NJA 2015 s. 882

Den som vill ansöka om resning ska göra detta hos hovrätten, om domen har meddelats av tingsrätt, och i annat fall hos HD (58 kap. 4 § första stycket RB).

I detta fall har olika delar av det bakomliggande brottmålet avgjorts slutligt i skilda instanser. Resningsansökningarna i deras helhet går emellertid direkt eller indirekt tillbaka på rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning). De frågor som aktualiseras i ärendet har ett så nära samband att det skulle vara olämpligt att dela upp prövningen mellan olika domstolar. En prövning av resningsärendet bör därför göras enhetligt och i ett sammanhang vid samma domstol. (Jfr NJA 2014 s. 103.)

HD är behörig att ta upp resningsansökningarna till den del som de avser påföljden. En prövning som avser också den sammanhängande frågan om resning beträffande skattebrottet bör ske här.

Hovrättens och HD:s domar meddelades efter Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotuchin mot Ryssland. Genom den domen fick rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen ett ändrat innehåll (jfr NJA 2013 s. 746, p. 26-32).

Åtalet för skattebrott och L.B:s personliga betalningsansvar för aktiebolagets skattetillägg avser delvis samma oriktiga uppgifter, nämligen när det gäller redovisningsperioderna februari, mars, augusti, oktober och december 2005. Skatteverkets ansökan om personlig betalningsskyldighet, och även länsrättens beslut i frågan, ligger i tiden före åtalet. Därmed har L.B:s rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) blivit åsidosatt. (Jfr NJA 2013 s. 746 och NJA 2013 N 34.)

Det måste antas att de resta delarna av åtalet för skattebrott kommer att avvisas. De återstående delarna skulle sannolikt ha förts till en mildare straffbestämmelse om en avvisning hade skett redan i brottmålet. Riksåklagaren har anfört att åtal inte är påkallat av särskilda skäl i de återstående delarna. Resningen ska därför avse hela frågan om ansvar för skattebrott. (Jfr NJA 2014 s. 854.) Målet ska resas också när det gäller påföljden.

Enligt huvudregeln ska det resta målet åter tas upp vid den domstol som sist har dömt i målet (58 kap. 7 § första stycket första meningen RB).

Ett åtal för skattebrott ska, när målet är rest, avvisas i den utsträckning som det är oförenligt med rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning). I den del som åklagaren har förklarat att åtal inte är påkallat, bör åtalet ogillas utan någon prövning i sak. Vad som återstår är främst att ta ställning till frågan om påföljd för den kvarstående brottsligheten.

HD har sist dömt i påföljdsfrågan. Den prövning som ska göras efter resningen kommer dock att ske med andra utgångspunkter än i de tidigare domarna, bl.a. i det avseendet att påföljden inte längre ska gälla något skattebrott. I motiven till rättegångsbalken anges det att målets förnyade behandling ofta bör ske i en annan instans än HD, även när domen har meddelats här. Instansordningen talar för detta. Motiven synes visserligen få så förstås, att HD först ska ta upp det resta målet och undanröja brottmålsdomarna för att därefter återvisa målet till en domstol som tidigare har dömt i målet (NJA II 1943 s. 735, jfr Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättsmedlen, 12 uppl. 2008, s. 196 samt Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 78, april 2015, s. 58:51). Ett sådant tillvägagångssätt ter sig emellertid förhållandevis omständligt. Det måste finnas ett utrymme för att redan i resningsärendet överväga vilken instans som lämpligen bör pröva det resta målet (jfr Thorsten Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 258).

Hovrätten har sist prövat skuldfrågan. Det bör inte vara tingsrätten som bestämmer påföljden för en brottslighet som har bedömts av hovrätten. Av det skälet får det läggas på hovrätten att ta ställning i påföljdsfrågan. Också när det gäller handläggningen av det återupptagna brottmålet finns det skäl för en samlad prövning. Målet ska därför tas upp i hovrätten beträffande såväl ansvaret för skattebrott som påföljden.