Betänkande av utredaren i Översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll

Stockholm 2011

Ny djurskyddslag

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.

Fotograf: Lasse Bengtsson, Vitlycke museum. Bilden är tagen 1996. Bilden föreställer hällristningar av hästar och människor. Hällristningarna finns i Torp, Hogdal i Bohuslän och är gjorda mellan 1700 och 500 år f.kr.

Till statsrådet Eskil Erlandsson

Regeringen beslutade den 4 juni 2009 (dir. 2009:57) att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en bred översyn av den samlade djurskyddslagstiftningens innehåll, lämna förslag till ny djurskyddslag och förordning samt ge exempel på hur andra föreskrifter på området kan utformas.

Den 30 juli samma år förordnades landshövdingen Eva Eriksson att vara särskild utredare. I tilläggsdirektiv (dir. 2010:37 och dir. 2011:11) beslutade regeringen att ändra tidpunkten för redovisning av uppdraget.

Som experter i utredningen förordnades den 4 november 2009 veterinären Johan Beck-Friis, veterinärmedicine docenten Lotta Berg, agronomie licentiaten Erika Brendov, veterinären Björn Dahlén, läraren Britta Lindgren, läraren Ewa Löwdin, veterinären Görel Nyman, ämnesrådet Kristina Ohlsson, generalsekreteraren Roger Pettersson, biträdande länsveterinären Åsa Regnander-Dahl, departementssekreteraren Lisen Sjöling, professorn i fysiologi Mats Sjöquist och verkställande direktören Ulf Uddman.

Görel Nyman entledigades den 12 januari 2010 och i stället förordnades veterinären Göran Dalin som expert fr.o.m. den 12 januari 2010.

Lisen Sjöling entledigades fr.o.m. den 31 maj 2010 och i stället förordnades ämnesrådet Ingrid Mossberg som expert fr.o.m. den 31 maj 2010.

Veterinären Jan Åke Robertsson förordnades som expert fr.o.m. den 6 juli 2010.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 1 december 2009 filosofie doktorn i zoologi Helena Elofsson och den 1 februari 2010 kammarrättsassessorn Per-Olov Larsson. Som adjungerad sakkunnig ställdes veterinären Karin Åhl till utredarens förfogande från den 1 april 2010.

Utredaren överlämnar härmed betänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011:75). Särskilda yttranden har avgetts av experterna Erika Brendov och Jan Åke Robertsson gemensamt samt av Ulf Uddman. Vidare har särskilt yttrande avgetts av experterna Johan Beck-Friis och Lotta Berg gemensamt.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i november 2011

Eva Eriksson

/Helena Elofsson

Per-Olov Larsson Karin Åhl

Sammanfattning

Utgångspunkter i arbetet med en ny djurskyddslagstiftning

Syfte och villkor för översynen av djurskyddslagstiftningen

Utredarens uppdrag har varit att göra en bred översyn av den samlade djurskyddslagstiftningen. Syftet har dels varit att undersöka hur lagstiftningen kan moderniseras och förenklas, dels att finna lösningar på ett antal särskilda djurskyddsproblem. Villkor för den nya djurskyddslagstiftningen har varit att den ska uppnå minst samma djurskyddsnivå som gällande lagstiftning, utgå från de enskilda djurens behov samt verka förebyggande. Bestämmelserna i djurskyddslagstiftningen ska även vara baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Etiska utgångspunkter och samhällsförankring

Utredaren anser att det är viktigt att djurskyddslagstiftningen vilar på en tydlig etisk grund och har en stark förankring i samhället. Människan har i alla tider värnat om djur men de senaste decenniernas ökade kunskap om djur och deras behov har ökat intresset för deras välfärd. Att de djur som människan håller har en god djurvälfärd är i dag en viktig del av vår kultur och något som tas för givet i vårt samhälle. Utredaren anser att det med en användning och ett hållande av djur medföljer en moralisk skyldighet att ta hänsyn till djurens behov och välfärd. En djurhållning måste enligt utredarens mening ge djuren en god djurvälfärd om den ska anses vara etiskt acceptabel. Med djurvälfärd avser utredaren såväl hälsa och biologisk funktion som beteendebehov och känslor. En god djurvälfärd innebär alltså sammanfattningsvis att djuren mår bra såväl fysiskt som psykiskt.

Att djuren ges en god djurvälfärd är dock inte enbart viktigt ur ett moraliskt perspektiv utan även ur ett folkhälsoperspektiv. Ett gott djurskydd, en god djurhälsa och en god folkhälsa är starkt förknippade med varandra. När djur ges en god djurmiljö och möjlighet att utrycka naturliga beteenden så leder det till friskare djur som inte behöver behandlas med läkemedel. Detta ger enligt utredarens mening en ovärderlig samhällsvinst i form av t.ex. låg antibiotikaresistens och säkra livsmedel för konsumenterna. Att ett gott djurskydd även är viktigt ur ett folkhälsoperspektiv glöms ofta bort när värdet av djurskyddet diskuteras. Att skydda djur från smittsamma sjukdomar är också en del av ett gott djurskydd. En del av de sjukdomar som vi försöker undvika att få in i landet är zoonoser, dvs. sjukdomar som smittar mellan djur och människa. Ett sådant exempel är rabies som kan leda till stora lidanden både hos djur och hos människor.

Utredarens mål har varit att den nya djurskyddslagstiftningen ska baseras på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. Vetenskapliga publikationer med relevans till de olika problemområdena har därför studerats. Utredaren har även valt att presentera en del av denna forskning i betänkandets olika kapitel för att ge läsaren en ökad förståelse. Utredaren har också haft som ambition att göra både lagstiftningen och betänkandet tydligt och lättläst. För att nå ut till så många som möjligt har utredaren försökt att modernisera och förenkla såväl det juridiska som det naturvetenskapliga fackspråket.

För att få en solid verklighetsförankring i utredningsarbetet så har utredaren tillämpat ett utåtriktat arbetssätt och genomfört uppdraget i nära dialog med berörda myndigheter, forskningsinstitutioner, bransch- och djurskyddsorganisationer. Utredaren har t.ex. genomfört en omfattande instansundersökning där över 100 berörda instanser gav sin syn på djurskyddslagstiftningens för- och nackdelar. En sammanfattning av resultaten finns i Probleminventeringen (bilaga 4) och i Synpunkter på detaljeringsgraden (bilaga 5). I övrigt är instansernas synpunkter omhändertagna i betänkandets olika kapitel. Sammanfattningsvis lyftes vikten av djurskyddslagstiftningen fram av många instanser och många ansåg också att den i stora drag var bra. Behov ansågs dock finnas i form av uppdatering, modernisering, skärpning och utvärdering. Vissa instanser efterfrågade också en större flexibilitet i lagstiftningen, andra en ökad tydlighet.

Ny djurskyddslagstiftning

Lagstiftningens struktur, detaljeringsgrad och flexibilitet

Utredaren presenterar i betänkandet ett förslag på en ny djurskyddslag och en ny djurskyddsförordning. Förslaget innebär att detaljeringsgraden i lag och förordning sänks och mer detaljerade bestämmelser flyttas till Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter där de kan uppdateras och justeras i takt med forskning och utveckling. Vidare föreslår utredaren att Jordbruksverkets djurskyddsförskrifter bör ses över och lämnar förslag på hur detta bör göras.

Utredaren föreslår att regeringen ska ge Jordbruksverket i uppdrag att se över föreskrifterna i syfte att sänka detaljeringsgraden, öka målstyrning och göra om föreskrifter till allmänna råd där så är möjligt utan att sänka djurskyddsnivån. Utredaren föreslår dock inte någon generell sänkning av föreskrifternas detaljeringsgrad utan anser att denna måste bedömas utifrån de djurskyddsrisker, behov och förutsättningar som ligger till grund för varje enskild bestämmelse. Alla föreskrifter ska vara baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet och förändringsarbetet ska ske i samråd med bransch- och intresseorganisationer. För att stärka den vetenskapliga grunden anser utredaren att ett vetenskapligt råd ska kopplas till revisionen av föreskrifterna.

För att få en större acceptans och respekt för djurskyddslagstiftningen krävs att dialogen mellan myndigheterna och bransch- och intresseorganisationerna präglas av respekt och samarbetsvilja. Ansvaret för denna dialog anser utredaren vilar på alla involverade parter. Djurskyddsbestämmelserna skulle också få större acceptans om det tydligt framgick vilka djurskyddsproblem, vilken forskning och vilka överväganden som har legat till grund för dem. Föreskriftsmotiv eller likande informationstext föreslås därför kopplas till föreskrifterna.

Utredaren anser att det finns en viss flexibilitet i djurskyddslagstiftningen men att denna kan ökas ytterligare. Detta kan dels göras genom den ovan föreslagna översynen av djurskyddsföreskrifterna, dels genom att göra det möjligt för fler djurhållningar än den för häst- och lantbruksdjur att göra mindre avvikelser från måttbestämmelser. Möjligheten att göra mindre avvikelser ska dock alltid baseras på en helhetsbedömning av djurvälfärden i varje enskilt fall.

Ytterligare flexibilitet skapas genom att möjligheten för djurägare att delta i kontrollprogram tydliggörs i den nya lagen. I dessa kontrollprogram kan lagstiftningens mål uppfyllas på ett annat sätt än det som minimilagstiftningen föreskriver.

För att skapa en god djurvälfärd anser utredaren att det krävs att man både ser till djuret och till den miljö som djuret hålls i, dvs. det finns ett behov av såväl djurbaserade som resursbaserade bestämmelser. I dag används båda dessa olika typer av bestämmelser och utredaren anser att så bör göras även i den nya lagstiftningen. Utredaren vill också påpeka att dagens resursbaserade djurskyddsbestämmelser baserar sig på vetenskapliga studier av, eller erfarenheter från, djur och djurhållningssituationer. På så sätt utgår även de resursbaserade bestämmelserna från djuren och vad som i praktiken visat sig ge djur en god djurvälfärd.

Utredaren anser att system med djurbaserade välfärdsparametrar och välfärdsindikatorer kan vara ett viktigt komplement till lagstiftningen som kan höja djurvälfärden över miniminivån. Det kan också vara ett värdefullt verktyg för t.ex. djurhållarens egenkontroll samt myndigheternas kontroll och riskvärdering. Utredaren anser dock inte att dessa utvärderingssystem kan ersätta dagens djurskyddsbestämmelser eftersom lagstiftningen då förlorar sitt förebyggande syfte. Som utredaren ser det ska lagstiftningen ange de förutsättningar som krävs för att djurvälfärdsproblem inte ska uppkomma.

Lagstiftningens syfte och omfattning

Syftet med den nya djurskyddslagen är att säkerställa ett gott djurskydd och en god djurhälsa samt att främja respekten för djur och deras välfärd. Utredaren anser att respekten för djur är grundläggande för all djurhållning. I lagen ska det också anges att djur har ett egenvärde oavsett vilken nytta som de har för människan och att lagstiftningens bestämmelser ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Utredarens syn är att ansvaret för djurens välbefinnande följer av att människan har tagit dem i sin vård och styr deras liv och livsbetingelser. Lagen ska därför omfatta samtliga djur som människan avsiktligt håller. Däremot ska den inte omfatta vilda djur om de inte används i djurförsök. Lagen ska också omfatta förvildade eller övergivna djur av tamdjursarter eftersom deras liv i

det vilda är ett resultat av att människan brustit i sin tillsyn och omvårdnad om dem. Med tamdjurarter avses alla djur som av tradition hålls som lantbruks- eller sällskapsdjur inklusive de mer exotiska djur som importeras till Sverige för att hållas som sällskapsdjur. Med tamdjursarter avses inte djur som naturligt lever vilt i Sverige. Utredarens syn är att alla djur inklusive de ryggradslösa djuren ska ha ett grundläggande skydd av djurskyddslagenom de hålls av människan.

Med lidande avses i den nya lagen både psykiskt och fysiskt lidande. Med psykiskt lidande avses t.ex. ångest, rädsla, stress, m.m. Med fysiskt lidande avses t.ex. smärta, skador och bestående men, men även det obehag som köld, hetta, svält, törst osv. innebär.

Djurägaransvar, utbildning och kompetens

Utredaren anser att det är mycket viktigt att det tydliggörs i lagen att den som är ansvarig för djurens välfärd är djurägaren eller den som på annat sätt förfogar över djuret. Detta ska därför anges i lagen. Det ska även anges i lagen att en person ska vara minst 16 år för att ha huvudansvaret för ett djur.

Utredaren bedömer att den åtgärd som har störst potential att förbättra djurens välfärd är att höja kompetensen hos djurägarna. I lagen införs därför kompetenskrav för alla djurägare och utbildningskrav för djurägare med yrkesmässig eller större djurhållning.

Hantering, skötsel och hållande av djur

Utredaren anser att det i lagen ska finnas grundläggande bestämmelser om hur djur får hanteras, hållas och skötas. Djur får t.ex. inte agas, skadas eller överansträngas. Den utrustning eller de träningsmetoder som används till djur får inte heller skada djuren.

Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sätt som främjar deras välfärd. I lagen införs krav på att djur inte får hållas i grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande. Djur ska också ha tillräckligt med foder och vatten, skötsel, vård, utrymme samt skydd mot väder och vind.

I lagen införs krav på att djur ska ha daglig tillsyn. I all djurhållning finns risk att djur blir sjuka eller skadar sig och behöver vård och detta anser utredaren ska kunna ske inom en dag.

Utredaren föreslår att Jordbruksverket ges bemyndigande att föreskriva om undantag från kravet på daglig tillsyn i särskilda situationer.

I lagen införs krav på att alla djur ska hållas lösgående. Med lösgående avses att djur ska hållas så att de kan röra sig fritt i en inhägnad, box eller likande utrymme. Detta betyder att djur inte får hållas bundna annat än tillfälligtvis, som t.ex. vid olika former av skötsel, hantering och rastning. För att uppbundna system ska kunna fasas ut i rimlig takt föreslås att Jordbruksverket får ett bemyndigande att föreskriva om undantag.

Stall och andra förvaringsutrymmen ska vara så rymliga att alla djur kan röra sig obehindrat och inte hindra djuren från att bete sig naturligt. Med detta avser utredaren t.ex. att en ko måste ha tillräckligt med plats för att kunna sträcka ut huvudet när hon reser sig. Ett annat exempel är att en sugga behöver plats och kan inte vara fixerad om hon ska kunna utföra ett naturligt beteende som att bygga bo inför grisning.

Djurens behov av komfort ska också tillgodoses så att djuret kan vila på ett för djurarten lämpligt sätt. För många djur krävs det t.ex. att det finns ett bekvämt underlag och tillräckligt med plats för att alla djur ska kunna ligga ner samtidigt. Utredaren anser att Jordbruksverket, liksom i dag, ska ha rätt att meddela ytterligare föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas, hur stall ska vara utformade, osv.

Naturligt beteende

Begreppet naturligt beteende klargörs i den nya lagen genom att det anges att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden som djuren är starkt motiverade för och som ger djuren en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation att utföra beteendet i fråga. Dessa beteenden begränsas dock till beteende som relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge. Med sysselsättning aves även sådan sysselsättning som endast är viktig för djuret under viss tid av dess liv, t.ex. suggors behov av att bygga bo inför grisning och kalvars behov av att få suga. Begränsningen införs på grund av att det finns beteenden som djur är starkt motiverade för men som är oönskade

eller svåra att tillgodose i djurhållning. Ett exempel på detta är att djur kan vara starkt motiverade att para sig eller att slåss.

Utredaren anser inte att det i lagen ska regleras exakt vilka beteenden som avses med naturligt beteende eftersom det skulle ge lagen en mycket hög detaljeringsgrad. Detta bör i stället regleras i Jordbruksverkets föreskrifter och uppdateras i takt med ny kunskap på området.

I lagen införs också en bestämmelse som anger att djur ska hållas på ett sådant sätt att uppkomsten av beteendestörningar förebyggs.

Utsättning av djur av viltarter

Utredaren inför ett nytt krav i lagen som säger att endast djur av viltarter får sättas ut och detta enbart om det naturligt finns, eller har skapats, goda levnadsbetingelser för djuren i den miljö som de sätts ut i. Jordbruksverket föreslås få meddela föreskrifter när det gäller vilka arter som ska få sättas ut och hur denna utsättning ska få gå till.

Sexuell användning av djur förbjuds

Utredarens ambition är att värna om respekten för djur och att djurskyddslagstiftningen ska förebygga djurskyddsproblem. I lagen införs därför ett förbud mot sexuellt umgänge med djur eller utförande av andra sexuella handlingar mot djur. Risken för att djur far illa i sådana situationer är, enligt utredarens bedömning, alltför stor. Handlingar som görs på grund av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel undantas från förbudet.

Avel med sådan inriktning att den medför lidande för djuren

I lagen införs ett tydligt förbud mot avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för avkomman eller moderdjuret. Aveln ska leda till att djur kan föda fram sin avkomma på ett naturligt sätt. Djur ska också ha normala kroppsfunktioner såsom att kunna andas normalt, röra sig obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande. Utredaren föreslår även att djurskyddsföreskrifterna på avelsområdet ska ses över så att de blir

ännu tydligare och ger kontrollmyndigheterna möjlighet att kunna vidta rättsliga åtgärder då de upptäcker djurskyddsproblem orsakade av avel.

Utredaren föreslår också att det bör införas en rapporteringsplikt för veterinärer när det gäller ärftliga defekter hos sällskapsdjur. Veterinärer bör t.ex. inrapportera förlossningssvårigheter, andningsproblem eller andra liknande defekter till Jordbruksverket som i sin tur ska tillhandahålla dessa uppgifter till länsstyrelserna. Utredaren ger därför Jordbruksverket ett bemyndigande att införa en sådan rapporteringsplikt.

Utredaren anser även att krav på information vid försäljning bör införas för samtliga sällskapsdjur, inklusive hund och katt samt för häst. Informationen ska förutom skötselråd även bl.a. innehålla rasspecifik avelsinformation. Utredaren anser att det är positivt att många rasklubbar på sällskapsdjursområdet arbetar för att minimera djurskyddsproblemen som är relaterade till avel. Utredaren anser dock att fler åtgärder krävs och för hund föreslås bl.a. obligatorisk utbildning för hunduppfödare. För katt föreslås kartläggning av kattraser där avel orsakar djurskyddsproblem. Utredaren anser också att domare vid hund- och kattutställningar ska ha kunskap om de djurskyddsproblem som exteriöra överdrifter kan medföra. Hunddomarnas beslut bör även kontinuerligt utvärderas av Kennelklubben ur ett djurskyddsperspektiv. För katter anser utredaren att särskilda domaranvisningar bör tas fram och att domarna ges utbildning när det gäller djurskyddsproblem hos olika kattraser.

För häst anser utredaren att det vore önskvärt om graden och omfattningen av ärftliga defekter och sjukdomar undersöktes hos svenska hästar av olika raser. Ett förbud mot att använda bärare av ärftliga defekter i avel bedöms inte som möjligt att införa på grund av gemenskapslagstiftningen. Däremot är det i dag förbjudet att para två individer när man vet att kombinationen leder till ett lidande för avkomman. För att ytterligare motverka att anlag för defekter och sjukdomar sprids inom raserna föreslår utredaren att de individuella rasföreningarna upprättar egna regler.

När det gäller lantbrukets djur anser utredaren att det är viktigt att avelsarbetet fortsätter att utvecklas och att det på samma sätt som görs i dag vägs in djurvälfärdsaspekter. För t.ex. mjölkkor anser utredaren att avelsarbetet och avelsmålen kontinuerligt bör utvärderas av myndigheterna. För nötkreatur som hålls för köttproduktion bör koderna för korsningsdjur ändras så att föräldra-

djurens ras kan utläsas vid slakt. I dag finns en branschöverenskommelse om att inte slakta djur av rasen Belgisk Blå eller deras avkomma. För att denna ska fungera effektivt bör dock vilken ras som föräldrarna har synas i systemet även för korsningsdjuren.

När det gäller grisaveln bör den bl.a. inriktas mot att minska förekomsten av bogsår och smågrisdödlighet. Sambandet mellan smågrisdödlighet och antalet födda smågrisar, funktionsdugliga spenar, suggans modersegenskaper samt smågrisarnas födelsevikt och tillväxtförmåga bör studeras ytterligare. Avel bör också riktas mot att få fram en gris lämpad för den ekologiska grisuppfödningen.

Slaktkycklingsaveln bör inriktas mot att få bort de ärftliga faktorer som ligger bakom t.ex. benproblem, hudinflammationer, bukvattusot och ”plötslig död”-syndrom. Avelsarbete bör också bedrivas för att få bort de beteendestörningar som finns hos föräldradjuren till slaktkycklingar, värphöns och kalkoner. Utredaren bedömer att mer forskning också behövs för att studera slaktkycklingarnas avelsdefekter under svenska förhållanden. För värphöns bör aveln inriktas mot att få bort problemen med fjäderplockning och kannibalism.

Träning av och tävling med djur

Utredaren föreslår att Jordbruksverket i sina föreskrifter ska reglera sådana träningsmetoder eller sådan utrustning som bedöms medföra risk för skada eller lidande hos djuren. Det bör t.ex. införas ett förbud mot att använda spö på hästar i frammaningssyfte. Spö bör däremot få bäras i syfte att avvärja olyckor. Vid tävlingar bör spöet ha en lätt synlig färg så att otillåten användning lätt upptäcks.

Utredaren föreslår att Jordbruksverket ska föreskriva om en ändrad veterinärbesiktning inför travlopp

.

Som utredaren ser det

kan ett kontrollprogram vara ett sätt att uppfylla behovet av en utökad besiktning. För de som inte vill ingå i ett sådant program måste dock krav på en utökad besiktning införas.

Utredaren anser även att häst- och hundsporterna bör se över sina anmälningsrutiner vid misstanke om brott mot djurskyddslagen eller djurplågeri. I dag tar vissa sporter själva ett stort ansvar för att interna djurskyddsbestämmelser följs vilket utredaren anser är föredömligt. Detta ska dock inte ersätta att överträdelser av

lagen anmäls till länsstyrelse eller polis. Jordbruksverket bör också ta ett större ansvar för att likrikta och hjälpa banveterinärerna i sin myndighetsutövning. Detta skulle kunna underlätta för banveterinärer att fatta nödvändiga men obekväma beslut.

Utredaren anser även att Jordbruksverket i sina djurskyddsbestämmelser bör förbjuda användning av grävling för träning av grythundar. Studier visar att grävlingarna utsätts för stress som inte kan anses vara förenlig med djurskyddslagen. Användning av andra djur för jaktträning av hundar i hägn såsom vildsvin, hare eller viltfågel bör också ses över och regleras vid behov.

Hållande och förevisning av djur vid cirkus, varieté och liknande företag

Sjölejon och elefanter förbjuds i cirkusverksamhet eftersom utredaren inte anser att dessa djurs behov av naturligt beteende kan tillgodoses vid cirkushållning. Att hålla och förevisa djur vid cirkus innebär stress för djuren och begränsade möjligheter till att tillgodose djurens behov av naturligt beteende på grund av de begränsade ytor som djuren hålls på. Alla djurarter är därför inte lämpliga att använda i cirkusverksamhet. Jordbruksverket bör även se över sina föreskrifter för djurhållningen vid cirkus.

Den inbesiktning som cirkusar genomgår före första föreställning bedöms som nödvändig från djurskyddssynpunkt.

Djur för sällskap och hobby

Utredaren anser inte att det finns kompetensmässiga eller praktiska förutsättningar för privatpersoner att hålla djur av alla arter som sällskapsdjur. Många djurarter bland de mer udda eller exotiska sällskapsdjuren har fysiologiska och beteendemässiga behov som är svåra att tillgodose för en privatperson eller i ett svenskt klimat. Det finns också begränsade möjligheter att ge djur av dessa arter en adekvat veterinärvård eller bedriva offentlig kontroll över denna djurhållning. Mot denna bakgrund anser utredaren att lagstiftningen på området är otillräcklig. Utredaren föreslår därför att djurskyddsbestämmelserna för djur som hålls för sällskap och hobby ses över så att endast djur som är lämpade tillåts hållas. Vilka

djur som inte ska anses vara tillåtna att hållas för sällskap och hobby bör anges i Jordbruksverkets föreskrifter.

Djurskyddsbestämmelserna för sällskapsdjur bör även ses över utifrån djurens behov av att få utföra naturliga beteenden. Som exempel bör fåglar endast få hållas på ett sådant sätt att deras behov av att flyga tillgodoses. Utredaren anser att få flyga bör anses vara ett grundläggande krav för hållning av alla fåglar som inte är marklevande. Utredaren anser också att reptiler endast bör få hållas om det är praktiskt möjligt att ge dem en tillräckligt stor yta och en miljö som är stimulerande nog att ge dem en god djurvälfärd.

För att underlätta djurskyddskontrollen av sällskapsdjur bör Jordbruksverket upprätta kontrollvägledningar och checklistor som är uppdelad på olika djurarter.

Vård av sjuka djur samt operativa ingrepp

I den nya lagen anges att djur som är skadade eller sjuka snarast ska ges nödvändig vård eller avlivas. Denna vård ska ges av veterinär när så behövs och operativa ingrepp får endast göras om de är befogade av veterinärmedicinska skäl. Utredaren föreslår att detta även ska gälla all penetration av hud eller slemhinnor på djur så att detta även inkluderar injektioner, blodavtappning och akupunktur. Utredaren anser inte att djur ska utsättas för ingrepp som riskerar att orsaka djuren lidande och bestående men om det inte är befogat av veterinärmedicinska skäl och sker under veterinärt ansvar.

Utredaren anser vidare att det är självklart att alla operativa ingrepp ska göras under bedövning. Obedövad kastrering av smågrisar anser utredaren ska fasas ut tre år efter lagens ikraftträdande.

Förprövning och § 16-tillstånd

För att förenkla och likrikta de krav som ställs på djurägare med olika djurverksamheter föreslår utredaren att det s.k. § 16-tillståndet tas bort och ersätts med lokalgodkännande och lagens generella krav på kompetens och utbildning.

De olika lokalgodkännanden som finns i dag för olika djurverksamheter likriktas genom att det i lagen ställs ett generellt krav på att utrymmen där djuren hålls ska godkännas i förväg utifrån djurskydds- och djurhälsosynpunkt (förprövning). Före det att

utrymmena där djuren ska hållas tas i bruk, eller om det är mer lämpligt, snarast möjligt därefter ska dessa utrymmen kontrolleras av länsstyrelserna. Detta krav gäller all yrkesmässig djurhållning eller djurhållning av större omfattning. Vad som avses med större omfattning och vad som ska gälla för förprövningen för olika verksamheter anser utredaren att Jordbruksverket ska föreskriva om.

Utredaren bedömer att kravet på förprövning av ny-, om- och tillbyggnad av djurstallar behövs för att förebygga djurskyddsproblem. Utredaren anser även att förprövningen är en hjälp och en investeringstrygghet för företagaren. Det som är av väsentlig betydelse för djurskyddet och djurhälsan ska ingå i förprövningen. Som utredaren ser det finns det ett stort samhällsintresse av att minska både djurlidandet och kostnader som olika sjukdomar och smittor för med sig.

Utredaren anser att det i förprövningsarbetet ska ingå byggnadsteknisk, veterinärmedicinsk och etologisk kompetens. Länsstyrelserna bör samverka i förprövningsarbetet och organisera sig, exempelvis regionvis, för att nödvändig specialisering ska kunna ske.

Utredaren bedömer även att förprövning av nyteknik (nyteknikprövning) behövs för att förebygga djurskyddsproblem. Utredaren ser möjligheten till nyteknikprövning som en flexibilitet i lagstiftningen och anser att branschorganisationerna, myndigheterna och Sveriges lantbruksuniversitet bör inrätta ett innovationscenter dit en producent kan vända sig med sin idé och få hjälp med att utveckla och genomföra den. Detta skulle kunna stimulera utvecklingen av bättre tekniska lösningar på djurområdet.

Övergivna och förvildade djur samt märkning och registrering av katter

Utredaren föreslår fem åtgärder för att lösa problemen med övergivna och förvildade djur.

Den första åtgärden är att tydliggöra att övergivna och förvildade djur av tamdjursarter omfattas av djurskyddslagen. Med tamdjursarter avses djur som av tradition hålls av människan och inte naturligt lever vilt i den svenska naturen.

Den andra åtgärden är att det införs ett tydligt förbud i djurskyddslagen mot att överge djur.

Den tredje åtgärden är att det införs krav på att katter ska vara märkta och registrerade. Till skillnad från andra djur som människan håller så tillåts katter att röra sig fritt utomhus och i dag är såväl djurskyddsproblemen som samhällets kostnader för de herrelösa katterna stora. Märkning och registrering gör det möjligt för länsstyrelse och polis att skilja herrelösa katter från ägda katter.

Den fjärde åtgärden är att tydliggöra myndighetsansvaret för att effektivisera hanteringen av övergivna och förvildade djur. Utredaren föreslår att dessa djur enbart ska omfattas av djurskyddslagen och på så sätt alltid vara länsstyrelsens ansvar. Omhändertagandet och myndighetens hantering av dessa djur föreslås också effektiviseras.

Den femte åtgärden är att katters förmåga att fortplanta sig föreslås begränsas om katterna tillåts röra sig fritt utomhus. Detta kan bl.a. handla om kirurgisk kastrering eller genom medicinsk behandling och bör regleras i Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter.

Försöksdjur

Definitionen av djurförsök ändras i lagen så att den blir mer lik den som finns i övriga EU. Förslaget innebär att som djurförsök ska endast räknas de försök som kan vålla djuret smärta, lidande, ångest eller bestående men i lika stor utsträckning som, eller i större utsträckning än, ett nålstick. I nuvarande djurskyddslag är det endast syftet med djuranvändningen som avgör om det är ett djurförsök eller inte, med undantag för om det gäller undervisning. Djuret behöver alltså inte utsättas för någon form av lidande för att det enligt svenska bestämmelser ska vara ett djurförsök. Enligt utredarens mening kan logiken i detta ifrågasättas. Anledningen till att ge de djur som används i djurförsök ett extra skydd, utöver det som följer av de generella djurskyddsbestämmelserna, är att dessa djur riskerar att orsakas lidande. Om djuren inte utsätts för något lidande bör den vanliga djurskyddslagstiftningen ge djuren ett tillräckligt skydd.

I och med införandet av det nya försöksdjursdirektivet föreslås i lagförslaget ett antal förändringar. Av dessa kan exempelvis nämnas att den ytterst ansvarige för en försöksdjursverksamhet pekas ut tillsammans med verksamhetsansvariga, veterinärer och andra kvalificerade experter. Det införs även ett djurskyddsorgan som ska

ge råd till personalen och övervaka verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Liksom i nuvarande lagstiftning så anser utredaren att det ska finnas regionala djurförsöksetiska nämnder som prövar ansökningar om godkännande av djurförsök. Utredaren föreslår dock att Jordbruksverket ges ett något större bemyndigande att hantera dessa nämnder och att föreskriva om deras antal, organisation och sammansättning. Detta anser utredaren är nödvändigt om Jordbruksverket ska kunna genomföra organisatoriska förändringar som kan leda till en effektivare och förbättrad prövning av djurförsöken.

Utredaren föreslår också i enlighet med utredningen om Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57) att en central överprövningsnämnd ska införas. Till denna centrala nämnd ska de regionala nämndernas beslut kunna överklagas. Ärenden ska även kunna överlämnas till den centrala nämnden om de är av principiell karaktär eller om den regionala nämnden är oenig i ärendet.

I dag handläggs förprövningsärenden av länsstyrelsen med undantag för de lokaler och utrymmen där försöksdjur hålls som i stället godkänns av Jordbruksverket. Utredaren anser att Jordbruksverkets och länsstyrelsernas roller behöver renodlas och länsstyrelserna bör ansvara för all förprövning inklusive den för försöksdjurslokaler. Som utredaren ser det bör förprövning och all tillståndsgivning av verksamheter ha tydliga kopplingar till djurskyddskontrollen för att bli effektiv och ändamålsenlig. I dag har länsstyrelserna hand om all djurskyddskontroll, inklusive kontroll av försöksdjursverksamhet. Som utredaren ser det kräver utförandet av denna kontroll att länsstyrelsen har nödvändig kompetens gällande försöksdjur och för hur försöksdjur ska hållas. Länsstyrelsen godkänner i dag även lokaler för undervisningsdjur och djur i djurparker. Detta kräver som utredaren ser det en lika specifik kompetens som förprövningen av försöksdjurslokaler gör. Även hantering av verksamhetstillstånd för försöksdjursverksamhet bör skötas av länsstyrelserna. För att höja länsstyrelsernas kompetens gällande försöksdjur och effektivisera arbetet med dessa frågor anser utredaren att länsstyrelserna bör samverka och specialisera sig i de regioner där denna verksamhet bedrivs.

Djurförbud och omhändertagande av djur

Utredaren föreslår att den som har dömts för brott mot djurskyddslagen eller inte rättar sig efter upprepade förelägganden eller beslut av kontrollmyndigheten ska kunna meddelas djurförbud om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Antalet förelägganden, förbud eller domar för brott mot djurskyddslagen ska inte vara ensamt avgörande för om en person ska meddelas djurförbud utan det ska göras en helhetsbedömning utifrån vad som är befogat från djurskyddssynpunkt.

En fällande dom för grovt brott mot djurskyddslagen som vunnit laga kraft ska leda till djurförbud. Djurförbud ska inte meddelas om länsstyrelsen bedömer att det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa.

I lagförslaget får länsstyrelsen befogenhet att meddela djurförbud under vissa förutsättningar. Länsstyrelsen kan t.ex. besluta om partiella djurförbud där den som har meddelats djurförbud kan medges att under vissa villkor ha hand om djur, t.ex. under överinseende av annan person. Även i övrigt ska länsstyrelsen kunna meddela vilken omfattning som djurförbudet ska ha, t.ex. i fråga om vilket eller vilka djurslag som ska omfattas av förbudet och det högsta antalet djur som en djurhållare ska tillåtas att ha. Länsstyrelsen ska även upphäva djurförbudet efter ansökan av den enskilde om förbudet inte längre behövs.

Utredaren föreslår att länsstyrelsen ska besluta om omhändertagande av djur även i fall där något djurlidande inte kan påvisas om ett beslut om djurförbud inte följs. Detsamma gäller om länsstyrelsens förelägganden eller förbud inte följs och ett omhändertagande är befogat från djurskyddssynpunkt.

Vidare ges även polismyndigheten befogenhet att omedelbart omhänderta djur som handhas av personer som har djurförbud, även i sådana fall där inte något djurlidande kan påvisas.

Utredaren föreslår även att djurhållarens ansvar för att betala de kostnader som ett omhändertagande av djur medför ska skärpas. Endast om det finns synnerliga skäl ska dessa kostnader belasta staten.

I lagen införs även en bestämmelse som anger att om det är sannolikt att ett djur är herrelöst så ska länsstyrelsen eller polismyndigheten fatta beslut om att omhänderta djuret. Om ägaren är känd ska ägaren underrättas. Ägaren ska i sådana fall hämta djuret inom fem dagar. Är ägaren okänd eller oanträffbar,

ska djuret förvaras i tio dagar. Länsstyrelsen får därefter sälja djuret, avyttra det på annat sätt eller avliva det.

Utredaren har funnit att i dag omfattas herrelösa djur (övergivna eller borttappade) av djurskyddslagen, hittegodslagen, tillsynslagen och miljöbalken. På grund av detta är länsstyrelsen, polisen och kommunerna ansvariga för hanteringen av övergivna djur med en oklar inbördes ansvarsfördelning. Utredaren bedömer att denna oklarhet är en del av orsaken till varför problemet med de herrelösa katterna har blivit så stort och att detta ansvarsproblem därför måste lösas. Utredaren föreslår därför att herrelösa djur ska omfattas av djurskyddslagen men också endast av denna. På så sätt blir alltid länsstyrelsen ansvarig för hanteringen av dessa herrelösa djur. Utredaren anser dock att även polismyndigheten ska ha möjlighet att fatta beslut om omhändertagande av herrelösa djur. Detta kan t.ex. vara nödvändigt vid tillfällen när länsstyrelsen inte är bemannad. Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet dock snarast underställas länsstyrelsen, som ska avgöra om det ska fortsätta att gälla.

Sekretess och informationsfrågor

Utredaren föreslår att en sekretessbrytande regel införs i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) så att hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten får lämna uppgifter om djurskyddsproblem till kontrollmyndigheten. I dag begår denna personal brott mot sekretessbestämmelserna om de anmäler missförhållanden som t.ex. vanvård av djur. Utredaren anser inte att detta är rimligt. Som utredaren ser det bör det finnas en möjlighet att anmäla när andra mindre ingripande åtgärder som råd och uppmaningar inte hjälper.

Straff och andra sanktioner

Utredaren föreslår att sådana gärningar som är straffbara med böter eller fängelse i högst två år i nuvarande lag bibehåller samma straffskala i den nya lagen. Vissa av de bestämmelser som överförs till den nya lagen från den nuvarande djurskyddsförordningen blir straffbara med böter eller fängelse. Vissa nya bestämmelser i lagen

får även samma straffskala. Detta gäller t.ex. brott mot förbudet att använda djur för sexuella ändamål.

Utredaren föreslår att ett grovt brott mot djurskyddslagen införs där straffskalan är fängelse i högst fyra år. För grovt brott mot djurskyddslagen ska dömas om brott mot lagen har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse som har inneburit risk för omfattande djurlidande, betydande ekonomisk vinning för djurhållaren, eller annars är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Grovt brott mot djurskyddslagen ska även kunna utdömas om brottet har utförts organiserat eller systematiskt, eller har utförts med förslagenhet.

Till följd av att ett grovt brott mot djurskyddslagen införs förordar utredaren att en allmän översyn även görs av brottsbalkens bestämmelse om djurplågeri.

Straffskalan för brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen sätts till böter. Vidare föreslås att det görs en uppdelning i olika straffskalor som bör tillämpas i fråga om brott mot de EUbestämmelser som kompletteras av lagen.

Utredaren inför även en definition av ringa brott. Syftet är att förtydliga vad som är ringa brott mot djurskyddslagen. I dagens rättstillämpning vid bedömning av vad som är ringa brott mot djurskyddslagen förekommer det att djurlidande vägs in. Detta stämmer inte överens med djurskyddslagens förebyggande syfte där djurlidande inte behöver visas. Utredaren föreslår därför att detta förtydligas genom att en definition av vad som är ringa brott förs in i lagen. Av denna definition framgår att bedömningen av vad som är ringa brott ska göras utifrån intresset eller skyddssyftet med bestämmelsen, oavsett om gärningen har betytt någon effekt i form av djurlidande.

Utredaren anser att brott mot djurskyddslagen även i fortsättningen ska hanteras av polis och åklagare samt prövas i domstol och bestraffas med böter eller fängelse. De nuvarande straffrättsliga påföljderna och sanktion i form av företagsbot bedöms vara mer ändamålsenliga än administrativa påföljder som t.ex. sanktionsavgifter. Kontrollmyndigheten föreslås också få en skyldighet att anmäla överträdelser av lagen, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen till polis- eller åklagarmyndigheten, om det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Möjlighet att göra undantag från djurskyddsbestämmelserna i krissituationer

Utredaren föreslår att Jordbruksverket får möjlighet att meddela undantag från djurskyddsbestämmelserna vid krissituationer. Undantag kan ske genom särskilda beslut eller föreskrifter. Med krissituationer avses situationer som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa hos människor och djur, för miljön eller stora ekonomiska värden.

Författningsförslag

1. Förslag till djurskyddslag

1 kapitlet. Syftet med och omfattningen av lagen

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd inklusive en god djurhälsa.

Den syftar också till att främja respekten för djur och deras

väl-

färd

, då djur har ett egenvärde oavsett den nytta människan har av dem.

Generell utgångspunkt

2 § Bestämmelser som bygger på denna lag ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Lagens omfattning

3 § Lagen omfattar alla djur som hålls av människan och de viltlevande djur som används, eller avses användas i djurförsök. Lagen omfattar även övergivna och förvildade djur av tamdjursarter.

Med djur avses alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Definition av lidande

4 § Med lidande avses såväl fysiskt som psykiskt lidande.

Definition av försöksdjur

5 § Med försöksdjur avses ryggradsdjur eller bläckfiskar som

1. används eller är avsedda att användas i djurförsök,

2. är avsedda att avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas för de ändamål som anges i 6 §,

3. har använts eller har varit avsedda att användas i djurförsök eller har varit avsedda att användas på sätt som avses i 2, och som förvaras på en anläggning eller i annat förvaringsutrymme för försöksdjur.

Definition av djurförsök

6 § Med djurförsök avses användning av ryggradsdjur eller bläckfiskar som kan vålla djuren lidande i lika stor utsträckning som, eller i större utsträckning än ett nålstick, för

1. vetenskaplig forskning,

2. sjukdomsdiagnostik,

3. utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska, produkter,

4. undervisning, samt

5. andra jämförliga ändamål. Med djurförsök avses också, i de fall djur orsakas lidande, framställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska eller andra liknande metoder används. Vidare omfattas också bevarande av en sådan genetisk modifierad stam av djur genom avel med bibehållande av djurens genetiska egenskaper.

EU-förordningar

7 § Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar (EU-bestämmelser) som faller inom lagens tillämpningsområde.

Regeringen ska i Svensk författningssamling ge till känna vilka grundförordningar som avses.

I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tilllämpningsområde tillkännager regeringen på samma sätt som i första stycket vilka bestämmelser som kompletteras av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EU-bestämmelserna.

2 kapitlet. Djurägarens ansvar och kompetens

Ansvar för djurets välfärd

1 § Det är djurägaren eller den som på djurägarens uppdrag har åtagit sig skötseln av djuret som är ansvarig för djurets välfärd. Den som har det huvudsakliga ansvaret för ett djur ska vara minst 16 år.

Kompetens och utbildning

2 § Djurägaren eller den som på annat sätt tar hand om djuret ska ha tillräcklig kompetens.

Den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller eller hanterar djur ska ha lämplig utbildning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kompetens och utbildning, samt undantag från kravet på utbildning för den som håller eller hanterar djur.

3 kapitlet. Hur djur ska hanteras, skötas och hållas

Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande

1 § Djur ska behandlas väl och ges en god djurvälfärd. Djur ska skyddas mot onödigt lidande och mot sjukdom.

Naturligt beteende

2 § Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden

1. som djuren är starkt motiverade för, och

2. som ger en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation för att utföra beteendet i fråga, samt

3. relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge.

Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att beteendestörningar förebyggs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden detta är.

Hur djur ska hållas och skötas

3 § Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sätt som främjar deras välfärd.

Djur ska inte hållas i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande.

Djur ska ha daglig tillsyn

4 § Djur ska ha daglig tillsyn och tillräckligt med

1. skötsel och vård,

2. skydd mot väder och vind, och

3. foder och vatten. Djurens foder och vatten ska vara av god kvalitet. Foder och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurens behov.

Djur ska hållas lösgående

5 § Djur ska hållas lösgående och får endast hållas fixerade tillfälligtvis och om det är nödvändigt.

Djur får dock tillfälligtvis bindas om detta inte sker på ett för djuren plågsamt sätt och om det ger dem tillräcklig rörelsefrihet, vila och skydd mot väder och vind.

Föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas m.m.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utöver vad som följer av 3–5 §§ meddela föreskrifter om

1. hur djur ska hållas och skötas,

2. villkor för eller förbud mot viss djurhållning,

3. försäljning eller annan överlåtelse av djur,

4. utfodring och vattning av djur,

5. tillsyn av djur och undantag från kravet på daglig tillsyn,

6. undantag från kravet på att djur ska hållas lösgående, och

7. villkor för hur djur får hållas tillfälligtvis bundna och tillfälligtvis fixerade.

Stall och andra förvaringsutrymmen

7 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara utformade så att

1. samtliga djur kan röra sig obehindrat,

2. de uppfyller djurens behov av komfort,

3. djuren kan bete sig naturligt,

4. de kan hållas rena, och

5. klimat, ljus- och ljudnivåer är anpassade till djurens behov och förutsättningar.

Buller ska hållas på en låg nivå och stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska ha dagsljusinsläpp.

Inredning och övrig utrustning i stall och andra förvaringsutrymmen för djur

8 § Inredning eller övrig utrustning i stall och andra förvaringsutrymmen för djur inklusive hagar och hägn får inte

1. hindra djuren från att bete sig naturligt,

2. otillbörligt inskränka deras rörelsefrihet eller annars verka störande på dem, eller

3. utformas så att de medför risk att skada djuren eller menligt påverka deras välfärd.

Föreskrifter om utformningen och storleken på stall m.m.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utöver vad som följer av 7–8 §§ meddela föreskrifter om

1. utformningen och storleken på stall och andra förvaringsutrymmen inklusive hagar och hägn för djur,

2. inredning och utrustning i stall och förvaringsutrymmen, inklusive hagar och hägn,

3. det klimat, och de ljus- och ljudnivåer som djur ska hållas i, och

4. villkor för och undantag från kravet på dagsljus.

Förbud mot att överge djur

10 § Djur får inte överges.

Utsättning av viltarter

11 § Endast djur av viltarter får sättas ut i naturen. Utsättning av viltarter får endast ske om det finns, eller har skapats goda levnadsbetingelser för djuren.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för och förbud mot utsättning av djur.

Förbud mot att aga, skada eller överanstränga djur

12 § Djur får inte agas, skadas eller överansträngas.

Utrustning som används till djur får inte förorsaka djuren lidande eller skada dem fysiskt eller psykiskt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om,

1. utformning och användning av utrustning som används på djur, och

2. undantag från förbudet att använda utrustning som orsakar lidande eller skada.

Förbud mot sexuell användning av djur

13 § Det är förbjudet att ha sexuellt umgänge med eller utföra andra sexuella handlingar mot djur.

Med sexuell handling avses inte handling som utförs av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel.

Avel med sådan inriktning att den medför lidande för djuren

14 § Avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för moderdjur eller avkomma är förbjuden.

Djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma. Avel ska ha sådan inriktning att den ger avkomman normala kroppsfunktioner såsom att kunna andas och röra sig obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för avel och undantag från förbudet

mot avel som kan medföra lidande eller påverka djurens naturliga beteenden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.

Anordningar som ger djur en elektrisk stöt

15 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av denna lag får anordningar som ger djur en elektrisk stöt inte användas till att styra djurs beteende. Elstängsel får dock användas runt inhägnade områden utomhus.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskriva om

1. villkor för användning av elstängsel,

2. undantag från förbud mot användning av anordningar som ger djur en elektrisk stöt, samt villkor för denna användning.

4 kapitlet. Djurtransporter, träning och tävling med djur samt offentlig förevisning av djur

Transport av djur

1 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av denna lag ska djur transporteras i transportmedel som inte skadar dem eller utsätter dem för lidande. Transportmedlet ska ge djuren skydd mot värme och kyla samt mot stötar, skavning och liknande.

Djur ska hållas åtskilda om de riskerar att skada varandra. Transporter av djur får inte ske under så långa tidsperioder att djur utsätts för lidande.

Djurtransportörers ansvar

2 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av denna lag ska den som transporterar djur ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under pålastning, transport och urlastning inte skadas eller orsakas lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. villkor för eller förbud mot transport av djur, och

2. villkor för hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning, transport och urlastning ska genomföras.

Träning och tävling med djur, samt ljud- och bildinspelning och förevisning av djur

3 § Djur får inte tränas för eller användas vid tävling eller prov på sådant sätt att de utsätts för lidande. Detsamma gäller vid ljud- och bildinspelning och vid föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten.

Förbud mot dopning

4 § Ett djur som tränas för eller deltar i prov, eller tävling, får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament.

Föreskrifter om träning av djur m.m.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur djur får tränas för och användas vid tävling och prov,

2. hur tävlingen och tävlingsverksamheten får genomföras,

3. hur djur får användas i ljud- och bildinspelning och föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten,

4. dopning och andra otillbörliga åtgärder,

5. att den myndighet som regeringen bestämmer, genom en utsedd veterinär, ska närvara vid offentliga tävlingar med djur, och

6. veterinärens ansvarsområde och arbetsuppgifter vid tävlingar.

Hållande och förevisning av djur vid cirkus, varieté och liknande företag

6 § Djur får visas vid cirkus, varieté eller liknande företag men får inte föras omkring och förevisas offentligt i menagerier.

Följande djur får dock inte visas på cirkus eller på annat sätt föras omkring och förevisas offentligt.

1. Primater,

2. säldjur,

3. noshörningar,

4. flodhästar,

5. elefanter,

6. hjortdjur med undantag för ren,

7. giraffer,

8. kängurur,

9. rovfåglar, 10. strutsfåglar 11. krokodildjur, och 12. rovdjur med undantag för tamhundar och tamkatter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag.

5 kapitlet. Vård av sjuka djur och operativa ingrepp

Djur som är skadade eller sjuka ska ha vård

1 § Djur som är skadade eller sjuka ska snarast ges nödvändig vård eller avlivas. Om djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa ska snarast vård eller andra lämpliga åtgärder vidtas.

Vid behov ska vården ges av veterinär.

Operativa ingrepp ska vara befogade av veterinärmedicinska skäl

2 § Det är förbjudet att göra operativa ingrepp eller penetrera hud eller slemhinnor på djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl.

Operativa ingrepp ska göras under bedövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1. villkor för och undantag från förbudet mot operativa ingrepp och penetration av hud eller slemhinnor, och

2. villkor för och undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp.

Förbud mot hormoner

3 § Djur får inte ges hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom.

Första stycket gäller inte ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från, eller för särskilt fall medge undantag från första stycket.

Veterinär eller annan djurhälsopersonal

4 § En veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas

1. operativa ingrepp på djur eller penetration av djurs hud eller slemhinnor,

2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller

3. behandling under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion.

Första stycket gäller inte brådskande åtgärder som vidtas i syfte att rädda djurets liv eller att lindra dess lidande.

I sådan verksamhet som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd får penetration av hud och slemhinnor göras och ingrepp och behandlingar utföras också av den som har föreskriven utbildning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket .

6 kapitlet. Slakt och annan avlivning av djur

Djur ska skonas från onödigt lidande vid slakt

1 § Utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska djur när de förs till slakt och när de slaktas skonas från onödigt lidande. Detsamma gäller när djur avlivas på annat sätt.

Djur som slaktas eller på annat sätt avlivas genom avblodning ska vara bedövat. Innan djuret är dött får inga andra åtgärder vidtas. Bedövningen före slakt ska ske så att djuret omedelbart blir medvetslöst. Medvetandet får inte återkomma.

Officiell veterinärs skyldighet

2 § Utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, ska den officiella veterinären om ett djur utsätts eller kan antas bli utsatt för onödigt lidande på ett slakteri

1. förbjuda slakt,

2. besluta om omedelbar avlivning av djuret, eller

3. vidta andra åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssynpunkt,

Nödavlivning av påträffade djur

3 § Om ett djur påträffas och är så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, får detta, även om djurägaren inte kan kontaktas, göras av en veterinär eller genom polismyndighetens försorg. I brådskande fall får avlivning även göras av någon annan.

Den som har avlivat djuret ska underrätta ägaren eller annan ansvarig för djuret om detta. Om detta inte kan ske, ska polismyndigheten underrättas.

Föreskrifter om slakt och annan avlivning

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1. slakt och om annan avlivning av djur,

2. vilka bedövningsmetoder som får användas, samt

3. en officiell veterinärs uppgifter på slakteri från djurskyddssynpunkt.

7 kapitlet. Godkännande och registrering

Förprövning av stall och andra förvaringsutrymmen för djur

1 § Stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska godkännas från djurskydds- och djurhälsosynpunkt (förprövning) om djuren hålls i yrkesmässig verksamhet eller i en verksamhet av större omfattning. Förprövning görs av den myndighet som regeringen bestämmer och den ska göras innan ett utrymme uppförs, byggs till, inreds, byggs om eller ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt. Detsamma gäller innan utrymmen som inte används för djurhållning tas i anspråk för djurhållning.

Ett utrymme som avses i första stycket ska därefter kontrolleras av den godkännande myndigheten innan det tas i bruk eller, om detta är mer lämpligt, snarast möjligt därefter.

Förbud mot användande vid underlåten förprövning

2 § Om en förprövningspliktig åtgärd utförs utan att förprövning har skett ska den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda att utrymmet eller hägnet används för att hysa djur. Förbud ska dock inte meddelas, om myndigheten finner att åtgärden kan godkännas i efterhand.

Föreskrifter om förprövning

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1. villkor för förprövning,

2. sådan kontroll av utrymmen som avses i 1 §,

3. undantag från kravet på förprövning, och

4. vad som avses med större omfattning i 1 §.

Godkännande av ny teknik

4 § Innan nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning får användas ska regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer ha godkänt dem från djurhälso- och djurskyddssynpunkt (nyteknikprövning).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om nyteknikprövningen och undantag från första stycket.

Märkning och registrering av katt

5 § Kattägare ska låta märka sin katt så att den kan identifieras.

Märkningen ska vara bestående och ske på ett godkänt sätt. Kattägare ska registrera sitt ägarskap i registret.

Centralt kattregister

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ansvara för att ett för landet centralt register över katter och kattägare förs (kattregistret). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att överlåta driften av registret till en annan myndighet eller till en organisation.

Märkningskravets omfattning

7 § Bestämmelserna i 5 § gäller katter som stadigvarande finns i

Sverige.

Registrets syfte och direktåtkomst

8 § Kattregistret får användas för att fastställa vem som äger en katt.

Tullverket, Statens Jordbruksverk, länsstyrelser, och polismyndigheter ska ha direktåtkomst till registret.

Ansvar för och behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204)

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer är personuppgiftsansvarigt enligt personuppgiftslagen (1998:204) för kattregistret.

För behandling av personuppgifter gäller, utöver vad som sägs i 8 § och 9 § första stycket, personuppgiftslagen. Bestämmelserna i personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd gäller även vid behandling av personuppgifter som utförs enligt denna lag.

8 kapitlet. Djurförsök och etisk prövning

Princip för att begränsa, ersätta och förfina djurförsök

1 § Djurförsök får äga rum endast under förutsättning

1. att det syfte som avses med verksamheten inte kan uppnås med någon annan tillfredsställande metod utan användning av djur,

2. att så få djur som möjligt används, och

3. att verksamheten utformas så att djuren inte utsätts för större lidande än vad som är nödvändigt.

Verksamhetstillstånd

2 § För att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur fordras tillstånd (verksamhetstillstånd) av den myndighet som regeringen bestämmer. Ett tillstånd får återkallas.

I verksamhetstillståndet ska anges

1. den fysiska person som är innehavare av tillståndet eller, om innehavaren är en juridisk person, en ställföreträdare för denne (ytterst ansvarige), och

2. de personer som innehar de funktioner som anges i 5 § första stycket 1 och 2.

Prövningen av verksamhetstillstånd

3 § Vid prövningen av verksamhetstillstånd ska särskild hänsyn tas till om den sökande kan anses lämplig att bedriva verksamheten

och om de anläggningar i vilka verksamheten ska bedrivas har godkänts vid förprövning enligt 7 kap. 1 §.

Vid prövningen av verksamhetstillstånd till uppfödning av försöksdjur ska hänsyn också tas till behovet av sådana djur.

Ansvar för verksamheten

4 § Den ytterst ansvarige ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om uppgifter, utbildning, och kompetens för den ytterst ansvarige.

Organisation

5 § Vid försöksdjursverksamhet ska det finnas

1. en eller flera personer som ansvarar för verksamheten (verksamhetsansvariga),

2. veterinär eller, när det är lämpligare, annan kvalificerad expert som ger råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas och som bistår vid behandlingen av djuren,

3. ett för verksamheten tillräckligt stort antal anställda med den utbildning och kompetens som behövs för verksamheten, och

4. djurskyddsorgan som ger råd till personalen i frågor angående djurskydd samt övervakar verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Föreskrifter om uppgifter, utbildning och djurskyddsorganet

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. uppgifter, utbildning och kompetens för verksamhetsansvariga samt veterinär eller expert, som avses i 5 § 2 punkten.

2. den utbildning och kompetens som personalen ska ha, och

3. djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Regionala djurförsöksetiska nämnder

7 § Det ska finnas regionala djurförsöksetiska nämnder med uppgift att pröva ansökningar om godkännande av djurförsök.

Krav på etiskt godkännande

8 § Användning av djur i djurförsök ska godkännas från etisk synpunkt av en djurförsöksetisk nämnd innan användningen påbörjas.

Godkännandet får förenas med villkor.

Användning av djur som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd

9 § Djur som används i djurförsök som har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd ska inte anses utsatta för onödigt fysiskt eller psykiskt lidande eller sjukdom.

Den djurförsöksetiska nämnden får medge undantag

10 § Nämnden får godkänna användning som frångår

1. bestämmelserna i 3–6 kap. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser, och

2. bestämmelserna i 17 § och 18 § första stycket i detta kapitel samt

3. föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandena i 18–21 §§ i detta kapitel.

Den djurförsöksetiska nämndens prövning

11 § Vid prövningen av ett ärende ska nämnden väga försökets betydelse mot lidandet för djuret samt klassificera försöket i kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet.

Nämnden får bifalla en ansökan om djurförsök endast om en sådan användning kan anses angelägen från allmän synpunkt och förutsättningarna i 1 § är uppfyllda.

Vid prövningen av ärendet ska nämnden ta ställning till om försöket ska utvärderas i efterhand och inom vilken tid det i så fall ska ske.

Överlämnande

12 § Om en ansökan ger upphov till frågor av ny och principiell karaktär eller den regionala nämnden är oenig om utgången av den etiska prövningen, ska nämnden lämna över ärendet för avgörande till den centrala nämnd som anges i 13 §.

Central nämnd

13 § Det ska finnas en central djurförsöksetisk nämnd.

Den centrala nämnden ska pröva överklaganden enligt 15 § av en regional nämnds beslut och ärenden som en regional nämnd har lämnat över enligt 12 §.

Föreskrifter om den djurförsöksetiska prövningen

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utöver vad som följer av bestämmelserna i 7–11 §§ meddela föreskrifter om

1. ansökan om etiskt godkännande,

2. prövningen av ärendet,

3. utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök, och

4. de etiska nämnderna.

Överklaganden av en djurförsöksetisk nämnds beslut

15 § En regional nämnds beslut i ett ärende om etisk prövning av djurförsök får överklagas till den centrala nämnden av den sökande om beslutet gått denne emot.

Ett beslut om att överlämna ett ärende till den centrala nämnden får inte överklagas.

Den centrala nämndens beslut får inte överklagas.

16 § Den centrala nämndens beslut får inte överklagas.

Krav på destinationsuppfödning

17 § Vid djurförsök ska användas djur som fötts upp för ändamålet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Bedövning

18 § Innan ett djur används i djurförsök ska djuret bedövas om inte bedövningen skulle orsaka mer lidande än användningen i sig. Djur får inte ges läkemedel som hindrar dem från, eller begränsar deras möjlighet, att uttrycka smärta, om de inte samtidigt får tillräcklig bedövning eller smärtlindring.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om krav på bedövning samt föreskrifter om krav på andra smärtlindrande åtgärder.

Infångande av viltlevande försöksdjur

19 § Den som fångar försöksdjur som är viltlevande ska ha den utbildning och kompetens som krävs för denna uppgift. Vid infångandet ska metoder användas som inte utsätter djuren för onödigt lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådan utbildning och kompetens och sådana metoder som avses i första stycket.

Föreskrifter om skyldigheter för den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur att

1. märka djuren,

2. upprätta instruktioner för skötsel av djuren och för andra uppgifter som är av betydelse från djurskyddssynpunkt,

3. föra anteckningar om verksamheten och djuren, samt

4. lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

Föreskrifter om försöksdjur

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

9 kapitlet. Kontrollprogram

Godkännande av organisationers kontrollprogram

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

1. godkänna organisationers kontrollprogram som syftar till att upprätthålla och säkerställa god djurvälfärd på annat sätt än kraven som följer av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag,

2. ge organisationer eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av sådana kontrollprogram, och

3. meddela föreskrifter för kontrollen.

Beslut enligt 1 § får överklagas

2 § Beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som har meddelats av sådan organisation eller sammanslutning som avses i 1 § får överklagas hos regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol om en organisation eller en sammanslutning först har beslutat i saken.

10 kapitlet. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter

Efterlevnad av lagen

1 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag utövas av länsstyrelserna och andra statliga myndigheter i enlighet med vad regeringen bestämmer. Detta gäller även de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av

EU-bestämmelserna.

Djurskyddsutbildad personal

2 § Utöver vad som framgår av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska den myndighet som utövar offentlig kontroll ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter.

Samordning av verksamhet

3 § Den kontrollmyndighet som regeringen bestämmer samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet.

Rådgivning och information

4 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen. Detta gäller även för de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de

EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Beivran och anmälan

5 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll ska verka för att överträdelser av lagen beivras. När det är befogat från djurskyddssynpunkt ska myndigheten anmäla överträdelser av lagen till polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten.

Första stycket gäller även överträdelse av de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller av de EUbestämmelser som kompletteras av lagen.

Föreskrifter om offentlig kontroll

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll ska bedrivas,

2. kontrollpersonalens kompetens, och

3. skyldighet för ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till den samordnande kontrollmyndighet som avses i 3 §.

Offentlig kontroll av andra djurhållare än dem som håller livsmedelsproducerande djur

7 § Regeringen får föreskriva om vilka bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd som ska tillämpas vid offentlig kontroll av andra djurhållare än dem som håller livsmedelsproducerande djur.

Föreläggande och förbud

8 § Utöver vad som följer av de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen ska följas. Detta gäller även de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de

EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Förelägganden och förbud enligt första stycket eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får förenas med vite, dock inte i fall som avses i 11 kap. 1 §.

Rättelse på den enskildes bekostnad

9 § En kontrollmyndighet får besluta om rättelse på en enskilds bekostnad om denne inte rättar sig efter lagen. Detta gäller även underlåtelse att rätta sig efter de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EUbestämmelserna.

I brådskande fall får ett beslut om rättelse meddelas utan föregående föreläggande.

Rätt till upplysningar och tillträde m.m.

10 § En kontrollmyndighet och ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att

1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar, och

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.

Bestämmelserna i första stycket gäller också för EU:s institutioner och för inspektörer och experter som utsetts av institutionerna.

Den som är föremål för offentlig kontroll ska tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen ska kunna genomföras.

Hjälp av polismyndighet

11 § Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för utövande av offentlig kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag. Detta gäller även de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EUbestämmelserna.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Anmälan till kontrollmyndighet om vanvård m.m.

12 § Om den som tillhör djurhälsopersonalen i sin yrkesutövning finner det sannolikt att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, ska denne anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående. Detsamma gäller för den som är verksam som sådan veterinär eller expert som avses i 8 kap. 5 § 2 punkten.

Vad som sägs i första stycket gäller även vid underlåtelse att rätta sig efter de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

11 kapitlet. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud

1 § Länsstyrelsen ska meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur (djurförbud) för den som

1. inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 10 kap. 8 § och det är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

2. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,

3. har misshandlat ett djur,

4. har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller för grovt brott enligt 12 kap. 2 § denna lag,

5. har dömts för brott enligt 12 kap., 1 eller 3 §, om det är befogat från djurskyddssynpunkt, eller

6. inte vidtar rättelse trots upprepade beslut enligt 10 kap. 8 § om det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Punkterna 4 och 5 tillämpas även i fråga om godkänt strafföreläggande och företagsbot.

Länsstyrelsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning djurförbudet ska ha

2 § Djurförbud ska inte meddelas, om det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa. Länsstyrelsen ska efter ansökan av den som meddelats djurförbud upphäva förbudet om det inte längre behövs.

Länsstyrelsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning förbudet ska ha. Förbudet kan gälla för viss tid eller tills vidare.

Åläggande att avveckla djurinnehav

3 § Om den som meddelats djurförbud är ägare av djuret får länsstyrelsen ålägga honom eller henne att inom viss tid göra sig av med djuret.

Omhändertagande av djur

4 § Länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska tas om hand (omhändertagande) om

1. ett beslut som meddelats enligt 10 kap. 8 § inte följs och det är befogat från djurskyddssynpunkt, eller

2. ett beslut om djurförbud inte följs. Omhändertagandet ska verkställas av polismyndigheten.

Omedelbart omhändertagande av djur

5 § Länsstyrelsen eller polismyndigheten ska besluta att omedelbart ta hand om ett djur (omedelbart omhändertagande) om det är utsatt för lidande och om

1. det bedöms utsiktslöst att djurlidandet blir avhjälpt, eller

2. det i övrigt bedöms nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet underställas länsstyrelsen, som snarast ska avgöra om det ska fortsätta att gälla.

Omhändertagandet ska verkställas av polismyndigheten.

Omhändertagande av herrelösa djur

6 § Om det är sannolikt att ett djur är herrelöst ska länsstyrelsen eller polismyndigheten fatta beslut om omhändertagande. Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet underställas länsstyrelsen, som snarast ska avgöra om det ska fortsätta att

gälla. Länsstyrelsen ska så snart som möjligt underrätta djurets ägare om denne är känd.

Djuret tillfaller staten, om ägaren inte återtar djuret inom fem dagar från det att han eller hon underrättades om omhändertagandet eller, om ägaren inte är känd eller inte kan anträffas, inom tio dagar från det att länsstyrelsen fattade beslut om omhändertagandet.

Omhändertagandet ska verkställas av polismyndigheten.

Polismyndighetens befogenhet att omedelbart omhänderta djur

7 § Polismyndigheten får, även om förutsättningarna enligt 5 § inte är uppfyllda, omedelbart omhänderta djur som hålls av någon som har djurförbud.

Beslutet ska underställas länsstyrelsen som snarast ska avgöra om det ska fortsätta att gälla.

Förfogande över omhändertagna djur

8 § Beslut om omhändertagande eller omedelbart omhändertagande omfattar också avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet. Sedan ett djur har omhändertagits enligt 4 eller 5 § får ägaren inte förfoga över djuret eller dess avkomma utan tillstånd av länsstyrelsen.

Beslut om försäljning, överlåtelse på annat sätt eller avlivning av omhändertagna djur

9 § Vid omhändertagande av djur ska länsstyrelsen snarast besluta om att djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas. Om det inte går att verkställa ett beslut om att ett omhändertaget djur ska säljas eller överlåtas, får länsstyrelsen besluta att djuret ska avlivas.

Polismyndigheten ska verkställa länsstyrelsens beslut enligt första stycket.

Ägarens kostnadsansvar för omhändertagna djur

10 § Kostnader för omhändertagna djur enligt 4–6 §§ får tas ut av allmänna medel men ska slutligt betalas av den mot vilken åtgärden har riktats, om det inte finns synnerliga skäl till annat.

Om ett omhändertaget djur har sålts av polismyndigheten, får den kostnad som slutligt ska betalas av ägaren tas ut ur köpesumman.

12 kapitlet. Straff och andra sanktioner

Brott mot djurskyddslagen

1 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 3 kap. 4–5, 7–8 eller 10–15 §, – 4 kap. 1–4 eller 6 §, – 5 kap. 1–4 §, – 6 kap 1 §, – 7 kap. 2 eller 4 §, eller – 8 kap. 1–2, 4, 8 eller 17–18 §, eller

2. underlåter att följa ett beslut om djurförbud. Till samma straff döms även den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud i

1. artikel 6.3, 8.1 eller 9.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97, eller

2. artikel 4.1, 9.3 eller 15.1–3 i rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning.

Grovt brott mot djurskyddslagen

2 § Har brott som avses i 1 § begåtts med uppsåt och är det att anse som grovt, döms för grovt brott till fängelse i högst fyra år. Vid bedömningen om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det

1. medfört eller kunnat medföra omfattande djurlidande,

2. medfört eller kunnat medföra betydande ekonomisk vinning för djurhållaren,

3. utförts organiserat, systematiskt eller med förslagenhet, eller

4. annars avsett en förpliktelse som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Böter

3 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

– 2 kap. 2 §, – 7 kap. 1 §, eller – 8 kap. 5 eller 19 § Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 1 eller 2 §.

Böter för brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen

4 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som regeringen eller efter regeringens bemyndigande en myndighet har meddelat med stöd av

– 2 kap. 2 §, – 3 kap. 2 § tredje stycket, 6 §, 9 §, 11 § andra stycket, 12 § tredje stycket, 14 § tredje stycket eller 15 § andra stycket,

– 4 kap. 2 § andra stycket, 5 §, eller 6 § andra stycket, – 5 kap. 2 § tredje stycket, – 6 kap. 4 § punkt 1 och 2, – 7 kap. 3 § eller 4 § andra stycket, eller – 8 kap. 4 § andra stycket, 6 § samt 18–21 §§ Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 1–3 §.

Böter för brott mot EU-bestämmelser som kompletteras av lagen

5 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheter, villkor eller förbud som finns i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Detta gäller dock inte, om överträdelsen avser bestämmelser om myndighetsutövning.

Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf, om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 1 eller 2 §.

Gemensamma bestämmelser för 1–5 §§

6 § Till ansvar enligt 1–5 §§ döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

Ringa brott

7 § Om gärning som avses i 1 och 3–5 §§ är att anse som ringa ska inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.

Överträdelse av vitesföreläggande m.m.

8 § Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt 1–5 §§ för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Avgift om förprövning inte har skett

9 § Om en förprövningspliktig åtgärd utförs utan att förprövning har skett, ska en av regeringen utsedd myndighet besluta om att en särskild avgift ska tas ut. Avgiften ska tas ut av den som ägde stallet eller förvaringsutrymmet när åtgärden påbörjades.

Den som har ålagts att betala en särskild avgift enligt första stycket döms inte till ansvar enligt 3 §.

Föreskrifter om särskild avgift då förprövning inte har skett

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att den myndighet som regeringen bestämmer ska ålägga den som inte låter förpröva stall, andra förvaringsutrymmen för djur eller hägn, att betala en särskild avgift. Den särskilda avgiften ska uppgå till minst 10 000 kr och högst 40 000 kr.

När föreskrifter om avgiftens storlek meddelas ska hänsyn tas till förprövningens komplexitet och omfattning. Om det finns särskilda skäl får ägaren av stallet, förvaringsutrymmet eller hägnet helt eller delvis befrias från avgiften.

13 kapitlet. Krisberedskap

Föreskrifter och beslut om undantag vid krissituation

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, när det föranleds av en krissituation som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa hos människor eller djur, allvarlig fara för miljön eller om stora ekonomiska värden hotas, meddela särskilda föreskrifter eller fatta beslut i enskilda fall som innebär undantag från bestämmelser i denna lag.

Föreskrifter eller beslut som avses i första stycket ska gälla för viss tid.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter som gäller hantering av situationer som avses i första stycket.

14 kapitlet. Avgifter

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift

1. för offentlig kontroll enligt lagen, och

2. i ärenden enligt lagen. Detta gäller även för offentlig kontroll och ärenden enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EUbestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter som tas ut av myndigheter och av kontrollorgan.

15 kapitlet. Överklagande m.m.

Överklagande

1 § Ett beslut av en statlig förvaltningsmyndighet i ett enskilt fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det har meddelats

1. enligt denna lag,

2. enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller

3. enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Bestämmelser om överklagande av beslut meddelade av en djurförsöksetisk nämnd finns i 8 kap. Bestämmelser om överklagande av beslut om kontrollprogram finns i 9 kap.

Överklagande av beslut av officiell veterinär

2 § Bestämmelserna om överklagande i 1 § gäller även beslut som har meddelats av en officiell veterinär som förordnats enligt lagen (2009:1254) om officiella veterinärer.

Den myndighet som har förordnat den officiella veterinären ska föra det allmännas talan hos allmän förvaltningsdomstol.

Föreskrifter om omedelbar verkställighet

3 § Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall ett beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen ska gälla omedelbart även om det överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. Djurskyddslagen (1988:534) ska samtidigt upphöra att gälla.

2. Föreskrifter som gäller vid lagens ikraftträdande ska anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i denna lag.

3. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser ska anses beslutade med stöd av denna lag.

4. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § samt 4 kap. 6 § punkten 2 såvitt avser sjölejon och punkten 5 ska börja tillämpas den 1 januari 2016.

5. För katter födda före den 1 januari 2014 ska 7 kap. 5 § börja tillämpas den 1 januari 2016.

2. Förslag till djurskyddsförordning

1 kapitlet. Inledande bestämmelser

Förordningen kompletterar djurskyddslagen

1 § Denna förordning innehåller kompletterande bestämmelser till djurskyddslagen. De definitioner som finns angivna i djurskyddslagen har motsvarande betydelse i denna förordning.

EU-bestämmelser

2 § De EU-rättsliga grundförordningar som helt eller delvis kompletteras av djurskyddslagen anges i ett tillkännagivande av regeringen.

I fråga om bestämmelser i sådana förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde anges i tillkännagivandet vilka bestämmelser som kompletteras av djurskyddslagen.

Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) får meddela de föreskrifter och fatta de beslut som behövs som komplettering till EUbestämmelserna.

2 kapitlet. Djurägaren är ansvarig för djurets välfärd

Kompetens och utbildning

1 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. kompetenskrav för den som håller eller hantera djur, och

2. krav på och undantag från utbildning för den som håller eller hanterar djur.

3 kapitlet. Hur djur ska hanteras, skötas och hållas

Naturligt beteende

1 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter

om hur djurs behov av

naturligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden detta är.

Hur djur ska hållas och skötas

2 § Utöver vad som framgår i djurskyddslagen får Jordbruksverket meddela föreskrifter om

1. hur djur ska hållas och skötas,

2. villkor för eller förbud mot viss djurhållning,

3. försäljning eller annan överlåtelse av djur,

4. utfodring och vattning av djur,

5. tillsyn av djur och undantag från kravet på daglig tillsyn,

6. undantag från kravet på att djur ska hållas lösgående, och

7. villkor för hur djur får hållas bundna och tillfälligtvis fixerade.

Stall och andra förvaringsutrymmen

3 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. utformningen och storleken på stall och andra förvaringsutrymmen inklusive hagar och hägn för djur,

2. inredning och utrusning i stall och förvaringsutrymmen, inklusive hagar och hägn,

3. det klimat, och de ljus- och ljudnivåer som djur ska hållas i, och

4. villkor för och undantag från kravet på dagsljus.

Utsättning av viltarter

4 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om villkor för och förbud mot utsättning av djur av viltarter.

Föreskrifter om utrustning

5 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. utformning och användning av utrustning som används på djur, och

2. undantag från förbudet att använda utrustning som orsakar lidande eller skada.

Avel med sådan inriktning att den medför lidande för djuren

6 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om villkor för avel och undantag från förbudet mot avel som kan medföra lidande eller påverka djurens naturliga beteenden.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.

Anordningar som ger djur en elektrisk stöt

7 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. villkor för användning av elstängsel, och

2. undantag från förbud mot användning av anordningar som ger djur en elektrisk stöt, samt villkor för denna användning.

4 kapitlet. Transport, träning och tävling samt offentlig förevisning av djur

Transport av djur

1 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om

1. villkor för eller förbud mot transport av djur, och

2. villkor för hur tillsyn över djuren eller övriga åtgärder under lastning, transport och urlastning ska genomföras.

Träning av och tävling med djur

2 § Jordbruksverket får föreskriva om

1. hur djur får tränas för och användas vid tävling och prov

2. hur tävlingen och tävlingsverksamheten får genomföras,

3. hur djur får användas i ljud- och bildinspelning och föreställning eller annan förevisning som anordnas för allmänheten,

4. dopning och andra otillbörliga åtgärder,

5. i vilka fall Jordbruksverket genom en utsedd veterinär ska närvara vid offentliga tävlingar med djur, och

6. veterinärens ansvarsområde och arbetsuppgifter vid tävlingar. Jordbruksverket ska utse veterinär efter samråd med länsstyrelsen.

Hållande och förevisning av djur vid cirkus, varieté och liknande företag

3 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag.

5 kapitlet. Vård av sjuka djur och operativa ingrepp

Operativa ingrepp

1 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om

1. villkor för och undantag från förbudet mot operativa ingrepp och penetration av hud eller slemhinnor, och

2. villkor för och undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp.

Hormoner

2 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om undantag från, eller för särskilt fall medge undantag från, 5 kap. 3 § första stycket djurskyddslagen.

Veterinär eller annan djurhälsopersonal

3 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om undantag från första stycket i 5 kap. 4 § djurskyddslagen.

6 kapitlet. Slakt och annan avlivning av djur

Slakt, bedövning och officiell veterinär på slakteri

1 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om

1. slakt och om annan avlivning av djur,

2. vilka bedövningsmetoder som får användas, och

3. en officiell veterinärs uppgifter på slakteri från djurskyddssynpunkt.

7 kapitlet. Godkännande och registrering

Förprövning

1 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om

1. villkor för förprövning,

2. sådan kontroll av utrymmen som avses i 7 kap. 1 § djurskyddslagen, och

3. vad som avses med större omfattning i 7 kap. 1 § djurskyddslagen.

2 § Frågor om förprövning prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska besiktiga stall och andra förvaringsutrymmen samt hägn innan de tas i bruk eller, om detta är mer lämpligt, snarast möjligt därefter.

3 § Om någon utför en förprövningspliktig åtgärd i fråga om stall, annat förvaringsutrymme för djur eller hägn utan att förprövning skett ska länsstyrelsen fatta beslut som avses i 12 kap. 9 § djurskyddslagen.

Godkännande av ny teknik

4 § Frågor om godkännande av nya tekniska system och ny teknisk utrustning (nyteknikprövning) prövas av Jordbruksverket.

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om nyteknikprövning och undantag från kravet på nyteknikprövning.

Märkning och registrering av katt

5 § Jordbruksverket ska ansvara för att det förs ett för landet centralt register över katter och kattägare. Jordbruksverket får besluta att överlåta driften av registret till en annan myndighet eller till en organisation.

Ansvar för och behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204)

6 § Jordbruksverket är personuppgiftsansvarigt enligt personuppgiftslagen för kattregistret.

8 kapitlet. Djurförsök och etisk prövning

Verksamhetstillstånd prövas av länsstyrelsen

1 § Ansökningar om verksamhetstillstånd prövas av länsstyrelsen.

Föreskrifter om utbildning, uppgifter och kompetens

2 § Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. uppgifter, utbildning, och kompetens för den ytterst ansvarige,

2. uppgifter, utbildning och kompetens för verksamhetsansvariga och veterinär eller expert,

3. om den utbildning och kompetens som personalen ska ha, och

4. djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning.

Föreskrifter om bedövning, destinationsuppfödning och infångande av viltlevande djur

3 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. undantag från kravet på destinationsuppfödning,

2. krav på bedövning samt andra smärtlindrande åtgärder som avses i 8 kap. 18 § djurskyddslagen, och

3. krav på sådan utbildning och kompetens och sådana metoder som avses i 8 kap. 19 § första stycket djurskyddslagen.

Föreskrifter om märkning av försöksdjur

4 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om skyldighet för den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur att

1. märka djuren,

2. upprätta instruktioner för skötsel av djuren och för andra uppgifter som är av betydelse från djurskyddssynpunkt,

3. föra anteckningar om verksamheten och djuren, samt

4. lämna upplysningar om verksamheten och djuren.

Föreskrifter om försöksdjur

5 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

Djurförsöksetiska nämnder

6 § Det ska finnas så många regionala djurförsöksetiska nämnder som Jordbruksverket bestämmer. Nämnderna ska finnas fördelade över landet på de platser som Jordbruksverket bestämmer.

7 § I varje nämnd ska det ingå en ordförande och en eller flera vice ordförande samt till lika delar bestå av lekmän och forskare. Bland forskarna kan representanter för personal som tar hand om försöksdjur ingå och bland lekmännen ska ingå representanter för djurskyddsorganisationer.

8 § För att en nämnd ska vara beslutsför ska den bestå av en ordförande eller en vice ordförande och det antal ledamöter och den sammansättning som Jordbruksverket beslutar.

Ordförande och vice ordförande får inte samtidigt delta i nämndens beslut.

Jordbruksverket utser ordförande, vice ordförande och övriga ledamöter. Ordförande och vice ordförande ska vara opartiska och företrädesvis lagfarna och ha erfarenhet av dömande verksamhet.

9 § De djurförsöksetiska nämnderna ska biträda dem som leder djurförsöken med råd. Omprövning av användning av djur i djurförsök ska omprövas från etisk synpunkt vart tredje år.

10 § Jordbruksverket får, utöver vad som följer av bestämmelserna i 8 kap. djurskyddslagen och 6–9 §§ i denna förordning meddela föreskrifter om

1. ansökan om etiskt godkännande,

2. prövningen av ärendet,

3. utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök, och

4. de djurförsöksetiska nämnderna.

9 kapitlet. Kontrollprogram

Godkännande av organisationers kontrollprogram

1 § Jordbruksverket får

1. godkänna organisationers kontrollprogram som syftar till att upprätthålla och säkerställa god djurvälfärd på annat sätt än kraven som följer av föreskrifter som meddelats med stöd av djurskyddslagen,

2. ge organisationer eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av sådana kontrollprogram, och

3. meddela föreskrifter för kontrollen.

Beslut enligt 1 § får överklagas

2 § Beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter som har meddelats av sådan organisation eller sammanslutning som avses i 9 kap. 1 § djurskyddslagen får överklagas hos

Jordbruksverket.

Jordbruksverket för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol om en organisation eller en sammanslutning först har beslutat i saken.

10 kapitlet. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter

Behörig myndighet

1 § Jordbruksverket ska utföra de uppgifter som enligt de EUbestämmelser som kompletteras av djurskyddslagen ankommer på en behörig myndighet, om inte annat framgår av 2 § eller regeringen beslutar något annat.

Kontrollmyndigheternas arbetsuppgifter och samverkan

2 § Länsstyrelserna är behöriga myndigheter att utöva offentlig kontroll förutom djur som används inom Försvarsmakten.

Kontrollmyndigheterna får fördela arbetsuppgifter enligt djurskyddslagen mellan sig.

Generalläkaren är behörig myndighet att utöva offentlig kontroll avseende djur som används inom Försvarsmakten.

3 § Livsmedelsverket ska, genom de officiella veterinärerna och de officiella assistenterna på slakterier, utöva de djurskyddskontroller som ankommer på officiell veterinär och officiell assistent enligt

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

4 § Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheter och ger stöd, råd och vägledning till dem. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om samverkan mellan kontrollmyndigheter.

5 § Offentlig kontroll av transport av djur sjövägen mellan olika län utövas av den länsstyrelse från vilken sjötransporten utgår.

Offentlig kontroll över djurhållare som inte håller djur för livsmedelsproduktion

6 § Vid offentlig kontroll av andra djurhållare än de som håller djur för livsmedelsproduktion ska i tillämpliga delar vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd tillämpas. Detta gäller

– artikel 3, – artikel 4.2 a–d och 4.3–4.6, – artikel 5.1–3, – artikel 6, – artikel 7, – artikel 8.1 och 8.3, – artikel 9,

– artikel 10.1, – artikel 28, samt – artikel 54.1, 54.2 a, e, f, h och 54.3–54.5.

Föreskrifter om offentlig kontroll

7 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll ska bedrivas,

2. kompetensen hos kontrollpersonal, och

3. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till Jordbruksverket om den kontrollverksamhet som bedrivs.

Föreläggande och förbud

8 § Länsstyrelsen och Generalläkaren får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att djurskyddslagen ska följas. Detta gäller även de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Rättelse på den enskildes bekostnad

9 § Länsstyrelsen får besluta om rättelse på den enskildes bekostnad om denne inte rättar sig efter lagen. Detta gäller även de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EUbestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna.

Ömsesidigt erkännande

10 § Om en myndighet begär att sökanden i ett ärende om tillstånd eller godkännande ska ge in certifikat, intyg eller andra liknande dokument som visar att ett visst krav är uppfyllt, ska myndigheten godta motsvarande dokument från en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Myndigheten får dock begära en icke-auktoriserad översättning av dokumentet till svenska.

Föreskrifter om godkännanden och beslut

11 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. den tid inom vilken en myndighet ska fatta beslut i ärenden om tillstånd eller godkännanden,

2. att tidsfristen som fastställts enligt 1 inte ska börja löpa förrän efter myndighetens inspektion av den anläggning där den verksamhet som tillståndet eller godkännandet avser ska bedrivas, och

3. att tillståndet eller godkännandet ska anses beviljat om inte myndigheten har meddelat ett beslut om något annat inom tidsfristen.

11 kapitlet. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud och omhändertagande av djur

1 § Om polismyndigheten eller Livsmedelsverket finner att det finns förutsättningar för att besluta om djurförbud ska myndigheten skyndsamt anmäla detta till länsstyrelsen. En sådan anmälan ska innehålla en redogörelse för omständigheterna i ärendet. Detsamma gäller om det finns förutsättningar för att omhänderta djur.

12 kapitlet. Krisberedskap

1 § Jordbruksverket får, när det föranleds av en krissituation som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa hos människor eller djur, allvarlig fara för miljön eller om stora ekonomiska värden hotas, meddela särskilda föreskrifter eller fatta beslut i enskilda fall som innebär undantag från bestämmelser i djurskyddslagen.

Föreskrifter eller beslut som avses i första stycket ska gälla för viss tid. Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter som gäller hantering av situationer som avses i första stycket.

13 kapitlet. Avgifter

Förprövning

1 § Länsstyrelsen ska besluta att det ska tas ut en sådan särskild avgift som avses i 12 kap, 9 §djurskyddslagen, om någon utför en förprövningspliktig åtgärd utan att förprövning skett.

Den särskilda avgiften ska

1. för åtgärder som avser nybyggnad för ett mindre antal djur med användande av beprövad teknik eller mindre om- eller tillbyggnad uppgå till 12 000 kr, och

2. för annan nybyggnad eller för större om- eller tillbyggnad uppgå till 24 000 kr.

Har frågan inte tagits upp av länsstyrelsen inom fem år från det att åtgärden vidtogs, får någon särskild avgift inte tas ut.

2 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om att avgift ska betalas i ärenden om

1. den särskilda avgift som anges i 12 kap. 9 § djurskyddslagen,

2. godkännande av ny teknik enligt 7 kap. 4 § djurskyddslagen,

3. registrering av djurtransportörer och besiktning av transportmedel och behållare för transport av djur enligt 4 kap. 2 §,

4. undantag från kravet på ligghall för utegångsdjur,

5. verksamhetstillstånd enligt 8 kap. 2 § djurskyddslagen,

6. registrering av katt enligt 7 kap. 5 § djurskyddslagen, och

7. ansökan om etiskt godkännande.

Föreskrifter om avgift för veterinär medverkan och extra kontroll

3 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om

1. att avgift ska betalas för veterinär medverkan vid tävlingar enligt 4 kap. 5 § punkten 7 djurskyddslagen,

2. den avgift som ska betalas för extra offentlig kontroll enligt artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 och 10 kap. 6 § denna förordning.

Föreskrifter om avgift för djurskyddskontroll vid slakterier

4 § Livsmedelsverket får meddela föreskrifter om att avgift ska betalas för den djurskyddskontroll som utförs av officiella veterinärer och officiella assistenter på slakterier.

Kostnad för dopingkontroll

5 § Kostnaden för kontroll av förbudet mot dopning m.m. i 4 kap. 4 § djurskyddslagen ska

1. vid tävling betalas av tävlingsarrangören, och,

2. vid träning betalas av djurets ägare.

14 kapitlet. Överklagande m.m.

1 § Bestämmelser om överklagande finns i 15 kap.1 och 2 §§djurskyddslagen.

2 § Om inte den beslutande myndigheten bestämmer något annat gäller beslut omedelbart om de avser

1. djurförbud, omhändertagande och omedelbart omhändertagande enligt 11 kap1, 47 och 9 §§djurskyddslagen.

2. artikel 23, 26.4 b och c, 26.5 och 26.6 i rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG, och förordning (EG) nr 1255/97.

En myndighet får i annat fall bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om det överklagas.

Verkställighetsföreskrifter

3 § Närmare föreskrifter för verkställighet av djurskyddslagen och denna förordning får meddelas av Jordbruksverket.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2014. 2. Genom förordningen upphävs djurskyddsförordningen (1988:539)

3. Förslag till lag om ändring i hittegodslagen (1938:121)

Härigenom föreskrivs i fråga om hittegodslagen (1938:121)

dels att 4 a § ska upphöra att gälla,

dels att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Var och en som hittar något skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet. Är ägaren till godset känd, får upphittaren i stället underrätta honom om fyndet.

När anmälan om hittegods har gjorts skall polismyndigheten underrätta ägaren till godset, om han är känd.

Var och en som hittar något ska utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet. Är ägaren till godset känd, får upphittaren i stället underrätta honom om fyndet.

När anmälan om hittegods har gjorts ska polismyndigheten underrätta ägaren till godset, om han är känd.

I fråga om herrelösa djur ska 11 kap. 6 § och 9 § djurskyddslagen (2014:000) tillämpas. Detta gäller dock inte i fall som avses i 8 § denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

4. Förslag till lag om ändring i förordningen (2000:338) om biocidprodukter

Härigenom föreskrivs att 38 § förordningen (2000:338) om biocidprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 §

Den som avser att ansöka om godkännande av en biocidprodukt vars verksamma ämne finns upptaget i bilaga IA eller IB till biociddirektivet skall, innan djurförsök genomförs, fråga Kemikalieinspektionen om en likadan produkt redan är godkänd och, om så är fallet, försöka nå en överenskommelse enligt andra stycket.

Alla rimliga åtgärder skall vidtas, av den som har fått en biocidprodukt godkänd och den som avser att ansöka om godkännande för en likadan produkt, för att komma överens om hur uppgifterna om den godkända produkten och dess verksamma ämne kan användas gemensamt för båda produkterna. Syftet med en sådan överenskommelse skall vara att undvika onödiga upprepningar av djurförsök. Bestämmelser om godkännande av djurförsök finns i djurskyddsförordningen (1988:539).

Den som avser att ansöka om godkännande av en biocidprodukt vars verksamma ämne finns upptaget i bilaga IA eller IB till biociddirektivet ska, innan djurförsök genomförs, fråga Kemikalieinspektionen om en likadan produkt redan är godkänd och, om så är fallet, försöka nå en överenskommelse enligt andra stycket.

Alla rimliga åtgärder ska vidtas, av den som har fått en biocidprodukt godkänd och den som avser att ansöka om godkännande för en likadan produkt, för att komma överens om hur uppgifterna om den godkända produkten och dess verksamma ämne kan användas gemensamt för båda produkterna. Syftet med en sådan överenskommelse ska vara att undvika onödiga upprepningar av djurförsök. Bestämmelser om godkännande av djurförsök finns i djurskyddslagen (2014:000)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

5. Förslag till lag om ändring i förordningen (2006:1010) om växtskyddsmedel

Härigenom föreskrivs att 34 § förordningen (2006:1010) om växtskyddsmedel ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §

Den som avser att ansöka om godkännande av ett växtskyddsmedel vars verksamma ämne finns upptaget i bilaga 1 till växtskyddsmedelsdirektivet skall, innan djurförsök genomförs, fråga Kemikalieinspektionen om ett likadant medel redan är godkänt och, om så är fallet, försöka nå en överenskommelse enligt andra stycket.

Alla rimliga åtgärder skall vidtas, av den som har fått ett växtskyddsmedel godkänt och den som avser att ansöka om godkännande för ett likadant medel, för att komma överens om hur uppgifterna om det godkända medlet och dess verksamma ämnen kan användas gemensamt för båda medlen. Syftet med en sådan överenskommelse skall vara att undvika onödiga upprepningar av djurförsök. Bestämmelser om godkännande av djurförsök finns i djurskyddsförordningen (1988:539).

Den som avser att ansöka om godkännande av ett växtskyddsmedel vars verksamma ämne finns upptaget i bilaga 1 till växtskyddsmedelsdirektivet ska, innan djurförsök genomförs, fråga Kemikalieinspektionen om ett likadant medel redan är godkänt och, om så är fallet, försöka nå en överenskommelse enligt andra stycket.

Alla rimliga åtgärder ska vidtas, av den som har fått ett växtskyddsmedel godkänt och den som avser att ansöka om godkännande för ett likadant medel, för att komma överens om hur uppgifterna om det godkända medlet och dess verksamma ämnen kan användas gemensamt för båda medlen. Syftet med en sådan överenskommelse ska vara att undvika onödiga upprepningar av djurförsök. Bestämmelser om godkännande av djurförsök finns i djurskyddslagen (2014:000)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

6. Förslag till lag om ändring i artskyddsförordningen(2007:845)

Härigenom föreskrivs att 40 § artskyddsförordningen (2007:845) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 §

Det är förbjudet att utan tillstånd förevisa djur av vilda arter i en djurpark.

I djurskyddsförordningen (1988:539) finns bestämmelser om förbud mot att föra omkring och förevisa djur.

I djurskyddslagen (2014:000)finns bestämmelser om förbud mot att föra omkring och förevisa djur.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter

Härigenom föreskrivs i fråga om lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter

dels att 21 § ska upphöra,

dels att det i lagen ska föras in en ny paragraf, 15 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 a §

Det är förbjudet att inneha eller genom avel frambringa hundar som

1. har extremt stor kamplust,

2. blir lätt retade och biter, 3. bara med svårighet kan förmås avbryta ett angrepp och

4. har en benägenhet att rikta sitt kampintresse mot människor eller andra hundar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Med djurens hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur.

Med djurens hälso- och sjukvård jämställs även utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften än de som följer av första stycket.

Djurförsök enligt 1 c §djurskyddslagen (1988:534) omfattas inte av begreppet.

Djurförsök enligt 1 kap. 6 § djurskyddslagen(2014:000) omfattas inte av begreppet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

9. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att bilagan till lagen ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska föras in en ny paragraf, 10 kap. 20 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

20 a §

Sekretessen enligt 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § hindrar inte att en uppgift som behövs för ett omedelbart ingripande lämnas till kontrollmyndighet för djurskydd enligt 10 kap. 1 § djurskyddslagen (2014:000) om personal påträffar

1. djur som tydligt utsätts för vanvård eller misshandel, eller

2. djur som uppenbart uppvisar symtom på sjukdom.

Lydelse enligt lag 2011:1036

Bilaga

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

---------------------------------------------------------------------------

Chalmers tekniska högskola aktiebolag

Europeiska grupperingar för territoriellt samarbete enligt Europa parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1082/2006 av den 5 juli 2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) med säte i Sverige

all verksamhet

fördelning av stöd ur EG:s strukturfonder (SFS 2009:704 )

---------------------------------------------------------------------------

Föreslagen lydelse

I enlighet med vad som anges i 2 kap. 4 § ska vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos något av de organ som nämns nedan i den mån handlingarna hör till där angiven verksamhet hos organet. Verksamheten anges i förekommande fall med hänvisning till numret i Svensk författningssamling (SFS) på den författning med stöd av vilken verksamheten har uppdragits åt organet.

Organ Verksamhet

---------------------------------------------------------------------------

Chalmers tekniska högskola aktiebolag

Enskilda organisationer eller sammanslutningar

Europeiska grupperingar för

all verksamhet

kontrollprogram enligt djurskyddslagen (2014:000)

fördelning av stöd ur EG:s

territoriellt samarbete enligt Europa parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1082/2006 av den 5 juli 2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) med säte i Sverige

strukturfonder (SFS 2009:704 )

---------------------------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014

Motiv och författningskommentar

Utredaren lämnar nedan motiv och författningskommentar till sitt förslag på ny djurskyddslag. I de fall utredarens förslag innebär förändringar i djurskyddslagen har dessa förändringar sammanfattas i rutor i anslutning till paragraferna.

Förslaget till djurskyddslag

1 kapitlet. Syftet med och omfattningen av lagen

Lagens syfte

1 §

Den nya djurskyddslagens syfte ska vara att säkerställa ett gott djurskydd inklusive en god djurhälsa och främja respekten för djur och deras välfärd. Det ska också anges i lagen att djur har ett egenvärde utöver den nytta de har för människan.

Paragrafen är ny. Utredaren anser att den nya djurskyddslagen ska ha ett tydligt uttalat syfte. Detta bör vara att säkerställa ett gott djurskydd inklusive en god djurhälsa vilka tillsammans utgör en god djurvälfärd, se Etiska utgångspunkter för en ny djurskyddslagstiftning. Utredaren föreslår också att det ska specificeras i lagen att den syftar till att främja respekten för djur och deras välfärd. Denna respekt anser utredaren är grundläggande för all djurhållning och allt djurskyddsarbete.

I lagen ska det också tydliggöras att djur har ett egenvärde utöver den nytta de har för människan.

Generell utgångspunkt

2 §

Det införs krav i lagen på att bestämmelser som bygger på den nya lagen ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Paragrafen är ny. Utredaren anser att det ska vara tydligt att de djurskyddsbestämmelser som följer av denna lag ska grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta ska därför finnas angivet i lagen.

Lagens omfattning

3 §

I lagen tydliggörs att den omfattar alla djur som hålls av människan. Lagen omfattar även viltlevande försöksdjur samt övergivna och förvildade djur av tamdjursarter. Lagen omfattar djur i alla stadier efter födsel eller kläckning och för de försöksdjur som är däggdjur även den sista tredjedelen av fosterstadierna.

Paragrafen ersätter definitionen av tillämpningsområdet i 1 § gällande djurskyddslag. Paragrafen har utökats för ökad tydlighet.

Djur som hålls av människan

Utredaren anser att det tydligare än i dag ska framgå vilka djur som omfattas av lagen. Utredarens syn är att ansvaret för djurens välbefinnande följer av att människan har tagit dem i sin vård och styr deras liv och livsbetingelser. Vilda djur förfogar och kontrollerar människan inte över om dessa djur inte hålls. Utredaren anser därför inte att vilda djur generellt ska omfattas av djurskyddslagstiftningen. Utredaren föreslår därför att det i den nya lagen klargörs att den omfattar alla djur som människan avsiktligt håller samt de vilda djur som används, eller avses att användas i djurförsök.

Utredarens syn är att alla djur, inklusive ryggradslösa djur som t.ex. humrar, kräftor och spindlar ska ha ett grundläggande skydd av djurskyddslagen, om de hålls av människan. Som utredaren ser

det är den avgörande faktorn att människan tagit dessa djur i sin vård och håller dem i fångenskap. Med detta följer enligt utredaren ett ansvar och en skyldighet att ge djuren en god djurvälfärd. Detta betyder t.ex. att även humrar och krabbor som hålls för livsmedelsproduktion eller t.ex. spindlar som hålls för sällskap och hobby omfattas av djurskyddslagens regler. Däremot omfattas inte vilda humrar eller spindlar lika lite som t.ex. vilda fåglar eller däggdjur. Mer detaljerade djurskyddsbestämmelser när det gäller ryggradslösa djur anser utredaren endast ska införas om det finns ett behov av detta.

Djur omfattas från födsel och kläckning

Djur omfattas av lagen från det ögonblick som de föds eller kläcks med undantag för de försöksdjur som är däggdjur. För dessa gäller att lagen omfattar även den sista tredjedelen av fosterstadiet vilket följer av det nya EU-direktivet på försöksdjursområdet Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (som i fortsättningen anges som försöksdjursdirektivet) som ska genomföras i medlemsstaterna senast den 1 januari 2013. För övriga djur har utredaren valt att inte låta lagen omfatta fosterstadier eftersom det är osäkert vilket behov av skydd som foster av olika djurarter har. Utredaren anser att detta är något som borde utredas separat.

Övergivna och förvildade djur

Det finns djur som lever mer eller mindre vilt men som ursprungligen har hållits och som tillhör arter som av tradition hålls av människan, t.ex. förvildade katter. Dessa djur anser utredaren att människan alltjämt har ett ansvar för. Lagstiftningen bör enligt utredaren omfatta även dessa djur eftersom deras liv i det vilda är ett resultat av att människan brustit i sin tillsyn och omvårdnad om dem. Utredaren föreslår därför att övergivna och förvildade djur av tamdjursarter ska omfattas av djurskyddslagen oavsett om djuren i fråga har övergetts eller om de har fötts i det fria.

Med tamdjursarter avses djur som av tradition hålls av människan och som inte naturligt lever vilt i den svenska naturen. Detta

omfattar t.ex. lantbruksdjur som får och nötkreatur samt traditionella sällskapsdjur som hund och katt. Det omfattar också mindre traditionella sällskapsdjur som reptiler, sköldpaddor eller andra exotiska djurarter som förts in i Sverige för att hållas för sällskap och hobby. Däremot omfattas inte djur av arter som lever vilt i Sverige t.ex. rådjur, älg eller varg.

Övergivna och förvildade djur brukar ofta benämnas herrelösa djur. I många fall har dessa djur inte någon ägare som vill kännas vid djuret. Många av lagens bestämmelser inriktar sig på situationer där det finns en ägare som ansvarar för djurets skötsel och vård. Dessa bestämmelser blir givetvis utan mening om djurägare saknas. Utredaren anser ändå att övergivna djur och förvildade djur behöver omfattas av lagen för att dessa djur inte ska få lämnas vind för våg med det djurlidande som det kan medföra. Djur som påträffas uppenbart övergivna ska enligt utredarens mening tas om hand och antingen ges ett nytt hem eller avlivas. Om en katt påträffas utan ägare kan man dock inte automatiskt dra slutsatsen att den saknar ägare eftersom katter tillåts röra sig fritt utomhus. Som utredaren ser det ska länsstyrelsen endast ingripa då katten far illa eller medför någon form av problem. Det kan t.ex. handla om katter i en kattkoloni eller katter som påträffas magra eller skadade. Se även 11 kap. 6 §.

Vilda djur omfattas endast om de hålls eller används i djurförsök

Som anförts ovan föreslås lagen omfatta vilda djur endast om de på något sätt hålls av människan eller i de fall som de används i djurförsök. Utredaren har uppmärksammats på att det ibland finns djurskyddsproblem i hanteringen av vilda djur och att det ibland är osäkert om de är försöksdjur eller inte. En synpunkt har därför varit att alla djur som ingår i olika förvaltningsåtgärder borde omfattas av djurskyddslagen och definitionen av försöksdjur.

Utredaren anser dock att djurskyddslagen ska ges en så tydlig avgränsning som möjligt. Utredaren anser därför inte att vilda djur som hanteras i förvaltningsåtgärder ska omfattas av lagen om hanteringen inte medför att djuren hålls eller används i djurförsök. Hur vilda djur får hanteras ska regleras i jaktlagstiftningen och finns det djurskyddsproblem i denna hantering bör det regleras där.

Däremot är det viktigt att all hantering av vilda djur som innebär att djuren är med i ett djurförsök får en djurförsöksetisk prövning

före försökets start. Utredaren anser att länsstyrelserna och Naturvårdsverket bör vara mer uppmärksamma på de regler som gäller när vilda djur blir försöksdjur.

Definition av lidande

4 §

Med lidande avses i lagen såväl fysiskt som psykiskt lidande.

Paragrafen är ny. I nu gällande djurskyddslag anges bl.a. att djur ska skyddas från onödigt lidande. Vad som omfattas av begreppet anges inte men i propositionen till nu gällande djurskyddslag (prop. 1987/88:93) framgår att det med lidande avses både fysiskt och psykiskt lidande. Utredaren föreslår alltså inte någon ändring i sak men menar att det är angeläget att det i den nya lagen tydliggörs att även psykiskt lidande omfattas av lidandebegreppet. Utredaren föreslår därför att en definition av begreppet lidande införs. Med psykiskt lidande avser utredaren t.ex. ångest eller stark oro. Djur kan också utsättas för ett psykiskt lidande om de t.ex. skräms, stressas, eller hålls i miljöer som gör att de utvecklar stereotypier eller apati.

Med fysiskt lidande avser utredaren t.ex. smärta och det obehag som orsakas av fysiska skador och bestående men. Även det obehag som köld, hetta, svält, törst osv. innebär kan utgöra ett lidande för djur.

Definition av försöksdjur

5 §

Definitionen av försöksdjur omfattar ryggradsdjur och bläckfiskar som

1. används eller är avsedda att användas i djurförsök,

2. är avsedda att avlivas enbart i syfte att deras organ ska använ-

das, eller

3. har använts eller har varit avsedda att användas i djurförsök

eller har varit avsedda att användas på sätt som avses i 2, och som förvaras på en anläggning eller i annat förvaringsutrymme för försöksdjur.

Paragrafen ersätter definitionen av försöksdjur i 1 b § och har modifierats i enlighet med försökdjursdirektivet. I dag omfattas endast ryggradsdjur av kravet på godkännande. I enlighet med det nya försöksdjursdirektivet har det i den nya lagen förtydligats att definitionen av försöksdjur omfattar även bläckfiskar.

De djur som avlivas enbart i syfte att deras organ ska användas för bl.a. vetenskapliga syften omfattas enligt försöksdjursdirektivet inte av begreppet försök. För att säkerställa att dessa djur i framtiden omfattas av övriga bestämmelser som rör försöksdjur föreslås dock att djuren definieras som försöksdjur. Härigenom kommer de att omfattas av lagens krav på verksamhetstillstånd. Även försöksdjursbestämmelserna om bl.a. hållande och skötsel, avlivning, journalföring samt märkning gäller därmed för dessa djur, se Utredarens övriga överväganden.

Definition av djurförsök

6 §

Definitionen av djurförsök ändras till att avse sådan forskning, undervisning m.m. där djur kan utsättas för lidande.

Paragrafen ersätter den nuvarande definitionen av djurförsök i 1 c § och innebär en begränsning i omfattning. I nuvarande djurskyddslag är det endast syftet med djuranvändningen som avgör om det är

ett djurförsök eller inte, med undantag för om det gäller undervisning. Djuret behöver alltså inte utsättas för någon form av lidande för att det enligt svenska bestämmelser ska vara ett djurförsök. Enligt utredarens mening kan logiken i detta ifrågasättas. Anledningen till att ge de djur som används i djurförsök ett extra skydd, utöver det som följer av de övriga djurskyddsbestämmelserna, är att dessa djur riskerar att orsakas lidande. Om djuren inte utsätts för något lidande bör den vanliga djurskyddslagstiftningen ge djuren ett tillräckligt skydd. Utredaren föreslår därför att definitionen av vad som är ett djurförsök ändras så att den i sak överensstämmer med den som gäller inom övriga EU. Detta innebär att definitionen av djurförsök begränsas till sådan forskning, undervisning m.m. där djur kan utsättas för lidande i minst lika stor utsträckning som det lidande som ett nålstick innebär, se Utredarens övriga överväganden.

EU-förordningar

7 §

Paragrafen har överförts från 1 a § nuvarande djurskyddslag. Inte någon ändring i sak.

2 kapitlet. Djurägarens ansvar och kompetens

Ansvar för djurets välfärd

1 §

I lagen anges att det är djurägaren eller den som på annat sätt förfogar över ett djur som är ansvarig för djurets välfärd. Det anges även att den som har huvudansvaret för djuret ska vara minst 16 år.

Paragrafen är ny. Att äga och ha hand om djur innebär förpliktelser och den person som är ansvarig för ett djur är skyldig att se till att djuret behandlas i enlighet med djurskyddslagen. Utredaren föreslår att det tydliggörs i lagen att den som är ansvarig för djurets välfärd är djurägaren eller den som djurägaren har anförtrott detta ansvar.

Utredaren föreslår också att det i lagen ska anges att den som har huvudansvaret för djuret ska vara minst 16 år, se Utredarens övriga överväganden. Utredaren anser att barn kan, och ska, tillåtas att sköta om djur men att ansvaret för ett djur kan innebära åtgärder som inte kan överlåtas på ett barn. Utredaren föreslår därför en åldersgräns på 16 år för att en person ska kunna ha det huvudsakliga ansvaret för ett djur.

Kompetens och utbildning

2 §

I lagen införs ett allmänt kompetenskrav för alla som har hand om eller hanterar djur. För personer hanterar eller har hand om djur yrkesmässigt eller i större omfattning införs ett krav på utbildning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på kompetens och utbildning, samt undantag från utbildning för den som håller eller hanterar djur.

Paragrafen är ny. Utredaren anser att den åtgärd som har störst potential att förbättra djurens välfärd är att öka kompetensen hos djurägare. Utredaren anser därför att alla som ska ta hand om djur måste skaffa sig den kunskap som är nödvändig för att ge djuren en god djurvälfärd. Utredaren föreslår därför att ett allmänt kompetenskrav införs för alla som har hand om eller hanterar djur. För de personer som yrkesmässigt eller i större omfattning har hand om djur anser utredaren att högre krav ska ställas och föreslår därför att det införs utbildningskrav. För att kraven ska bli ändamålsenliga behöver dock omfattning och innehåll anpassas efter olika djurhållningar, djurslag, osv. Utredaren föreslår därför att ett nytt bemyndigande införs i lagen så att Jordbruksverket får utvärdera och föreskriva om vilken kompetens och vilka utbildningskrav som bör ställas för olika djurhållningar, se vidare i Utredarens övriga överväganden.

3 kapitlet. Hur djur ska hanteras, skötas och hållas

Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande

1 §

Att djur ska ges en god djurvälfärd införs i lagen.

Paragrafen motsvarar 2 § i nuvarande lag med den kompletteringen att djur ska ges en god djurvälfärd. Utredaren anser att begreppet djurvälfärd innehåller alla olika aspekter som påverkar djurets välbefinnande, dvs. inkluderar såväl hälsa, biologisk funktion, beteendebehov och känslor. Begreppet djurvälfärd beskrivs i Etiska utgångspunkter för en ny djurskyddslagstiftning.

Naturligt beteende

2 §

Det införs krav i lagen på att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden som

  • djuren är starkt motiverade för, och
  • som ger djuren en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation att utföra beteendet i fråga, samt
  • relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge. Det införs också krav på att djur ska hållas på ett sådant sätt att uppkomsten av beteendestörningar förebyggs.

Paragrafen motsvarar delvis 4 § första stycket i gällande lag och har kompletterats med en definition av vad som avses med naturligt beteende samt ett krav på att djur ska hållas och skötas så att beteendestörningar förebyggs.

Utredaren föreslår att det i lagen ska anges att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att få utföra sådana naturliga beteenden som djuren är starkt motiverade för och som ger djuren en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation att utföra beteendet i fråga.

Utredaren begränsar dock dessa beteenden till att gälla beteenden som relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge. Med sysselsättning avses även sådan sysselsättning som endast är viktig för djuret under en viss tid av dess liv, t.ex. suggors behov av att bygga bo inför grisning och kalvars behov av att få suga. Med födosök avses bl.a. att djur kan ha ett behov av att få söka efter sin mat eller att utföra ett visst ätbeteende, t.ex. att beta. Med komfort avses att djuret kan vila på ett för djurarten lämpligt sätt. För många djur krävs det t.ex. att det finns ett torrt, rent och bekvämt underlag att vila på. För andra djur som t.ex. höns kan komfort vara att sitta på pinne.

Anledningen till att utredaren föreslår en begränsning i paragrafen är att det finns vissa beteenden, t.ex. parningsbeteenden, som djur har stark motivation för men som inte är önskvärda eller svåra att tillgodose i en modern djurhållning. Utredaren anser inte att det ska finnas krav på att tillgodose dessa.

Utredaren föreslår att grunden för vilka beteenden om avses med naturligt beteende ska regleras i lagen. Exakt vilka beteenden detta utgör är dock inte önskvärt att reglera i lagen utan bör istället finnas angivna i Jordbruksverkets föreskrifter och uppdateras i takt med nya forskningsrön på området. Utredaren föreslår att Jordbruksverket ges ett bemyndigande att föreskriva om hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden som detta är. Utredaren anser att resultat från djurvälfärdsforskning ska prägla vilka beteenden som djur ska få utföra. Utredaren har förslagit att ett vetenskapligt råd ska kopplas till Jordbruksverkets arbete med djurskyddsföreskrifterna, se Lagstiftningens detaljeringsgrad och struktur. Utredaren anser att detta råd ska ta fram det faktaunderlag som behövs för att förstå djurets behov av naturliga beteenden. Underlaget ska sedan användas i det samråd som Jordbruksverket ska bedriva med andra myndigheter, forskare, bransch- och intresseorganisationer i föreskriftsarbetet. Se vidare i

Naturligt beteende.

Utredaren föreslår också att en bestämmelse införs i lagen som anger att djur ska hållas på ett sådant sätt att uppkomsten av beteendestörningar förebyggs.

Utredaren föreslår att de bestämmelser som är relaterade till naturligt beteende i gällande förordning ska flyttas till Jordbruksverkets föreskrifter. Detta gäller t.ex. kravet på att höns ska hållas på sådant sätt att deras behov av rede, sittpinne och sandbad tillgodoses.

Hur djur ska hållas och skötas

3 §

Det införs krav i lagen på att djur inte får hållas i sådana grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande.

Paragrafens första stycke ersätter 4 §, första stycket, första satsen, i gällande lag. Formuleringen hälsa har ersatts med välfärd.

Ett tillägg har gjorts i form av ett krav på att djur inte får hållas i grupper som innebär att individer orsakas onödigt lidande. Detta krav har tidigare funnits i vissa av Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter men utredaren anser att detta krav är så viktigt för djurvälfärden att det ska anges i lagen.

Djur ska ha daglig tillsyn

4 §

Det införs krav i lagen på att djur ska ha daglig tillsyn, skötsel och vård och skydd mot väder och vind. Djurens foder och utfodringsrutiner ska anpassas efter djurens behov.

Paragrafens första stycke ersätter 3 § första stycket, första meningen, i gällande lag där det anges att djur ska ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. I den nya lagen ändras kravet på tillsyn till att djur ska ha daglig tillsyn. I den nya paragrafens första stycke läggs också till ett krav på att djur ska ges tillräcklig med skötsel och vård samt skydd mot väder och vind. Paragrafens andra stycke ersätter 3 § första stycket andra meningen i gällande lag. Ett tillägg har gjorts så att även utfodringsrutiner och inte bara foder och vatten ska anpassas efter djurens behov.

Krav på daglig tillsyn

I gällande lag finns krav på att djur ska ha tillräcklig tillsyn. Detta krav specificeras sedan i olika djurskyddsföreskrifter för djurhållningar. För lantbruksdjur och sällskapsdjur är kravet att djur i

normalfallet ska ha daglig tillsyn, för djur i djurparker är kravet daglig tillsyn och för hundar och katter är kravet att tillsyn ska ske minst två gånger om dagen. Detta framgår av Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:15) om djurhållning inom lantbruket m.m., Föreskrifter om ändring i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2004:16) om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby, Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2009:92) om djurhållning i djurparker m.m. och Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2008:5) om hållande av hund och katt. För försöksdjur ställer det nya försöksdjursdirektivet krav på att djuren ska kontrolleras minst en gång per dag.

Utredaren anser att oavsett hur djur hålls så finns det alltid en risk för att de skadar sig eller blir sjuka. Som utredaren ser det är det inte acceptabelt att djur ska behöva vänta i mer än en dag på att skador eller sjukdom upptäcks. Utredaren föreslår därför att det införs ett allmänt krav i djurskyddslagen på att djur ska tillsyn minst en gång per dag. Utredaren bedömer också att det i flertalet djurhållningar redan sker daglig tillsyn och att kravet därför inte bör medföra någon stor förändring. Utredaren är dock medveten om att det kan uppstå eller förekomma situationer där undantag från kravet kan vara nödvändigt och föreslår därför att Jordbruksverket ges bemyndigande att föreskriva om undantag från kravet på daglig tillsyn. Ett exempel där undantag från kravet på daglig tillsyn kan vara nödvändigt är vid hållning av ren.

Djur ska hållas lösgående

5 §

Det införs krav på att djur ska hållas lösgående

Paragrafen ersätter 6 § i gällande lag, 14 § i gällande förordning och 15 § första stycket, i gällande förordning. I paragrafen införs ett nytt krav på att djur ska hållas lösgående.

I dag hålls de flesta djur i Sverige lösgående. Med lösgående avses att djuren hålls så att de kan röra sig obehindrat i inhägnad, box eller liknande utrymme. Det finns dock fortfarande kor och hästar som hålls uppbundna. Denna djurhållningsform är på väg att fasas ut och år 2007 förbjöds nybyggnation av stallbyggnader för

uppbundna kor och hästar (DFS 2007:5 och DFS 2007:6). Däremot förbjöds inte användningen av befintliga stallar eftersom djurhållningen i många uppbundna system ansågs vara god med undantag från en viss begränsning i djurens rörelsefrihet. Mjölkkor i uppbundna system har t.ex. i genomsnitt bättre klövhälsa än kor i frigående system. Kor i uppbundna system ges också ofta en längre betessäsong än kor som hålls i frigående system.

Utredaren anser att uppbundna system ska fasas ut eftersom de i stor utsträckning begränsar djurens möjlighet till naturligt beteende. I system där kor står uppbundna påverkas t.ex. deras läggnings- och resningsrörelser, möjlighet till rörelse för motion och möjligheter till sociala beteenden. När hästar hålls i spilta reduceras möjligheten att t.ex. röra sig, ligga ned eller klia sig. Spiltor ger också ofta också hästarna en dålig möjlighet för att överblicka sin omgivning vilket av många anses vara viktigt för hästar.

Utredaren föreslår därför att alla djur ska hållas lösgående men att Jordbruksverket ska föreskriva om undantag så att uppbundna system kan fasas ut i en rimlig takt.

I paragrafen anges dock att djur får tillfälligtvis bindas om detta inte sker på ett för djuren plågsamt sätt och om det ger dem tillräcklig rörelsefrihet, vila och skydd mot väder och vind. Djur kan t.ex. tillfälligtvis behöva bindas vid viss skötsel, transport, behandling m.m. Hundar och andra djur får givetvis ledas i koppel men får inte som utredaren ser det ständigt vara kopplade eller bundna.

Djur kan också tillfälligtvis behöva fixeras vid t.ex. bedövning, behandling och avlivning. Som utredaren ser det får fixering av djur endast ske under kort tid och när det är nödvändigt. Hur länge denna fixering ska få fortgå beror på hur den görs och av vilken anledning som den sker. Utredaren föreslår att Jordbruksverket ges ett bemyndigande att föreskriva om vilka förhållanden och under hur lång tid djur ska få hållas fixerade.

Föreskrifter om hur djur ska hållas och skötas m.m.

6 §

I lagen införs nya bemyndiganden för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter gällande undantag från kravet på daglig tillsyn och kravet på att djur ska hållas lösgående.

Paragrafen ersätter vissa bemyndiganden i gällande lag som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om hållande och skötsel av djur m.m. Paragrafen innehåller också nya bemyndiganden när det gäller undantag från kravet på daglig tillsyn och kravet på att djur ska hållas lösgående. Paragrafens bemyndigande i punkterna 1 och 2 finns i dag i 4 § andra stycket i nuvarande lag. Bemyndigandet i punkten 3 finns i dag i 7 §. Bemyndigandet i punkten 4 finns i dag i 3 § tredje stycket punkten 1. Bemyndigandena i punkterna 5 och 6 är nya. Bemyndigande i punkten 7 finns i dag i 6 § andra stycket i gällande lag men har ändrats så att det tydligt framgår att bemyndigandet även omfattar fixering av djur.

Stall och andra förvaringsutrymmen för djur

7 §

Det införs krav i lagen på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska

  • vara så rymliga att alla djur kan röra sig obehindrat,
  • uppfylla djurens behov av komfort,
  • vara utformade så att djuren kan bete sig naturligt, hållas rena, och
  • vara utformade så att klimat, ljus- och ljudnivåer är anpassade till djurens behov och förutsättningar. Förvaringsutrymmen för djur ska ha dagsljusinsläpp.

Paragrafen ersätter delvis 3 § andra stycket i gällande lag samt 1 b § och 2 § första och andra styckena i gällande förordning. Nytt är att kravet på fönster i djurstallar i 2 §, andra stycket, i gällande förordning har ersatts med ett krav på dagsljusinsläpp.

Utredaren anser att djurskyddslagen ska innehålla de grundläggande kraven på hur stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska vara utformade. Utredaren föreslår därför att generella bestämmelser om stall och andra förvaringsutrymmen flyttas från förordningen till den nya lagen.

Vidare anser utredaren att det uttryckligen bör framgå att stall eller andra förvaringsutrymmen ska uppfylla djurens behov av komfort. Med detta avses att miljön ska anpassas så att djuret kan vila på ett för djurarten lämpligt sätt. För många djur krävs det t.ex. att det finns ett bekvämt underlag och tillräckligt med plats för att alla djur ska kunna ligga ner samtidigt. För andra djur som t.ex. höns kan det vara att sitta på pinne. Den nuvarande lagens krav på att stallen ska vara rena överförs till den nya lagen liksom djurskyddsförordningens bestämmelser om att stall vara utformade så att klimat, ljus- och ljudnivåer är anpassade till djurens behov och förutsättningar.

Inredning och övrig utrustning i stall och andra förvaringsutrymmen för djur

8 §

I lagen införs krav på att inredning eller övrig utrustning i stall och andra förvaringsutrymmen för djur inte får

  • hindra djuren från att bete sig naturligt,
  • otillbörligt inskränka deras rörelsefrihet eller annars verka störande på dem, eller
  • utformas så att de medför risk att skada djuren eller menligt påverka deras hälsa.

Paragrafen motsvarar 3 § i gällande förordning och har endast ändrats språkligt. Utredaren anser att lagen även ska innehålla de grundläggande kraven för utrustningen som finns i stall och andra förvaringsutrymmen för djur inklusive hagar och hägn. Stallets inredning eller utrustning ska inte hindra djuren från att bete sig naturligt eller otillbörligt inskränka deras rörelsefrihet. Med detta avser utredaren t.ex. att en ko måste ha tillräckligt med plats för att kunna sträcka ut huvudet när hon reser sig. Ett annat exempel är att en sugga behöver plats och kan inte vara fixerad om hon ska kunna utföra sitt naturliga beteende att bygga bo inför grisningen.

Föreskrifter om utformningen och storleken på stall m.m.

9 §

Det anges i lagen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utrustning i förvaringsutrymmen.

Bemyndigandet som anges i paragrafens punkt 1 finns i 3 §, tredje stycket, punkten 2, i nuvarande lag. Bemyndigandet i punkten 2 och 3 är en specificering av bemyndigandet i 4 § gällande förordning. Bemyndigandet i punkt 4 motsvarar 2 §, tredje stycket i nuvarande förordning.

Utredaren tydliggör att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om såväl utformning och storlek på stall som på stallets inredning och utrustning. Det specificeras även att föreskrifter får meddelas när det gäller det klimat och de ljus- och ljudnivåer som djur ska hållas i.

Förbud mot att överge djur

10 §

Det införs förbud i lagen mot att överge djur.

Paragrafen är ny. I dag anges det i 3 § i gällande lag att djur ska ha tillräcklig tillsyn. Mot bakgrund av de problem som finns med övergivna katter bedömer utredaren att dagens lydelse inte är tillräcklig. Ett uttryckligt förbud mot att överge djur införs därför i den nya lagen, se vidare i Övergivna och förvildade djur.

Utsättning av viltarter

11 §

Endast djur av viltarter får sättas ut i naturen. Utsättningen får endast ske om detta sker i miljöer där det finns, eller har skapats, goda levnadsbetingelser för djuren.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för utsättning av djur samt föreskrifter om förbud mot sådan utsättning.

Paragrafen är ny. Djur av viltarter föds upp och sätts ut för syften som t.ex. viltvård, jakt eller fiske. I gällande lag finns inte några djurskyddsbestämmelser om utsättning av viltarter. Dessa djur omfattas dock av djurskyddslagen så länge som de hålls i fångenskap och utredaren anser därför att det vid utsättningen ska ställas krav på den miljö som de sätts ut i. I lagen inför därför utredaren en ny bestämmelse som säger att endast djur av viltarter får sättas ut i naturen och det endast om det naturligt finns eller har skapats goda levnadsbetingelser för djuren i den miljö de sätts ut i. Med viltarter avser utredaren arter som naturligt lever vilt i Sverige t.ex. varg, rapphöna eller olika svenska fiskarter. Med goda levnadsbetingelser avses att djuren endast får sättas ut i en miljö där de har goda förutsättningar att kunna överleva, finna mat, skydd för väder och vind, osv. Djuren måste också ha hållits på ett sådant sätt under uppfödningen att de är förberedda på ett liv i det vilda, dvs. exempelvis kan finna föda i naturen. Utredaren anser att Jordbruksverket i sina föreskrifter närmare ska reglera villkoren för utsättning av djur och för vilka arter som är lämpliga att få sättas ut.

Förbud mot att aga, skada eller att överanstränga djur

12 §

Det införs ett förbud i lagen mot utrustning som skadar djur eller orsakar djur lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från förbudet och villkor för användande av utrustning på djur.

Paragrafen ersätter 5 § i nuvarande lag och kompletteras med ett förbud mot utrustning som skadar eller orsakar djur lidande. Ett nytt bemyndigande när det gäller föreskrifter om undantag från förbudet och villkor för användande av utrustning på djur införs också.

I 5 § i nu gällande lag anges att djur inte får överansträngas, agas eller drivas på med redskap som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret. Utredaren föreslår att bestämmelsen i ska överföras till den nya lagen och förtydligas genom ett tillägg när det gäller utrustning. Utredaren föreslår att det ska finnas ett uttryckligt generellt förbud mot utrustning som skadar eller orsakar djur lidande.

Utredaren föreslår vidare att Jordbruksverket ska ha ett uttryckligt bemyndigande att föreskriva om vilken utrustning och vilket användande av den som är förbjuden. Som utredaren ser det bör Jordbruksverket t.ex. i sina föreskrifter föra in ett förbud mot att använda spö i frammaningssyfte. Utredaren anser att spö kan användas som en förlängd hjälp eller för att förhindra en farlig situation. Det bör däremot inte vara tillåtet att slå ett djur för att t.ex. få det att springa fortare eller hoppa över ett hinder, se Träning och tävling med djur.

Det kan dock i vissa särskilda fall vara nödvändigt att använda utrustning som orsakar djur lidande, t.ex. kan en brems i vissa fall vara nödvändig för att kunna behandla vissa hästar. Jordbruksverket ges därför ett bemyndigande att föreskriva om undantag från förbudet.

Förbud mot sexuell användning av djur

13 §

Det införs förbud i lagen mot sexuellt umgänge med djur och andra sexuella handlingar mot djur.

Med sexuell handling avses inte handling som utförs av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att en ny bestämmelse införs i lagen som förbjuder sexuellt umgänge med djur och andra sexuella handlingar mot djur. Anledningen är att det finns en stor risk för att djur far illa i sådana situationer. Utredarens syfte är att stärka djurskyddet i denna fråga, se Sexuellt användande av djur. Handlingar som utförs av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel definieras inte som en sexuell handling.

Avel med sådan inriktning att den medför lidande för djuren

14 §

Det införs förbud i lagen gällande avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för moderdjur eller avkomma. Krav införs på att djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma. Vidare anges i lagen att aveln ska ha sådan inriktning att den ger avkomman normala kroppsfunktioner, såsom att kunna andas och röra sig obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om avel som kan medföra lidande samt föreskriva om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter eller andra komplikationer orsakade av avel.

Paragrafen ersätter 29 § i gällande förordning och är utökad och modifierad. Ett nytt bemyndigande om rapporteringsplikt för veterinärer gällande defekter eller andra komplikationer orsakade av avel är tillagt till paragrafen.

I 29 § i gällande förordning anges att avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden. Utredaren anser att detta krav bör flyttas till lagen och formuleras om så att det tydligt framgår att det omfattar både moderdjur och avkomma. Utredaren föreslår också att det i lagen ska införas krav på att aveln ska leda till djur som kan föda fram sin avkomma på ett naturligt sätt och djur som har normala kroppsfunktioner. Som exempel på normala kroppsfunktioner anges att djuren ska kunna andas normalt, röra sig obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande, se Avel som medför lidande för djur.

Utredaren föreslår att Jordbruksverket liksom tidigare ska ha rätt att meddela ytterligare föreskrifter när det gäller avel. Utredaren föreslår också att Jordbruksverket ska få meddela föreskrifter om rapporteringsplikt för veterinärer när det gäller defekter eller andra komplikationer orsakade av avel, se vidare i Avel som medför lidande för djur.

Anordningar som ger djur en elektrisk stöt

15 §

Förbud mot anordningar som ger djur en elektrisk stöt i syfte att styra deras beteende införs i lagen. Från förbudet undantas elstängsel. Vidare ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om ytterligare undantag från förbudet samt om villkor för användningen av elstängsel och andra anordningar som ger djur en elektrisk stöt.

Paragrafen ersätter 15 § andra stycket, i gällande förordning och har formulerats om. I 15 § finns i dag ett förbud mot användning av utrustning eller anordning som ger djur en elektrisk stöt i avsikt att styra deras beteende. Elstängsel är undantaget från förbudet och Jordbruksverket får meddela föreskrifter om att elektriska pådrivare och fodervagnar också kan undantas från förbudet.

Utredaren anser att förbudet mot anordningar som ger en elektrisk stöt är så grundläggande att det bör finnas i den nya lagen. Undantaget för elstängsel bör finnas kvar och formuleras som ett undantag för elstängsel runt inhägnade områden utomhus. Med detta avses elstängsel runt betesmarker, paddockar, drivvägar, m.m.

Utredaren anser vidare att Jordbruksverket bör ges rätt att meddela föreskrifter om eventuella ytterligare undantag från förbudet mot anordningar som ger en elektrisk stöt. Eftersom ny teknisk utrustning kontinuerligt lanseras anser utredaren att denna föreskriftsrätt inte bör vara begränsad till elektriska pådrivare och fodervagnar. Även andra anordningar ska därför i framtiden kunna undantas från förbudet om det finns skäl för detta. Utredaren föreslår därför att Jordbruksverkets bemyndigande på detta område utökas något.

4 kapitlet. Djurtransporter, träning och tävling med djur samt offentlig förevisning av djur

Transport av djur

1 §

Paragrafen motsvarar 8 § i gällande lag och har endast ändrats språkligt. Bestämmelsen anger bl.a. att vid transport av djur ska transportmedlet vara lämpligt för ändamålet och ge djuret skydd mot värme och köld samt mot stötar, skavning och liknande. På transportområdet finns EU-bestämmelser som ska tillämpas på transporter av levande ryggradsdjur inom gemenskapen i samband med ekonomisk verksamhet (Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97). Förordningen hindrar dock inte en medlemsstat att ha strängare regler för transporter som enbart äger rum inom dess territorium.

Djurtransportörers ansvar

2 §

I lagen införs krav på att den som transporterar djur ha tillsyn över djuren och vidta de åtgärder som behövs för att djuren under pålastning, transport och urlastning inte skadas eller orsakas lidande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot transport av djur.

Paragrafen motsvarar 22 och 23 §§ i gällande förordning. Paragrafen har endast ändrats språkligt. Utredaren anser att de grundläggande kraven ska finnas i lagen. Av bestämmelsen följer att den som transporterar levande djur ska ha tillsyn över djuren. Med detta avses att denna person är ansvarig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att djuren inte ska skadas eller orsakas lidande under pålastning, transport eller urlastning.

Träning och tävling med djur, samt ljud- och bildinspelning och förevisning av djur

3 §

Djur får inte tränas för eller användas vid prov på sådant sätt att de utsätts för lidande.

Paragrafen ersätter 17 § första stycket i nuvarande lag och kompletteras med tillägget att djur inte får tränas för eller användas vid prov på ett sådant sätt att de utsätts för lidande. Med prov avses verksamhet där test utförs för att se om djur har uppnått en viss nivå av förmåga. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

Förbud mot dopning

4 §

Ett djur som tränas för eller deltar i prov får inte utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament.

Paragrafen ersätter 18 § första stycket i nuvarande lag och har utökats till att även omfatta prov. I 18 § i gällande lag anges att ett djur som tränas för eller deltar i tävling på tävlingsbana inte får utsättas för dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar djurets prestationsförmåga eller temperament. Utredaren föreslår att denna bestämmelse överförs till den nya djurskyddslagen med tillägget att förbudet även gäller vid prov med djur.

Föreskrifter om träning av djur m.m.

5 §

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om träning och tävling av djur m.m. Paragrafens punkter 1 och 3 finns i 17 § andra stycket i gällande lag och har utökats till att även omfatta prov. Paragrafens punkt 2 finns i 34 § i gällande förord-

ning. Paragrafens punkt 4 finns i 18 § andra stycket i gällande lag och punkterna 5–6 finns i 33 § i gällande förordning.

Hållande och förevisning av djur vid cirkus varieté och liknande företag

6 §

Förbudet mot att förevisa djur i menagerier införs i lagen. Förbudet mot att visa vissa djur vid cirkus förs in i lagen och utökas med sjölejon och elefant.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag.

Paragrafen ersätter 35 § i gällande förordning och har utökats med förbud om att hålla och förevisa sjölejon och elefanter vid cirkus. Bemyndigandet i 36 § i gällande förordning utökas till ett generellt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag.

I 35 § i gällande förordning anges att djur får visas vid cirkus, varieté eller liknande företag men får inte föras omkring och förevisas offentligt i menagerier. I bestämmelsen anges också de djurgrupper som är förbjudna att visa vid cirkus. Utredaren föreslår att bestämmelsen flyttas till den nya lagen och att förbudslistan beträffande djur som inte får visas vid cirkus utökas med sjölejon och elefant. Motivet till utökningen är att alla djurhållningar i Sverige måste leva upp till samma kriterier, dvs. att djuren ska hållas så att de får en god djurvälfärd och kan bete sig naturligt. En cirkus som reser omkring har mycket begränsade möjligheter att hålla djuren på de ytor och under de förutsättningar som djur av många arter behöver för att må fysiskt och psykiskt bra. Utredaren anser att cirkusar inte har praktiska förutsättningar för att hålla elefanter eller sjölejon på ett sätt som tillåter att de kan bete sig naturligt. Djurparker har avsevärt bättre förutsättningar att skapa tillfredsställande miljöer för denna typ av djur. Utredaren anser därför att ett offentligt förevisande av dessa djur bör begränsas till djurparker, se Särskilda krav för viss djurhållning.

Utredaren föreslår att Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om förbud mot och villkor för hållande av djur vid cirkus, varieté eller liknande företag. Detta omfattar t.ex. möjlighet att meddela föreskrifter när det gäller årlig kontroll före det att cirkusverksamheten har sin första föreställning, samt skyldigheter för den som förevisar djur på cirkus att föra anteckningar och lämna upplysningar om verksamheten.

5 kapitlet. Vård av sjuka djur och operativa ingrepp

Djur som är skadade eller sjuka ska ha vård

1 §

Paragrafen ersätter 9 § i nuvarande lag. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

Alla djur som är skadade eller sjuka ska snarast ges nödvändig vård. Vid behov ska denna vård ges av veterinär och utredaren anser att det är av stor vikt att orsaken till ett djurs sjukdom eller skada utreds så snart som möjligt så att lämpliga åtgärder kan sättas in. I de flesta fall där orsaken är okänd och lidandet inte obetydligt kräver detta enligt utredaren en veterinärundersökning och behandling. I de fall där skadan eller sjukdomen inte går att bota eller lidandet inte kan lindras ska djuret avlivas. Som utredaren ser det är det oförenligt med djurskyddslagen att hålla ett djur vid liv om dess lidande inte går att behandla eller lindra.

Operativa ingrepp ska vara befogade av veterinärmedicinska skäl

2 §

Ett tillägg görs till förbudet att göra operativa ingrepp i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl. Tillägget innebär att det även blir förbjudet att penetrera hud eller slemhinnor på djur om det inte är motiverat av veterinärmedicinska skäl.

I lagen införs också krav på att operativa ingrepp ska göras under bedövning.

Bemyndigandet utökas också så att regeringen eller den myndighet som regeringen får meddela föreskrifter om villkor

för och undantag från förbudet mot penetration av hud eller slemhinnor, och villkor för och undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp.

Paragrafen ersätter 10 § i nuvarande lag. Ett tillägg till bestämmelsen görs genom att det blir förbjudet att penetrera hud eller slemhinnor på djur. Ett ytterligare tillägg görs genom att det i lagen införs krav på att operativa ingrepp ska göras under bedövning. Bemyndigandet till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utökas till att omfatta rätt att meddela föreskrifter om villkor för och undantag från förbudet mot operativa ingrepp och penetration av hud eller slemhinnor, samt villkor för och undantag från kravet på bedövning vid operativa ingrepp.

I 10 § i gällande djurskyddslag anges att det är förbjudet att göra operativa ingrepp på eller ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl. I utredningen om Alternativmedicinska behandlingsmetoder för djur (SOU 2001:16) föreslogs ett förtydligande när det gäller operativa ingrepp i djurskyddslagen, se Utredarens övriga överväganden. Utredningen föreslog att bestämmelserna skulle ändras så att det tydligt framgick att även injektioner, blodavtappningar och andra former av penetration av hud eller slemhinna på djur endast fick utföras av veterinär.

Utredaren delar den tidigare utredningens syn och föreslår att det i lagen införs krav på veterinärmedicinska skäl för att få penetrera djurs hud eller slemhinnor. Detta omfattar t.ex. injektioner eller blodprovstagning men även vissa alternativmedicinska behandlingsmetoder som akupunktur. Utredaren bedömer att dessa ingrepp kan leda till komplikationer och lidande för de djur som blir utsatta för dem. Utredaren anser därför att detta endast bör göras om det finns veterinärmedicinska skäl och sker under veterinär bevakning, se Utredarens övriga överväganden.

Utredaren anser vidare att det är självklart att alla operativa ingrepp ska göras under bedövning. Obedövad kastrering av smågrisar anser utredaren ska fasas ut inom tre år efter lagens ikraftträdande, se Utredarens övriga överväganden.

Utredaren föreslår att de undantag från kravet på veterinärmedicinska skäl som finns i 25 § i gällande förordning ska flyttas till Jordbruksverkets föreskrifter. Detta gäller t.ex. kastrering av djur och avhorning av nötkreatur och getter.

Förbud mot hormoner

3 §

I lagen införs förbud mot att tillföra djur hormoner eller andra ämnen för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom. Förbudet gäller inte ämnen som omfattas av lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från, eller för särskilt fall medge undantag från första stycket.

Paragrafen motsvarar 28 § i gällande förordning och flyttas till lagen med endast språkliga ändringar. Utredaren föreslår att bestämmelsen flyttas till lagen men i sak föreslås inte några andra ändringar. Utredaren anser att Jordbruksverket liksom tidigare ska ha möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från förbudet. I djurskyddsföreskrifterna finns det i dag undantag från förbudet när det gäller t.ex. olika ämnen som användas för att hindra djur från att föröka sig eller t.ex. styra deras brunst för att få en sammanhållen kalvningsperiod.

Utredaren vill påpeka att när det gäller immunokastrering av gris så innebär det inte någon hormontillförsel utan är i stället en vaccinering där grisens egna hormonfrisättning påverkas. Bestämmelsen hindrar därför inte möjligheterna till att immunokastrera grisar.

Veterinärer och annan djurhälsopersonal

4 §

Det införs ett tillägg i bestämmelsen när veterinär och annan djurhälsopersonal ska anlitas. Tillägget omfattar penetration av djurs hud eller slemhinnor.

Paragrafen ersätter 11 § i nuvarande lag med tillägg när det gäller penetration av djurs hud eller slemhinnor. I 11 § i gällande lag anges bl.a. att en veterinär eller någon annan som tillhör djurhälsopersonalen ska anlitas om vissa åtgärder behöver vidtas. En av dessa

åtgärder är operativa ingrepp på eller injektioner till djur. Utredaren föreslår att det till operativa ingrepp läggs till att även penetration av hud och slemhinnor ska kräva att veterinär eller annan djurhälsopersonal anlitas. Se ovan i 2 §.

Utredaren vill dock påpeka att enligt 2 kap. 3 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård kan den som tillhör djurhälsopersonalen överlåta arbetsuppgifter till annan djurhälsopersonal. Den som överlåter en arbetsuppgift till någon annan som tillhör djurhälsopersonalen ansvarar för att denne har förutsättningar att fullgöra uppgiften. Om det behövs ska särskilda instruktioner lämnas. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2009:85) om operativa ingrepp samt skyldigheter för djurhållare och för personal inom djurens hälso- och sjukvård så kan en veterinär delegera operativa ingrepp eller avlivning till annan djurhälsopersonal med kompetens för detta. Veterinären får också delegera vissa former av behandling till djurägaren.

6 kapitlet. Slakt och annan avlivning av djur

Djur ska skonas från onödigt lidande vid slakt

1 §

Det ska framgå av lagen att dess bestämmelser om slakt enbart är tillämpliga i den mån en bestämmelse inte är reglerad i de EUförordningar som kompletteras av lagen. I lagen införs att djur ska skonas från onödigt lidande även vid annan avlivning än slakt.

Paragrafens första stycke ersätter 13 § i gällande lag och har ändrats språkligt. Ett tillägg har gjorts när det gäller att även annan avlivning än slakt omfattas av kravet att skona djur från onödigt lidande. Andra stycket motsvarar 14 § i gällande lag och 30 § i gällande förordning.

När det gäller slakt finns det vissa begränsade möjligheter att ha strängare nationella regler än de som finns i EU-bestämmelserna på området (Rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning). Detta gäller bl.a. reglerna om bedövning och att Sverige inte har något undantag för religiös slakt. Utredaren anser att Sverige ska utnyttja rätten till

att behålla strängare bestämmelser när det gäller bedövning vid slakt.

Vidare föreslår utredaren en modernisering av gällande bestämmelser i lag och förordning. Utredaren föreslår att bestämmelserna i 13 och 14 §§ i gällande lag, samt 30 § i förordningen förs över i den nya lagen. Utredaren föreslår även att möjligheten att avliva ett djur genom blodavtappning utan att först bedöva tas bort. Likaså anser utredaren att Jordbruksverkets bemyndigade att medge undantag från bedövning i enskilda fall för fjäderfä och kaniner ska tas bort.

Som utredaren ser det är det är viktigt att djur som slaktas eller på annat sätt avlivas skonas maximalt från lidande och obehag. Djur ska alltid bedövas före slakt och bedövningen ska ske så att djuret omedelbart blir medvetslöst. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas och djurets medvetande får inte återkomma. Mer detaljerade bestämmelser om vilka metoder som får användas vid slakt och avlivning anser utredaren ska finnas angivna i Jordbruksverkets föreskrifter.

Officiell veterinärs skyldighet

2 §

Det införs krav i lagen på att om ett djur utsätts eller kan antas bli utsatt för onödigt lidande på ett slakteri ska den officiella veterinären förbjuda slakt, besluta om omedelbar avlivning av djuret, eller vidta de andra åtgärder som krävs från djurskyddssynpunkt.

Paragrafen är flyttad från 32 a § djurskyddsförordningen. I 32 a § i gällande förordning anges att om ett djur utsätts eller kan antas bli utsatt för onödigt lidande på ett slakteri, ska den officiella veterinären förbjuda slakt, besluta om omedelbar avlivning av djuret eller vidta andra åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssynpunkt.

Bestämmelser för officiell veterinär vid slakteri finns i Bilaga 1, avsnitt II, kapitel IV 1–4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel. Utredaren

bedömer att förordningens bestämmelser i första hand motiveras av intresset för livsmedelshygien och folkhälsa. Den nuvarande bestämmelsen i 32 a § motiveras av djurskyddsintresse och anger den officiella veterinärens uppgifter mer specifikt. Enligt utredarens mening täcks bestämmelsen i 32 a § djurskyddsförordningen inte in av kraven i EU-förordningen och föreslår därför att den förs in i den nya lagen.

Nödavlivning av påträffade djur

3 §

Paragrafen ersätter 30 § i nuvarande lag och har endast ändrats språkligt. I 30 § i gällande lag anges att sjuka och skadade djur som påträffas får avlivas. Avlivningen får utföras av en veterinär, en polisman eller av en annan person om det är en brådskande situation. Utredaren föreslår att denna bestämmelse förs över till den nya lagen.

Utredaren vill dock påpeka att detta inte betyder att veterinärer har rätt att avliva djur mot ägarens vilja. Med lydelsen ”påträffa” är det underförstått att djuret hittas utan att ägaren är närvarande. Detta understryks ytterligare i bestämmelsens andra stycke där det anges att djurägaren ska underrättas om avlivningen i efterhand. Om en veterinär däremot anser att ett djur lider och djurägaren inte gör något eller tillräckligt för att lindra detta både kan och ska veterinären anmäla detta till kontrollmyndigheten. Kontrollmyndigheten kan då besluta om ett omedelbart omhändertagande.

Bestämmelsen innebär att djur kan få avlivas utan bedövning om det lider. Kriterierna är att djuret ska hittas utan att djurägaren är närvarande och djuret är så sjukt eller skadat att det lider i så stor utsträckning att det inte framstår som realistiskt att vänta den tid som det tar att hämta bedövningsutrustning.

Föreskrifter om slakt och annan avlivning

4 §

Paragrafen motsvarar 15 § i gällande lag, samt 30, 32, och 32 a §§ i gällande förordning. Punkten 1 finns i 32 § i gällande förordning, punkten 2 finns i 30 § andra stycket, och punkten 3 finns i 32 a §

andra stycket i gällande förordning. Ingen förändring i sak har gjorts.

7 kapitlet. Godkännande och registrering

Förprövning av stall och andra förvaringsutrymmen för djur

1 §

Det införs krav i lagen på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska godkännas från djurskydds- och djurhälsosynpunkt (förprövning) om djuren hålls i yrkesmässig verksamhet eller i en verksamhet av större omfattning. Förprövning ska göras av den myndighet som regeringen bestämmer och den ska göras innan ett utrymme uppförs, byggs till, inreds, byggs om eller ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt. Detsamma gäller innan utrymmen som inte används för djurhållning ska tas i anspråk för att hålla djur.

Vidare ska dessa utrymmen kontrolleras av den godkännande myndigheten innan det tas i bruk eller, om detta är mer lämpligt, snarast möjligt därefter.

Paragrafen ersätter delvis 16 § i gällande lag samt 5, 37 och 55 §§ i gällande förordning.

Utredarens ambition är att förenkla och likrikta de krav som ställs på djurägare i djurskyddslagstiftningen. Utredaren föreslår därför att det i lagen införs ett generellt krav på att stall och andra förvaringsutrymmen för djur ska godkännas i förväg (förprövas) om de omfattar djur som hålls yrkesmässigt eller i större omfattning. Utredaren bedömer att detta kan göra myndigheternas hantering av olika former av lokalgodkännanden för olika djurhållningar mer enhetlig. De eventuella skillnader som är nödvändiga på grund av olika djurhållningssituationer anser utredaren ska regleras i Jordbruksverkets föreskrifter. Jordbruksverket föreslås också t.ex. föreskriva om vad som avses med större omfattning och vilka eventuella skillnader i omfattning som förprövningen bör ha.

Utredaren föreslår att de s.k. § 16-tillstånden tas bort som följd av den utökade förprövningen, se Särskilda krav för viss djurhållning. Det godkännande av lokaler som i dag finns inom dessa till-

stånd ersätts med ett liknande godkännande genom förprövningskravet. Den lämplighetsbedömning som görs i dag inom § 16-tillstånden ersätts av kravet på kompetens och utbildning i 2 kap. 2 § i utredarens lagförslag. Det som avses med större omfattning i § 16tillstånden i dag anser utredaren bör vara ungefär likvärdigt med det som ska avses med större omfattning i förprövningsbestämmelsen. Utredaren anser dock att Jordbruksverket bör se över vad som ska anses utgöra en större omfattning för olika djurarter. Detta bör göras utifrån vilka behov och djurskyddsrisker som finns i olika djurhållningar.

Utredaren anser att förprövning är en viktig del av en förebyggande djurskyddslagstiftning. Det är dessutom en investeringssäkerhet för djurhållaren och en försäkran om att stallet eller förvaringsutrymmet är ändamålsenligt för den djurverksamhet som har tänkts att bedrivas där, se Särskilda krav för viss djurhållning.

I dag handläggs förprövningsärenden av länsstyrelsen med undantag från förvaringsutrymmen för försöksdjur som handläggs av Jordbruksverket. Utredaren anser att detta bör likriktas och att länsstyrelserna bör ansvara för all förprövning. Som utredaren ser det bör all tillståndsgivning och godkännande av djurutrymmen ha kopplingar till den offentliga kontrollverksamheten för att bli effektiv och ändamålsenlig. I dag har länsstyrelserna hand om djurskyddskontrollen för försöksdjur. Detta kräver att länsstyrelsen har kompetens för försöksdjur vilket gör att länsstyrelsen bör kunna hantera även lokalgodkännanden. Länsstyrelserna har i dag även hand om godkännandena av utrymmen för djur i djurparker och i undervisning. Utredaren föreslår att länsstyrelserna samverkar och organiserar arbetet med försöksdjurfrågor i de regioner där försöksdjursverksamhet förekommer. På så sätt bedömer utredaren att det är möjligt för länsstyrelserna att skaffa sig ytterligare kompetens på försöksdjursområdet vilket också kommer att höja kvaliteten på kontrollarbetet, se vidare i Utredarens övriga överväganden.

Förbud mot användande vid underlåten förprövning

2 §

Paragrafen motsvarar 3 b § i nuvarande lag. Inte någon ändring i sak.

Föreskrifter om förprövning

3 §

Paragrafens punkter 1 och 3 motsvarar 5 § tredje stycket i gällande förordning. Paragrafens punkt 2 dvs. kontroll av utrymmen som förprövas, motsvarar 6 § andra styckets i gällande förordning om besiktning.

Bemyndigandet i punkten 4 ersätter 16 § fjärde stycket punkten 1.

Godkännande av ny teknik

4 §

I lagen införs krav på att nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning får ska godkännas innan den används (nyteknikprövning). Godkännandet ska göras av Jordbruksverket som också har rätt att meddela ytterligare föreskrifter om godkännande och undantag från första stycket.

Paragrafen ersätter 7 och 8 §§ i gällande förordning. Ett tillägg görs i bemyndigandet i paragrafens andra stycke när det gäller att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om godkännandet. Utredaren anser att godkännande av ny teknik är viktigt för att förebygga djurskyddsproblem, se

Särskilda skäl för viss djurhållning.

Märkning och registrering av katt

5 §

Det införs krav i lagen på att kattägare ska märka sin katt så att den kan identifieras. Märkningen ska vara bestående. Kattägare ska registrera sitt ägarskap i ett kattregister.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att en ny bestämmelse införs i lagen som innebär att kattägare är skyldiga att märka sina katter så att de kan identifieras. Katterna ska sedan registreras i ett centralt

register så att kontrollmyndigheterna kan få kännedom om en katt har en ägare eller inte och vem denne i så fall är. Som utredaren ser det är denna åtgärd nödvändig eftersom det i dag finns ett stort problem med övergivna och förvildade katter. Av tradition tillåts katter till skillnad från andra tamdjur att ströva fritt i såväl tätort som i glesbygd. Detta har lett till djurskyddsproblem och omfattande kostnader för samhället i form av resurser för länsstyrelser och polismyndigheter, se Övergivna och förvildade djur. Utredaren anser att kännedom om ägarskap skulle kunna effektivisera myndigheternas arbete med dessa katter avsevärt.

Utredaren anser att kravet på märkning av katt ska finnas i djurskyddslagen eftersom syftet främst är att stärka djurskyddet för dessa katter. Det krav som finns på märkning av hund är däremot motiverat av både skydd för människa och djur och finns därför i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.

Jordbruksverket har genom tidigare bemyndigande möjlighet att föreskriva om hur katter ska hållas och skötas. Inom ramen för detta bemyndigande anser utredaren att det bör införas bestämmelser som hindrar katter som rör sig fritt utomhus från att föröka sig okontrollerat.

Centralt kattregister

6 §

I landet ska finnas ett centralt kattregister. Regeringen eller den myndighet som regeringen ansvar för registret och får överlåta det till en organisation.

Paragrafen är ny. Det införs ett centralt kattregister, se kommentarer ovan. Bestämmelsen omfattar även ett bemyndigande att överlåta driften av registret till annan myndighet eller t.ex. till en intresseorganisation för sällskapsdjur.

Märkningskravets omfattning

7 §

Kravet på märkning gäller bara katter som finns permanent i Sverige.

Paragrafen är ny och utformad utifrån 4 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, se prop. 2006/07:126 s. 2528 och 6365. Kravet på märkning omfattar endast katter som permanent finns i Sverige. Katter som förs in i landet tillfälligt, t.ex. i samband med resa eller arbete eller för att delta i utställning omfattas inte av denna bestämmelse.

Registrets syfte och direktåtkomst

8 §

I lagen anges att syfte med registret är att kunna finna ägaren till en katt. Tullverket, Statens jordbruksverk, länsstyrelser, och polismyndigheter ska ha direktåtkomst till kattregistret.

Paragrafen är ny och utformad utifrån 5 § lagen om tillsyn över hundar och katter, jfr 7 §. Enligt utredarens mening är det huvudsakliga syftet för kravet på märkning att förebygga och åtgärda djurskyddsproblem. Registrets syfte är att enkelt kunna klarlägga vem som är ansvarig ägare till en katt. Berörda myndigheter behöver ha direktåtkomst till registret för att kunna finna kattens ägare.

Ansvar för och behandling av person uppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204)

9 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har ansvar enligt personuppgiftslagen (1998:204) för kattregistret.

Paragrafen är ny och utformad utifrån 6 och 7 §§ lagen om tillsyn över hundar och katter, jfr 7 §. Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer är personuppgiftsansvarig för kattregistret.

8 kapitlet. Djurförsök och etisk prövning

När det gäller djurförsök och etisk prövning föreslår utredaren en sammanslagning av vissa paragrafer i gällande lag och förordning. Andra förändringar föreslås i enlighet med Landsbygdsdepartementets departementspromemoria Genomförande av EU:s direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (Ds 2011:12) eller betänkandet Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57).

Princip för att begränsa, ersätta och förfina djurförsök

1 §

Paragrafen ersätter 19 § i gällande lag. Endast språkliga förändringar är gjorda med undantag för att punkten 4 i gällande lag föreslås flyttas till en egen paragraf, 17 §, i den nya lagen.

Avsikten med paragrafen är att djurförsök endast ska få ske om principerna för de 3 R:n är uppfyllda (dvs. reduce, replace refine, på svenska begränsa, ersätta och förfina). Djurförsök får alltså endast utföras om syftet inte kan uppnås på något annat sätt, försöket begränsas till så få djur som möjligt och att djuren inte utsätts för mer lidande än vad som är nödvändigt.

Verksamhetstillstånd

2 §

Tillstånd för att använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur (verksamhetstillstånd) ska prövas av länsstyrelsen. I tillståndet ska den fysiska person som är ytterst ansvarig för en försöksdjursverksamhet anges samt de personer som avses i 5 §. Utredaren föreslår att begreppet “ytterst ansvarig” införs.

Paragrafen ersätter 19 a § första stycket i gällande lag. Tillägg har gjorts till paragrafen när det gäller att den fysiska person som är

ytterst ansvarig för en försöksdjursverksamhet anges samt att de personer som avses i 5 §, ska anges i tillståndet.

I dag krävs tillstånd för att få använda, föda upp, förvara eller tillhandahålla försöksdjur. Utredaren föreslår att bestämmelsen flyttas över till den nya lagen och att hanteringen av dessa verksamhetstillstånd flyttas från Jordbruksverket till länsstyrelserna tillsammans med förprövningen av försöksdjurslokaler, se motiv till 7 kap. 1 §, samt Utredarens övriga överväganden. Som utredaren ser det är det mer logiskt och effektivt att samma myndighet som har hand om den offentliga kontrollen av verksamheten också har hand om tillståndsprövningen.

I enlighet med försöksdjursdirektivet och departementspromemorian Ds 2011:12 förs krav in i 2 § i den nya lagen beträffande det att den fysiska person som är ytterst ansvarig vid försöksdjursverksamhet ska anges i tillståndet. I tydlighetssyfte föreslår utredaren att personen i fråga i författningstexten anges som “ytterst ansvarig”.

Prövningen av verksamhetstillstånd

3 §

Paragrafen motsvarar 19 a § andra och tredje styckena i gällande lag. Inte någon förändring i sak.

Ansvar för verksamheten

4 §

I lagen införs att det är den ytterst ansvarige som ska se till att verksamheten bedrivs enligt denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Paragrafen motsvarar 20 § andra stycket och i viss mån tredje stycket i gällande lag och ändras i enlighet med försöksdjursdirektivet och departementspromemorian Ds 2011:12. I dag anges i 20 § andra stycket i gällande lag att det är föreståndare och veterinär som är ansvariga för att se till att försöksdjursverksamheten bedrivs

enligt gällande regler. I och med genomförandet av försöksdjursdirektivet måste detta ändras så att det framgår att det är den ytterst ansvarige som är ansvarig för regelefterlevnaden. Enligt försöksdjursdirektivets artikel 20.2 ska en fysisk person anges i godkännandet och denna person ska vara ansvarig för att verksamheten bedrivs enligt gällande regler.

Organisation vid djurförsöksverksamhet

5 §

Det införs krav på att det vid försöksdjursverksamhet ska finnas ansvariga för verksamheten (verksamhetsansvariga) och veterinär eller, när det är lämpligare, annan kvalificerad expert.

Det ställs också krav på att verksamheten ska har tillräckligt med kompetent personal och ett djurskyddsorgan. Djurskyddsorganet ska ge råd och övervaka verksamheten från djurskyddssynpunkt.

Paragrafen ersätter 20 § i gällande lag och ändras i enlighet med försöksdjursdirektivet och departementspromemorian Ds 2011:12. I Ds 2011:12. lämnas förslag på bl.a. organisationen av en djurförsöksverksamhet. Det föreslås bl.a. att det under den ytterst ansvarige ska finnas en eller flera personer som ansvarar för verksamheten (verksamhetsansvariga) och veterinär eller, när det är lämpligare, annan kvalificerad expert. Veterinären eller experten ska ge råd och anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas. Enligt utredarens uppfattning motsvarar detta i stort den organisation som redan finns i försöksdjursverksamhet i Sverige i dag. Utredaren vill dock framhålla när det gäller veterinärens eller expertens roll, så är det självklart att en veterinär ska vara ansvarig för medicinsk behandling eller diagnostisering av sjukdom. I försöksdjursdirektivet anges dock en möjlighet som innebär att en person med annan expertkunskap än den som en veterinär har kan kopplas till vissa försök när det bedöms lämpligare. Som exempel kan nämnas att vissa djurförsök med fisk kan kräva en mer ingående kunskap om fiskfysiologi än den som många veterinärer har.

I försöksdjursdirektivet ställs också krav på att det vid försöksdjursverksamhet ska finnas ett djurskyddsorgan. Djurskyddsorganet ska ge råd i frågor om djurskydd och övervaka verksamheten

från djurskyddssynpunkt. Utredaren föreslår därför att det i lagen införs krav på ett sådant djurskyddsorgan.

Föreskrifter om uppgifter, utbildning och djurskyddsorganet

6 §

Bemyndigande ges till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att bl.a. meddela ytterligare föreskrifter om uppgifter för verksamhetsansvariga samt veterinär eller expert, samt om uppgifter och sammansättningen av djurskyddsorganet.

Paragrafen ersätter 20 § tredje stycket och utökas med rätt att meddela föreskrifter, eller i det enskilda fallet besluta om, uppgifter för verksamhetsansvariga samt för veterinär eller expert. Bemyndigande att föreskriva om djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning införs också. Förändringarna görs i enlighet med det nya försöksdjursdirektivet och departementspromemorian Ds 2011:12.

Regionala djurförsöksetiska nämnder

7 §

Det införs krav i lagen på att det ska finns regionala djurförsöksetiska nämnder med uppgift att pröva ansökningar om godkännande av djurförsök.

Paragrafen ersätter 41 § andra stycket i gällande förordning med viss modifiering. I gällande lag anges i 21 § första stycket att användning av djur i djurförsök ska godkännas från etisk synpunkt av en djurförsöksetisk nämnd före det att användningen påbörjas. I 41 § andra stycket i gällande förordning anges att det för etiskt godkännande ska finnas djurförsöksetiska nämnder.

Utredaren föreslår att det i lagen införs krav på att det ska finnas regionala djurförsöksetiska nämnder med uppgift att pröva ansökningar om godkännande av djurförsök.

Krav på etiskt godkännande

8 §

Paragrafen ersätter 21 § första stycket i gällande lag. Det tydliggörs i paragrafen att godkännandet får förenas med villkor.

Användning av djur som godkänts av en djurförsöksetisk nämnd

9 §

Paragrafen ersätter 2 §, andra stycket i gällande lag. Inte någon ändring i sak.

Den djurförsöksetiska nämnden får medge undantag

10 §

En djurförsöksetisk nämnd har rätt att besluta om undantag från lagens bestämmelser samt från föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa föreskrifter. Nämnden får dock inte meddela undantag från bestämmelser som rör krav på tillstånd, kompetens m.m.

Paragrafen ersätter 49 a § i gällande förordning och flyttas till lagen med vissa modifieringar. I 49 a § i gällande förordning anges att den djurförsöksetiska nämnden får godkänna sådan användning av försöksdjur som innebär ett frångående av bestämmelserna i 1 b, 2, 3, 9, 10, 11, 14, 15, 16, 28 eller 29 § eller bestämmelser meddelade med stöd av denna förordning. Bestämmelser som särskilt reglerar hanteringen av försöksdjur får dock inte frångås.

Utredaren föreslår att bestämmelsen flyttas till den nya lagen och att nämnden ska ges möjlighet att medge undantag från vissa bestämmelser. Det nya försöksdjursdirektivet ställer krav på att den behöriga myndigheten vid den etiska prövningen ska ha möjlighet att frångå vissa bestämmelser om det är befogat av vetenskapliga skäl. Behovet av att kunna forska på vissa områden medför också att det i lagen bör finnas en bestämmelse som ger nämnden rätt att besluta om undantag från kraven i lagen gällande

  • hur djur ska hanteras, skötas och hållas (3 kap.),
  • djurtransporter m.m. (4 kap.),
  • vård av sjuka djur och operativa ingrepp (5 kap.),
  • slakt och annan avlivning av djur (6 kap.), samt
  • de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Nämnden får även besluta om undantag från vissa krav i lagen när det gäller användningen av försöksdjur. Dessa är

  • krav på destinationsuppfödning (8 kap. 17 § )
  • bedövning (8 kap. 18 § första stycket), samt
  • de föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandena i 8 kap. 18–21 §§ i detta kapitel.

Övriga bestämmelser får nämnden inte frångå.

Den djurförsöksetiska nämndens prövning

11 §

Det införs krav på att nämnden vid prövningen av ett ärende ska klassificera försöket i kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet.

Vid prövningen av ärendet ska nämnden även ta ställning till om försöket ska utvärderas i efterhand och inom vilken tid det i så fall ska ske.

Paragrafen motsvarar 21 § andra och tredje styckena i gällande lag. Nya krav införs när det gäller klassificering av försöken och att nämnden ska ta ställning till om försöket ska utvärderas i efterhand. Vid prövningen ska försökets betydelse vägas mot lidandet för djuret. I enlighet med det nya försöksdjursdirektivet och departementspromemorian Ds 2011:12 föreslås ett tillägg i lagen när det gäller att försöket ska klassificeras i kategorierna terminal, ringa svårhet, måttlig svårhet eller avsevärd svårhet. Genomförandet av försöksdjursdirektivet medför också att nämnden ska ta ställning till om försöket ska utvärderas i efterhand och inom

vilken tid det i så fall ska ske. Utredaren föreslår att även detta anges i lagen.

Överlämnande

12 §

I lagen införs krav på att ansökningar som ger upphov till frågor av ny och principiell karaktär eller där nämnden är oenig, ska överlämnas till den centrala nämnden som anges i 13 §.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att en ny bestämmelse införs i lagen om att vissa ärenden ska överlämnas till en central djurförsöksetisk nämnd. Utredaren delar uppfattningen som framfördes i betänkandet Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57) och anser att de regionala nämndernas beslut ska kunna överklagas till en central nämnd. Ärenden ska även kunna överlämnas till den centrala nämnden om de är av nu och principiell karaktär eller om den regionala nämnden är oenig i ärendet. För mer information, se ovan nämnt betänkande.

Central nämnd

13 §

Det införs en central djurförsöksetisk nämnd som ska pröva överklaganden av de regionala nämndernas beslut och ärenden som regionala nämnder lämnar över.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår en ny bestämmelse i lagen som, i enlighet med betänkandet Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57), anger att det ska finnas en central överprövningsnämnd. De regionala nämndernas beslut ska kunna överklagas till denna centrala nämnd. Ärenden ska även kunna överlämnas till den centrala nämnden om de är av principiell karaktär eller om den regionala nämnden är oenig i ärendet. För mer information, se ovan nämnt betänkande.

Föreskrifter om den djurförsöksetiska prövningen

14 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utvärderingen i efterhand av godkända djurförsök.

Paragrafens punkt 1 motsvarar 21 § fjärde stycket i gällande lag och 49 a andra stycket i gällande förordning. Punkterna 2 och 4 motsvarar 47 § i gällande förordning. Punkten 3 är ny.

Utredaren föreslår att Jordbruksverket liksom tidigare ska få meddela närmare föreskrifter om ansökningar om etiskt godkännande, prövning av ärendena, och de etiska nämnderna. Utredaren föreslår också att Jordbruksverkets bemyndigande att hantera de djurförsöksetiska nämnderna utökas något så att det även bl.a. omfattar nämndernas antal. Utredaren anser att det är viktigt att Jordbruksverket har möjlighet att kunna göra vissa förändringar i nämndernas antal, organisation och arbete för att ytterligare förbättra deras arbete.

Som en följd av försöksdjursdirektivet och införandet av utvärdering av djurförsök i efterhand föreslås ett nytt bemyndigande som ger Jordbruksverket rätt att meddela föreskrifter om utvärderingen av djurförsök i efterhand.

Överklaganden av en djurförsöksetisk nämnds beslut

15 §

I lagen införs att en regional nämnds beslut i ett ärende om etisk prövning av djurförsök får överklagas till den centrala nämnden av den sökande om beslutet gått denne emot.

Ett beslut om att överlämna ett ärende till den centrala nämnden får inte överklagas.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår i enlighet med betänkandet

Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57), att en ny paragraf förs in i lagen om att de regionala djurförsöksetiska nämndernas beslut får överklagas till den

centrala nämnden. För mer information, se ovan nämnt betänkande.

Den centrala nämndens beslut får inte överklagas

16 §

Den centrala nämndens beslut får inte överklagas.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår i enlighet med betänkandet

Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57), att en ny paragraf förs in i lagen när det gäller att den centrala nämndens beslut inte får överklagas. För mer information, se ovan nämnt betänkande.

Krav på destinationsuppfödning

17 §

Paragrafen ersätter 19 §, punkt 4 i gällande lag och 50 §, punkt 1 i gällande förordning. Utredaren föreslår att det tydligt anges i lagen att djur som används i djurförsök ska ha fötts upp för detta ändamål. Utredaren anser att detta ska vara huvudregeln och att de undantag som är nödvändiga exempelvis för lantbrukets djur, får Jordbruksverket som tidigare föreskriva om. De djurförsöksetiska nämnderna har också möjlighet att göra undantag från kravet på destinationsuppfödning.

Bedövning

18 §

Det ska anges i lagen att djur som används i djurförsök ska vara bedövade.

I lagen ska anges att man inte får ge djur sådana läkemedel som hindrar eller begränsar deras förmåga att uttrycka smärta om de inte samtidigt får tillräcklig bedövning eller smärtlindring.

Paragrafens första stycke motsvarar 53 § i gällande förordning med vissa ändringar och tillägg. Paragrafens andra stycke finns i 22 § första stycket i gällande lag. I 53 § i gällande förordning anges.

Innan ett djur av djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar används i djurförsök ska djuret bedövas, om användningen kan medföra fysiskt eller psykiskt lidande. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med användningen eller om bedövningen skulle orsaka mer lidande än användningen i sig, får användningen dock ske med ofullständig bedövning eller utan bedövning. I sådana fall skall, i den utsträckning det är möjligt, smärtstillande eller lugnande medel användas för att begränsa djurets lidande, så att djuret inte utsätts för svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande.

Utredaren anser att det i lagen tydligt ska framgå att innan ett djur används i djurförsök så ska djuret vara bedövat om inte bedövningen orsakar mer lidande än användningen i sig. Utredaren föreslår vidare att det i lagen ska anges att man inte får ge djur sådana läkemedel som hindrar eller begränsar deras förmåga att uttrycka smärta om de inte samtidigt får tillräcklig bedövning eller smärtlindring. Detta framgår av artikel 14, punkten 3 i det nya försöksdjursdirektivet och utredaren anser att detta krav bör införas i lagen.

Vidare anser utredaren att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ha ett uttryckligt bemyndigande när det gäller att meddela ytterligare föreskrifter om krav på bedövning vid djurförsök. De djurförsöksetiska nämnderna har också möjlighet att göra vissa undantag från kravet på bedövning vid djurförsök. Enligt artikel 14 i försöksdjurdirektivet får dock försök som innebär allvarliga skador som kan ge upphov till stark smärta inte genomföras utan bedövning.

Infångande av viltlevande försöksdjur

19 §

Det införs krav i lagen på att infångande av försöksdjur som lever vilt ska utföras av personer som har utbildning och kompetens för uppgiften. De metoder som används ska utsätta djuren för minsta möjliga lidande. Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter angående utbildning, kompetens och metoder vid infångandet av sådana djur.

Paragrafen är ny. Som följd av genomförandet av försöksdjursdirektivet införs krav på att den som fångar in viltlevande försöksdjur ska ha utbildning och kompetens för denna uppgift. De metoder som används vid infångandet får inte heller orsaka djuren onödigt lidande. Utredaren föreslår också att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att föreskriva om vilka metoder som får användas vid infångandet och om den utbildning och kompetens som en sådan person bör ha.

Föreskrifter om skyldigheter för den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur

20 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter att lämna uppgifter om djuren.

Paragrafen ersätter 23 § i gällande lag och 54 a § i gällande förordning. Nytt är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter att lämna uppgifter om djuren.

I dag finns det inte något bemyndigande i lagen att meddela föreskrifter om att upplysningar ska lämnas om djuren av den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder försöksdjur. I enlighet med departementspromemorian Ds 2011:12 föreslås att lagen ändras så att bemyndigandet även omfattar en skyldighet att lämna upplysningar om enskilda djur.

Föreskrifter om försöksdjur

21 §

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket i gällande lag där det anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur. Utredaren föreslår att bestämmelsen flyttas till den nya lagen.

9 kapitlet. Kontrollprogram

Godkännande av organisationers kontrollprogram

1 §

I lagen införs möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att godkänna organisationers kontrollprogram som syftar till att upprätthålla och säkerställa god djurvälfärd på annat sätt än de krav som följer av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även ge organisationer eller andra sammanslutningar rätt att anordna kontroll av sådana kontrollprogram. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för kontrollen av sådana program.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att ett nytt bemyndigande införs i lagen i vilket regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges möjlighet att godkänna organisationers kontrollprogram som syftar till att upprätthålla och säkerställa god djurvälfärd på annat sätt än de krav som följer av föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag. Utredaren anser att kontrollprogram som är godkända av myndigheterna är ett bra sätt att få ytterligare flexibilitet i lagstiftningen. En djurhållare som är ansluten till ett kontrollprogram åtar sig exempelvis extra skötselåtgärder som är mer långtgående än de krav som ställs i lagstiftningen. Vidare underställer sig djurhållaren också en särskild kontroll och i utbyte för detta får djurhållaren vissa andra lättnader i djurskyddslagstift-

ningen. För ytterligare bakgrund och utredarens överväganden, se

Lagstiftningens detaljeringsgrad och struktur.

Beslut enligt 1 § får överklagas

2 §

Beslut enligt 1 § får överklagas hos regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol om en organisation eller en sammanslutning först har beslutat i saken.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att det införs en ny bestämmelse när det gäller att beslut enligt 1 § får överklagas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol om en organisation eller en sammanslutning först har beslutat i saken.

10 kapitlet. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter

Efterlevnad av lagen

1 §

Paragrafen ersätter 24 § första stycket i gällande lag. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

Djurskyddsutbildad personal

2 §

Paragrafen ersätter 24 § andra stycket i gällande lag. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

Samordning av verksamhet

3 §

Paragrafen ersätter 24 a § första stycket i gällande lag. Utredaren anser att det är viktigt att länsstyrelserna samverkar och att arbetsuppgifter kan fördelas mellan olika länsstyrelser för att utnyttja kompetens och för att få samordningsvinster. Jordbruksverkets uppgift är att samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och bistå dessa med råd och hjälp vid behov.

Kontrollarbetet bör genomföras utifrån riskbedömning i enligt med forskning på området. Sveriges Lantbruksuniversitet har i samarbete med Jordbruksverket utvecklat metoder och rutiner för att bedöma och övervaka djurvälfärdsrisker i projektet Riskbaserad bedömning av djurvälfärd (RAWA).

Rådgivning och information

4 §

Paragrafen ersätter 24 a § andra stycket i gällande lag. Av lagförslaget framgår att den myndighet som utövar offentlig kontroll ska bistå djurhållarna att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen genom t.ex. rådgivning och information. Utredaren anser att detta är mycket viktigt och att den dialog som finns mellan kontrollmyndigheterna och djurhållare ytterligare förbättras. Utredaren anser att ett ömsesidigt ökat förtroende och en ökad förståelse för varandra kan leda till ett mer konstruktivt djurskyddsarbete.

Beivran och anmälan

5 §

Det införs krav i lagen på att den offentliga kontrollmyndigheten anmäler överträdelser av lagen till polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten när det är befogat från djurskyddssynpunkt.

Paragrafen ersätter 24 b § i gällande lag med tillägget att kontrollmyndigheten ska anmäla överträdelser av lagen till polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten när det är befogat från djurskyddssynpunkt.

I 24 b § i gällande lag anges att kontrollmyndigheterna ska beivra överträdelser av lagen. I dag visar statistik från Jordbruksverket att få brott mot lagen åtalsanmäls av länsstyrelserna och att det finns stora regionala skillnader i hur många anmälningar som görs. Utredaren föreslår därför att bestämmelsen utökas med ett krav på anmälan av överträdelser av lagen till polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Kontrollmyndighetens uppgift är inte att göra några straffrättsliga bedömningar. Det ska vara frågan om överträdelser som är av betydelse för djurskyddet och brister som inte rättas till omedelbart. Utredaren hoppas på att ett förtydligande i lagen kan leda till en mer effektiv och likartad hantering av anmälningar av överträdelser av lagen.

Föreskrifter om offentlig kontroll

6 §

Det införs bemyndigande i lagen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens.

Paragrafen ersätter 25 § i gällande lag men har utökats med ett bemyndigande att meddela föreskrifter om kontrollpersonalens kompetens.

Utredaren anser att det är av stor vikt att den kontrollpersonal som utför kontrollarbetet har rätt utbildning och kompetens och anser därför att detta bör regleras. Utredaren anser också att detta skulle höja kontrollpersonalens status.

Offentlig kontroll av andra djurhållare än dem som håller livsmedelsproducerande djur

7 §

Paragrafen ersätter 25 a § i gällande lag. Inte någon ändring i sak.

Föreläggande och förbud

8 §

Paragrafen ersätter 26 § första och andra stycket i gällande lag. Inte någon ändring i sak.

Rättelse på den enskildes bekostnad

9 §

Paragrafen ersätter 26 § tredje stycket i gällande lag. Endast språkliga ändringar har gjorts.

Rätt till upplysningar och tillträde m.m.

10 §

Paragrafen ersätter 27 § i gällande lag. Inte någon ändring i sak.

Hjälp av polismyndighet

11 §

I lagen införs en bestämmelse om att hjälp från polismyndigheten endast får begäras om det kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller annars finns synnerliga skäl.

Paragrafen första stycke motsvarar 27 a § i gällande lag. Endast språkliga ändringar i detta stycke. Paragrafens andra stycke är nytt.

Av gällande lag framgår att polismyndigheten ska lämna den hjälp som kontrollmyndigheterna behöver för att kunna utöva sin kontroll eller verkställa beslut enligt lagen. Utredaren föreslår att bestämmelsen kompletteras med ett tillägg gällande förutsättningarna för att begära polishjälp. Detta finns i annan jämförbar lagstiftning, se Utredarens övriga överväganden. Tillägget innebär att det specificeras att hjälp av polismyndigheten endast får begäras om

särskilda omständigheter gör att det är nödvändigt eller om det finns synnerliga skäl.

Anmälan till kontrollmyndighet om vanvård m.m.

12 §

Det ska anges i lagen att djurhälsopersonal i sin yrkesutövning, samt veterinär och expert som avses i 8 kap. 5 § 2 p, ska anmäla till kontrollmyndigheten om de finner det sannolikt att djur inte hålls eller sköts i enlighet med lagen. Detta gäller om inte bristen är lindrig och rättas till omgående. Detsamma gäller även underlåtelse att rätta sig efter de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Paragrafen ersätter 28 a § i gällande lag och har omformulerats och kompletterats. I gällande lag anges att om den som tillhör djurhälsopersonalen i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen, ska denne anmäla detta till kontrollmyndigheten. Utredaren föreslår att bestämmelsen omformuleras och kompletteras till att omfatta personer som är involverade i djurförsök i sin yrkesutövning, dvs. veterinär och expert som avses i 8 kap. 5 i utredarens lagförslag.

Utredaren bedömer att dagens lydelse inte fungerar ändamålsenligt eftersom den alltför kategoriskt anger att allt, även mycket lindriga eller tillfälliga brister, ska anmälas utan urskiljning. Som utredaren ser det blir detta inte rimligt och föreslår därför att bestämmelsens lydelse kompletteras med om inte bristen är lindrig och rättas till omgående.

Noteras bör att officiella veterinärer på slakteri inte omfattas av denna bestämmelse på grund av att dessa inte tillhör djurhälsopersonalen. Skyldigheter för officiella veterinärer vid slakteri regleras i 6 kap. 2 § i denna lag.

11 kapitlet. Djurförbud och omhändertagande

Djurförbud

1 §

Djurförbud kan meddelas om någon inte vidtar rättelse trots upprepade beslut enligt 10 kap. 8 § om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Kravet på upprepade brott mot djurskyddslagen har ersatts med att djurförbud ska vara befogat från djurskyddssynpunkt. Djurförbud ska meddelas vid fällande dom för grovt brott mot djurskyddslagen. Djurförbud ska även meddelas vid godkänt strafföreläggande och företagsbot i fråga om fällande domar för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen.

Paragrafen ersätter 29 § första stycket i nuvarande lag med viss ändring och komplettering. Punkterna 1–3 är inte ändrade i sak. I punkten 4 har ett tillägg gjorts när det gäller grovt brott enligt 12 kap. 2 § denna lag. Punkten 5 är omformulerad och kravet på upprepade brott har ersatts med att djurförbud ska vara befogat från djurskyddssynpunkt. Punkten 6 är ny och anger att djurförbud kan meddelas om någon inte vidtar rättelse trots upprepade beslut enligt 10 kap. 8 § om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Ett förtydligande görs också gällande att punkterna 4 och 5 ska tillämpas även i fråga om godkänt strafföreläggande och företagsbot.

Som utredaren ser det ska ingripanden i form av djurförbud alltid stå i proportion till hur allvarlig förseelsen är. Det ska också vara motiverat från djurskyddssynpunkt. Formuleringen väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt i punkten 1 ska i likhet med tidigare gälla allvarliga situationer där djurhållaren inte har följt de förelägganden och förbud som kontrollmyndigheten har meddelat. I dessa fall anser utredaren att det är befogat att omgående meddela djurförbud. Djurförbud ska också utfärdas direkt om någon allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur, har misshandlat ett djur, eller har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken eller grovt brott enligt 12 kap. 2 § djurskyddslagen. Detsamma gäller om någon har dömts för brott enligt 12 kap. 1 eller 3 § i djurskyddslagen, om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Tidigare krävdes det att man har dömts vid flera tillfällen för att få djurförbud. Detta har tagits bort och i stället ska en bedömning göras om djurförbud är befogat från djurskyddssynpunkt.

Djurförbud ska också utfärdas om någon inte vidtar rättelse trots upprepade beslut från kontrollmyndigheten och det är befogat från djurskyddssynpunkt. I fråga om upprepade förseelser anser utredaren att antalet överträdelser inte ensamt ska vara avgörande utan också hur allvarlig förseelsen är. Utredaren anser att det ska finnas utrymme för kontrollmyndigheten att själva göra bedömningar utifrån olika situationer. Detta ger en ökad flexibilitet, se vidare i Djurförbud och omhändertagande.

Utredaren anser även att vid strafföreläggande och företagsbot för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen ska ett övervägande om djurförbud göras.

Länsstyrelsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning som förbudet ska ha

2 §

Djurförbud ska inte meddelas, om det är sannolikt att ett upprepande inte kommer att inträffa. Länsstyrelsen ska efter ansökan av den som meddelats djurförbud upphäva förbudet om det inte längre behövs. Länsstyrelsen får även ange vilka förutsättningar och vilken omfattning förbudet ska ha.

Paragrafen ersätter 29 § andra stycket i nuvarande lag och har ändrats och kompletterats. Lydelsen i gällande lag att det ska vara uppenbart att ett upprepande inte kommer att inträffa har ersatts med sannolikt. Tillägg till bestämmelsen har gjorts genom att ange att den som har meddelats om djurförbud kan ansöka till länsstyrelsen om att få förbudet upphävt och att länsstyrelsen ska göra detta om förbudet inte längre behövs. Ytterligare tillägg till bestämmelsen har gjorts genom att länsstyrelsen får ange vilka förutsättningar och vilken omfattning förbudet ska ha.

Utredaren anser att lydelsen sannolikt är lämpligare än uppenbart eftersom detta är alltför högt ställt. Bedömningen bör grundas på att det i det enskilda fallet finns konkreta omständigheter som talar för att djurhållaren har goda förutsättningar för att rätta sig efter djurskyddsbestämmelserna och att det därmed kan bedömas som sannolikt att ett upprepande inte kommer att ske. Vidare föreslår utredaren ett förtydligande att länsstyrelsen ska upphäva förbudet

om det inte längre behövs. Detta görs på ansökan av den som fått djurförbud.

Utredarens förslag innebär även att länsstyrelsen får en uttrycklig befogenhet att ange vilka förutsättningar och vilken omfattning som förbudet ska ha. Detta innebär att länsstyrelsen kan medge personer att t.ex. ha hand om djur under överseende av annan om detta bedöms vara lämpligt från djurskyddssynpunkt. Det juridiska ansvaret för djuret ska i sådana fall vila på den som har överinseendet. Länsstyrelsen kan också ge en djurhållare en prövotid eller upprätta andra lämpliga villkor. Enligt bestämmelsen kan djurförbud innebära att länsstyrelsen förbjuder djurägaren att skaffa djur över huvud taget eller endast vissa djurslag. Beslut om begränsningar av antalet djur som en djurhållare får ha av ett visst djurslag bör även ses som omfattning av ett djurförbud.

Åläggande att avveckla djurinnehav

3 §

Paragrafen ersätter 29 § tredje stycket i nuvarande lag och har omformulerats. Den som har meddelats om djurförbud ska som huvudregel ges tillfälle att själv avveckla sitt djurinnehav. En förutsättning är dock att det inte finns några djurskyddsmässiga hinder för detta. Länsstyrelsen ska i samband med att beslut om djurförbud meddelas bestämma även när djurinnehavet senast ska vara avvecklat. Om avvecklingen inte sker inom tidsfristen är detta en överträdelse av djurförbudet som kan leda till ett omhändertagande med stöd av 4 § 2 punkten.

Omhändertagande av djur

4 §

I lagen införs begreppet omhändertagande. Omhändertagande innebär att länsstyrelsen ska besluta att ett djur ska tas om hand om ett beslut som meddelats enligt 10 kap. 8 § inte följs och det är befogat från djurskyddssynpunkt, eller ett beslut om djurförbud inte följs.

Paragrafen ersätter 31 § men har ändrats och kompletterats. Punkten 1 motsvarar punkten 2 i gällande lag. Lydelsen beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt har ersatts med befogat från djurskyddssynpunkt. Punkten 2 motsvarar punkten 3 i gällande lag. Övriga punkter har tagits bort, se Omhändertagande av djur och djurförbud.

Paragrafens andra stycke anger att polismyndigheten ska verkställa länsstyrelsens beslut.

Utredaren föreslår att begreppet omhändertagande införs i lagen. Begreppet innebär att länsstyrelsen ska besluta om att ett djur ska tas om hand i det fall som ett beslut som har meddelats enligt 10 kap. 8 § inte följs och det är befogat från djurskyddssynpunkt, eller om ett beslut om djurförbud inte följs. Om någon av dessa förutsättningar föreligger krävs inget djurlidande för att länsstyrelsen ska besluta om ett omhändertagande.

Omedelbart omhändertagande av djur

5 §

Begreppet omedelbart omhändertagande fastställs i lagen.

Paragrafen ersätter 32 § i nuvarande lag. Utredaren föreslår att begreppet omedelbart omhändertagande fastställs i lagen. Punkten 2 har tagits bort eftersom situationer där ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas omfattas av 6 § enligt förslaget.

Omhändertagande av herrelösa djur

6 §

I lagen införs en bestämmelse som anger att om det är sannolikt att ett djur är herrelöst så ska länsstyrelsen eller polismyndigheten fatta beslut om att omhänderta djuret. Om ägaren är känd ska ägaren underrättas. Ägaren ska i sådana fall hämta djuret inom fem dagar. Är ägaren okänd eller oanträffbar, ska djuret förvaras i tio dagar. Länsstyrelsen får därefter sälja djuret, avyttra det på annat sätt eller avliva det.

Utredarens förslag innebär även att herrelösa djur i fortsättningen ska hanteras enbart enligt djurskyddslagen.

Paragrafen är ny i djurskyddslagen. Andra stycket motsvarar 4 a § hittegodslagen (1938:121). Paragrafen ska omfatta samtliga herrelösa djur utom sådana djur som nämns i 8 § hittegodslagen.

Utredaren har funnit att i dag omfattas herrelösa djur (övergivna eller borttappade) av djurskyddslagen, hittegodslagen, tillsynslagen och miljöbalken. På grund av detta är länsstyrelsen, polisen och kommunerna ansvariga för hanteringen av övergivna djur med en oklar inbördes ansvarsfördelning. Utredaren bedömer att denna oklarhet är en del av orsaken till varför problemet med de herrelösa katterna har blivit så stort och att detta ansvarsproblem därför måste lösas. Utredaren föreslår därför att herrelösa djur ska omfattas av djurskyddslagen men också endast av denna. På så sätt blir alltid länsstyrelsen ansvarig för hanteringen av dessa herrelösa djur. Utredaren anser dock att även polismyndigheten ska ha möjlighet att fatta beslut om omhändertagande av herrelösa djur. Detta kan t.ex. vara nödvändigt vid tillfällen när länsstyrelsen inte är bemannad. Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet dock snarast underställas länsstyrelsen, som ska avgöra om det ska fortsätta att gälla.

När det gäller hanteringen av dessa herrelösa djur anser utredaren att när djur av andra tamdjursarter än katt påträffas utan sin ägare kan man med fog anta att dessa är herrelösa (borttappade eller övergivna) eftersom dessa djur normalt inte tillåts ströva fritt. Dessa djur kan alltså sannolikt antas vara herrelösa och ska därför omhändertas av länsstyrelsen ansvarig för att omhänderta dessa djur.

Om däremot en katt påträffas utan ägare kan man inte automatiskt dra slutsatsen att den saknar ägare eftersom katter tillåts röra sig fritt utomhus. Som utredaren ser det ska länsstyrelsen endast ingripa då det är sannolikt att katten är herrelös eller far illa på något sätt. Det kan t.ex. handla om katter i en kattkoloni eller katter som påträffas magra eller skadade, se Övergivna och förvildade djur.

Utredarens förslag innebär att herrelösa djur i fortsättningen ska hanteras enligt djurskyddslagen. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om djuret lider eller inte. Bestämmelsen i 4 a § hittegodslagen när det gäller hundar flyttas över till paragrafen och görs tilllämplig på samtliga djur, med undantag för hemdjur som omfattas

av hänvisningen i 8 § hittegodslagen till 52–57 §§ lagen om ägofred. Detta innebär att hittegodslagen inte längre kommer att tillämpas på sällskapsdjur. Förslaget innebär att hittegodslagens bestämmelser om t.ex. upphittarens rätt till hittelön inte längre är aktuella i fråga om djur som tas om hand enligt paragrafen.

Länsstyrelsen ska meddela djurets ägare om beslutet om ägaren är känd. Länsstyrelsen är i sådana fall skyldig att förvara djuret i fem dagar. Är ägaren okänd, eller inte kan nås, ska djuret förvaras i tio dagar från det att länsstyrelsen fattar beslut om omhändertagande. Efter det att tidsfristen på fem respektive tio dagar har löpt ut tillfaller djuret staten. Länsstyrelsen ska då fatta beslut enligt 11 kap. 9 § om att sälja djuret, överlåta det på annat sätt eller att avliva djuret. Ägaren är enligt 11 kap. 10 § ansvarig för de kostnader som uppstår i samband med omhändertagandet.

Polismyndighetens befogenhet att omedelbart omhänderta djur

7 §

Polismyndigheten får rätt att omedelbart omhänderta djur om de hålls av personer som har djurförbud. Beslutet ska underställas länsstyrelsen som snarast ska avgöra om det ska fortsätta att gälla.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att en ny bestämmelse införs i lagen som ger polismyndigheten rätt att omedelbart omhänderta djur om de hålls av personer som har djurförbud. Detta gäller även om djurlidande inte kan visas. Syftet är att göra det möjligt för polisen att ingripa när de påträffar ett djur hos en person som har djurförbud. Om djuret i fråga inte uppenbart lider krävs det i dag att polisen inväntar ett beslut från länsstyrelsen före det att ingripande får ske. I avvaktan på detta beslut kan djurhållaren hinna skaffa undan djuret, se vidare i Djurförbud och omhändertagande.

Förfogande över omhändertagna djur

8 §

Paragrafen ersätter 33 § i nuvarande lag. Inte någon ändring i sak.

Beslut om försäljning, överlåtelse på annat sätt eller avlivning av omhändertagna djur

9 §

Paragrafen ersätter 34 § i nuvarande lag. Endast språkliga ändringar har gjorts.

Ägarens kostnadsansvar för omhändertagna djur

10 §

Kravet på betalningsansvar för enskild i samband med omhändertagande av djur skärps.

Paragrafen ersätter 35 § i nuvarande lag med ändring av det gällande kravet på återbetalning. Utredaren föreslår en skärpning när det gäller djurägarens återbetalningsansvar. De kostnader som uppstår vid omhändertagande av djur får i dag tas ut av allmänna medel men ska, enligt gällande lag betalas av djurägaren om det inte finns särskilda skäl till annat. Vad som är särskilda skäl i detta sammanhang uppfattas ofta olika av olika polismyndigheter och det är förhållandevis sällan som polismyndigheterna får full kostnadstäckning. Utredaren anser att utgångspunkten bör vara att djurhållaren alltid är ansvarig för de kostnader som uppkommer till följd av ett djurinnehav och att detta även bör gälla vid omhändertagande av djur med stöd av djurskyddslagen. Endast i fall där det är utsiktslöst att djurägaren kan betala och det skulle betyda en merkostnad för myndigheterna att utkräva förskotterade belopp bör återkrav kunna underlåtas. Detta bör även gälla om det är fråga om uppenbart oriktiga myndighetsbeslut. Utredaren föreslår därför att lydelsen särskilda skäl ändras till synnerliga skäl, se vidare Omhändertagande av djur och djurförbud.

12 Kapitlet. Straff och andra sanktioner

Brott mot djurskyddslagen

1 §

Sådana gärningar som är straffbara med böter eller fängelse i högst två år i nuvarande lag bibehåller samma straffskala i den nya lagen. Vissa av de bestämmelser som överförs till den nya lagen från den nuvarande djurskyddsförordningen blir straffbara med böter eller fängelse. Vissa nya bestämmelser i lagen får även samma straffskala. Vissa särskilt straffvärda artiklar i EUbestämmelser som kompletteras av lagen där det bedöms att straffskalan bör vara böter eller fängelse specificeras.

Paragrafens första stycke punkten 1 ersätter 36 § första stycket punkten 1 i nuvarande lag i fråga om brott där både böter och fängelse ingår i straffskalan. Paragrafens första stycke punkten 2 ersätter första stycket punkten 3 i nuvarande lag. Andra stycket ersätter 36 a § första stycket i nuvarande lag i fråga om brott mot EUbestämmelser där straffskalan utgörs av både böter och fängelse.

På samma sätt som den nuvarande lagen innehåller utredarens förslag till ny djurskyddslag många bestämmelser som är allmänt hållna. Många av lagens bestämmelser uppfyller därför inte det krav på klarhet och tydlighet som ställs på straffbestämmelser för att de ska vara förutsägbara.

Utredarens förslag innebär att de bestämmelser som i den nuvarande lagen är belagda med straff i form av böter eller fängelse i högst två år behåller samma straffskala i den nya lagen.

De bestämmelser som flyttas från förordningen till lagen är samtliga straffbara med böter eller fängelse i högst två år enligt 36 § punkten 2. Straffsanktioneringen i den nya lagen innebär därför inte någon ändring i sak.

Däremot införs vissa nya bestämmelser i den nya lagen som utredaren föreslår ska vara straffbara med böter eller fängelse. En sådan bestämmelse är förbudet i 3 kap. 11 § att sätta ut djur av viltarter om det inte finns, eller har skapats goda levnadsbetingelser för djuren i den miljö de sätts ut. Straff i form av böter eller fängelse kan motiveras av att det finns stor risk för djurlidande om inte den miljö djuren sätts ut är lämplig. Utsättning omfattar ofta

många djur och kan innebära en risk för ett stort djurlidande genom svält, se även motiven till 3 kap. 11 §.

En annan ny bestämmelse som får samma straffskala är förbudet att använda djur för sexuella ändamål i 3 kap. 13 §. Kriminaliseringen av dessa gärningar motiveras bl.a. av att det finns en stor risk för att djur far illa i sådana situationer och att utredarens syfte är att stärka skyddet för djur i dessa situationer. Se Sexuellt användande av djur.

Vidare föreslås brott mot förbud mot användande av förprövningspliktigt utrymme m.m. i 7 kap. 2 § ha böter eller fängelse i straffskalan. Enligt utredarens mening kan överträdelser av sådana förbud vara allvarliga från djurskyddssynpunkt.

Straffskalan för överträdelser av 8 kap. 4 § om att den ytterst ansvarige ska se till att försöksdjursverksamhet bedrivs enligt bestämmelserna i lagen föreslås vara böter eller fängelse i högst två år. Anledningen till detta är att bestämmelsen är mycket viktig för att säkerställa att försöksdjursverksamhet bedrivs enligt lagens krav och att underlåtenhet att följa bestämmelserna skulle vara mycket allvarliga med hänsyn till verksamhetens art. Ett krav på effektiva sanktioner finns dessutom enligt försöksdjursdirektivet som ligger till grund för bestämmelserna.

I övrigt är inte någon förändring avsedd av de bestämmelser som är straffbara med böter eller fängelse i högst två år enligt nuvarande lag. För mer detaljerad information när det gäller den nya lagens straffbara bestämmelser, se Straffbestämmelser.

Andra punkten motsvarar 36 § punkten 3 i nuvarande lag. Med ett beslut om djurförbud menas både underlåtenhet att följa ett föreläggande och att bryta mot ett djurförbud.

I andra stycket anges vissa EU-bestämmelser som kompletteras av lagen där det bedöms att straffskalan bör vara böter eller fängelse i högst två år. I paragrafen specificeras vissa särskilt straffvärda artiklar i transportförordningen och slaktförordningen där fängelse bör ingå i straffskalan.

Grovt brott mot djurskyddslagen

2 §

Det införs ett grovt brott mot djurskyddslagen där straffskalan är fängelse i högst fyra år. Till fängelse för grovt brott döms om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse som medfört eller kunnat medföra

  • omfattande djurlidande,
  • betydande ekonomisk vinning för djurhållaren,
  • annars är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, Detsamma gäller om brottet har utförts organiserat eller systematiskt, eller utförts med förslagenhet.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att ett grovt brott mot djurskyddslagen införs och att straffskalan för dessa brott höjs till fängelse i högst fyra år. För grovt brott mot djurskyddslagen ska dömas om brott mot lagen har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse som har inneburit risk för omfattande djurlidande, betydande ekonomisk vinning för djurhållaren, eller annars är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Grovt brott mot djurskyddslagen ska även kunna utdömas om brottet har utförts organiserat eller systematiskt, eller har utförts med förslagenhet.

Risken för allvarligt djurlidande är enligt utredarens mening större i verksamheter som drivs i ekonomiskt vinstsyfte. Anledningen till detta är dels att sådana verksamheter ofta bedrivs i större omfattning, dels att vinstintressena i sig kan motivera ett ökat risktagande som kan innebära att djurskyddsintresset eftersätts. Det kan även vara fråga om djurhållning med s.k. bidragsoptimering som huvudsyfte, där risken för bristande efterlevnad av djurskyddsbestämmelserna kan vara stor, se vidare i Straffbestämmelser.

Böter

3 §

Vissa bestämmelser i den nya lagen straffbara med böter.

Paragrafen är ny. Vissa av bestämmelserna i den nya lagen har straffsanktionerats med böter i straffskalan. Dessa bestämmelser har enligt utredarens mening bedömts vara så viktiga att de bör vara straffsanktionerade även i de fall som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer inte meddelar några föreskrifter med stöd av bemyndigandet. Brott ska i första hand bedömas enligt denna paragraf, även om det har meddelats föreskrifter som har böter i straffskalan.

De bestämmelser i lagen som föreslås bli belagda med bötesstraff är följande.

Kravet på utbildning och kompetens i 2 kap. 2 § är enligt utredarens mening särskilt viktigt för att säkerställa efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna. Detta motiverar även en nykriminalisering av brott mot 2 kap. 2 §. Det föreslås även att paragrafen träder i kraft två år efter lagens ikraftträdande. Utredaren förutsätter att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har beslutat om föreskrifter som närmare anger omfattningen av kravet på kompetens och utbildning.

Bestämmelsen i 7 kap. 1 § är för närvarande straffbar enligt gällande förordning. Enligt utredarens mening är det motiverat att bestämmelsen är straffsanktionerad även fortsättningsvis. Brott mot bestämmelserna om kravet på förprövning är dock i första hand sanktionerad med särskild avgift enligt 12 kap. 9 §. Det bedöms därför vara tillräckligt att straffskalan bestäms till böter.

Straffstadgandet i 8 kap. 5 § innebär nykriminalisering. Enligt utredarens mening är kraven i bestämmelsen av så grundläggande betydelse för att någon ska få bedriva försöksdjursverksamhet att det motiverar att överträdelser av bestämmelsen blir straffbar med böter. Vidare är det enligt försöksdjursdirektivet ett EU-rättsligt krav att det finns effektiva sanktioner vid överträdelser.

Bestämmelsen i 8 kap. 19 § är ny och reglerar krav på utbildning, kompetens och metoder vid infångande av vilt levande djur avsedda att användas för djurförsök. I departementspromemorian Ds 2011:12 uttalas att det i jämförelse kan nämnas att det i 27 § och 40 §jaktlagen (1987:259) finns bestämmelser angående metoder

samt jägarens kompetens vid jakt för vilka straffskalan är böter. De straffbelagda förfarandena i den föreslagna bestämmelsen i djurskyddslagen bör sättas till böter, eftersom de får anses ha ett likvärdigt straffvärde som de redovisade bestämmelserna i jaktlagen. Utredaren instämmer i den bedömning som görs i promemorian och föreslår att straffskalan sätts till böter i den nya lagen.

Böter för brott mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen

4 §

Föreskrifter meddelade med stöd av lagen får förenas med böter i straffskalan om de fattats med stöd av de bemyndiganden som anges i paragrafen.

Paragrafen är ny och innebär en ändring av 36 § punkten 2. I paragrafen utpekas vissa bemyndiganden i den nya lagen där regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har befogenhet att meddela föreskrifter som innehåller böter i straffskalan. Annan rättsverkan av brott än böter är inte förenligt med regeringsformen för överträdelser av bestämmelser som har beslutats på lägre nivå än regeringen, se Straffbestämmelser.

Om en överträdelse inte enbart utgör brott mot en bestämmelse i föreskrifter utan även utgör ett brott mot någon straffbar bestämmelse i lagen så ska straff i första hand utdömas enligt bestämmelsen i lagen. Bestämmelser som har meddelats med stöd av andra bemyndiganden än de som uppräknas här är således strafffria. I de fall som det finns ett övergripande förbud i respektive bestämmelse gäller detta förbud även vid brott mot föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet, se Staffbestämmelser.

De flesta bemyndiganden omfattar bestämmelser som redan i dag är straffsanktionerade. I följande fall innebär dock utredarens förslag en nykriminalisering eftersom då det är fråga om bemyndiganden enligt nya bestämmelser eller att motsvarande bestämmelser i nuvarande lag är straffria.

Bestämmelsen om att djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att de ges möjlighet att utföra vissa naturliga beteenden i 3 kap. 2 § är ny. Enligt utredarens förslag ska bestämmelsen kompletteras av Jordbruksverkets föreskrifter på vad som är sådana beteenden relaterade till djurs behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning

och socialt umgänge. Bestämmelsen är enligt utredarens mening av central betydelse för hur djurhållning ska bedrivas. Jordbruksverket bör enligt utredarens bedömning kunna förena sådana föreskrifter med böter.

I 8 kap. 6 § finns ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om bl.a. uppgifter, utbildning och kompetens för verksamma inom försöksdjursverksamhet och djurskyddsorganets uppgifter och sammansättning. Enligt utredarens mening är det mycket viktigt att bestämmelserna för försöksdjursverksamhet efterlevs. Enligt utredarens mening är det lämpligt att överträdelser av föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet blir straffbara med böter.

Böter för brott mot EU-bestämmelser som kompletteras av lagen

5 §

Paragrafen ersätter 36 a § första stycket i nuvarande lag där straffskalan omfattar böter. De EU-bestämmelser som kompletteras av lagen där fängelse inte ingår i straffskalan blir straffbara med böter. Enligt andra stycket ska gärningar i första hand bedömas om de utgör brott av normalgraden enligt 1 § eller grovt brott enligt 2 §, dvs. där påföljd i form av fängelsestraff även kan dömas ut.

Gemensamma bestämmelser för 1–5 §§

6 §

Paragrafen är ny. Andra stycket motsvarar 36 § fjärde stycket och 36 a § fjärde stycket i nuvarande lag. I paragrafen anges att djurskyddslagens straffbestämmelser i likhet med straffbestämmelserna i nuvarande lag är underordnade brott enligt brottsbalken.

Ringa brott m.m.

7 §

Utredaren inför en definition av ringa brott. I dagens rättstillämpning vid bedömning av vad som är ringa brott mot djurskyddslagen förekommer det att djurlidande vägs in. Detta stämmer inte överens med djurskyddslagens förebyggande syfte där djurlidande inte behöver visas. Bedömningen av vad som är ringa brott ska göras utifrån intresset eller skyddssyftet med bestämmelsen, oavsett om gärningen har betytt någon effekt i form av djurlidande.

Paragrafen ersätter 36 § tredje stycket och 36 a § tredje stycket i nuvarande lag. Utredaren inför en definition av ringa brott som är utformad med förebild i bestämmelsen om ringa brott i 29 kap. 11 § miljöbalken. Syftet är att förtydliga vad som är ringa brott mot djurskyddslagen. I dagens rättstillämpning vid bedömning av vad som är ringa brott mot djurskyddslagen förekommer det att djurlidande vägs in. Detta stämmer inte överens med djurskyddslagens förebyggande syfte där djurlidande inte behöver visas. Bedömningen av om gärningar ska ses som ringa brott ska enligt utredarens mening göras med bortseende från om gärningen har betytt någon effekt i form av djurlidande. I stället ska bedömningen göras med utgångspunkt i det intresse eller det konkreta syfte som bestämmelsen är avsedd att skydda, oavsett om någon effekt har uppstått. Detta överensstämmer med lagens förebyggande syfte där något djurlidande inte behöver styrkas för att fälla någon till ansvar för brott mot lagen.

Överträdelse av vitesföreläggande m.m.

8 §

Paragrafen ersätter 37 § första stycket i nuvarande lag. Inte några ändringar i sak.

Avgift om förprövning inte har skett

9 §

Paragrafens första stycke, första meningen ersätter 6 a § första stycket i gällande förordningen. Andra meningen ersätter 3 a § tredje stycket i nuvarande lag.

Paragrafens andra stycke ersätter 37 § andra stycket nuvarande lag. Inte någon ändring i sak.

Föreskrifter om särskild avgift vid underlåten förprövning

10 §

Paragrafens ersätter 3 a § andra – fjärde stycket nuvarande lag. Lydelsen kring vem avgiften ska tas ut av har flyttats till 6 §. I övrigt inte några ändringar.

13 Kapitlet. Krisberedskap

Föreskrifter och beslut om undantag vid krissituation

1 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter och beslut om undantag från djurskyddslagen vid krissituationer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om hantering av krissituationer.

Paragrafen är ny. Utredaren föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ha möjlighet att meddela föreskrifter och beslut om undantag från djurskyddslagen vid krissituationer.

Utredaren anser att Jordbruksverket ska kunna meddela särskilda föreskrifter eller fatta beslut som innebär avvikelser från lagen vid krissituation som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa hos människor eller djur, allvarlig fara för miljön eller om stora ekonomiska värden hotas. Bestämmelsen syftar till att kunna fatta brådskande beslut som innebär ett frångående av vad som under

normala förhållanden gäller enligt djurskyddslagen, se vidare i Krisberedskap.

Utredaren föreslår även att det införs ett bemyndigande att meddela föreskrifter som avser hantering av krissituationer.

14 Kapitlet. Avgifter

Avgifter för offentlig kontroll och ärenden enligt lagen

1 §

Paragrafen ersätter 25 b § i gällande lag. Endast språkliga ändringar.

15 Kapitlet. Överklaganden m.m.

Överklagande

1 §

Paragrafen ersätter 38 § första och fjärde stycket i gällande lag. En hänvisning har gjorts till särskilda bestämmelser i 8 kap. om överklagande av beslut av djurförsöksetisk nämnd, samt överklagande av

beslut om kontrollprogram i 9 kap.

Överklagande av beslut av officiell veterinär

2 §

Paragrafen ersätter 38 § andra och tredje styckena i gällande lag. Endast språkliga ändringar.

Föreskrifter om omedelbar verkställighet

3 §

Paragrafen ersätter 39 § i gällande lag. Endast språkliga ändringar.

Förslaget till ändringar i övrig lagstiftning

Hittegodslagen (1938:121)

1 §

Herrelösa djur ska endast omfatta av djurskyddslagen. Hittegodslagen ska därmed inte längre tillämpas på sällskapsdjur.

Utredaren föreslår att ett nytt tredje stycke införs i 1 § hittegodslagen.

Herrelösa, dvs. övergivna eller borttappade djur omfattas i dag av hittegodslagen, tillsynslagen och miljöbalken. Enligt utredarens förslag ska herrelösa djur endast omfattas av djurskyddslagen. Hittegodslagen blir därmed inte längre tillämplig på djur, med undantag för sådana djur som enligt hänvisning i 8 § hittegodslagen ska hanteras enligt speciella bestämmelser i ägofredslagen. Se vidare kommentaren till 11 kap. 6 § djurskyddslagen, samt Övergivna och förvildade djur.

4 a §

Utredaren föreslår att 4 a § hittegodslagen ska upphöra. Utredaren föreslår att bestämmelsen tas in i 11 kap. 6 § djurskyddslagen och blir generellt tillämplig på samtliga djur utom sådana djur som avses i 8 § hittegodslagen. Se vidare kommentaren till 11 kap. 6 §.

Förordningen ( 2000:338 ) om biocidprodukter

38 §

Utöver att paragrafen har ändrats språkligt har hänvisningen i andra stycket ändrats till följd av att bestämmelserna om godkännande av djurförsök har flyttats från djurskyddsförordningen till djurskyddslagen.

Förordningen ( 2006:1010 ) om växtskyddsmedel

34 §

Utöver att paragrafen har ändrats språkligt har hänvisningen i andra stycket ändrats till följd av att bestämmelserna om godkännande av djurförsök har flyttats från djurskyddsförordningen till djurskyddslagen.

Artskyddsförordningen (2007:845)

40 §

Hänvisningen i andra stycket har ändrats till följd av att bestämmelserna om förbud mot att föra omkring och att förevisa djur har flyttats från djurskyddsförordningen till djurskyddslagen.

Lagen ( 2007:1150 ) om tillsyn över hundar och katter

15 a §

Enligt utredarens förslag bör djurskyddsförordningen inte innehålla materiella bestämmelser utöver sådana som är relaterade till fördelningen av ansvarsuppgifter mellan myndigheter. Utredaren föreslår därför att den nuvarande 19 § djurskyddsförordningen flyttas till lagen om tillsyn över hundar och katter.

21 §

Utredaren föreslår att herrelösa djur i fortsättningen ska hanteras enbart enligt djurskyddslagen. Till följd av detta blir den nuvarande 21 § lagen om tillsyn över hundar och katter överflödig och bör tas bort.

Lagen ( 2009:302 ) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård

3 §

Hänvisningen i andra stycket har ändrats till följd av att bestämmelsen om definitionen av djurförsök har flyttats från 1 c § till 1 kap. 6 § djurskyddslagen.

Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

10 kap. 20 a §

En sekretessbrytande regel införs i offentlighets- och sekretesslagen. Enligt bestämmelsen har personal inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten möjlighet att underrätta kontrollmyndigheten om de i tjänsten upptäcker tydliga fall av vanvård eller misshandel av djur eller om djur uppenbart uppvisar sjukdomssymtom.

Paragrafen är ny och har utformats med förebild i 10 kap. 20 § offentlighets- och sekretesslagen. Utredaren föreslår att personal inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten får möjlighet att bryta sekretessen i situationer där de upptäcker att djur far illa. Bestämmelsen motiveras av djurskyddsintresset och inte av intresset att beivra brott.

Bestämmelsen är utformad som en möjlighet att göra en sådan anmälan om situationen inte kan lösas på annat sätt. En anmälan ska även bedömas lämplig med hänsyn till den personliga integriteten och övriga omständigheter. De situationer som avses är sådana där det är tydligt att djur vanvårdas, misshandlas eller uppenbart uppvisar sjukdomssymtom, se vidare Sekretessfrågor och informationsutbyte.

Ändring i bilagan till offentlighets- och sekretesslagen

De organisationer och andra sammanslutningar som får myndighetsutövning delegerad till sig förslås omfattas av offentlighetsprincipen.

Ändringen införs med anledning av bestämmelserna i 9 kap. djurskyddslagen om kontrollprogram.

De organisationer och andra sammanslutningar som får myndighetsutövning delegerad till sig enligt bestämmelserna i 9 kap. 1 § djurskyddslagen bör jämställas med myndigheter enligt 2 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen. Bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen kan genom detta tillämpas på sådana organisationer. För mer information, se

Ett djurskydd i förändring (Jordbruksverkets rapport 2008:24).

KAPITEL 1–7

1. Utredarens uppdrag och arbete

1.1. Utredarens uppdrag

Kommittédirektivet

Enligt kommittédirektivet (Dir. 2009:57) har utredarens uppgift varit att göra en bred översyn över den samlade djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll, lämna förslag till ny djurskyddslag och förordning samt ge exempel på hur andra föreskrifter på området kan utformas. Villkor för utredarens arbete har varit att den nya lagstiftningen ska syfta till att uppnå minst samma djurskyddsnivå som i dag, utgå från de enskilda djurens behov, verka förebyggande samt bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Under dessa förutsättningar har utredaren analyserat hur den samlade lagstiftningen kan moderniseras och förenklas samt förändras så att den blir mer flexibel och målinriktad.

Utredaren har även ägnat särskild uppmärksamhet åt följande problem på djurskyddsområdet:

  • övergivna och förvildade djur,
  • naturligt beteende,
  • avel som innebär ett lidande för djur,
  • särskilda krav för viss djurhållning,
  • träning av och tävling med djur,
  • omhändertagande av djur och djurförbud,
  • användning av djur för sexuella ändamål,
  • straffbestämmelser,
  • sekretessfrågor och informationsutbyte,
  • möjlighet att göra undantag från djurskyddslagstiftningen i krissituationer.

1.2. Utredarens arbete

Vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet

Utredarens mål har varit att den nya djurskyddslagstiftningen ska baseras på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. Vetenskapliga publikationer med relevans till de olika problemområdena har därför studerats. Utredaren har även valt att presentera en del av denna forskning i betänkandets olika kapitel för att ge läsaren en ökad förståelse.

För att tillgodogöra sig den erfarenhet som finns på djurområdet så har utredaren tillämpat ett utåtriktat arbetssätt och genomfört uppdraget i nära dialog med berörda myndigheter, forskningsinstitutioner, bransch- och djurskyddsorganisationer. Tillsammans med sina sekreterare och sin sakkunnige så har utredaren deltagit i ett stort antal möten och seminarier, deltagit i vetenskapliga föreläsningar, gjort studiebesök samt besökt utländska departement och EU-institutioner (se nedan).

Enkel och tydlig lagstiftning

Utredaren har haft som ambition att göra både lagstiftningen och betänkandet tydligt och lättläst. Djurskydd är en fråga som engagerar många människor av olika åldrar i vårt samhälle. För att nå ut till så många som möjligt har utredaren försökt att modernisera och förenkla såväl det juridiska som det naturvetenskapliga fackspråket.

Insamlande av fakta, deltagande i möten, hjälp m.m.

Vetenskapliga publikationer, statistik och annan information

Utredaren har samlat in och studerat informationen i ett stort antal vetenskapliga publikationer och rapporter från myndigheter, bransch- och djurskyddsorganisationer. Många av instanserna, t.ex. Lantbrukarnas Riksförbund (med tillhörande branschorganisa-

tioner) och Institutionen för husdjurens miljö och hälsa vid Sveriges lantbruksuniversitet, har varit utredaren behjälplig med information.

Instansundersökning

I januari 2010 sände utredaren ut förfrågningar om djurskyddslagstiftningen och kommittédirektivets frågeställningar till drygt 200 instanser. Syftet var att ge berörda instanser möjlighet att i ett inledande skede i utredningen ge sin syn på den svenska djurskyddslagstiftningen. Över 100 berörda instanser svarade och gav genom sina svar utredaren en ovärderlig inblick i den nuvarande lagstiftningens för- och nackdelar. Genom instansundersökningen fick utredaren bl.a. reda på problem och konsekvenser av dagens svenska djurskyddslagstiftning samt vilka möjligheter och konsekvenser en sänkt detaljeringsgrad i lagstiftningen kunde ge. Insatserna gav även utredaren kunskap om och insyn i de olika särskilda problemområden som har specificerats i direktivet. Två av de sammanställningar som utredarens gjorde av instansernas svar finns bifogade som bilagor i betänkandet (bilagorna 4 och 5).

Möten med förordnade experter

Utredaren har till sin hjälp haft 14 förordnade experter som har representerat myndigheter, bransch och intresseorganisationer (se

Till statsrådet och chefen för Landsbygdsdepartementet). Experterna har delgett utredaren sina synpunkter under de 11 möten (13 mötesdagar) som utredaren har arrangerat. Experterna har även lämnat skriftliga synpunkter på utredarens förslag.

Möten med utländska institutioner

För att inhämta erfarenheter från de förändringar som Norge och Storbritannien nyligen har genomfört i sina djurskyddslagstiftningar gjorde utredaren, tillsammans med sina sekreterare och sin sakkunnige, besök i dessa länder. Vid dessa möten diskuterade utredaren kommittédirektivets frågeställningar med det norska Landbruks- og matdepartementet och det brittiska

departementet för miljö-, livsmedel- och landsbygdsfrågor (Department for Environment, Food and Rural Affairs (Defra)).

Möten har även genomförts med representanter för Europeiska kommissionen (djurskyddschefen Andrea Gavinelli m.fl.) och med Europaparlamentet (parlamentsledamoten Marit Paulsen) för att diskutera gemenskapens framtidsplaner inom området djurskydd.

Möten med svenska myndigheter

Utredaren har, tillsammans med sina sekreterare och sin sakkunnige, deltagit i ett stort antal möten med olika myndigheter. Detta har bl.a. involverat möten med länsveterinärer, djurskyddschefer och kontrollpersonal på olika länsstyrelser. Utredningen har även träffat länspolismästaren i Stockholms län Carin Götblad, Rikspolisstyrelsen, Djurskyddsgruppen vid Polismyndigheten i Stockholms län och Polismyndigheten i Västmanlands län. Utredaren har även haft möten med Jordbruksverket och hjälp av djurskyddshandläggare, jurister och chefer på Jordbruksverket. Utredningen har även haft hjälp av handläggare och chefer på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt Sveriges Kommuner och Landsting. Utredaren har även haft möte med Djursmittsutredningen (Jo 2007:05), Domstolsakademin och Statskontoret. Utredaren har även haft samråd med Regelrådet och Näringslivets regelnämnd.

Referensgruppsmöten m.m.

Utredaren har hållit två möten med representanter från myndigheter, forskningsinstitutioner, bransch- och intresseorganisationer för att särskilt diskutera djurskyddslagstiftningens detaljeringsgrad. Vid dessa närvarade Gunnar Palmqvist och Björn Dahlén från Jordbruksverket, Bo Algers, Lotta Berg och Linda Keeling från Sveriges lantbruksuniversitet, Åsa Regnander-Dahl från Länsstyrelsen i Jämtlands län, Leif Dahlgren från Länsstyrelsen i Kalmar län, Johan Beck-Friis från Djurskyddet Sverige, Roger Pettersson från Djurens Rätt, Charlotte Hallén Sandgren från Svensk Mjölk, Maria Donis från Svensk Fågel samt Jan Åke Robertsson, Åsa Hill och Erika Brendov från Lantbrukarnas Riksförbund.

Utredaren har även hållit ett möte för att diskutera sekretessfrågor. Vid detta möte deltog Ellinor Englund från Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Alexandersson från Socialstyrelsen, Åsa Regnander-Dahl, från länsstyrelserna, Angela Öst från Socialdepartementet och Kristina Ohlsson från Landsbygdsdepartementet.

Djurbaserade välfärdsparametrar och projektet Welfare Quality har utredaren diskuterat med ett antal olika forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet. Bland dessa kan bl.a. nämnas Harry Blockhuis, Linda Keeling, Margareta Steen, Mats Sjöquist och Bo Algers.

Möten med bransch- och intresseorganisationer

Förutom ovan nämnda möten så har utredaren även träffat vissa bransch- och intresseorganisationer för närmare diskussioner i vissa frågor. I detta syfte har utredaren bl.a. träffat Svensk Mjölk, Hästnäringens Nationella Stiftelse, Svensk Travsport, Svensk Galopp, Ridsportförbundet, Forska Utan Djurförsök, Animal Hope samt Stockholms Katthem.

Hjälp från forskare och andra sakkunniga

Utredaren har haft sakkunnig hjälp från forskare och andra experter inom olika områden. I frågor om etik har Helena Röcklinsberg varit utredaren behjälplig. Bo Algers har bistått utredaren i frågor när det gäller naturligt beteende. I frågor gällande användning av djur för sexuella ändamål så har Yvette Glantz och Katarina Andersson varit utredaren behjälplig. I frågor om pälsdjursforskning har Lena Lidfors assisterat utredaren och i frågor om avel har Johan Loberg gett utredaren hjälp. Christina Lindgren har varit behjälplig i frågor när det gäller sällskapsdjur och djur i offentlig förvisning. Frida Lundmark har assisterat utredaren i frågor om övergivna katter, kattavel och cirkusdjurshållning. I frågor när det gäller träning av och tävling med djur så har bl.a. Anders Darenius och Göran Åkerström bistått utredaren med information. I frågor rörande djurförbud och omhändertagande har Alexandre Barchiesi, Björn Dahlén och Malin Englund varit utredaren behjälplig. I frågor om straff-

bestämmelser har Eva Kjell och Kristina Ohlsson bistått utredaren. Gunnar Palmqvist har varit utredaren behjälplig i frågor rörande lantbrukets djur, nyteknikprövning och förprövning av djurstallar. Gunnar Palmqvist har även bistått utredaren med sammanställningen En jämförelse mellan svenska djurskyddsbestämmelser och

EU-direktiven avseende hållande och skötsel av lantbrukets djur (bilaga 6).

Studiebesök

Utredaren har tillsammans med sina sekreterare och sin sakkunnige även gjort studiebesök vid en slaktkycklingsproduktion (Ulrik Larsson, Hova), en grisproduktion (Peter Eriksson, Hjo), en mjölkproduktion (Stig Andersson, Tidaholm), ett katthem (Stockholms Katthem), en travtävling (Solvalla) samt vid Travskolan Wången (travsportens riksanläggning utanför Östersund).

Seminarier och forskningsinformation

Utredaren har tillsammans med sina sekreterare och sin sakkunnige även besökt ett stort antal seminarier. Nedan följer en lista på dessa (med reservation för att något eller några kan ha förbisetts i listan).

  • Vart är svensk husdjursproduktion på väg? (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien).
  • Kostnader och intäkter i svenskt jordbruk: vad kostar djurskyddet? (Jordbruksverket).
  • Temadagen Framtida hästkrafter (Hästnäringens Nationella Stiftelse).
  • Presentation av Jordbruksverkets uppdrag om kontroll av djurskydd m.m. vid tävlingar med djur (Jordbruksverket).
  • Människans förhållande till djuren (Vetenskapsrådet).
  • Djurskyddsföreläsning, professor Dan Weary (Jordbruksverket).
  • Villkorad läkemedelsanvändning i mjölkbesättningar (Jordbruksverket).
  • The EU Strategy for Animal Welfare (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien).
  • Djurskyddet för de livsmedelsproducerande djuren – veterinära strategier för djurskyddet i Sverige (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien).
  • Internationell smärtföreläsning: Fokus fisk och gnagare (Göteborgs universitet).
  • Jordbruksverkets djurskyddskonferens 2010 (Jordbruksverket).
  • Kan fiskar känna smärta och uppleva lidande? (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien).
  • Vetenskapsrådets försöksdjursdagar 2010 (Vetenskapsrådet).
  • ADVENTure dog conference 2010, Hunden i TV ur olika vinklar.
  • Jordbruksverkets kontrolldagar 2011 (Jordbruksverket).
  • Horse Keeping in Peri-Urban Areas - Changing Land Use with Possibilities and Conflicts (Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp).
  • En värld en hälsa (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien).
  • Kloka val i vardagen- seminarium om antibiotikaresistens (Smittskyddsinstitutet m.fl.).
  • Svenska Djurhälsovårdens vårkonferans 2011 (Svenska Djurhälsovården).
  • Etikseminarium 2011 (Jordbruksverket).
  • Kognitionsforskningsföreläsning 2011 (Jordbruksverket).
  • Diverse djurskyddsseminarier på Almedalsveckan åren 2010 och 2011.
  • Diverse presentationer av examensarbeten vid Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa, Skara åren 2010 och 2011.
  • Konsekvenser av djurbaserade mått i lagstiftningen och offentlig kontroll (Sveriges lantbruksuniversitet).

2. Gällande rätt och bakgrund till djurskyddslagstiftningen

I detta kapitel ges en kortfattad beskrivning av de djurskyddsbestämmelser som gäller i Sverige. I kapitlet ges även en sammanfattande beskrivning av EU-rättens grunder och en redogörelse över relevant EU-lagstiftning för djurskyddsområdet. Därefter ges en historisk bakgrund till den svenska djurskyddslagstiftningen och en beskrivning av bakgrunden till utformningen av 1988 års djurskyddslag. Vidare görs också en genomgång och en analys av hur djurskyddslagstiftningen förändrats sedan 1988. Slutligen beskrivs det inflytande som EU-inträdet och arbetet i Europarådet har haft på den svenska djurskyddslagstiftningen. Det finns också en beskrivning av det inflytande som World Organisation for Animal Health (OIE) har haft på det internationella djurskyddsarbetet.

2.1. Djurskyddsbestämmelser i Sverige

Gällande rätt på djurskyddsområdet utgörs av nationell lagstiftning med utgångspunkt i djurskyddslagen (1988:534). Djurskyddslagen kompletterar även de EU-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. Genom djurskyddslagen har ett flertal EUdirektiv på djurskyddsområdet genomförts på nationell nivå. Även bestämmelser i Europarådets konventioner om djurskydd har genomförts genom djurskyddslagen.

2.1.1. Djurskyddslagen (1988:534)

Den nuvarande djurskyddslagen trädde i kraft den 1 juli 1988 och ersatte då lagen (1944:219) om djurskydd samt lagen (1937:313) angående slakt av husdjur.

Djurskyddslagen innehåller bestämmelser om hur djur ska hållas och skötas. Lagen syftar till att förebygga onödigt lidande och sjukdom hos husdjur, försöksdjur och andra djur om de hålls i fångenskap. Djurskyddslagen omfattar alla djur som hålls av människan medan vilda djur och vilt levande fisk inte omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagen innehåller bl.a. grundläggande bestämmelser om hur djur ska hållas och skötas, bestämmelser om operativa ingrepp, slakt, tillståndsplikt för viss djurhållning, tävling med och förevisning av djur, användning av djur för vetenskapliga ändamål samt bestämmelser om offentlig kontroll. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om kontrollmyndigheter och vilka åtgärder som dessa får vidta för att kunna fullgöra kontrolluppgifterna, t.ex. förelägganden och förbud. I djurskyddslagen finns även bestämmelser om avgifter, omhändertagande av djur, djurförbud, straff och överklagande.

Brott mot djurskyddslagens straffbestämmelser faller under allmänt åtal och prövas av allmän domstol.

En statlig förvaltningsmyndighets beslut i ett enskilt fall med stöd av djurskyddslagen, föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Domstolen kan överpröva förvaltningsmyndigheternas beslut och såväl ändra eller upphäva det som att sätta något annat beslut i dess ställe.

2.1.2. Djurskyddsförordningen (1988:539)

Enligt djurskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärda närmare föreskrifter. Mer detaljerade bestämmelser finns därför i djurskyddsförordningen som kompletterar djurskyddslagen. I djurskyddsförordningen finns detaljregler på djurskyddsområdet och bemyndiganden för Jordbruksverket att meddela kompletterande föreskrifter. Bestämmelserna i förordningen kan ändras genom beslut av regeringen. Omfattningen av regeringens befogenheter att ändra bestämmelser i djurskyddsförordningen regleras i generella bestämmelser i bl.a. regeringsformen och djurskyddslagen. Att ändra bestämmelserna i förordningen innebär ett mycket snabbare och enklare förfarande än att ändra djurskyddslagens bestämmelser eftersom detta kräver en betydligt mer omfattande beredning och beslut om lagändring av riksdagen.

2.1.3. Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS)

Regeringen har i huvudsak lämnat rätten att utfärda föreskrifter vidare till Jordbruksverket som har antagit ett flertal detaljföreskrifter med stöd av bemyndiganden i djurskyddsförordningen. Jordbruksverket har med stöd av bestämmelser i djurskyddsförordningen en omfattande rätt att utforma och meddela närmare bestämmelser i form av föreskrifter om djurskydd. Föreskrifterna är bindande för Jordbruksverket, myndigheter och domstolar. Jordbruksverket har totalt meddelat ungefär 35 olika föreskrifter med stöd av bemyndiganden i djurskyddsförordningen. Föreskrifterna utgör en omfattande regelmassa och innehåller detaljerade bestämmelser angående djurskydd och behandlar vitt skilda områden. Som exempel kan bl.a. nämnas rennäring, djurtransporter, odling av fisk, hållande av hund och katt, cirkusar samt djurhållning i djurparker. I vissa fall har föreskrifterna ursprungligen meddelats av andra myndigheter vars ansvarsområden numer har övertagits av Jordbruksverket, t.ex. Centrala försöksdjursnämnden och Djurskyddsmyndigheten.

Jordbruksverket ger även ut allmänna råd som stöd för tillämpning av lagen. De allmänna råden är inte bindande och ska närmast ses som allmänna rekommendationer om hur djurskyddsbestämmelserna ska tillämpas och hur en djurhållare ska agera i vissa situationer. Vidare är Jordbruksverket även central kontrollmyndighet för djurskyddet och samordnar också länsstyrelsernas arbete med djurskydd och djurskyddskontroll.

2.2. EU-rättens grundläggande principer och bestämmelser om djurskydd

Den svenska djurskyddslagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen har tillkännagett vilka EU-förordningar som kompletteras av lagen i Svensk författningssamling, (tillkännagivande (2007:118) om de EG-bestämmelser som kompletteras av djurskyddslagen (1988:534)), se vidare Straffbestämmelser.

EU:s grundläggande fördrag och kompetens

EU:s organisation, maktbefogenheter och former för beslutsfattande regleras i internationella fördrag som har ingåtts mellan medlemsstaterna. Genom Lissabonfördraget har EU numera två grundläggande fördrag, Unionsfördraget (FEU) och Funktionsfördraget (FEUF eller EUF-fördraget). Det främsta syftet med fördragen är att integrera de europeiska länderna undan för undan och skapa en gemensam marknad som bygger på de fyra friheterna – fri rörlighet för varor, personer, kapital och tjänster – och på en alltmer samordnad ekonomisk politik.

EU bygger på tanken att medlemsstaterna har delegerat makt till EU på vissa mer eller mindre specifikt angivna områden. EU vilar på principen om överförd eller härledd kompetens, dvs. behörighet att fatta beslut, där EU kan agera och besluta inom de ramar som medlemsstaterna frivilligt har beslutat om att föra över till EU. Vilka dessa ramar är varierar starkt mellan olika politikområden. EU:s kärnområde är bl.a. den inre marknaden där det mesta av beslutsfattandet har flyttats från de enskilda medlemsländerna till EU:s institutioner. Hit hör exempelvis regler om gemensam jordbrukspolitik och den fria rörligheten inom EU.

EU har exklusiv kompetens bl.a. i fråga om tullunionen, den gemensamma handelspolitiken med utomstående länder och om havsfisket. Detta betyder att beslutsfattandet på dessa områden helt har förts över från medlemsstaterna till EU. På andra områden, som t.ex. jordbruksområdet, så har EU och medlemsstaterna delad kompetens. På dessa områden har medlemsstaterna kvar sina befogenheter om, och i den mån som EU inte har utnyttjat sin beslutskompetens. I den mån EU utnyttjar sin kompetens, förlorar dock medlemsstaterna sin.

2.2.1. EU:s rättsakter

EU-länderna har avstått en del av sin suveränitet, dvs. självständighet, i förhållande till andra stater och maktmonopol inom det egna territoriet, och gett EU:s institutioner befogenhet att anta lagstiftning som har företräde framför medlemsländernas nationella lagstiftning. Denna s.k. sekundärrätt är den tredje viktigaste delen av EU-rätten efter fördragen (primärrätt) och de internationella avtalen. Till sekundärrätten räknas bindande rättsakter (förordningar, direktiv och beslut) och icke-bindande rättsakter (rekommendationer och yttranden).

EU-rätten kan i huvudsak delas in i fyra slag

1. primärrätten, dvs. de grundläggande fördragen med senare

ändringar inklusive alla anslutningsfördrag,

2. sekundärrätten i form av den lagstiftning, främst förordningar,

direktiv och beslut som antagits av institutionerna (parlamentet, rådet och kommissionen),

3. internationella avtal ingångna av EU, samt

4. EU-domstolens avgöranden.

Fördragsbestämmelserna är generella och ofta av ramkaraktär, dvs. det förutsätts att de ska fyllas ut eller kompletteras av ytterligare regler för att bestämmelserna ska kunna tillämpas i praktiken.

Den bindande lagstiftningen inom EU sker genom antagandet av olika rättsakter i form av förordningar, direktiv och beslut.

EU-förordningar

En förordning är allmän och bindande till alla sina delar. Förordningar antas gemensamt av Europeiska unionens råd och Europaparlamentet eller endast av kommissionen. Före Lissabonfördraget fattades grundförordningar och direktiv av rådet när det gällde frågor på jordbruksområdet inklusive djurskydd för lantbrukets djur.

Till skillnad från direktiv, som riktar sig till medlemsländerna, gäller en förordning generellt för alla medborgare i EU. Förordningar är direkt tillämpliga, vilket betyder att de är omedelbart gällande i alla medlemsländer. EU-förordningar är alltså likvärdiga med nationell lagstiftning och de äger giltighet utan att

de nationella myndigheterna behöver företa några särskilda åtgärder. Förordningar används i de fall det är önskvärt att exakt samma regler på ett visst område införs i samtliga medlemsländer.

Förordningar är för närvarande den mest använda typen av EUlagstiftning, beroende på att en stor mängd jordbruksrelaterade regler utfärdas och att dessa ofta ändras och ersätts av nya bestämmelser.

EU-direktiv

Direktiv är vanligen av ramlagskaraktär. I direktiv anges vilka mål som medlemsländerna ska uppnå, men de får själva bestämma hur man ska gå till väga. EU:s lagstiftning ska inte vara mer ingripande i medlemstaternas angelägenheter än vad som är nödvändigt även om bestämmelserna i direktiv i vissa fall kan vara mycket detaljerade. Direktiv gör inte regleringen enhetlig utan verkar i stället för en harmonisering av medlemsländernas regelverk, bl.a. för att den inre marknaden ska fungera. Direktiv innehåller tydliga ändamålsbestämmelser, men överlåter i princip åt medlemsstaterna att själva välja vilka medel som man önskar för att uppnå angivna ändamål och hur de gemensamma reglerna ska genomföras. Härigenom kan medlemsländerna använda befintliga organ och ändra redan befintliga lagar. Vid införlivandet i den nationella rätten har medlemsländerna ett visst utrymme för att ta hänsyn till nationella särdrag. Direktiv är bindande för varje medlemsstat som berörs av dess innehåll. Medlemsstaten är skyldig att inom en viss tidsfrist genomföra direktiv genom att införa nationella regler som gör att direktivet kan tillämpas. Om en medlemsstat underlåter att genomföra ett direktiv kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande. Kommissionen har också möjlighet till kontroll av att medlemsstaterna genomför reglerna på ett sådant sätt att de har praktisk betydelse. Exempelvis kan denna kontroll ske genom granskning av arbetsinsatser eller genom dialog med nationella behöriga myndigheter inom aktuellt område.

I vissa fall används benämningen minimidirektiv, vilket innebär att direktivet innehåller vissa minimikrav som medlemsländerna måste genomföra. Det finns dock möjlighet för medlemsländerna om de så önskar att ha hårdare bestämmelser som går utöver den lägsta nivå som anges i direktivet. Dess motsats benämns fullharmoniseringsdirektiv, vilka innehåller bestämmelser som är så

detaljerade och uttömmande att det inte ges något utrymme i fråga om formerna för direktivets genomförande. I dessa fall brukar man säga att området är fullharmoniserat, vilket betyder att medlemsstaterna varken får införa mildare eller hårdare bestämmelser än vad EU-lagstiftningen innehåller (Bernitz-Kjellgren, Europarättens grunder).

Beslut

Beslut riktar sig till specifika individer, företag eller medlemsstater. Besluten är bindande och kan t.ex. vara beslut om beviljande av olika typer av stöd. Beslut förekommer i relativt stor utsträckning på jordbruksområdet och de riktas vanligen till medlemsstaterna.

2.2.2. EU-rättens företräde

Genom inträdet i EU 1995 har Sverige åtagit sig att följa EU:s rättsordning. Av central betydelse är att medlemsstaterna har överlämnat en del av normgivningsmakten, dvs. rätten att utfärda bindande regler för enskilda. EU-rätten är en egen rättsordning och utgör samtidigt en del av medlemsstaternas nationella rättsordning. Den nationella rätten går därmed inte att betrakta som isolerad från EU-rätten. Den nationella lagstiftningen berörs när ett område gäller den inre marknaden och de fyra friheterna samt där det finns sekundärrätt antagen som direkt reglerar ett visst område.

Enligt den s.k. lojalitetsprincipen ska EU:s institutioner, medlemsstaterna och deras myndigheter ömsesidigt bistå och vara lojala i förhållande till varandra. Nationella myndigheter och domstolar är genom detta skyldiga t.ex. att tolka nationella regler i ljuset av EU:s regelverk och vid konflikter ska EU-rätten ges företräde framför nationella bestämmelser.

EU-domstolens omfattande rättspraxis utgör en mycket viktig del av unionsrätten. Domstolen har totalt avgjort mer än 15 000 mål och domstolen dömer varje år i ca 500 mål (Bernitz-Kjellgren, Europarättens grunder). Enskilda har inte rätt att väcka talan vid EU-domstolen utan de är hänvisade till att åberopa rättigheter som grundas på EU-rätt vid talan i nationell domstol. De nationella domstolarna har i sin tur möjlighet att vända sig till EU-domstolen med begäran om s.k. förhandsavgörande. Kommissionen har även

rätt att stämma medlemsstater inför EU-domstolen, s.k. fördragsbrottstalan.

Enskilda kan även vända sig till kommissionen med klagomål om en medlemsstat inte följer EU-rätten. Kommissionen är skyldig att utreda alla klagomål som inkommer.

2.2.3. Artiklarna 34 och 36 i EUF-fördraget

Enligt artikel 34 i EUF-fördraget ska kvantitativa (dvs. mängdmässiga) importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara förbjudna mellan medlemsstaterna.

Enligt artikel 36 i EUF-fördraget ska bestämmelserna i bl.a. artikel 34 inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning, allmän säkerhet, intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.

De skäl som anges i artikel 36 EUF-fördraget är i princip uttömmande i fråga om de undantag som trots förbudet i artikel 34 kan åberopas till stöd för diskriminerande nationella regler, dvs. regler som behandlar importerade varor annorlunda än motsvarande inhemska varor. Samtliga angivna skäl är ickeekonomiska intressen. EU-domstolen har tolkat förteckningen snävt över de undantag som ges i artikel 36, men har även funnit att det finns fler skyddsvärda områden som bör kunna föranleda handelshindrande åtgärder, t.ex. konsumentskydd.

De nationella myndigheterna har bevisbördan för att deras bestämmelser är nödvändiga och effektiva för att skydda de intressen som anges i artikel 36. Dessutom ska åtgärderna vara proportionella, dvs. det får inte finnas alternativa och mindre handelshindrande åtgärder som skulle kunna uppnå motsvarande skyddssyften.

En annan viktig förutsättning för att en medlemsstat ska få åberopa undantag enligt artikel 36 är att det aktuella området inte uttömmande harmoniserats genom att EU antagit gemensamma bestämmelser. I sådana fall finns inte längre möjlighet för

medlemsstaterna att åberopa undantag eftersom nödvändig hänsyn till skyddsvärda intressen i allmänhet antas ha tagits i samband med EU:s lagstiftningsprocess. En viktig princip är att medlemsstaterna på sådana områden inte tillåts ha egna strängare regler som kan ha handelshindrande effekt. Ett exempel på detta förhållande är rättsfallet C-162/97, Åklagaren mot Gunnar Nilsson m.fl. om förbud mot försäljning av sperma från nötkreatursrasen Belgisk blå. Enligt 12 § 2 punkten djurskyddslagen finns det en möjlighet att förbjuda avel med inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka deras naturliga beteenden och ett därmed förknippat krav på förhandstillstånd från Jordbruksverket för artificiell insemination. I målet gjorde några svenska lantbrukare som åtalades för överträdelser av dessa regler gällande att de svenska bestämmelserna stred mot artikel 34. Talan grundades på att handeln med renrasiga nötkreatur och deras sperma fick anses vara harmoniserade genom ett antal direktiv på området. EU-domstolen kom i förhandsavgörande fram till att frågan var harmoniserad genom direktiv på området, varför det inte var tillåtet med nationella bestämmelser som strider mot direktivet och artikel 34 var därmed inte alls tillämplig. Till följd av EU-domstolens dom frikändes de åtalade lantbrukarna i rättegången vid den svenska domstolen (Bernitz-Kjellgren, Europarättens grunder). Vilken betydelse detta har fått för de svenska bestämmelserna om avel m.m. beskrivs i Avel som medför lidande för djur.

En central grundregel inom EU:s inre marknad är principen om s.k. ömsesidigt erkännande. I EU-domstolens avgörande i det s.k.

Cassis de Dijon-målet (C-120/78) slogs fast att en vara som lagligen har satts ut på marknaden i ett medlemsland i princip inte kan vägras tillträde till andra medlemsstaters marknader. Principen om ömsesidigt erkännande har fått stor betydelse för integrationsprocessen inom EU. De olika typer av nationella bestämmelser som omfattas av principen om ömsesidigt erkännande är bl.a. olika typer av varors innehåll, tillverkningsprocess, form eller förpackning. Principen om ömsesidigt erkännande vilar på grundtanken att medlemsstaterna ska ha förtroende för varandras lagstiftning och kontrollsystem även i de fall som dessa inte stämmer överens.

2.2.4. EU:s lagstiftning på jordbruksområdet

Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) inrättades 1962 i syfte att bl.a. öka livsmedelsproduktionen. Jordbruksnäringen har en speciell ställning i medlemsländerna och samhällsekonomin. Det har därför inte ansetts vara möjligt att jordbruksprodukter ska omfattas av samma EU-reglering som varor i allmänhet. Den helt övervägande delen av EU:s författningar gäller jordbruksfrågor och utgörs främst av förordningar. Till följd av att systemet har kritiserats för att vara kostsamt, byråkratiskt och protektionistiskt så har en reformering påbörjats, där bl.a. tidigare produktionsstöd har minskats och ersatts av ökat direktstöd till lantbrukare, s.k. gårdsstöd. Stödet till lantbruket är numera baserat på hur mycket mark som brukas och inte som tidigare efter produktionens storlek. Genom detta stödsystem kommer konsumenternas efterfrågan att styra produktionen av jordbruksprodukter. För att stödet ska betalas ut måste lantbrukaren uppfylla vissa krav i fråga om bl.a. miljö- och djurskydd, s.k. tvärvillkor.

Den gemensamma jordbrukspolitiken administreras av kommissionen. En stor del av detta arbete utförs även av de nationella jordbruks- och livsmedelsmyndigheterna. Området kännetecknas av en omfattande reglering med stora mängder EUbestämmelser som detaljerat anger förutsättningar för sådant som rör jordbruket. Detta innebär bl.a. att de allmänna reglerna om fri rörlighet för varor endast gäller i de fall där det inte finns detaljerade specialbestämmelser som har utfärdats för jordbrukssektorn. I andra fall tar specialreglerna vanligen över, i enlighet med den grundläggande princip som gäller på samtliga områden (Bernitz-Kjellgren, Introduktion till EU). Lagstiftning om djurskydd omfattas dock inte av den gemensamma jordbrukspolitiken.

2.2.5. EU:s reglering på djurskyddsområdet

Frågan om djurskydd inom EU togs upp första gången i en rättsakt från 1974 (rådets direktiv 74/577/EEG) och bekräftades bl.a. i ett tilläggsprotokoll som fogades till Amsterdamfördraget 1997.

I protokollet om djurskydd och djurens välfärd fastställs nya bestämmelser för EU:s åtgärder på detta område. Där erkänns officiellt att djur är kännande varelser och att EU-institutionerna

ska ta hänsyn till djurens välfärd vid utformningen och genomförandet av sin politik.

Den grundläggande bestämmelsen för djurskydd i EUFfördraget är artikel 13 som har följande lydelse.

Vid utformning och genomförande av unionens politik i fråga om jordbruk, fiskeri, transport, inre marknad, forskning och teknisk utveckling samt rymden ska unionen och medlemsstaterna fullt ut ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar samt sedvänjor särskilt i fråga om religiösa riter, kulturella traditioner och regionalt arv.

Den övervägande delen av EU:s lagstiftning omfattar som tidigare har nämnts jordbruksområdet. Lagstiftningen syftar till att harmonisera priser på jordbruksprodukter, gränsskydd mot tredje länder samt fri rörlighet för jordbruksprodukter på EU:s inre marknad. EU har kompetens att reglera jordbrukspolitiken inom EU, främst med inriktning mot livsmedelsproducerande djur. EUrätten inom djurskyddsområdet omfattar därför i huvudsak sådana djurslag. Andra djurslag, t.ex. sällskapsdjur omfattas inte av några särskilda EU-rättsliga bestämmelser, utöver vad som gäller enligt EUF-fördragets bestämmelser om bl.a. fri rörlighet. EU-rätten har alltså endast partiell inverkan på det område som den svenska djurskyddslagen omfattar.

Syftet med EU:s djurskyddslagstiftning är dubbelt. Reglerna föranleds dels av intresset att skapa harmoniserade regler för att underlätta handeln mellan medlemsstaterna, dels intresset av att förbättra djurskyddet i samband med uppfödning, transport och slakt. Bestämmelserna är väsentliga av etiska och moraliska anledningar, men också för djurens hälsa och kvaliteten på livsmedel. Som en del i en mer övergripande strategi för livsmedelssäkerhet ska man även inom annan EU-politik (jordbruk, transport, inre marknad och forskning) ta hänsyn till detta.

I början av 2006 antog kommissionen en femårig handlingsplan för djurs välbefinnande. Syftet med handlingsplanen är att förstärka de befintliga normerna, utveckla forskning inom området, fastställa kriterier för bedömning och insyn samt att främja djurs välbefinnande på internationell nivå. I handlingsplanen beskrivs de åtgärder som kommissionen har för avsikt att genomföra mellan 2006 och 2010 för att utveckla och säkerställa djurskydd och djurs välbefinnande i EU och resten av världen. Syftet med handlings-

planen är bl.a. att göra EU-lagstiftningen tydligare och lägga fram förslag på områden där lagstiftningen är otillräcklig. En ny handlingsplan som ska gälla för åren 2011–2015 är under arbete.

Medlemskapet i EU innebär, utöver åtaganden att följa EU:s bestämmelser och genomföra innehållet i dem, även att medlemsstaterna ska följa de krav som gäller för vissa verksamheter samt att styrning och offentliga kontroller ska utföras. Detta ställer specifika krav på de svenska djurskyddskontrollerna, bl.a. på en välorganiserad samordning mellan kontrollmyndigheterna och att kontrollen sker på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. I samarbete med medlemsstaternas myndigheter utför kommissionen genom EU:s kontor för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) kontroller på plats för att säkra att EU-lagstiftningen följs, se vidare Straffbestämmelser.

EU-förordningar på djurskyddsområdet

EU har på vissa områden antagit förordningar som kompletteras av den svenska djurskyddslagen. Dessa framgår av tillkännagivandet (2007:118) om de EG-bestämmelser som kompletteras av djurskyddslagen (1988:534), se vidare Straffbestämmelser.

I de fall som det finns förordningar antagna anses dessa områden i allmänhet vara fullharmoniserade. I vissa fall kan det dock finnas element av minimibestämmelser även i förordningar. Som exempel kan anges att det i den s.k. djurtransportförordningen anges att högre krav kan ställas på transporter som sker inom ett medlemslands egna gränser.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd

I den s.k. kontrollförordningen finns det regler om den offentliga kontroll som medlemsstaterna ska ha för att säkerställa att de regler som EU ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa följs. Förordningen innehåller grundläggande bestämmelser om hur den offentliga kontrollen av bl.a. djurskyddet ska organiseras och genomföras. Särskilda bestämmelser om den

djurskyddskontroll som ska göras på slakterier finns i förordningen. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som det är lämpligt för att uppnå målen i förordningen. Kontrollerna ska vara riskbaserade och de ska vara opartiska, enhetliga och av god kvalitet. Kontrollpersonalen ska bl.a. ha lämplig utbildning för att kunna utföra sina uppgifter och kontrollen på ett enhetligt sätt.

Rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97

Bestämmelserna i den s.k. transportförordningen omfattar i huvudsak krav på minsta utrymme för varje djur, tidsintervaller för vattning, utfodring och vila under transporten samt transporttidens maximala längd. Utöver bestämmelser om vägtransporter innefattar förordningen även tilläggsbestämmelser om transporter på järnväg, till sjöss och i luften. Medlemsländerna får inte ha mer eller mindre stränga krav än de som ställs i förordningen när det handlar om djurtransporter mellan länderna. De gemensamma bestämmelserna gäller dock inte för transporter kortare än 50 kilometer. Medlemsländerna har också möjlighet att bestämma om att djurtransporter inom det egna territoriet får vara maximalt åtta timmar.

Vidare anges i tillkännagivandet (2007:118) om de EGbestämmelser som kompletteras av djurskyddslagen i vissa delar grundförordningarna.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel

Den 1 januari 2013 kommer rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september 2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning, den s.k. slaktförordningen, att börja tillämpas. Förord-

ningen kommer att ersätta direktiv 93/119/EG om skydd av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning, se nedan. Den nya förordningen syftar till att förbättra skyddet av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning genom inrättandet av standardrutiner, utbildning av personal, användning av nya material etc. Dessutom är syftet med förordningen att se till att konkurrensneutralitet råder på den inre marknaden. Sverige får behålla vissa strängare regler som fanns när förordningen antogs.

EU-direktiv på djurskyddsområdet

Generella direktiv

Det finns vissa EU-direktiv som anger generella regler för djurskydd inom vissa områden eller i vissa situationer. De mest centrala direktiven är följande.

Rådets direktiv (86/609/EEG) av den 24 november 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål

EU:s försöksdjursdirektiv fastställer bl.a. minimikrav för djurstallar, tillgång till foder och vatten samt för tillsyn och utbildning av personal som hanterar försöksdjur. Reglerna syftar till att minska antalet djurförsök genom att medlemsländerna accepterar testresultat från försök i andra medlemsländer. Det ska också vara förbjudet att utföra djurförsök om det finns alternativa testmetoder.

Kommissionen har under flera år arbetat med att revidera det gällande direktivet om försöksdjur vars minimibestämmelser antogs i syfte att harmonisera användningen av försöksdjur inom EU. Direktivet kommer att ersättas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål. Det nya direktivet ska vara genomfört i medlemsländernas lagstiftning senast den 10 november 2012 och börja tillämpas den 1 januari 2013. Medlemsstaterna har möjlighet att behålla längre gående bestämmelser men inte att anta nya.

Många medlemsstater har under åren antagit mer långtgående bestämmelser på området medan andra tillämpar minimireglerna, vilket enligt kommissionens uppfattning lett till att principerna för den inre marknaden inte kunnat upprätthållas. Det nya direktivet syftar till att utjämna dessa skillnader samtidigt som skyddet för försöksdjur ska stärkas. Den vetenskapliga grunden till de nu gällande bestämmelserna är mer än 20 år gammal, varför det finns behov av ny lagstiftning som baseras på dagens kunskap om djurskydd och de metoder och tekniker som i dag används i djurförsök. Direktivet präglas av ”de tre R:ns princip” (från engelskans replace, reduce och refine) enligt vilken djurförsöken så långt som det är möjligt ska ersättas, begränsas och förfinas.

Rådets direktiv 93/119/EG av den 22 december 1993 om skydd av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning

Direktivet gäller förflyttning, uppstallning, fasthållning, bedövning, slakt och avlivning av djur som föds upp och hålls för produktion av kött, skinn, päls eller andra produkter samt för avlivningsmetoder vid sjukdomsbekämpning.

Enligt direktivets bestämmelser ska djur skonas från all onödig upphetsning, smärta och lidande under förflyttning, uppstallning, fasthållning, bedövning, slakt eller avlivning. Lokaler och utrustning i slakterier ska vara konstruerade på ett sådant sätt att djuren skonas från onödig upphetsning, smärta och lidande. Direktivet innehåller detaljerade krav på metoder, utrustning och tillvägagångssätt vid slakt. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om kunskapskrav hos personal. Medlemsstaterna kan uppställa strängare regler än vad som anges i direktivet.

Nya bestämmelser i form av förordning om slakt kommer som ovan nämnts att träda i kraft fr.o.m. den 1 januari 2013.

Rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur

Direktivet är ett minimidirektiv som tillämpas på djur inom animalieproduktionen inklusive fisk, reptiler och amfibier som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller päls eller för annan typ av animalieproduktion. Medlemsstaterna ska fast-

ställa bestämmelser så att dessa djur inte utsätts för onödig smärta, onödigt lidande eller onödig skada. I enlighet med de erfarenheter som görs och på vetenskapliga rön ställs i direktivet villkor bl.a. på färdigheter och kunskaper hos personal, att djuren ska inspekteras minst en gång per dag och krav på dokumentation av medicinsk behandling. Vidare ställs krav på att djur ska ha viss rörelsefrihet. Det ställs även vissa krav på byggnader och utrustning samt krav på att djur ska ha tillgång till foder och vatten av viss kvalitet och i tillräcklig mängd.

Rådets direktiv 1999/22/EG av den 29 mars 1999 om hållande av vilda djur i djurparker

Syftet med direktivet är att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden genom att föreskriva att medlemsstaterna ska anta bestämmelser rörande tillstånd till och tillsyn över djurparker inom EU samt därigenom stärka djurparkernas roll när det gäller att bevara den biologiska mångfalden. Direktivet innehåller även vissa bestämmelser av betydelse för djurskyddet.

Enligt direktivet ska djurhållning ske under förhållanden som är ägnade att uppfylla de enskilda arternas biologiska behov och behov av bevarande, bl.a. genom att djurens livsmiljöer berikas på ett artspecifikt sätt och att en hög djurskötselstandard upprätthålls.

EU-direktiv för specifika djurslag

Före 1998 saknades generella regler om djurskydd inom EU. Det fanns dock regler för specifika djurslag och speciella omständigheter. Dessa bestämmelser gällande fortfarande vid sidan av de mer generella rättsakterna och anges nedan. Dessa direktiv innehåller många detaljerade bestämmelser om t.ex. mått på inredning, ålder och vikt på djur etc.

Samtliga dessa direktiv är s.k. minimidirektiv. Medlemsländerna kan alltså i vissa fall ha strängare regler under förutsättning att dessa är förenliga med EU-fördragets allmänna principer om t.ex. fri rörlighet för varor.

Rådets direktiv 91/630/EEG av den 19 november 1991 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning.

Direktivet ändras och kompletteras genom rådets direktiv 2001/88/EG av den 23 oktober 2001 om ändring av direktiv 91/630/EEG om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning och kommissionens direktiv 2001/93/EG av den 9 november 2001 om ändring av direktiv 91/630/EEG om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning

I direktivet regleras former för hållande av svin, bl.a. i fråga om storlek på stior, maximal ljudnivå i svinstall samt tillgång till foder, vatten och strö. Vissa ingrepp som rutinmässig kupering av svansar och klippning av tänder är förbjudna. Vidare regleras att kastrering av galtar som är äldre än sju dagar endast får utföras under bedövning.

Rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns

I direktivet regleras bl.a. olika former för hållning av värphöns. Bland annat anges i direktivet vissa krav på ytmått för värphöns som hålls i inredda respektive oinredda burar. Sverige har, tillsammans med flera andra medlemsstater, utnyttjat de möjligheter som finns enligt EU:s minimiregler och infört förbud mot oinredda, traditionella burar. Förbudet innebär bl.a. att oinredda burar inte får tas i bruk efter 2003 och befintliga burar som finns i användning ska tas ur bruk senast 2012. Sverige införde 1988 ett förbud mot burar som senare har modifierats till ett förbud mot oinredda burar. I fråga om frigående värphöns så finns det bl.a. regler om maximalt antal djur per fodertråg och värprede. Vidare finns bestämmelser om belysning, bullernivå och tillsyn samt ett förbud mot all form av stympning av djuren. Medlemsstaterna får dock ge tillstånd till näbbtrimning för att förhindra fjäderplockning eller kannibalism. Detta görs i mycket stor utsträckning i andra medlemsstater men är förbjudet i Sverige.

Rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar

Bestämmelserna i direktivet reglerar bl.a. den maximala mängd kyckling som får hållas per kvadratmeter. Om anläggningen uppfyller vissa krav i djurmiljön får en större mängd djur hållas per kvadratmeter. Vidare föreskrivs att den som har hand om djuren ska ha utbildning och att djuren ska ha tillräcklig tillgång till foder, vatten och torr ströbädd.

Rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar.

I detta direktiv anges bl.a. hur utrymmen för hållning av kalvar ska vara utformade och hur boxar ska vara konstruerade för att kalvar ska kunna ha naturlig kontakt med varandra. Boxar för kalvar får endast användas till dess att kalvarna har uppnått åtta veckors ålder. Vidare innehåller direktivet bestämmelser om bl.a. tillgång till foder, vatten och ljus.

Utöver detta direktiv finns för närvande inte några speciella EUbestämmelser för mjölkkor eller andra nötkreatur.

2.2.6. EU-regler om zooteknik

EU:s regelverk om zooteknik (husdjursvetenskap) syftar till att främja fri handel med avelsdjur och deras arvsanlag med hänsyn till avelsprogrammens hållbarhet och bevarande av genetiska resurser. Lagstiftningens främsta mål är att säkerställa fri handel med avelsdjur och deras arvsanlag samt en laglig rätt att införas i en stambok för samma ras. Detta uppnås genom harmoniserade erkännanden av avelsföreningar, införande i stamböcker, härstamningsbevis, indvidprövning och avelsvärdering samt godkännande av avel.

Bland de mer centrala rättsakterna på detta område kan nämnas rådets direktiv av den 18 juni 1987 om godkännande för avel av renrasiga avelsdjur av nötkreatur (87/328/EEG). Bestämmelserna i detta direktiv ansågs utgöra hinder för att Sverige skulle kunna ställa vissa krav för artificiell insemination i det ovan nämnda avgörandet angående avel med nötkreatursrasen Belgisk blå, C-162/97, Åklagaren mot Gunnar Nilsson m.fl. i EU-domstolen.

Vidare har kommissionen i skrivelser tagit upp frågan om svenska djurskyddsbestämmelser vid avel med hästar av rasen American Paint Horse i förhållande till bestämmelserna i rådets direktiv 90/427/EEG av den 26 juni 1990 om avelsmässiga och genealogiska villkor för handeln med hästdjur inom gemenskapen, se vidare Avel som medför lidande för djur.

2.2.7. Tjänstedirektivet

I december 2006 antog Europaparlamentet och rådet det s.k. tjänstedirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden). Direktivets syfte är att fastslå vissa allmänna bestämmelser för att underlätta etableringsfrihet för tjänsteutövning och för den fria rörligheten för tjänster inom EU. Direktivet skulle vara genomfört i slutet av december 2009.

Tjänstedirektivet innehåller en allmän definition av tjänstebegreppet som innebär att direktivet är tillämpligt på verksamhet som en företagare utövar mot ekonomisk ersättning. Enligt artikel 2.1 ska direktivet tillämpas på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat. Vissa verksamheter är enligt artikel 2.2 undantagna från direktivets tillämpningsområde.

Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om administrativ förenkling. Dessa bestämmelser syftar till att ta bort alltför tungrodda förfaranden och formaliteter i medlemsstaterna som hindrar etableringsfrihet och bildandet av nya tjänsteföretag. Medlemsstaterna ska bl.a. granska och vid behov förenkla sina administrativa förfaranden. Medlemsstaterna ska garantera tjänsteföretagens rätt att fritt utöva verksamhet även i de fall som företagen inte är etablerade i landet. Medlemsstaterna kan ställa egna villkor för att en verksamhet ska tillåtas och hur den ska bedrivas. Kraven ska dock vara icke-diskriminerande och kunna motiveras på grund av skydd av allmän ordning, säkerhet hälsa eller miljö. Kraven får inte vara mer ingripande än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med dem.

Centrala bestämmelser i tjänstedirektivet

Enligt artikel 9 i tjänstedirektivet får medlemsstaterna kräva tillstånd för tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet endast om vissa angivna villkor är uppfyllda. Dessa villkor är att tillståndsförfarandet inte diskriminerar tjänsteleverantören i fråga och att behovet av tillståndsförfarande är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset. Vidare krävs att det eftersträvade målet inte kan uppnås med en mindre begränsande åtgärd, särskilt eftersom en efterhandskontroll skulle ske för sent för att få någon reell verkan.

Tillståndsförfaranden ska enligt artikel 10 i tjänstedirektivet grundas på kriterier som hindrar de behöriga myndigheterna från att göra en godtycklig bedömning. Kriterierna ska vara ickediskriminerande, motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset och proportionella i förhållande till detta syfte avseende allmänintresset. Vidare ska kriterierna vara tydliga och entydiga, objektiva, offentliggjorda i förväg samt öppna för insyn och tillgängliga. Villkoren för beviljande av tillstånd för en ny etablering får inte överlappa andra krav och kontroller som är likvärdiga eller i allt väsentligt har jämförbara syften och som tjänsteleverantören redan omfattas av i en annan eller samma medlemsstat.

Enligt artikel 11 får ett beviljat tillstånd inte vara tidsbegränsat annat än om det är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset.

Av artikel 13 framgår bl.a. att formaliteterna för tillståndsgivningen ska vara tydliga, offentliggjorda i förväg och utformade så att de garanterar att en ansökan behandlas objektivt och opartiskt.

Enligt artikel 15 ska medlemsstaterna särskilt utvärdera vissa krav för etablering. De krav som avses utgör allvarliga hinder för etableringsfriheten och de kan ofta ersättas med mindre begränsande åtgärder. Krav som omnämns är bl.a. sådana som innebär att endast vissa tjänsteleverantörer på grund av verksamhetens särskilda karaktär får starta en viss tjänsteverksamhet, med undantag för krav som föreskrivs i andra gemenskapsinstrument. EU-domstolen har i flera avgöranden konstaterat att sådana krav inte är förenliga med etableringsfriheten. I vissa fall kan dock sådana krav vara motiverade och det finns inte något förbud enligt artikel 15 i tjänstedirektivet mot att

uppställa sådana krav. Enligt artikel 15.3 i tjänstedirektivet ska dock sådana krav utvärderas och befinnas vara ickediskriminerande, motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset och proportionerliga. Medlemsstaterna ska anpassa sina lagar och andra författningar så att de blir förenliga med dessa villkor.

Utvärdering av svensk lagstiftning på djurskyddsområdet i förhållande till tjänstedirektivets krav

För Sveriges del har varje departement inom sitt respektive ansvarsområde gått igenom befintliga lagar och förordningar och gjort en bedömning av hur dessa förhåller sig till bl.a. artikel 15.1-4 i tjänstedirektivet. I Ds 2008:75 redogörs för denna genomgång. Vidare redogörs för behovet av regeländringar och förslag på åtgärder för att få nationell rätt att stämma överens med tjänstedirektivet. En sådan genomgång har även gjorts av förvaltningsmyndigheterna i fråga om myndighetsföreskrifter och allmänna råd. Genom regelinventeringen och de åtgärder som föreslås bedöms att Sverige får anses ha säkerställt att syftet med tjänstedirektivets bestämmelser uppnås och några ytterligare behov av åtgärder bedöms enligt promemorian inte finnas.

I promemorian uttalas att skydd av djur är en fråga som engagerar många människor och som erkänns av gemenskapen. Det hänvisas även till att EU-domstolen i flera mål har fastställt att EU har ett intresse av djurhälsa och djurskydd, bl.a. i de förenade målen 141/81-143/81 Holdijk m.fl., C-405/92 Mondiet och C-189/01 Jieppes. I promemorian framhålls också att medlemsstaterna har olika syn på djurskyddsfrågorna, vilket respekteras av EU. Detta framgår inte minst av att den harmonisering som äger rum på djurskyddsområdet vanligen görs med minimibestämmelser trots att valet av harmoniseringsmetod kan leda till att olikheter i konkurrensvillkoren bevaras.

Djurrelaterad tjänsteverksamhet bedöms i huvudsak omfattas av tjänstedirektivet. Som exempel på sådana tjänster nämns bl.a. veterinärtjänster, hovslagartjänster, cirkusverksamhet och förevisning av djur i djurparker. I promemorian sägs att tjänstedirektivet endast är tillämpligt på krav som påverkar tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet. Det är därför inte tillämpligt på krav som t.ex. byggstandarder, vilka inte särskilt

reglerar eller särskilt påverkar tjänsteverksamheten, men som måste följas av tjänsteleverantörer vid utövandet av deras ekonomiska verksamhet på samma sätt som av enskilda som agerar i egenskap av privatpersoner. Flertalet bestämmelser om hantering av djur gäller lika för tjänsteleverantörer vid utövandet av verksamhet som för enskilda när de agerar i egenskap av privatpersoner. Dessa krav kan därför inte ses som krav som påverkar tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet och omfattas därmed inte av tjänstedirektivet.

Enligt artikel 16 i tjänstedirektivet får medlemsstaterna inte för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium ställa krav som inte respekterar principerna om ickediskriminering, nödvändighet eller proportionalitet. Med principen om nödvändighet avses att kravet ska motiveras med skäl som avser allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd. I tjänstedirektivet anges att med begreppet allmän ordning omfattas enligt EU-domstolens tolkning skydd av ett faktiskt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar något av samhällets grundläggande intressen. Det anförs vidare att begreppet särskilt kan innebära bl.a. djurskydd. Det är således tydligt att det är lagstiftarens vilja att medlemsstater ska kunna åberopa djurskyddsaspekter för att motivera undantag från artikel 16 i tjänstedirektivet. I promemorian framhålls bl.a. att djurskydd är en viktig fråga som har bred och djup förankring i människors medvetande och att höga djurskyddskrav är väl förankrade i samhället. I Sverige finns generellt ett starkt förtroende för att samhället tar sitt ansvar och säkerställer att de högt ställda djurskyddskraven efterlevs. Det är därför motiverat av hänsyn till allmän ordning att upprätthålla vissa nationella krav som syftar till att säkerställa djurskyddet. I promemorian räknas upp djurskyddskrav beträffande bl.a. slakttjänster, förbud mot förevisning av djur i menagerier och krav på cirkusverksamhet som bör upprätthållas även vid tillfällig tjänsteutövning i Sverige.

2.3. Historik över lagstiftning om djurskydd i Sverige

Niklas Cserhalmi har skrivit en avhandling om hur synen på djur har varit i det svenska bondesamhället. Han anser att det finns en benägenhet hos människor i dag att framställa synen på djur i förfluten tid som grymmare än dagens syn (Cserhalmi 2004).

Cserhalmi har bl.a. studerat domar från tiden 1860–1925 och inte funnit att synen på djur på den tiden var råare eller okänsligare än i dag. Tvärsom visar t.ex. vittnesmålen på att allmänheten var uppmärksam på djurens välfärd, och faktorer som att selen var felvänd eller att det saknades foder och vatten till hästen i kärran vid längre körningar. Även avvikande beteenden som ett kraftigt flåsande hos en häst eller ett djurs hull kunde uppmärksammas och kunde leda till klander och anmälan.

Cserhalmi har i sin avhandling också gjort en genomgång av den lagstiftning som gällde under perioden 1844-1925. Beskrivningen nedan bygger till stor del på denna avhandling.

Den första motionen med anknytning till djurskydd handlade om djurmisshandel och behandlades i Sveriges riksdag 1844. Det var riksdagsman Nicolaus Torsten Roos hos ridderskap och adel som skrev att djur for illa och att det borde finnas lagstiftning som skyddade djur från att misshandlas av sina ägare.

Lagutskottet fick motionen på remiss och svarade med ett betänkande med förslag om att den skulle avslås. Motiveringen var att det är svårt att avgöra ”…den olika stränghet, hvarmed serskilda djur måste behandlas för att bringas till lydnad…”. Lagutskottet trodde inte heller att människor i gemen skulle vara intresserade av en djurplågerilag. Riksdagen beslutade enligt Lagutskottets förslag.

I förslag till ny strafflagstiftning 1847–48 föreslog lagberedningsgruppen en paragraf bland sedlighetsparagraferna mot misshandel av kreatur.

Det dröjde dock fram till 1856 innan sex nya motioner lades fram i riksdagen om införandet om en lag mot misshandel av lantbrukets djur. Lagutskottet behandlade motionerna under 1856– 57 och stödde denna gång förslagen i sitt betänkande. Även denna gång diskuterades hur mycket våld som djuret kunde utsättas för utan att djurägaren riskerade att straffas. Detta problem löstes 1857 med den allmänna regeln om att domaren fick göra en bedömning i varje enskilt fall. [h]onom tillhör att urskilja huruvida djuret blifvit handteradt på ett förnuftigt sätt eller om icke ändamålet kunna vinnas genom andra, känslan ej upprörande medel. Lagutskottet föreslog att 22 kap. 2 § byggningabalken angående misshandel av andras kreatur skulle ändras till att även omfatta misshandel av egna djur. Riksdagen antog förslaget och lagtexten fick lydelsen (w)isar någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffas med böter från och med fem till och med etthundra riksdaler riksmynt.

En ny strafflag infördes i Sverige 1864 och bestämmelserna om misshandel mot kreatur flyttades över från byggningabalken till sedlighetsparagraferna i denna lag. Formuleringen från 1857 behölls dock ända fram till 1907. År 1890 höjdes emellertid straffskalan genom att böter kunde utdömas om maximalt 500 kronor. Straffskalan skärptes ytterligare 1900 till att även omfatta maximalt sex månaders fängelse.

År 1907 skrevs lagen om så att formuleringen egna och andras kreatur byttes mot djur. Detta innebar att även sällskapdjur och vilda djur nu kom att omfattas av lagstiftningen.

Nästa förändring av lagen kom 1921 sedan det funnits missnöje med hur lagen var formulerad och hur den tillämpades. I motioner som har lagts fram löpande under åren i riksdagen hade föreslagits att lagen borde ändras. Det ansågs att lagtexten var otidsenlig eftersom förbudet krävde att uppenbar grymhet mot djur hade visats. Likaså fanns en frustration hos yrkesgrupper som i sitt arbete använde lagen så som poliser, jurister och veterinärer över att det inte gick att komma åt ”de förhärdade” djurplågarna. Dessa kunde upprepade gånger fällas för djurplågeri, betala sina böter och sedan återuppta sin dåliga djurhållning. Detta resulterade i en proposition (prop. nr 6, 1921) med ett lagförslag där formuleringen uppenbar grymhet var bortagen ur lagtexten och där polisen föreslogs få rätten att omhänderta vanvårdade djur. Förslaget motiverades med att den allmänna rättsuppfattningen i flera fall låg före lagen och sådant som allmänheten ansåg som djurplågeri föll i många fall utanför lagens tillämpningsområde. Det främsta syftet med förändringen var att minska tveksamheten kring vilka handlingar mot djur som skulle bestraffas. Bestämmelsen kom att få lydelsen:

d[en] som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffas för djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet; må till fängelse i högst sex månader dömas. (Cserhalmi 2004)

I en skrivelse 1935 till Kungl. Maj:t/regeringen begärde riksdagen att frågan om en särskild djurskyddslag skulle utredas (Rskr. 1935:61). Begäran ledde till att Gustaf Adolf Bouveng 1937 utsågs för att utreda frågan. Arbetet resulterade i Betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning (SOU 1938:36), som presenterades i november 1938 (SOU 1938:36.). I januari 1944 lämnades en

proposition till riksdagen med förslag om bl.a. en djurskyddslag (prop. nr. 1944:43.).

I propositionen framgår tydligt att lagen var avsedd att innehålla grundläggande bestämmelser om djurskydd och att mer detaljerade bestämmelser skulle komplettera lagen. Departementschefen uttalar följande i prop. nr. 1944:43.

På sätt utredningsmannen förutsatt torde det icke vara lämpligt att i djurskyddslagen giva uttömmande föreskrifter i alla de hänseenden, som kunna ifrågakomma. I speciella avseenden torde alltså erforderliga tillämpningsföreskrifter böra meddelas i administrativ ordning.” (…) ”(å)tskilliga av de lagbud som sålunda torde böra inflyta i djurskyddslagen, kräva tillämpnings- och detaljföreskrifter.

Propositionen behandlades av första Lagutskottet i betänkandet LU 1944:28. Utskottet menade att strafflagens bestämmelser om djurplågeri inte var tillräckliga utan att den lagens bestämmelser behövde kompletteras av mer detaljerade föreskrifter, vilka den föreslagna djurskyddslagen ansågs innehålla. Utskottet stödde också de principer om ramlagstiftning som förslaget var uppbyggt efter (Betänkande LU 1944:28).

Lagförslaget antogs och Sveriges första djurskyddslag, lagen (1944:219) om djurskydd, trädde i kraft den 1 januari 1945. Sverige var det sista landet i Skandinavien som antog en särskild djurskyddslag. Danmark hade infört en sådan lag redan 1916, Finland 1934 och Norge 1935. Det hade dock redan tidigare funnits svenska detaljbestämmelser om djurskydd. Exempelvis förordningen (1916:596) angående förbud mot förevisning av djur i s.k. menagerier och lagen (1937:313) angående slakt av husdjur. Lagen om djurskydd kompletterades senare av föreskrifter utfärdade av Kungl. Maj:t/regeringen och av den ansvariga förvaltningsmyndigheten (Djurskyddsmyndighetens PM Dnr 2007-0117), vilken utgjordes av Medicinalstyrelsen under 1945–1959. Därefter var Veterinärstyrelsen ansvarig myndighet under 1959–1972, Lantbruksstyrelsen under åren 1972–1991, Jordbruksverket under 1991–2004, Djurskyddsmyndigheten under 2004–2007 och sedan 2007 åter Jordbruksverket.

2.4. Bakgrund till utformningen av 1988 års lag om djurskydd

Nedanstående beskrivning och motivering är hämtad från regeringens proposition 1987/88:93 om djurskyddslag, m.m.

Efterkrigstidens jordbrukspolitik hade som mål att effektivisera jordbruket i Sverige. När 1988 års djurskyddslag (1988:534) tillkom hade jordbruksföretagen blivit färre men större och produktionen hade blivit alltmer specialiserad. Husdjursskötseln hade från att ha varit anpassad till klimatet och baserad på tidskrävande omvårdnad, utvecklats mot att vara så rationell som möjligt och mer teknik- och ekonomianpassad. Utvecklingen hade också förbättrat djurens förhållanden. Djurens näringsbehov tillgodosågs på ett mer tillfredsställande sätt än tidigare. Sjukdomsbekämpningen hade förbättrats genom bättre kunskap om djurens sjukdomar. Bättre kunskap om närmiljöns inverkan på djuren hade lett till dragfria, ljusare och mer lättskötta stallar. Detta var dock inte enbart till förmån för djurens välfärd. Rationaliseringen hade strävat efter att få in så många djur som möjligt per ytenhet, sänka arbetsinsatsen för tillsynen och producera så billiga livsmedel som möjligt.

1988 års djurskyddslag föregicks av en livlig etisk debatt i samhället om uppfödning och hållande av djur i s.k. ”djurfabriker”. Man ansåg att den intensiva husdjursskötseln som ledde till högproducerande djur kom att utnyttja djuren till gränsen av deras biologiska kapacitet. Detta fick till följd att svaga individer utnyttjades över sin förmåga och utvecklade sjukdomar. Skarp kritik riktades mot dessa produktionsformer som bara tog hänsyn till teknik och ekonomi och inte till djurens naturliga beteende. Det framfördes också att man bättre borde anpassa djurens miljö till deras biologiska förutsättningar.

Under 1973 hade en bestämmelse om förprövning av djurstallar införts i djurskyddslagen. Att djurskyddsaspekterna skulle beaktas när djurstallar utformades ansågs grundläggande eftersom en god djurhälsa är starkt beroende av djurens närmiljö. Det skulle givetvis även tas hänsyn till ekonomi och produktionsteknik. Det framhölls dock att om större hänsyn togs till djurens välfärd så skulle det ofta även leda till bättre ekonomi för djurägaren, eftersom sambandet mellan bättre djurvälfärd och bättre djurhälsa ofta leder till ett bättre produktionsresultat.

Våren 1986 antog riksdagen ett förslag om ett forsknings- och utvecklingsprogram för nya produktionsformer, bl.a. inom jordbruket. Programmet grundades på ett förslag från Skogs- och jordbrukets forskningsråd och byggde på grundsynen att produktionsformer som syftar till att förena effektivitet med hänsyn till miljön förutsätter en biologisk och ekologisk helhetssyn. Forskningsinsatserna skulle ökas på områden som djurmiljö, djurskötsel, djurhälsa, beteendestörningar och stress. Genom sådana forskningsinsatser sågs ökade möjligheter att kunna begränsa eller eliminera provocerande miljöfaktorer och därigenom kunna utveckla djurhållning och skötselsystem som skulle tillgodose djurens biologiska krav.

Inom Statens jordbruksnämnd pågick under denna tid även ett arbete med att utreda en ökad möjlighet till kvalitetsbetalning för jordbruksprodukter. Ett förslag togs fram som innebar lägre betalning för slaktkroppar med skador som tydde på att djuren inte fötts upp i en god miljö. Förslaget ledde inte till lagstiftning, men med stöd från bl.a. Jordbruksverket träffades en frivillig branschöverenskommelse. Överenskommelsen innebar att producenten får prisavdrag för smutsiga djur på grund av att de vistats i en dålig miljö, vilket leder till att djurhudarnas kvalitet försämras.

När 4 § i djurskyddslagen infördes i 1988 års djurskyddslag var det en ny bestämmelse som inte hade haft någon motsvarighet i 1944 års lag. Paragrafen hade lydelsen:

Djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller päls ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.

Den infördes uttryckligen för husdjursproduktionen eftersom denna grupp av djur bedömdes vara särskilt utsatt på grund av de ekonomiska intressen som ligger i djurhållningen. Övriga bestämmelser i den nya lagen som rör hur husdjur ska hållas och skötas hade motsvarigheter i den tidigare lagstiftningen. Även om vissa av dem har redigerats eller utvecklats så fanns ändå grundtankarna redan med i den tidigare lagstiftningen.

I propositionen till 1988-års djurskyddslag gav departementschefen följande motivering till varför den nya 4 § skulle införas. Bestämmelsen är ett komplement till kravet i 2 § på att ”djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom” som behövs för att förtydliga vad som särskilt bör gälla för djuren inom

husdjursskötseln”. Att paragrafen har begränsats till att gälla djur inom husdjurskötseln innebär således inte i och för sig att motsvarande krav gäller också för övriga djur beträffande vilka lagen är tillämplig för. Djur inom husdjursskötseln utgör emellertid en särskilt utsatt grupp i det aktuella hänseendet på grund av de ekonomiska intressen som ligger i djurhållningen. Genom att begränsa stadgandet till dessa djur betonas vikten av att produktionsformerna inte ges en sådan inriktning att inte tillräcklig hänsyn tas till djuren. Den kritik som har framkommit mot husdjurshållningen sammanfattas och det uttalas att det framför allt gäller karga djurmiljöer som begränsar djurens möjligheter till att bete sig naturligt. Det angavs att djuren många gånger inte alls kunde tillgodose sina beteendebehov i de moderna djurstallarna och att det tidvis krävdes även en omfattande medicinering för att hålla djuren friska.

Vidare pekade departementschefen ut några former av djurhållning som behövde utvecklas för att kunna leva upp till de nya kraven. En generell synpunkt var att djurtätheten i stallarna måste minska och att detta skulle säkras genom förprövning och föreskrifter som reglerade byggnadernas minsta mått inom olika typer av djurhållning. Vidare skulle ny teknik förprövas före det att den tas i bruk för att säkerställa att inte ny, från djurskyddssynpunkt olämplig, teknik och system skulle börja användas. De djurhållningsformer som nämns är uppbundna mjölkkor, nötköttproduktion, fixerade suggor, slaktsvin, slaktkyckling samt höns i oinredda burar. De oinredda hönsburarna föreslogs bli förbjudna och de nya kraven skulle börja gälla vid nyproduktion och med en övergångstid på tio år för befintliga stallar. När det gällde kravet på betesgång skulle alla mjölkkor gå på bete. Kravet skulle införas utan någon längre omställningstid vid de jordbruk där betesmark och praktiska förutsättningar fanns. Inom nötköttsproduktionen var kalvförmedlingen ett av de allvarligaste problemen, vilka ledde till stora påfrestningar och ibland till sjukdom. För slaktsvinen var det ökade utrymmen och tillgång till halm som togs upp. I fråga om slaktkycklingsuppfödningen togs framför allt den dåliga luftkvaliteten veckan före slakt upp som ett stort problem.

När det gällde kompensation till jordbrukarna för de eventuellt uppkomna merkostnader som blev följden av övergången till de nya typerna av djurhållning framfördes att dessa, liksom övriga produktionskostnader i jordbruket, fick lösas inom ramen för överläggningarna om jordbrukspriser. På längre sikt bedömdes

dock att ett ökat hänsynstagande till djurens förhållanden ger bättre djurhälsa och även medför en förbättrad produktionsekonomi.

När det gick att lösa de uppkomna merkostnaderna på detta sätt inom statens ram så uppstod inte någon negativ konkurrenssituation gentemot andra länders producenter. Trots uttalandena om att kostnaderna skulle tas inom ramen för överläggningarna om jordbrukspriset så måste det betonas att denna övergång inte gick utan problem inom alla områden. Det gällde både att få de nya produktionsformerna som skulle användas att fungera i stora besättningar och finansieringen av de nya systemen som ledde till stora kostnader för producenterna många år senare (som exempel så beskrivs den tekniska omställningen av oinredda hönsburar i

Nulägesbeskrivning med analys). I 1988 års lag infördes också andra nya bestämmelser som inte direkt rörde husdjursområdet. Enligt den äldre lagen skulle djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande. Nu lades i 2 § ordet ”sjukdom” till. Genom detta stärktes djurskyddet, dels genom att kravet på friska djur betonas dels genom att det uttryckligen anges att det inte är tillåtet att utsätta djur för sjukdom.

I 7 § gavs regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Lantbruksstyrelsen bemyndigande att föreskriva om förbud eller villkor för att hålla djur i fångenskap. Anledningen till denna bestämmelse var att man ville kunna begränsa vilka exotiska djur eller vilda djur som skulle få hållas som sällskapdjur.

Enligt 10 § förbjöds operativa ingrepp av andra anledningar än av veterinärmedicinska skäl. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Lantbruksstyrelsen fick bemyndigande att föreskriva om undantag för produktionsdjuren eller om det finns särskilda skäl. Tidigare hade det bara funnits detaljföreskrifter om kastrering och kupering av svansar och öron samt stämbandsoperationer på hundar. Man ansåg det vara viktigt att inte någon onödiga eller kosmetiska operativa ingrepp utfördes. Problemen skulle i stället åtgärdas genom miljöberikning. I och med de nya reglerna så blev det tillåtet att kastrera husdjur men förbjudet att kupera svansar och trimma näbbar av andra skäl än veterinärmedicinska.

I 12 § gavs regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Lantbruksstyrelsen bemyndigande att föreskriva om förbud mot eller villkor för användning av genteknik på djur, tillförsel av hormoner eller andra ämnen som påverkar djurets egenskaper i

annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom samt avel med en sådan inriktning som kan medföra att djuret lider eller påverkar djurets naturliga beteende. Det fanns en oro att gentekniken skulle börja användas inom husdjursproduktionen, exempelvis inom mjölk- eller köttproduktionen via tillväxthormon som var framställt med genteknik. Departementschefen framförde i propositionen att användandet av genteknik i vissa fall måste ifrågasättas från etisk synpunkt och att det därför är viktigt att användningen kan styras i önskvärd riktning. Det pekades också på att aveln i andra länder hade lett till att husdjur inte kunde föda normalt och även fick spontana benbrott.

Enligt 13 § föreskrevs att djur, när de förs till slakt och när de slaktas, ska skonas från obehag och onödigt lidande. Eftersom enstaka incidenter har hänt när djur avlivats utan bedövning eller fortsatt in i slaktprocessen utan att blivit avlivade ville man poängtera slakteriernas ansvar i denna sak.

Enligt 16 § gällde tillståndsplikt för verksamheter som bedrevs yrkesmässigt eller i större omfattning. Tillståndsplikten utvidgades från att tidigare ha gällt enbart hundar och i vissa fall anmälningsplikt av ridskoleverksamhet till att också omfatta all ridskoleverksamhet och pälsdjursuppfödning. Anledningen till att det infördes en tillståndsplikt för ridskoleverksamhet var att man ville kunna styra upp verksamheten före det att den hade startat och att man ansåg att det fungerat mycket bra i fråga om verksamhet med hundar där man hade åstadkommit en sanering. I fråga om pälsdjuren ansågs att denna produktion innebar att man höll djur under för dem extrema förhållanden och därför infördes tillståndsplikten.

I 17 § infördes en bestämmelse om att djur inte får tränas för eller användas vid tävling på ett sådant sätt att de utsätts för lidande. Bestämmelsen innebar ett absolut förbud mot lidande och utgör därigenom en skärpning för denna djurhållning jämfört med det generella kravet i 2 § om att djur inte får utsättas för onödigt lidande.

I 18 § infördes en bestämmelse om att tävlingsdjur inte fick påverkas otillbörligt i prestationshöjande syfte. Bestämmelserna i 17 och 18 §§ infördes när man ansåg att det fanns så stora ekonomiska intressen som rörde dessa djur att risken var speciellt stor för hård drivning och otillbörlig påverkan.

I 20 § reglerades att inrättningar som använder försöksdjur ska ha en godkänd föreståndare och att de som arbetar med dessa djur

ska ha erforderlig utbildning. Syftet med bestämmelsen att ha en godkänd föreståndare skulle gälla för alla inrättningar, inte enbart de som var undantagna från tillståndskravet. Syftet var också att uppfylla de krav som, enligt Europarådets konvention om försöksdjur (ETC 123), ställs på utbildning av dem som använder försöksdjur. I 23 § reglerades även kravet på uppgiftslämnande som ställs i konventionen.

Dessutom infördes ytterligare bestämmelser i djurskyddslagen om avgifter, rätten att få del av handlingar, rätten att förfoga över djur, fastställande av omhändertagande och nya eller ändrade straffsatser.

I ljuset av denna genomgång av vad som förändrades i 1988 års djurskyddslag jämfört med lagen från 1944 framgår att för produktionsdjurens del utgick man från de produktionsformer som fanns och bestämde att vissa förändringar eller förbättringar skulle göras för att komma upp i en nivå som samhället skulle kunna tycka var acceptabel. När det gällde andra former av djurhållning än lantbruksdjur så såg man till de problemställningar som fanns på de olika områdena och sedan lades nivån efter vad som var acceptabelt för samhället. På detta sätt fick man en i många stycken ologisk nivåskillnad för kraven på hur djur fick hållas och på vilket sätt deras behov av att utföra sina naturliga beteenden skulle kunna uppfyllas. Exempel på detta var att burar till värphöns förbjöds men man gjorde inte någonting omedelbart åt produktionsformen för pälsdjursuppfödningen där djuren hålls i nätburar med mycket lite miljöberikning. Däremot infördes en tillståndsplikt för att försäkring om att pälsdjursproducenterna hade tillräcklig kunskap för att klara hanteringen av djuren. Vidare uttalades också att kraven på att djuren skulle kunna ”bete sig naturligt” gällde även pälsdjuren samt att en översyn av riktlinjerna för pälsdjurshållningen borde göras framför allt vad gällde burstorleken.

2.5. Vad hände med djurskyddet vid EU-inträdet?

Vid införandet av den nya djurskyddslagen 1988 hade Sverige en marknad för jordbruksprodukter som var reglerad mot omvärlden. Politiken syftade bl.a. till att den svenska produktionen i huvudsak skulle tillgodose efterfrågan på den svenska marknaden. Den s.k. självförsörjningsgraden var relativt hög. Sverige skyddade alltså den inhemska jordbruksproduktionen från konkurrens av importerade

varor. På så sätt skyddades den svenska produktionen även från effekterna av de merkostnader som de strängare svenska djurskyddsreglerna medförde och var därför inte något oöverstigligt problem för producenterna. Det ansågs av lagstiftarna att djurskyddets mervärde var värt dessa ökade kostnader för konsumenterna.

Jordbruket avreglerades genom 1990 års jordbrukpolitiska beslut i riksdagen, vilket ledde till att produktionen minskade snabbt under några år. Riksdagen beslöt 1991 att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Europeiska Gemenskaperna (EG), numera Europeiska Unionen (EU). Därefter skedde under några år en gradvis anpassning av produktionen. Genom medlemskapet 1995 skedde en radikal omläggning av jordbrukspolitiken i och med att EU:s gemensamma jordbrukspolitik, Common Agricultural Policy (CAP), infördes i Sverige.

Efter Sveriges EU-inträde 1995 sattes de jordbrukspolitiska ramarna i Sverige på EU-nivå och frihandel råder mellan medlemsländerna. Det tidigare så betydelsefulla självförsörjningstänkandet har nu försvunnit och de enskilda medlemsländernas konkurrensförmåga styr i hög grad in- och utförsel på livsmedelsområdet inom EU liksom export och import från tredje land. Ländernas konkurrensförmåga påverkas bl.a. av att det regelverk som styr produktionen inte är fullständigt harmoniserat på EU-nivå.

De svenska producenterna fick inte någon kompensation för avregleringen vid EU-inträdet, dock fick man statliga medel för att marknadsföra det svenska mervärdet. En sak som är värd att notera är att de svenska konsumenterna fortfarande betalar för det mervärde som svenskproducerade varor står för i butikerna.

Vid Sveriges inträde i EU lämnades försäkringar från EU om att de svenska nationella djurskyddsreglerna kunde behållas. EUkommissionen har också framfört att man ser Sverige som ett föregångsland som bidrar till att höja nivån på djurskyddet inom EU. Under de år som Sverige har varit medlemmar i EU så har Sverige arbetat hårt för att höja djurskyddsnivån på den inre marknaden, vilket även till vissa delar lyckats. Vid tidpunkten för det svenska inträdet i EU fanns viss reglering av djurskyddet för djur som hölls för livsmedelsproduktion och som försöksdjur. Denna reglering som inte var särskilt omfattande har nu utökats eller skärpts på ett flertal områden. Det finns fortfarande områden där Sverige har mer omfattande och strängare regler än övriga EUländer. En tendens som kan noteras är att regleringen av djur-

skyddet på EU-nivå går från direktiv, som medlemsstaterna ska inarbeta i den egna lagstiftningen, till förordningar, vilka gäller direkt i alla medlemsländer. I fråga om förordningar får medlemsländerna som huvudregel inte heller ha avvikande regler även om de tidigare har ställt högre krav än förordningen. Ett antal avgöranden från EU-domstolen i Luxemburg har visat att om lagstiftningen ställs på sin spets har oftast EU-regler om den fria rörligheten på den inre marknaden och förbud mot handelshinder företräde framför djurskyddsregler. Domstolen har dock också vid ett flertal tillfällen konstaterat att om området är oharmoniserat (inte har fullständigt gemensamt regelverk på området) så får medlemsländerna anta handelshindrande bestämmelser. Detta gäller så länge som bestämmelserna bl.a. är nödvändiga för att skydda djuren och är proportionerliga. Konkurrenssituationen på den inre marknaden har numera hårdnat ytterligare i och med tillkomsten av tolv nya medlemsländer 2004 och 2007, av vilka en del är stora jordbruksproducenter.

År 2010 har det inom EU börjat diskuteras om gemensamma djurskyddsregler ska införas för sällskapsdjur, i första hand hund och katt.

2.6. Europarådet och dess inflytande på djurskyddsområdet

Under 1980- och 1990-talen utgjorde Europarådet den plattform där det europeiska djurskyddsarbetet kunde drivas. Sverige har med framgång varit en drivande kraft i rådet. Under 1979–1987 har Sverige innehaft ordförandeposten och 1987–1998 suttit som vice ordförande i den ständiga kommittén för lantbrukdjur (T-AP) som arbetar fram djurskyddsregler för de olika djurslagen inom lantbrukets djur.

Europarådet består av 47 medlemsländer och numera även av länder från tidigare Sovjetunionen inräknat Ryssland.

Europarådet har genom olika konventioner för skydd av djur haft ett stort inflytande på utvecklingen av djurskyddet i Europa. Den första konventionen om skydd av djur vid transporter trädde i kraft redan 1971. Det finns även konventioner om skydd av djur som hålls för produktionsändamål (trädde i kraft 1978), skydd av djur vid slakt (trädde i kraft 1982), skydd av djur som hålls för

vetenskapliga ändamål (trädde i kraft 1991) och skydd av sällskapsdjur (trädde i kraft 1992).

Med grund i de olika konventionerna finns rekommendationer som innehåller detaljerade regler för exempelvis olika slags produktionsdjur. Rekommendationerna är bindande för de medlemsländer som har ratificerat (skrivit under) konventionen och ska, efter att de har blivit antagna, införlivas i nationell lagstiftning inom sex månader. Det finns emellertid inte några sanktioner mot medlemsländerna vid bristande efterlevnad. Vid möten ska medlemsländerna rapportera om hur arbetet med konventioner och rekommendationerna fortskrider i respektive land.

På försöksdjursområdet har regelarbetet bedrivits parallellt i EU och Europarådet.

På senare år har medlemsländernas möjligheter att driva djurskyddsfrågor i Europarådet begränsats eftersom EU har reglerat flera områden som gäller djurskydd. Detta innebär att medlemsländerna inte kan driva frågor som ställer mer långgående krav än den nivå som ställs inom EU. I praktiken innebär detta att kommissionen koordinerar medlemsländerna inför alla omröstningar i Europarådet. Exempelvis kan nämnas den nya grisrekommendationen (Recommendation concerning Pigs (adopted by the T-AP on 2 December 2004, entry into force on 2 June 2005) (Replacing the previous Recommendation adopted on 21 November 1986)) som Europarådet antog 2004, vilket var tre år efter att EU:s grisdirektiv beslutats. Här hade vissa förändringar med högre djurskyddskrav förhandlats fram under en flerårig process i Europarådet. När rekommendationen skulle antas krävde kommissionen att avvikelser från grisdirektivet skulle justeras för att uppnå överensstämmelse mellan samtliga bestämmelser i såväl rekommendationen som i direktivet. Sedan koordinerade kommissionen samtliga medlemsländer att rösta på det ändrade förslaget till rekommendation, även de länder som tidigare hade drivit frågor om högre krav. Numer har arbetet inom Europarådet på djurskyddssidan prioriterats ned av rådet på grund av brist på budgetmedel. Nya frågor som terrorism och trafficking har kommit högre upp på agendan. Vissa medlemsländer som exempelvis Sverige kämpar dock aktivt för att aktivera arbetsgruppen T-AP igen.

2.7. World Organisation for Animal Health:s (OIE) betydelse för djurskyddsarbetet internationellt

World Organisation for Animal Health (OIE) är en internationell referensorganisation för djurhälsa. Alla handelsavtal mellan olika länder bygger sina krav på OIE:s koder innehållande standarder rörande smittskydd för djur och djurprodukter.

Djurskydd identifierades för första gången som en prioritet av OIE:s strategiska plan för 2001–2005.

OIE:s medlemmar gav organisationen i uppdrag att utveckla rekommendationer och riktlinjer för djurskyddsrutiner (”practices”) för internationell handel. Detta uppdrag styrker att djurhälsa internationellt anses vara en nyckelkomponent för djurskydd.

OIE:s arbetsgrupp för djurskydd upprättades vid OIE:s generalförsamling i maj 2002, och de första rekommendationerna antogs ett år senare. OIE:s rekommenderade principer för djurskydd inkluderades i koden för landlevande djur år 2004. Man hade också den första globala konferensen för djurskydd samma år, i syfte att öka medvetandet om sambandet mellan djurskydd och djurhälsa bland medlemmarna och förklara OIE:s initiativ inom djurskyddsområdet.

Sedan maj 2005 har OIE:s medlemmar (f.n. 178 medlemmar) antagit följande sju djurskyddsstandarder för landlevande djur och två för akvatiska djur/vattenbruksdjur:

1. Transport av djur på land

2. Transport av djur till sjöss

3. Transport av djur med flyg

4. Slakt av djur för human konsumtion

5. Avlivning av djur i sjukdomskontrollsyfte

6. Kontroll av lösdrivande hundar

7. Användande av djur inom forskning och utbildning

8. Djurskydd för odlad fisk under transport

9. Djurskyddsaspekter rörande bedövning och slakt/avlivning av fisk för human konsumtion

Kapitlen om djurskyddsstandarderna, liksom andra OIE-kapitel i koden, uppdateras kontinuerligt och återfinns på OIE:s hemsida (www.oie.int).

OIE:s andra globala djurskyddskonferens ”Putting the OIE Standards to Work” hölls i oktober 2008, vid vilken man enades om vikten av ett aktivt engagemang från veterinära myndigheter och veterinärer för att uppnå ett förbättrat djurskydd. Man identifierade nyckelbehov och redskap för att hjälpa medlemmarna att förstärka sina möjligheter att tillämpa OIE:s standarder.

I den 5:e strategiska planen (2011–2015) fortsätter OIE sitt arbete med prioriterade frågor, t.ex. djurskydd för djur inom forskning och utbildning, djurskydd och produktionssystem inom lantbruket samt djurskydd för fisk (www.oie.int).

Den internationella handeln mellan länder och handelsblock regleras av olika handelsavtal beroende på vad som importeras eller exporteras. Djurskydd finns inte reglerat i något av dessa internationella handelsavtal, ex. SPS (Sanitära och fytosanitära frågor) el TBT (tekniska handelshinder). EU har dock som ambition vid förhandlingar av de veterinära delarna av handelsavtal med tredje länder att inkludera bestämmelser om djurskyddssamarbete.

2.8. Hur har djurskyddslagen ändrats sedan 1988?

Vid en jämförelse mellan innehållet i dagens djurskyddslag och den djurskyddslag som antogs av riksdagen 1988 framkommer vissa generella förändringar, dessa innebär inte någon ändring i sak. Alla bemyndiganden har ändrats på grund av att tillsynsmyndigheten har ändrat namn, men även på grund av att tillsynen har flyttats från kommunerna till länsstyrelserna. Vissa bestämmelser om försöksdjur har också lagts till för att förtydliga vad som gäller för dessa djur. Vidare har det förts in definitioner på försöksdjursområdet och samtliga bestämmelser har därför ändrats redaktionellt. Bemyndigandena har också anpassats så att de täcker situationer när bestämmelserna ändras. Exempel på det är när ett nytt djurslag har förts in i en bestämmelse så har det även förts in i bemyndigandet.

Hänvisningar till EU-lagstiftning som kompletterar djurskyddslagen och kontrollagstiftningen har förts in. Ordet tillsyn har bytts ut mot kontroll eftersom detta begrepp används i EU-samman-

hang. En viss modernisering och förenkling av språket kan också ses.

I det följande redogörs i korthet för de bestämmelser i djurskyddslagen som har ändrats eller utvecklats efter lagens tillkomst.

Grundläggande bestämmelser om hur djur ska hållas och skötas (3–9 §)

I 3 § har lagts till att bestämmelsen också gäller hägn. Vidare har detaljregler för hur foder och vatten ska vara beskaffat införts.

I 3 a § har ett nytt bemyndigande tillkommit om att en särskild avgift får tas ut om en åtgärd kräver föreskriven förprövning men sådan har inte gjorts. I 3 b § har en bestämmelse tillkommit enligt vilken beslut kan fattas om att åtgärd eller byggnad som kräver förprövning inte får användas om förprövning underlåtits. Sådant förbud ska dock inte meddelas om åtgärden kan godkännas i efterhand.

Bestämmelsen i 4 § om att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt var tidigare begränsad till produktionsdjur. Numer gäller bestämmelsen samtliga djur som omfattas av lagen. Detta framgick redan av propositionen till 1988 års djurskyddslag, men det ansågs då att de stora ekonomiska intressen som finns i fråga om produktionsdjur gjorde dessa särskilt utsatta.

Bemyndigandet i 7 § har ändrats från en föreskriftsrätt om villkor för eller förbud mot att hålla djur i fångenskap till att även omfatta föreskrifter om försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Bestämmelsen i 9 § har utvecklats så att djur ska ges vård av veterinär om så krävs vid skada eller sjukdom. Tidigare fanns det inte krav på att veterinär ska tillkallas. Vidare ska djuret, om det genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, också ges vård eller så ska andra åtgärder vidtas. Det innebär även att åtgärder ska vidtas vid ohälsa som djuret visar genom andra onormala beteenden än tydliga sjukdomssymtom.

Operativa ingrepp m.m. (10–12 §§)

Enligt 10 § är injektioner en förbjuden åtgärd om de ges av andra skäl än veterinärmedicinska.

En ändring av 11 § har gjorts på grund av den nya lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (2009:302) som medger att även annan djurhälsopersonal än veterinär har rätt att utföra vissa åtgärder beroende på kompetens. I punkten 3 har lagts till att behandling under allmän bedövning eller lokalbedövning genom injektion tillhör de åtgärder som enbart djurhälsopersonal får göra.

I 12 § har en tidigare bestämmelse tagits bort enligt vilken bemyndigande gavs om att anta föreskrifter eller förbjuda genteknik på djur. I definitionerna om djurförsök har formuleringen ”med djurförsök avses också framställning av djur med förändrad arvsmassa, om gentekniska, kemiska eller andra liknande metoder används” förts in.

Bestämmelser om slakt i 13-15 §§

Bestämmelserna har ändrats endast i den del som de anger behörig myndighet.

Tillståndsplikt för viss djurhållning (16 §)

Bestämmelsen har ändrats från att tidigare ha gällt hundar till att omfatta sällskapsdjur generellt. I fråga om hästar gällde bestämmelsen tidigare endast upplåtelse av djur och ridskoleverksamhet, men numer omfattas även uppfödning, försäljning, förvaring och utfodring. Det har också lagts till ett förtydligat krav på att både verksamheten och den som driver den ska vara lämpliga. Ett nytt bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för verksamheten eller undantag från bestämmelsen har även införts.

Djurförsök (19–23 §§)

I 19 § har en bestämmelse förts in om att djurförsök endast får genomföras om syftet med försöket inte kan uppnås genom andra tillfredsställande metoder. Så få djur som möjligt ska användas och djuren får inte utsättas för större lidande än vad som är nödvändigt.

I 19 a § har nya bestämmelser införts om tillståndsprövning. För att tillstånd ska ges måste föreståndaren anses vara lämplig att bedriva verksamheten. Dessutom ska anläggningen vara lämplig från djurskyddssynpunkt. Behovet av uppfödning av försöksdjur ska också bedömas vid tillståndsgivning.

Omfattningen av 20 § har utökats genom att krav ställs på att en veterinär ska vara knuten till verksamheten och att personalen är tilläckligt stor och har erforderlig utbildning och kompetens. Samtidigt föreskrivs krav på att föreståndare och veterinär ska se till att verksamheten följer regelverket.

I 21 § har det förts in hur och när en djurförsöksetisk nämnd kan godkänna ett djurförsök.

I 23 § har det lagts till att försöksdjur ska vara märkta samt att instruktioner och anteckningar ska föras om verksamheten.

Kontrollmyndigheternas offentliga kontroll och övriga åligganden (24–25 §§)

Ett krav på att den myndighet som utövar kontroll över djurskyddet ska ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som krävs för att uppgiften ska fullgöras tillfredsställande har lagts till i 24 §.

Kontrollmyndighetens övriga åligganden återfinns numer i 24 a– b §§ (c–f har upphört att gälla). Bestämmelsen om skyldighet för polismyndigheten att på begäran lämna hjälp har flyttats från denna bestämmelse.

Föreskrifter om offentlig kontroll (25–25 a §§)

Här har lämnats ett nytt bemyndigande för den samordnande myndigheten att meddela föreskrifter om hur kontrollen ska bedrivas och en informationsplikt för kontrollorganen. Vidare har bemyndigandet om att ta ut avgifter för kontrollen flyttats bort.

I 25 a § ges särskilt bemyndigande till regeringen att föreskriva om vilka av kontrollförordningens ((EG) nr 882/2004) bestämmelser som ska tillämpas vid kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

Avgifter (25 b §)

Bestämmelser om avgifter finns numer i 25 b §.

Förelägganden, förbud och rättelse (26 §)

Bestämmelsen är oförändrad.

Rätt till upplysningar och tillträde m.m. (27 §)

Bestämmelsen är oförändrad, utöver att hänvisning görs till fler bestämmelser som gäller samma fråga på grund av ändringar i lagen.

Hjälp av polismyndighet (27 a §)

Bestämmelsen har flyttats till 27 a §.

Undantag för djur som används inom försvarsmakten (28 §)

Bestämmelsen är i sak oförändrad.

Anmälan om vanvård m.m. (28 a §)

Bestämmelsen är ny och fanns tidigare i förordningen (1971:810) om allmän veterinärinstruktion. När denna skyldighet infördes för all djurhälsopersonal angavs det att rapporteringsskyldigheten på olika områden bör regleras i den lagstiftning som rör saken.

Förbud att ha hand om djur (29 §)

Bestämmelserna i 29 § har skärpts kraftigt i och med de ändringar som trädde i kraft 1993 och 2003.

Normen för hur bedömningen ska göras, gällande om förbud ska meddelas eller inte, har skärpts under åren. Lagen gav inledningsvis inte någon ledning för bedömningen. Den 1 januari 1993 infördes en handlingsplikt för länsstyrelsen. I stället för att som tidigare föreskriva att länsstyrelsen får fatta beslut så föreskrev den nya lydelsen en skyldighet för länsstyrelsen att fatta beslut (ska) om de i paragrafen beskrivna kriterierna uppfylldes. För att ge en möjlighet till rimlighetsbedömning infördes ett nytt andra stycke i paragrafen: ”Förbud ska inte meddelas om det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa”.

Den 1 januari 2003 skärptes paragrafen ytterligare genom att två nya kriterier infördes för när förbud ska meddelas dels om någon har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken och dels om någon vid upprepade tillfällen har dömts för brott enligt 36 § eller vid upprepade tillfällen har varit föremål för beslut enligt 26 §.

Den kraftigaste skärpningen var dock att orden ”kan antas” i andra stycket byttes ut mot ”är uppenbart”. Det ställer mycket höga krav på bedömningen av att ett upprepande inte kommer att ske.

Omhändertagande av djur m.m. (31–34 §§)

Bestämmelserna i 31 och 32 §§ skärptes kraftigt i och med de ändringar som trädde i kraft den 1 januari 2003. I stället för att som tidigare föreskriva att länsstyrelsen, och i fallet 32 § även en tillsynsmyndighet eller polismyndigheten, får fatta beslut så innebär den nya lydelsen en skyldighet för myndigheten att fatta beslut (ska) om de i paragrafen beskrivna kriterierna uppfylls.

Bestämmelsen i 31 § har utökats med samma två punkter vid omhändertagande av djur som i 29 § vad avser djurförbud dels när det gäller personer som är dömda för djurplågeri, dels när någon har dömts för brott enligt 36 eller 36 a § eller när någon vid upprepade tillfällen har varit föremål för beslut enligt 26 §.

Ett förtydligande har införts i 33 § om att beslut enligt 31 och 32 §§ även gäller avkomma som det omhändertagna djuret föder under omhändertagandet.

I 34 § har ett förtydligande införts om att omhändertagna djur kan överlåtas även på annat sätt än genom försäljning. I 1988 års lag föreskrevs att länsstyrelsen i samma beslut som omhändertagandet även skulle besluta om djuret skulle säljas eller avlivas. Det mildrades 1993 till att länsstyrelsen snarast ska besluta om detta.

Straffbestämmelser (36–37 §§)

36 § anger bl.a. vilka paragrafer i djurskyddslagen som är straffsanktionerade. År 2003 inkluderades även 13 § (djurskydd vid slakt) i listan över straffsanktionerade paragrafer.

Ett nytt andra stycke infördes i 36 § den 1 januari 2003; ”Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år”. Att enbart fängelse finns i straffskalan för det brottet innebär att ett uppsåtligt brott mot en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt har samma straffvärde som djurplågeribrott.

År 2006 infördes en ny 36 a § som med samma formuleringar som i 36 § straffsanktionerade EG-bestämmelserna angående djurskydd.

I 37 § finns ett förtydligande om att om den som har ålagts att betala särskild avgift för att inte ha låtit förpröva stall eller motsvarande inte dessutom ska dömas till ansvar enligt 36 §.

Överklagande m.m. (38–39 §§ )

En ändring har gjorts av 38 § för att göra det tydligt att man ska följa förvaltningsrättsliga grunder vid överklagande.

I 39 § har en ändring införts så att regeringen får bemyndigande att meddela föreskrifter om när ett beslut enligt detta regelverk ska gälla omedelbart även om det överklagas.

2.8.1. Analys

Av denna genomgång drar utredaren slutsatsen att några genomgripande förändringar av djurskyddsreglerna som handlar om djurhanteringen inte har skett under de drygt 20 år som lagen har funnits. Det som har skett är att det i vissa fall har tillförts

ytterligare detaljregleringar, utöver de generella ändringar som beskrivits tidigare i detta kapitel. Däremot har reglerna angående djurskyddskontroll ändrats genomgripande på flera punkter liksom straffbestämmelserna.

2.9. Hur har djurskyddsförordningen ändrats sedan 1988?

Vid en motsvarande genomgång och jämförelse när det gäller djurskyddsförordningen visar i stort sett samma sak som för lagen.

Samtliga bemyndiganden har ändrats dels på grund av att tillsynsmyndigheten har bytts ut, dels för att tillsynen har flyttats. När det gäller förordningen har inte enbart tillsynen flyttats från kommun till länsstyrelse utan det har också tidigare skett en överflyttning av visst centralt tillsynsansvar från Centrala försöksdjursnämnden till Djurskyddsmyndigheten. Den senare myndigheten har därefter lagts ner och tillsynen har flyttats över till Jordbruksverket. Till följd av de definitioner på försöksdjursområdet som har förts in i djurskyddslagen har även alla bestämmelser i djurskyddsförordningen som rör försöksdjur ändrats. Vidare har även hänvisningar till EU-lagstiftningen som förordningen kompletterar förts in både på djurskyddslagstiftningens och på kontrollagstiftningens områden. Ordet tillsyn har bytts ut mot offentlig kontroll eftersom detta begrepp används i EU-sammanhang. Det har även skett en viss modernisering och förenkling av språket.

I det följande redogörs i korthet för de bestämmelser i djurskyddsförordningen som har ändrats eller utvecklats i sak under tiden efter djurskyddslagens tillkomst.

Djurstallar (1 b–4 §§)

I 2 § har förtydligats att Jordbruksverket utöver att meddela föreskrifter om undantag från fönster för dagsljusinsläpp, även i särskilda fall kan medge undantag från detta krav.

I 3 § har lagts till att bestämmelsen även gäller för utrustning i hägn.

Förprövning av djurstallar och ny teknik (5–6 b §§)

Bestämmelsen i 5 § har utvidgats till att, förutom att gälla stall, också omfatta andra förvaringsutrymmen samt hägn för hästar. Den har också ändrats från att tidigare ha innehållit en uppräkning av de djurslag som traditionellt hålls för produktion till att omfatta djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar eller för djur som används i sådan undervisning som inte är djurförsök. Bemyndigandet i bestämmelsen har också utvidgats så att Jordbruksverket även får meddela föreskrifter om villkor för förprövning. Tidigare fick bara meddelas undantag från kravet på förprövning.

Förprövningen har enligt 6 § flyttats från lantbruksnämnden till länsstyrelsen. I bestämmelsen medges även att besiktningen av byggnaden kan ske, förutom innan den tas i bruk, även snarast möjligt om det är mer lämpligt.

I 6 a § har nya regler införts om att särskild avgift ska tas ut när byggnader har uppförts utan förprövning. Även avgiftens storlek regleras. Här anges även att särskild avgift inte får tas ut om frågan inte har tagits upp av länsstyrelsen inom fem år från det att åtgärden vidtogs.

I 6 b § finns också nya regler som förskriver att beslut om förbud ska fattas av länsstyrelsen att hålla djur i byggnader som har uppförts utan förprövning om inte åtgärden kan godkännas i efterhand.

Djurhållning (8 a–21 a §§)

Jordbruksverket har enligt ett nytt bemyndigande i 8 a § rätt att meddela föreskrifter om utfodring och vattning av djur.

Bestämmelsen i 9 § innehöll tidigare ett förbud mot att hålla höns i burar för äggproduktion. Detta har ändrats till att djuren får hållas i inhysningssystem som uppfyller deras behov av rede, sittpinne och sandbad. Krav finns på att inhysningen ska ske så att dödlighet och beteendestörningar hos hönsen hålls på en låg nivå. Ett bemyndigande har också getts till Jordbruksverket att meddela ytterligare föreskrifter om hur höns ska inhysas.

I 9 a § har ett nytt krav på att rävar ska hållas så att deras behov av att vara tillsammans med andra rävar, röra sig, gräva och ägna sig åt annan sysselsättning kan tillgodoses. Jordbruksverket har getts

ett bemyndigande att anta ytterligare föreskrifter om hur rävar ska hållas.

Bestämmelsen i 11 § har utvidgats så att undantaget från kravet på bete eller utevistelse också gäller djur som hålls i karantän.

En ändring av 13 § har skett så att möjligheten för kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd att medge undantag i särskilda fall har övergått till ett bemyndigande av Jordbruksverket att meddela föreskrifter om hur bete ska anordnas.

Bestämmelsen i 13 a § är ny och reglerar när beslut kan meddelas i enskilda fall om undantag från 10 och 11 §§. Vidare anges i vilka fall som det är Jordbruksverket eller länsstyrelsen som gör detta. Vidare har Jordbruksverket ett bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna för stall byggda före 1988 samt föreskrifter för omprövning av beslut om undantag från föreskrifterna.

I 15 § har förbudet mot elektriska kodressörer utökats till att gälla all utrustning eller sådana anordningar som ger djur elektriska stötar i avsikt att styra deras beteende. Det fastslås också att dessa anordningar inte får finnas monterade i stall etc. Ett undantag görs för elstängsel. Jordbruksverket kan även meddela föreskrifter om användning av sådana stängsel samt att medge undantag från förbudet mot elektriska pådrivare och elavvisare på fodervagnar. Verket ges också möjligheter att föreskriva om villkor för sådan användning.

I 17 § har bemyndigandet vidgats från att omfatta endast produktionsdjur till att omfatta all djurhållning. Vidare har bemyndigandet vidgats från att gälla föreskrifter om hur djur föds upp eller hålls till att omfatta föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning.

I 19 § fanns tidigare ett bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter om förbud mot eller villkor för att hålla djur i fångenskap som har flyttats till 17 §. I denna bestämmelse finns nu ett förbud mot innehav av och avel med hundar med extrem stor kamplust som lätt blir aggressiva och biter, bara med svårigheter kan förmås avbryta ett angrepp och har benägenhet att rikta kampintresset mot människor eller andra hundar.

Tidigare föreskrevs i 21 § att kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd skulle godkänna lokaler etc. för djur som användes i yrkesmässig handel med sällskapsdjur. Bestämmelsen har nu flyttats till 32 b § om tillståndspliktig verksamhet.

I 21 a § ges Jordbruksverket bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av djur.

Transport av djur (22–24 §§)

Bemyndigandet i 23 § har preciserats från att tidigare endast omfatta bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter om transporter av djur till att gälla föreskrifter om villkor för eller förbud mot sådana transporter.

Operativa ingrepp m.m. (25–29 §§)

Bestämmelsen i 25 § har ändrats på flera olika punkter. När det gäller kastrering av husdjur är det tillåtet utan veterinärmedicinska skäl, men en lekman får numera bara utföra sådant ingrepp utan bedövning på grisar och renar. Grisens ålder har också sänkts från sex veckor till sju dagar. Tidigare var det också tillåtet att kastrera nötkreatur och får före det att de uppnått två månaders ålder utan att veterinär anlitades. Det har också ställts krav på att grisar som kastreras efter sju dagars ålder ska vara bedövade. Avhorning av nötkreatur och get var tidigare tillåtet av lekman utan bedövning före det att djuren uppnått en månads respektive två veckors ålder. Numer är det tillåtet endast om det sker under bedövning och utförs av veterinär eller av någon annan person som veterinären finner vara lämplig. Kupering av svans på får har tagits bort som ett ingrepp som är tillåtet utan veterinärmedicinska skäl.

I 26 och 27 §§ har ett förtydligande införts om att bestämmelserna också gäller injektioner.

I 29 § har ett förbud införts mot att bedriva avel med en sådan inriktning att det kan medföra lidande för djuren. Ett bemyndigande som Jordbruksverket tidigare hade att förbjuda denna typ av avel har nu ändrats till ett bemyndigande att meddela föreskrifter om förbudet.

Slakt m.m. (30–32 a §§)

I 31 § har en bestämmelse införts om att Jordbruksverket, förutom att meddela föreskrifter, också får fatta beslut i enskilda fall om undantag från kravet på bedövning för fjäderfä och kanin.

Bestämmelsen i 32 a § är ny och här ges officiell veterinär på slakteri ett bemyndigande och en skyldighet att, när djur lider i onödan på slakteri, förbjuda slakten omedelbart, avliva djuret eller vidta andra åtgärder som omedelbart krävs från djurskyddssynpunkt. Vidare har verket getts ett bemyndigande om att föreskriva om officiella veterinärers uppgifter från djurskyddssynpunkt.

Tillståndsplikt för viss djurhållning (32 b och 32 c §§)

Länsstyrelsen ges här ett nytt bemyndigande att även hantera de ärenden som gäller tillstånd för alla sällskapsdjur. Bemyndigandet gällde tidigare hundar och kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd angavs som tillståndsgivande myndighet i 16 § djurskyddslagen. Bestämmelsen i 32 b § jämförd med 59 § visar att den länsstyrelse som enligt avtal har kontrollansvar för ett visst kontrollobjekt även ansvarar för tillståndsprövningen av det objektet. Vidare har Jordbruksverket getts ett nytt bemyndigande om att föreskriva vad som avses med ”större omfattning” samt att meddela undantag från krav på tillstånd.

Tävling med djur och förevisning av djur (33–39 §§)

I 33 § har Jordbruksverkets bemyndigande om utvidgats till att omfatta föreskriftsrätt när undantag kan medges från kravet på att en veterinär som har förordnats av verket ska besiktiga tävlingsområdet och de deltagande djuren. I särskilda fall och om det finns särskilda skäl får verket medge undantag från bestämmelsen om tävlingsveterinärer (bestämmelsen upphörde att gälla den 1 juli 2010). I 33 § har verket fått ett nytt bemyndigande om att föreskriva om i vilka fall som man genom en utsedd veterinär ska närvara vid offentliga tävlingar. Här har en ändring skett från att meddela undantag till att föreskriva om vilka tävlingar där veterinär ska vara representerad. Det har också preciserats vilka befogenheter och skyldigheter som veterinären har. Verkets

bemyndigande har utvidgats till att omfatta föreskriftsrätt om undantag från dessa skyldigheter och rättigheter som tillkommer veterinär som har förordnats av Jordbruksverket. Samtidigt har det preciserats att verket endast får medge undantag från bestämmelsen om tävlingsveterinärer i särskilda fall och om det finns särskilda skäl.

I 35 § har ren undantagits från de hjortdjur som inte får föras omkring och förevisas offentligt.

Bestämmelsen i 36 a § är ny och föreskriver att länsstyrelsen årligen ska kontrollera cirkusar och även vid sådana förändringar av djurbeståndet eller utrustningen som är av väsentlig betydelse för från djurskydds- eller djurhälsosynpunkt. Bestämmelsen innehåller också ett bemyndigande om att verket får meddela föreskrifter om skyldigheter för den som förevisar djuren, att föra anteckningar om verksamheten och djuren samt att lämna upplysningar om verksamheten.

Bestämmelsen i 37 § har ändrats så att länsstyrelsen, i stället för som tidigare Jordbruksverket, ska godkänna djurparker eller liknande.

Djurförsök (40–57 §§)

I 40 § har preciserats för vilka djurklasser som tillstånd krävs för djurförsök.

I 40 a § ges ett nytt bemyndigande till Jordbruksverket att meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

Den etiska prövningen har ändrats till ett etiskt godkännande i 41 §.

Bestämmelsen i 44 § har ändrats på så sätt att i de fall som en djurförsöksetisk nämnd har flera avdelningar så får varje avdelning bestå av högst 14 personer. Den längsta tid som dessa personer utses på har ändrats från tre till fyra år.

På grund av den förändring som har gjorts i 19 § djurskyddslagen har 49 § upphävts.

Bestämmelsen i 49 a § är ny och specificerar vilka regler i djurskyddslagen som man kan frångå när den djurförsöksetiska nämnden godkänner ett djurförsök. I bestämmelsen ges också Jordbruksverket ett bemyndigande om att föreskriva om hur ansökningarna om undantagen och hur besluten om godkännande

ska utformas. Här införs också ett krav om att nämnden är skyldig att rapportera till Jordbruksverket vid beslut som ger undantag från 9, 10, 11, 14, 15 och del av 16 §§.

I 50 § har bemyndigandet utvidgats till att Jordbruksverket även får meddela föreskrifter om undantag från destinationsuppfödning av djur. Vidare får undantag medges från krav på tillstånd för förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur.

Bestämmelsen i 50 a § innehåller ett nytt bemyndigande för Jordbruksverket att föreskriva eller i enskilda fall fatta beslut om vad som ska gälla för föreståndare och veterinär vid uppfödning, förvaring, tillhandahållande eller användning av försöksdjur. Verket får också meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om den utbildning eller kompetens som personalen ska ha vid uppfödning, förvaring och tillhandahållande av försöksdjur.

I 51 § har Jordbruksverkets bemyndigande vidgats till att också gälla meddelande av föreskrifter om utbildning och kompetens för personal som deltar i användning av försöksdjur och för dem som vårdar försöksdjur vid en anläggning för djurens användning.

Bestämmelsen i 53 § har förtydligats på så sätt att det anges vilka djurklasser som måste bedövas före det att man företar ett djurförsök som kan medföra ett fysiskt eller psykiskt lidande. Det har också förtydligats att om bedövningen i sig själv orsakar mer lidande än användningen av djuret i försöket så är bedövningen undantagen. I sådana fall har det specificerats att smärtstillande eller lugnande medel ska användas så att djuret inte utsätts för svår smärta, svår ångest eller annat svårt lidande.

I 54 a § har ett nytt bemyndigande införts för Jordbruksverket om att meddela föreskrifter om skyldigheter för den som föder upp, förvarar, tillhandahåller eller använder djuren att märka dem, upprätta instruktioner för skötsel och för andra uppgifter av betydelse från djurskyddssynpunkt. Vidare ska anteckningar föras och upplysningar lämnas om verksamheten.

I 55 § har man fört in ett förtydligande om att lokaler motsvaras av anläggningar eller andra förvaringsutrymmen. Motsvarande bestämmelser som gäller för förprövning av stallar har förts in i bestämmelsen, men i detta fall är det Jordbruksverket som är den som godkänner och besiktigar anläggningarna. Det har också förts in att djurhälsan också ska beaktas vid förprövningen.

I 56 § föreskriver om de särskilda avgifter som ska tas ut om någon utför en åtgärd enligt 55 § utan förhandsgodkännande av Jordbruksverket.

Bestämmelsen i 57 § har en ny lydelse som motsvarar bestämmelsen i 16 b § om att länsstyrelsen ska fatta beslut om förbud att använda stallar om inte förprövning har genomförts, om man inte finner att det kan godkännas i efterhand. I så fall ska Jordbruksverket fatta beslutet.

Handläggning av ärenden om tillstånd (57 a–57 b §§)

Bestämmelsen i 57 a § är ny och fastställer att en behörig myndighet som begär ett intyg eller liknande för att visa att vissa krav är uppfyllda vid tillståndsgivning måste godta intyg som utfärdats i ett annat EU-land. Myndigheten får dock begära en översättning.

I 57 b § har Jordbruksverket fått ett nytt bemyndigande om att meddela föreskrifter om inom vilken tid som en myndighet ska lämna tillstånd samt att denna tid inte ska börja löpa före det att inspektion av vad som är tillståndspliktigt gjorts. Vidare föreskrivs att tillståndet ska anses vara beviljat om inte myndigheten har meddelat ett beslut om något annat inom tidsfristen.

Behörig myndighet (58 §)

I bestämmelsen, som är ny, fastställs att Jordbruksverket är behörig myndighet om inte annat framgår av 59 eller 62 § eller om inte regeringen beslutar annat.

Kontrollmyndigheter (59– 63 §§)

Bestämmelsen i 59 § är ny och här utpekas länsstyrelsen som den myndighet som utövar den offentliga kontrollen. Denna bestämmelse fanns tidigare i 56 §.

Bestämmelsen i 60 § har en ny lydelse enligt vilken länsstyrelsen utövar den offentliga kontrollen för sjötransporter som utgår från länet.

I 61 § finns en ny bestämmelse där Livsmedelsverket, genom de officiella veterinärerna och officiella assistenterna på slakteri, ska utöva den djurskyddskontroll som ankommer på dem enligt EUförordningen om offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

Bestämmelsen i 63 § har ny lydelse som utpekar Jordbruksverket som den myndighet som har det centrala tillsynsansvaret och som ska samordna övriga kontrollmyndigheter och ge stöd, råd och vägledning.

Offentlig kontroll över icke livsmedelsproducerande djur (64 §)

Denna bestämmelse har ny lydelse som fastställer att den offentliga kontrollen ska följa vissa av de regler som finns i EU:s kontrollförordning även vid kontroll av andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

Föreskrifter om offentlig kontroll (65–66 §§)

I 65 § finns ett nytt bemyndigande för Jordbruksverket om att få meddela föreskrifter om hur offentlig kontroll ska bedrivas, hur kontrollmyndigheter ska samverka samt skyldigheter för en kontrollmyndighet eller liknande att lämna information till Jordbruksverket om den kontrollverksamhet som bedrivits.

Avgifter (67–70 §§)

I 67 § finns en ny bestämmelse som trädde i kraft den 1 juli 2010. Bestämmelsen reglerar att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om avgifter för ärenden om godkännande av ny teknik, registrering av djurtransportörer och undantag från krav på ligghall för utegångsdjur, tillstånd enligt 19 a § djurskyddslagen, godkännande enligt 20 § djurskyddslagen och 37 § i djurskyddsförordningen och undantag enligt 13 a § i djurskyddsförordningen. Motsvarande regler återfanns i den gamla djurskyddsförordningens 57 §.

I 67 a §, som är ny, ges verket bemyndigande om att meddela föreskrifter om att avgifter ska betalas för veterinär medverkan vid tävling. Denna regel trädde i kraft den 1 juli 2010.

I 68 § finns ett nytt bemyndigande till Jordbruksverket om att meddela föreskrifter om de avgifter som ska betalas för extra kontroll enligt EU:s kontrollförordning.

Bestämmelsen i 69 § är ett nytt bemyndigande till Livsmedelsverket om att föreskriva om att avgift ska betalas för den

djurskyddskontroll som utförs av officiella veterinärer och officiella assistenter på slakteri.

Förbud att ha hand om djur och omhändertagande av djur (71 och 72 §§)

Innehållet i 71 § angående skyldigheten för polismyndigheten att till länsstyrelsen skyndsamt anmäla om man finner att det finns förutsättningar för att besluta om förbud enligt 29 § att ha hand om djur, har flyttats från 58 § i 1988 års djurskyddsförordning. Formuleringen före den 1 januari 2009 var dock ”Om en annan kontrollmyndighet än länsstyrelsen finner…” Den formuleringen inkluderade alltså även den centrala kontrollmyndigheten. Från 2009 gäller paragrafen endast polismyndigheten.

Innehållet i 72 § med bemyndigande för Jordbruksverket om att föreskriva om förfarandet vid omhändertagande av djur fanns tidigare i 59 §.

Överklagande m.m. (73 och 74 §§)

I 73 § hänvisas till att bestämmelser om överklagande finns i 38 § djurskyddslagen.

I 74 § uppräknas de bestämmelser i djurskyddslagen och EU:s transportförordning för vilka beslut ska gälla omedelbart även om de överklagas. Den beslutande myndigheten kan dock bestämma något annat.

Verkställighetsföreskrifter (75 §)

Denna bestämmelse har flyttats från tidigare 60 §.

2.9.1. Analys

Utredaren konstaterar att djurskyddsförordningen har förändrats sedan 1988 i betydligt större utsträckning än djurskyddslagen. Detta är inte förvånande eftersom förordningen är mer detaljerad och det har funnits ett större behov av att ändra denna på grund av ny kunskap och den utveckling som har skett. Dessutom är det

mycket lättare att ändra i förordningen eftersom sådana ändringar beslutas av regeringen till skillnad från en ändring i djurskyddslagen som ska fattas genom riksdagsbeslut. I djurskyddsförordningen har regeringen också en möjlighet att visa sin politiska vilja.

Om man bortser från alla nya eller mer preciserade bemyndiganden som har införts i stället för gamla regler samt en utveckling och precisering av de tidigare reglerna, är det endast ett fåtal helt nya regler som har tillkommit.

Det har tillkommit en rätt för Jordbruksverket att meddela föreskrifter om utfodring och vattning av djur. Ett nytt krav har tillkommit om att rävar endast får hållas om deras behov av att vara tillsammans med andra rävar, röra sig, gräva och ägna sig åt annan sysselsättning, kan tillgodoses. Jordbruksverket har också getts ett bemyndigande om att meddela ytterligare föreskrifter om hur rävar ska hållas.

Ett förbud mot innehav av och avel med ”farliga” hundar har införts. Jordbruksverket har fått ett nytt bemyndigande om att anta ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud emot försäljning eller annan överlåtelse av djur. En annan ny regel ger den officiella veterinären på slakteri ett bemyndigande om och en skyldighet att vidta åtgärder omedelbart om så krävs från djurskyddssynpunkt.

Vidare har Jordbruksverket getts ett bemyndigande om att meddela föreskrifter om de uppgifter från djurskyddssynpunkt som åligger officiella veterinärer vid slakterier. Ett nytt krav är att cirkusar årligen ska kontrolleras av länsstyrelserna. Här har också Jordbruksverket getts bemyndigande om att föreskriva om kontroller och skyldigheter vid uppgiftslämnande m.m.

På försöksdjursområdet har regelmassan ökat betydligt, men detta är i första hand fråga om förtydliganden och en utveckling av de grundläggande regler som fanns i djurskyddsförordningen från 1988.

Som ovan nämnts har det även tillkommit ett antal regler om hur regelverket ska administreras och kontrolleras. Reglerna handlar om handläggning av ärenden om tillstånd, behörig myndighet, kontrollmyndigheter, offentlig kontroll över icke livsmedelsproducerande djur, föreskrifter om offentlig kontroll, avgifter och överklaganden m.m. Många av de bemyndiganden som har meddelats har handlat om att ge Jordbruksverket möjlighet att fatta beslut om undantag från förbud eller att förskriva om hur kraven ska genomföras. Enligt utredarens åsikt har detta medfört

ett mer detaljstyrt regelverk som i vissa fall samtidigt har inneburit en större möjlighet till flexibilitet att uppfylla regeln. Detta har exempelvis skett genom att Jordbruksverket har förskrivit att mjölkkor ska vara ute sex timmar per dygn under tre månader mellan den 1 maj och den 15 oktober i stället för att, som det står i djurskyddsförordningen, nötkreatur som hålls för mjölkproduktion sommartid ska hållas på bete. Det senare skulle kunna tolkas som att mjölkkorna ska vara ute på bete hela tiden under sommarmånaderna utom när de mjölkas. Alltså ges den enskilde producenten en större flexibilitet eftersom denne kan välja hur lång utevistelse som djuren ges, allt från sex timmar till hela dygnet. Djurskyddsförordningens skrivning kan emellertid även tolkas som en form av mer målstyrning där det med denna lagtext ges flexibilitet och ansvar till producenten att själv bedöma när och på vilket sätt som det är lämpligt att på hans eller hennes gård uppfylla lagkravet. Det är emellertid inte utan anledning som verket har fått detta bemyndigande om att föreskriva om hur betesgången som en minimumnivå ska genomföras. Både producenter och kontrollmyndigheten har haft problem med hur denna regel ska tolkas för att den ska anses vara uppfylld.

2.10. Utvecklingen av myndighetsföreskrifterna om djurskydd

Jordbruksverkets föreskrifter om djurskydd, vilka är samlade i Statens jordbruksverks författningssamling (SJVF), reglerar olika djurslag och områden. Det finns nu föreskrifter som bl.a. reglerar hållande av hund och katt, djur avsedda för sällskap och hobby, djur att använda för vetenskapliga ändamål, odlad fisk, cirkusdjur, träning och tävling av djur, slakt och annan avlivning, operativa ingrepp, ny teknik, och förprövning av djurstallar. Dessa föreskrifter har arbetats fram och förändrats under tiden efter 1988. Ett exempel på föreskrifter som har ändrats och utökats många gånger under årens lopp är Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket m.m. (SJVFS 2010:15)(lantbruksdjurföreskriften). De har ändrats 18 gånger sedan de infördes 1989. Vid införandet bestod de av 111 paragrafer, i dag omfattar de 168. De delar som reglerade hästhållning har tagits bort ur lantbruksdjurföreskriften och samlats i egna föreskrifter som reglerar endast häst Djurskyddsmyndighetens

föreskrifter och allmänna råd om hästhållning (DFS 2007:6)(hästföreskriften). Dessa består i dag av 60 paragrafer. Det är dock en hel del bestämmelser som är allmänna och gäller samtliga djurslag och som nu återfinns i båda föreskrifterna.

2.10.1. Analys

Enligt utredarens mening har utformningen av föreskrifterna påverkats av samhällsdebatten vid de olika tillfällen när de har tillkommit. Strömningarna i samhället har varit olika starka vid olika tidpunkter och detta har påverkat föreskrifternas inriktning och innehåll. Regler om samma företeelse i äldre föreskrifter har inte heller uppdaterats om en ny regel som grundas på ny forskning eller kunskap meddelats i en annan föreskrift.

Utredaren kan konstatera att denna utveckling har lett till att det även i föreskrifterna finns ologiska skillnader mellan föreskrifter om samma eller liknande djurslag dels när djuren hålls för olika syften, dels mellan djurslag med liknande behov. Här kan nämnas två exempel. Kraven på utrymme för kaniner som hålls som sällskapsdjur respektive djurparksdjur och hur man ska tillfredsställa olika djurs behov av vatten. Det första exemplet gäller att minsta tillåtna yta för sällskapskaniner är en halv kvadratmeter enligt Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby (DFS 2004:16). För vinterförvaring av djurparkskaniner där publik inte förekommer är minsta tillåtna yta en kvadratmeter. Om däremot kaninerna ska visas upp för publik är den minsta tillåtna ytan fem kvadratmeter, vilket framgår av

Jordbruksverkets föreskrifter om djurhållning i djurparker m.m. (SJVFS 2009:92).

Det andra exemplet är tillgången till vatten där hästar enligt 4 kap. 3 § hästföreskriften ska vattnas två gånger dagligen. Även i fråga om nötkreatur anges i 1 kap. 29 § lantbruksdjursföreskriften att djuren ska erbjudas vatten minst två gånger per dygn. Grisar ska däremot enligt 3 kap. 5 § ha fri tillgång till dricksvatten.

I bilagan, Analys av Svenska djurskyddsföreskrifter och EUdirektiv, finns en analys som Jordbruksverket gjort mellan svenska djurskyddsbestämmelser och EU-direktiven avseende hållande och skötsel av lantbrukets djur. En jämförelse har gjorts av vilka regler som grundar sig på EU-regler och vilka som är enbart nationella

regler. Vidare har analyserats om de regler som grundar sig på EU lagstiftningen är mer långtgående än grundregleringen i EU.

I jämförelsen ingår djurskyddsförordningen 1-16 §§, Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket m.m. (SJVFS 2010:15 saknr L 100) och de på området aktuella direktiven. Dessa är Rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd för animalieproduktionens djur, Rådets direktiv 2008/120/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning, Rådets direktiv 2008/119/EG av den 18 december 2008 om fastställande av lägsta djurskyddskrav för kalvar, Rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimiregler för skydd av slaktkycklingar och Rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns.

2.11. Referenser

Bernitz, U., Kjellgren, A. Europarättens grunder, fjärde upplagan

(Norstedts Juridik 2010) Bernitz, U., Kjellgren, A. Introduktion till EU, tredje upplagan

(Norstedts Juridik 2010) Cserhalmi, N. 2004 Djuromsorg och djurmisshandel 1860–1925

s. 86–97. Doktorsavhandling Sveriges lantbruksuniversitet. Uppsala.

Under 2010 och 2011 har kommuner och landsting som genomfört upphandlingar fått dessa överklagade av några av parterna som har deltagit i upphandlingen. En del av kommunerna har använt sig av Miljöstyrningsrådets kriterier för att ställa krav på djurskyddsnivån för de varor som de vill upphandla. Det har kommit flera olika domar från olika rättsinstanser (Kammarrätten i Göteborg mål nr 2216_2221-10, mål nr 2921-2922-10, Förvaltningsrätten i Stockholms mål nr 4644-10, mål 46958–10.). Det finns också andra kommuner där kriterierna har använts i upphandling där processen har gått att slutföra utan några överklaganden.

På grund av det osäkra rättsläget som har uppstått kring dessa kriterier har Miljöstyrningsrådets beställt ett oberoende rättsutlåtande (Bruun N 2011). I rapporten görs en genomgång av den allmänna bakgrunden till regleringen av offentlig upphandling. Det konstateras att i det nya upphandlingsdirektivet från 2004,

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet) 0ch Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (upphandlingsdirektivet), ges medlemsstaterna utvidgade möjligheter att använda sociala och miljörelaterade kriterier och krav vid upphandling.

I rapporten görs också en genomgång av regleringen av den fria rörligheten av varor. Här framförs att det inte ännu finns någon praxis på hur Lissabonfördraget om ändring av fördraget om

Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, undertecknat i Lissabon den 13 december 2007 (Lissabonfördraget) förändrade bestämmelse i artikel 13 att unionen och medlemsländerna vid genomförande av sin politik fullt ut ska ta hänsyn till välfärden för djur som kännande varelser kommer att påverka rättsläget. I rapporten görs också en genomgång av de tre i ovan angivna domarna och sammanfattningsvis konstateras:

I vissa fall har man uppställt ett krav på att svensk djurskyddslagstiftning skall ha tillämpats vid tillverkning av kött. Detta har av domstolarna uppfattats som diskriminerande.

I andra fall har man definierat vissa allmänna kvalitetskrav som gällt djurhållningen i samband med tillverkningen av kött. Sådana allmänna krav har ansetts tillåtna.

I det tredje fallet har man uppställt krav som legat över EU:s minimumkrav avseende djurskyddsnivå. Detta har ansetts förbjudet av domstol bl.a. med hänvisning till EU domstolens dom i mål C-305/08. Dessutom har ett krav gällt transporttid till slakt. Det har ansetts obefogat. Vidare har man diskuterat om man i de kontrollerade fallen verkligen kan kontrollera att de uppställda kraven följs.

Slutsatsen i rapporten är att:

Det finns ett klart utrymme för djurskyddskrav vid offentlig upphandling inom EU. Den rättsosäkerhet som uppstått som en följd av de olika domsluten vid lägre instanser i Sverige visar dock att det föreligger vägande skäl för att försöka få till stånd klara riktlinjer och etablerade förfaranden i frågan. Det vore också viktigt att eventuella processer som går till högsta instanser bedrivs på ett professionellt och skickligt sätt så att alla rättsligt relevanta argument beaktas. Jag menar att det finns rättsliga förutsättningar för att här agera i syfte att påvisa och genomdriva möjligheterna att beakta det ostridiga konsumentintresset/upphandlingsintresset för hållbart producerade produkter och djurskyddsaspekter på bl.a. livsmedelsområdet.

Slakterier

Antalet slakterier med en produktion av minst 1 000 ton nöt- eller griskött har minskat från ca 40 stycken 1988 till 21 stycken 2010. Därutöver finns i dag ett 40-tal ”småskaliga” slakterier som svarar för ca 1 procent av grisslakten, 6 procent av nötslakten samt 17 procent av får- och lammslakten.

År 2010 stod ett slakteri (Scan Kristianstad) för 37 procent av grisslakten och tillsammans med Scan i Skara svarade dessa två slakterier för 48 procent av grisslakten i landet. De sex största grisslakterierna har tillsammans hand om 86 procent av grisslakten.

Beträffande slakten av storboskap, så står Scans slakteri i Linköping för 26 procent och. de fem största slakterierna står för 69 procent av storboskapsslakten.

Av 16 slaktkycklingslakterier slaktar i dag 98 procent av produktionen på ca 6–7 slakterier. Lantmännen Kronfågel som tidigare har haft 4 slakterier kommer 2011 att använda 1 slakteri. Fem slakterier hanterar över 1 miljon slaktkycklingar årligen och

slaktade tillsammans ca 73,5 miljoner kycklingar av de totalt 75 miljoner kycklingar som slaktades 2009.

Utvecklingen mot större men färre slakterier påverkar både transportavstånden och hanteringen av djuren i slakterierna i både positiv och negativ riktning. Utvecklingen medför längre transporter men även rationellare hantering på slakterierna, vilket innebär snabbare slaktprocess. Den medför även bättre förutsättningar för olika djurskyddsinsatser på slakterierna. Denna utveckling har också lett till att slakterierna inte längre tillhandahåller all den service som fanns förr när slakterierna drevs på ett mer småskaligt sätt, t.ex. att alla slakterier drev en nödslakts-

verksamhet.

EU:s bestämmelser om kontroll av livsmedel i

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (kontrollförordningen) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförande av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (särskilda kontrollförordningen), det s.k. ”Hygienpaketet” styr kraven på slakterier utifrån folkhälsoskäl.

Livsmedelsverket har under 2009 kartlagt djurskyddet på 23 av landets största slakterier och presenterat resultatet i rapporten

Djurskydd vid slakt – ett kontrollprojekt .

I rapporten konstateras att

resultaten generellt visar på ett gott djurskyddsläge vid de svenska slakterierna. Överbeläggning i stallar för nötkreatur och får samt för hård drivning av grisar och får förekommer endast i ringa omfattning. Bedövningsresultaten har varit goda för samtliga studerade djurslag.

Kartläggningen visar att det för att minska förekomsten av hård drivning så krävs det insatser vid flertalet studerade företag som slaktar nötkreatur. Några företag som slaktar grisar behöver vidta åtgärder för att minska förekomsten av överbeläggning i stallboxar eller förekomsten av hård drivning. Förhöjd frekvens av vingskador hos fjäderfä eller för lång tid mellan bedövning och avblodning hos får har enbart registrerats vid ett fåtal slakterier.

Slutsatserna som man drar i rapporten är att i Sverige är kraven i regelverket förhållandevis högt ställda och reglerna följs till stor del i den praktiska verksamheten. Direkta jämförelser med situationen i andra länder kan dock inte göras eftersom motsvarande under-

sökningar saknas. Det är viktigt att den positiva utvecklingen med ökade kunskaper från forskning om djurs välbefinnande får ett fortsatt genomslag i slakteriernas verksamhet. I Jordbruksverkets föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2007:77) om slakt och annan avlivning av djur (slaktföreskriften) finns det tydliga krav gällande djurhantering på slakterier och uppstallning, samt för genomförandet av bedövning och avblodning. Dessa baseras delvis på gemensamma bestämmelser inom EU, vilka nyligen har reviderats och ändrats från

Direktiv 93/119/EG om skydd av djur vid tidpunkten för slakt eller avlivning (slaktdirektivet)till Förordning (EG) nr 1099/2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning (slaktförordningen), varför vissa förändringar i de svenska föreskrifterna är att förvänta framöver.

Djurens rätt uppmärksammar två områden i rapporten

Djurskydd vid slakt – ett kontrollprojekt som man anser är problemområden. Det ena är att i samband med besiktningen av slaktkropparna för gris så registrerades förekomsten av färska rivskador på svålen, vilket indikerar att djuren har varit i slagsmål, något som främst uppstår i samband med att grupper av obekanta grisar blandas med varandra på gården, vid transport eller på slakteriet. Totalt uppvisade 13,3 procent av djuren kraftig förekomst av färska rivsår. Variationerna mellan de olika slakterierna var stora; vid ett slakteri påvisades inte några grisar med kraftig förekomst av rivskador medan ca 35 procent av grisarna vid tre andra slakterier uppvisade sådan kraftig förekomst.

Det andra problemet är andelen slaktkycklingar som påträffas döda i samband med att djuren lastas ut ur transportbehållarna på slakteriet. Detta benämns ofta som ”transportdödlighet”, men den omfattar även de fåglar som har dött under den tid när transportbehållarna har stått i slakteriets ankomsthall i väntan på slakt. Enligt rapporten kan denna dödlighet ses som en indikator dels på hur väl själva transporten och uppstallningen i ankomststallet på slakteriet har skötts (främst med avseende på termisk komfort) och dels på hur väl kycklinguppfödaren har sorterat bort och avlivat sjuka eller skadade kycklingar före eller i samband med lastning på gården. Sådana djur ska ha kunnat avlivas i stället för att skickas med till slakteriet.

Sett i ett internationellt perspektiv anses transportdödligheten hos kycklingar vara relativt låg i Sverige och siffrorna i rapporten bekräftar det med ett medeltal på 0,13 procent. Man bör också

beakta att studien genomfördes under sommarhalvåret, dvs. den del av året när dödligheten kan förväntas vara något högre än under vinterhalvåret. Samtidigt framkom tydligt att transportdödligheten var betydligt högre vid två av de slakterier som ingick i studien jämfört med resterande anläggningar. Det förelåg inte någon skillnad i antalet timmar som fåglarna hade tillbringade i lådorna och som skulle kunna förklara detta utan orsakerna behöver utredas vidare.

Det är viktigt att försöka fastslå när i processen som denna dödlighet huvudsakligen uppstår, dvs. om den är kopplad till bristande gallring hos uppfödaren, brister i djurhanteringen i samband med infångandet och lastningen av fåglarna, alltför hög beläggningsgrad i transportbehållarna (inte nödvändigtvis i förhållande till lagstiftningen, men i relation till vad djuren klarar av i relation till temperatur m.m.), brister i transporterna eller i uppstallningen på slakteriet. En förklaring kan även vara skillnader i ålder och vikt hos kycklingarna eftersom olika slakterier tillämpar olika slaktvikter och det är känt att äldre kycklingar lättare drabbas av problem i samband med transporten.

Förvärvstillstånd

Bakgrunden till kravet på förvärvstillstånd var 1947 års jordbrukspolitiska beslut vars målsättning var att jordbrukarnas lönenivå skulle vara i nivå med industriarbetares. Detta innebar att mellankrigstidens prisreglering och importkontroll till stor del bevarades men det ansågs också vara nödvändigt att sänka produktionskostnaderna för jordbruket. Det skulle ske genom strukturrationalisering av jordbrukssektorn. Lantbruksnämnderna inrättades och en av deras viktigaste uppgifter var yttre och inre rationalisering samt ärenden enligt jordförvärvslagen. Den yttre rationaliseringen skulle komplettera inte bärkraftiga jordbruk så lantbruksnämnden förvärvade och förmedlade jord till intresserade jordbrukare. Dessa kunde även få lån och statliga bidrag. Verktyg som lantbruksnämnden hade till sin användning var förköpsrätt och expropriering.

Jordförvärvslagen (1979:230) ändrades i och med 1990 års beslut om ny livsmedelspolitik och de nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1991. I propositionen till jordförvärvslagen (prop. 1990/91:155) uttalades att:

Jordförvärvslagen inte har varit något effektivt instrument för att uppnå de uppställda målen. Det framhölls också att det är viktigt att den lagstiftning som gäller för jordbruket inte utformas så att en marknadsanpassning av näringen försvåras. Rationaliseringssträvandena bör därför i fortsättningen i princip överlåtas till näringen. Departementschefen uttalade också att detta är en logisk följd av att brukningsplikten för jordbruksmark slopades. Mot den bakgrunden finns det inte längre något behov av någon generell förvärvsprövning med hänsyn till jordbrukets rationalisering. Prövningen såvitt avser rationaliseringen av jord- och skogsbruket, bör i stället begränsas till arronderingsförbättringar i starkt ägosplittrade områden, bland annat i Dalarna.

Däremot så ansåg departementschefen att möjligheterna att genom bestämmelser i jordförvärvslagen beakta glesbygdens intressen kunde användas som ett självständigt regionalpolitiskt instrument. Lagen borde inte enbart användas för att främja sysselsättningen utan också för bosättningen i glesbygden.

I dag krävs förvärvstillstånd om en lantbruksegendom förvärvas genom köp, byte eller gåva. Detta är huvudregeln men det finns vissa undantag.

Förändringen av reglerna innebär att rationaliseringsmomentet är borta ur lagen. I stora områden i landet behöver inte fysiska personer förvärvstillstånd liksom att juridiska personer, exempelvis ett aktiebolag, behöver inte heller tillstånd i vissa områden när man köper från annan juridisk person än dödsbo. Släktförvärven har alltid varit undantagna från kravet på tillstånd. Dessa förvärv är och har alltid i antal varit de allra flesta. Något krav på lantbruksutbildning/legitimation eller liknade finns inte och har aldrig funnits knutna till denna lagstiftning i Sverige till skillnad från t.ex. Danmark.

Numera betonar lagen sysselsättning och bosättning i glesbygden. Tidigare var rationaliseringsmomentet starkt, dvs. man försökte styra lämpliga fastigheter/arealer till utvecklingsbara företag för att de skulle få lämpligt arealunderlag och utformning av fastigheten. Detta är nu helt borta och rationaliseringen får företagen själva sköta om. Något av rationaliseringsmomentet finns dock kvar i ett fåtal mindre områden och där vad det gäller skogsmarken (omarronderingsområdena i Dalarna, Värmland och Västra Götalands län).

Flertalet etableringar sker i dag, liksom tidigare utan prövning enligt jordförvärvslagen genom släktförvärv, arrenden och förvärv av fysisk person i s.k. friområden.

Detta har öppnat upp för att fler som inte har någon anknytning till lantbruksproduktion kan förvärva fastigheter och starta olika former av animalieproduktion. Den anknytning som förvärv genom släktskap kan ge till den som förvärvar en lantbruksegendom är givetvis inte någon garanti för att förvärvaren är insatt eller lämpad för att vara djurhållare. Däremot medförde denna anknytning i många fall ett socialt skyddsnät av personer med insikt i dessa frågor runt den nyblivne företagaren. Avsaknad av ett sådant skyddsnät ställer alltså högre krav på att det finns tydliga och tillgängliga regler för vilka krav som en animalieproducent måste uppfylla när det gäller djuromsorg.

Det uppfattas från många håll som ett problem att inte några dokumenterade förkunskaper om animalieproduktion eller andra garantier krävs när ett företag men sådan djurhållning startar.

Analys

Från avregleringen på 1990-talet och framåt så har det skett en minskning i den inhemska animalieproduktionen med undantag för lamm- och slaktkycklingproduktion. Samtidigt har köttkonsumtionen och importen av alla sorter av matvaror ökat. Betalningen som den svenska producenten får för sina produkter har minskat med i medeltal 0,2 procent per år under denna period. Samtidigt har kostnaderna för de produktionsmedel som köps ökat med i medeltal 3,1 procent. Detta har lett till en minskad lönsamhet för näringen.

I dag är 45 procent av den mat som vi äter i landet inte producerat i Sverige. Värdet av detta är 110 miljarder kronor i konsumentledet.

Den offentliga upphandlingen uppgår till 10 miljarder för livsmedel varje år. Enligt EU:s upphandlingsdirektiv kan den offentliga upphandlingen ta såväl miljöhänsyn (inklusive djurskydd) som social (etisk) hänsyn. Detta är också infört i det svenska regelverket om offentlig upphandling (Lagen om offentlig upphandling, 2007:1091). Utredaren anser dock att det framgår av de senaste årens händelser runt den offentliga sektorns upphandlingar av livsmedel att denna ofta inte fungerar som avsikten har varit från lagstiftarna sida, varken på lands- eller unionsnivå.

Slakterierna har på gris- och nötsidan gått från att vara ett 40-tal medelstora slakterier till att vara 20 medelstora, 6 stora gris-

slakterier, 5 stora nötslakterier och ett 40-tal ”småskaliga” slakterier. På slaktkycklingsidan finns det 16 slakterier där merparten av slakten sker på fem slakterier.

Livsmedelsverket har i sin kartläggning (Livsmedelsverkets 2010) av djurskyddet på slakterier konstaterat att djurskyddet är generellt gott. Att de svenska kraven i regelverket är relativt högt ställda och att de till stor del följs i praktiken. Samtidigt konstateras att det inte finns några jämförbara kartläggningar i övriga EU.

Det finns emellertid vissa områden där enskilda slakterier sticker ut och där det krävs insatser för att slakterierna ska leva upp till kraven.

De förlängda transporttider som strukturrationaliseringen har medfört verkar inte ha medfört några djurskyddsproblem utom eventuellt för slaktkycklingarna. Det slaktas 75 miljoner kycklingar per år och av dessa är 0,13 procent döda redan när de lastas av på slakteriet. Detta är enligt rapporten en låg siffra om man jämför med internationella siffror men den utgör ändå ca 97 000 djur om året. Det framgår tydligt av Livsmedelsverkets rapport att dödligheten har varit betydligt högre vid två av de slakterier som varit med i studien. Utredaren anser att det är mycket viktigt att det utreds vidare vilken orsaken är och att insatser sätts in på de aktuella slakterierna.

Trots att det i rapporten konstateras att bedövningsresultaten har varit goda för samtliga djurslag så uppmärksammas det (Tv4 29 augusti 2010) ändå ibland att djur inte bedövas eller slaktas på ett korrekt sätt. Det innebär t.ex. att kycklingar eller grisar kan skållas före avblodning. Även om detta är händelser som sker mycket sällan så anser utredaren att det är något som inte ska kunna ske. Oftast är det den ”mänskliga faktorn” som utpekas som orsaken. Det finns i dag utbildningskrav för personal på slakterierna och utredaren anser att vikten av rätt kompetens tydligt framkommer i denna fråga.

Slakteriernas rationellare hantering, som också är en effekt av strukturrationaliseringen, kan ha bidragit till den positiva trend om att utnyttja kunskap om djurens beteende som enligt rapporten har setts när det gäller djurhanteringen. Det är emellertid viktigt att nya forskningsresultat i framtiden får genomslag i slakteriernas verksamhet för att inte denna goda trend ska brytas.

Utredaren har dock inte kunnat konstatera några brister i själva lagstiftningen när det gäller slakteriverksamhet.

Ändringen i jordförvärvslagen innebar att rationaliseringen av jordbruken får företagaren sköta själv. Utredaren anser att detta gör att behovet av kompetens och utbildning blir ännu tydligare inom djurområdet.

3.2 Lantbruksdjur

Inom lantbruksdjursområdet har den rationalisering som man såg vid införandet av 1988 års djurskyddslag (1988:534) fortsatt och tagit ny fart de senaste åren. Detta har inneburit att det i dag finns färre besättningar än tidigare och att det nu finns fler djur i varje besättning. Denna utveckling har varit olika stark på olika områden.

Den negativa utvecklingen för djurens miljö som beskrevs i propositionen har till stora delar brutits tack vare de ansträngningar som näringen och myndigheterna har gjort gemensamt. Näringen har lagt mycket kraft, innovationstänkande, forskning och resurser på att utveckla och anpassa system som ska leva upp till de intentioner som den nya djurskyddslagen har. Samhället har genom införande av ett regelverk, som så långt som det är möjligt har byggt på vetenskap och beprövad erfarenhet och har hjälpt producenterna att se var gränsdragningarna går. Samhället har också skjutit till avsevärda medel för att få forskning till stånd på detta område.

Det är emellertid stora skillnader på hur olika producentgrupper har drivit arbetet för djurvälfärden inom sitt område. Fjäderfänäringarna kan nämnas som några av de näringar där stora och positiva förändringar har skett sedan den nya djurskyddslagen infördes.

Forskning

Näringen stöttar forsknings- och utvecklingsprojekt som rör djurhälsa och djurskydd ekonomiskt och vilka också syftar till förbättringar och/eller förenklingar i produktionen. Som exempel kan nämnas ett djurskyddsprojekt drivet av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som nyligen har avslutats gällande gummiklätt spaltgolv till ungnöt. Det drivs och har också drivits flera andra projekt gällande inhysning stall, utedrift respektive metoder för

parasitkontroll/-bekämpning på bete. Svensk Mjölk har bedrivit ett omfattande djurvälfärdsprojekt, Välfärdsindikatorer – system för djurvälfärd för användning i mjölkproduktionen som hittills resulterat i två vetenskapliga publikationer.

Svenska Djurhälsovården (SvDHV) har under de senaste åren arbetat med två djurskyddsprojekt på Sveriges Nötköttsproducenters initiativ. Det ena gäller kontrollprogram för utegångsdjur utan tillgång till ligghall och det andra gäller djurrelaterade välfärdsparametrar i besättningar med ungnöt till slakt. Kontrollprogrammet för utegångsdjur utan tillgång till ligghall godkändes av Jordbruksverket 2010.

När det gäller grisar arbetar SvDHV tillsammans med Svenska Pig i praktiskt inriktade försök och studier. Exempelvis har SvDHV genomfört ett stort nationellt projekt för att genom bättre utfodring och hull hos suggor minska förekomsten av bogsår. SvDHV samarbetar även med SLU i studier för att ta fram praktiskt fungerande alternativ för obedövad kastrering av grisar.

Det har också lagts stora resurser på forskning inom det övriga djurområdet. Det gäller främst utfodring och djursjukdomar som har kommit djurvälfärden till gagn.

Djurvälfärds-, djurhälso- och kvalitetsprogram

Näringen har också under de senaste 20 åren utvecklat det koncept med djurhälsoprogram som startade på 1980-talet. Dessa har till stor del bidragit till att djurhälsan inom lantbrukets djurhållning har blivit bland de bästa i världen. På vissa områden är en intresseorganisation från näringen huvudman för dessa program. Inom fjäderfäsektorn är det Svensk Fågel och Svenska Ägg som är huvudmän. På andra områden är det SvDHV, som ägs av Scan AB, Avelspoolen AB och KLS Ugglarps. SvDHV är ett veterinärt rådgivningsföretag som främst arbetar med djurhälsofrågor rörande uppfödning av grisar, nötkreatur för köttproduktion och får samt för frivilligt förebyggande salmonellakontrollprogram hos gris. Svensk Mjölk är på motsvarande sätt huvudman för de som rör mjölkkor. SvDHV är officiell huvudman för djurhälsoprogram rörande grisar, nötkreatur för köttproduktion och får, de är även huvudman för obduktionsverksamheten som är en viktig del av arbetet med djurhälsa och djurskydd, kontroll av maedi-visna hos får, paratuberkulos hos nötkreatur och får, kontroll av Verotoxin-

bildande Escherichia coli/enterohemorragiska Escherichia. coli (VTEC/EHEC) hos nötkreatur, övervakning av resistens hos sjukdomsframkallande bakterier hos lantbrukets djur samt för kontroll av tuberkulos hos hägnad hjort.

Inom den officiella hälsokontrollen för grisar utfärdar SvDHV försäljningstillstånd med hälsodeklaration med stöd av lagstiftningen för djurhälsoområdet. Hälsodeklarationen utfärdas för besättningar med tillfredsställande djurhälsa och hygien. Detta innebär att besättningar med bristfälligt djurskydd inte erhåller hälsodeklarationer. SvDHV har ett nationellt uppdrag att sammanställa och utvärdera de sjukdomsanmärkningar som görs vid slakt. Detta har gjorts på besättningsnivå och för den nationella slakten av grisar sedan 20 år tillbaka i tiden. Genom dessa analyser finns officiella uppgifter om svansskador hos grisar och andra skador som har betydelse från djurskyddssynpunkt. Detta är såvitt känt unikt för svensk grisuppfödning. Under senare år görs också analyser av sjukdomsanmärkningarna även för slaktade nötkreatur och får. Svensk Fågel återkopplar sjukdomsregistrering och uppgifter om fothälsa noterade vid slakt till slaktkycklinguppfödare.

Det har tagits fram ett nytt hälsoprogram för klövhälsa hos får som drivs av SvDHV.

SvDHV arbetar också med djurhälsofrågor rörande bison och domesticerade exotiska hovdjur som alpacka och lamadjur och bedriver forskning och utvecklingsverksamhet, både på egen hand och i samverkan med SLU och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).

Svensk Mjölk är officiell huvudman för Leukos- och BVDprogrammen för landets nötkreatur. Sedan ett tiotal år är Svensk Mjölk också huvudman för det förebyggande salmonellakontrollprogrammet för nötkreatur. Detta program är i stora delar ett hygien- och smittskyddsprogram och minskar risken för spridning av inte bara salmonella utan även många andra sjukdomsframkallande mikroorganismer. Smittskyddet uppfattas av näringen som en viktig del av djurskyddet och därför pågår ett utvecklingsarbete för att höja biosäkerheten på landets gårdar mer generellt.

Inom mjölksektorn har det de senaste 25 åren utvecklats och använts förebyggande hälsoprogram för de stora sjukdomskomplexen hos landets mjölkkor. Ett exempel på detta är ett system för klövhälsovård som utnyttjar klövhälsoregistreringar på

260 000 verkade kor årligen. Systemet har möjliggjort att Sverige som första land i världen har kunnat börja avla för friskare klövar, vilket ger betydande djurvälfärdsvinster hos mjölkkorna.

Svenska Ägg driver följande frivilliga och förebyggande kontrollprogram; omsorgsprogram för värphöns, omsorgsprogram för unghöns, frivillig och förebyggande salmonellakontrollprogram, frivillig och förebyggande salmonellakontrollprogram för höns med utevistelse samt hälsokontroll för spolmask.

I Svensk Fågels regi drivs djuromsorgsprogram för slaktkyckling, omsorgsprogram för kalkon, frivilligt och förebyggande salmonellakontrollprogram, Koccidie/clostridie-program samt Campylobakterprogram. Svensk Fågel bedriver också ett frivilligt program för fothälsan hos kycklingar. Kycklingarnas fötter kontrolleras vid slakt och resultaten redovisas för uppfödaren och detta ligger till grund för vilken beläggning som tillåts vid efterkommande uppfödningsomgång. Sambandet är att bra miljö och skötsel ger bra fothälsa, vilket i sin tur ger möjlighet till differentierad beläggning utifrån djurskyddslagstiftningens krav.

Näringens företag har sedan årtionden tillämpat olika frivilliga kvalitetsprogram för uppfödning av lantbrukets djur. Regelverken för sådana program, exempelvis BIS för grisuppfödningen, har inneburit förbättringar av djurskydd och smittskydd på gårdsnivå. Anslutning till sådana program har inneburit högre ersättning för djuren. Sedan början av 2010 tillämpar slaktbranschen ett program för Grundcertifiering av gris, vilket riktar sig till alla uppfödare som levererar grisar till slakt. Grundcertifieringen är ett krav för att få slakta grisar vid de slakteriföretag som ingår i branschöverenskommelsen, vilka motsvarar ca 99 procent av grisslakten i Sverige. Inledningsvis ges möjligheter för uppfödare med färre än 10 suggor

eller mindre än 100 levererade grisar till slakt per år

att stå utanför

certifieringsprogrammet. För Grundcertifiering Gris gäller att uppfylla svensk djurskyddslagstiftning. Uppfödarna kan välja att ansluta sina besättningar till Sigill Gris, EU-ekologisk uppfödning eller KRAV, som alla innehåller krav som ligger utöver djurskyddslagstiftningen. Enligt uppgift från Svenska Pig finns ca 200 besättningar som är undantagna från branschens krav på grund av sin ringa storlek. Knappt 100 uppfödare har hittills valt att ansluta sina besättningar till program med mervärden. Det föreligger inte någon officiell sammanställning av resultatet av det inledande revisionsarbetet men enligt uppgift från Svenska Pig är anmärkningarna få. Parallellt införde Jordbruksverket en bestämmelse om

att en s.k. Djurskyddsdeklaration ska göras av veterinärer som har delegerat viss läkemedelsanvändning till grisuppfödare. Deklarationen är ett stöd för veterinären och ett kvitto för producenten på att djurskyddsnivån är acceptabel. Deklarationen ska göras vid varje besättningsgenomgång. Uppskattningsvis täcker sådana djurskyddsdeklarationer, minst 6 per år, mer än hälften av den svenska grisuppfödningen.

SvDHV, Svensk Mjölk och Svensk Fågel håller också årligen ett stort antal kurser inom djurhälsa och djurskydd för såväl rådgivare som producenter och veterinärer. SvDHV anordnar också kurser i villkorad läkemedelsanvändning.

Djurhälsoläget

En annan viktig åtgärd som näringen har gjort för djurhälsa och djurvälfärd är att i och med EU-inträdet bilda Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll (SDS). För fjäderfä finns bekämpnings-/övervakningsprogram i form av Stiftelsen veterinär fjäderfäforskning och Föreningen för smittskyddskontroll. Kläckerier, foderföretag och branschorganisationer är anslutna till programmen. Veterinärer, rådgivare och expertis från Jordbruksverket, SVA samt SLU sitter med i nämnderna. Bakgrunden till bildandet av stiftelsen och föreningen var EU-medlemskapet.

Tack vare nationella bekämpningsprogram, organiserad hälsokontroll och noggrann kontroll vid införsel av djur hade Sverige uppnått ett mycket gott djurhälsoläge. Många sjukdomar som är spridda inom EU fanns inte i Sverige vid förhandlingarna inför inträdet i EU-gemenskapen. Handelsreglerna inom EU begränsas till ett fåtal sjukdomar och kontrollen vid införsel av djur, sperma och embryon ansågs inte vara tillräckliga för svenskt vidkommande. För att djurhälsoläget skulle kunna bibehållas vid ett EU-medlemskap så bildades därför SDS efter beslut av samtliga berörda branschorganisationer. Bakom SDS står slakteri- och mejeriföretagen som genom branschöverenskommelser ställer krav på sina leverantörer att SDS regler måste följas. Övergripande beslut om verksamheten förankras i smittskyddsnämnden som består av representanter från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Kött- och Charkföretagen, Svensk Mjölk samt SvDHV.

I samarbete med smittskyddsexperter vid SVA tar SDS fram importkrav för livdjur, sperma och embryon för djurslagen

nötkreatur, gris, får, get och hjort. Dessa krav finns på intyg som skickas till exportlandet. När alla SDS:s krav är uppfyllda får importören ett godkännande av importen. SDS avråder från import av livdjur eftersom smittriskerna med denna typ av import är betydligt större än vid import av sperma eller embryon. Vidare tar SDS fram rekommendationer om hur smittspridning ska förhindras vid export av djur. SDS arbetar även med samordning av lantbruksnäringens beredskap vid utbrott av mycket smittsamma djursjukdomar, s.k. epizootier samt tar fram informationsmaterial om smittsamma sjukdomar.

Tillväxtbefrämjande medel och antibiotikaanvändning

Näringen tog 1985 avstånd från generell inblandning av antibiotika i foder i tillväxtbefrämjande syfte och sådan inblandning förbjöds 1986. Antibiotikatillsatsen användes också som maskering av dålig djurhållning och dålig djurhälsa. Det medförde, enligt näringen, att arbetet med att förbättra djurmiljöer och utveckla sjukdomsförebyggande åtgärder blev eftersatt. Sverige har ända sedan sitt inträde i EU 1995 kämpat för att införa ett liknande förbud där. År 2006 gav detta arbete utdelning och ett förbud mot sådana antibiotikatillsatser infördes i övriga EU. Det är såvitt känt fortsatt tillåtet i många andra länder utanför EU, exempelvis USA. I Sverige har näringen konsekvent argumenterat för restriktiv och kontrollerad antibiotikaanvändning till animalieproducerande djur.

Antibiotikaanvändningen har efter förbudet mot användande av detta som tillväxtbefrämjande medel sjunkit. Gruppbehandlingen genom inblandning i fodret har minskat med 38 procent och den totala antibiotikaförbrukningen har sjunkit med 18 procent de senaste 5 åren (SVARM 2010). Vid en jämförelse med de övrig EUländerna 2007 så låg Sverige lägst när det gäller försäljning av antibiotika räknat per kg biomassa (gris, nöt och kyckling)(Grave et al. 2010). Det var endast Norge av de Europeiska länderna som låg lägre än Sverige.

Europaparlamentet utfärdade en resolution om antibiotikaresistens den 12 maj 2011. Huvudbudskapet i resolutionen är att det övergripande målet är att behålla antibiotika som ett effektivt verktyg när den behövs, både hos djur och hos människor, men att begränsa användningen till det strikt nödvändiga. I dag saknas jämförbara data och djupgående analys om när, var, hur och för

vilka djur som antibiotika egentligen förskrivs, detta måste enligt Europaparlamentet åtgärdas.

Vidare anges i resolutionen att bred forskning behövs om såväl nya antibiotika som andra alternativ (vaccinering, biosäkerhet etc.) och om strategier för att minska risken för sjukdom (genom t.ex. en god djurhållning). Medlemsstaterna behöver också bättre övervaka förekomsten av antibiotikaresistens hos djur, inklusive sällskapsdjur.

I resolutionen uppmanas EU-kommissionen att utarbeta en bred, flerårig handlingsplan mot antibiotikaresistens. Denna ska också omfatta samtliga djur som täcks av EU:s djurskyddsstrategi och därmed understryka sambandet mellan djurvälfärden, djurhälsan och folkhälsan.

Analys

Utredaren anser att den negativa utvecklingen för djurens miljö som beskrevs i propositionen till stora delar har brutits, bl.a. tack vare de ansträngningar som näringen och myndigheterna har gjort gemensamt. En bidragande orsak är de resurser som har lagts på forskning runt djurhälsa och djurskydd i syfte att förbättra och förenkla produktionen. De djurvälfärds-, djurhälso- och kvalitetsprogram som näringen har utvecklat har också bidragit i positiv riktning.

Utredaren bedömer att de krav som näringen på frivillig väg ställt gällande smittskydd vid import av djur efter EU-inträdet har gjort det möjligt att behålla det goda djurhälsoläge som rådde vi den tiden. Det goda svenska djurhälsoläget har också ytterligare förbättrats genom de nationella bekämpningsprogram som finns samt genom den organiserade hälsokontrollen.

Utredaren bedömer även att det förbud som infördes 1986 mot att använda antibiotika som tillsats i foder i tillväxtbefrämjande syfte också har bidragit till att utvecklingen av djurmiljöerna har blivit mer djurvänliga. Användning av antibiotika kan annars dölja en i grunden dålig djurhälsa eller djurhållning. Utredaren anser att det för såväl djur- som för folkhälsa är viktigt att antibiotikaanvändningen hålls nere så att resistensutveckling motverkas. Utredaren konstaterar att den svenska oron för vad en alltför frikostig antibiotikaanvändning kan leda till har spridit sig till

övriga medlemsstater i EU och att förändringar inom detta område är att vänta.

3.2.1 Gris

Strukturutveckling

Uppgifter om smågrisproduktionens struktur 1988 finns inte tillgängliga, men 1992 fanns 51 procent av suggorna i besättningar med minst 50 suggor. År 2007 hade denna andel stigit till 94 procent. Uppgifter om slaktsvinsproduktionens struktur 1988 finns inte heller tillgängliga, men 1996 fanns 45 procent av grisarna i besättningar med minst 750 djur. År 2007 hade denna andel stigit till 72 procent. Svenska grisbesättningar är emellertid fortfarande små vid jämförelser med besättningar i andra länder.

Sedan snart 20 år har uppfödningen av grisar skett enligt principerna planerad produktion med omgångsvis uppfödning av olika kategorier grisar och rengöring av stallarna mellan omgångarna. Detta uppfödningssystem gör det möjligt att tillämpa rutiner som gagnar smittskydd och skötsel. Inom grishållningen finns särskilda avels- och gyltproducerande besättningar som uppfyller specifika hälsokrav. I produktionsledet ökar konstant andelen slaktgrisar som föds upp integrerat, dvs. de stannar på samma gård under hela uppfödningstiden. Förmedlingen av smågrisar, från suggbesättningar till specialiserade slaktgrisuppfödare, utgörs nu av mindre än 50 procent av de producerade smågrisarna. Många producenter har extern integrerad produktion och mellangårdsavtal. Detta medför att smittrycket på slaktgrisarna minskar och det ger en bättre djurvälfärd.

En speciell form av grisuppfödning är den som kallas suggpooler eller suggringar. Det är för svenska förhållanden stora besättningar där insemination och hållande av dräktiga djur sker i centralenheter/nav. Grisning och uppfödning av smågrisar och slaktgrisar sker sedan i andra besättningar, s.k. satelliter. Det är innehavaren av centralenheten som äger suggorna och satellitinnehavarna hyr djuren. Systemet innebär transporter av suggor över stora områden, vilket kan medföra en stor spridning av smitta, om en sådan kommer in i systemet. Jordbruksverket anser därför att alla satelliterna och navet tillhör en och samma epidemiologiska enhet. I Sverige har vi i dag ett 20-tal sådana suggpooler.

Utvecklingen av djurvälfärden i ett internationellt perspektiv

Utvecklingen av djurskyddet inom svensk grisuppfödning har skett på ett sätt som har medfört betydande skillnader jämfört med andra länders utveckling. Redan på 1970-talet förbjöds uppbindning av suggor. Djurägare tog själva initiativ till att utveckla hållande av dräktiga suggor i lösdrift på ströbädd. Det innebar att djurägarna ersatte s.k. bås för sinsuggor (suggor som är dräktiga och inte ger di åt några ungar) med halmförsedda, enkelt inredda utrymmen. Denna trend vann gehör under 1980-talet.

Medan den internationella utvecklingen gått mot sterila grismiljöer har de svenska uppfödarna strävat efter systemlösningar där grisarna kunnat förses med strömedel för sysselsättning. Sedermera har detta motiverats med grisens behov av sökande av föda, bearbetning och tillfredsställande av naturligt beteende. Tilldelning av strömedel har fått vägas mot tekniska förutsättningar för mekanisk utgödsling, arbetsinsatser och hygien. Miljöer med dålig hygien har varit en riskfaktor för smittsamma sjukdomar.

Nationell hälsokontroll

I Sverige har begreppen djurskydd och hälsa alltid varit tätt sammankopplade. Djurhälsofrågorna hos grisar har sedan mitten av 1900-talet varit en angelägen fråga och grunden för nationell organiserad djurhälsovård lades redan på 1940-talet genom enskilda initiativ av djurägare och slakteriföreningar. Dåvarande Slakteriförbundet organiserade en nationell hälsokontroll för grisar 1970, vilken i slutet av 1980-talet kompletterades med en särskild hälsokontroll för slaktgrisar.

Samhället, näringen och enskilda uppfödare i Sverige har en unik insyn i grisarnas hälsostatus genom systemet med officiell hälsokontroll. Anslutning till sådan kontroll är frivillig men hälsokontrollen har under senare år omfattat uppemot 90 procent av antalet slaktade grisar. Branschen har genom en samlad överenskommelse, sedan mitten av 1950-talet, förbundit sig att enbart förmedla hälsokontrollerade grisar. Kontrollen omfattar samtliga livdjursbesättningar och s.k. suggpooler. Kontrollen omfattar besättningsgenomgångar av veterinärer, 1–4 gånger årligen.

Genom registrering av vissa anmärkningar som görs av officiell veterinär och assistenterna vid slakteri vid slakten så har man i Sverige underlag till en löpande uppföljning av nyckeltal för hälsa och djurvälfärd. Denna analys utförs varje kvartal av SvDHV:s veterinärer. Genom ett flaggningssystem fångas problembesättningar upp och får då gårdsspecifika åtgärdsprogram. Sannolikt är Sverige det enda land med modern grisuppfödning som har statistik över utvecklingen av sjukdomsanmärkningarna under en 20-årsperiod. Det anses att andelen grisar med anmärkningar på lungorna p.g.a. SEP, en mycoplasmainfektion, vid slakt har mer än halverats under en 20-årsperiod. Resultaten från denna uppföljning av nyckeltal har redovisats på ett flertal internationella vetenskapliga kongresser.

Det rapporteras också genom slaktanmärkningarna att ca 1,5 procent av grisarna har svansskador vid slakt, något som kan vara orsakat av svansbitning. Registreringen omfattar alla korta svansar, vilket innebär att i denna registrering ingår även skador som har uppstått genom klämning och s.k. svansnekroser som kan uppstå när grisen är mycket ung. Detta är en indikator på hur grisen har skötts under uppfödningstiden. Från näringens sida anses dessa skador ligga på en låg nivå, detta med beaktande av att svansarna på svenska grisar inte kuperas, vilket sker i många andra länder.

En undersökning inom EU (EFSA 2007 a) visade nyligen att svensk grisuppfödning tillhörde det fåtal medlemsstater där meticillinresistenta stafylokocker, s.k. MRSA, inte är påvisade. Under sommaren 2010 bekräftades dock det första fallet i en svensk grisuppfödning. Dessa resistenta bakterier utgör ett folkhälsoproblem i många länder och är relativt vanligt förekommande i andra EU-länders grisbesättningar.

Det är också visat att svenskt griskött är nästan helt fritt från salmonella. Två undersökningar inom EU (EFSA 2006, EFSA 2007

b) har också dokumenterat att Sverige har en mycket gynnsam salmonellasituation jämfört med t.ex. Danmark. På besättningsnivå har man i Danmark ca 10 gånger så mycket salmonella som här i landet.

Av de salmonellafall på gris av typen salmonella tyfimurium i Sverige mellan 2001 och 2010 har knappt 5 procent av bakterierna varit resistenta mot antibiotikan ampicillin och ca 3 procent mot tetracyklin. Motsvarande siffror i Nederländerna 2008–2009 var 48

och 63 procent och i Spanien 77 och 80 procent (SVARM 2010, DANMAP 2009).

I artikeln Friska grisar – lönsamma och miljövänliga (Wallgren P, Lundeheim N, Ehlorsson C-J 2011) pekar författarna på vad förbudet mot inblandning av lågdosantibiotika i foder innebar i konkreta produktionssiffror. Under de första åren ökade dödligheten efter avvänjning av smågrisarna i medeltal med 50 procent från 2,4 till 3,6 procent. Samtidigt så fördubblades antalet avvänjningsdiarréer. Detta bidrog till att styra produktionen till att inte blanda djur i olika åldrar och därmed minska smittrycket hos djuren. Produktionsresultaten har efter detta blivit bättre och vid sekelskiftet var de bättre än före förbudet och de har ytterligare förbättrat sedan dess. Sedan 1990-talet har uppfödningstiden minskat med 15 dagar i medelbesättningen och 10 dagar i de bästa besättningarna.

Författarna pekar också på den stora potentialen till effektivare produktion som finns genom att arbeta för ökad smågrisöverlevnad och sjukdomsförebyggande åtgärder. Enligt artikeln skulle den möjliga produktionsökningen kunna vara upp till en miljard kronor eller 7 449 kronor per sugga och år.

Utevistelse

Genom 1988 års djurskyddslagstiftning infördes det i förordningen att: om det är möjligt ska avelssvin sommartid ges tillfälle att vistas ute (12 §), svin ska hållas lösgående (14 §), fixeringsanordningar får inte användas annat än tillfälligtvis (§ 15), boxar för svin ska vara försedda med halm eller annat jämförbart material (16 §). Dessa bestämmelser på förordningsnivå har lett till många olika tolkningar.

Även om möjlighet till utevistelse för avelssvin främst har blivit verklighet i den ekologiska grisuppfödningen så har djurskyddslagstiftningen lett till att uppfödningssystemen i Sverige i många hänseenden har utvecklats åt ett annat håll än i övriga EU. Den har t.ex. stimulerat till att byggnadslösningar har tagits fram där utevistelse kan ingå i system för hållande av exempelvis sinsuggor.

Avel

Avelsarbetet har i många år inriktats mot att få så snabbväxande djur som möjligt. Sverige är dock ett av få länder som även har tagit med djurhälsoaspekter i avelsmålen för grisar, t.ex. motstånd mot stresskänslighet, hälsobefrämjande kroppsbyggnad och motståndskraft mot sjukdomar. Ändå behövs en anpassning av djurmaterialet i ekologisk produktionsmiljö för att undvika bl.a. ledskador. Forskning vid bl.a. SLU pekar mot att en gris som föds upp i ett konventionellt uppfödningssystem inte klarar av att röra sig så mycket utomhus som den ekologiska grisen får göra. Ensidig avelsinriktning har medfört att vissa konventionella grisraser får djurskyddsproblem i en i övrigt önskvärd utomhusmiljö.

Minskad produktion

I Sverige, som har särskilda djurskyddsbestämmelser utöver de gemensamma inom övriga EU, har grisuppfödningen minskat på grund av ökad konkurrens från andra länder. Samtidigt har uppfödningen av grisar återkommande blivit hårt granskad av djurrättsaktivister och journalister. Under flera år har grisuppfödningen inför julhelgen kritiserats av media.

Den svenska grisproduktionen har sedan EU-inträdet minskat med mer än 25 procent. Sverige har goda förutsättningar för att ha grisproduktion, bl.a. beroende på en hög hälsostatus och goda miljömässiga förutsättningar. Enligt näringen har Sverige skickliga grisbönder och en lagstiftning som vida övergår det som övriga EU har och därmed en för konsumenten tilltalande produktion. I Sverige produceras i princip också allt foder som de svenska grisarna äter, vilket är en stark miljöfaktor med färre transporter.

Rapporter från Jordbruksverket (Jordbruksverket 2005, Jordbruksverket 2010 a) och Agri Food (Agri Food Economics Centre 2010) visar att kostnaderna för att producera en gris är högre i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Detta anges bero delvis på den högre nivån i djurskyddslagstiftningen, men till större delen på ökade kostnader för arbete och byggnader. I Agri Foods rapport konstateras att

Svensk slaktsvinsproduktion uppvisar en relativt sett hög tillväxt och bra foderomvandling. Svenska regler vad gäller ytkrav, golvtyp och tillgång på strömedel kan utifrån litteraturen förväntas ha en positiv effekt på tillväxten. Tillväxten på suggor och antal smågrisar per sugga

och år uppvisar dock inte samma tydliga fördel. Sverige är i dessa avseenden sämre än Danmark och Holland, men bättre än vissa andra länder.

Produktionskostnaderna i svensk grisproduktion är högre än i många andra länder (till exempel Danmark och Holland). Merkostnaden för svenska grisproducenter som kan hänföras till svensk djurskyddslagstiftning uppgår till cirka 4 procent. Vissa minimikrav påverkar dock produktionskostnaden positivt. Till exempel kan kraven rörande tillgänglig yta och golvtyp minska kostnaderna. Andra regler kan påverka smågrisproduktionen positivt men slaktsvinsproduktionen negativt eller omvänt. Krav på strömedel och förbud mot svanskupering är exempel på sådana regler.

Under våren 2010 har det framförts att starka prisfall har skett i den svenska grisköttssektorn jämfört med konkurrentländerna. Jordbruksverket har emellertid genom en jämförelse av offentligt redovisad statistik på europeisk nivå dragit den slutsatsen att det inte går att se att prisutvecklingen i Sverige avviker från konkurrentländerna (Jordbruksverket 2010 b). Prisförändringen i de olika jämförda länderna går i samma riktning även om styrkan i förändringen kan skilja mellan länderna. Om man ser till de allra senaste åren har utvecklingen i Sverige t.o.m. varit fördelaktigare i förhållande till de jämförda länderna, inte minst jämfört med Danmark.

Vidare föll priserna i konkurrentländerna under 2009 samtidigt som priserna steg i Sverige. En jämförelse av prisutvecklingen för griskött har gjorts med prisutvecklingen för svinfoder i de olika länderna. Ett sådant mått kan säga belysa lönsamhetsutvecklingen på kort sikt i länderna. Denna jämförelse visar att utvecklingen i Sverige enligt detta mått inte skiljer sig från utvecklingen i de redovisade konkurrentländerna.

I början av 2011 har noteringen för griskött i Sverige sjunkit relativt kraftigt och befinner sig i januari och februari 2011 på ungefär samma nivå som i Danmark, dvs. runt 10–11 kr/kg. Efter det har noteringarna åter gått upp från denna bottennivå.

I artikeln Drömmer du om trettio avvanda grisar per årssugga?

(Simon Åkerblom 2011) framför författaren att hemligheten

bakom att lyckas ha 16,5 levande födda grisar per omgång och 35 avvanda grisar per år är ett systematiskt användande av ett stort antal amsuggor och ett avelsmaterial som är bättre än det svenska. Det hänvisas till en undersökning som en tysk lantbruksorganisation genomförde 2008. Där jämfördes resultaten från

gyltor som hade inköpts från olika avelsbolag. Det klart bästa resultatet fick man från djur köpta från Danmark.

Jämförelse mellan svensk djurskyddslagstiftning och EU-direktivet

När ändringen av direktiv 91/630 EEG om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning beslutades 2001 var bl.a. de redan existerande svenska djurskyddsbestämmelserna för hållande av suggor en förebild. Vid införandet av direktivet fick dock en del av det svenska regelverket modifieras i andra avseenden. År 2007 reviderades de svenska djurskyddsföreskrifterna gällande gris (Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket m.m. (lantbruksdjursföreskriften)) och på viktiga punkter skiljer sig i dag de svenska reglerna från övriga EU:s.

En sådan punkt är att det sedan djurskyddslagen började gälla 1988 är förbjudet att kupera svansarna på grisar i Sverige. Enligt EU-lagstiftningen får detta göras under vissa förutsättningar, dvs. om det har konstaterats att vara ett problem med svansbitning och att andra miljöåtgärder har prövats men inte avhjälpt problemet. Kupering får alltså inte ske rutinmässigt enligt EU:s regler, trots detta kuperas enligt näringen det stora flertalet av grisarnas svansar i många andra EU-länder.

Problematiken kring svansbitning och kupering hänger ihop med grisars sysselsättningsbehov och denna fråga hänger i sin tur ofta ihop med utveckling av utgödslingssystem som inte kan hantera strömedel. Svenska bönder har visat att det går att använda strömedel och att få friska grisar utan svansbitning. I Sverige ska grisarna ha strömedel i den mängden att det tillfredsställer deras behov av sysselsättning och komfort. Detta anges även på likande sätt i EU:s regler som säger att svin ska:

ha ständig tillgång till tillräckligt med material som de kan undersöka sysselsätta sig med, material som halm, hö, trä, spån, svampkompost, torv, eller blandningar av dessa utan att äventyra djurens hälsa.

EU:s regler kan alltså tolkas som att vara minst lika långtgående som Sveriges på grund av lydelsen ”ständig tillgång”.

Enligt de svenska djurskyddsreglerna ska suggor också få möjlighet att utöva sitt bobyggnadsbeteende. Detta gäller också i EU-lagstiftningen men där finns ett undantag om det är så att den

tekniska lösningen för flytgödsel inte klarar att hantera den mängd halm eller annat material som krävs för att uppfylla lagstiftningen. I Sverige får suggor inte rutinmässigt hållas fixerade medan det enligt EU-reglerna endast är förbjudet att hålla dem uppbundna. Från den 1 januari 2013 måste dock alla suggor och gyltor som är dräktiga hållas i grupp enligt EU-regler (rådets direktiv 2001/88/EEG av den 23 oktober 2001 om ändrar av direktiv 91/630/EEG om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning (svindirektivet)). Det som då kommer att gälla är att suggor ska gå lösa från fyra veckor efter betäckning till en vecka före beräknad grisning. Denna förändring om att djuren ska hållas i grupp kommer att ge de svenska producenterna en fördel framför producenter i övriga EU eftersom detta krav har funnits i Sverige sedan länge.

Merparten av de europeiska suggorna kommer ändå att hållas fixerade före och efter grisningen även efter de kommande förändringarna av EU-lagstiftningen även om fler EU-länder än Sverige har strängare regler i detta avseende. Detta innebär att de inte har möjlighet att utföra sitt bobyggnadsbeteende. Här finns alltså en avgörande skillnad i suggornas välfärd i Sverige jämfört med många av de övriga EU-länderna.

Andra exempel på skillnader är att den svenska lagstiftningen också generellt sett kräver att grisarna hålls på något större ytor än vad EU-lagstiftningen kräver och att golven där de ligger ska vara hela i större utsträckning (inte gödseldränerande spalt i samma utsträckning).

De ändringar som har gjorts i lantbruksdjursföreskrifterna under de senaste 10 åren avseende ytor, boxgolv och inredning m.m. har enligt näringen medfört en otrygghet inför investeringar hos uppfödarna. Omfattande diskussioner har förts om vilka merkostnader som dessa djurskyddsbestämmelser medför och den positiva ambition som präglade uppfödarna i slutet av 1900-talet har ersatts av pessimism. Detta styrks enligt näringen av att grisuppfödningen minskat sedan EU-inträdet.

Näringen anser också att det har varit svårt att nå ut med information om djurskyddsbestämmelserna till uppfödarna. Ett exempel på detta är frågan om hur skyddsgrindar får användas, dvs. när och i vilken omfattning som suggor får fixeras.

Sverige har dock inte högst djurskyddskrav när det gäller alla aspekter i grisproduktionen. I Sverige är det tillåtet att kastrera smågrisar utan bedövning och det sker fortfarande rutinmässigt.

Ingreppet är givetvis mycket smärtsamt (EFSA 2004) och här har

några andra länder kommit längre. I

Nederländerna sövs grisarna

med koldioxid före kastreringen och i Tyskland och Danmark behandlas grisarna med läkemedel avsedda för smärtlindring (Non-Steroidal Anti Inflammatory Drugs NSAID) efter ingreppet. I samtliga fall har förändringen åstadkommits av marknaden själv. I Nederländerna är det handeln som finansierar utrustningen för narkosen till grisarna. Det är endast i Norge och Schweiz, länder som inte är medlemmar i EU, som det har lagstiftats om att kastreringen av smågrisar ska ske efter bedövning.

Svensk grisnäring var redan 2009 beredd att frivilligt införa smärtlindring (NSAID) efter ingreppet vid hangriskastration men avvaktade då på uppmaning från Svenska Djurhälsovården eftersom vissa frågor om effekt och säkerhet för grisen (blödningsrisken kunde öka med NSAID preparatet) inte var utredda. Det har i april 2011 antagits en branschöverenskommelse om att smärtlindring ska införas och nu har också ett NSAID-preparat som är godkänt för smågrisar registrerats. Det har också öppnats nya möjligheter för grisuppfödare för att få bedöva djuren själva under förutsättning att de genomgått en utbildning.

Inom näringen förs nu också diskussioner om de olika alternativ till kastrering som står till buds. Den svenska grisnäringen har även ställt sig bakom det arbete som nu pågår inom EU och det frivilliga positionsdokument som många organisationer inom EU:s medlemsländer gemensamt har undertecknat. Detta dokument innebär att man efter den 1 januari 2012 inte ska kastrera utan bedövning eller smärtlindring (NSAID). Det innebär också att från den 1 januari 2018 ska inte kirurgisk kastration genomföras över huvud taget förutsatt att lösningar för detta finns.

Anledningen till att grisarna kastreras är den s.k. galtlukt som kött från okastrerade galtar kan avge, framför allt när köttet värms upp (Jordbruksverket 2007). Lukten upplevs av vissa konsumenter som mycket obehaglig och påverkar därför marknaden negativt. En annan anledning är djurskyddsskäl. Okastrerade grisar gör upp om rangordningen vid könsmognad, denna inträffar ofta före att de går till slakt. Detta innebär att de blir aggressiva och slåss med varandra.

Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen den 27 april 2011 att kastrering av smågrisar utan bedövning bör förbjudas så snart som det finns alternativa metoder för att säkerställa kvaliteten på griskött och god djurhållning.

Kostnadsjämförelser med andra länder

Såväl Jordbruksverket (Jordbruksverket 2005, Jordbruksverket 2010 a) som Agri Food (Agri Food Economics Centre 2010) har undersökt de merkostnader som de svenska reglerna på djurskyddsområdet leder till. Deras rapporter visar dock att det är svårt att ge några entydigt svar på denna frågeställning. I Agri Foods rapport konstaterades dock att:

Kostnadsskillnader mellan Sverige och omvärlden kan endast till en del förklaras av skillnader i djurskyddslagstiftning. Högre transportkostnader, kostnader för salmonellakontroll, GMO–frihet och regler rörande aflatoxin samt skillnader i kvalitet är bidragande orsaker till högre foderkostnader i Sverige. Högre arbetskostnader förklaras främst av lägre arbetseffektivitet.

Jordbruksverket drar följande slutsatser i sin rapport Kostnader och intäkter i svenskt jordbruk – en jämförelse med Danmark och

Finland.

Analysen visar att man i de flesta fall bygger något billigare i Danmark än i Sverige och Finland, räknat per djur. Byggnaderna i studien motsvarar de byggnader som verkligen byggs.(…) I praktiken kan det visa sig att ett land som har färre krav inte per automatik har lägre byggkostnader. Hade däremot dessa stallar varit projekterade efter nationella minimimått så hade förmodligen skillnaderna i byggkostnaderna blivit ännu tydligare.

Hur mycket av det danska försprånget i konkurrenskraft som beror på den högre produktionen per ytenhet och hur mycket som beror på stordriftsfördelar ger denna studie inte svar på. Det är emellertid troligt att båda faktorerna har stor påverkan. Det är också troligt att högre produktion per ytenhet också påverkar behovet av arbetskraft. En högre beläggningsgrad kan dessutom påverka djuren negativt och ge upphov till fler skador och produktionsbortfall.

I Jordbruksverkets analys De ekonomiska verkningarna av de svenska djurskyddsreglerna för grisar (Jordbruksverket 2011) framförs följande:

En skillnad som kan beläggas är att avskrivningskostnaderna är högre i Sverige och att det därför även blir en större kapitalbindning i Sverige. En bearbetning av en rapport från Jordbruksverket visar en skillnad i byggkostnaderna som medför att kostnaden blir ca 0,75 kr/kg griskött högre i Sverige än i Danmark. Beräkningen av skillnaden i byggkostnader innehåller också skillnader mellan länderna i andra hänseenden än sådant som är relaterat till djurskyddsregelverk. Dock be-

döms att merparten av skillnaden är hänförlig till skillnader i djurskyddsregelverk. Dessutom kan det även finnas en skillnad i underhållskostnader. Till denna merkostnad ska också läggas högre räntekostnader med högst 0,64 kr/kg griskött. Det finns andra arbeten som stödjer denna slutsats.

Jordbruksverkets analys visar också att Sverige har en mycket lägre arbetsproduktivitet än Danmark har i alla produktionsgrenar. Detta gäller även t.ex. växtodling, vilket tyder på att skillnaden i lönsamhet till stor del måste ha med andra faktorer än enbart djurskydd att göra. I analyserna drar man också den slutsatsen att de ekonomiska verkningarna av olika skötselkrav har både fördelar och nackdelar och det går inte att påstå att nackdelarna är större än fördelarna eller tvärt om med den delvis högre svenska ambitionsnivån.

Den tidigare nämnda förändringen i svindirektivet (se tidigare i detta kapitel Jämförelse svenska djurskyddslagstiftning och EUdirektivet) kommer också att kräva att alla sinsuggor under viss tid av produktionscykeln ska hållas i grupp från 1 januari 2013 i hela EU. Detta plus de nya kraven på hur spaltgolv ska vara utformade och att alla grisar ska ha ständig tillgång till tillräckligt material som de kan undersöka och sysselsätta sig med kommer att ge svenska producenter en fördel eftersom de redan har anpassat grisproduktionen till dessa krav.

Analys

Utredaren kan konstatera att den svenska grisproduktionen har genomgått en kraftig strukturrationalisering men jämfört med andra länder så är besättningarna fortfarande relativt små. Stort fokus har lagts på djurhälsan genom att bl.a. införa systemlösningar med planerad produktion, nationella hälsokontrollprogram och djurvänligare system där djurens beteendebehov har beaktats i större grad. Detta har medfört att de svenska grisproducenterna har en viss merkostnad för sin produktion jämfört med EUlagstiftningen. Det har också medfört positiva effekter i form av friska djur med liten användning av läkemedel som antibiotika. Hur stora de sammantagna positiva ekonomiska effekterna är på grund av de högre djurskydds- och djurhälsokraven finns det dock inte någon samlad analys av. Enligt utredarens åsikt är djurhälsa, djurskydd och folkhälsa starkt sammanlänkade. I Sverige har vi ett

gott antibiotikaresistensläge när det gäller djur, bl.a. tack vare våra djurskydds- och djurhälsokrav. Ur ett samhällsperspektiv är detta av stor vikt och bör enligt utredaren värderas högre än vad det görs i dag.

Utredaren anser även att Jordbruksverkets analyser visar på att det också är många andra faktorer än djurskyddsreglerna som påverkar lönsamheten. Svenska producenter kommer också att ha en fördel av att de redan har ställt om till de nya regler som grisproducenter i övriga EU måste anpassa sin produktion till senast den 1 januari 2013.

Utredaren bedömer också att en viktig faktor för att öka och bibehålla den svenska grisproduktionen är att svenska konsumenter även i framtiden ges möjlighet att ha insyn i hur grisarna hålls och sköts i Sverige. Om konsumenten tvivlar på att svenska grisar har det bättre än grisar i Danmark eller Tyskland så anser utredaren att skälen för att välja svenskt, dyrare, griskött försvinner.

Utredaren anser också att ett område där djurskyddsarbetet inom grisproduktionen inte har kommit tillräckligt långt ännu är kastrering av smågrisar utan bedövning, vilket fortfarande görs.

3.2.2 Matfågel

Svensk Fågel, som är branschorganisation för kycklingproduktionen har lagt ner ett stort arbete som har gjort att uppfödningen av kyckling har gått från att ha varit en bransch med stora problem till att vara en av de ledande på området om att utveckla djurvälfärd. Ur ett EU-perspektiv är svensk kycklinguppfödning väl utvecklat både vad gäller djurhälsa, smittskydd och livsmedelssäkerhet.

Svensk Fågels medlemmar svarar för ca 99 procent av kycklingproduktionen och för 97 procent av kalkonproduktionen i Sverige. Branschorganisationen företräder hela produktionskedjan, dvs. avel för uppfödning och kläckäggsproduktion, kläckeri, uppfödare och slakterier samt fodertillverkare. Det omfattar emellertid inte framtagandet av avelsdjuren som köps som far- och morföräldrar från utlandet.

Strukturutveckling

I början av svensk slaktkycklingshistoria utgjordes kycklingstallarna av ombyggda stallbyggnader (t.ex. gamla kostallar) som inte var byggda för ändamålet att hysa kycklingar. Det innebar att många av dessa kycklingstallar erbjöd en ganska dålig djurmiljö. Under 1970-talet fanns det ett kraftigt ökat intresse för kyckling som livsmedel både hos konsumenter och hos uppfödare. Detta innebar att man byggde nya och mer ändamålsenliga stallar för slaktkycklingarna.

I de äldre omgjorda stallbyggnaderna var ofta såväl de hygieniska som miljömässiga förhållandena mindre goda. I propositionen till djurskyddslagen 1988 uppmärksammades bl.a. att djurmiljön uppvisade väsentliga skillnader, framför allt avseende luftkvaliteten. Det ansågs att ett sätt att lösa problemet var att införa differentierad beläggning beroende på djurhållarens kvalifikationer vad gäller skötsel och miljö. I och med införandet av den nya djurskyddslagstiftningen 1988 genomgick hållandet av kycklingar en omställning till differentierad och villkorad beläggning som det nationellt eller internationellt inte fanns någon motsvarighet till varken för andra djurslag eller för motsvarande produktion i utlandet. Branschen i Sverige hade under 1980-talet påbörjat arbetet med att ta fram det nuvarande djuromsorgsprogram som både beaktade djurmiljö och skötsel för att komma till rätta med de uppmärksammade missförhållandena. Man ansåg det vara viktigt att ta kycklingens hälsa som en indikator på optimal miljö och därmed infördes bl.a. en differentierad beläggningsgrad, framför allt baserad på djurens fothälsa. Detta har sedan tjänat som förebild för rådets direktiv 2007/43/EG av den 28 juni 2007 om fastställande av minimi regler för skydd av slaktkycklingar (slaktkycklingdirektivet).

I Sverige föds det i dag upp ca 75 miljoner kycklingar per år avsedd för matfågel. År 1985 producerades 38 698 ton fågelkött och 2008 redovisades en produktion på 115 500 ton. Mellan 2002– 2008 har produktionen av matfågel i Sverige ökat med 4,5 procent Importen har under samma period ökat med 50,1 procent. Av den totala konsumtionen står importen för ca 37 procent. Av den totala försäljningen av frysta kycklingprodukter är ca 50 procent svensk råvara. Resterande är införsel/importerat med främst Danmark och Tyskland som ursprungsland. Det egentliga ursprunget kan man dock inte fastställa eftersom det inte är reglerat på EU-nivå

angående ursprungsmärkning. På samma sätt är det även med fryst, färdiglagad kyckling där ca 50 procent är importerad. Ursprunget på dessa produkter är sannolikt att de i stor omfattning kommer från Thailändskt och Brasilianskt. Av kylda produkter är ca 95 procent svenskt.

Av den matfågel som används av restaurang och storhushåll är det ungefär 20 procent svenskt och 80 procent importerat. Här finns det ett mörkertal eftersom det inte finns något krav på att registrera införsel av produkter till Sverige om de har ett värde som understiger 4,5 miljoner kronor, detta motsvara ungefär 125 ton kycklingkött. Differensen mellan utförselsiffror från Danmark och införselsiffror till Sverige av kycklingprodukter belägger dessa siffror enligt näringen.

Förutom de uppfödare som föder upp föräldradjur finns det ca 120 kycklinguppfödare inom Svensk Fågel. Dessa svarar för 98 procent av kycklinguppfödningen i landet och djuren går uteslutande till produktion av fågelkött. Uppfödarna finns från Mälardalen och söderut, i anslutning till slakteriföretagen. Varje uppfödare har kontrakt med ett slakteri och vissa slakterier har också egen uppfödning.

Besättningarnas storlek varierar, men merparten av djuren kommer från uppfödare som föder upp mellan 20 000 till 120 000 kycklingar per omgång. Den genomsnittliga uppfödaren har ca 85 000 kycklingar per omgång, där kycklingarna är uppdelade i olika avdelningar. En uppfödare föder upp drygt 7 omgångar per år.

Djuromsorgsprogram

I Svensk Fågels regi driver branschen sedan slutet av 1980-talet ett officiellt djuromsorgsprogram godkänt av Jordbruksverket, dvs. ett s.k. kontrollprogram. Programmet omfattar hela uppfödningen på gård t.o.m. lastning, transport och slakt/avlivning. Uppfödare ansluts genom inbesiktning av stallar. Stallarna måste godkännas såväl ur ett djurskyddsperspektiv men också ur ett smittskyddsperspektiv enligt programmet för frivillig salmonellakontroll. Samtliga uppfödare inom Svensk Fågel är anslutna till programmen eftersom detta är ett krav för medlemskap. Inbesiktning och kontroll sker genom salmonellakontroll av veterinärer och Agrias rikslikare. Varje anläggning besiktigas av en rikslikare (likriktar standarden av kycklingstallar i riket) som är anställd av försäkrings-

bolaget Agria Djurförsäkring. Djuromsorgsprogrammet rapporteras halvårsvis av Agrias rikslikare till Jordbruksverket i en skriftlig rapport samt redogörs muntligt vid möten i Jordbruksverkets ”Referensgrupp Matfågel”. I referensgruppen ingår Jordbruksverket, Livsmedelsverket, SLU, SVA, Djurskyddet Sverige, Djurens Rätt samt näringen.

Kontrollprogrammet omfattar i dag 31 olika punkter fördelade på djurutrymme, ekonomiutrymme samt skötsel. Varje kontrollpunkt poängsätts och multipliceras med en faktor som varierar från 1–11. Störst betydelse tillmäts djurmiljö och djuromsorg.

Resultatet ligger till grund för godkännande av deltagande i programmet samt vilken beläggning som tillåts i stallarna. Besiktningsrapporten sänds efter besöket i kopia till berörd länsstyrelse.

Som ett mått på djurvälfärd bedöms vid slakteri vid varje omgång. inom programmet, varje flocks fothälsa under överinsyn av Livsmedelsverkets officiella veterinär. Förekomst av fotskador kontrolleras (100 fötter/flock).

Fothälsopoängen rapporteras till slakteriets djurskyddsansvarige och till uppfödaren som tillsammans med besättningsveterinär vid slakteriet utreder orsaken i de fall när alltför hög förekomst av fotskador registrerats vid slakt. Beroende av utfallet av fothälsokontrollen vidtas åtgärder enligt ett fastställt åtgärdsprogram som bl.a. innebär rådgivning, uppföljning och i förekommande fall sänkning av beläggningsgraden. I särskilda fall kan uppfödaren även uteslutas om inte något godkännande ges.

Revision av slakterierna

Varje slakteri inom Svensk Fågel genomgår årligen en oberoende revision av ett ackrediterat certifieringsföretag (Prosanitas). För slakterier som slaktar högst 1 miljon fåglar per år sker revision vartannat år under förutsättning att man har godkänts vid revisionen.

Revisionen omfattar samtliga moment i samband med lastning, transport samt slakt/avlivning vid slakteri och inkluderar både djurskyddslagstiftningen och branschens egna krav inom omsorgsprogrammet.

Djurhälsa och beteende

Mot bakgrund av förekomst av hälsostörningar hos högproducerande djur infördes i omsorgsprogrammet en målsättning om att djuren ska vara friska och starka. Djuren ska ha en fysik och hälsa som klarade av att uppfylla de krav och kriterier som programmet och den svenska lagstiftningen ställer. De kycklingar som levereras till uppfödarna ska vara robusta och ha antikroppar mot vissa i landet förekommande fjäderfäsjukdomar, t.ex. blåvingesjuka och smittsam hjärnhinneinflammation, (med sig från moderdjuren via äggen). Kycklingarna ska också vara fria från salmonella och andra bakteriella smittämnen som kan påverka kycklingens hälsotillstånd eller livsmedelskvaliteten negativt. Friska och starka djur innebär även att det inte ska behöva tillämpas en generell medicinering under uppfödningen.

I omsorgsprogrammet uppfylls kravet på att djuren ska få utlopp för sitt naturliga beteende genom att djurens miljö anpassas till deras biologiska förutsättningar. Djuren ges möjlighet att röra sig fritt i stallar samt kan picka, krafsa och sprätta i ströet för fodersök. Kycklingarna kan bilda småflockar, vilket ger komfort och en känsla av skydd mot yttre hot, även om inga predatorer förekommer i uppfödningsmiljön. Stallklimatet är anpassat till en miljö som så nära som möjligt påminner om kycklingarnas ursprungliga naturliga miljö, med lämplig temperatur, luftfuktighet och ventilation.

Andra kontroller av djurhälsa och djurvälfärd

Ytterligare kontroll än de som tidigare har nämnts och som görs av matfågeln och dess anläggningar är;

Slakt

Görs var 7:e vecka på kontrollslakteri och innebär att en officiell veterinär finns på plats vid levandedjursbesiktningen och under slakten. Varje flock besiktigas och eventuella kassationsorsaker inklusive sådana som kan kopplas till djurvälfärd registreras. I detta ingår också kontrollen av djurens fothälsa enligt fothälsoprogrammet.

Frivillig och förebyggande salmonellakontroll

I kontrollen ingår ett årligt besättningsbesök av salmonellakontrollveterinär. Kontrollen omfattar en rad krav när det gäller byggnader, utrustning och skötsel, vilket är viktigt för såväl smittskydd som djurvälfärd.

Koccidie/Clostridie-program (KC-programmet)

Programmet omfattar övervakning av förekomsten av specifika bakterier och encelliga parasiter i kycklingarnas tarmar. Plan- och riktlinjer godkänns årligen av Jordbruksverket. Slumpvis utvalda besättningar testas 2 gånger per år under uppfödningen. Slaktdata med relevans för KC-kontrollen registreras vid slakteriet och officiell veterinär ansvarar för rapport till KC-nämnden som är den av Jordbruksverket utsedda grupp som följer upp inkommen information i programmet.

Koccidier är en sorts encelliga tarmparasiter, vilka i större antal kan ge upphov till sjukdomen koccidios. Det huvudsakliga symptomet är diarré som i grava fall är blodblandad och som kan vara dödlig. Om sjukdomen bryter ut drabbas vanligen ett stort antal av de jämngamla kycklingarna i en flock. Värphöns vaccineras mot koccidios men för slaktkycklingar, som riskerar att drabbas vid lägre åldrar, finns i dag inte något vaccin tillgängligt på marknaden. I stället ges i princip alla slaktkycklingar världen över (med undantag för dem som föds upp i nischproduktion eller ekologiskt) en antiparasitär substans i fodret. Denna benämns koccidiostatika och ges från uppfödningens start och fram till ett bestämt antal dagar före slakt. Koccidiostatika är en fodertillsats men har tidigare klassats som antibiotika och hade då en obligatorisk karenstid på 3 dagar som gällde i hela EU. Enligt gällande EU-direktiv i dag tillämpas det inte någon karenstid men branschorganisationen Svensk Fågel har valt att behålla karenstiden på tre dagar.

I Sverige används s.k. jonofora koccidiostatika. Det specifika vad gäller jonofora koccidiostatika är att dessa eller närbesläktade substanser inte används för behandling av människor. Jonofora koccidiostatika har även en något hämmande effekt på vissa typer av tarmbakterier och anses därför också i viss utsträckning minska risken för andra tarmrubbningar, främst s.k. nekrotiserande enterit, vilket ger bl.a. tarmblödningar hos kycklingarna. Den jonofora

koccidiostatikan kan därför uppfattas som ett tillväxtbefrämjande medel i detta sammanhang, vilket kan uppfattas som om att problem i djurens miljö döljs genom denna fodertillsatts.

Det finns även företag inom branschorganisationen som har valt bort att använda koccidiostatika. De har då en bevakning av tarmhälsan (till sin hjälp) för att tidigt upptäcka sjukdomstillstånd hos djuren. Detta gäller för alla som är anslutna till Svensk Fågel. Motsvarande förekommer inte på icke anslutna eller ekologisk produktion.

Campylobacterprogram

Programmets plan och riktlinjer godkänns årligen av Jordbruksverket. Varje flock provtas med avseende på campylobacterförekomst i samband med slakt. Noteras bör att förekomst av Campylobacter, vilket är en jordbakterie, inte primärt är ett djurskydds- eller djurhälsoproblem eftersom infektionen inte påverkar kycklingarna. Förekomsten har betydelse för livsmedelssäkerheten.

Avel

De svenska kycklingarna och kalkonerna härstammar från avelsdjur som importeras från Storbritannien och dessa avelsdjur köps som far- och morföräldrar (Grandparents/GP). Sverige har, i likhet med flertalet länder världen över, inte någon egen avel eftersom detta skulle kosta för mycket i förhållande till det antal djur som behövs. Näringen anger att de raser som används i dag har tagits fram genom ett långsiktigt avelsarbete med fokus på friska, starka djur med god köttansättningsförmåga och på ekonomisk avkastning. Näringen uppger också att djuren kontrolleras ytterst noga så att inte medfödda defekter, sjukdomar eller andra störningar, ska föras vidare i kommande generationer. Ett problem som kvarstår i viss utsträckning är att djuren är avlade för att vara snabbväxande, vilket kan medföra problem med ben och leder och därav följande rörelsestörningar. I en undersökning från 2007 (Waldenstedt 2007) sågs hos de två hybrider (Ross och Cobb) som används i Sverige att 12 respektive 23 procent av djuren hade rörelsestörningar. Detta försöker man motverka genom att optimera fodersamman-

sättningen och på olika sätt stimulera djuren att röra sig genom att vidta andra miljöåtgärder. Vidare medför den snabba tillväxten att föräldradjuren måste hållas på en relativt restriktiv diet för att inte växa för snabbt eller att bli alltför tunga, särskilt under uppfödningsperioden. Denna foderrestriktion ger upphov till stress och frustration hos djuren (EFSA 2000). Dessa problem ser man också i ekologisk uppfödning eftersom de använder sig av samma raser som i den konventionella uppfödningen (Eriksson 2010).

En annan fråga som har väckt diskussion är att det har avlats fram så stora kalkonhannar i förhållande till honor att parning inte kan ske på naturlig väg utan stor skaderisk för honorna. Därför måste artificiell insemination användas och tuppar och hönor hålls skilda åt under uppfödningen. En mindre tupp skulle gå att använda till naturlig parning med det skulle medföra en sämre tillväxt och därmed ett dyrare kött.

Ett annat problem är att det fortfarande förekommer hackning (kannibalism) och fjäderplockning hos kalkoner (Berg, Gunnarsson och Odén, 2003) och slaktkyckling eftersom de inte är anpassade att leva i stora grupper. För slaktkyckling gäller det framför allt föräldradjuren. Detta försöker man när det gäller slaktkyckling, att motverka genom att reducera ljuset i stallarna och sätta igen fönstren. Dessa åtgärder är inte tillåtna enligt djurskyddsförordningen (1988:539) eftersom det krävs att djurstallar ska vara försedda med fönster för dagsljusinsläpp. Näringen har initierat ett forskningsprojekt med en ny typ av belysning som mer ska likna dagsljus. I väntan på resultatet av detta projekt, beviljas de producenter som anser sig behöva det dispens från kravet på dagsljusinsläpp.

Kalkoner i större grupper har en hackningsbenägenhet som kommer till uttryck när tupparna börjar bli könsmogna. Då ska rangordning skapas och det kan hända att någon längst ner i rangordningen skadas av de övriga. Kalkoner som blir hackade tas då bort. Det är viktigt att hackning upptäcks i ett tidigt skede. Utomlands används näbbtrimning men det är endast i Finland, Norge och Sverige som detta inte är tillåtet enligt djurskyddslagstiftning. Branschen arbetar i stället förebyggande i Sverige och har lyckats minimera problemen. Det bästa sättet att förhindra hackning är dels att se till att kalkonerna har ett väl sammansatt foder och dels en stimulerande miljö. Kalkoner är nyfikna och aktiva djur som kräver mycket stimulans. Därför sätter man ut

halmbalar som de kan hoppa upp på, bollar de kan leka med och cdskivor som drar till sig deras uppmärksamhet.

Djurmiljö

En fråga som särskilt nämndes i propositionen till den nya djurskyddslagen 1988 var att ammoniakhalten i höns- och slaktkycklingsstallar var alltför hög. I dag är halterna lägre i slaktkycklingsstallar genom en förbättrad ströbäddskvalitet och bättre ventilation.

För föräldradjuren till slaktkycklingarna och för värphönsen ansågs detta fortfarande vara ett problem in på 2000-talet och var en av de frågor som diskuterades när lantbruksdjursföreskrifterna för dessa djur reviderades 2005–2007. Den erfarenhet som fanns på området visade att daglig utgödsling var det mest effektiva och tillgängliga sättet vid den tiden att reducera ammoniakhalten. Värphönsnäringen förordade också denna lösning. Slaktkycklingsnäringen framförde redan vid revisionen av föreskriften att det måste vara målet, nämligen högst 25 ppm ammoniak, som är det viktiga från djurvälfärdssynpunkt, inte hur man når dit. Myndigheten införde trots detta en regel som säger att vid ny-, till- eller ombyggnad av stallar måste mekaniskt utgödslingssystem införas. Det gjordes på grund av att man inte såg någon annan teknisk färdig lösning och eftersom problemet har kvarstått så länge trots att målet om högst 25 ppm ammoniak tydligt framgått under en längre tid.

Slaktkycklingsnäringen anser dock att man både av kostnads- och smittskyddsskäl i möjligaste mån måste undvika att införa genomgående öppningar in i stallarna. Näringen har därför inlett en nyteknikprövning av specialventilation i anslutning till det gödseldränerande golvet utan mekanisk utgödsling. Förhoppningen i forskningsprojektet är att klara kraven för ammoniakhalten utan att installera utgödsling. Teorin är att i dagens välisolerade stallar så kan det åstadkommas en bättre djurmiljö genom modern ventilationsteknik. Med tillskottsvärme kan ventilationen ökas ytterligare även vintertid. Bra vattensystem minskar spill i gödselbingen och om gödseln torkar upp minskar volymen och avdunstningen av ammoniak. Ventilation påverkar ammoniaknivån över hela ytan medan utgödslingen endast påverkar ammoniaknivån i gödselbingen.

Ytterligare en fråga som näringen har lyft är att slaktkycklingsföräldrarna, av Jordbruksverket, anses omfattas av rådets direktiv 1999/74/EG av den 19 juli 1999 om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns (hönsdirektivet). Jordbruksverket har gjort detta ställningstagande eftersom dessa djur hålls i syfte att lägga kläckägg. Detta betyder bl.a. att även dessa höns ska ha tillgång till sittpinnar i en högre utsträckning än vad näringen förespråkar. Det finns också regler i Europarådets rekommendationer (Recommendation Concerning Domestic Fowl, Adopted 1995, Appendix II:

Additional provisions for poultry kept for meat production.) som säger att det ska finnas tillräckligt med sittpinnar så att alla djur kan nattvila på dem.

Vikten av tillräckligt antal sittpinnar/plattformar under uppfödningen betonas i den rapport (EFSA 2010) om välfärd hos avelsdjur i slaktkycklingproduktionen som the European Food Safety Authority (EFSA) tog fram förra året. I denna poängteras att det är särskilt viktigt för de unga djuren att de tränas för att röra sig vertikalt så de kan sitta högt på pinne, hitta reden och mat senare under produktionsperioden, men också för att vertikalträningen förbättrar benhälsan och kan bidra till att hönorna på ett bättre sätt kan undvika överaktiva tuppar. I EFSA-rapporten framgår att det finns ett behov av att känna sig trygg men att det inte finns tillräcklig data kring användning och utformning av hur sittpinnar/sittyta ska se ut för att tillfredsställa behovet; Broiler breeders have a need for physical environment that provide comfort and security. Perches and platforms may be a component of this but there is insufficient data on the use and design perches/platforms for broiler breeders (EFSA 2010 s. 27).

Frågan är om de tunga hybrider som används inom slaktkycklingsaveln kan tillfredsställa sitt behov av att sitta på upphöjda strukturer på något annat sätt än genom tillgång till sittpinnar. Vikten av att slaktkycklingsföräldrar får möjlighet att använda pinnar eller andra upphöjda strukturer framhålls dock starkt (Esrevez. I, 2009). Jordbruksverket har gett dispens så att endast 75 procent av djuren behöver ha tillgång till sittpinnar.

Jämförelse svensk djurskyddslagstiftning och EU-direktivet

Den gällande lagstiftningen i Sverige i kombination med djuromsorgsprogrammet är mer långtgående jämfört med EU:s nya direktiv för kyckling. Det finns inte några motsvarande bestämmelser inom EU beträffande kalkon eller avelsdjuren. På ett antal punkter har Sverige strängare regler än vad som EU-direktivet föreskriver. Dessa är i korthet;

  • Beläggningen
  • Krav på dagsljusinsläpp.
  • Mekaniskt buller får inte överstiga 65 dBA.
  • Fothälsa
  • Salmonella
  • Förprövning
  • Inte någon lagstiftning på avelsdjuren i EU
  • Inte någon lagstiftning på kalkon i EU
  • Tillåtet att näbbtrimma i EU

Analys

Utredaren kan konstatera att slaktkycklingsbranschen har varit en av de få näringar som stadigt har ökat sin produktion sedan införandet av den nya djurskyddslagen och EU-inträdet. Trots det är bara cirka hälften av det kycklingkött som vi konsumerar producerat i landet. På slutet av 1980-talet utvecklade näringen ett omsorgsprogram som är det första av Jordbruksverket godkända officiella kontrollprogrammet inom djurskyddsområdet. I programmet är djurhälsan en indikator på en bra djurmiljö och är grunden till en differentierad och villkorad beläggning i stallarna. Ett liknande program har också tagits fram för kalkon. Både nationellt och internationellt har detta varit en unik konstruktion där djurägaren som genom djurmiljöinsatser har kunnat påverka antalet djur som får inhysas i stallarna. Den svenska lagstiftningen med ett kontrollprogram blev också en förebild när slaktkycklingsdirektivet togs fram. En rad andra kontrollprogram för djurhälsa och djurvälfärd säkrar också välbefinnandet för djuren och är även

fördelaktigt för livsmedelshygienen. Djurhälsoläget är mycket gott och Sverige är ett av de få länder som har en i princip salmonellafri kyckling- och kalkonproduktion.

En faktor som gäller i hela fjäderfänäringen är att det verkliga avelsarbetet sker utomlands och att det endast sker en uppförökning av redan utvalda avelsdjur i landet. Detta har medfört att den svenska näringen har haft svårt att påverka avelsarbetets utveckling. Djuren har framför allt varit framavlade för en snabb tillväxt, vilket har medfört problem med framför allt ben och leder. Detta försöker slaktkycklingsbranschen att motverka genom utveckling av fodersammansättningen samt stimulans för djuren att röra sig och andra miljöåtgärder. Från djurskyddshåll får dock slaktkycklingsbranschen hård kritik för avelsproblemen och det lidande som den snabba tillväxten hos kycklingarna kan medföra, se vidare Avel som medför lidande för djur.

Utredaren kan konstatera att den svenska lagstiftningen i kombination med djuromsorgsprogrammet är mer långtgående än EU:s slaktkycklingsdirektiv.

3.2.3 Värphöns

Ur ett EU-perspektiv är svensk äggproduktion på flera sätt unik med avseende på de omfattande satsningar som genom åren har gjorts för att utveckla djurvälfärd. Alltsedan 1950-talet har djurhälsan inom detta område utvecklats med avseende på salmonella och parasitproblem (salmonellakontrollprogram och hälsokontroll spolmask). Sedan 1990-talet har företagen inom svensk äggproduktion gjort omfattande nyinvesteringar i djurvänligare inhysningssystem där hönsen ges möjlighet att utföra naturliga beteenden genom att de får tillgång till rede, sittpinne och ströbad.

Ett flertal obligatoriska kontrollprogram kompletteras med frivilliga kontrollprogram, vilket bidrar till att utveckla, säkerställa och dokumentera djurvälfärden inom svensk äggproduktion. Kvalitetssäkring och utveckling av de frivilliga kontrollprogrammen sker i samråd mellan äggnäringen, myndigheter, forskare och djurskyddsorganisationer.

Strukturutveckling

År 1988 fanns 79 procent av alla värphöns i besättningar med minst 5 000 höns. År 2007 hade andelen stigit till 94 procent. Detta ger inte en rättvisande bild av besättningarnas storleksutveckling eftersom lantbruksstatistikens högsta gräns 5 000 höns är lågt satt i förhållande till vad som länge varit vanliga besättningsstorlekar inom äggproduktionen. Majoriteten av de svenska äggproducenterna har under början av 2000-talet gjort omfattande nyinvesteringar i djurvänliga inhysningssystem för värphöns. Det innebär att 54 procent av antalet anläggningar med frigående system är 6 år eller yngre. För höns i inredda burar är motsvarande siffra 83 procent (2010). Enligt näringen är det som utmärker svensk äggproduktion en hög kunskapsnivå, storleksrationalisering och tillgången till moderna rationella stallar. Enligt näringen är förutsättningarna för en djurvänlig och effektiv äggproduktion mycket god i Sverige.

Utveckling mot ökad djurvälfärd inom svensk värphönshållning

I djurskyddsförordningen från 1988 infördes förbud mot att inhysa höns för äggproduktion i burar med en övergångstid på 10 år. Resultaten från de inledande försöken med flervåningssystem i början av 1990-talet visade på stora problem med fjäderplockning, kannibalism, hög dödlighet och låg produktion. Vid mitten av 1990-talet fastslog de svenska forskarna att det från djurvälfärdssynpunkt var viktigare för hönan att kunna värpa i rede, sitta på sittpinne och ströbada än att vara inhysta i ett visst specifikt system. Forskarnas ståndpunkt var att inredd bur och frigående system har för- och nackdelar, men att båda systemen uppfyller funktionskraven och djurskyddslagens krav på att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. (Ekstrand, C. och Keeling, L. 1994.).

Mot bakgrund av det vetenskapliga underlaget godkände regeringen 1997 inredda burar som ett tillåtet inhysningsalternativ. I den nya lydelsen i den svenska djurskyddsförordningen ställdes krav på att inhysningen skulle uppfylla hönsens behov av rede, sittpinne och ströbad.

Ny teknikprovning av flervåningssystem och inredda burar skedde därefter parallellt. På hösten 1998 godkändes flervånings-

systemen för frigående höns trots att en hel del problem med fjäderplockning och kannibalism fortfarande kvarstod och under 2000–2002 godkändes de inredda burarna.

Viss äggproduktion i oinredda burarna kunde ske i Sverige fram till januari 2004 när den sista dispensen löpte ut. Sverige är därmed det första landet inom EU som fullt ut har genomfört omställningen till mer djurvänliga inhysningssystem för värphöns.

Vetenskaplig bakgrund till godkännande av inredda burar

Enligt svensk djurskyddslagstiftning och hönsdirektivet är minimikravet för god hönsvälfärd tillgång till rede, sittpinne och ströbad. Både inredda burar och system för frigående höns uppfyller lagstiftningens krav på att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. De olika inhysningssystemen har olika för- och nackdelar.

Mot bakgrund av diskussionerna lämnade EU-kommissionen i uppdrag åt EFSA att avge ett vetenskapligt yttrande (EFSA 2005) om olika inhysningssystem för värphöns. EFSA konstaterade 2005 att det inte fanns någon accepterad metod att väga ihop olika välfärdsindikatorer. Därför redovisades för- och nackdelar med olika inhysningssystem för värphöns. EFSA tog således inte ställning till om det ena inhysningssystemet är bättre eller sämre än det andra.

Under den svenska omställningsperioden bedrevs en mycket omfattande forskning och den samlade kunskap som i dag finns om djurvälfärd och inhysning för värphöns i Sverige är unik i ett EUperspektiv. Utveckling av välfärden för värphöns är fortsatt aktuella forskningsområden i Sverige och omfattar såväl inredda burar som system för frigående höns.

Slutsatsen är att både inredda burar och frigående system för höns uppfyller av forskarna uppställda funktionskrav om att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Vilket inhysningssystem som totalt sett är bäst för hönan är i stor utsträckning en värderingsfråga.

Utveckling mot ökad djurvälfärd inom EU

Enligt hönsdirektivet förbjuds inhysning av höns i traditionella oinredda burar från den 1 januari 2012. Direktivets minimikrav på god djurvälfärd för höns är tillgång till sittpinne, rede och ströbad, oberoende av inhysningssystem. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att enskilda medlemsstater kan ha strängare lagstiftning. Denna möjlighet utnyttjas av ett fåtal medlemsstater.

Många bedömare tvivlar på att omställningen inom EU kommer att vara slutförd till den 1 januari 2012. Skälet är bl.a. att inredningsföretagen inte anser sig ha kapacitet att tillverka, projektera och montera ny utrustning i den takt som skulle behövas eftersom många producenter har väntat in i det sista med att planera för omställningen. Därtill finns en mycket stor osäkerhet bland många av EU:s producenter huruvida marknaden och konsumenterna är beredda att betala ett högre pris för ägg som är producerade i alternativa inhysningssystem. EU-kommissionen har dock vid upprepade tillfällen slagit fast att förbudet mot konventionella burar står fast.

De svenska producenterna som redan har genomgått denna omställning kommer att ha en konkurrensfördel gentemot de producenter i övriga EU som inte har gjort det.

Läget i andra länder

Cirka 60 procent av hönsen inom EU hålls i dag i konventionella burar som saknar inredning. I Schweiz, som inte är ett EUmedlemsland, har däremot all burhållning av värphöns varit förbjuden i flera decennier. I vissa länder som Nederländerna, Österrike och Storbritannien, har en stark konsumentlobby drivit på utvecklingen mot frigående system trots att tvingande lagstiftning har saknats. Andra EU-medlemsstater som Tyskland har i stället i dag valt att inte tillåta den typ av inredda burar som är tillåtna i Sverige och enligt hönsdirektivet utan kräver i stället mer utrymme för djuren. I Danmark är de inredda burarna enligt hönsdirektivet tillåtet men där har man begränsat gruppstorleken till 10 hönor per bur.

Jämförelse svensk djurskyddslagstiftning och hönsdirektivet

På ett antal punkter har Sverige strängare regler än vad hönsdirektivet föreskriver. Dessa är i korthet;

  • Eltrådar för att styra hönsens beteende är förbjudet.
  • Unghönsen ska födas upp i system som förbereder dem för det system som de ska hållas i som vuxna.
  • Detaljerade krav på hur ströbaden och redena i inredda burar ska vara utformade och skötta.
  • Näbbtrimning är förbjudet.
  • Krav på dagsljusinsläpp.
  • Mekaniskt buller får inte överstiga 65 dBA.
  • Krav på täta mellanväggar i de inredda burarna.
  • Högst 16 höns per inredd bur.
  • Högst 7 höns/m² tillgänglig yta i flervåningssystem för frigående djur.
  • Högst 9 höns/m2 tillgänglig yta i envåningssystem för frigående höns.
  • Högst 9 höns/m² tillgänglig yta i flervåningssystem i de fall som äggproducenten deltar i kontrollprogrammet och fått öka till den högsta tillåtna beläggningen.
  • Högst 3 våningar i bursystem.

Näbbtrimning är vanligt förekommande i övriga EU-länder men är sedan länge förbjudet i Sverige. Näbbtrimning innebär att större eller mindre delar av näbben tas bort, vilket görs i förebyggande syfte för att minska problem såsom fjäderplockning, kannibalism och dödlighet. Näbbtrimning är en metod som väsentligt minskar de djurvälfärdsproblem som i högre utsträckning förekommer i frigående inhysningssystem.

Det kan konstateras att den svenska djurskyddslagstiftningen i ett flertal fall ligger långt fram jämfört med vad EU-direktivet föreskriver.

Djurvälfärdsprogram

Ett flertal frivilliga kontrollprogram bidrar till att utveckla, säkerställa och dokumentera djurvälfärden inom svensk äggproduktion. Kvalitetssäkring och utveckling av de frivilliga kontrollprogrammen sker i samråd mellan äggnäringen, myndigheter, forskare och djurskyddsorganisationer.

Svenska Ägg driver följande frivilliga och förebyggande kontrollprogram;

-

Omsorgsprogram för värphöns

-

Omsorgsprogram för unghöns

-

Frivilligt och förebyggande salmonellakontrollprogram

-

Frivilligt och förebyggande salmonellakontrollprogram för höns med utevistelse

-

Hälsokontroll av spolmask

Den svenska äggbranschen driver sedan 1997 ett frivilligt och förebyggande djuromsorgsprogram för värphöns. Målsättningen med programmet är att säkerställa en hög och jämn kvalitetsnivå med avseende på djurskydd, djurhälsa, foderhygien och livsmedelshygien i svensk äggproduktion. Omsorgsprogrammet för värphöns omfattar 25 kontrollpunkter som regelbundet, var tredje hönsomgång, kontrolleras av en rikslikare, ofta i samverkan med kontrollpersonal från länsstyrelsen. I nuläget är det två rikslikare varav den ena är anställd av Svenska Ägg och den andra är en fristående konsult.

År 2009 var 80 procent av hönsplatserna i företag med mer än 350 hönsplatser anslutna till omsorgsprogrammet där följande områden bedöms och poängsätts: djurbedömning och omsorg, hygien och smittskydd, livsmedelshantering, byggnad och inredning.

Omsorgsprogrammet är knutet till djurskyddslagstiftningen där möjlighet ges att tillämpa en högre djurbeläggning i flervåningssystem jämfört med icke-anslutna besättningar. Programmet är granskat och godkänt av Jordbruksverket, efter samråd med forskare och djurskyddsorganisationer. Även anläggningar med inredda burar kan ingå i omsorgsprogrammet, dock utan koppling till beläggningsgraden. Under 2009 tillkom ytterligare en del i det

frivilliga djuromsorgsprogrammet och då riktat specifikt till unghönsuppfödningen.

Näringen anger att i ett internationellt perspektiv så är hönshälsan i Sverige unik. Läkemedelsanvändningen är mycket låg (i praktiken endast vaccinationer) och utbrotten av sjukdomar mycket få i ett EU-perspektiv. Hönshälsan kontrolleras bl.a. genom myndigheternas obligatoriska hälsoövervakning av vissa hönssjukdomar och genom branschens frivilliga och förebyggande kontrollprogram.

Utöver den obligatoriska salmonellakontrollen så driver äggbranschen sedan 2008 ett frivilligt och förebyggande smittskyddsprogram, där den frivilliga salmonellakontrollen ingår. Totalt 78 procent av antalet värphöns i besättningar med mer än 350 höns är anslutna till den frivilliga salmonellakontrollen (2009). Övriga besättningar med fler än 200 hönsplatser omfattas av den obligatoriska salmonellakontrollen.

År 2009 godkände Jordbruksverket ytterligare ett frivilligt kontrollprogram som har tillkommit på näringens initiativ: en frivillig salmonellakontroll riktad till besättningar med höns med utevistelse. Syftet med programmet är att främja det systematiska arbetet med smittskyddsförebyggande åtgärder inom alla produktionsformer.

Sedan 2009 driver Svenska Ägg också ett frivilligt och förebyggande hälsokontrollprogram med avseende på spolmask. Förekomsten av spolmask hos värphöns har ökat sedan introduktionen av stora frigående värphönsbesättningar. Programmet syftar till att begränsa spridning och infektionstryck av spolmask i unghöns- och värphönsbesättningar. Programmet innehåller riktlinjer för provtagning, avmaskning av smittade flockar och sanering av djurutrymmen. År 2001 var 87 procent av alla hönsplatser anslutna till programmet.

Avel

Föräldradjur (Parents) importeras framför allt från Tyskland och Holland. Dessa korsas i Sverige för att ge våra brukshöns. De raser som används i dag har enligt näringen tagits fram i ett långsiktigt avelsarbete med fokus på friska, starka djur med hög äggproduktion och god ekonomisk avkastning. Liksom i allt avelsarbete kontrolleras djuren noga så att inte medfödda defekter,

sjukdomar eller andra störningar ska föras vidare i kommande generationer.

Djuren härstammar från djungelhöns som lever i små flockar. Ett problem som kvarstår i viss utsträckning är att hönsen inte är avlade för att inhysas i frigående system där många djur går tillsammans. Detta medför att hackning och fjäderplockning förekommer och i Europa motverkas detta genom näbbtrimning. Detta är dock inte tillåtet i Sverige, Norge eller Finland eftersom det är ett operativt ingrepp som endast får göras när det finns veterinärmedicinska skäl för det och det orsakar dessutom lidande för hönsen. I stället försöker man motverka fjäderplockning genom olika typer av berikning. På SLU pågår också studier om hur tillgång på grovfoder och strö kan inverka på hönsens benägenhet till fjäderplockning.

Vid utbrott av fjäderplockning försöker man dämpa hönsens aktivitet genom att dämpa belysningen. Man undviker även ojämnt dagsljusinsläpp eftersom starka solfläckar tros kunna utlösa stress med fjäderplockning som konsekvens. Det är inte tillåtet enligt djurskyddsförordningen att inte ha dagsljusinsläpp. I dagsläget medger dock Jordbruksverket dispens från detta krav på grund av problematiken med hackning och fjäderplockning. Samtidigt genomför näringen tillsammans med SLU och Jönköpings Tekniska Högskola ett forskningsprojekt med fokus på hur ett optimalt dagsljusinsläpp skulle kunna utformas samt vilka alternativa belysningskällor som kan finnas.

Aktuell djurskyddsbefrämjande forskning

Provning och utvärdering av nya typer av artificiellt ljus i hönsstallar 2009–2011

Ett flertal äggproducenter skärmar helt eller delvis av dagsljusinsläpp för att motverka beteendestörningar såsom fjäderplockning, hackning och kannibalism. Detta är inte tillåtet enligt djurskyddsförordningen men minskar problemet med plockningen och därmed också lidandet för djuren.

Jordbruksverket beviljade 2009 forskningsmedel för ett projekt med titeln Provning och utvärdering av nya typer av artificiellt ljus i hönsstallar. Branschorganisationen Svenska Ägg ansvarar för projektet, som finansieras genom Jordbruksverkets anslag för

djurskyddsfrämjande åtgärder. Pågående forskningsprojekt består av fyra delar; en litteraturstudie, en kartläggning av ljusförhållandena i befintliga stallar, en ny teknikprovning av HATObelysning och en ny teknikprovning med att utrusta och utvärdera stall med diodbelysning.

Målet med all ny teknikprovning är att se om det går att få fram eller använda nya metoder eller utrustning till djuren och samtidigt behålla eller förbättra djurskyddsnivån. Resultaten i ny teknikprovning används ofta som underlag till ändringar i det befintliga regelverket.

Effekt av ströbäddsskötsel på fjäderplockning, hackning och andel fellagda ägg hos värphöns 2010–2011

Från djurvälfärdssynpunkt är det viktigt att hönsen håller en så bra fjäderdräkt som möjligt eftersom grav fjäderplockning ibland övergår i aggressiv hackning eller kannibalism. Jordbruksverket beviljade 2010 forskningsmedel för ett projekt med titeln Effekt av ströbäddsskötsel på fjäderplockning, hackning och andel fellagda ägg hos värphöns. Projektet finansieras genom Jordbruksverkets anslag för djurskyddsfrämjande åtgärder och branschorganisationen Svenska Ägg är medfinansiär.

Förhoppningen är att studien ska bidra till ny kunskap om sätt att minska problemet med fjäderplockning/hackning hos värphöns. Från djurskyddssynpunkt har frågan stor relevans i Sverige eftersom näbbtrimning inte är tillåten här av djurskyddsskäl. Detsamma gäller i Norge och Finland. Näbbtrimning i sig reducerar normalt graden av hackning/plockning men innebär samtidigt att man inte angriper problemet utan symptomen. Att finna andra alternativ är därför angeläget.

Högsta tillåtna antalet värphöns per bur

Enligt nuvarande lantbruksdjursföreskrifter så är antalet värphöns per bur begränsat till 16 stycken Denna begränsning infördes i föreskrifterna 2003 och byggde på dåvarande kunskapsläge och dåtidens hybrider. Ledande hönsforskare i Sverige var helt överens om att en begränsning behövdes, bl.a. mot bakgrund av de mycket

allvarliga djurskyddsproblem som uppträdde i de s.k. storburarna som provades under 1970- och 80 talen.

Svensk Ägg framför att senare tids forskning och erfarenheter pekar på att högsta tillåtna antalet höns per bur troligtvis kan höjas utan att djurskydd och djurhälsa äventyras. Detta framgår bl.a. av den forskningsrapport från SLU (Wall och Tauson, 2010) som nyligen har presenterats och som har titeln Utformning av inredda burar med fokus på alternativa gruppstorlekar, reden och ströbad. I rapporten konstateras bl.a.;

  • att produktionen var jämn och tycks vara opåverkad av burmodell och gruppstorlek,
  • att det är svårt att dra någon generell slutsats om huruvida dödligheten ökar med gruppstorleken
  • att djurmaterialet i många avseende spelar en minst lika stor roll eller rent av större än gruppstorlek/burmodell för egenskaperna i fråga.

I 20- och 40-burarna, siffran syftar på gruppstorleken i buren, ökade andelen fellagda ägg för framför allt bruna hybrider och detta antogs vara en bidragande orsak till att äggkvaliteten försämrades. Dessa negativa effekter torde dock ha en större inverkan på produktionsekonomin än på djurskydd och djurhälsa. Noterbart är också att användandet av ströbadet var störst i 20buren.

Det finns även svenska erfarenheter av 20-burar i praktisk drift i och med att ett antal länsstyrelser vid förprövning har godtagit sådana burar. Håkanstorps Ägg är exempel på ett företag som fått tillstånd att installera 20-burar.

Enligt Svenska Äggs uppfattning så finns det i dagsläget inte några starka djurskydds- och djurhälsoskäl att hålla fast vid en övre gräns på 16 höns per bur. De anser att både vetenskap och beprövad erfarenhet visar att gränsen kan höjas. Svenska Ägg vill därför att Jordbruksverket ändrar på föreskrifterna för burhöns och ökar högsta det tillåtna antalet höns per bur och anpassar föreskrifterna för ströbad till de nya och större burmodellerna. Svenska Ägg anser också att de preliminära resultaten för 60-burar, som det redovisas om i ovan nämnda rapport, är helt godtagbara från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Näringen uttalar också att behovet av en övre gräns inte föreligger, vilket de anser också ligger

i linje med EU-direktivet. För äggproducenter i Sverige är den önskade modifieringen av stor vikt från konkurrenssynpunkt.

Jordbruksverket konstaterar att deras bedömning bygger på den forskning som har bedrivits om inredda burar de senaste decennierna, vilket klart visar att det finns en ökad risk för försämrat djurskydd vid större gruppstorlekar i bur. Denna forskning är sammanställd bl.a. i EU:s s.k. Lay-Wel projekt (http://www.laywel.eu), där den också har utvärderats av vetenskaplig expertis.

När det gäller den ovan hänvisade forskningsrapporten (Wall och Tauson, 2010) framför Jordbruksverket att rapporten konstaterar att det för många av de studerade parametrarna är större skillnader mellan bruna och vita hybrider än mellan gruppstorlekar. (De gruppstorlekar som studerats är 8, 10, 20 respektive 40 hönor. Även 60 höns har studerats i en fristående studie, vilken dock inte är färdigbearbetad.) Forskarna påpekar även att själva burarnas utformning också skiljer sig åt.

Det finns intressanta skillnader gällande t.ex. att färre ägg läggs i redena och sämre hygien i 20- och 40-hönsburarna. Dåligt utnyttjande av redena och äggkvaliteten kan vara en indikation på att störningsnivån är hög och detta kan på sikt ha flera ogynnsamma effekter på hönsens hälsa och välfärd. Det kan också bero på att hönsen misstar ströbadet för rede eftersom dessa påminner om varandra till högre grad i de större burarna.

Forskarna tar själva upp att det har förekommit fler aggressiva hackningar hos vita höns i de större grupperna men skillnaden är liten och enbart signifikant i en av de två studerade omgångarna. Utnyttjandet av redet och ströbadet kan också bero på att utformningen av ströbadet och tillgängligheten på redet skiljer sig åt mellan burstorlekarna.

Forskarna anser inte heller att det går att dra några säkra slutsatser gällande dödlighet och befjädring eftersom skillnaden mellan hybrider är större än mellan gruppstorlekar. Detta betyder dock inte att det inte finns skillnader mellan gruppstorlekar utan att upplägget i studien är sådan att man inte kan dra några slutsatser om detta.

Jordbruksverket har i frågan framfört att det är av större intresse att se på större jämförande studier såsom de i LayWelprojektet. Forskarna i LayWel-studien drar bl.a. den slutsatsen att det finns djurvälfärdsrisker med system där gruppstorlekar större än 10–15 djur används. Riskerna som de ser är fjäderplockning,

hackning och kannibalism. Forskarna ser även risk för ökad dödlighet. Jordbruksverket har också framfört att uppföljning i fält är en mycket viktig del av bedömningen av hur ett system fungerar och om eventuella föreskriftsändringar ska göras. Denna uppföljning/utvärdering måste göras under överinseende av vetenskaplig expertis i form av ny teknikprovning.

Rättsprocesser

Det pågår också rättsprocesser i Sverige med hänvisning till EU:s regler om marknadens fria rörlighet. I flera län har man på länsstyrelsenivå tillåtit användning av en typ av inredda burar på ett sätt som är förbjudet i Sverige Dessa burar har samma antal hönor per tillgänglig yta men fler hönor per bur och ströbad i form av en ”scratching area” bestående av en turfmatta med strö ovanpå.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG (förordningen om tekniska regler) handlar om ömsesidigt erkännande på djurområdet. Detta direktiv styr när och hur tekniska produkter direkt ska anses uppfylla andra medlemsländers lagstiftning. Den syftar till att värna om den EG-rättsliga principen om ömsesidigt erkännande, dvs. att en vara som lagligen saluförs i en EU-medlemsstat även ska få saluföras i samtliga andra medlemsstater. I förordningen regleras när en myndighet kan fatta beslut som begränsar en varas fria rörlighet inom EU. Den innehåller också bestämmelser om under vilka förutsättningar som förordningen ska användas, bl.a. att myndighetsbeslutet ska baseras på en teknisk regel och vara riktad till en ekonomisk aktör.

De tekniska regler som finns inom djurområdet reglerar enbart användning av produkter. Ett exempel på denna sorts regler är bestämmelsen i 6 kap 18 § lantbruksdjursföreskrifterna att högst 16 värphöns får hållas i en bur.

Sedan förordningen om tekniska regler trädde i kraft den 13 maj 2009 har frågan aktualiserats om den är tillämplig på en produkt specificerad av lantbruksdjursföreskrifterna. I några ärenden har äggproducenter ansökt i sina förprövningar till länsstyrelsen för stallbyggnation om att få hålla 20 värphöns i en bur av typ Big

Dutchman 20 som är konstruerad i Tyskland och där lagligen saluförs för inhysning av 20 hönor.

Förordningen om tekniska regler är svårtolkad och eftersom den är ny finns det ännu inte någon rättspraxis på området. Jordbruksverket har frågat Kommerskollegium, som är kontaktpunkt för förordningen, om hur den ska tolkas. Kommerskollegium har lämnat ett yttrande till Jordbruksverket och med det som grund har Jordbruksverket kommit till ställningstagandet att en användare enligt lantbruksdjursföreskrifterna inte kan anses vara en ekonomisk aktör i förordningens mening. Därmed är inte förordningen tillämplig på beslut som rör användning av en produkt specificerad av lantbruksdjursföreskrifterna.

Jordbruksverket har dragit den slutsatsen av detta att det är tillåtet att använda Big Dutchman 20-buren för inhysning av hönor men med högst det antal som medges i lantbruksdjursföreskrifterna, dvs. 16 och att även övriga regler i föreskriften ska uppfyllas. I sammanhanget kan påpekas att lagstiftningen i Danmark tillåter maximalt 10 hönor per bur (Bekendtgørelse om beskyttelse af æglæggende høner). Andra länder såsom Norge har däremot inte någon begränsning på gruppstorleken i burarna (Forskrift om hold av høns og kalkun FOR-2001-12-12-1494).

Analys

Utredaren konstaterar att den svenska värphönsproduktionen till stor del består av relativt nybyggda stallar med inhysningssystem i form av inredda burar eller frigåendesystem. Sverige blev det första landet i EU där omställning till nya inhysningssystem genomfördes. Detta har fört med sig att en omfattande strukturrationalisering samtidigt har genomförts i branschen. Konsekvensen av den tidiga omställningen kommer att bli att svenska värphönsproducenter kommer att få en konkurrensfördel gentemot de producenter i övriga EU som måste genomföra omställningen till den 1 januari 2012.

Värphönsnäringen har också en lång tradition av att utveckla olika frivilliga och obligatoriska kontrollprogram som på olika sätt säkerställer djurhälsa och djurvälfärd. Resultatet är bl.a. en produktion som är fri från salmonella. Det kan också konstateras att den svenska lagstiftningen på en del punkter ligger på en högre nivå än EU-lagstiftningen.

Eftersom avelsarbetet med värphönsen sker utomlands så har de svenska producenterna inte den övergripande kontrollen på avelsarbetet och avel mot hackning och fjäderplockning har inte prioriterats. Avel mot hackning och fjäderplockning har inte tidigare prioriterats eftersom man i större delen av Europa näbbtrimmar hönsen. I dag pågår dock en sådan forskning mot hackning och fjäderplockning (pers. med. Preisinger, chefsgenetiker Lohmann Tierzuct 110513). Utredaren anser att det är angeläget att sådan avel görs eftersom detta är viktiga välfärdsproblem för hönsen.

Gällande användandet av Big Dutchman 20-buren gör utredaren samma bedömning som Jordbruksverket att den får användas om den uppfyller lantbruksdjursföreskrifterna krav, dvs. gällande antal och funktion. Om man kommer fram till något annat i rättsprocessen får detta givetvis konsekvenser för annan svensk särlagstiftning som är kopplad till fysisk utrustning för djurhållningen.

När det gäller antalet höns kan utredaren konstatera att man i storleksbegränsningen i den svenska nationella lagstiftningen kanske borde ha stannat på en ännu lägre nivå än de 16 hönor per bur som nu är tillåtna. Forskningen i LayWel-studien pekar på att djurvälfärdsriskerna ökar i gruppstorlekar med fler än 10–15 höns. Samtidigt har Tauson och Wal, 2010 konstaterat att det är större skillnad mellan hybriderna än mellan gruppstorlekarna i detta avseende.

3.2.4 Nötköttproduktion

Strukturutveckling

Svensk nötköttsproduktionen är i hög grad integrerad med mjölkproduktionen. Det svenska nötköttet kommer till ca 25 procent från mjölkkor, ca 35 procent från köttraser/korsningar och ca 40 procent från mjölkrasungnötkreatur. Totalt finns det ca 22 000 företag som har nötkreatur, därav är knappt 6 000 mjölkproducenter och ca 12 000 företag har tillsammans totalt ca 185 000 dikor. Även specialiserade ungnötsbesättningar ökar i storlek.

Dikoantalet var 1988 endast ca 56 000 och det fanns fortfarande inte så mycket erfarenhet av det produktionssystemet. I samband

med en ny jordbrukspolitisk inriktning, ”Omställning 90”, ändrade många lantbrukare från spannmålsodling till vall och dikor och dikoantalet ökade från ca 75 000 1990 till 157 000 1995. Antalet dikor har därefter ökade kontinuerligt fram till det senaste året när antalet i stället har minskat som en följd av svag lönsamhet och ändrade villkor gällande betesmarkerna. Även det faktum att det s.k. handjursbidraget ska avskaffas 2012 har säkert spelat sin roll i denna minskning.

Många f.d. mjölkföretag har genom åren gått över till dikalvsproduktion eller uppfödning av mjölkrasungnöt. Det har ofta varit en övergångsfas som har följts av avveckling av djurhållningen av ålders- eller strukturskäl.

Förhållandevis få gårdar har nötköttsproduktion som dominerande produktionsgren i företaget. Många företag utnyttjar befintliga resurser i form av betesmarker, hela eller del av åkerarealen och lämpliga hus för det djurantal som ”ryms”. Det kombineras med annan lantbruksproduktion, skogsbruk och/eller annan yrkesverksamhet. Många företag använder också arrenderad (eller hyrd) åker och betesareal som kan utgöras av många olika skiften och då ofta på långt avstånd från den egna gården.

Nötköttsproduktionens struktur är präglad av en blandning av stora och medelstora producenter och många små besättningar där producenterna inte har någon egentlig kontakt med rådgivning eller ”producentnätverk”. Att nötköttsproduktion går bra att driva som deltidsföretag bidrar positivt till den totala volymen i näringen och till att många marker kan användas som bete i stället för att omvandlas till skog.

Vid omläggning från mjölk till nötköttsproduktion används främst gamla mjölkstallar. I övriga fall så har andra byggnader gjorts om till ligghallar alternativt har nya enkla ligghallar byggts.

I uppfödningen av tjurar har användningen av spaltgolv tidigare varit vanlig. Användningen av spaltgolv har varit positiv från arbetsmiljö-, (säkerhets-), effektivitets- och miljösynpunkt men sämre från djurskyddssynpunkt. Komforten och möjligheten för djuren att röra sig är sämre än i djupströ- respektive liggbåssystem. Vid nybyggnationer har framför allt det senare blivit dominerande.

Utveckling av produktionen

Nötköttproduktionen har utvecklats för att skapa förutsättningar för bevarande av natur- och kulturvärden, för levande landsbygd, god boendemiljö, service, turism och rekreation. Enligt näringen sköter nötkreaturen ca 80 procent av alla betesmarker. Utan ett tillräckligt antal betesdjur blir det t.ex. omöjligt att klara det politiskt beslutade miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap”. Där ingår bl.a. som ett delmål att befintliga permanenta betesmarker som finns i landet, ca 450 000 ha 2009, ska skötas så att natur- och kulturvärden bevaras och förstärks.

Att sköta betesmarker mot ersättning är en viktig intäkt och miljöersättningarna tillsammans med LFA-stöd (Less Favoured Areas support – Kompensationsbidrag) och gårdsstöd anges ha avgörande betydelse för lönsamheten i nötköttsproduktionen. Av totalintäkterna i produktionen kan EU-ersättningar utgöra 30– 70 procent beroende på produktionsform och var i landet man finns.

Införandet av tvärvillkor, dvs. regler som ska följas för att få ut full betalning av jordbrukarstödet har ökat djurägarnas oro för att eventuella avvikelser ska rapporteras och leda till betydande avdrag på gårdsstöden. Oron som nämns består i att man kan få avdrag direkt i det fall som avvikelser finns och man ges då inte möjlighet att rätta till det som behövs. Tvärvillkorsavdragen kan vara mycket kännbara för uppfödaren.

Andra förändringar som näringen upplever är att det i dag är mycket större krav på marknadsanpassad slakt (vikt, slaktkroppskvalitet, slakttidpunkt) än på 1980-talet.

Det rör sig också i dag om mycket större betesareal totalt. Miljöersättningskrav och samhällets önskemål beträffande avbetning kan skapa, verklig eller upplevd, målkonflikt gentemot djurskyddets krav.

Näringen anger att det också är större risk för parasitangrepp än på 1980-talet eftersom fler djur går på marker där parasitförekomsten är större. Exempelvis förekommer leverflundra, lungmask, fästingar, etc. Många fler besättningar är ekologiska och i dessa är regelmässiga förebyggande parasitbehandlingar inte tillåtna.

Näringen anger också att det nya stödsystemet som har införts i EU, det s.k. gårdsstödet, har medfört inlåsningseffekter som kan göra det svårt att skapa rationella betesområden nära gården. Ju längre bort som betesmarkerna ligger från gården desto svårare

upplevs det att kunna ordna med en tillsyn på ett tillfredsställande sätt.

Trots att strukturomvandlingen inte har gått lika långt på detta område som på många andra områden inom animalieproduktionen så finns det i dag många fler stora besättningar av såväl dikor som ungnöt än tidigare. I dag finns t.ex. 4 gånger så många dikor som det fanns 1988.

Det finns dock fortfarande många små besättningar utan samma lönsamhetskrav som de större. Här förekommer flera olika produktionstyper, både totalt sett och ofta på samma gård. Det har också blivit ett bättre smittskydd och därmed bättre djurhälsa genom att det, enligt uppgift, inte längre finns livdjursauktioner och att mellangårdsavtal används i stället för kalvförmedling i väldigt stor utsträckning. Dikalvarna säljs oftast efter avvänjning (från ca 6 mån ålder), vilket också minskar risken för hälsoproblem efter försäljningen. Antalet mellangårdsavtal ökar men den traditionella kalvförmedlingen pågår fortfarande. Drivkraften för denna ökning är framför allt bättre hälsa hos kalvarna. Ett annat skäl är att statliga stöd vid salmonellautbrott kan utebli om man har djur från för många besättningar.

Djurhållning

Den övervägande delen av djuren är lösgående. Lösgående djur möjliggör naturligt beteende men ställer också större krav på fungerande hanteringssystem och på producenten att vänja djuren vid att bli hanterade och inte vara skygga för människor. Näringen framför att det i dag finns färre isolerade stallar och fler kalla lösdrifter än tidigare, vilket minskar risken för bl.a. luftvägsinfektioner men också ökar risken för pälsätare (parasit i pälsen). Kalla stallar gör det också i princip omöjligt att tvätta stallarna med vatten mellan omgångar av djur vintertid.

Eftersom lönsamheten har varit dålig har ofta enkla byggnader eller äldre ombyggda byggnader använts.

På initiativ av Sveriges Nötköttproducenter har SvDHV drivit ett projekt gällande kontrollprogram för utegångsdjur som inte har tillgång till ligghall. Programmet har drivits en säsong och har utvärderats och analyserats av Jordbruksverket under våren 2011 för att fånga upp erfarenheter till kommande säsongen.

Det framförs från branschens sida att det krävs mer rådgivning angående djurhållning i liggbåssystem, framför allt beträffande dikor. Kunskap saknas även för hållande av ungnöt i ”nya system”, t.ex. system med liggbås och gummispalt.

Näringen anger också att även i besättningar där uppfödningsmodeller med hög tillväxt används så har i dag vallfoder och även majs en central roll och traditionell ”gödtjursuppfödning”, som innebar fri tillgång till kraftfoder, har i princip försvunnit. Detta tillsammans med nya utfodringsmetoder betyder att foderstaterna är balanserade och andelen leverbölder sannolikt är lägre än på 1970–80 talet.

Alltför hög kvalitet på dikors vallfoder i kombination med fri tillgång kan dock göra dem alltför feta, vilket kan öka risken för kalvningsproblem.

Avel

Näringen anger att köttrasdjuren i dag är mer funktionella och har en högre kalvöverlevnad än tidigare genom den målinriktade aveln som har skett. En väsentlig utveckling har skett sedan 1988 och man har t.ex. inom köttraserna framgångsrikt kunnat minska problemet med svåra kalvningar. Detta trots att man avlat på bättre tillväxt. I urvalet av avelsdjur så gallrar man bort djur med dåliga ben, klövar eller dåligt temperament.

Ett problem är dock att vissa uppfödare blandar in genetiskt material från rasen Belgisk Blå i konventionella nötraser. Undersökningar i lantbrukspressen (Torbjörn Esping, Belgisk Blå? Ja, tack”, ATL 4 maj 2007) från 2007 och framåt visar att det finns ett nätverk av svenska köttdjursbönder som systematiskt försöker att öka köttansättningen på djuren genom användning av sperma från rasen Belgisk Blå. Den för rasen Belgisk Blå karakteristiska muskelansättningen, som kallas muskelhypertrofi eller dubbellår. Genen har funnits naturligt i många raser men i de flesta har man försökt eliminera djur med dubbellår på grund av olika sjukdomsproblem. Djuren hade inte bara svårt för att kalva, de hade ofta respirationssjukdomar och var allmänt mindre motståndskraftiga mot sjukdomar. Dessa praktiska iakttagelser har sedan verifierats, framför allt i belgisk forskning. Om man korsar renrasig Belgisk Blå-tjur med kor av andra raser får kalvarna endast anlaget i enkel uppsättning och då har den inte någon egentlig

effekt på vare sig kalvningsförlopp eller muskelansättning. Därför fungerar Belgisk Blå bra i korsning med andra raser. Om man däremot fortsätter att avla på korsningskvigor med renrasig Belgisk Blå-tjur kan man räkna med att hälften av kalvarna får muskelhypertrofi. Eftersom mödrarna har genen endast i enkel uppsättning fungerar det oftast men i nästa led har hälften av mödrarna dubbellår och trånga bäcken och i dessa fall kan också kalvarna ha muskelhypertrofi. Risken är då mycket stor för att kalven måste förlösas med kejsarsnitt.

Slakterierna som ingår i Kött och Charkföretagen (KCF) har en gemensam branschpolicy där det ingår att inte slakta djur som helt eller delvis är av rasen Belgisk Blå. Dessa slakterier representerar 93,7 procent av storboskapsslakten (2010).

Djurhälsa

I dag förekommer kalvningsperioder flera tider på året medan det förut nästan bara var vårkalvning. En bättre fungerande kalvningsperiod nås genom en mer samlad betäckningsperiod.

Genom att Bovin Virus Diarré (BVD) har utrotats genom ett konsekvent genomfört kontrollprogram har kalvhälsan generellt förbättrats inom nötköttsproduktionen och användning av antibiotika har minskat. Däremot har förekomsten av smittsam lunginflammation orsakat framför allt av virus ökat. Detta liksom vissa klövproblem och kalvdiarréer anses ha komplexa orsakssammanhang och kan inte relateras till specifika inhysningssystem.

Analys

Utredaren konstaterar att nötköttsproduktionen har ökat kraftigt sedan 1988 och antalet dikor har fyrdubblats. Under de senaste åren har dock antalet djur minskat något på grund av ändrade bidragsvillkor.

Trots ökningen av antalet djur så finns många små besättningar eftersom denna produktion är möjlig att kombinera med annan lantbruksproduktion eller annan yrkesverksamhet. Detta innebär att kunskapen inom näringen är mycket varierad. Vissa producenter har inte någon kontakt med rådgivning eller andra producenter.

Produktionen går också att bedriva i befintliga byggnader som anpassas efter behov eller med mycket enkla byggnader och där djuren går på bete större delen av året.

Utredaren anser att det är oroande att kompetensen hos producenterna inom denna näring är så varierad. Näringen har själv framfört att när det gäller lösgående djur krävs ett bra ”management”, djuröga och funktionella hanteringssystem för att få ett bra djurskydd

Gällande avelsarbetet så anser utredaren att det är oroväckande att vissa uppfödare vill blanda in rasen Belgisk Blå i andra nötraser eftersom det i förlängningen kan leda till svåra kalvningar och sjukdomsproblem hos avkomman. Enligt näringens branschpolicy ska inte djur få slaktas som har inblandning av rasen Belgisk blå. Detta kringgås dock eftersom det inte finns någon specifik kod att registrera korsningsdjur som det ingår rasen Belgisk Blå i och för övrigt information om djuren till slakteriet är en försäkran som djurägaren själv fyller i. Läs vidare i Avel som medför lidande för djur.

3.2.5 Mjölkkor

Strukturutveckling

Inom den svenska mjölksektorn har en stor strukturomvandling skett sedan 1988. År 1988 fanns 14 procent av alla mjölkkor i besättningar med minst 50 kor. År 2007 hade denna andel stigit till 65 procent. År 2007 fanns nästan en tredjedel av korna i besättningar med minst 100 kor, jämfört med 3 procent 1988.

I dag har Sverige något fler än 5 000 mjölkföretag jämfört med över 28 000 företag år 1988. På drygt tjugo år har antalet mjölkföretag därmed minskat med 77 procent. Under samma period har den genomsnittliga mjölkavkastningen per ko ökat med 36 procent, från 6 100 kg mjölk per ko 1988 till 8 300 kg mjölk per ko 2009.

Svensk Mjölk som bildades 1998 är mejeriindustrins branschorganisation och ägs av landets sju största mejeriföreningar, tre husdjursföreningar, två avelsföretag och nio ras- och intresseföreningar. Mejeriföreningarna står tillsammans för över 99 procent av Sveriges mjölkproduktion. Organisationen ägnar sig bl.a. åt forskning och att utveckla service och rådgivning på uppdrag av medlemsföretagen.

Antalet stora mjölkbesättningar blir stadigt fler och står för en allt större andel av den producerade mjölken. Svensk Mjölk har sedan 1995 följt strukturutvecklingen i den svenska mjölksektorn. År 1995 fanns det omkring 100 mjölkbesättningar med mer än 100 kor som då svarade för fyra procent av landets totala mjölkproduktion. Förra året hade antalet mjölkbesättningar över 100 kor ökat till runt 600 och 2009 producerades 32 procent av landets mjölkmängd av dessa besättningar.

Produktionen av mjölk passerade en topp 1985 och har sedan 1988 minskat med drygt 17 procent till 2010. Samtidigt har ny teknik införts i många mjölkföretag, inte minst s.k. robotmjölkning (Automatic Milking Systems AMS). I dag finns omkring 1 000 mjölkningsrobotar fördelade på ca 570 mjölkföretag. Allt fler kor går också i lösdrift. År 2010 gick ca 51 procent av korna i lösdrift varav mer än 75 procent i varm lösdrift.

Djurens Rätt har lyft fram som ett problem att många kor fortfarande står i uppbundna system. Förbundet anser inte att det kan vara förenligt med den nuvarande djurskyddslagstiftningen. För de uppbundna korna innebär det att de inte kan vända sig om och har svårt att klia sig på bakkroppen, de kan bara stå upp och ligga ner. De får heller inte någon motion på hela inomhussäsongen som är mellan 8 och 10 månader lång beroende på var i landet de finns. Vidare får de mycket begränsade möjligheter till sociala kontakter (Jensen 1993). Detta gäller dock inte ekologiskproduktion där det finns krav på motion för uppbundna kor.

Djurvälfärd

Enligt näringen har traditionellt starka djurvälfärdsområden i Sverige varit klövar/ben, kalvdödlighet, antibiotikaresistens och smittläge samt betesgång och avel för friskare djur. I dagsläget är 62 procent av de verkade mjölkkorna utan anmärkning i samband med klövverkning, ett värde som har legat stabilt de senaste 5 åren, men ca 10 procent av de verkade korna har eksem och 6 procent klövsulesår. Kalvdödligheten mellan dag 1–180 är 4,2 procent (här räknas inte dödfödda kalvar in), vilket enligt näringen är en låg nivå i ett internationellt perspektiv.

Resistensläget i produktionen är mycket gott på grund av användning av enbart penicillin vid de flesta sjukdomsbehandlingar med antibiotika. Endast ett fåtal besättningar är smittade med

salmonella och svenska nötkreatursbesättningar är i stort sett fria från BVD. Ytterligare nyckeltal från vilka man kan avläsa läget är tankcelltal (som är 207 000 cell/ml), behandlingsfrekvenser (33 procent), fruktsamhetsindex (40) och andelen självdöda/avlivade kor (ca 6 procent).

För några av dessa mått kan avläsas en svag negativ trend över tid som är klöveksem, kalvdödlighet och tankcelltal. Val av ras, besättningsstorlek och övergång till lösdrift är det som tydligast driver förändringen i negativ riktningen. Behandlingsfrekvensen ligger på 33 procent och är i sig själv oroande hög. Rekryteringsgraden ligger på motsvarande nivå, vilket i och för sig är i nivå med Finland men lägre än i både Norge och Danmark.

Välfärdstjänster

Under de senaste åren har svensk forskning kring djurvälfärd resulterat i olika rådgivningstjänster. Svensk Mjölk har på senare tid knutit samman den förebyggande djurhälsovården till fyra djurvälfärdstjänster. Dessa är Signaler djurvälfärd, Fråga kon,

Fokuskurser och Hälsopaket mjölk.

Signaler djurvälfärd är ett webbaserat system där mjölkföretagaren får en pedagogisk återkoppling på hur besättningens djurvälfärd är utifrån alla de välfärdsindikatorer (fruktsamhet, dödlighet, behandlingar m.fl.), vilka vetenskapligt har visats sig ha koppling till djurvälfärd och/eller produktionsekonomin på gårdsnivå och som finns i kodatabasen. Mjölkföretagaren har även möjlighet att jämföra sina egna resultat med andra besättningar i samma storlek, ras, mjölksystem, stalltyp eller produktionsform.

Tjänsten utnyttjas av majoriteten av svenska mjölkföretag i dag.

Fråga kon är en tjänst där en kalibrerad djurbedömare åker till mjölkgården och med djurbaserade mått beskriver det faktiska djurvälfärdsläget hos både mjölkkor, kalvar och ungdjur. Till denna tjänst är det kopplat en enklare rådgivning för förbättring av identifierade svagheter.

Mjölkföretagen erbjuds i dag ett omfattande utbud av interaktiva s.k. Fokuskurser där en kursledare utbildar mjölkföretagaren och personal i förebyggande djurhälsovård och djurvälfärd, exempel på ämnesområden är Nykalvade kor, Robotmjölkning,

Smittskydd och farsoter.

Hälsopaket mjölk är en veterinär strategisk djurhälsorådgivning för mjölkföretaget. Rådgivningen genomförs i två steg där man först undersöker besättningens hälsoprofil och i nästa steg utformar konkreta mål för förbättringar samt vilka åtgärder som behövs för att nå målen. Detta görs tillsammans med mjölkföretagaren och hans/hennes personal.

Kontrollprogram

Svensk Mjölk är huvudman för Salmonellakontrollprogrammet som syftar till att minska risken för introduktion och spridning av salmonella. Sedan en tid tillbaka så arbetar Svensk Mjölk med att skapa ett generellt hygien- och smittskyddsprogram som bl.a. ska bestå av smittskyddssäker livdjurshandel och minskat behov av inköp av djur till mjölkgårdar. Detta ska uppnås genom rådgivningsinsatser kring livdjurshandel, fruktsamhet och djurens hållbarhet. En viktig del i arbetet är att rådgivning kring smittskydd i samband med förprövningen nu utformas tillsammans med Jordbruksverket.

Svensk Mjölk är huvudman för bekämpningsprogrammet mot BVD och har också varit huvudman för bekämpningsprogrammen för Leukos och IBR (Infektiös bovin rhinotracheit). Dessa virussjukdomar är nu utrotade, förutom BVD där en handfull besättningar är under sanering. Inte minst bekämpandet av BVD har märkbart förbättrat hälsoläget hos landets nötkreatur. Infektionen har följts av besvärande bakteriella sekundärinfektioner som har orsakat diarréer och lunginflammation.

Bete

Näringen har framfört att bete har en positiv inverkan på kors hälsa och de anser att det är av stor vikt att bevara och utveckla den svenska beteslagstiftningen. Näringen anser dock att det i en tid med snabb strukturomvandling och teknikutveckling är angeläget att regelverket för bete kontinuerligt anpassas för att ytterligare underlätta en effektiv och rationell betesplanering. Det uppges därmed vara viktigt att regelverket anpassas så att mjölkproducenten kan följa de bestämmelser som finns.

Svensk Mjölks inställning i betesfrågan klargjordes våren 2008 genom följande uttalande.

Bete bidrar till bra djurvälfärd och till den goda bilden av svensk mjölkproduktion. Regler och tillämpningar för bete ska ha djuren i fokus och möjliggöra ett modernt och flexibelt mjölkföretagande.

Det pågår ett arbete med att ta fram forskningsunderlag för att kunna modifiera betesreglerna. Detta för att ge möjligheter åt framför allt de stora producenterna att utnyttja betesmarken på ett optimalt sätt.

Lagkravet om bete för mjölkkor är fortfarande unikt för Sverige, 22 år efter införandet. Beteskravet omfattar dock inte tjurar och kalvar utan här finns ett krav på bete eller att de på annat sätt ges tillfälle till att vistas ute under sommartid. Detta gör att de ofta står inne större delen av året. Djurens Rätt m.fl. har påpekat att detta är ologiskt eftersom det är samma djurslag och bör ha samma sorts behov av naturligt beteende som mjölkkorna.

Avel

Avelsarbetet inom mjölkraserna har i en internationell jämförelse tagit stor hänsyn till fruktsamhets- och sjukdomsresistensegenskaper. Med Svensk Mjölks kodatabas har sjukdoms-, kalvnings- och fertilitetsdata samt klövhälsoregistreringar möjliggjort en avel för friskare djur. I många delar har detta varit unikt för Sverige och de nordiska länderna.

Analys

Utredaren har funnit att en stark strukturomvandling har skett inom mjölksektorn. Medelbesättningarna och antalet stora besättningar har ökat, besättnings- och ko antalet har minskat men medelproduktionen per ko har ökat med mer än en tredjedel sedan 1988. Den totala produktionen har minskat med 17 procent sedan 1988.

Utredaren anser dock att en behandlingsgrad på 33 procent är oroande hög. Ett annat nyckeltal som det har framförts farhågor om är den höga rekryteringsgrad som förekommer inom mjölkproduktionen. I princip byts en tredjedel av mjölkkobeståndet ut

varje år och även om detta är i nivå med Finland och lägre än i både Norge och Danmark så är det ändå att betrakta som högt. Frågan är om dessa siffror orsakas av den höga produktion som våra djur har avlats fram för att leverera och om det verkligen finns någon ekonomi i detta. Nyrekrytering och sjukdomsbehandling är två av de stora kostnaderna för mjölkproducenten. Utredaren anser att det här är ett område som näringen borde se över.

I de större besättningarna är lösdrift det enda förekommande inhysningssystemet. Detta har tydliga djurvälfärdsfördelar eftersom djuren har större möjligheter att bete sig naturligt och kan ha sociala kontakter samt att få motion i dessa system. Trots detta står i dag fortfarande mer än 40 procent av korna uppbundna. Sedan 2007 har lösdrift varit det enda tillåtna systemet vid nybyggnation och utredaren anser att branschens utveckling tyder på att uppbundna system kan fasas ut utan att näringen hotas, se vidare Utredarens övriga överväganden.

Det höga antalet stora besättningar har också föranlett att forskning pågår för att se om betesreglerna ska kunna modifieras. Detta ska ge producenterna möjlighet att utnyttja sina betesmarker optimalt.

3.2.6 Får

Strukturutveckling

Den svenska fårnäringen har även den genomgått en strukturomvandling sedan djurskyddslagen 1988. Till skillnad från flera av de andra djurslagen så har denna inneburit att antalet vuxna djur har mer än fördubblats i landet sedan slutet av 1980-talet. Medelstorleken på besättningar har också fördubblats under samma tid från 16 till 31 djur. De besättningar som har fler än 50 vuxna djur har också blivit dubbelt så många under denna tid. Det finns ca 253 000 vuxna får i Sverige i dag men uppgifterna om antalet getter är osäkra eftersom färsk statistik saknas.

Totalt finns det ca 8 200 gårdar som har får och som producerar produkter i form av lammkött, ull, skinn och/eller mjölk och ost. Trots att besättningarna har ökat både i antal och i storlek under de senaste åren så är det i dag under stor del av året en större efterfrågan än tillgång på svenskt lammkött.

År 2009 hade LRF ungefär 4 900 medlemmar som angav att de hade får i sin verksamhet.

Produktionsutveckling

I början på 1990-talet upphörde det statliga s.k. infrysningsbidraget. Detta var ett bidrag som möjliggjorde att delar av det kött som producerades på hösten efter avslutad betessäsong kunde frysas in för försäljning under andra delar av året. För att erbjuda konsumenterna färskt svenskt lamm året om så behövdes det en förändring inom produktionen. Infrysningsbidraget ersattes således av en engångssumma för att med statliga pengar stimulera svensk lammproduktion till att erbjuda konsumenterna färskt svenskt lamm året om.

Detta gjorde att näringen gick från att i princip ha varit helt inriktad på höstslakt till att producera lamm året om. Andelen lamm som föddes upp under vinterhalvåret ökade därmed från att endast funnits i liten skala tidigare.

I dag tillämpas såväl produktion av vårlamm som sommarlamm och vinterlamm tillsammans med de mera traditionella höstlammen. Årstiden i de olika begreppen anger vilken del av året som djuret ska slaktas.

Djurhållning

I dag är majoriteten av lammen fortfarande uppfödda på traditionellt sätt, dvs. lamning på våren och slakt efter avslutad betessäsong. Alla djur går på bete under sommarhalvåret och betesperioden är i många fall längre än vad lagen kräver, eftersom fåren är viktiga landskapsvårdare. Vinterlammen är födda under sen vår eller sommar, går på bete och stallas därefter in för att slaktas under vintern. Dessa djur blir några månader äldre än lamm som slaktas under andra årstider.

Under de senaste årtiondena har näringen utvecklats kompetensmässigt inom alla delar av den svenska lammproduktionen. Uppfattningen inom näringen är i dag att svenska lammproducenter är duktiga på att föda upp lamm inomhus. Det svenska klimatet gör att inomhusmiljön för lammen är bra eftersom svenska vintrar är kalla och torra i stället för varma och

fuktiga. Detta ger ett gott djurhälsoläge i inomhusproduktionen av lamm. Minskade problem med parasiter jämfört med de djur som går ute är ett exempel på hälsomässiga fördelar med inomhusproduktion av lamm.

Däremot höjdes det röster mot att lamm föds upp inomhus utan möjlighet att gå ut. Debatten dog ut när sakförhållandet framkom att lammen hålls skyddade inne under vinter och att det finns samma krav på att djuren ska få gå på bete sommartid för får som för mjölkkor i lantbruksdjursföreskrifterna. Här finns inte några undantag för lamm utan de hålls ute under betessäsongen.

Lamning året om har fördelar för lammproducenten som näringen också uppger är positiva för djurskyddet. Genom att sprida ut den intensiva och koncentrerade arbetsinsatsen vid lamning och slakt till flera perioder under året, möjliggörs en bättre arbetssituation för den som sköter djuren. Utnyttjandet av stallarna uppges också att bli förbättrade på ett för både djur och skötare positivt sätt. Dessutom ökar möjligheten för konsumenten att även under vinterhalvåret kunna köpa svenskt lammkött i stället för importerat lammkött, vilket också medför djurskyddsvinster.

Konsumtion

Får- och getnäringen genererar fem produkter; kött, skinn, ull, mjölk och landskapsvård. Efterfrågan ökar stadigt på såväl lammkött som på skinn samt på produkter baserade på får- och getmjölk.

På senare år har konsumenterna visat allt större intresse för lammkött och konsumtionen ökar. Trots detta är den svenska konsumtionen av lammkött fortfarande låg och var under 2009 ca 1,6 kg per person och år. Ungefär 65 procent av konsumtionen importeras och då framför allt från Nya Zeeland men även från Irland. Konsumtionsökningen är större än produktionsökningen, vilket gör att importen ökar.

Efter det svenska EU-inträdet så har efterfrågan på lammkött stigit och det ökade intresset från slakterinäringen att sälja lammkött har haft betydelse både för omfattningen och för kompetensutvecklingen inom näringen. I dagsläget är också lammskinn en efterfrågad produkt medan det däremot är svårt att få avsättning för ullen.

Bete

Lammproduktionen anses också vara viktig för ett öppet landskap. Får har möjlighet att beta även på de marker som är otillgängliga och svåranvända, vilket gör dem attraktiva som landskapsvårdare. I Sverige är det endast ca 7,5 procent av landarealen som är jordbruksmark och ca 1,5 procent av landarealen som är permanent betesmark. Detta är en liten andel jämfört med andra länder. Näringen framför att svenska betesmarker anses av många innehålla höga natur-, kultur- och skönhetsvärden och skapar attraktiva landskap att bo och vistas i

Kompetensutveckling

I takt med att näringen i allt större utsträckning har blivit mera yrkesmässig så har intresset för fårskötsel ökat. Många lammproducenter i dag är relativt nya inom näringen och har ofta liten erfarenhet av traditionell livsmedelsproduktion, inräknat djurskötsel.

Svenska Fåravelsförbundet (SF) är en organisation för svenska får- och getägare och har ca 3 000 medlemmar. Inom SF arbetar man för att hålla den etiska diskussionen fortlöpande aktiv. Man eftersträvar funktionella och friska djur som ger en ekonomisk produktion. Förbundet har en etisk policy som antogs 2002 och som ska visa konsumenterna på den sunda och miljövänliga fårhållning som bedrivs i Sverige.

Det ökade intresset har också gjort att statusen inom näringen har höjts. Från att under många år ha varit en näringsgren som det i princip inte talades om så har lammproduktionens status höjts genom en aktiv producentgrupp med stort djurintresse och engagemang för att utveckla sin näring.

Efterfrågan på kunskap är mycket stor och en intensiv kunskapsförmedling sker i de lokala distriktsföreningarna inom SF. Såväl slakteribranschen som LRF, SF och SvDHV är engagerade i kompetensförsörjning i olika former till lammproducenter. Det startar nu också en ny yrkesutbildning på Gotland med särskilt fokus på just lammproduktion. Näringen påtalar också att det finns ett stort intresse inom näringen för förebyggande djurhälsa och gott djurskydd. Inom LRF gjordes en marknadsundersökning bland svenska lammproducenter i samband med att en omfattande

utvecklingssatsning för lammproduktion inleddes 2008. Denna undersökning visar på ett stort intresse för ny kunskap inom alla områden men särskilt inom området djurhälsa.

För närvarande pågår ett antal lammprojekt för att gynna företagsutveckling och kompetensförsörjning för svenska lammproducenter. Dessa drivs i samarbete mellan LRF och SF och SvDHV står för den veterinära kompetensen. Projekten finansieras av LRF, Jordbruksverket och SvDHV. Projekten syftar till att skapa verktyg för lammproducenterna att kunna öka sina kunskaper om utfodring, skötsel, djurhälsa och avel för att på så sätt utveckla sitt lammföretagande på gårdsnivå.

Rådgivningstjänster

Fårhälsovården inom SvDHV startade i slutet av 1980- talet och har vuxit i omfattning. Sedan 2005 erbjuds olika servicepaket för lammproducenter där en regelbunden besättningskontroll görs med avseende på hälsa och skötsel. I dag är närmare 1 900 besättningar anslutna till någon form av förebyggande djurhälsovård inom ramen för SvDHV:s erbjudanden. Inom ramen för detta förebyggande djurhälsoarbete togs 1 588 träckprover under 2009 i syfte att kontrollera parasitläget i besättningarna.

Kontrollprogram

SvDHV arbetar med att bekämpa fotröta på besättningsnivå. Fotröta är vanligt förekommande i många lammproducerande länder. I Sverige diagnostiserades fotröta för första gången i en svensk fårbesättning hösten 2004. Under 2005–2006 diagnostiserades sjukdomen i ytterligare 30 svenska fårbesättningar. Tillsammans med fårnäringen utarbetade Fårhälsovården riktlinjer för att förhindra smittspridning genom försäljning av livdjur. En djurägarförsäkran där djurägaren bl.a. intygar att inte några tecken på att fotröta har upptäckts i besättningen det senaste året infördes som krav vid försäljning av baggar på baggauktioner. Rekommendationer för smittskyddsrutiner vid riskbedömning, livdjursförsäljning, baggauktioner, fårklippning och vallhundstävlingar togs fram.

Forskningsprogram finansierade av Stiftelsen Svensk Fårforskning och Landsbygdsprogrammet har också genomförts (”Fotröta i svenska fårbesättningar 2007–2008, sanering och friskförklaring). År 2009 beviljades också SvDHV statliga medel för att utveckla och driva ett kontrollprogram för fotröta.

I andra länder är fotröta ett stort djurskyddsproblem. Arbete med att kontrollera och förhindra smittspridning av fotröta är en av de viktigaste djurskyddsbefrämjande åtgärderna inom svensk lammproduktion.

Analys

Utredaren kan konstatera att djurantalet och medelstorleken på besättningarna har fördubblats under de senaste åren. Det är också många nya producenter som har börjat produktion med får. Samtidigt har en omställning till året-om-produktion gjorts för att bättre möta de svenska konsumenternas efterfrågan.

Trots detta har efterfrågan på svenskt lammkött inte kunnat mötas, vilket har medfört att importen av lammkött också har ökat trots ökningen av den inhemska lammköttsproduktionen. Den svenska produktionen skulle alltså mycket väl kunna fortsätta att öka om svenskt lammkött fortsätter att efterfrågas.

I dag finns många lammproducenter som varken är medlemmar i Fåravelsförbundet eller är knutna till någon rådgivningstjänst. Samtidigt utvecklas den traditionella produktionen och tekniken snabbt, vilket skapar ett behov av kunskapsspridande inom näringen som själv har påtalat detta behov. Utredaren anser att kompetensförmedling är en av näringens största utmaningar inom detta område. Utan ökad kompetensförmedling finns det risk för att den kunskap som behövs för att tillgodose djurs behov inte återfinns hos alla producenter.

3.2.7 Pälsdjur

Strukturutveckling

Med pälsdjursnäring avses i dag i Sverige uppfödning av mink och chinchilla för skinnproduktion. Tidigare fanns även rävuppfödning men i och med förändringen i djurskyddsförordningen som fastställde att rävar skulle kunna röra sig, gräva och umgås med

artfränder så upphörde rävuppfödning i Sverige. Förändringen trädde i kraft 1996 och hade en övergångstid fram till 2001 för befintliga anläggningar. Inte någon bur eller hållningsform i denna produktion kunde fylla kraven.

Inom pälsdjursnäringen är minknäringen i särklass störst och uppfödning av mink för pälsproduktion har skett i Sverige sedan mitten av 1920-talet. Den strukturomvandling som har skett inom minknäringen sedan den nya djurskyddslagen infördes 1988 har inneburit att ca 90 procent av farmerna har försvunnit och i dag finns endast ca 70 stycken farmer kvar (Jordbruksverket). Dessa farmer är betydligt större i medeltal i dag och producerar ungefär 40 procent av den totala mängd skinn som producerades i slutet av 1980-talet. I dag har en medelproducent 2 500 avelshonor och storlek spänner ifrån ca 100 till 15 000 avelshonor.

I utredningen Djurens välfärd och pälsdjursnäringen (SOU 2003:86) uppgavs det att det fanns ca 15 chinchillafarmer för skinnproduktion och dessa producerade ca 2 000 skinn om året. I dag finns det enligt uppgift från näringen endast två chinchillafarmer kvar som det bedrivs verksamhet på.

Historik mink och chinchilla

År 1990 konstaterade Sveriges Veterinärmedicinska Sällskaps (SVS) pälsdjursutredning att minkhållning i Sverige inte till fullo uppfyllde djurskyddslagens 4 § vad avser möjligheten för mink att bete sig naturligt. Regeringen beslutade den 16 december 1999 att uppdra åt Jordbruksverket att utvärdera tillgängliga forskningsresultat beträffande minkar, se över befintligt regelverk och om möjligt föreslå förbättringar i minkhållningen. Jordbruksverkets rapport Hållande av mink för pälsproduktion överlämnades 2002 till regeringen. Slutsatsen i rapporten var densamma som dragits av SVS.

Gällande chinchilla gav regeringen den 6 april 2000 Jordbruksverket i uppdrag att kartlägga förekomsten av chinchillafarmer för pälsproduktion i Sverige och behovet av föreskrifter på området. Syftet var att säkerställa att hållandet av chinchilla var i enlighet med djurskyddslagens krav.

Jordbruksverket redovisade uppdraget i slutet av november 2000 (Jordbruksverket 2000) och konstaterade att djurhållningen inom chinchillauppfödningen för pälsproduktion endast till vissa delar

(utfodring och tillgång till gnagmaterial) uppfyllde Europarådskonventionens krav. Reglerna för sandbad, burstorlek, burgolv, burinredning, bäddmaterial, bolåda och en för sysselsättning berikad miljö uppfyllde däremot sannolikt inte konventionens krav. Slutsatsen var att mer detaljerade föreskrifter borde utformas eftersom Sverige hade ratificerat Europarådets konvention och rekommendation rörande pälsdjur från den 22 juni 1999 (Standing

Committee of the European Convention for the Protection of Animals Kept for Farming Purposes (T-AP) Recommendation Concerning Fur Animals adopted on 22 June 1999.)(pälsdjurskonventionen) och dessa krav därför måste följas.

I april 2001 uppdrog regeringen åt Jordbruksverket att utarbeta detaljföreskrifter om hållande av chinchilla för pälsproduktion. De föreskrifter som arbetades fram byggde delvis på pälsdjurskonventionen, delvis på den då gällande föreskriften, Jordbruksverkets föreskrifter om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby (SJVFS 1999:110)(gamla sällskapsdjursföreskrifterna). De nya föreskrifterna (Statens jordbruksverks föreskrifter om hållande av chinchilla som föds upp eller hålls för produktion av skinn eller på annat sätt hålls i farm (SJVFS 2003:45))(chinchillaföreskriften) beslutades den 24 juni 2003, men fick inte något datum för ikraftträdande.

Djurens välfärd och pälsdjursnäringen (SOU 2003:86)

I pälsdjursnäringsutredningen konstaterades det att minkens hälsa var god men att stereotypier förekom och att hållandet inte kunde anses vara förenlig med kravet på naturligt beteende.

Utredningen framförde bl.a. att:

(…)det bakomliggande materialet ger en samstämmig bild av att problemet är att de (minkarna) i alltför hög grad utövar stereotypier. Det som orsakar det stereotypa beteendet är inte den begränsade ytan i buren i sig utan att burmiljön inte erbjuder tillräcklig stimulans och att djuren utfodras restriktivt under vissa delar av året. Beteendet indikerar att 4 § djurskyddslagen inte är uppfylld för minkar.

Det är dock vidare klarlagt att det finns åtgärder som begränsar det stereotypa beteendet. Ett problem är att åtgärderna och effekterna av dem först behöver studeras i fält och utvärderas (…)

Den sammantagna slutsatsen blir därmed att det finns indikationer om att minknäringen inte uppfyller djurskyddslagen för närvarande, men att den möjligt efter förändringar kan komma att uppfylla lagen i framtiden (…)

Utredningens slutsats ur ett rent djurskyddsperspektiv är att minknäringen inom en begränsad tid skall ha förbättrat förhållandena för minkarna. Målsättningen är att det stereotypa beteendet inom denna tid skall förekomma i acceptabel utsträckning. En utvärdering bör ske inom snar framtid. Om förhållandena vad avser efterlevnaden av 4 § djurskyddslagen inte förbättras bör minknäringen läggas ner (…)

Vi föreslår att djurhållningen för minkar utvecklas på sätt som även skett för andra djur, exempelvis hönsen. Djurhållningen måste bättre anpassas till djurens behov och ge dem utökad möjlighet på sätt som anges i 4 § djurskyddslagen att bete sig naturligt. En skillnad mellan minkar och övriga husdjur inom lantbruket är att ett sådant utvecklingsarbete för minkar knappt påbörjats medan det för andra djur pågått under en lång tid. Det betyder att utvecklingsarbetet för minkar måste bedrivas skyndsamt.

Det är viktigt att notera att ansvaret för att förbättra förhållandena för minkarna i dess helhet vilar på minknäringen. Vi utgår också från att det ligger i näringens intresse att se till att indikationerna om att djurskyddslagen inte är uppfylld upphör. Som framgått anser vi att näringen skall läggas ner om inte förbättringar sker. En nedläggning skulle medföra mycket stora ekonomiska konsekvenser för minknäringen.

Ett vidare problem är dock att det krävs ytterligare forskning om minkarnas beteende för att anvisa på vilket sätt förhållandena för minkarna skall förbättras. Utredningens slutsats är att en förutsättning för att minknäringen kan anpassas till djurskyddslagen är att sådana forskningsprojekt kommer till stånd.(…)

Vi anser sammantaget att indikationerna om att 4 § djurskyddslagen inte är uppfylld bör ha upphört till slutet av år 2010. Om så inte har skett bör minknäringen helt eller delvis läggas ner.

Den målsättning som vi anser att minknäringen skall ha uppfyllt till år 2010 är att det stereotypa beteendet skall ligga på en acceptabel nivå. I princip uppvisar alla djurslag i fångenskap någon form av stereotypt beteende för att bemästra stress. Det är därför inte möjligt att kräva att det stereotypa beteendet helt skall upphöra utan en rimlig målsättning är att det stereotypa beteendet begränsas till en acceptabel nivå.

Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om mink

Med utgångspunkt i pälsdjursnäringsutredningens förslag bedömde Djurskyddsmyndigheten att mer preciserade detaljföreskrifter behövdes för att säkerställa ett gott djurskydd när det gäller pälsdjurhållning i Sverige.

Djurskyddsmyndighetens förslag till föreskrifter på området byggde på pälsdjurskonventionen, rapporten om pälsdjurens välfärd från EU:s Scientific Committee on Animal Health and Welfare (EFSA 2001) och befintliga föreskrifter om pälsdjur (chinchillaföreskrifterna, lantbruksdjursföreskrifterna).

De föreskrifter som arbetades fram gällde hållande av chinchilla, kanin, iller, mink och räv. Kravet på tillgång till badvatten för mink diskuterades och ansågs av företrädare för minknäringen vara orealistiskt. Det förslag som Djurskyddsmyndigheten sände ut på remiss innehöll inte några krav på badvatten men däremot miljöberikning där bad kunde användas.

Föreskrifterna antogs dock inte av Djurskyddsmyndighetens styrelse. I protokollet från den 11 februari 2005 anförs följande:

Efter diskussion konstaterar ordföranden att det inte finns någon majoritet i styrelsen för att begära regeringens medgivande. Ärendet återgår därmed till myndigheten för fortsatt handläggning.

Forskning

Enligt pälsdjursnäringen har det sedan 1988 gjorts en mängd studier och dessutom har de enskilda farmerna arbetat för att förbättra minkens generella välfärd. Detta gäller bl.a. utveckling av foderstat i samverkan med SVA, forskning på minkens beteende av SLU och erfarenhets- och kunskapsutbyte med övrig europeisk expertis. Samtidigt har avelsarbetet i Sverige varit inriktat mot en lugnare och mer harmonisk mink. Näringen uppger också att flertalet farmare har gått före lagstiftningen och miljöberikat minkens bur med redskap och ligghyllor, vilka inverkar positivt på djurens välfärd.

Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbunds (SPR) forskningsfond har finansierat ett forskningsprogram om mink i Sverige som inleddes 2004 och som SLU har genomfört. Studien har bestått av både litteraturstudier, examensarbeten och doktorandstudier med syftet att forskningen har varit att undersöka förekomsten av

stereotypier och pälsbitning hos svenska minkar och vilka effekter som berikning av inhysningssystemen i Sverige får på beteende, hälsa och pälskvalitet.

De forskningsresultat som pälsdjursnäringen har redovisat (Axelsson et al 2009, Lidfors et al. 2010, Reepalu E 2008,) visar bl.a. att avelsdjuren har stereotypier. Uppvisande av stereotypt beteende under 3 vintermånader (december–februari) och ca 10 procent av sin vakna tid. Nio av dessa 10 procent var direkt relaterade till utfodringen. Däremot visade inte valparna några tecken på stereotypier men dessa hålls inte heller under vintermånaderna. Studierna visar att utfodringsrutinerna har påverkan på förekomsten av stereotypier. Det är under vintern när honornas vikt reduceras som stereotypier är mest frekventa. Minkhonor som används i aveln reduceras i vikt under vintern genom begränsning av energi- och fodertillgång. Det beteende som uppvisas är upprepande relativt likformiga sekvenser av rörelser, exempelvis att gå i ett bestämt mönster, trampa av och an på stället eller utföra cirkulerande rörelser med huvudet. Beteendet har inte någon funktion i sig själv utan är djurets sätt att hantera stress.

Forskning visar också på att fri tillgång på foder ledde till färre stereotypier (Hansen et al 2003, Lidfors et al. 2010) och att stereotypa beteenden förekommer mer frekvent före utfodring, jämfört med efter utfodring (Axelsson et al 2009)

Studier visar att minkhonor i berikade etageburar har färre stereotypier än de i standardburar (Lidfors et al. 2010) men också att berikning inte alltid är tillräckligt för att minska eller avbryta stereotypa beteenden som djuren har utvecklat i standardburar under vintern (Axelsson et al 2009). Minkvalpar som hålls i etageburar med berikning visar också på lägre grad stereotypa beteenden än de valpar som hålls i standardburar utan berikning (Reepalu E 2008).

En annan studie visar att berikning resulterade i lägre grad svansbitning och färre stereotypier. (Hansen et al 2007).

Studier av användningen av simvatten och springhjul visade att minkar använder båda men att beteende ändå styrs av olika motivationer. Springhjulet användes framför allt under den aktiva tiden på dygnet medan simvatten i första hand användes på morgonen vid påfyllning av vatten och när djuren hade utfodrats. Simvatten och springhjul verkar därför inte kunna ersätta varandra (Hansen och Jensen 2006 a, b).

Ett antal studier har behandlat frågan om nödvändigheten av simvatten för mink. Resultaten har varit motstridiga och kan kortfattat summeras (Vinke et al 2008):

  • minkens användande av vattenbad verkar i första hand vara relaterat till födosöksbeteenden,
  • om minken inte är uppfödd med simvatten så leder inte avsaknad av detta till några större förändringar i graden av stereotypa beteenden
  • när mink har erfarenhet av vattenbad kan borttagande av denna resurs framkalla kortvarig stress,
  • minkar är lika starkt motiverade att få tillgång till vattenbad som till springhjul,
  • andra burberikningar såsom ”tunnlar” (t.ex. rör) och föremål som djur kan bita i är också viktiga för miljöberikningen,
  • det finns individuella skillnader i hur mycket simvatten uppskattas och
  • simvatten är troligen inte ett medfött behov utan snarare ger tillgången till simvatten en stimulans som framkallar ett behov av simvatten

Det konstateras att lekbeteendet hos unga minkar ökar när de har tillgång till simvatten. Resultaten tyder på att tillgång till simvatten erbjuder djuren stimulans som påverkar utvecklingen av djurens beteende att leka. Lek framställs som en positiv indikator på djurvälfärd (Vinke et al 2005).

Den internationella organisationen European Fur Breeder´s Association (EFBA) startade 2009 ett projekt kallat WelFur. Projektet genomförs i samarbete med flera olika universitet och experter. Syftet är att ta fram välfärdsparametrar för pälsdjur. Välfärd för de viktigaste farmuppfödda pälsdjuren mink, räv och mårdhund har vetenskapligt studerats i 25 år. Man gör jämförelser med det EU-finansierade Welfare Quality projektet som har utvecklat generella principer och kriterier för djurvälfärdsparametrar på gårdsnivå för lantbrukets djur som exempelvis bra utfodring, bra inhysning, bra hälsa och djurens beteende. Detaljerade checklistor för välfärdsbedömning, som har vetenskaplig grund, har tagits fram för flera lantbruksdjur.

Det allmänna målet för WelFur-projektet är att för farmuppfödda pälsdjur ta fram ett projekt liknande EU:s Welfare Quality. Det viktigaste resultatet kommer att vara checklistorna för välfärdsbedömning för mink och räv i en första fas och för mårdhund i andra fasen. Projektet räknar med att kunna publicera resultaten under 2011.

Djurvälfärd

Enligt pälsdjursnäringsutredningen skulle näringen till utgången av 2010 utveckla nya system för att hålla mink som tillgodosåg deras behov av naturligt beteende. Åtgärder skulle tas fram för att minska stereotypierna.

År 2009 gjorde Jordbruksverket en utvärdering om vad som hade gjorts när det gällde såväl mink som chinchilla och köttkanin. Syftet var att utvärdera situationen och bedöma om och i så fall vilka ändringar i regelverket som behövdes. I augusti 2010 redovisades missförhållanden i minkhållningen i media och med anledning av detta genomförde Länsstyrelserna i Blekinge, Jönköpings, Kalmar, Västra Götalands och Skåne län ett stort antal oanmälda kontrollbesök på ca 40 procent av landets minkanläggningar. Syftet med besöken var att få en aktuell lägesbild av djurvälfärden på landets minkfarmer.

Länsstyrelsens kontrollanter fann brister gällande miljöberikningen, vassa kanter på grund av slitage, stereotypier, smutsiga burar och skadade eller döda djur. Skadade eller döda djur var dock inte vanligt förekommande och på många platser bedömde länsstyrelserna att djuren var lugna och i fin kondition. Journalföring över döda djur saknades dock i många anläggningar.

Sammantaget rapporterade länsstyrelserna en låg förekomst av skador på djuren. De vanligaste anmärkningarna gällde skador och slitage på äldre burar och inredning samt enstaka döda djur i burarna. Däremot saknade 28 procent av de 39 besökta anläggningarna tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen och 41 procent (av 34 som kontrollerades) hade inte fört journaler över döda djur. Vidare hade ungefär 85 procent otillräcklig tillgång till föremål för sysselsättning, vilka är en del i miljöberikningen.

Jordbruksverkets bedömning utifrån dessa kontroller var att bilden av utbredd vanvård inte kunde bekräftas och att djuromsorgen inte var dålig generellt. Ett antal allvarliga brister kunde

ändå konstateras såsom avsaknad av tillstånd och brister i miljöberikning på många farmer. Jordbruksverket ansåg att förbättringar behövde ske, framför allt gällande miljöberikning som är viktig för att undvika stereotypa beteenden.

Minkhälsan

SPR presenterade vid årsskiftet 2010–2011 ett omsorgsprogram, den s.k. Minkhälsan, som ska hjälpa producenterna att leva upp till djurskyddslagstiftningen. Programmet är utarbetat i samarbete med SVA och SLU. Minkhälsan är obligatorisk för SPR:s medlemmar. Minkhälsan kommer att få hjälp från SVA i form av veterinär- och agronomtjänster.

Minkhälsan lägger fokus på tre områden, djurskydd, djurskötsel och djurhälsa. Vidare är den uppdelad i åtta fokusområden och programmet strävar efter att säkerställa minkens hälsa genom minskad risk för sjukdom, ökat välbefinnande samt tillgång till mera miljöberikning.

Medlemmarna genomför årligen ett egenkontrollprogram enligt framtagna riktlinjer i samarbete med hushållningssällskapen. Vidare är det knutet en veterinär till varje besättning genom ett hälsoavtal. Veterinären ska genomföra fyra årliga besök på farmerna. Det kommer också att läggas stor vikt vid utbildning inom programmet.

Djuromsorgsprogram är ett av näringen initierat, frivilligt program som ska vara till hjälp för producenterna att bibehålla eller förbättra djuromsorgen och gå utöver lagstiftningens krav. Ett djuromsorgsprogram är inte reglerat i någon lagstiftning eller godkänt av någon myndighet.

Om däremot programmet är godkänt av en myndighet och formellt knutet till en lagstiftning, t.ex. djurskyddslagstiftningen så benämns detta kontrollprogram. Kontrollprogrammet innebär att djurhållaren åtar sig extra skötselåtgärder eller på annat sätt ligger över djurskyddslagstiftningens miniminivå och kan i gengäld omfattas av särskilda djurskyddsbestämmelser. Deltagande i kontrollprogram kan också innebära att en djurhållare undantas från vissa specifika delar av djurskyddslagstiftningen och att man tillåts att uppfylla målet i dessa delar på annat sätt och att man dessutom kan dokumentera och visa på att djurskydd och djurhälsan i besättningen är god och helt i nivå med vad som

lagstiftningen kräver (Jordbruksverket 2008 a). I dagsläget finns inte något intresse från SPR att ta fram ett kontrollprogram.

Chinchilla

Den slutsats som pälsdjursnäringsutredningen (SOU 2003:86) drog om hållandet av chinchilla var att hållandet skulle uppfylla djurskyddslagen om chinchillanäringen följde Jordbruksverkets chinchillaföreskrifter. Några ytterligare åtgärder framstod inte som nödvändiga.

Det är vår uppfattning att det inte kan ankomma på utredningen att överpröva Jordbruksverkets beslutade föreskrifter. Vi kan därför inte ge en bedömning om samtliga föreslagna åtgärder verkligen var nödvändiga eller inte. Med hänsyn till att det ännu inte beslutats när föreskrifterna skall träda i kraft föreslår vi dock en förhållandevis lång övergångstid om det bedöms som möjligt. Som tidigare framgått innebär de nya föreskrifterna omfattande förändringar. Det framstår därför som rimligt att näringen och tillsynsmyndigheter ges tid att utveckla nya system. Det är enligt vår uppfattning också viktigt att dessa nya system utvärderas (…)

Utredningen har utifrån dagens kunskapsläge dragit den slutsatsen att chinchillanäringen framöver kommer att uppfylla djurskyddslagen (…)

Jordbruksverkets chinchillaföreskrifter beslutades den 24 juni 2003 med ikraftträdande vid en senare tidpunkt som Jordbruksverket bestämmer. Stallar och anläggningar som är i bruk vid ikraftträdandet får användas för hållande av chinchilla t.o.m. den senare tidpunkt som Jordbruksverket bestämmer utan hinder av måttföreskrifterna.

Övriga Norden

När det gäller Norge, Danmark och även Finland så har en utveckling skett i pälsdjursuppfödningen. Danmark har t.ex. en ny föreskrift för pälsdjur som trädde i kraft under 2007 (Bekendtgørelse om beskyttelse af pelsdyr). Den innehåller bl.a. tydlig reglering av restriktiv utfodring, vilket är det som verkar orsaka mycket stereotypier.

I Danmark har system arbetats fram som löpande ska säkra övervakning och hantering av eventuella djurvälfärdsproblem.

Fokus har lagts på tre insatsområden; lagstadgad utbildning för minkuppfödare, branschkodex om bra praxis för farmernas djurvälfärd och obligatoriska avtal om välfärds- och hälsorådgivning mellan pälsdjursuppfödare och veterinär. Avtalen innebär bl.a. fyra besättningsbesök hos varje minkfarm förlagda till årets olika produktionscykler. Dessa system har enligt den danska näringen införts från hösten 2010 (http://www.kopenhagenfur.com/da/ansv arlighed/dyrevelfaerd/tjek-paa-farmen).

Under 2009 beslutades i Danmark att farmuppfödning av räv skulle förbjudas och den nuvarande produktionen avvecklas. Beslutet innebär att rävuppfödare får fortsätta sin verksamhet fram till den 31 december 2016. De som försörjer sig på heltid med rävuppfödning kan fortsätta fram till den 31 december 2023.

I Norge beslutades om nya pälsdjursbestämmelser (Forskrift om hold av pelsdyr) den 17 mars 2011. Föreskriften innebär förändringar vad gäller krav på bl.a. kompetens hos skötarna, flexibla bursystem, skärpta krav på miljöberikning, möjlighet till social kontakt mellan djuren, ligghylla, avel på djur som är tillitsfulla mot människor samt reglering av restriktiv utfodring. Kraven skärps också för tillsyn, inhysning och behandling av sjuka och skadade djur.

Under 2010 har de norska pälsdjursuppfödarna (Norges Pelsdyrslag) beslutat om en 5-punktsplan för att förbättra djurvälfärden i de norska pälsdjursfarmerna. Planen innebär bl.a. fyra obligatoriska veterinärbesök per år och obligatorisk certifiering för att få vara medlem i Norges Pelsdyrslag och för att få omsätta skinn genom Oslo Skinnauksjoner. Avsikten är att planen kommer att införas under första halvåret 2011 (http://www.norpels.no/xp/pub/topp/hovedside).

Finland har ett regelverk som motsvarar pälsdjurskonventionen. Frågan är aktuell även där på grund av avslöjade missförhållanden under hösten 2010 och utökade kontroller har genomförts. I Finland finns sedan 2005 ett certifieringssystem som utvecklats av Finlands Pälsdjursuppfödares förbund (FPF). Certifieringen innehåller över 30 punkter inom de sju olika områdena djurens hälsa och välbefinnande, farmningsförhållanden, foderförsörjning, förädling, miljövård, hygien samt utbildning. Certifieringssystemet är frivilligt. (http://translate.google.se/translate?hl=sv&langpair= en%7Csv&u=http://www.stkl-fpf.fi/direct.aspx%3Farea%3Dpage %26prm1%3Detusivu_en).

Andra länder

Italien har strikta bestämmelser för pälsdjur som innebär att mink bl. a. ska ha tillgång till en 2 x 2 två meter stor och minst 50 cm djup vattenbassäng. Djuren ska hållas i inhägnader som ska förses med grenar att klättra i och manipulerbara föremål. Det ska finnas en bolåda för varje djur med mått om minst 50 x 50 cm.

Schweiz har strikta regler för uppfödning av pälsdjur, vilket innebär att mink endast får hållas i hägn som är markbundna.

Djuren ska även ha en simbassäng på ca 1 m² med en vattendjup på 20 cm.

Nederländerna har förbud mot att föda upp räv. England och Nordirland har ett förbud mot att hålla djur i syfte att avliva dem för skinnets skull.

Österrike har ett förbud att hålla djur i syfte att avliva dem för skinnets skull.

Kroatien har förbud mot all uppfödning av djur för pälsproduktion.

I Israel har ett lagförslag som innebär ett förbud mot all produktion, import och försäljning av päls lagts fram.

Jordbruksverkets pälsdjursföreskrifter

Jordbruksverket sände den 10 maj 2011 ut en remiss om ett förslag på nya föreskrifter om uppfödning och hållande av pälsdjur (pälsdjursföreskrifterna). Förslaget innehåller allmänna bestämmelser om uppfödning av mink, chinchilla och räv. För mink och chinchilla innehåller även förslaget särskilda bestämmelser. Under 2010 har verket också utvärderat näringens djuromsorgsarbete, tagit del av ny forskning på området och även tagit del av rapporter från länsstyrelserna.

Verkets slutsats var att regelverket behövde kompletteras för att stärka djurvälfärden. I förslaget föreslås förändringar på områden som utfodringsrutiner, utformning av burar och miljöberikning. Många av förslagen syftar till att komma till rätta med stereotypier och andra onormala beteenden som förekommer i för stor utsträckning hos djuren. De viktigaste förslagen är:

  • Större burar genom att en andra våning läggs till ovanpå standardburen. Denna s.k. etagebur ska ha en hylla på varje

våning för att ge djuren möjlighet att röra sig på flera plan och utöva sitt naturliga beteende att klättra.

  • Skärpta krav på hur utfodring ska ske inför parningsperiod och under valpperiod.
  • Den som ansvarar för skötseln av djuren måste genomgå en utbildning med godkänt resultat. Utbildningen ska vara godkänd av Jordbruksverket.
  • Varje besättning ska besökas regelbundet av en veterinär, som i sin tur ska samarbeta med en etolog.
  • För chinchillor innebär förslaget att de förskrifter som redan finns får ett datum för ikraftträdande. Förslaget innebär ett krav på betydligt större burar.

Verket bedömer att förslaget kommer att innebära att möjligheten för djuren att utöva sitt naturliga beteende ökar och risken för stereotypa beteenden minska. Om djuren uppvisar stereotypier eller andra onormala beteenden så ska djurägaren tillsammans med veterinär eller etolog ta fram en åtgärdsplan. Om åtgärderna inte sänker nivån på de onormala beteendena till en acceptabel nivå måste djurhållningen upphöra. Verket planerar att besluta pälsdjursföreskriften under början av 2012.

Analys

Utredaren kan konstatera att förändringar inom pälsbranschen har inneburit att 90 procent av minkfarmerna som fanns 1988 har försvunnit. De återstående 70 farmerna producerar dock 40 procent av den mängd skinn som tillverkades 1988. Farmerna har alltså blivit mycket större. Vidare finns det endast två chinchillafarmer och inte några rävfarmer kvar.

Utredarens bedömning är att pälsdjursbranschen är den djurhållningsbransch som har ifrågasatts mest när det gäller att leva upp till kravet på naturligt beteende för djuren. Mot bakgrund av de rapporter och utredningar som har gjorts på området anser utredaren att kritiken har varit befogad. Flera undersökningar och utredningar har konstaterat att åtgärder måste sättas in för att säkerställa djurens välfärd. Om inte det sker så bör minknäringen helt eller delvis läggas ner. Utredaren delar denna syn.

Jordbruksverkets nya förskrifter bygger på den senaste forskningen och en lägesbild av näringen från 2010. Pälsdjursföreskrifterna har nya krav som ska kunna ge djuren en bättre miljö och större möjligheter att utföra sina naturliga beteenden. Om resultatet av genomförandet av de nya reglerna inte blir den förväntade sänkningen på andelen av djurens uppvisande av onormala beteenden då kräver föreskrifterna att en åtgärdsplan tas fram. Om inte heller denna sänker nivån på de onormala beteendena till en acceptabel nivå måste den enskilda farmen upphöra med sin produktion. Detta innebär att endast anläggningar som håller djuren på ett ur djurskyddsperspektiv acceptabelt sätt kommer att kunna fortsätta med sin produktion. Utredaren stödjer Jordbruksverkets förslag till nya pälsdjursföreskrifter.

3.3 Sällskapsdjur

När det gäller sällskapsdjuren så har utvecklingen varit en annan än för lantbrukets djur. Hållandet av sällskapsdjur skiljer sig också i de flesta fall från hållande av lantbruksdjur genom att djuren hålls i ägarens bostad. Undantag från detta är givetvis hästar som av naturliga skäl inte kan hållas på samma sätt som många andra sällskapsdjur utan måste hållas i stall. Mellan hästen och människan finns emellertid oftast en personlig relation som mer liknar den som brukar finnas mellan människan och övriga sällskapsdjur än den som en producent av lantbruksdjur har till sina djur.

Det är också många enskilda personer som äger ett eller ett fåtal djur som de tar hand om och har i sin vård. På sällskapsdjursområdet finns inte och har inte funnits någon sammanhållande näring som har kunnat tillvarata sina intressen och utvecklat hållandet utifrån en affärsmässig verksamhet. Däremot har det inom de olika områdena funnits intresseorganisationer som har arbetat med sina medlemmars bästa för ögonen. Inom delar av hästsporten finns också olika näringsgrenar med stora ekonomiska intressen som drivkraft.

Tävlingsverksamheten när det gäller framför allt häst men även hund har expanderat i stor utsträckning sedan början av 1980-talet. Både när det gäller antalet tävlingar men också när det gäller antalet olika sorters tävlingar.

Avelsverksamheten har också ökat kraftigt i takt med att artificiell insemination har utvecklats och kunnat användas på flera

djurslag. Möjligheterna att resa utomlands med djuren utan att detta innebär att de behöver tillbringa lång tid i karantän för att bli återinförda till landet har också bidragit till ökat avelsutbyte.

Intresset för att ha smådjur och sällskapsdjur i allmänhet ökar kontinuerligt i landet. En tydlig trend som kan skönjas under senare år är att sällskapsdjur får en alltmer central plats i hemmet som familjemedlemmar. Detta gör också att synen på våra sällskapsdjur förändras. Det är tydligt att det finns en villighet att spendera mer på kvalitativa produkter, premiumfoder, försäkringar etc.

Förmänskligande av våra sällskapsdjur har på gott och ont blivit en tydlig faktor på 2000-talet. Branschen talar t.ex. om ”Paris Hilton-effekten” där intresset för modeprylar, kläder och accessoarer till våra sällskapsdjur har blivit en viktig del av handeln, vilket också driver på tillväxten inom zoologisk fackhandel i Sverige och i övriga Västeuropa. Det finns tydliga signaler på att statustänkande och mode kommer att prägla sällskapsdjursbranschen alltmer. Djurägarna är samtidigt beredda på att lägga mera pengar på sina sällskapsdjurs välmående och hälsa.

Inom EU har diskussioner förts om det borde tas fram gemensamma regler för hållande av sällskapsdjur på EU nivå. Något ställningstagande i denna fråga har ännu inte gjorts.

Analys

Utredaren anser att utvecklingen under de senaste 30 åren för våra sällskapsdjur skiljer sig från det som har skett på lantbruksdjurssidan. Sällskapsdjur hålls i dag framför allt inomhus i våra bostäder (undantaget häst) och det läggs alltmer pengar på deras välbefinnande. Vissa arter av sällskapsdjur har i allt större utsträckning utvecklats mot att behandlas mer och mera som en familjemedlem. Det läggs också mer pengar på tävlings-, utställnings- och avelsverksamhet med sällskapsdjur. Trenden går också mot en ökad utseendefixering hos djurägarna som synliggörs hos vissa djurarter gällande ras och utrustning till djuren. Vissa arter av sällskapsdjur har i allt högre utsträckning utvecklats mot att vara en prydnadsattiralj för ägaren.

3.3.1 Häst

Hästen kan betraktas som både ett bruksdjur och ett sällskapsdjur och den utför fortfarande många uppgifter i människan tjänst. Utredaren har valt att beskriva hästen under sällskapsdjursavsnittet i stället för under lantbruksdjuren eftersom en stor del av hästpopulationen i dag är ett sport-, hobby- och sällskapsdjur.

Strukturutveckling

Hur många hästar som det har funnits i landet vid olika tidpunkter är osäkert. Ett antagande som har gjorts är att det på 1970-talet fanns 70 000 hästar i landet. I Jordbruksverkets hästundersökning 2010 skattades antalet till 362 700. Det genomsnittliga antalet hästar per 1 000 invånare uppgår till 39 stycken. Endast sex län har en lägre siffra. Ett av dessa är Stockholms län med 22 hästar per 1 000 invånare. Eftersom detta län också har störst befolkning så påverkas uppgiften för hela riket kraftigt av detta.

Gotlands län ligger allra högst med 180 hästar per 1 000 invånare. Gotlands låga befolkningstal gör att uppgiften på riksnivå påverkas relativt lite. Näst högst ligger Blekinge län med 74 hästar per 1 000 invånare.

Antalet platser med hästar har skattats till 77 800. Antalet hästar per plats är i genomsnitt 4,7. Undersökningen visar att 74 procent (268 400) av alla hästar och 68 procent (18 480) av alla platser med hästar finns inom större tätorter och tätortsnära områden.

Förändringen av hästens användningsområde

Även om det finns många områden där hästen ingår i en näringsverksamhet så har utvecklingen gått från att hästen hållits som utpräglad arbetshäst till att den har blivit framför allt ett ”upplevelse/hobbydjur”. Hästar i näringsverksamhet återfinns i dag framför allt i tävlingsverksamhet av olika slag, ridskoleverksamhet eller uthyrningsverksamhet. Få hästar används i dag enbart i jordbruks- eller skogsbruksverksamhet.

När den nya djurskyddslagstiftningen kom 1988 hade detta skifte redan skett och en del nya problem hade uppmärksammats. I den nya lagen infördes exempelvis tillståndsplikt för viss djurhållning där ridskoleverksamhet ingick. Det infördes också att

vid tävling och träning med djur får dessa inte utsättas för lidande, dopning eller andra otillbörliga åtgärder som påverkar deras prestation eller temperament. Dessa regler har under årens lopp utvecklats utifrån de behov som har uppmärksammats.

Hästen används i dag som sällskapsdjur till motion och hobby av framför allt många ungdomar. Det har också vuxit fram en stor tävlings- och avelsverksamhet som omsätter mångmiljonbelopp både nationellt och internationellt.

Hästens betydelse för sysselsättning och landsbygdsutveckling

Enligt en rapport (SLU 2004) från SLU 2004 genererar hästnäringen i Sverige ca 28 000 helårsarbeten inom olika sektorer och en samhällsekonomisk omsättning på ca 48 miljarder kronor. Staten får årligen in över fyra miljarder kronor från hästnäringen. En mycket stor del av det arbete som läggs ner inom hästsektorn är ideellt. Med hästnäringen avses alla aktiviteter som baseras på användning och innehav av hästar omfattande såväl hobby som professionella verksamheter samt omsättningen av hästrelaterade varor och tjänster.

Hästen är också en viktig del i utvecklingen av en levande landsbygd. Den ger viktiga inkomster vid sidan av det traditionella lantbruket och ger möjlighet för människor att kunna bo kvar och verka aktivt på landsbygden. Här ingår uthyrning av stall, mer traditionell ridskoleverksamhet, stuterier men också turridning och annat som ingår i en turistnäringsverksamhet. Hästnäringen är det svenska jordbrukets fjärde största inkomstkälla. Hästarna bidrar också på ett aktivt sätt till att uppnå jordbrukspolitikens mål med att bevara ett öppet odlingslandskap, framför allt när det gäller kulturbetesmarker. Genom att betande hästar ökar i antal så hålls många hektar mark öppna. Välbetade hagmarker betraktas som ett viktigt svenskt kulturarv och en god landskapsvård kräver välskötta beten.

Alla som driver yrkesmässig verksamhet eller verksamhet i större skala med hästar ska ha tillstånd enligt § 16 i djurskyddslagen. Från näringens sida har det framförts att denna tillståndsgivning upplevs som ett hinder för utvecklingen av många hästhållare.

Travhästen

Travsporten är den tävlingsform som förknippas med den största omsättningen av pengar både för dem som tävlar och för den publik som kan spela på hästarna. Aktiebolaget Trav och Galopp (ATG) ägs av Svensk Travsport (ST) och Svensk Galopp (SG) tillsammans.

Det finns dock internetbaserade spelbolag som arrangerar spel på hästar utan att bolagen har tillstånd, dvs. de ligger utanför statens kontroll. Dessa återför inte något tillbaka till hästnäringen eller till statskassan. Någon lösning på detta problem finns inte men från politiskt håll är samtliga partier överens om att det är oacceptabelt. Det sätt på vilket spelmarknaden regleras är alltså kopplat till finansieringen av forskning, utbildning m.m. inom hästnäringen eftersom mycket av den nuvarande finansieringen av detta kommer från ATG:s överskott.

Den stora omsättningen av pengar sker inte bara vid tävling. De hästar som presterar bra är också värdefulla som avelsdjur efter avslutad tävlingskarriär. Avelsverksamheten inom travsporten är en stor verksamhet som involverar många intressenter. Det finns ett stort antal stuterier i dag där den huvudsakliga verksamheten består i att avla fram nya tävlingshästar. Att hålla travhäst är i dag vanligt även av personer som inte är aktiva inom sporten och det beräknas finnas ca 62 000 travhästar registrerade i Sverige.

Ridhästen

Ridning i olika former uppges av näringen att vara den näst mest populära ungdomssporten. Bland flickor är det den största sporten och för många unga flickor är stallet och ridskolan som ett andra hem eller en fritidsgård. Omkring 500 000 svenskar rider regelbundet och av dem är 85 procent kvinnor och flickor. Många av dessa ryttare är engagerade i de ca 1 000 ridklubbar som finns över hela landet.

Det finns ca 550 ridskolor varav hälften erbjuder handikappridning. Handikappridningen är den största handikappidrotten med ca 4 000 utövare. Inom ridsporten har flera nya tävlingsformer utvecklats och introducerats i landet, t.ex. westernridning. Den internationella inverkan på hästsporten är stor och ny utrustning, nya träningsformer eller andra företeelser introduceras snabbt i

landet. Ofta sker dock detta utan någon föregående granskning av om de uppfyller de krav och intentioner som djurskyddslagstiftning har.

Utbildning, forskning och utveckling

Från näringens sida anges att behovet inom hästsektorn av såväl grundläggande kunskap som forskning och utveckling ökar. Det finns i dag både speciella gymnasie- och högskoleutbildningar inriktade på hästhållning.

Hästnäringens Nationella Stiftelse (HNS) är samverkansorganet för organisationerna inom svensk hästsektor. Speciellt intresse ägnas åt utbildning och avel/uppfödning samt forskning och utveckling via Stiftelsen Hästforskning. (SHF) som finansieras av näringen genom anslag från ATG, djurförsäkringsbolaget Agria och Stiftelsen lantbruksforskning (SLF). ATG:s överskott, ca 1,7 miljarder kronor om året, går tillbaka till sporten och näringen. Av dessa går bl.a. ca 6 miljoner till olika och utvecklingsprojekt i HNS:s regi och 29 miljoner till utbildning och stöd till hästnäringens riksanläggningar, något som kommer hela hästhållningen till godo. Staten medfinansierar forskningen genom forskningsrådet Formas med minst motsvarande summa som näringen bidrar med. Från 2012 är det dock klart att det inte kommer att finnas något statligt bidrag till bl.a. hästforskningen, eftersom den återföring av handelsgödselskatter som hittills finansierat stor del av lantbruks- och hästforskningen försvinner.

HNS har också det övergripande ekonomiska och organisatoriska ansvaret för riksanläggningarna Flyinge, Strömsholm och Wången, som är ”utbildnings- och utvecklingsmotorer” för svensk hästnäring.

Avel

Sverige har av tradition haft en stark reglering på avelsområdet både när det gäller djurskydd, avelsvärdering och stambokföring. Syftet har bl.a. varit att inte avla på djur på ett sådant sätt att det medför ett lidande eller påverkar djurens naturliga beteende negativt. Regleringen har också syftat till att styra aveln i en önskad riktning.

Efter EU-inträdet 1995 har det tillkommit ny lagstiftning som reglerar aveln och dessutom spelar EU:s frihandelsregler in på detta område. Inom EU har man gått mot ett allt tydligare producent- och djurägaransvar på området. I Sverige fanns t.ex. ett förbud mot avel med hingstar som inte hade genomgått en svensk premiering (hingstbesiktningstvånget). Vissa djurägare med utländska raser eller utlandsregistrerade hästar uppfattade detta som diskriminering och anmälde detta till EU-kommissionen som fört ärendet vidare till EU-domstolen. Efter en lång process har Sverige ändrat på lagstiftningen så att dessa regler har tagits bort. Hingstbesiktningstvånget, som funnits sedan 1914, togs bort 2005.

Tidigare var det även förbjudet att sprida anlag för ärftliga defekter vidare i populationen. Bärare av denna typ av anlag fick inte verka i avel. I dag får bärare av recessiva anlag för ärftliga defekter verka i aveln om det sker under kontrollerade former. Recessiva anlag är ett anlag som måste finnas i dubbel uppsättning, från både mamman och pappan, för att avkomman ska uppvisa defekten. Djuren får verka i aveln under förutsättning att en avkomma med denna ärftliga defekt inte föds. Här har också ett ansvar lagts över på djurägaren för att undvika att avla på djur som bär på anlag för ärftliga defekter.

Olika berörda hästorganisationer har framfört att de inte är nöjda med hur föreskrifterna ser ut i dag. De vill ha en återgång till ett tydligt förbud att använda anlagsbärare i avel och på så sätt minska spridningen av anlagen i populationen. En önskan att återinföra hingstbesiktningstvånget finns också.

Djurhållning

Föreskrifterna om hållande av häst har återfunnits i lantbruksdjursföreskrifterna fram till 2007. Då lyftes de ut till en egen föreskrift som bara gäller hästar, Djurskyddsmyndighetens föreskrifter om hästhållning (DFS 2007:6)(hästföreskrifterna). Det finns bl.a. en

EU-reglering om animalieproduktionens djur och till dessa kan de hästar som slaktas räknas. Samma förhållande råder också när det gäller Europarådets konvention om animalieproducerande djur(European Convention for the Protection of Animals kept for

Farming Purpuses(87)). EU:s regelverk och Europarådets konventioner för transporter (European Convention for the Protection of Animals during International Transport(65)) och vid slakt och avlivning av djur gäller däremot också alltid för häst.

Djurens Rätt har lyft frågan om hållande av häst i spilta. Enligt den gällande föreskriften får redan godkända spiltor fortsätta att avvändas för att hålla hästar uppbundna. Detta tycker inte organisationerna kan anses acceptabelt annat än i undantagsfall och då av veterinärmedicinska orsaker. De anser inte att djuren kan utföra sina naturliga beteenden eller ha de sociala kontakter som de behöver om de hålls uppbundna.

Analys

Utredaren kan konstatera att antalet hästar har ökat kraftigt under de senaste 30–40 åren och uppskattas ha femdubblats sedan 1970talet. Hästen har gått från att vara en utpräglad arbetshäst till att vara en sällskaps- eller tävlingshäst. Denna stora förändring hade redan skett före det att den nya djurskyddslagen skrevs 1988 och en del nya problemställningar hade redan uppmärksammats i denna. Nya regler för tillståndsplikt för viss hästverksamhet och för träning och tävling med djur fanns därför med i lagen. Regelverket har också förändrats under åren utifrån den utveckling som har skett på området.

Utredarens bedömning är att den snabba utvecklingen inom denna sektor har gjort att utbildning och spridandet av kompetens är en stor utmaning för branschen.

Sverige har haft en stark reglering inom avelsområdet på häst med hingstbesiktningstvång och förbud att sprida ärftliga defekter. Efter EU-inträdet har frihandelsregler och ny lagstiftning inom gemenskapen på avelsområdet gått mot ett tydligare djurägaransvar. Här har den svenska lagstiftningen tvingats anpassa sig och lagt över ett tydligare ansvar på djurägaren att ta hänsyn till avelsmål och djurskyddsaspekter även vid avel på individnivå. Mer om detta kan läsas i utredningens kapitel Avel som kan medföra lidande för djur.

Utredaren anser att användandet av spiltor för att hålla hästar uppbundna ska fasas ut. I dag får hästar hållas uppbundna i spilta utan möjligheter att få utlopp för många av de beteendebehov som de behöver, vilket utredaren inte anser är acceptabelt. Visserligen får inte hästar stå uppbundna i spilta mer än 16 timmar per dygn men utredaren anser att alla djur ska hållas lösgående. Dagens regler anger att i nya stallbyggnader som har uppförts efter 2007 ska djuren stå i box eller hållas i lösdrift och utredaren anser att ett hållande av häst i spilta bör fasas ut, se vidare i Utredarens övriga överväganden.

3.3.2 Hund

Strukturutveckling

Hundantalet i Sverige har varit stabilt över en längre tid. Undersökningar som gjordes på 1980- och 90-talen indikerade att det då fanns ca 800 000 hundar och i den senaste stora undersökningen som gjordes av SCB 2008 visade det sig att det finns ca 730 000 hundar i ca 560 000 hushåll. Detta innebär att hund finns i 12,8 procent av hushållen.

Svenska Kennelklubben (SKK) anger att behovet av jakthundar fortfarande är stort i landet. Antalet jakthundar skattas till minst 100 000 hundar och även denna siffra har varit konstant över tiden. Däremot sker ett visst skifte mellan de olika jakthundsraserna beroende på vilttillgången. För t.ex. 20 år sedan var antalet älghundar fler eftersom avskjutningen av älg var betydligt större än den är i dag.

Samhället äger ca 1 000 tjänstehundar och har också kontrakt på några tusen hundar till i hemvärnet som räddningshundar m.m. Inom åldringsvården växer det fram nya uppdrag och hundar används också i allt större utsträckning vid olika typer av funktionshinder.

Från SKK:s sida anges dock att den stora andelen hundar är och troligen alltid kommer att vara sällskapshundar.

De tydliga trenderna som har uppmärksammats under de sista 10 åren är:

-

flera äldre personer köper hund, 40-talisternas utfasning ur arbetslivet möjliggör ofta ett hundköp

-

andelen dvärghundar ökar, oftast med yngre personer som ägare

-

hundar som ”vapen” ökar. En påtaglig och oroväckande utveckling ses i de tre storstadsområdenas förorter. Ägarna till dessa hundar är oftast yngre män med relativt stor kriminell belastning.

Trots detta anges det från SKK att den största hundägargruppen fortfarande är barnfamiljer med minderåriga barn. Hund finns i 19 procent av hushållen med barn, genomsnittet är ca 1,3 hundar per hushåll. Fördelningen i landet är att det finns flera hundar per hushåll på landsbygden, mindre och medelstora orter än i storstäderna. Valet av boendeform har en påverkan på om man har hund eller inte.

De två största målgrupperna som äger hund i mindre omfattning än det genomsnittliga hushållet är yngre ensamstående personer samt även äldre personer över 70 år. Det finns även en tydlig skillnad mellan hushåll med hund eller inte beroende på om man är född svensk eller nysvensk där den senare gruppen har ett påtagligt mindre innehav av hundar.

Trots det försämrade ekonomiska läget i landet så har SKK för femte året registrerat över 60 000 hundar.

Införsel

SKK anger att den svenska hundägaren lägger ner mycket tid, pengar och omsorg på sin hund. Det har inneburit ett avsevärt större utbud av tv-program om hundar samt en ökad marknad för hundmat, hundtillbehör, kurser och hundaktiviteter. SKK ser detta som positivt så länge som det kommer hunden, hundägaren och i förlängningen samhället till gagn.

Däremot behöver inte ökad popularitet alltid enbart vara positivt för hundarna. När efterfrågan på vissa hundraser är större än tillgången så ökar den oseriösa hundhandeln och smugglingen. Tullverket har tidigare gjort en stor satsning för att få bukt med hundsmugglingen men det projektet är nu nedlagt, med osäkra framtida effekter.

På vårvintern 2011 hittades det första fallet av rävens dvärgbandmask, Echinoccocus multilocularis, i en räv som hade skjutits under december 2010. SVA undersöker varje år ett antal rävar i syfte att övervaka förekomsten av parasiten. I den utökade

undersökningen som har genomförts på drygt 3 000 rävar har ytterligare tre smittade rävar påträffats. En kom från samma område som den första räven, en från Sörmland och en från Dalarna. SVA kommer att gå vidare med undersökning av räv och hundavföring samt undersökningar av smågnagare. Dvärgbandmask är en parasit som inte har funnits i Sverige och som vi därför haft tilläggsgarantier för. Det innebär att vi har kunnat kräva att alla hundar som förs in i landet avmaskas mot parasiten före införseln. Huvudvärd för parasiten är rävar eller andra hunddjur som får i sig smittan när de äter smågnagare. Genom gnagarnas avföring sprids äggen till naturen. Människan kan smittas genom att äta bär eller troligare att smittade hundar har ägg i pälsen. Fall hos människa i annat land där smittan förekommer är ovanligt men allvarligt eftersom sjukdomen är svårbehandlad. Sverige kommer till följd av förekomsten av dvärgbandmask i landet att ändra kraven vid införsel. Det betyder att Sverige tar bort kravet på avmaskning mot parasiten vid införsel av hund från den 1 januari 2012.

Det finns också en ökad marknad för s.k. hundadoptioner; organisationer som säljer utländska gathundar till Sverige. Från smittskyddssynpunkt kan det vara ödesdigert att importera sjuka eller undermåligt vaccinerade hundar eftersom dessa kan sprida nya sjukdomar till de svenska hundarna och även till andra djur samt till människor. SKK arbetar hårt för att marknadsföra svenska hundar från seriösa uppfödare; hundar med dokumenterad bakgrund.

I människans tjänst

Den nytta som hunden gör för människan i olika situationer är känd och väldokumenterad. Polishundar, narkotikahundar, jakthundar osv. är självklara inslag i samhället. Det finns också flera nya användningsområden där hundar har visats vara viktiga, t.ex. inom sjukvården. Enligt Manimalis (Man and Animal in Society) rapporten 2009 ligger Sverige fortfarande efter andra länder när det gäller att ta till vara sällskapsdjurens positiva effekter för oss människor. I rapporten finns en sammanställning av forskning som är genomförd, pågående eller planerad inom området djurs påverkan på människans välbefinnande. Som framgår av sammanställningen pågår flera svenska projekt där interaktionen mellan människor och djur studeras. I rapporten dras den slutsatsen att

djur används alltmer inom vården och omsorgen i Sverige, inte minst inom äldreomsorgen.

Bristen på utbildade assistanshundar har dock uppmärksammats och i 2009 års budget fanns statliga medel avsatta för assistanshundar. Under tre år kommer staten att genomföra ett försöksprojekt där fler service- och signalhundar utbildas. Målsättningen är att dessa hundar ska jämställas med ledarhundar för synskadade. SKK har också under ett flertal år samlat in och skänkt pengar till utbildning av assistanshundar.

Djurhälsa

Hundars hälsa har varit föremål för diskussioner, debatt och ett flertal möten och konferenser inom SKK:s organisation. SKK uppger att svenska rashundar tillhör de friskaste i världen och att detta bl.a. är på grund av att SKK har en rad rekommenderade och i vissa fall obligatoriska tester, kontroller och hälsoprogram för att få bukt med genetiskt betingade sjukdomar. Trots detta uppger SKK att den seglivade myten om att blandrashundar är friskare fortfarande lever vidare. Denna myt bottnar troligen i att rashundar undersöks i stor omfattning och det finns statistik över deras hälsa och sjukdomar. Blandraser undersöks däremot i princip endast när de har kliniskt konstaterade problem. Något som talar för att korsningshundar har ett ärftligt och mer gynnsamt hälsoläge än renrasiga hundar är den s.k. heterosiseffekten och att inavelsgraden hos hundarna sänks. Heterosiseffekten är något som utnyttjas i bl.a. korsningsavel med grisar. Teorin bakom är att djuret erhåller fler gener och att möjligheten för en positiv kombination av gener som ger en positiv effekt på individen ökar. Resultatet är ett friskare djur.

I landet finns en mycket stor andel veterinärvårdsförsäkrade hundar. Enligt uppgift från SKK så är mer än 80 procent av hundar försäkrade. Det har skapat bra möjligheter till både en väl spridd veterinärvård som att hundägare har ekonomiska möjligheter att behandla sina hundar vid behov.

Avel

I SKK Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar uppges om det finns en ökad risk för sjukdom och skada på grund av hundrasens exteriör och de uppsatta avelsmålen. I 46 av de ca 300 hundraserna som finns representerade i Sverige så har det konstaterats en sådan ökad risk. Kartläggningen är ett resultat av synpunkter inhämtade från veterinärer, hunddomare och rasklubbar

SKK rapporterar att krafttag har tagits för att komma tillrätta med detta problem både genom uppfödarna och genom domarkåren. Samarbete pågår också med de nordiska kennelklubbarna samt (som tidigare nämnts) företrädare för den internationella hundorganisationen Federation Cynologiqe International (FCI) som SKK tillhör. I FCI har man den regeln att varje hemland ansvarar för hur rasstandarden skrivs som FCI sedan fastställer. SKK ansvarar därmed enbart för standarden för svenska raser. I Sverige är rasansvaret delegerat från SKK centralt till respektive special- eller rasklubb. Det åligger klubben att i nära samarbete med uppfödarkåren och ägare av hanhundar skapa övergripande riktlinjer i avelsarbetet inom ramen för SKK:s Avelspolicy. Både SKK:s centralt och klubbarna har som en av sina viktigaste uppgifter att arbeta för att uppfödare och hanhundarnas ägare får tillgång till adekvat information som underlag inför avelsbeslut. Inte någon av de sex svenska raser som SKK ansvarar för internationellt finns med på listan i Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar över raser med ökad risk vid avel.

Ett internationellt samarbete bedrivs bl.a. för att påverka hur rasstandarderna ska utformas så att inte en extrem avel premieras i utställningssammanhang.

Lagen om smällare

Från SKK har framförts en önskan om att lagen om förbud mot smällare ska följas i betydligt större utsträckning än vad som görs. Trots förbudet som infördes 2000 uppges det att lagen kringgås. Handeln följer inte lagen genom att fortsätta sälja de förbjudna smällarna och några straffpåföljder utdöms sällan eller aldrig. Smällandet orsakar stort obehag och lidande för många hundar och varje år skadas dessutom ca 300 människor allvarligt, framför allt barn och ungdomar.

Analys

Utredaren kan konstatera att hundantalet har varit stabilt över tiden och att det fanns 2008 ca 730 000. Trots det försämrade ekonomiska läget i landet så har också SKK för femte året registrerat över 60 000 hundar.

Av hundarna är det stora flertalet rena sällskapshundar och bland de raser som ökar i antal återfinns dvärghundarna.

Att vissa raser fått ökad popularitet har dock inte enbart varit positivt utan har lett till ökningar inom den oseriösa hundhandeln och smugglingen av hundar. Utredaren bedömer att detta inte endast har lett till lidande för många hundar utan också har orsakat att dvärgbandmask har förts in i Sverige. Utredaren konstaterar att till följd av att dvärgbandmask har hittats i landet så har Sverige tagit bort kravet på avmaskning mot parasiten vid införsel av hund från den 1 januari 2012. Följden av detta kommer på sikt att bli en ökad förekomst av parasiten i landet med ökad risk för sjukdomsfall på människa.

När det gäller aveln så arbetar SKK aktivt med avelsfrågorna inom landet men vissa problem kvarstår fortfarande. Mer om utredarens syn på avelsfrågor finns i Avel som medför lidande för djur.

3.3.3 Katt

Strukturutveckling

Antalet katter i Sverige 2009 uppgavs i Manimalisrapporten (Manimalisrapporten 2009) vara ca 1,3 miljoner.

År 2005 kom SCB fram till att det fanns 1,2 miljoner katter men i dessa siffror är antalet förvildade katter inte medräknade. Det är också osäkert i vilken grad som ladugårdskatterna var medräknande i dessa siffror. Detta gäller troligen också för de siffror som

Manimalis rapport har redovisat.

Enligt SCB:s enkät var 22 procent av de 1,2 miljonerna katter i Sverige 2005 märkta. Av dessa märkta katter var dock 38 procent inte registrerade i SKK:s register. I en fördjupad telefonintervju framgick dock att 18 procent var osäkra på om deras katt var registrerad eller inte. En förklaring som angavs var att detta kunde bero på att en del kattägare som hade köpt ID-märkta katter tänkte ha dem som innekatter och därför inte ansåg att risken för att de

skulle komma bort var särskilt stor. En annan förklaring som framfördes var att det fortfarande fanns gamla katter som var märkta med länsstyrelsens gamla nummerserier som användes före SKK:s registers start. Detta är dock inte särskilt troligt i dag.

Av de ca 1,3 miljonerna katter i landet uppges 13,4 procent vara raskatter, dvs. katter med stamtavla. Antalet registrerade raskatter ökar för varje år och 2008 registrerades 11 199 katter av Sveriges Kattklubbars Riksförbund (SVERAK). Detta är en ökning med 86 procent jämfört med 1998. Mellan 1980 och 2009 registrerades 224 912 raskatter.

Över en miljon katter (81 procent) lever tillsammans med två vuxna eller i barnfamilj. Av ensamhushåll har vart tionde hushåll katt. Nästan var fjärde barnfamilj har katt och äldre människor anger att de föredrar katt framför hund. Antalet katter per hushåll med katt är 1,7 katter och andelen hushåll som har katt är 16,8 procent. Ensamstående personer är den största enskilda gruppen som alltså äger katt i mindre omfattning än det genomsnittliga hushållet (9,3 procent). Fördelningen inom landet är att det finns färre hushåll med katter i våra tre storstäder än i övriga landet (11.2 procent), dvs. att det är fler katter per hushåll i storstäderna (1,92 katter) och de är oftare innekatter som får sitt sociala sällskap i hemmet.

Allt fler människor har allergier av olika typer och kattallergi anses vara en av de vanligare. Därför är det inte lika vanligt att katter finns inom exempelvis äldrevården där det är vanligare med hundar.

Intresset för raskatter har stadigt ökat såväl för sällskap som till utställning men det finns också ett ökat intresse av att ställa ut huskatter. Det uppges i Manimalisrapporten (Manimalisrapporten 2009) att det också finnas ett markant ökat allmänt intresse för katt och kattfrågor från media och allmänhet.

Vanligaste sällskapsdjuret

Med undantag från akvariefiskar så är katten det vanligaste av våra sällskapsdjur i Sverige i dag. I Manimalisrapport (Manimalisrapporten 1999) från 1999 drogs den slutsatsen att antalet katter inte har visat någon större förändring under de senaste 30 åren. Kattens roll i samhället har däremot ändrats från bruksdjur/råttfångare till sällskapsdjur. Katten har gått från att vara en

skadedjursbekämpare i framför allt stallar men också bostäder till att vara en familjemedlem som man värnar om på olika sätt. Från att vara ett djur som stödutfodrades för att den skulle känna var den hörde hemma till att vara ett djur som står för 60 procent av försäljningen av all hund- och kattmat som säljs i dagligvaruhandeln.

ID-märkning

I dag finns inte något krav i lagstiftningen på identitetsmärkning (ID) men ett sådant krav finns inom SVERAK. År 2003 införde SVERAK ett krav på att samtliga katter som används i avel och/eller ställs ut ska vara ID-märkta. Sedan den 1 januari 2009 ska även samtliga katter som överlåts till nya ägare vara ID-märkta. SVERAK har ett ID-register med extern åtkomst för polis, tull och andra myndigheter. För närvarande finns det ca 65 000 katter registrerade där.

SKKs ID-register för katt. byggdes upp i mitten av 1990-talet när SKK tog över länsstyrelsernas ID-register för katter som de förde på begäran av dåvarande Lantbruksstyrelsen för att möjliggöra en kontroll vid införseln för tullen. Registret omfattar i dag ca 625 000 katter och nyregistrerade katter per år är ca 50 000 katter.

Djurskyddet Sverige har liksom SVERAK lyft frågan om obligatorisk ID-märkning av katter som den viktigaste statushöjande åtgärden som bör vidtas.

Vildkattshybrider

År 2003 gav Jordbruksverket tydliga anvisningar om att inte tillåta vildkattshybrider av namngivna raser. Detta klarläggande gjorde att SVERAK har drivit frågan om vildkattshybrider och i dag finns det restriktioner även inom de internationella kattförbunden.

Avel

Även på kattområdet har det förkommit extremavel som har lett till katter med problem på grund av sin exteriör. Exempel på detta är att som hos vissa hundraser så har katter inom vissa raser som

Perser och Exotic avlats för att få fram en katt med ett runt platt ansikte. Ur ett morfologiskt perspektiv betyder det att ansikte såväl som kranium förkortas och kraniet ökar i höjd. Framför allt minskar nosens längd, vilket påverkar näshålan och begränsar möjligheten för luften att passera (Künzel et al. 2003).

Med detta platta eller trubbnosiga ansikte följer en mängd problem såsom bettfel andningsbesvär, infektioner i luftvägar och ögon, trånga tårkanaler och rinnande ögon. Dessa katter har också förlossningssvårigheter och en stor andel dödfödda kattungar (Hobson 1995, Breit et al. 2003, Steiger 2007).

Inom SVERAK finns regler för avel och uppfödning och de uppger att de bedriver ett aktivt arbete för ett ansvarstagande i aveln. Exempel på detta är att uppfödare som bryter mot dessa regler blir avstängda från avelsverksamhet inom förbundet. Uppfödare som är medlemmar i SVERAK erbjuds olika former av utbildning, bl.a. kan man bli diplomerad uppfödare. SVERAK:s hälsokommitté arbetar också för att ta fram hälsoprogram för de raser där detta behövs. I hälsoprogrammen beskrivs vilka tester som ska göras, vilka avelsprinciper som gäller samt att kattköpare ska informeras om sjukdomar och hälsoprogrammet som är av intresse för den aktuella rasen.

Kattens status i dag

Enligt uppgift från Manimalisrapporten väljer också allt fler att försäkra sin katt för att ha en god möjlighet att ge den rätt vård om det blir nödvändigt. Intresset för att delta i utställningar ökar också markant enligt rapporten, både för raskatter och för huskatter.

Registreringen av raskatter har ökat med 86 procent under en tioårsperiod. Inom SVERAK måste uppfödaren uppfylla vissa åtaganden mot katten och köparen. Exempel på detta är att katten vid leverans måste vara minst 12 veckor gammal och fullt vaccinerad mot kattpest och kattsnuva. Katten ska följas av SVERAK:s stamtavla och av giltigt besiktningsintyg utfärdat av veterinär.

Trots signaler om att samhället tar bättre hand om katter än tidigare genom bl.a. ökad förekomst av registrering och försäkring så är problemet fortfarande att katter har låg status.

En katt kan i dag fås gratis eller till ett mycket lågt pris och det krävs sällan att några större ansträngningar läggs på dess underhåll.

Från SVERAK påpekas att denna låga status gör att huskatter ofta nekas veterinärvård, vaccineringar, ID-märkning och näringsriktig mat av sina ägare. De tillåts också att föröka sig okontrollerat för att värdet som de har tilldelats är lägre än kostnaden för en kastrering. Deras ungar är många gånger inte välkomna och många avlivas ibland med billiga, plågsamma och olagliga metoder. Andra släpps ut på gatan eller i naturen och förvildas eller dör av svält eller av köld.

En problematik kring katten är att katten är det enda husdjur som människan släpper ut helt lös. Inte någon släpper lös en hund, marsvin, undulat, kanin eller chinchilla och räknar med att de ska klara sig själva hela dagarna.

Från SVERAK uppges också att det finns en okunskap om att katten är ett husdjur sedan tusentals år tillbaka och att den härstammar från öknen och inte alls hör till Sveriges fauna. Den enda vilda kattart som finns i Sverige som klarar vårt klimat är lokatten, alla andra är förvildade tamkatter. Ändå tror många att katten klarar sig själv på egen hand ute utan omsorg av människor, sommar som vinter.

SVERAK uppger att många tusentals katter beräknas vara hemlösa. Av dessa har de flesta en gång varit ett älskat husdjur som någon har tröttnat på eller inte har orkat ta ansvar för. Som SVERAK ser det är detta ett stort djurskyddsproblem kopplat till kattens låga status.

SVERAK har också framfört ett antal förslag för att komma till rätta med problemet. Ett av dessa är att införa samma regler för katt som för hund, dvs. krav på ID-märkning, registrering och ägaransvar. Ett annat är att införa krav på att utegående katt, som inte hålls under direkt uppsikt eller går i koppel, ska vara kastrerad/steriliserad. Det kan också genomföras ”kastreringskampanjer” med infångande och omplacering i nya hem av övergivna katter. Den s.k. TNR-metoden anser SVERAK är ett sätt att ta itu med problemet med förvildade katter. Metoden kallas internationellt TNR, vilket står för trap-neuter-return och innebär att katter fångas in, kastreras och släpps tillbaka på samma plats. En del av dessa TNR-program innebär att katterna får tillsyn med mat och veterinärvård efter det att de åter har släppts men graderna av detta varierar och vissa program fokuserar endast på kastrering/sterilisering. Metoden har använts och används i t.ex. Sydafrika, Danmark, Storbritannien, Kanada och USA (Levy & Crawford 2004, Robertson 2008). TNR-metoden är starkt

omdiskuterad och detta beror delvis på olika syn på hur effektiv den är och delvis på olika syn på hur djurskyddsvänlig den är. Endast i extrema fall anser SVERAK att katterna bör avlivas.

Analys

Utredaren kan konstatera att katten är det vanligaste sällskapsdjuret med undantag från akvariefiskarna. Antalet katter i landet har dock inte ökat nämnvärt de senast 30 åren men katten har gått från att vara ett bruksdjur och skadebekämpare till att vara en ”familjemedlem” som man lägger ner stora resurser på.

I dag håller vi också allt fler raskatter men ändå har inte kattens status ökat något nämnvärt. Fortfarande skaffar människor katt som de sedan överger när de inte orkar, kan eller vill ha den längre. Utredaren anser att detta är oacceptabelt och har i kapitlet om övergivna djur föreslagit ett antal olika åtgärder för att minska detta problem.

En av anledningarna till att katter överges är troligtvis att det finns en föreställning om att katten kan klara sig själv på ett sätt som många katter inte kan. Denna föreställning bygger troligen på att våra huskatter är de enda sällskapsdjur som vi släpper ut ensamma och vi förväntar oss att de ska ta vara på sig själva hela dagen och även fånga sina egna byten.

I och med att vi låter katter gå vind för våg utomhus möjliggörs också att katterna förökar sig okontrollerat. Detta gör att vissa kattungar föds upp i förvildat tillstånd dels att antalet kattungar blir så många att en katt alltid skapar problem med ett alltför stort antal kattungar, dels gör att kattungar alltid kan erhållas gratis eller mycket billigt. Allt sammantaget leder till att det finns alltför många övergivna och förvildade katter, vilket utredaren inte anser är acceptabelt.

SVERAK arbetar aktivt med avelsfrågorna men har inte kommit lika långt som man har gjort på hundsidan. Man har dock tagit fram hälsoprogram som för de raser där SVERAK anser det behövas för att stödja avel av sunda djur, se vidare i Avel som medför lidande för djur.

3.3.4 Övriga sällskapsdjur

Strukturutveckling

Det finns få uppgifter på hur utvecklingen av hållandet av övriga sällskapsdjur har varit sedan 1988. Manimalisrapporten från 1999 bygger på uppskattningar som har gjorts av marknadsundersökningar, foderproducenter, myndigheter och föreningar. Rapporten kommer fram till att det fanns 3,26 miljoner övriga sällskapsdjur, akvariefiskar inte medräknade (4,5 miljoner akvariefiskar). I rapporten uppskattades att det fanns sällskapsdjur i 35 procent av Sveriges hushåll, hund och katt medräknade. I samma rapport angavs att 1991 hade 15 procent av de svenska hushållen hund och 19 procent katt. Samma siffror presenteras i 2003 års rapport

Zoobranschens Riksförbunds (Zoorf) uppfattning om att det inte har skett några påtagliga förändringar av antalet mindre sällskapsdjur bekräftas av den undersökning som publicerades av Manimalis i februari 2005. Undersökningens uppgifter om antalet sällskapsdjur kommer från en sammanslagning av två undersökningar, den ena är genomförd av Masterfoods AB och den andra av Agria djurförsäkringar, SKK och SLU.

Manimalisrapporten från 2009 bygger på en undersökning av

SCB. Enligt denna fanns det sällskapsdjur i 9,5 procent eller ca 470 000 av hushållen eftersom hund, katt och häst inte var medräknade.

I rapporten uttalade Zoorf att den gångna perioden (sedan 2005) hade varit mycket positiv för branschen och svensk zoologisk fackhandel hade haft en tillväxt med i snitt 2–4 procent årligen.

År 2008 omsatte zoofackhandeln (ca 650 butiker) i Sverige ca 2,1 miljarder svenska kronor exklusive moms. I denna siffra ingår en väsentligt ökad försäljning av utrustning till sällskapsdjuren.

Manimalisrapporten uppger att den vanligaste gruppen av övriga sällskapsdjur är akvariefiskar och dessa finns i ca 173 000 av de svenska hushållen. Näst vanligast är kanin som finns i ca 86 600 hushåll tätt följd av fåglar som förekommer i ca 83 300 hushåll. Marsvin finns i ca 43 100 hushåll, reptiler i ca 15 100 mus eller/och råtta i ca 14 700, och sköldpaddor i ca 11 000. Bland de övriga ingår

höns, ankor, påfågel, vessla, dammfiskar, får, getter och minigris och dessa finns totalt i ca 14 700 hushåll.

Några tillfälliga trendbrott kan ses under åren, bl.a. genom mediernas påverkan. Ett sådant exempel är att guldfiskkupor blev vanligare när de hade förekommit i underhållningsprogram och att efterfrågan på kakaduor ökade efter deckarserien Baretta på 1970talet.

Internethandel

Zoorf anger att föreningsverksamheten och möjligheterna att genom Internet få kontakt med uppfödare ger större möjligheter för människor att skaffa djur än tidigare. Detta gäller t.ex. illrar som hade en kort popularitetsperiod under början av 1990-talet men som i dag i stort sett inte säljs inom zoofackhandeln. I dag är intresset att köpa iller i butik blygsamt och djuren säljs främst av uppfödare direkt till djurägaren. Att köpa djuren direkt från uppfödaren gäller i dag även i viss utsträckning ormar, ödlor, kaniner och smågnagare.

Kaniner och gnagare

Arterna har en bakgrund som produktionsdjur (kaniner, marsvin, chinchilla) eller försöksdjur (råttor, möss, hamstrar, gerbiler

).

Under senare hälften av 1900-talet blev det populärt att hålla kaniner och gnagare även som sällskaps- och hobbydjur.

Enligt Manimalisrapporten från 2009 säljs ett stort antal dvärghamstrar, men det djurslag som ökar mest i antal är kaniner och i synnerhet dvärgkaniner såsom dvärgvädur och hermelin.

Enligt branschföreträdare är en avgörande faktor för omfattningen av försäljningen tillgången på djur och den har på senare tid blivit ett problem. Intresset för kaniner och marsvin är säsongsbetonat (april–juni/nov–dec) och detta gör att försäljningen under dessa perioder blir begränsad till den aktuella tillgången. Antalet svenska uppfödare anges också ha blivit färre och eftersom kvaliteten på importerade djur anses vara dålig så ligger importen på en låg nivå. Följden är att t.ex. chinchillan har tappat i popularitet och detta hänförs i första hand till den begränsade tillgången.

Akvariefiskar

På 1950-talet blev akvariefiskar ett vanligt hobbydjur. Även i dag är de den vanligaste gruppen av övriga sällskapsdjur.

Enligt Zoorf är köparna av akvariefiskar till största delen hänvisade till zoofackhandeln. Denna erbjuder ett stort urval av såväl djur som växter och tillbehör. Enskilda uppfödare är i regel specialister på enstaka arter och därmed mest intressanta för likasinnade kollegor.

På senare år har en svag ökning av intresset för saltvattensakvaristik noterats. Detta ser näringen som både positivt och negativt eftersom kunskapen om skötsel av akvariet och fiskarnas behov fortfarande är begränsad hos konsumenter och försäljare.

Fåglar

Fåglar har länge varit sällskaps- och hobbydjur i stora delar av världen. I Sverige har sällskaps- och hobbyfågelhållningen förekommit under 500 år i högre ståndsmiljöer, men hos allmänheten främst från början av 1900-talet. Intresset inom fågelhållningen har varierat mycket under olika perioder, både vad gäller inriktning (sällskapsdjur eller hobbydjur) och fågelarter. Störst utbud av olika arter fanns under 1960-talet och början av 1970-talet. Under 1980talet var hobbyuppfödning av bl.a. de större papegojarterna stor, men efterfrågan sjönk dramatiskt under 1990-talet, vilket gjorde att vissa hobbyuppfödare slutade med sin hobby medan andra ändrade inriktning på uppfödningen. Enligt Zoorf är i dag fågelhållningen av s.k. sällskapsfåglar tämligen liten och några få arter dominerar. Inom fågelhobbyn finns fortfarande entusiaster som håller och föder upp ett bredare spektrum av arter.

Zoorf uppger att en viss nedgång har noterats inom zoofackhandeln när det gäller försäljning av fåglar. Många zooaffärer har valt att minska sortimentet av fåglar och därmed även försäljningen. En anledning till detta anges vara de regler som kom 2003 om burars storlek. På grund av vissa affärers begränsade yta kan inte alla sorters fåglar hållas längre.

Zoorf uppger vidare att en förstärkning av djurskyddet är något som gagnar såväl djur som ägare och den yrkesmässiga handeln. De framför också att alltför detaljerad reglering i förlängningen skulle kunna verka menligt på människors möjlighet att hålla sällskaps-

djur samt gör det svårare att hålla intresset för hobbyn levande. Enligt Zoorf har detta varit särskilt tydligt när det gäller burfåglar där trenden fortfarande är nedåtgående. Zoorf menar att dagens detaljeringsgrad på regelverk gör det allt svårare att hålla exotiska fåglar för sällskap och hobby. I synnerhet har tidigare vanliga fågelslag som finkar och kanariefåglar tappat i popularitet. Det är dock möjligt att försäljningen inte minskat i sig utan endast förflyttats till uppfödarna.

Reptiler

Zoorf uppger att intresset för reptiler har varit relativt konstant. När importrestriktionerna släpptes 1995 blev det en påtaglig uppgång av försäljningen, men den har nu stabiliserats.

Importförbudet togs bort 1995 och då tilläts det införsel av reptiler efter ansökan om införseltillstånd från Jordbruksverket och krav på att importören skulle vara registrerad. År 1996 ersattes tillståndskravet med ett krav på registrering av importen och 1999 medgavs att enstaka, dock högst tre, groddjur, ormar, ödlor eller sköldpaddor fick föras in fritt från EU/EFTA-länder. Från tredje land krävs fortfarande införseltillstånd. En viss andel av reptilerna säljs genom zoofackhandeln, men troligtvis sker största delen av försäljningen mellan reptilhobbyister.

I Manimalisrapporten 2005 (Manimalisrapporten 2005) konstaterades ”Ovanliga djur är just… ovanliga och här finns inga trender.” Samtidigt så har zoofackhandeln konstaterat att en uppgång av försäljningen av kräldjur från det att importrestriktionerna släpptes. Även här kan en relativt stor försäljning förkomma direkt från privatpersoner. En tendens som Jordbruksverket tycker sig skönja är att önskan att hålla ovanliga djur ökar.

Levande djur i butik

Zoorf uppger att försäljningen av levande djur i butik har totalt sett minskat något. Detta bl.a. på grund av att det är både kostsamt och personalkrävande. Detta till trots väljer flertalet zoobutiker att ha levande djur i butiksmiljö och fortsatt försäljning av sällskapsdjur. Parallellt ökar dock även antalet temabutiker utan djur. De fokuserar uteslutande på försäljning av foder och tillbehör.

Avel

För övriga sällskapsdjur är få avelsproblem rapporterade som viktiga djurskyddsproblem. Många av de djurarter som föds upp och hålls som sällskaps- och hobbydjur är inte domesticerade och inte avlade på i samma utsträckning som djur som har hållits av människan under längre tid. Ett undantag från detta är akvariefisk där branschorganisationerna själva påpekat en negativ avelsutveckling. Tropikföreningen Amazonas har beskrivit utvecklingen som direkt osmaklig med avel som ger fiskar med missbildningar som dubbla fenor, saknade fenor, gravt deformerade kroppar (ballong och golfbollstyper) eller ögon som vänts uppåt och/eller är starkt uppsvällda.

Analys

Utredaren kan konstatera att akvariefisken är det till antalet vanligaste av alla sällskapsdjur med ca 4,5 miljoner individer men akvariet som företeelse är inte lika vanligt eftersom det oftast hålls många individer i samma akvarium. De kommer efter både katten och hunden men före kaninen om man ser till i hur många hushåll som de finns. Kaninen är den näst vanligaste av de övriga sällskapsdjuren tätt följd av fåglar och sedan kommer marsvin, möss och råttor.

Intresset för de olika sällskapsdjuren har varierat över tiden. Detta verkar till stor del styras av tillgång men också av efterfrågan. När importförbudet för reptiler togs bort i mitten på 1990-talet så blev det en påtaglig ökning av försäljningen. När efterfrågan av stora papegojor sjönk kraftigt under samma period så ställde många inhemska uppfödare om eller slutade med uppfödningen av papegojor.

Internet och den handel och kontakt som lätt kan skapas där gör att det är mycket svårare att veta hur stor handeln med olika djur är. Mycket av den handel som förr gick genom zoobutikerna kan nu ske direkt från uppfödare eller importör till djurägarna. När det gäller akvariefiskar finns det en ständigt stor tillgång eftersom detta är de enda djur som får säljas, trots att de är vildfångade, till sällskap och hobby och det sker en stor import av dem.

Utredaren anser att ett problem som uppstår när försäljningen av sällskapsdjur inte sker i zoobutik är att informationsplikten till

de nya ägarna försvinner. Detta betyder i förlängningen att kunskapsnivån hos dem som köper nya sällskapsdjur sjunker, vilket utredaren anser vara oacceptabelt, se vidare i om kunskapskrav i

Utredarens övriga överväganden.

Jordbruksverket har angett att verket ser en ökande trend mot att ovanliga djur blir allt mer populära. Detta anser utredaren är oroande eftersom kunskapen om och förutsättningarna för att hålla dessa djur ofta är dåliga. Risken är att djuren får en dålig välfärd som inte uppfyller djurskyddslagen. Branschen har exempelvis själv noterat problem när det gäller hållande av fisk i saltvattensakvarium på grund av begränsad kunskap bland många saltvattensakvarister.

Utredaren anser att avelsutvecklingen av vissa akvariefiskar är osmaklig med avel mot osunda fiskar som inte är funktionella, se vidare i Avel som medföra lidande för djur.

3.4 Försöksdjur

Lagstiftningens utveckling och myndighetsansvar

Under 1970-talet växte en allmän opinion mot djurförsök fram som resulterade i att riksdagen 1976 yttrade sig till regeringen i en skrivelse angående att kontrollen av försöksdjursverksamhet borde ses över. I skrivelsen angavs också att de etiska aspekterna borde ses över samt att alternativa och kompletterande metoder till djurförsök också borde beaktats inom forskningen. Lantbruksstyrelsen fick därefter i uppdrag att utreda åtgärder för dessa frågor.

Utgångspunkten i 1944 års djurskyddslag var att den ende som kunde och borde bedöma nödvändigheten av djurförsök var forskaren själv. Denna uppfattning hade kommit att ifrågasättas alltmer i den allmänna debatten. Lantbruksstyrelsen konstaterade därför att även om forskarna inte hade missbrukat förtroendet fanns det alltid en risk för att varje yrkesutövare blir blind för den egna verksamheten. Det skulle därför vara lämpligt att forskaren rådfrågade någon före att försök påbörjades och för etiska bedömningar borde även lekmän rådfrågas. Lantbruksstyrelsen föreslog därför 1977 att det skulle inrättas nämnder för etiska bedömningar av djurförsök.

Ett lagförslag om etisk prövning av djurförsök antogs av riksdagen och bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1979. En

etisk nämnd för djurförsök inrättades i varje högskoleregion – Göteborg, Linköping, Malmö/Lund, Stockholm, Uppsala och Umeå. De djurförsöksetiska nämndernas beslut var rådgivande.

Samtidigt inrättades Centrala försöksdjursnämnden vars roll var att samordna och ge råd samt verka för en minskad användning av försöksdjur. Detta gjordes bl.a. genom att ge stöd till forskning om alternativa metoder till djurförsök. Lantbruksstyrelsen var huvudman för nämnderna och utfärdade detaljföreskrifter om deras verksamhet.

Den 1 mars 1998 blev de djurförsöksetiska nämndernas beslut bindande och möjliga att överklaga till allmän förvaltningsdomstol. Detta var följden av bl.a. Sveriges inträde i EU och genomförandet av rådet direktiv 86/609/EEG av den 24 november 1986 om tillnärmningar av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål. Enligt detta direktiv måste en medlemsstat kunna förbjuda ett enskilt försök och kunna vidta rättsliga eller administrativa åtgärder om ett djurförsök inte är av tillräcklig vikt för att tillgodose de grundläggande behoven hos människor eller djur.

På djurförsöksområdet har flera utredningar gjorts Etisk prövning av djurförsök (SOU 2002:86), Etisk prövning av djurförsök – genteknik och bioteknik på djur (SOU 2003:107) och Etiskt godkännande av djurförsök – nya former för överprövning (SOU 2007:57). I dessa har de djurförsöksetiska nämndernas arbetssätt tagits upp och det har bl.a. påpekats att det krävs mer resurser, vägledning och likriktning från den samordnande myndigheten.

Centrala försöksdjursnämnden lades ned 2004 när Djurskyddsmyndigheten inrättades, bl.a. för att man ville ha ett centralt ansvar för alla djurskyddsfrågor. I Djurskyddsmyndighetens budget ingick en omfattande satsning på hjälp till och likriktning av de djurförsöksetiska nämnderna. Den 30 juni 2007 lades Djurskyddsmyndigheten ner och djurskyddsfrågorna fördes över till Jordbruksverket.

I november 2008 presenterade kommissionen ett förslag på ett nytt direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål. Syftet med förslaget var att harmonisera lagstiftningen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål och att stärka djurskyddet. I december 2009 nåddes en överenskommelse mellan ministerrådet och Europaparlamentet gällande direktiv-

förslaget. Detta lede till att Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU av den 22 september 2010 om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål (nya försöksdjursdirektivet)antogs Förslaget innebär att krav på etisk prövning av djurförsök kommer att finnas i hela EU samt att det införs bindande bestämmelser för hur djuren ska hållas och skötas. Förslaget innehåller också bl.a. bestämmelser om godkännanden av anläggningar, personer och projekt, klassificering av djurförsöks svårighetsgrad, återanvändning av försöksdjur, tillsyn och alternativa metoder till djurförsök.

Det medför även att utbildnings- och kompetenskrav införs för personal som arbetar med försöksdjur. Direktivförslaget innebär också att lagstiftningen gällande försöksdjur samordnas mellan medlemsländerna.

Användningen av försöksdjur i Sverige

I Sverige samlas det varje år in statistik över det antal försöksdjur som använts under föregående år. Syftet med detta är dels att kunna rapportera användningen av försöksdjur till kommissionen och Europarådet, dels för att kunna följa och övervaka utvecklingen i Sverige.

Den svenska definitionen av vad som är ett djurförsök skiljer sig från den europeiska. I Sverige räknas alla djur som används i vetenskapligt syfte som försöksdjur medan det enligt den europeiska definitionen endast är djur som utsätts för ingrepp som räknas som försöksdjur.

Enligt den svenska försöksdjursdefinitionen användes 2008 totalt 6 806 721 försöksdjur. Av dessa var 5 776 550 fiskar som hade fiskats upp för att undersöka fiskebestånden och 501 499 djur som var försöksdjur även enligt den europeiska definitionen. Sedan 1993 har användandet av försöksdjur i Sverige enligt den europeiska definitionen varit ganska konstant, se figur 4. Den ökning som skett från 2004 och framåt beror på att märkning av fisk numera också är inkluderat.

Figur 4 Totalt antal försöksdjur enligt den europiska definitionen. Källa Jordbruksverket. Användningen av försöksdjur i Sverige under 2008

Utvecklingen inom läkemedelsindustrins användning av försöksdjur

Läkemedelsindustriföreningen har för utredaren beskrivit en omfattande utveckling i användandet av försöksdjur under de senaste 20–30 åren. Utvecklingen gäller t.ex. avseende teknisk utrustning, vetenskaplig metodik och syn på djurhållning. Nedan följer utredarens sammanställning av de uppgifter som läkemedelsindustrin har delgett utredaren.

Hållande av försöksdjur

Under de senaste 20 åren har läkemedelsindustrin i Sverige (AstraZeneca) investerat i nya djurhållningsanläggningar och ny och bättre utrustning för ca 1,5–2 miljarder kronor. I dessa ny- och ombyggnader har de senaste rönen inom materialval, ventilationslösningar, m.m. inkorporerats och hänsyn har tagits till djurens behov och hälsostatus i t.ex. utformningen av djurrum, laboratorier och hygienlokaler.

Stor vikt och mycket arbete har lagts på olika miljöåtgärder som t.ex. att reglera och separera ventilationen till olika djurrum, reglering av temperatur, relativ luftfuktighet, ljus och transportflöden för att skilja smutsigt och rent material.

Detta anges ha bidragit till en bättre och stabilare djurmiljö och en bättre djurhälsa men också till bättre och mer reproducerbara djurförsök. Djurrumsventilation och ventilerade arbetsytor tillsammans med skyddskläder och bättre rutiner har också minskat exponering för allergener och kemiska ämnen vid försöksarbete.

Djuren har också fått en större kontroll över sin livsmiljö och ett ökat välbefinnande genom ökad användning av lösdrift/golvhållning i grupp och en mer komplex miljö i form av olika typer av berikning. Förståelse för betydelsen av acklimatisering till ny miljö liksom socialisering och träning inför försökssituationer har också ökat, vilket har lett till minskad stress vid interaktion med människor och försöksutrustning. Etologer har också använts för att utvärdera hållningen och träningsrutiner. Större och effektivare isolatorer och användning av individuellt ventilerade burar (IVC-system) har bidragit till minskad smittspridning och möjliggjort hållande av stammar med nedsatt immunförsvar, vilket har ökat bredden på den biomedicinska forskningen.

Läkemedelsindustrin uppger också att på hälsoområdet har stora vinningar skett med fastställda hälsokrav enligt rekommendationer från Federation for Laboratory Animal Science Associations (FELASA), ackreditering av hälsoinventeringsprogram och av laboratorier och analyser. De flesta använder också djur som är uppfödda under strikt kontrollerade former, vilket har förbättrat hälsostatusen på djuren och minskat överskottet av djur som inte har kunnat användas.

Genmodifierade djur

Möjligheten att kunna modifiera den genetiska uppsättningen hos framför allt möss har inneburit en stor förändring i möjligheterna att kunna identifiera sjukdomars orsak och behandling. Genmodifierade djurs välfärd är en omdiskuterad fråga i försöksdjurssammanhang men läkemedelsindustrin menar att samma välfärdskriterier gäller för dessa djur som för alla andra djur. En noggrann kartläggning sker av hur genmodifieringen yttrar sig i djurets kropp.

Utbildning

Läkemedelsindustrin uppger också att det har skett en markant förändring i synen på personalens kompetenskrav inom försöksdjursarbete. Djurtekniker deltar i dag i försöksarbetet på ett helt annat sätt än på 1980–90-talen och det är i dag självklart att all personal är välutbildad och kompetent för de arbetsuppgifter som de har. Detta ger djuren bästa möjliga behandling före, under och eventuellt efter försök. Även den etiska diskussionen anges ha fått en större plats än tidigare. AstraZeneca har t.ex. utvecklat utbildningsprogram för sina anställda men även utvecklat verktyg som kan användas i diskussioner och i undervisning.

Utveckling av de 3R:n (Replace, Reduce och Refine)

Principen för 3R:n (på svenska ersätta, minska och förfina) har existerat sedan 1950-talet men har under de senaste 20 åren blivit en integrerad del av den djurexperimentella forskningen. I dag inkluderas de 3R:n rutinmässigt i den vetenskapliga diskussionen och är en självklar del i försöksplaneringen. AstraZeneca har lokala, regionala och globala nätverk för 3R-diskussioner och kunskapsförmedling, distribuerar internt månatliga sammanställningar av publicerad, relevant 3R-forskning och har lokala och ett globalt 3R-pris.

Näringen uppger också att under de senaste 20 åren har såväl forskningsmetodik som medicinteknik och IT-teknologi förändrats. Utvecklingen inom molekylärbiologin har möjliggjort att många djurförsök har kunnat ersättas med in vitro-försök. Modern bilddiagnostik, mikro- och nanotekniker och förbättrade analystekniker har t.ex. gjort att ett och samma djur kan följas i ett helt fysiologiskt eller patologiskt förlopp och medfört att färre djur behövs för att få samma eller t.o.m. mer kunskap än tidigare. Ett bättre användande av statistiska metoder har också lett till bättre försöksupplägg och minskad djuranvändning. Ny kunskap om djurs nervsystem, smärtupplevelse och smärtbeteende har ökat möjligheten till förbättrad smärtlindring.

Analys

Utredaren kan konstatera att antalet använda försöksdjur har varit relativ konstant sedan början på 1990-talet. Generellt har ökningen gått mot ökat användande av fisk och genmodifierade möss medan användningen av arter som råtta och kanin har minskat.

I och med det nya försöksdjursdirektivet kommer en harmonisering av försöksdjursverksamhet inom EU att ske. Det nya direktivet innebär att Sverige i sin lagstiftning i framtiden inte får införa nya mer långtgående regler. Sådana bestämmelser som är mer långtgående än direktivets och som fanns på plats då direktivet trädde i kraft får dock bibehållas.

Enligt utredarens åsikt innebär det nya försöksdjursdirektivet att försöksdjursanvändarna måste ta ett ännu större ansvar när det gäller att upprätthålla och stärka djurskyddet för försöksdjuren. Utredaren anser att Sverige har en av tradition god och etisk hantering av försöksdjursfrågor och anser också att det är av stor vikt att denna bibehålls.

3.5 Kontroll

Utformningen av tillsynen i 1988 års djurskyddslag

Enligt 1944 års lag skulle miljö- och hälsoskyddsnämnden i kommunen utöva tillsynen över djurens vård och behandling. Nämnden skulle utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Vid tillsynen skulle distrikts- eller stadsveterinären medverka. Länsstyrelsen skulle se till att nämnden, tillsyningsmännen och veterinärerna fullgjorde sina åligganden. Lantbruksstyrelsen hade ansvaret för den centrala tillsynen.

I propositionen till 1988 års djurskyddslag gav departementschefen följande motivering till varför förändring i tillsynsorganisationen föreslogs.

För att få en fungerande djurskyddslag är det viktigt att också ha en fungerande tillsyn. Åtskillig kritik har riktats mot den tillsyn som sker för närvarande. Det har gjorts gällande bl. a. bristande resurser och bristande kompetens framför allt hos miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Tillsynen över djurskyddslagstiftningen har också blivit alltmer komplicerad på grund av att utvecklingen inom animalieproduktionen har gått mot allt större enheter med specialiserad uppfödning. Det är uppenbart på det sättet att den lokala tillsynen

många gånger är otillräcklig. Jag ser det därför som en angelägen uppgift att med olika medel stärka denna.

Det förslag som lades fram var att den centrala tillsynen över djurskyddslagen också i fortsättningen borde vila på Lantbruksstyrelsen. I Lantbruksstyrelsens tillsynsansvar borde det ingå att utfärda allmänna råd beträffande tillsynsarbetet i övrigt, att samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet samt att arbeta för att en enhetlig praxis utbildas vid tillämpningen av tillsynsbestämmelserna. Förslaget visade att även att miljö- och hälsoskyddsnämnden inom varje kommun borde ingå bland tillsynsmyndigheterna och hantera frågor som rörde den omedelbara tillsynen. Vidare skulle det vara möjligt för regeringen att föreskriva att den omedelbara tillsynen skulle utövas på annat sätt.

Departementschefen uttalade att:

… djurskyddet är en naturlig del av miljö- och hälsoskyddsnämndernas arbetsuppgifter och jag ställer mig därför tveksam till att – som lantbruksstyrelsen föreslagit – i lag ange att del skall finnas särskilda befattningshavare för djurskyddsfrågorna. Fråga är om det inte bör ankomma på varje kommun att själv efter en bedömning av de lokala förutsättningarna och behoven ordna tillsynen och skapa en organisation som kan anpassas till ett växlande tillsynsbehov.

Departementschefen påpekade också att det fanns möjlighet att stärka tillsynen om djurskyddstillsynen ordnades genom mellankommunal samverkan. Detta borde kommunerna prova på i större omfattning.

Vidare underströk han att det var viktigt att djurskyddstillsynen förstärktes och att Lantbruksstyrelsen därför borde ges i uppdrag att ytterligare utreda vissa frågor. En av dessa var om det borde finnas särskilda befattningshavare för djurskyddsfrågorna. En annan fråga var om vem som skulle utöva tillsynen vid offentlig tävling med djur på permanent tävlingsbana med totalisatorspel eller vid annan tillsyn som ställer krav på speciella kunskaper eller av praktiska skäl är svårgenomförbar, t.ex. tillsynen av offentlig förevisning av djur på cirkus eller i djurparker.

Frågan om hur tillsynen skulle ordnas i dessa fall var emellertid beroende av hur tillsynen i övrigt var uppdelad mellan myndigheterna. I avvaktan på detta arbete ansåg departementschefen att den nuvarande uppdelningen av tillsynsfunktionerna på regional och lokal nivå borde bibehållas. Den regionala tillsynen utövades av länsstyrelsen och den lokala av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Departementschefen ansåg dock att det borde ankomma på regeringen att besluta om vilka myndigheter som skulle utöva den regionala tillsynen.

Vidare föreslogs att det borde vara möjligt att ta ut avgift för tillsyn enligt djurskyddslagen. Samtidigt klargjorde departementschefen att ett sådant bemyndigande borde tas in i den nya lagen även om frågan om avgift inte torde aktualiseras förrän det fanns ett förslag från Lantbruksstyrelsen om förstärkning av tillsynen. Före det att ett sådant förslag fanns var det inte heller möjligt att ange närmare riktlinjer för hur ett eventuellt avgiftssystem skulle vara utformat. Avsikten var emellertid inte att avgiftsbelägga tillsyn annat än när denna ställde särskilda krav på sakkunskap eller det i övrigt fanns särskilda skäl.

Slutligen framförde han också att om det införs förprövningsskyldighet för ny teknik så borde det också vara möjligt att ta ut avgift i sådana ärenden. Bemyndigandet borde omfatta även sådana avgifter.

Riksdagen följde departementschefens förslag och den lokala tillsynen fick ligga kvar på kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. I avvaktan på ytterligare utredning av Lantbruksstyrelsen föreskrevs det inte heller vilken kompetens som kommunerna skulle ha för denna uppgift. Länsstyrelsen pekades inte ut som den regionala tillsynsmyndigheten utan detta överläts till regeringen att bestämma.

Förprövningsplikt för ny teknik infördes i den nya djurskyddsförordningen och ett bemyndigande att ta ut avgift för tillsyn och i ärenden enligt lagen fanns i 1988 års djurskyddslag.

Frikommunförsöket

Redan 1986 infördes en försöksverksamhet med ökat kommunalt självstyre, det s.k. frikommunförsöket. Inom djurskyddsområdet innebar detta bl.a. att den eller de kommunala nämnder som fullgjorde uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet i försökskommunerna kunde ha samma befogenheter som länsstyrelserna i vissa situationer, dvs. meddela förbud att ha hand om djur och besluta att djur skulle omhändertas. Försöksverksamheten förlängdes i flera omgångar. I den enkät som Jordbruksverket sände ut 1992 till de då berörda 37 kommunerna för att utvärdera verksamheten framkom att endast 4 kommuner hade

utnyttjat de ökade befogenheterna. Mot bakgrund av detta så förlängdes försöksverksamheten ytterligare på detta område till utgången av 1994.

Lantbruksstyrelsen rapport (1988:9) om tillsyn

I Lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) om tillsyn enligt djurskyddslagen lade man fram förslag om hur tillsynen av lagen skulle ordnas och förstärkas. En enkät om djurskyddstillsynen hade genomförts i landets samtliga 284 kommuner. Av denna framgick att tillsynen var otillräcklig.

Lantbruksstyrelsens överväganden och förslag gjordes med utgångspunkt i att en anpassning av husdjursskötseln till nya och djurvänligare produktionsmetoder i enlighet med den nya djurskyddslagen skulle genomföras successivt under en tioårsperiod. Detta kunde inte enbart ske genom en kontrollerande tillsynsfunktion. Dessutom krävdes att insatserna när det gäller information och rådgivning förstärktes.

Styrelsen fann att kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder även i fortsättningen borde vara lokala tillsynsmyndigheter för animalieproduktionens djur. Ett primärt krav var att tillsynsorganisationen skulle förfoga över kvalificerad personal så att förutsättningarna för en ändamålsenlig och en så långt som möjligt likformig tillsyn i hela landet skapades. Styrelsen föreslog att det i djurskyddsförordningen borde införas en skyldighet för kommunerna att utse tillsyningsmän med lämplig utbildning. Vidare ansåg arbetsgruppen att tillsynen borde kunna ges en något ändrad inriktning genom s.k. riktad tillsyn, projektverksamhet och anmälningsärenden.

Enligt styrelsens uppfattning borde länsstyrelserna även i fortsättningen som regional tillsynsmyndighet se till att miljö- och hälsoskyddsnämnderna, tillsyningsmännen och veterinärerna fullgjorde sina uppgifter vad gällde tillsynen av att djurskyddslagen efterlevdes.

Förslaget utmynnade i en proposition (1989/90:118) om tillsyn enligt djurskyddslagen m.m. där följande förslag till åtgärder för att förstärka djurskyddstillsynen lämnades.

Utbildningsinsatser görs för miljö- och hälsoskyddsinspektörerna. Vissa ändringar föreslås också i djurskyddslagen (1988:534). Bl.a. införs krav på att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall ha tillgång

till personal med utbildning på djurskyddsområdet. Kommunerna skall själva få bestämma vilken avgift som skall tas ut för tillsynen.

Vidare föreslås, för att stärka skyddet för sällskapsdjur, att skötselråd skall kunna krävas vid yrkesmässiga överlåtelser.

Propositionen antogs och lagförändringarna infördes 1990.

Jordbruksverkets bildande

I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 11) föreslog regeringen för riksdagen att en ny myndighet, Statens jordbruksverk, skulle inrättas den 1 juli 1991. Enligt förslaget skulle samtidigt Lantbruksstyrelsen och Statens jordbruksnämnd upphöra som myndigheter.

Vidare hade regeringen i prop. 1990/91:87Näringspolitik för tillväxt föreslagit att Jordbruksnämndens uppgifter på fiskets område överförs till Fiskeristyrelsen och att namnet på Fiskeristyrelsen ändras till Fiskeriverket.

Regeringens proposition 1990/91:99 innehöll de förslag till ändringar i ett flertal lagar som behövdes om förslaget skulle genomföras.

Riksdagen antog förslagen och Jordbruksverket bildades den 1 juli 1991. Jordbruksverket tog över Lantbruksstyrelsens och Jordbruksnämndens uppgifter förutom Jordbruksnämndens uppgifter på fiskets område som överfördes till Fiskeriverket.

Djurskyddsmyndighetens (DSM) bildande

Riksdagen beslutade den 13 februari 2003 om lagändringar som behövdes för att inrätta en ny djurskyddsmyndighet. Regeringen ville inrätta en ny djurskyddsmyndighet och ge den ett övergripande ansvar för djurskyddet. Enligt regeringens förslag skulle den nya myndigheten ansvara för skyddet av djur som inte producerar livsmedel, t.ex. sällskapsdjur, försöksdjur och pälsdjur. Riksdagen gav, med anledning av motionsförslag, regeringen i uppdrag att låta myndighetens ansvar omfatta även livsmedelsproducerande djur. Ansvaret för allt djurskydd skulle alltså flyttas till Djurskyddsmyndigheten som inrättades den 1 januari 2004. Regeringen angav också i det regionalpolitiska beslutet (prop.

2002/03:1) att myndigheten skulle lokaliseras till Skara, vilket också blev fallet.

Jämfört med de resurser som tidigare hade avsatts till Jordbruksverket för djurskyddsarbete, fick Djurskyddsmyndigheten avsevärt mer resurser, ca 60 miljoner kronor för första budgetåret. På Jordbruksverket hade ca 13 årsarbetskrafter arbetat med djurskyddslagstiftningen och till Djurskyddsmyndigheten kunde ca 30 personer rekryteras 2004. I detta ingick även administrativ personal.

Samtidigt som Djurskyddsmyndigheten inrättades infördes det en möjlighet att överklaga de kommunala nämndernas beslut i djurskyddsärenden.

Vidare antogs förslaget om ett tillägg till bestämmelserna om förprövning av åtgärder som vidtas på stallar och andra förvaringsutrymmen för djur. Länsstyrelsen ålades att förbjuda användningen av stallar som inte har förprövats, om inte åtgärderna godkänns i efterhand.

Bättre och effektivare lokal tillsyn

Efter det att den nya djurskyddslagen hade tillkommit 1988 uppmärksammades det i olika utredningar att det fanns ett behov av en bättre, effektivare och mer likriktad tillsyn inom djurskyddsområdet Riksdagens revisorer påpekade bl.a. i rapporten Tillsyn av djurskydd (1993/94:RR8) 1994 att det fanns en mängd olika problem med tillsynen och att de resurser som avsattes till djurskyddstillsyn i kommunerna verkade vara otillräckliga. I ett betänkande från samma år uttalade jordbruksutskottet (bet. 1994/95:JoU1) att om djurskyddslagstiftningen ska få genomslag i det praktiska arbetet så krävs det bl.a. en effektiv och målmedveten djurskyddstillsyn. Utskottet anförde att regeringen borde återkomma med ett förslag till riksdagen om de ytterligare åtgärder som var nödvändiga för att handläggningen i djurskyddsärenden skulle uppfylla de grundläggande kraven och ambitionerna i djurskyddslagen. Riksdagen beslutade därefter i enlighet med utskottets förslag (rskr. 1994/95:32).

Efter detta gav regeringen en utredare i uppdrag att redovisa och utvärdera hur tillsynen enligt djurskyddslagen fungerade. Utredningens (SOU 1996:13) slutsats var att djurskyddstillsynen fortfarande var otillfredsställande på en rad punkter. Detta gällde

bl.a. tillsynsintervall, register, kompetensen hos kommunernas personal och samarbete mellan kommuner och veterinärer. Utredningen föreslog bl.a. att vissa tillsynsobjekt som kräver särskild kompetens av tillsynspersonal skulle föras över från kommun till länsstyrelse.

Även Riksrevisionen har granskat djurskyddstillsynen. I en rapport 2003 (RiR 2003) uppmärksammas framför allt brister i Jordbruksverkets samordning av tillsynen.

Mot bakgrund av dessa betänkanden, rapporter och tillkännagivanden så arbetade Jordbruksdepartementet fram en promemoria,

Förbättrad djurskydds- och livsmedelstillsyn (Ds 2004:11). I denna lämnades förslag och gjordes bedömningar som syftade till att stärka den lokala djurskyddstillsynen inom ramen för nuvarande tillsynsorganisation. Det framfördes även att Djurskyddsmyndighetens ansvar för att leda och samordna tillsynen borde tydliggöras och stärkas. Som exempel angavs det att det i myndigheternas centrala tillsynsuppgifter borde ingå att med bindande föreskrifter styra hur den operativa tillsynen skulle bedrivas och att myndigheten med rådgivning och utbildningsinsatser skulle stödja och följa upp länsstyrelsernas och kommunernas tillsyn. Det föreslogs vidare att bestämmelser som underlättar samverkan mellan kommuner borde införas för att ytterligare förbättra förutsättningarna för en effektiv kommunal tillsyn. Vidare föreslogs det att regeringen, på ansökan av en länsstyrelse, skulle kunna besluta om att tillsynen över en verksamhet skulle kunna föras över till länsstyrelsen om en kommun grovt eller under en längre tid hade åsidosatt sina tillsynsskyldigheter. Förslaget genomfördes och trädde i kraft den 1 juli 2005.

Förändringar i avgiftsbeläggningen av kontrollen

Den 8 juni 2006 beslutade riksdagen att ändra på hur avgifterna för kontrollen enligt djurskyddslagstiftningen skulle tas ut. Enligt detta beslut borde en fast årlig avgift tas ut från djurhållare m.fl. kontrollobjekt för den ordinarie kontrollen. Djurskyddsmyndigheten fick i uppgift att utarbeta en schablon för olika verksamheters kontrollbehov. Schablonen skulle baseras på bl.a. verksamheternas omfattning och risk. Djurskyddsmyndigheten skulle också, till vägledning för kommunerna, publicera schablonen i allmänna råd.

Enligt beslutet skulle kommunerna bestämma en timtaxa baserat på principen om full kostnadstäckning. Djurskyddsmyndigheten skulle genom allmänna råd ge kommunerna vägledning gällande dels hur kommunernas taxa borde beräknas, dels om en lämplig lägsta nivå för timtaxan. Kommunerna skulle fastställa den årliga avgiften med utgångspunkt i det av Djurskyddsmyndigheten uppskattade kontrollbehovet och den beslutade timtaxan. Djurskyddsmyndigheten gavs också bemyndigande om att föreskriva hur statliga kontrollmyndigheters och kontrollorgans kontrollavgifter skulle beräknas.

I beslutet angavs också att kontrollavgifterna borde kunna sättas ned för vissa verksamheter. Detta gällde verksamheter som var lokaliserade i regioner med särskilda geografiska begränsningar, för verksamheter som bedrevs med traditionella metoder samt, under det första verksamhetsåret, för nystartade verksamheter.

Enligt beslutet borde kontrollmyndigheterna börja tillämpa avgiftssystemet senast den 1 januari 2011. Denna avgiftsändring hann alltså aldrig träda i kraft före det att förändringar gjordes på kontrollområdet.

Nedläggningen av Djurskyddsmyndigheten

Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1, utg.omr. 23 s. 50) att Djurskyddsmyndigheten skulle avvecklas fr.o.m. den 1 juli 2007. Anledningen var att den statliga administrationen skulle effektiviseras och myndighetsarbetet organiseras så att det kunde bedrivas mer kostnadseffektivt. För att målet ett gott djurskydd skulle kunna uppfyllas med bibehållen hög kvalitet skulle verksamhetsområdet djurskydd inordnas under Jordbruksverket.

Jordbruksdepartementet lät genomföra en analys av bl.a. formen för en överflyttning av Djurskyddsmyndighetens verksamhet till Jordbruksverket, annan statlig myndighet eller annan huvudman. Analysen presenterades den 14 december 2006 i promemorian

Djurskydd med helhetssyn (dnr Jo2006/3300).

De slutsatser som drogs i analysen var bl.a. att huvuddelen av Djurskyddsmyndighetens uppgifter borde föras över på Jordbruksverket. Uppgiften att fördela medel till forskning och utveckling borde däremot överföras till Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas). En annan slutsats var att

all verksamhet som skulle bedrivas av Jordbruksverket skulle vara lokaliserad i Jönköping. Jordbruksverkets uppdrag skulle vara att utifrån ett helhetsperspektiv arbeta för ett gott djurskydd och en god djurhälsa. Begreppet djurskydd skulle innefatta avel, miljö, smittskydd, foderfrågor och andra frågor av betydelse för djurvälfärden. Denna helhetssyn skulle komma till uttryck i föreskrifter, i tillsynens inriktning och i annan myndighetsutövning gällande djurhälsa och djurskydd. Det som efterfrågades var en väl genomförd integrering där olika synsätt och kompetenser skulle tas till vara. Detta skulle ge en ökad effekt för djurskyddet.

Även huvudmannaskapet för de djurförsöksetiska nämnderna och arbetet med att stödja dem skulle föras över på Jordbruksverket i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete. Detsamma skulle gälla uppgiften om att förordna tävlings- och banveterinärer.

I analysen föreslogs även att SLU skulle få ett nationellt uppdrag att svara för frågor om forskning och utbildning i djurskyddsfrågor.

Merparten av förslagen genomfördes och regeringen gav i uppdrag åt Jordbruksverket att vidta de åtgärder som behövdes för att inordna den djurskyddsverksamhet som hade bedrivits av Djurskyddsmyndigheten i Jordbruksverket. Även förslaget som berörde SLU genomfördes och Nationellt centrum för djurvälfärd inrättades.

Djurskyddet åter på Jordbruksverket

Organisationen

Jordbruksverket genomförde inordningen av djurskyddsverksamheten i projektform. Ett som hanterade de tekniskt ekonomiska delarna och ett som hanterade organiseringen av djurfrågorna på verket efter överföringen.

Organisationen av djurfrågorna leddes av en verksamhetsgrupp av chefer från Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten. Till sin hjälp hade de personalrepresentanter från de båda myndigheterna. En gemensam målbild och tre olika förslag på organisation med olika grad av integrering arbetades fram. Med detta och Riksrevisionens tidigare rapport om djurskyddet, samt regeringens uppdrag om ny organisation som grund, togs den slutliga

organisationen fram. Arbetet präglades av ett försök till en bättre helhetssyn och integrering än tidigare på området samt ett försök att stärka Jordbruksverkets expertprofil i djurarbetet.

Den organisation som infördes hösten 2007 har genomgått en mindre förändring. I denna finns horisontella, mer övergripande enheter och fyra vertikala mer kundinriktade djurslagsenheter. De mer kundinriktade djurslagsenheterna hanterar de frågor och lagområden som rör de aktuella djurslagen. Organisationen innehåller också tre huvudprocesser djurskydd, smittskydd, och kontroll som verkar över enhetsgränserna. I dessa processer finns särskilda processchefer tillsatta samt processansvariga jurister. Ansvaret för övriga frågor hanteras inom ramen för de olika enheterna.

Vissa uppgifter som Jordbruksverkets Djuravdelning eller Djurskyddsmyndigheten har haft flyttades till andra avdelningar på Jordbruksverket. Detta gjordes både utifrån ett integrerings- och profileringsperspektiv och innebar t.ex. att alla informationsfrågor fördes till en särskild djurinformationsgrupp på Informationsenheten. Vidare flyttades de frågor som Djurskyddsmyndighetens FrontDesk hanterat, framför allt vanliga frågor om djurskydd som upprepas ofta och ställs på telefon, in i Jordbruksverkets Kundtjänst och anställningar av ban- och tävlingsveterinärer fördes bort från det egentliga djurarbetet i avvaktan på Tävlingsveterinärutredningens resultat.

Bemanning

Vid tiden för flytten av djurskyddsverksamheten arbetade det 51 tillsvidareanställda personer på Djurskyddsmyndigheten. Förslaget i Djurskydd med helhetssyn (dnr Jo2006/3300), var att driva verksamheten med ca 30 årsarbetskrafter, dvs. en minskning med ca 21 årsarbetskrafter. Det var också denna storlek på tillskottet som Jordbruksverket fick för personalkostnader till den nya verksamheten.

Därutöver tillkom ett antal årsarbetskrafter som helt hade finansierats med externa avgifter, exempelvis från anställningar av ban- och tävlingsveterinärer. Den möjlighet till besparing som det hade räknats med var framför allt. för administrativa tjänster som redan fanns på Jordbruksverket.

Forskningsmedel

Ett av de förslag som inte genomfördes i sin helhet var att Formas skulle fördela alla medel till forskning och utveckling och borde få minst 20 miljoner kronor till detta.

Djurskyddsmyndigheten fick 15 miljoner kronor 2005 till fördelning till projekt för utveckling av alternativa metoder för djurförsök och 10 miljoner kronor till djurskyddsbefrämjande forskning och utveckling. Samma år kunde emellertid myndigheten dela ut 27 miljonerkronor till projekt för utveckling av alternativa metoder för djurförsök förutom de 10 miljoner kronor till djurskyddsbefrämjande åtgärder. Man disponerade alltså över resurser som kunde användas till att bevilja stöd utöver den budgeterade nivån.

Första året efter flytten, dvs. 2008, fick både Formas och Jordbruksverket medel att fördela till projekt för utveckling av alternativa metoder för djurförsök. Formas fick 3 miljoner kronor att dela ut och Jordbruksverket fick 5 miljoner kronor och fördelningsprocessen genomfördes gemensamt.

År 2008 fick Jordbruksverket också 5 miljoner kronor att fördela till djurskyddsbefrämjande forskning och utveckling.

I oktober 2008 lades forskningspropositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50) fram. Regeringen lämnade i propositionen sin syn på forsknings- och innovationspolitikens inriktning under perioden 2009–2012. I denna framkom att regeringen bedömde att forskningssatsningar är bland det viktigaste som Sverige kan göra för att långsiktigt stärka konkurrenskraften och bidra till en hållbar tillväxt. I budgetpropositionen för 2009 höjdes därför anslagen till forskning och utveckling med 2,4 miljarder kronor 2009. Medel till forskning om djurskydd, inklusive forskning om alternativa metoder till djurförsök, föreslogs också uppgå till 30 miljoner kronor fr.o.m. 2009.

Vidare angavs att av anslaget för forskning och forskningsinformation till Vetenskapsrådet skulle årligen 13 miljoner kronor användas för forskning om alternativa metoder till djurförsök fr.o.m. 2009. Av anslaget för forskning och samfinansierad forskning till Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande skulle årligen 12 miljoner kronor användas för forskning och utveckling om djurskydd fr.o.m. 2009. Utlysningar

och utvärderingar av Formas skulle ske efter samråd med Jordbruksverket.

För en fortsatt satsning på djurskyddsforskning fick även Sveriges lantbruksuniversitet 5 miljoner kronor fr.o.m. 2009. I djurskyddsforskning ingår dock även tillämpade studier om t.ex. inhysnings- och skötselsystem för djur, liksom provning från djurskydds- och djurhälsosynpunkt av nya tekniska lösningar inom djurhållningen. Eftersom sådan kunskap är av stor betydelse för det förebyggande arbetet och upprätthållandet av ett gott djurskydd avsattes ytterligare 6 miljoner kronor till Jordbruksverket för att möjliggöra studier av detta slag.

År 2010 fick Vetenskapsrådet inte några öronmärkta pengar som skulle fördelas för forskning om alternativa metoder till djurförsök men i årsredovisningen för 2009 anges att totalt 12,1 miljoner har lagts på försöksdjursforskning. Formas fick 12 miljoner kronor för forskning och utveckling om djurskydd. Samma år fick Jordbruksverket 6 miljoner kronor till fördelning för forsknings- och utvecklingsverksamhet rörande djurskydd samt till prövning av nya tekniska system i djurstallar.

År 2011 fick Vetenskapsrådet 13 miljoner kronor för forskning om alternativa metoder till djurförsök, utlysningen av medlen ska ske efter samråd med Jordbruksverket, och Formas fick 12 miljoner kronor för forskning och utveckling om djurskydd. Samma år fick Jordbruksverket 6 miljoner kronor till fördelning för forsknings- och utvecklingsverksamhet rörande djurskydd samt till prövning av nya tekniska system i djurstallar. Det har framförts farhågor från olika håll om att samordningen av forskningen inte skulle bli så bra och därmed effekten av resurserna om fördelningen av forskningspengarna splittras upp på flera myndigheter.

Vidare har vikten av att Jordbruksverket har medel för att kunna underbygga de föreskriftsändringar som myndigheten eller näringen vill genomföra framförts. Anledningen är att föreskriftsändringar, så långt som möjligt, ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det kan t.ex. vara så att det behövs mer tillämpade undersökningar som inte ligger inom Forskningsrådet område.

I 2012 års budget har medlen för djurskyddsforskning till Jordbruksverket försvunnit, verket får alltså inte några medel alls till djurskyddsforskning. Vetenskapsrådet får som tidigare 13 miljoner kronor för forskning om alternativa metoder till djurförsök, utlysningen av medlen ska ske efter samråd med

Jordbruksverket. Formas får lika stort totalbelopp som 2011 till forskning.

I budgeten för 2011/2012 (Budgetprop. 2011/2012) skriver regeringen.

Det är viktigt att allmänheten har förtroende för och accepterar användandet av försöksdjur, i de fall det är nödvändigt för att rädda liv och minska mänskligt lidande. Regeringen kommer även fortsättningsvis lyfta fram betydelsen av att, i de fall där det är möjligt, utveckla och validera alternativ till djurförsök. (…)

Regeringen avser även att ge Formas ett ökat ansvar i fråga om djurskyddsforskning av behovsmotiverad karaktär.

Hur detta ökade ansvar för Formas ska tydliggöras går i dagsläget inte att säga eftersom deras regleringsbrev för 2012 ännu inte är färdigt och några andra signaler från regeringen för närvarande inte har kommit.

Statlig kontroll

Djurskyddsmyndighetens rapport

Trots förstärkning av den kommunala och centrala djurskyddskontrollen visade en rapport från Djurskyddsmyndigheten 2006 att det fortfarande fanns allvarliga brister i kontrollen. Djurskyddsmyndighetens rapport om den offentliga djurskyddskontrollen visade bl.a. att det fanns brister i kontrollens omfattning och kvalitet samt i de resurser som avsattes för kontroll. Många kommuner saknade en fullständig inventering av vilka gårdar m.m. som fanns i kommunen och som skulle kontrolleras. Ungefär hälften av kommunerna nådde inte heller upp till de rekommenderade kontrollfrekvenserna som var i de flesta fall en kontroll vart tredje år. Det faktiska genomsnittliga kontrollintervallet var i stället en kontroll vart femte år. I 13 procent av kommunerna saknades även bedömningar av vilket behov som det fanns av kontroll samt planer för hur kommunen avsåg att genomföra kontrollen (kontrollplaner). Vissa kommuner bedrev endast djurskyddskontroll efter anmälan.

Rapporten konstaterade vidare att flera kommuner visade bristande kunskaper i juridik och i hur beslut ska utformas samt

brister i handläggningsrutinerna. Ett antal kommuner, 18 stycken, hade inte fullföljt sin rapporteringsplikt, trots påminnelser.

Djurskyddsmyndigheten bedömde att den kommunala kontrollen av lag efterlevnaden inte uppfyllde de krav på enhetlighet och rättssäkerhet som kan ställas på en kontrollmyndighet och att kommunerna inte i tillräckligt stor omfattning använde sig av de möjligheter och verktyg som finns i djurskyddslagstiftningen. Behovet av vägledning och likriktning i kontrollen bedömdes vara mycket stort om Sverige skulle kunna efterleva kraven i kontrollförordningen.

Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågors (FVO) rapporter

På djurskyddsområdet finns det i dag ett flertal direktiv, bl.a. om djurskydd för kalvar och värphöns, men även vissa EGförordningar som är direkt tillämpliga i medlemsländerna, t.ex. om djurtransporter. Sedan införandet av kontrollförordningen 2006 så ställer gemenskapens regelverk dessutom specifika och på vissa punkter detaljerade krav på utförandet av den offentliga kontrollen på bl.a. djurskyddsområdet.

Kommissionen utför genom Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) kontroller i medlemsländerna med syftet att undersöka hur behöriga myndigheter genomför och tillämpar EGlagstiftningen på området. I Sverige har tre sådana kontroller genomförts för att kontrollera efterlevnaden av gemenskapens djurskyddslagstiftning. En av dessa genomfördes under 2000 angående gris och kalv, en under 2003 angående djurtransporter och skydd av djur vid slakt samt en under våren 2007, främst angående gris och värphöns. (Rapporter från FVO:s inspektioner i Sverige den 27 mars till den 31 mars 2000 (DG[SANCO]/1101/2000 ), den 29 september till den 3 oktober 2003 (DG[SANCO]/9210/2003 ), den 19 mars till den 23 mars 2007 (DG[SANCO]/7336/2007) samt den 12 till den 21 oktober 2010 (DG[SANCO]/8391/ 2010).

FVO har i samband med dessa kontroller riktat kritik mot bl.a. den svenska förvaltningsmodellen för att den inte har kunnat tillförsäkra en likformig tillämpning av EG-bestämmelserna över landet. FVO observerade brister i koordineringen, samarbetet, rapporteringen samt uppföljningen och återkopplingen mellan de olika myndighetsnivåerna.

I FVO-rapporten 2007 konstaterades att de lokala inspektörerna inte hade prioriterat att delta i de utbildningar som tillhandahållits beträffande djurskyddsinspektioner. I rapporten konstaterades också de brister som Djurskyddsmyndigheten har redogjort för i sin rapport gällande för låg kontrollfrekvens och bristande administrativa rutiner.

FVO konstaterar i sin rapport från 2010 års inspektion att: Revisionen har visat att systemet för offentlig djurskyddskontroll fortfarande är i ett övergångsskede. Till följd av den nyligen genomförda administrativa omorganiseringen utförs ett minskat antal offentliga djurskyddskontroller på gårdarna och det görs mycket få kontroller av djurtransporter. Brister upptäcks oftast framgångsrikt vid kontrollerna på gårdarna, men verkställighetsåtgärderna kan ta mycket lång tid att genomföra, även om de i allmänhet ger resultat. (…) Djurskyddsstandarden på gårdarna och under transport är trots detta, enligt vad revisionsgruppen erfarit, tillfredsställande eller god.(…) Även om den centrala behöriga myndigheten inte har kunnat se till att personalen har fått särskilt mycket specialutbildning om djurskydd sedan FVO:s föregående kontrollbesök, på grund av föreberedelserna för att överföra djurskyddsansvaret från kommunerna till länsstyrelserna, uppvisade majoriteten av den personal som revisionsgruppen träffade tillräcklig kompetens när det gällde att utföra offentlig kontroll på gårdarna såsom det krävs enligt artikel 6 b i förordning (EG) nr 882/2004. Åtgärder har vidtagits för att följa FVO:s rekommendation om utbildning från föregående besök, men den har ännu inte uppfyllts när det gäller offentlig kontroll av transporter. Länsstyrelsernas bristande förmåga att utföra ett tillräckligt antal rutinkontroller på gårdarna och av transporter beror enligt den behöriga myndigheten på att det är svårt att utföra dessa kontroller med nuvarande personalresurser samtidigt som man måste ta hand om de klagomål som anhopats när djurskyddsansvaret överförts från kommunerna.

Regeringens proposition 2007/08:63 Djurskyddskontroll m.m. i statlig regi

I regeringens proposition 2007/08:63 Djurskyddskontroll m.m. i statlig regi föreslog regeringen att djurskyddskontrollen skulle flyttas från kommunerna till länsstyrelserna.

Mot bakgrund av vissa återkommande brister i den offentliga djurskyddskontrollen har regeringen funnit ett behov av att bättre

kunna styra, samordna och följa upp kontrollen. Bristerna rör bl.a. likvärdigheten i den kommunala kontrollen och möjligheten att garantera att den Europeiska gemenskapens bestämmelser om offentlig kontroll efterlevs. I propositionen föreslås därför att kommunernas ansvar för den offentliga kontrollen av djurskydd ska flyttas över till länsstyrelserna. Det föreslås vidare att kommunernas ansvar för att pröva tillstånd till yrkesmässig verksamhet med bl.a. sällskapsdjur enligt 16 § djurskyddslagen ska flyttas från kommunerna till den myndighet som regeringen bestämmer. Detta innebär att kommunernas ansvar för djurskyddsarbetet kommer att upphöra. Det föreslås också att kommunernas ansvar för kontrollen av livsmedel och foder i primärproduktionen ska föras över från kommunerna till länsstyrelserna. Vidare bedömer regeringen att den offentliga kontroll som länsstyrelserna utför enligt djurskyddslagen, livsmedelslagen (2006:804) och lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter ska bekostas av allmänna medel. De extra kontroller som utförs på grund av bristande efterlevnad av lagstiftningen ska dock, enligt gällande EG-lagstiftning, finansieras med avgifter.(…) Kommunerna har i dag rätt att besluta hur den offentliga djurskyddskontrollen ska finansieras. En stor andel finansieras med kommunala skattemedel och endast en mindre del av kontrollen finansieras med avgifter som djurägarna betalar. Graden av avgiftsfinansiering i djurskyddskontrollerna varierar dock