17 Ö 1771-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ersättning för vidtagen rättelse enligt 18 § lagen ( 2006:806 ) om provtagning på djur m.m.
Sedan Jordbruksverket beslutat att samtliga dovvilt i APs hägn skulle slaktas har viltet avlivats av en jägare, TE, som anlitats av verket. Tvisten gäller huvudsakligen APs skyldighet att ersätta Jordbruksverket för kostnaderna för detta. APs invändning om att Jordbruksverkets ersättningsanspråk skulle reduceras med de slaktade djurens köttvärde har ogillats av tingsrätten med motiveringen att han har rätt att vända sig mot TE för ersättning. Fråga är såvitt kan förstås om ett anspråk på värdeersättning. Oberoende av hur det förhåller sig med TEs ersättningsskyldighet i det hänseendet uppkommer frågan om verket såsom TEs uppdragsgivare är ansvarig för ett sådant anspråk. Hur frågan ska bedömas rättsligt framstår inte som alldeles klart. Det är därför av vikt för ledningen av rättstillämpningen att målet prövas av hovrätten.
2010-09-17 Ö 1669-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avvisande av talan
/…/ Av 23 kap. 5 § första stycket ärvdabalken jämförd med 17 kap. 8 § andra stycket äktenskapsbalken följer att en dödsbodelägare som vill klandra ett arvsskifte ska väcka talan mot samtliga övriga delägare i boet. Av rättsfallet NJA 1979 s. 448 följer att, när flera dödsbodelägare gemensamt väcker klandertalan, de inte behöver föra talan mot varandra. Om det gäller också när en av dödsbodelägarna får sin talan avvisad har inte varit föremål för prövning. Det får därför anses vara av vikt för ledningen av rättstillämpningen att målet prövas av hovrätten.
2010-09-17 Ö 1245-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om bättre rätt till fastighet
/…/ I målet aktualiseras frågan när en säljare av en fastighet blir bunden av den av honom undertecknade köpehandlingen. I förevarande fall är köparen ett
22
dödsbo. Sedan samtliga dödsbodelägare skrivit under köpehandlingen har denna – eftersom en av delägarna var omyndig – lämnats till överförmyndarnämnden som tecknat sitt godkännande på handlingen. Frågan är om det förhållandet att handlingen vederbörligen undertecknad och godkänd funnits tillgänglig hos överförmyndaren räcker för att säljaren ska bli bunden. Den i målet aktuella situationen skiljer sig något från de fall som var föremål för prövning i NJA 2000 s. 747 I och II. Det får anses vara av vikt för ledningen av rättstillämpningen att målet prövas av hovrätten.
2010-08-04 Ö 1125-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skadestånd
/…/ TJ begärde ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Justitiekanslern tillerkände honom ersättning med sammanlagt 25 000 kr för lidande. Ersättningen begränsades jämfört med vad som normalt utgår framför allt på grund av omfattningen av tidigare frihetsberövanden som han utsatts för. TJ har väckt talan mot staten vid Stockholms tingsrätt med yrkande om ytterligare 24 000 kr i ersättning. Tingsrätten lämnade dock käromålet utan bifall med motiveringen att hans tidigare frihetsberövanden gjorde hans lidande av ett frihetsberövande mindre. Han överklagade till Svea hovrätt, som inte meddelade prövningstillstånd. Det saknas vägledande praxis om hur tidigare frihetsberövanden ska påverka ersättningen enligt 1998 års lag. Det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
2010-07-29 Ö 275-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ledningsrätt
Ledningsrätt får inte upplåtas om det sökta ändamålet bör tillgodoses på annat sätt eller om nackdelarna från allmän eller enskild synpunkt överväger fördelarna. Vid denna prövning ska en allmän behovs- och lämplighetsprövning göras. Bestämmelsens främsta betydelse är att skydda motstående enskilda intressen. Det saknas vägledande praxis från Högsta domstolen i frågan hur denna avvägning ska göras. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den i förevarande mål aktualiserade frågans betydelse får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
2010-06-24 Ö 4536-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avvisande av talan
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1997 s. 62, som gällde klander av bodelning, uttalat att frågan om en taleändring som är tillåten enligt rättegångsbalken ska få göras även efter talefristen torde få lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist. En utgångspunkt för tolkningen bör enligt Högsta domstolen vara att en taleändring som är tillåten enligt rättegångsbalken får göras även efter talefristens utgång om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. I detta mål är frågan om den som klandrat en slutredovisning i konkurs har rätt att efter klanderfristens utgång ändra sin talan och yrka skadestånd mot förvaltaren. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
23
2010-06-08 Ö 4416-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om ledningsrätt
/…/ Det saknas vägledande praxis från Högsta domstolen i frågan om ledningsrätt kan upplåtas för endast en teknikbod, vars användning förutsätter tillgång till en annan anläggning i ett elektroniskt kommunikationsnät som i sin tur inte är upplåten med ledningsrätt (jfr prop. 2003/04:136 s. 13 f. och 28 f.). Redan av den anledningen får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet från HI3G Access AB prövas av högre rätt (jfr även inhämtat yttrande från Lantmäteriet, bilaga).
2010-05-03 Ö 5932-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om försäljning av bostadsrätt
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1995 s. 478 funnit att lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt i sina väsentliga delar är analogt tillämplig på bostadsrätt (jfr NJA 2006 s. 678). Majoriteten i 1995 års avgörande ansåg emellertid, huvudsakligen av familjerättsliga skäl, att en motsvarande tillämpning av den s.k. indragningsregeln i 8 kap. 8 § utsökningsbalken inte borde äga rum. Högsta domstolens ställningstagande har, som också Skatteverket anfört i sitt överklagande till hovrätten, ifrågasatts i den juridiska litteraturen där man mot bakgrund av värdeutvecklingen på bostadsmarknaden och med hänvisning till pleniavgörandet NJA 2007 s. 455 även vid bostadsrätt har efterlyst ett större hänsynstagande till indragningsregelns processekonomiska funktion. Mot denna bakgrund får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att Skatteverkets överklagande av tingsrättens beslut prövas av högre rätt.
2009-12-01 Ö 4304-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om rättshjälp
/…/ Frågan i hovrätten gällde bl.a. tillämpningen av 9 § andra stycket rättshjälpslagen (1996:1619). Enligt denna bestämmelse får, om den rättssökande saknar rättsskydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska eller personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande. Bestämmelsens tillämpning har endast i ringa mån blivit belyst i rättspraxis (jfr t.ex. NJA 2001 s. 135). Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan om det finns förutsättningar att bevilja LK rättshjälp prövas av högre rätt.
2009-11-30 Ö 3059-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av fråga om rättshjälp
Målet gäller en ansökan om rättshjälp i en angelägenhet som vid tingsrätten ska avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Enligt 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp i en sådan angelägenhet beviljas endast om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan föreligga t.ex. med hänsyn till den sökandes personliga förhållanden eller till att tvisten kräver en kvalificerad rättslig bedömning. DB har som skäl för att rättshjälp ska beviljas anfört omständigheter som är hänförliga både till hans personliga förhållanden och till frågan om tvisten kräver en kvalificerad rättslig bedömning. Frågan om under vilka förhållanden sådana
24
omständigheter som han anfört kan utgöra särskilda skäl är föga belyst i praxis, den juridiska litteraturen eller i förarbetena till rättshjälpslagen. Det får därför anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att högre rätt prövar frågan om det han anfört kan föranleda att rättshjälp beviljas.
2009-11-30 Ö 395-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avvisande av talan m.m.
Frågan vad som krävs för att ett bolag som har upplösts genom likvidation skall anses ha rättskapacitet och partsbehörighet är otillräckligt belyst i rättspraxis. Mot denna bakgrund är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt.
2009-11-18 Ö 1457-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skuldsanering
Det saknas vägledande praxis beträffande frågan om en efter beslutad skuldsanering erhållen rätt till laglott kan anses innebära en sådan förbättring av gäldenärens ekonomiska förhållanden som avses i 24 § första stycket 5 skuldsaneringslagen (2006:548). Mot denna bakgrund får det anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att BTs överklagande av tingsrättens beslut prövas av högre rätt.
2009-06-29 Ö 2562-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om utmätning
Skatteverket har tillstyrkt att prövningstillstånd i hovrätten beviljas och anfört att det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att högre rätt prövar vilka förutsättningar som krävs för att en andel av en bostadsrätt skall kunna utmätas. Med ändring av hovrättens beslut meddelar Högsta domstolen tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Extraordinär dispens
Referat
2011-10-26 Ö 5964-10
Tingsnotarie har ansetts inte vara behörig att i visst fall pröva ansökan om försättande i konkurs.
2011-06-17 Ö 1892-10
Ett grovt rättegångsfel har förekommit i tingsrätten, vars dom överklagades. Det har ansetts att hovrätten inom ramen för tillståndsprövningen inte ska vidta åtgärder för att avhjälpa felet. NJA 2010 s. 342 II.
25
2011-03-16 Ö 5374-10
Prövningstillstånd i hovrätt. En femtonårig pojke har dömts för grov misshandel till böter och överklagat domen. Synnerliga skäl har ansetts föreligga att pröva överklagandet.
2010-06-10 Ö 4919-08 och Ö 1302-10
Fråga om hovrätt bort meddela prövningstillstånd på grund av synnerliga skäl när rättegångsfel förekommit i tingsrätten. Felets inverkan på målets utgång (I = Ö 4919-08). Avhjälpande i hovrätten (II = Ö 1302-10).
Notiser
NJA 2011 N 44
2011-10-19 Ö 3804-11
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förordnande av skiftesman
/…/ Av allmänna civilrättsliga principer följer att ett godkännande av testamente får till följd att testamentet i princip blir gällande mot den arvinge som har lämnat godkännandet. Skulle testamentet vara ogiltigt avhjälps således ogiltigheten i förhållande till den arvingen. Till följd av sitt godkännande är UBC i enlighet med testamentet inte längre dödsbodelägare. Den klandertalan som HC har väckt och vunnit bifall till gäller i förhållande till honom och får inte till följd att UBC återinträder som dödsbodelägare. Enligt 23 kap. 5 § ärvdabalken ska rätten på en delägares begäran förordna någon att vara skiftesman. UBC har alltså saknat behörighet att ansöka om förordnande av skiftesman. Den omständigheten att tingsrätten trots detta har prövat ärendet i sak får anses utgöra synnerliga skäl för att överklagandet prövas av hovrätten.
NJA 2010 N 60
2010-12-07 Ö 1270-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avskrivning av mål
Målet gällde samma sak som N 59 och avgjordes på samma sätt
NJA 2010 N 59
2010-12-07 Ö 1269-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avskrivning av mål
Stockholms Konserthusstiftelse ansökte om betalningsföreläggande och vanlig handräckning mot Heart of Jeans AB. Sedan bolaget bestritt ansökningen överlämnades målet till tingsrätten, som utfärdade ett föreläggande för bolaget att yttra sig. Något bevis om delgivning kom inte in till tingsrätten, men bolaget ställde ombud för sig i rättegången. Under handläggningen vid tingsrätten försattes Heart of Jeans AB i konkurs. Konkursboet förklarade sig inte vilja inträda i rättegången. Stockholms Konserthusstiftelse återkallade då sin talan och tingsrätten avskrev målet utan att först bereda konkursbolaget tillfälle att yttra sig.
26
/…/ Åtgärden att i det förevarande fallet avskriva målet utan att först låta Heart of Jeans AB i konkurs yttra sig utgör ett sådant rättegångsfel som medför att det föreligger synnerliga skäl för att överklagandet ska prövas av hovrätten.
NJA 2010 N 28
2010-07-01 Ö 4366-09
Tillstånd till prövning i hovrätt av ärende om upphörande av förvaltarskap /…/ Om en person för vilken förvaltarskap har anordnats enligt föräldrabalken
ansöker om att förvaltarskapet ska upphöra och det av handlingarna i ärendet framgår att överförmyndarnämnden anser att behov av förvaltarskap fortfarande föreligger, är ärendet att anse som tvistigt. Det kan då inte avgöras av en tingsnotarie. Det anförda innebär att det förekom ett grovt rättegångsfel i ärendet i tingsrätten. Ett rättegångsfel som består i bristande domförhet kan i allmänhet antas ha inverkat på målets utgång (se bl.a. NJA 2004 s. 65). Det saknas skäl för en annan bedömning i detta fall. Det finns därför synnerliga skäl att pröva överklagandet i hovrätten.
Övriga beslut
2012-04-18 Ö 1443-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om snatteri
/…/ Deltagande genom telefon eller videokonferens får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter. Vid bedömningen ska beaktas vilken roll personen har, målets karaktär och vad som ska avhandlas vid sammanträdet. Vidare måste bevisningen kunna värderas på ett tillfredsställande sätt också om bevisupptagningen sker genom telefon eller videokonferens. (Prop. 2004/05:131 s. 225 f.)
I det föreliggande fallet utgjorde vittnesförhören den enda bevisning som åklagaren åberopade till styrkande av åtalet. Vittnenas uppgifter var således av avgörande betydelse i målet. Bedömningen av vittnesuppgifterna framstår inte som helt okomplicerad. Mot den bakgrunden var det olämpligt att höra samtliga vittnen per telefon. Tingsrättens handläggning måste anses innefatta ett sådant rättegångsfel att synnerliga skäl för att överklagandet prövas av hovrätten föreligger (jfr NJA 1997 s. 822 och NJA 1998 s. 862).
2011-11-22 Ö 2400-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om fastighetsreglering
/…/ Svea hovrätt har i ett yttrande bekräftat att IWs skrift, i vilken hon kompletterade sitt överklagande, samt bilagor till denna skrift felaktigt kom att registreras i ett annat mål. Detta ledde till att handlingarna inte var kända för de ledamöter som deltog i det överklagade avgörandet. Det som har framkommit om hovrättens handläggning är att bedöma som ett sådant rättegångsfel som bör föranleda att målet visas åter till hovrätten för ny handläggning.
27
2011-09-26 Ö 3048-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avvisande av ansökan om äktenskapsskillnad
/…/ Äktenskap upplöses enligt 1 kap. 5 § äktenskapsbalken genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad. Det yrkande om äktenskapsskillnad som MFS framställt i tingsrätten har framstått som självmotsägande eller möjligen som endast ett uttryck för bristande kännedom om nämnda bestämmelse. Först sedan hon överklagat tingsrättens avvisningsbeslut har hon tydligt uttryckt att hon genom att väcka talan önskat få fastställt att hennes äktenskap med HAM inte längre består. Äktenskapsmål är enligt 14 kap. 1 § äktenskapsbalken mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består. Något hinder att enligt denna bestämmelse pröva om MFS s äktenskap med HAM består föreligger inte. Även med de knapphändiga uppgifter som hon lämnat i tingsrätten har möjligheten att det varit en dylik förklaring som hon eftersträvat legat nära till hands. Målet är indispositivt och frågan om hennes äktenskap har vittgående rättsverkningar. Det har åvilat tingsrätten att inom ramen för sin materiella processledning försöka klargöra den närmare bakgrunden till hennes yrkande och i förekommande fall upplysa henne om de rättsliga möjligheter som står henne till buds innan förutsättningarna för avvisning prövades. Detta har, såvitt framgår, tingsrätten inte gjort. Det föreligger därför synnerliga skäl att pröva hennes överklagande i hovrätten.
2011-05-06 Ö 5086-10 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förseelse mot trafikförordningen
/…/ Tingsrätten har tillämpat fel lagstiftning genom att döma till penningböter för en gärning som rätteligen skulle ha behandlats i administrativ ordning enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och förordningen om felparkeringsavgift. Hovrätten borde därför ha meddelat prövningstillstånd på grund av att synnerliga skäl för det förelåg.
2011-04-01 Ö 322-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om vårdnad m.m.
/…/ Tingsrättens förordnande om umgänge i närvaro av kontaktperson utan tidsbegränsning strider mot tillämplig lagstiftning om umgängesstöd. Det föreligger därför synnerliga skäl för att överklagandet prövas av hovrätten.
28
Dispensgrund framgår inte m.m.
Referat
2011-06-08 Ö 5958-10
Hovrätten har meddelat prövningstillstånd beträffande en parts överklagande i fråga om vårdnad. Prövningstillstånd i hovrätten har i sådant fall ansetts i regel böra meddelas även beträffande den andra partens överklagande rörande vårdnad, boende och umgänge.
Notiser
NJA 2010 N 31
2010-06-06 Ö 185-10
Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om avvisande av ansökan
HD har gått igenom handlingarna och funnit att det inte kommit fram skäl att bevilja prövningstillstånd i hovrätten.
Övriga beslut
2012-01-23 Ö 5955-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om interimistiskt beslut om säkerhetsåtgärd
Av handlingarna i målet framgår att tingsrättens anvisning för överklagande saknade upplysning om att prövningstillstånd krävdes i hovrätten och att klaganden inte heller på annat sätt blev underrättad om att hovrättens prövning av överklagandet var beroende av att prövningstillstånd beviljades. På grund härav, och då innehållet i överklagandet inte föranledde annat, borde hovrätten ha upplyst klaganden om att prövningstillstånd krävdes och gett henne tillfälle att komplettera överklagandet (jfr NJA 1986 s. 621 och NJA 2004 N 16). Eftersom hovrätten inte gjort detta, bör enligt grunderna för 55 kap. 15 § andra stycket och 50 kap. 28 §rättegångsbalken hovrättens beslut undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för förnyad handläggning.
2011-11-29 Ö 1650-11 (avgjort av fem ledamöter men saknas i notisavdelningen) Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om brott mot knivförbudslagen
/…/ LC dömdes i tingsrätten för olovligt innehav av farligt föremål genom att han på Arlanda flygplats, som är allmän plats, av oaktsamhet innehade en batong, trots att detta inte var befogat. LC överklagade tingsrättens dom. I överklagandet till hovrätten anförde han bl.a. att han med två av sina söner skulle flyga till Arvidsjaur för att besöka en gymnasieskola där en av hans söner var antagen. Det aktuella föremålet, som är ett fiskeredskap, hade han cirka två år dessförinnan tagit hand om åt sin brorson. Han hade sedan glömt redskapet i den väska han hade med sig som handbagage.
29
Han var inte medveten om att redskapet fanns i väskan eller att det rörde sig om ett vapen. Det fanns inte heller någon anledning för honom att använda detta. Med hänsyn till omständigheterna fanns det anledning för hovrätten att meddela prövningstillstånd.
2011-10-17 Ö 4560-11 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om konkurs
Nova Security AB försattes i konkurs den 3 oktober 2011 på grund av en ansökan i bolagets namn undertecknad med namnet MP. MP, styrelseledamot och firmatecknare för bolaget, överklagade beslutet till hovrätten och gjorde gällande att han aldrig lämnat in någon ansökan om konkurs. Han ingav även en polisanmälan avseende urkundsförfalskning. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd. I målet sådant det förelåg i hovrätten fanns det inget stöd för att avfärda MPs påstående om urkundsförfalskning som ogrundat. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.
2011-05-05 Ö 5854-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om obehörigt avvikande från trafikolycksplats
Med ändring av hovrättens beslut meddelar Högsta domstolen tillstånd till målets prövning i hovrätten.
2010-12-15 Ö 2940-09 Tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förseelse mot förordningen om kör- och vilotider m.m.
/…/ På av riksåklagaren anförda skäl meddelar Högsta domstolen, med ändring av hovrättens beslut, tillstånd till målets prövning i hovrätten.