NJA 2017 s. 256
En tingsrätt har avvisat ett rättegångsombud utan att parten eller ombudet fått tillfälle att yttra sig i frågan. Detta har ansetts utgöra ett rättegångsfel.
Stockholms tingsrätt
Ett konkursbo väckte vid Stockholms tingsrätt talan om återvinning mot makarna I.S. och B.S. Boet krävde återbetalning av 1 300 000 kr som svarandena hade tagit ut från konkursbolaget.
I.S. och B.S. bestred konkursboets talan. De företräddes i målet av E.J. som ombud.
I protokoll den 26 januari 2016 antecknade tingsrätten bl.a. följande.
Den 31 oktober 2014 bestämdes i samråd med ombuden att boka ut målet till en huvudförhandling i tresits den 24-25 augusti 2015.
Huvudförhandlingen kom att ställas in, mot bakgrund av att svarandena genom sitt ombud nära inpå målets stängning - och huvudförhandlingens hållande - åberopade ett stort antal vittnen.
I målet har förekommit en omfattande skriftväxling. Tingsrätten har fattat ett antal beslut under rättegång, vilka främst har gått ut på att pröva olika editionsyrkanden från svarandena.
Mot bakgrund av hur E.J. hittills har fört sina huvudmäns talan i målet har fråga nu uppkommit om han bör avvisas som ombud.
Tingsrätten (rådmannen Carl Rosenmüller) anförde i beslut samma dag bl.a. följande.
Skäl
Som ombud får enligt 12 kap. 2 § RB inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Visar ombudet oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller är ombudet på annat sätt olämplig, ska rätten enligt 5 § samma kapitel avvisa honom eller henne som ombud i målet.
Vid en genomgång av handlingarna i målet kan konstateras att E.J. vid en rad tillfällen har underlåtit att efterkomma tingsrättens förelägganden, något som har fördröjt målets handläggning. Tingsrätten har tvingats skicka ut ett stort antal påminnelser, på vilka inte sällan har följt en begäran om anstånd från E.J. När yttrande väl har inkommit har tingsrätten i regel tvingats begära ytterligare kompletteringar från E.J. eftersom denne inte följt föreläggandet på avsett sätt. E.J. har också framställt ett flertal editionsyrkanden i målet, yrkanden som inte i någon mån har lett målet framåt utan tvärtom fördröjt detsamma. Motparten respektive de utomstående personer som editionsyrkandena har riktat sig mot har behövt yttra sig i editionsfrågan, vilket har varit tidskrävande. Det råder därtill oklarhet över om de handlingar som E.J. har utfått genom editionen faktiskt åberopas i målet, vilket för övrigt gäller för merparten av de handlingar som E.J. i omgångar har gett in till tingsrätten. Trots att målet har pågått i över två år är det alltjämt svårt att överblicka vilka invändningar som görs gällande från svarandena. För detta bär E.J. ett avgörande ansvar. I det följande ges en närmare redogörelse över det som enligt tingsrätten gör att E.J. bör avvisas som ombud i målet.
(Härefter följer under 21 punkter en redogörelse för E.J:s handlande i målet.)
Mot bakgrund av ovanstående finner tingsrätten att E.J. under sin tid som ombud i målet har visat prov på såväl oskicklighet som olämplighet. Detta genom att han vid ett flertal tillfällen underlåtit att i tid inkomma med yttranden, att han i ett flertal fall inte har följt tingsrättens förelägganden, att hans yttranden har varit allmänt hållna och inte adresserat sakfrågor i målet, att han först efter över två års handläggning förmått avge en samlad och slutlig bevisuppgift i målet samt att han inte noggrant kontrollerat och formulerat sina yrkanden innan dessa framställts vid tingsrätten. Som tingsrätten nämnt ovan finns det skäl att anta att E.J:s processföring har syftat till att förhala ett slutligt avgörande i målet. E.J:s agerande har lett till en oacceptabel tidsutdräkt.
Målet är utsatt till fem dagars huvudförhandling i september 2016 och det finns nu en slutlig bevisuppgift från svarandena. Oaktat detta finner tingsrätten att E.J:s olämplighet samt visade prov på oskicklighet är av sådant slag att han inte längre bör vara ombud i målet. I det sagda ligger att tingsrätten inte har bedömt det som meningsfullt att ge E.J. tillfälle att yttra sig över frågan om avvisning.
Beslut
Tingsrätten avvisar E.J. som ombud i målet.
Svea hovrätt
B.S. överklagade genom E.J. i Svea hovrätt och yrkade att tingsrättens beslut skulle undanröjas och E.J. återinsättas som ombud. Hon bemötte därvid utförligt den kritik mot E.J. som tingsrättens beslut innehöll.
Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Bergman, hovrättsrådet Birgitta Trägårdh och tf. hovrättsassessorn Agnes Morin, referent) beslöt den 10 maj 2016 att inte meddela prövningstillstånd.
Högsta domstolen
B.S. överklagade hovrättens beslut och yrkade i första hand att HD skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet dit. I andra hand yrkade hon att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Erika Bergman, föreslog i betänkande följande beslut.
Domskäl
Skäl
1-2. Motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s beslut.
I NJA 1969 s. 68 godtog HD - med hänsyn till karaktären av de anmärkningar som hade riktats mot ombudet - att ett beslut om avvisning av ombudet hade meddelats av första instans utan att frågan dessförinnan väckts med ombudet.
HD:s avgörande i 1969 års fall ger uttryck för att uppfattningen redan då var att det endast undantagsvis är godtagbart att avvisa ett ombud utan att dessförinnan väcka frågan med ombudet. Sedan 1969 har bl.a. Europakonventionen blivit svensk lag och de grundläggande rättssäkerhetsgarantier som brukar anses knutna till ett rättvist domstolsförfarande har fått konstitutionellt stöd genom att det numera framgår av 2 kap. 11 § andra stycket RF att en rättegång ska genomföras rättvist. Det har i doktrinen hävdats att NJA 1969 s. 68 är obsolet med hänsyn till Sveriges konventionsåtaganden (Bengt Lindell, Civilprocessen, 3 uppl. 2012, s. 170).
En av de grundläggande principer som innefattas i såväl Europakonventionens som regeringsformens begrepp en rättvis rättegång är att förfarandet ska vara kontradiktoriskt. Den kontradiktoriska principen brukar ibland sammanfattas med uttrycket att ”ingen får dömas ohörd”. Utmärkande för ett kontradiktoriskt förfarande är därför att parterna har haft möjlighet att argumentera och föra bevisning för sin sak.
Det tvistemål i vilket E.J. var ombud för B.S. avser en prövning av B.S:s civila rättigheter och skyldigheter i Europakonventionens mening och omfattas således av artikel 6 i konventionen. Frågan huruvida denna tvist fått en rättvis hantering ska dock som huvudregel bedömas mot bakgrund av rättegången i dess helhet (se t.ex. Edwards v. The United Kingdom, § 34, 16 December 1992, Series A no. 247-B och Dallos v. Hungary, § 47, no. 29082/95, ECHR 2001-II).
Inom ramen för målet vid tingsrätten har ställningstagandet att E.J. skulle avvisas som ombud utgjort en processuell fråga (jfr t.ex. Schreiber and Boetsch v. France (decision), no. 58751/00, 11 December 2003 och NJA 2002 s. 300). Prövningen av denna fråga har inte varit direkt bestämmande för någon B.S. tillkommande civil rättighet eller skyldighet och förfarandet i sig omfattas därför inte av artikel 6 i Europakonventionen (jfr Le Compte, Van Leuven and De Meyere v. Belgium, § 47, 23 June 1981, Series A no. 43).
Regeringsformens bestämmelse är dock inte begränsad till att gälla i mål rörande civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser för brott. På flera håll i doktrinen har det också givits uttryck för uppfattningen att den kontradiktoriska principen bör upprätthållas även då rätten ska ta ställning till vissa viktigare processuella frågor (se t.ex. Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. 2015, s. 173, Per Olof Ekelöf, m.fl., Rättegång I, 9 uppl. 2016, s. 74 och 77, och Lars Heuman, Officialprövning eller åberopsskyldighet vid tillämpningen av preklusionsregler, JT 2006-07, s. 70).
Det kan givetvis inte krävas att rättens handläggning av processuella frågor alltid ska ske efter ett kontradiktoriskt förfarande. I det här fallet har dock tingsrätten efter två års handläggning och då målet nästan var klart för huvudförhandling beslutat att avvisa B.S:s ombud i målet. Frågan måste vid sådana förhållanden anses ha haft sådan betydelse för B.S. att hon borde ha fått tillfälle att yttra sig innan tingsrätten tog ställning till den. Att tingsrätten fattat sitt beslut utan att dessförinnan ge henne tillfälle att yttra sig i frågan utgör ett rättegångsfel.
Felet kan med hänsyn till sin karaktär antas ha inverkat på frågans utgång i tingsrätten. Bedömningen av om tingsrättens beslut av detta skäl ska undanröjas eller om felet kan avhjälpas i högre rätt kan inte avgöras inom ramen för hovrättens tillståndsprövning (NJA 2010 s. 342 II). Hovrätten borde därför ha meddelat prövningstillstånd enligt 49 kap. 14 § 4 RB.
Domslut
HD:s avgörande
HD ändrar hovrättens beslut och meddelar tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Domskäl
HD (justiteråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Anders Eka och Stefan Johansson) meddelade den 10 april 2017 följande slutliga beslut.
Skäl
Bakgrund
B.S. och I.S. är svarande i ett mål vid Stockholms tingsrätt angående fordran. I januari 2014 anmälde sig E.J. som ombud för svarandena. Tingsrätten avvisade honom som ombud i målet i januari 2016. Varken B.S., I.S. eller E.J. hade fått tillfälle att yttra sig i frågan om avvisning av E.J. som ombud innan beslutet meddelades. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd.
B.S. har överklagat hovrättens beslut och gjort gällande bl.a. att det vid tingsrättens hantering av frågan om avvisningen av hennes ombud förekommit rättegångsfel samt att handläggningen strider mot reglerna för en rättvis rättegång.
B.S. har i första hand yrkat att HD ska undanröja tingsrättens beslut. Ett sådant yrkande kan lagligen inte bifallas. Frågan i HD är om tillstånd till målets prövning i hovrätten ska meddelas.
Avvisning av rättegångsombud
Enligt 12 kap. 2 § första stycket RB får som ombud inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Om ett ombud visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller annars befinns vara olämplig, ska rätten enligt 12 kap. 5 § samma balk avvisa henne eller honom som ombud i målet. Domstolen är skyldig att självmant tillämpa behörighetsreglerna och på eget initiativ ingripa om ett ombud under en rättegång visar sig olämplig på det sätt som anges i 12 kap. 5 § (se NJA II 1943 s. 136).
Det finns inte några uttryckliga bestämmelser som tar sikte på domstolens skyldighet att låta parten eller ombudet yttra sig innan beslut fattas i frågan om avvisning av ett ombud. I NJA 1969 s. 68 godtog HD - med hänsyn till karaktären av de anmärkningar som hade riktats mot ombudet - att ett beslut om avvisning hade meddelats av första instans utan att frågan dessförinnan väckts med ombudet.
HD:s avgörande i 1969 års fall ger uttryck för att uppfattningen redan då var att det endast undantagsvis är godtagbart att avvisa ett ombud utan att dessförinnan väcka frågan med den berörda parten eller ombudet. Sedan 1969 har de grundläggande rättssäkerhetsgarantier som brukar anses knutna till ett rättvist domstolsförfarande fått ett konstitutionellt stöd genom att det numera framgår av 2 kap. 11 § andra stycket RF att en rättegång ska genomföras rättvist. Principerna för en rättvis rättegång innefattar bl.a. en rätt för en part att bli hörd inför domstol och därmed få möjlighet att lägga fram sin sak samt ett krav på att förfarandet ska vara kontradiktoriskt. (Se prop. 2009/10:80 s. 159 f.)
Ett beslut om att avvisa ett ombud är ingripande för såväl huvudmannen som ombudet. Det innebär att parten inte längre kan företrädas av den person som han eller hon utsett. För en part är det typiskt sett av stor vikt vem som för partens talan inför domstol. Frågan är av sådan betydelse att parten eller ombudet ska få tillfälle att yttra sig innan rätten tar ställning till frågan om avvisning. Det normala i sådana situationer torde vara att ombudet får tillfälle att yttra sig och därigenom måste också huvudmannens rätt att yttra sig anses tillgodosedd.
Avsteg från huvudregeln kan göras endast i rena undantagssituationer. Att domstolen med ledning av egna iakttagelser gör bedömningen att det är klart att ombudet har visat oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller på annat sätt visat sig olämplig utgör inte tillräckliga skäl för att underlåta kommunikation.
Bedömningen i detta fall
Tingsrätten har beslutat att avvisa B.S:s ombud i målet. Frågan är av sådan betydelse för B.S. att hon borde ha fått tillfälle att yttra sig innan tingsrätten slutligt tog ställning till den. Att tingsrätten fattat sitt beslut utan att dessförinnan ge henne tillfälle att yttra sig utgör ett rättegångsfel.
Ett ställningstagande till frågan om hovrätten ska bevilja prövningstillstånd på grund av ett rättegångsfel av det slag som avses i 59 kap. 1 § första stycket 4 RB bör i första hand utgå från en bedömning av om felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Om felet kan antas ha haft en sådan inverkan ska prövningstillstånd meddelas för att tingsrättens avgörande ska kunna undanröjas eller felet avhjälpas i hovrätten. En (första) bedömning av om felet har inverkat på målets utgång måste alltså göras inom ramen för tillståndsprövningen. (Se NJA 2010 s. 342.)
Att tingsrätten har beslutat att avvisa ombudet utan att ge B.S. tillfälle att yttra sig innebär att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel har åsidosatts. B.S. har i och för sig i överklagandet till hovrätten utförligt argumenterat för sin sak och redovisat sin inställning till de faktiska omständigheterna och till tingsrättens beslut om avvisning. Bedömningen av vad hon där har anfört bör inte ske utan att det beviljas tillstånd till målets prövning i hovrätten (49 kap. 14 § 4 RB).
Domslut
HD:s avgörande
HD ändrar hovrättens beslut och beviljar tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Skiljaktig
Justitierådet Agneta Bäcklund, referent, var skiljaktig och avslog överklagandet.
Hon anslöt sig till vad majoriteten hade anfört till och med punkten 10. Därefter borde skälen enligt hennes mening ha följande lydelse.
Att tingsrätten beslutat att avvisa ombudet utan att ge B.S. tillfälle att yttra sig innebär att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel har åsidosatts. Det finns därför en presumtion för att felet har inverkat på målets utgång. För att en sådan presumtion ska kunna brytas krävs att det finns positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet hade blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit. (Se NJA 2001 s. 731.)
B.S. har - genom sitt ombud - i överklagandet till hovrätten utförligt argumenterat för sin sak och redovisat sin inställning till de faktiska omständigheterna och till domstolens ställningstagande i sak. Det framstår som klart att tingsrättens beslut inte skulle ha fått en annan utgång om hon getts tillfälle att yttra sig inför beslutet i fråga om att avvisa ombudet. Det saknas därmed förutsättningar att undanröja tingsrättens beslut.
Det finns mot denna bakgrund inte skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
HD:s beslut meddelat: den 10 april 2017.
Mål nr: Ö 2778-16.
Lagrum: 2 kap. 11 § RF samt 12 kap. 2 och 5 §§, 49 kap. 14 § och 59 kap. 1 § RB.
Rättsfall: NJA 1969 s. 68 och NJA 2010 s. 342.