NJA 2015 s. 393
Ett antal hundar har omhändertagits enligt djurskyddslagen. Särskilda skäl har inte ansetts föreligga att befria djurhållarna från omhändertagandekostnaderna.
Göteborgs tingsrätt
Polismyndigheten i Västra Götaland förde vid Göteborgs tingsrätt den talan mot C.J. och I.J. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (tf. rådmannen Lucie Macek) anförde i dom den 7 februari 2013 följande.
Bakgrund
Den 22 juli 2008 beslutade Miljö- och hälsoskyddskontoret i Skövde kommun med stöd av 32 § punkten 3 djurskyddslagen (1988:534) att omhänderta 22 hundar tillhörande C.J. och I.J. på fastigheten Källbacka 2:1. Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutade den 9 september 2008 att kommunens beslut skulle fortsätta att gälla och att de omhändertagna hundarna genom polismyndighetens försorg skulle säljas, överlåtas på annat sätt eller, om det inte var möjligt, avlivas. Polismyndigheten i Västra Götaland (Polismyndigheten) beslutade därefter den 12 september 2008 att överlåta hundarna vederlagsfritt till Mariestads hundpensionat. Polismyndigheten har haft kostnader för omhändertagandet uppgående till 183 093 kr och har krävt C.J. och I.J. på detta belopp. C.J. och I.J. har bestritt betalningsskyldighet och ingen betalning har skett.
Yrkanden
Polismyndigheten har yrkat att tingsrätten förpliktar C.J. och I.J. att solidariskt till Polismyndigheten betala 183 093 kr jämte ränta - - -.
C.J. och I.J. har bestritt yrkandet. De har vitsordat att Polismyndigheten i och för sig haft kostnader till det angivna beloppet. - - -.
Grunder
Polismyndigheten i Västra Götaland har som grund för käromålet, utöver det som framgår ovan under rubriken Bakgrund och som utgör ostridiga omständigheter, angett följande.
De omhändertagna hundarna var i varierande utsträckning oroliga, skygga, aggressiva och i fysiskt dåligt skick. De måste vidare märkas, vaccineras och få tänderna åtgärdade innan de kunde placeras i nya hem. Eftersom hundarna var oregistrerade och saknade stamtavlor, och på grund av deras psykiskt och fysiskt dåliga status, gjorde Polismyndigheten bedömningen att intäkterna vid en eventuell försäljning sannolikt inte skulle komma att överstiga kostnaderna för försäljningen. Av detta skäl överläts hundarna utan något vederlag.
Polismyndigheten bestrider att det skulle ha funnits en skyldighet att sälja hundarna. Länsstyrelsens beslut innebar att Polismyndigheten skulle sälja eller på annat sätt överlåta, varvid med det sistnämnda avses en överlåtelse utan vederlag. Dessa två alternativ är inte rangordnade sinsemellan.
Av 35 § djurskyddslagen framgår att kostnader som uppkommit på grund av åtgärder enligt 31 och 32 §§ samma lag får förskotteras av allmänna medel. Vidare framgår att om ett djur har omhändertagits enligt 31 eller 32 § ska kostnaden slutligt betalas av den mot vilken åtgärden riktas, om det inte finns särskilda skäl till annat. Den i målet aktuella åtgärden enligt 32 § djurskyddslagen har riktats mot C.J. och I.J. Kostnaden för omhändertagandet ska därför slutligt betalas av C.J. och I.J.
Det saknas skäl att medge undantag från betalningsskyldigheten. C.J:s och I.J:s betalningsförmåga och ekonomiska förhållanden i övrigt är omständigheter som saknar betydelse vid bedömningen av betalningsskyldigheten. Bestämmelsen om undantag från betalningsskyldigheten på grund av särskilda skäl enligt 35 § andra stycket djurskyddslagen tar i stället sikte på omständigheter som har med själva omhändertagandet att göra, exempelvis att ett omhändertagandebeslut upphävs efter att ha överklagats. Några sådana omständigheter föreligger inte i detta fall. Länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft. Det kan nämnas att länsstyrelsen i samband med omhändertagandet även beslutade om djurförbud för båda svarandena, vilket snarast får anses tala mot ett undantag från betalningsskyldigheten.
Inte heller är det oskäligt att kräva kostnaden nu. Fakturor har skickats till C.J. och I.J. den 18 november 2008 samt påminnelser den 29 januari 2009. Inkassokrav skickades den 24 februari 2009 och ytterligare en uppmaning att betala skulden skickades den 2 december 2010.
- - -.
C.J. och I.J. har till grund för sitt bestridande angett följande.
Det har ålegat Polismyndigheten att försöka begränsa kostnaderna för omhändertagandet, i första hand enligt djurskyddslagen och i andra hand enligt skadeståndslagen. Skäligheten av de kostnader Polismyndigheten haft ifrågasätts i och för sig inte, men Polismyndigheten borde ha sålt hundarna och försökt kostnadstäcka utgifterna för omhändertagandet. Vid en försäljning skulle Polismyndigheten ha fått en intäkt uppgående till det omstämda beloppet då varje hund var värd cirka 10 000 kr även utan stamtavla och kostnaderna för chipning, vaccination med mera skulle ha uppgått till cirka 1 000 kr per hund. Varje hund skulle därmed ha inbringat cirka 8 000-10 000 kr vid den tidpunkt då Polismyndigheten gav bort hundarna.
Det föreligger särskilda skäl enligt 35 § 2 st. djurskyddslagen att helt efterge betalningsskyldigheten. Ingen av C.J. och I.J. har dömts för brott mot djurskyddslagen avseende djurhållningen i det aktuella ärendet. Ett bifall till Polismyndighetens talan skulle vidare få orimliga konsekvenser för C.J. och I.J. De är båda över 60 år gamla och förtidspensionärer sedan många år. I.J. har pacemaker inopererad sedan 2 år tillbaka. Deras pension är mycket låg och de torde inte komma att förvärvsarbeta i framtiden. De har ansträngd ekonomi och tvisten skulle kunna få en stor inverkan på deras personliga förhållanden. De har inget ekonomiskt utrymme att betala det yrkade beloppet utan skulle vara skuldsatta för resten av livet. Det minimala ekonomiska utrymme de har utöver levnadsminimum skulle tas ifrån dem. C.J. har 4 893 kr kvar för mat, el och övriga levnadsomkostnader efter det att hyran är betald. I.J. har såsom sjukpensionär likartad ekonomi. Det är också oskäligt att kräva dem på kostnaderna flera år efter omhändertagandet.
Bevisningen
På begäran av Polismyndigheten har som vittnen hörts poliskommissarien L.K. samt K.A., som är ordförande i föreningen Hundskyddet.
På begäran av C.J. och I.J. har I.J. hörts under sanningsförsäkran samt har som vittne hörts hunduppfödaren J.T.
Parterna har därutöver åberopat skriftlig bevisning.
Domskäl
Saken
Parterna är överens om att Polismyndigheten har förskotterat kostnader, som motsvarar det yrkade beloppet, för omhändertagandet av C.J:s och I.J:s hundar samt att de kostnaderna i sig är skäliga. Enligt 35 § djurskyddslagen ska kostnaden för omhändertagandet slutligt betalas av den mot vilken åtgärden har riktats, om det inte finns särskilda skäl till annat. Om ett omhändertaget djur har sålts genom Polismyndighetens försorg, får kostnad som slutligt ska betalas av ägaren tas ur köpesumman.
C.J. och I.J. har gjort gällande att Polismyndigheten i stället för att vederlagsfritt överlåta hundarna borde ha sålt dem och låta köpeskillingen täcka kostnaden för omhändertagandet av hundarna. De har därvid gjort gällande att hundarna var värda åtminstone 8 000 kr styck efter avdrag för nödvändiga veterinärkostnader. I.J. har uppgett att han hade kunnat sälja hundarna inom loppet av en helg till det priset.
Av de annonser från Blocket samt vittnesförhör med J.T. som C.J. och I.J. åberopat har inte framgått mer än att hundar utan stamtavla av samma ras som de omhändertagna i och för sig utbjudits på Blocket för priser runt 7 000-9 000 kr. Detta tillåter enligt tingsrättens mening inte slutsatsen att de omhändertagna hundarna hade ett marknadsvärde som uppgått till motsvarande belopp. K.A., som var med när hundarna omhändertogs och även tog hand om dem efteråt har berättat att de var i dåligt psykiskt skick och att det tog mycket arbete att försöka socialisera dem för att kunna placera ut dem i nya hem, samt att några av hundarna över huvud taget inte kom att känna sig trygga utanför transportburen och av det skälet måste avlivas. Hon har också berättat att det tog ungefär en månad att hitta nya hem till alla hundar trots att föreningen begärde en låg köpeskilling, mellan 500 och 1 000 kr, i den mån man alls tog betalt. Hennes uppgifter om hundarnas skick bekräftas av det veterinärintyg som Polismyndigheten åberopat. De får även stöd av vad J.T. berättat om vilket behov av sällskap och omsorg chihuahuahundar har, när man jämför dessa uppgifter med det antal hundar som C.J. och I.J. hade hos sig. L.K. har berättat att Polismyndigheten vid försäljning av omhändertagna djur erfarenhetsmässigt får sämre betalt än vad som skulle ha varit marknadspris för motsvarande djur annars samt att Polismyndigheten hade en dygnskostnad på 120 kr per hund och dessutom vid en försäljning skulle ha haft ytterligare kostnader för själva försäljningen och för chipning, veterinär, vaccination och eventuell avlivning för djur som inte blev sålda. Tingsrätten anser mot bakgrund av det anförda att Polismyndigheten har visat att en försäljning av hundarna inte skulle ha gett ett bättre ekonomiskt utfall än den snabbt genomförda vederlagsfria överlåtelsen av hundarna som skett.
Även om så inte hade varit fallet anser tingsrätten inte att det förelegat någon plikt för Polismyndigheten att i första hand välja försäljning, då det varken av djurskyddslagen eller länsstyrelsens beslut i förevarande fall följer att försäljning skulle väljas i första hand och det inte heller är fråga om en skadeståndstalan i målet, varför någon skyldighet att begränsa sin skada enligt skadeståndslagens bestämmelser inte aktualiseras.
I.J. och C.J. har även gjort gällande att det mot bakgrund av deras personliga och ekonomiska förhållanden samt den tid som gått sedan hundarna omhändertogs föreligger särskilda skäl att inte ålägga dem någon betalningsskyldighet för Polismyndighetens kostnader.
Varken nu gällande djurskyddslag med förarbeten eller den tidigare djurskyddslagen med förarbeten ger någon vägledning i frågan vilka omständigheter som enligt 35 § andra stycket djurskyddslagen ska beaktas såsom särskilda skäl att inte låta kostnaden för omhändertagandet slutligt betalas av den mot vilken åtgärden har riktats. Såvitt är känt för tingsrätten finns inte heller några vägledande avgöranden i den frågan. Vid en jämförelse med annan lagstiftning finns det även i 20 § andra stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter en bestämmelse om undantag vid särskilda skäl från skyldighet för ägaren eller innehavaren av en hund som har omhändertagits med stöd av den lagen att betala kostnader för omhändertagandet. I förarbetena till den bestämmelsen har anförts att det kan finnas fall där det är orimligt att ägaren eller innehavaren ska stå för kostnaden, men att bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast undantagsvis och efter noggrann prövning. Det är rimligt att anlägga samma syn på den bestämmelse om undantag från betalningsskyldighet som finns i djurskyddslagen.
Tingsrätten anser inte att det som C.J. och I.J. anfört om sina personliga och ekonomiska förhållanden utgör särskilda skäl att efterge betalningsskyldigheten. Inte heller kan det faktum att det har gått några år sedan omhändertagandet utan att de betalat utgöra sådana särskilda skäl.
Sammanfattningsvis konstaterar tingsrätten att det saknas skäl att medge undantag från betalningsskyldigheten. C.J. och I.J. ska därmed solidariskt utge det yrkade beloppet för Polismyndighetens omkostnader i samband med omhändertagandet samt ersätta Polismyndigheten för inkassokostnaden.
- - -.
Domslut
Domslut
C.J. och I.J. ska solidariskt till Polismyndigheten i Västra Götaland betala 183 093 kronor jämte ränta - - -.
Hovrätten för Västra Sverige
C.J. och I.J. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla polismyndighetens talan vid tingsrätten.
Polismyndigheten motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Christina Fleur och Kerstin Engström samt tf. hovrättsassessorn Johan Wilhelmsson, referent) anförde i dom den 10 februari 2014 följande.
Utredningen i hovrätten
I hovrätten har samma bevisning som vid tingsrätten åberopats, varvid videoförhören där med L.K., I.J. och K.A. spelats upp. Hovrätten har spelat upp ljudupptagningen av telefonförhöret med J.T.
Hovrättens domskäl
Omfattningen av prövningen i hovrätten
C.J. och I.J. har i hovrätten inte gjort gällande att det vore oskäligt att kräva dem på kostnader flera år efter det att omhändertagandet skedde. I övrigt har parterna åberopat de grunder och omständigheter till stöd för sin respektive talan som anges i tingsrättens dom. C.J. och I.J. har således gjort gällande att polismyndigheten borde ha sålt hundarna, vilket skulle ha medfört att kostnaderna för omhändertagandet täcktes av intäkterna från försäljningen. Vidare har de gjort gällande att det föreligger särskilda skäl enligt 35 § andra stycket djurskyddslagen (1988:534) att helt efterge betalningsskyldigheten.
C.J. och I.J. har accepterat att polismyndigheten haft kostnader för omhändertagandet uppgående till det yrkade beloppet. - - -.
Skulle intäkterna från en försäljning ha täckt kostnaderna för omhändertagandet?
Inledningsvis anser hovrätten att när en myndighet verkställer ett beslut om omhändertagande av djur så bör myndigheten beakta den enskildes intresse av att omhändertagandet sker så kostnadseffektivt som möjligt. Detta följer av det allmänna kravet på proportionalitet vid myndighetsutövning mot enskilda. När en myndighet har att välja mellan om djuren ska säljas, på annat sätt överlåtas eller i sista hand avlivas, bör därför utgångspunkten vara att en försäljning ska ske, förutsatt att detta leder till ett ekonomiskt bättre resultat jämfört med övriga alternativ samt att det är förenligt med det övergripande djurskyddsintresset.
I förevarande fall har polismyndigheten valt att överlåta hundarna vederlagsfritt i stället för att sälja dem. Hovrätten ansluter sig dock till tingsrättens bedömning att polismyndigheten har visat att en försäljning inte skulle ha inneburit ett bättre ekonomiskt resultat än den vederlagsfria överlåtelsen. C.J:s och I.J:s överklagande kan därför inte vinna bifall på denna grund.
Föreligger det särskilda skäl att efterge C.J:s och I.J:s betalningsskyldighet?
C.J. och I.J. har gjort gällande att det föreligger särskilda skäl att helt efterge betalningsskyldigheten och därvid gjort gällande att C.J. och I.J. är sjukpensionärer och lever under knappa förhållanden samt att de inte är dömda för brott mot djurskyddslagen.
Enligt hovrätten kan den betalningsskyldiges ekonomi inte utgöra sådana särskilda skäl som medför att betalningsskyldighet enligt djurskyddslagen kan efterges. Intresset av att skydda personer med svag ekonomi från en alltför tung betalnings- eller skuldbörda tillgodoses genom bestämmelser i andra författningar, bl.a. utsökningsbalkens regler om begränsningar av möjligheter till utmätning. De särskilda skäl som kan motivera en eftergift av betalningsskyldighet bör i stället - utöver de fall där ett omhändertagande enligt djurskyddslagen senare visat sig vara obefogat - utgöras av omständigheter som har en koppling till de intressen som djurskyddslagen avser att skydda. Personliga omständigheter som utgör särskilda skäl att efterge betalningsskyldighet torde därvid exempelvis kunna föreligga i fall där bristerna i djurhållningen har berott på sjukdom som medfört att den enskilde inte förmått att på egen hand göra det som ålegat honom eller henne och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det. Några sådana omständigheter har dock inte gjorts gällande i förevarande mål. Sammantaget finner hovrätten således i likhet med tingsrätten att det inte framkommit särskilda skäl att efterge betalningsskyldigheten enligt 35 § andra stycket djurskyddslagen. Tingsrättens domslut ska därför stå fast.
- - -.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
C.J. och I.J. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla polismyndighetens talan.
Polismyndigheten motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Lars Brandt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Punkterna 1-9 motsvarar i huvudsak punkterna 1-7 i HD:s dom.
Den rättsliga regleringen m.m.
Enligt 31, 32 och 34 §§djurskyddslagen (1988:534) gäller bl.a. följande. Länsstyrelsen beslutar om omhändertagande av djur. Länsstyrelsen eller polismyndigheten fattar beslut om omedelbart omhändertagande; före den 1 januari 2009 fick även kontrollmyndigheten fatta sådana beslut (se SFS 2006:809). Ett beslut om omedelbart omhändertagande som inte fattats av länsstyrelsen ska underställas styrelsen. Länsstyrelsen ska snarast avgöra om beslutet ska fortsätta att gälla. Omhändertagandet ska ske genom polismyndighetens försorg. Länsstyrelsen beslutar om djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Polismyndigheten ska därefter verkställa beslutet.
I förarbetena anges bl.a. följande. Om ett omhändertaget djur är i sådant skick att det bör avlivas bör detta ske snarast möjligt. I annat fall måste ett tillfälligt omhändertagande ske till dess att försäljning eller överlåtelse på annat sätt sker. Det kan aldrig bli fråga om något längre omhändertagande. Innan länsstyrelsen beslutar om djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas ska i allmänhet djuret värderas. I vissa fall bör värdering kunna underlåtas, t.ex. om det är fråga om djur som uppenbart saknar ekonomiskt värde. (Se prop. 1987/88:93 s. 48 och 70.)
Lagstiftningen bygger alltså på att berörda myndigheter agerar förhållandevis skyndsamt. Det ankommer på polismyndigheten att, i förekommande fall även med mycket kort varsel, finna plats åt de djur som omhändertas och i övrigt vidta åtgärder som behövs för verkställighet av länsstyrelsens beslut om vad som ska ske med djuren. Vid verkställigheten måste hänsyn tas till bl.a. att djuren på grund av sitt tillstånd kan behöva särskild vård och tillsyn.
Myndigheterna har inte ett obegränsat handlingsutrymme inom lagstiftningens ramar utan måste se till att de åtgärder som vidtas står i rimlig proportion till effekterna för den enskilde. Att åtgärderna ska vara rimliga i förhållande till effekterna för den enskilde innebär dock att myndigheterna har en viss marginal vid proportionalitetsbedömningen. (Se t.ex. Ulrik von Essen, Arbete i offentlig förvaltning, 2014, s. 94 ff.) Som hovrätten framhållit beträffande sådan verkställighet som nu är i fråga bör utgångspunkten vara att en försäljning ska ske, om detta bedöms leda till ett bättre ekonomiskt resultat jämfört med övriga alternativ och det är förenligt med det övergripande djurskyddsintresset. Med hänsyn till kravet på skyndsam handläggning, och med beaktande av att ett omhändertagande kan avse relativt många djur med ett särskilt vårdbehov, måste samtidigt som regel godtas att djurhållningskostnaderna och möjligheterna till överlåtelse är helt andra än under normala omständigheter.
Bestämmelsen i 35 § djurskyddslagen
I 35 § djurskyddslagen anges att kostnader som uppkommer på grund av bl.a. omhändertagande enligt 32 § samma lag får förskotteras av allmänna medel och att kostnaden slutligt ska betalas av den mot vilken åtgärden riktats, om det inte finns särskilda skäl till annat (35 § första och andra styckena). I lagtexten anges inte något exempel på vad som kan utgöra särskilda skäl.
I förarbetena till 35 § anges att paragrafen motsvarar, med endast redaktionella ändringar, 19 § lagen (1944:219) om djurskydd. I övrigt innehåller förarbetena inte någon närmare vägledning. (Jfr prop. 1987/88:93 s. 48 och 71).
I förarbetena till 19 § i 1944 års lag angavs att den mot vilken en omhändertagandeåtgärd riktas i princip ska återbetala kostnaderna för omhändertagandet. Vidare angavs bl.a. att lantbruksstyrelsen ansett att återbetalningsskyldighet bör föreligga även om omhändertagandet inte leder till fällande dom för djurplågeri, under förutsättning att det inte ter sig orättvist att kräva tillbaka kostnaderna av den enskilde, samt att departementschefen delade lantbruksstyrelsens mening. (Se prop. 1978/79:13 s. 24 ff.)
Varken lagtexten eller förarbetena ger någon närmare vägledning i fråga om vad som kan utgöra särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen att sätta ned betalningsskyldigheten. Äldre djurskyddslagstiftning kan dock ge viss ledning. Enligt äldre regler kunde t.ex. den tilltalade eller åklagaren i mål om djurplågeri förpliktas återbetala kostnaden för omhändertagande av djur; dock kunde åklagaren bli återbetalningsskyldig bara om denne vidtagit åtgärder utan skäl (8 § i 1921 års lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur respektive 19 § i 1944 års djurskyddslag). När det fanns skäl att ifrågasätta åklagarens hantering kunde alltså den enskilde slippa betala kostnaden för omhändertagandet.
Eftergift på grund av myndighets hantering
Mot bakgrund av det anförda ligger det nära till hands att anta att lagstiftaren med särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen avsett i vart fall sådana situationer där myndighets hantering kan ifrågasättas och där det skulle framstå som orättvist att kräva tillbaka omhändertagandekostnaden från den enskilde. Om det t.ex. visar sig att ett beslut om omhändertagande inte varit befogat ur djurskyddssynpunkt, eller att myndigheterna inte följt vad som enligt regelverket ålegat dem och ett krav på återbetalning skulle framstå som oskäligt, bör alltså detta kunna utgöra skäl att sätta ned betalningsskyldigheten helt eller delvis.
Detta synsätt ligger också i linje med hur bestämmelsen i 35 § tycks ha tillämpats i praktiken.
Omständigheter som är hänförliga till myndighets hantering bör alltså kunna utgöra särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen att sätta ned betalningsskyldigheten helt eller delvis.
Eftergift på grund av andra omständigheter?
Frågan är då om andra omständigheter, t.ex. personliga eller ekonomiska förhållanden som är hänförliga till djurhållaren, bör kunna utgöra särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen.
Det kan inledningsvis konstateras att varken ordalydelsen i 35 § eller förarbetena ger stöd för att omständigheter av visst slag inte ska kunna utgöra särskilda skäl enligt bestämmelsen.
Det övergripande syftet med djurskyddslagstiftningen är att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. En djurhållare är ansvarig för sitt djur. Djurhållaren ska bl.a. se till att djuret utfodras, ges tillsyn och i övrigt behandlas i enlighet med vad djurskyddslagen föreskriver (jfr bl.a. 2 och 3 §§djurskyddslagen). Djurhållarens ansvar upphör inte utan vidare att gälla vid t.ex. hög ålder, sjukdom, missbruk eller ekonomiska problem. Om djurhållaren inte på ett från djurskyddssynpunkt godtagbart sätt bedöms kunna ta hand om och vårda djuret kan detta komma att omhändertas. (Jfr prop. 1987/88:93 s. 45 f.)
Med hänsyn till att omständigheter som är hänförliga till djurhållaren vanligen utgör grunden för ett omhändertagande är det knappast antagligt att lagstiftaren ansett att sådana omständigheter samtidigt som regel ska kunna medföra nedsättning av betalningsskyldighet enligt 35 § djurskyddslagen. Med en sådan tillämpning skulle huvudregeln i paragrafen om återbetalningsskyldighet vara utan närmare praktisk betydelse. Samtidigt skulle djurhållaren efter ett omhändertagande försättas i ett bättre läge i fråga om ansvar, vilket inte framstår som rimligt.
Som hovrätten konstaterat i fråga om ekonomiska omständigheter har lagstiftaren tillgodosett intresset av att skydda personer med svag ekonomi från en alltför tung betalnings- eller skuldbörda genom bestämmelser i utsökningsbalken och andra författningar.
I djurskyddsutredningens betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) har föreslagits att djurhållarens ansvar för kostnader i samband med omhändertagande av djur ska skärpas och att det ska krävas synnerliga skäl för att inte återkräva sådana kostnader; enligt förslaget bör dock återkrav inte ske bl.a. om det är uppenbart att djurhållaren inte kan betala (se bl.a. s. 64, 710 och 749). Utredningens förslag, såvitt nu är i fråga, har ännu inte lett till lagstiftning. Det får ankomma på lagstiftaren att ta ställning till en eventuellt utvidgad möjlighet till undantag från betalningsskyldighet i nu aktuellt avseende.
Det sagda innebär att personliga och ekonomiska omständigheter - vare sig de inträffat före eller efter en omhändertagandeåtgärd - som regel inte bör utgöra särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen att sätta ned betalningsskyldigheten.
Det kan dock inte uteslutas att personliga eller ekonomiska omständigheter skulle kunna få betydelse för frågan om återbetalningsskyldighet. Som anförts är djurhållaren ansvarig för sitt djur. Om djurhållaren t.ex. på grund av sjukdom inte kan ta hand om djuret förutsätts denne uppdra åt någon annan att göra det. I enstaka fall kan förhållandena vara sådana att djurhållaren inte ens haft förmåga att uppdra åt någon annan att ta hand om djuret. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om djurhållaren varit ur stånd att vårda sig och sin egendom och därmed inte haft förmåga att förstå situationen (jfr 11 kap. 4 och 7 §§ FB). I sådana fall bör de personliga omständigheterna rimligen kunna utgöra särskilda skäl att sätta ned betalningsskyldigheten.
En särskild fråga är om det förhållandet att den betalningsskyldige inte har dömts för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen har betydelse för frågan om återbetalningsskyldighet. Djurskyddslagen förutsätter att omhändertagande av djur kan ske även i andra fall än när det är fråga om sådana brott. I praktiken beslutas också om omhändertagande främst i sådana andra fall. Att huvudregeln i 35 § djurskyddslagen om återbetalningsskyldighet inte skulle gälla i merparten av omhändertagandefallen vinner inte stöd i lagtext eller förarbeten och är inte rimligt. Tvärtom har i förarbetena framhållits att den enskilde som regel bör vara återbetalningsskyldig även i dessa fall. (Jfr prop. 1978/79:13 s. 24 ff.)
Det faktum att den betalningsskyldige inte har dömts för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen bör följaktligen inte utgöra särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen att sätta ned betalningsskyldigheten.
Bedömningen i detta fall
Det är ostridigt att polismyndigheten haft de kostnader för omhändertagandet av hundarna som myndigheten lagt till grund för sitt krav och att kostnaderna är skäliga.
C.J. och I.J. har i första hand gjort gällande att det finns skäl att sätta ned betalningsskyldigheten på grund av att polismyndigheten borde ha sålt hundarna och låtit köpeskillingen täcka kostnaderna för omhändertagandet; enligt C.J. och I.J. var varje hund värd åtminstone ca 8 000 kr efter avdrag för nödvändiga veterinärkostnader. Frågan är då om polismyndighetens hantering kan ifrågasättas i detta avseende.
Av 34 § djurskyddslagen framgår att länsstyrelsen när den beslutar om omhändertagande av djur snarast ska fastställa om djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas samt att verkställighet ska ske genom polismyndighetens försorg.
Länsstyrelsen har i detta fall, i enlighet med vad som föreskrivits i 34 §, beslutat att C.J:s och I.J:s hundar skulle säljas eller på annat sätt överlåtas eller, om det inte var möjligt, avlivas.
Det har alltså inte, vare sig enligt djurskyddslagen eller enligt länsstyrelsens beslut, funnits en skyldighet för polismyndigheten att i första hand sälja hundarna.
Som anförts har det dock ålegat polismyndigheten att se till att dess verkställighetsåtgärder enligt djurskyddslagen var rimliga i förhållande till effekterna för djurhållarna. Frågan är då om den vederlagsfria överlåtelsen var proportionerlig. Det ankommer på myndigheten att visa detta.
Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Hundarna saknade stamtavlor och var vid omhändertagandet i dåligt skick, såväl fysiskt som psykiskt. Någon värdering av hundarna tycks inte ha gjorts i samband med omhändertagandet. Detta i förening med att länsstyrelsen beslutat om avlivning som ett möjligt handlingsalternativ talar för att styrelsen ansett att hundarna saknade ekonomiskt värde. Polismyndigheten hade följaktligen inte någon värdering att förhålla sig till. Sedan myndigheten överlåtit hundarna överläts de i sin tur, vederlagsfritt eller för ca 500-1 000 kr per hund. Det krävdes dock mycket arbete för att hundarna skulle kunna placeras ut i nya hem. Det tog ca en månad att hitta nya hem. Polismyndigheten hade en dygnskostnad på 120 kr (exklusive mervärdesskatt) per hund. Utöver dygnskostnaden hade en försäljning av hundarna inneburit ytterligare kostnader för myndigheten för bl.a. märkning, vaccinering, försäljning och eventuell avlivning. Med hänsyn till omständigheterna framstår den vederlagsfria överlåtelsen som proportionerlig.
Det ankommer på C.J. och I.J. att motbevisa detta. Det har de inte gjort.
Polismyndigheten har därmed visat att den vederlagsfria överlåtelsen av hundarna var proportionerlig. Särskilda skäl för nedsättning av betalningsskyldigheten på grund av myndighetens hantering föreligger alltså inte.
C.J. och I.J. har vidare gjort gällande att det, med hänsyn till deras personliga och ekonomiska förhållanden och det faktum att de inte dömts för brott mot djurskyddslagen, föreligger särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen att helt sätta ned betalningsskyldigheten.
C.J. eller I.J. har dock inte visat att det föreligger sådana personliga eller ekonomiska omständigheter som undantagsvis kan utgöra särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen. Att de inte har dömts för brott mot djurskyddslagen utgör, som anförts, inte sådana skäl.
Slutsatser
C.J. och I.J. är skyldiga att betala polismyndighetens kostnader för omhändertagandet av deras hundar. Det finns inte särskilda skäl enligt 35 § djurskyddslagen att sätta ned betalningsskyldigheten. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Gudmund Toijer, Göran Lambertz, referent, och Ingemar Persson) meddelade den 12 juni 2015 följande dom.
Domskäl
Bakgrund och frågan i målet
Miljö- och hälsoskyddskontoret i Skövde kommun beslutade den 22 juli 2008 enligt 32 § första stycket 3 djurskyddslagen (1988:534) i dess dåvarande lydelse att 22 hundar tillhörande C.J. och I.J. skulle omhändertas genom polismyndighetens försorg.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutade den 9 september 2008 att kommunens beslut skulle fortsätta att gälla och att hundarna skulle säljas eller på annat sätt överlåtas eller, om det inte var möjligt, avlivas. Överlåtelsen eller avlivningen skulle ske genom polismyndighetens försorg.
Polismyndigheten beslutade den 12 september 2008 att överlåta hundarna vederlagsfritt.
Polismyndigheten krävde därefter C.J. och I.J. på betalning enligt 35 § djurskyddslagen med 183 093 kr avseende myndighetens kostnader för omhändertagande av hundarna. Sedan C.J. och I.J. bestritt betalningsansvar, väckte polismyndigheten talan.
C.J. och I.J. vitsordade att polismyndigheten haft kostnader för omhändertagandet av hundarna med yrkat belopp och att kostnaderna i och för sig var skäliga. De bestred dock betalningsansvar med hänvisning till dels att polismyndigheten borde ha sålt hundarna och låtit köpeskillingen täcka kostnaderna för omhändertagandet, dels att det med hänsyn till deras personliga och ekonomiska förhållanden och det faktum att de inte dömts för brott mot djurskyddslagen förelåg särskilda skäl enligt 35 § andra stycket djurskyddslagen att efterge betalningsskyldigheten.
Tingsrätten fann att det inte förelåg särskilda skäl att medge undantag från betalningsskyldigheten och förpliktade C.J. och I.J. att betala kostnaderna för omhändertagandet av hundarna. Sedan C.J. och I.J. överklagat tingsrättens dom, har hovrätten fastställt domslutet.
Frågan i målet är om det finns särskilda skäl enligt 35 § andra stycket djurskyddslagen att befria C.J. och I.J. från ansvaret för kostnaderna för omhändertagandet av hundarna.
Särskilda skäl?
Enligt 31, 32 och 34 §§djurskyddslagen beslutar länsstyrelsen om omhändertagande av djur. Enligt 35 § andra stycket ska kostnader som uppkommer på grund av att djur omhändertas betalas slutligt av den som åtgärden har riktats mot, ”om det inte finns särskilda skäl till annat”. Det finns inte några förarbetsuttalanden som ger ledning för hur kravet på särskilda skäl ska tolkas (jfr prop. 1987/88:93 s. 48 och 71 och prop. 1978/79:13 s. 24 ff.). Inte heller finns det någon vägledande rättspraxis i frågan.
Huvudregeln är att den som var djurhållare vid omhändertagandet ska svara för kostnaderna. I övrigt är bestämmelsen öppet formulerad, och det finns ingen antydan om hur strängt kravet på särskilda skäl har avsetts vara. Bestämmelsen bör tolkas utifrån vad som är ändamålsenligt och rimligt, varvid syftet med djurskyddslagen kommer i förgrunden.
Som utgångspunkt gäller en presumtion för att kostnaderna har varit befogade. Men om det står klart att ingripandet har saknat grund bör djurhållaren befrias från skyldigheten att betala kostnaderna. Nedsättning bör också i andra fall kunna ske till den del kostnaderna är klart omotiverade eller orimligt höga. Vidare kan det i vissa fall finnas anledning att tillämpa undantaget när den enskilde oförskyllt har hamnat i en situation där ett omhändertagande har blivit nödvändigt.
Undantaget för särskilda skäl får dock aldrig tillämpas så att djurhållaren kan tjäna ekonomiskt på att djuren blir omhändertagna. Det betyder att djurhållaren i princip alltid ska betala åtminstone vad han eller hon har sparat in på omhändertagandet.
I övrigt får det göras en helhetsbedömning, där en utgångspunkt är att den som tar till sig djur också ansvarar för djuren och för de kostnader som uppkommer med anledning av djurhållningen. Den enskildes ekonomiska problem eller personliga svårigheter i övrigt lär i sig sällan kunna utgöra särskilda skäl enligt bestämmelsen. Sådana omständigheter kan dock någon gång inverka vid den samlade bedömningen. Allmänt sett bör det också beaktas att det enstaka gånger kan motverka lagens syften om kostnadsansvaret är alltför strängt. Så kan vara fallet exempelvis om den enskilde har ett behov av att få hjälp med djuren men av kostnadsskäl drar sig för att kontakta myndigheterna.
Djurskyddsutredningen har i sitt betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) föreslagit att djurhållarens ansvar för kostnader i samband med omhändertagande av djur ska skärpas och att det ska krävas synnerliga skäl för att inte sådana kostnader ska återkrävas. Enligt förslaget bör återkrav inte ske bl.a. om det är uppenbart att djurhållaren inte kan betala (se bl.a. s. 64, 710 och 749). Utredningens förslag har ännu inte lett till lagstiftning.
Bedömningen i detta fall
HD gör samma bedömning som hovrätten när det gäller polismyndighetens beslut att ge bort hundarna i stället för att försöka sälja dem. HD instämmer också i hovrättens bedömning att C.J:s och I.J:s ekonomiska förhållanden, eller personliga förhållanden i övrigt, inte innefattar särskilda skäl enligt 35 § andra stycket djurskyddslagen. Den omständigheten att de inte har dömts för brott mot djurskyddslagen kan inte heller medföra att det finns särskilda skäl att befria dem från kostnadsansvaret.
Slutsatsen är att det inte föreligger särskilda skäl att befria C.J. och I.J. från ansvaret för omhändertagandekostnaderna. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.