NJA 2017 s. 515

Underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. Ansvar för underlåtenhet att avslöja brott är uteslutet om det av utredningen framgår att den som underlåtit att avslöja brottet kan ha varit inblandad i brottet på ett sådant sätt att straffansvar kan aktualiseras.

Falu tingsrätt

Allmän åklagare yrkade vid Falu tingsrätt, som talan slutligen bestämdes,

- att S.A., S.S. och M.G. skulle dömas för grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första och fjärde styckena BrB

- att T.K., F.K., S.I., S.M. och H.G. skulle dömas för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt enligt nämnda lagrum jämte 6 kap. 15 § tredje stycket och 23 kap. 6 § BrB och

att M.G. i andra hand skulle dömas för angivet underlåtenhetsbrott enligt nämnda lagrum.

Åklagaren påstod därvid följande.

A) M.G., S.A. och S.S., har tillsammans och i samförstånd med våld och hot om våld tvingat målsäganden till samlag och annan sexuell handling, jämförbar med samlag, genom att kasta ned henne på golvet, på olika sätt hålla fast henne, täcka över hennes ansikte och tilldela henne slag i ansiktet samt genom att sätta en kniv mot hennes hals. Det hände den 14-15 augusti 2015 på Hjortrongården 6 i Ludvika.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom fler än en förgrep sig på målsäganden och deltog i övergreppet. De tilltalade visade särskild hänsynslöshet och råhet genom det våld målsäganden utsattes för.

De tilltalade begick gärningen med uppsåt.

B) T.K., F.K., S.I., S.M. och H.G., som var närvarande när den grova våldtäkten begicks mot målsäganden, har underlåtit att i tid anmäla eller på annat sätt avslöja ett brott som är under färde. De fem tilltalade begick gärningen med uppsåt.

I andra hand påstods om M.G.:

C) Även han har begått gärningen i enlighet med stycke B.

Målsäganden biträdde åtalet och yrkade skadestånd av de åtta tilltalade.

Inledningsvis yrkade åklagaren och målsäganden även att T.K., F.K., S.I., S.M. och H.G. skulle dömas för grov våldtäkt enligt stycke A, men åtalet lades sedan ner i den delen på grund av bristande bevisning. Dessa fem tilltalade begärde frikännande dom i denna del.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Lars-Erik Bergström) anförde i dom den 8 december 2015 följande.

Bakgrund

De tilltalade är landsmän och känner alla varandra. S.A bor i en lägenhet på Hjortrongården 6 i Ludvika där också H.G. brukar vistas. -  -  -.

I samma område i närheten av S.A:s lägenhet bor även S.I. samt - i gemensam lägenhet - T.K., och S.S. På fredag eftermiddag den 14 augusti 2015 hade de tilltalade sammanstrålat på stan och det hade handlats alkohol på systembolaget. De tog sig sedan till S.A:s lägenhet där de lagade mat samt många drack alkohol och rökte vattenpipa. Alla utom S.A. och S.I. drack. De tilltalade uppehöll sig i vardagsrummet, spelade musik och dansade. Någon gång efter kl 21 anlände även målsäganden till den trappuppgång där S.A. bodde. Hon skulle egentligen besöka en bekant, som dock inte öppnade. Hon hade druckit alkohol och även intagit amfetamin. På något sätt fick hon komma in i S.A:s lägenhet och satte sig i vardagsrummet. Hon bar pärlsmycken samt hade med sig handväska och en låda vin. Hon drack litet alkohol under kvällen. Någon gång inträffade något som gjorde att hon efter midnatt hals över huvud hoppade ut genom ett lägenhetsfönster och därefter svårt uppriven knackade på hos sin tidigare väninna M.H., som ringde till SOS Alarm och anmälde att målsäganden hade våldtagits av flera män. Under tiden hade alla tilltalade utom S.A. och H.G. lämnat S.A:s lägenhet.

Domskäl

Skuld

Inställningar

S.A. har gått med på att han rört vid målsägandens underliv, men bestritt ansvar på den grunden att han blivit tvingad till det.

De tilltalade har i övrigt förnekat gärningarna.

Utredning

Såväl de tilltalade som målsäganden har hörts.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med M.H.

-  -  -

De tilltalades uppgifter

-  -  -

Målsägandens uppgifter

-  -  -

Övrig bevisning

-  -  -

Tingsrättens bedömning

Allmänt. Som i ganska många mål om våldtäkt är inte utredningen glas­klar i alla delar. Flera av de inblandade har varit alkoholpåverkade och det saknas åsyna vittnen till händelseförloppet. De som påstår sig ha sett något av vad som hänt är just parterna på ömse sidor. Detta gör dock inte att avkall kan göras på bevisningen, utan det åligger åklagaren att styrka alla sina negativa påståenden om de tilltalade.

Frikännande domar. Enligt 20 kap. 9 § andra stycket RB skall dock frikännande domar enligt yrkandena meddelas.

Brott eller inte. Målsäganden har lämnat en ytterst trovärdig och tillförlitlig utsaga om att hon skulle ha blivit våldtagen i den utpekade lägenheten. Hennes uppgifter stöds av rättsintyg, brottsplatsundersökning, vittnesmål och S.A:s uppgifter. Det råder därför ingen tveksamhet om att målsäganden utsatts för våldtäkt enligt åtalet genom både samlag och därmed jämförbara sexuella handlingar.

Det saknas också anledning att ifrågasätta att fler än en person förövat våldtäkten. Detta stöds också av den ovanstående bevisningen. Det kan dock inte anses utrett att en kniv kommit till användning.

Gärningsmän. Målsäganden har pekat ut S.S. som en av gärningsmännen och som den som inledde våldtäkten, vilket även S.A. uppgivit. Detta stöds i allra högsta grad av DNA-resultatet, som utvisar att S.S:s DNA funnits på en skinnbit i målsägandens mun. Detta stämmer på ett övertygande vis överens med målsägandens uppgift om att hon bet honom under våldtäkten. S.S:s uppgifter om cykelolyckan och möjligheten av att skinnbiten i stället kommit från en vattenpipa, är sådana att de inte förtjänar tilltro. Därmed är det ställt utom rimligt tvivel att S.S. är en av gärningsmännen.

S.A. är den ende av de tilltalade som över huvud taget berättat något om vad som hände med målsäganden i lägenheten. Hans uppgifter stämmer i flera avseenden väl överens med målsägandens. Enligt honom skulle han ha tvingats att sexuellt kränka målsäganden och då ha varit försedd med en ögonbindel. Detta är förvisso uppgifter som vid en första granskning verkar en aning konstiga, men å andra sidan är de inte sådana att de kan lämnas utan avseende. Enligt både honom själv och målsäganden, kan det ha varit så att han vid två tillfällen försökte stoppa det pågående övergreppet. Det är då inte omöjligt att våldtäktsmännen kan ha försökt att få den yngre S.A. att delta i våldtäkten mot sin vilja. Det förhållandet att S.A. därefter drog kniv och tydligen fick våldtäkten i köket att upphöra, tyder på att så kan ha varit fallet. Alltså är S.A:s invändning inte motbevisad och åtalet mot honom skall därför ogillas.

M.G. har visserligen pekats ut av S.A. som en av gärningsmännen, men inte av målsäganden eller någon annan. Teknisk bevisning mot M.G. saknas och det kan inte anses finnas tillräcklig bevisning till stöd för åtalet mot honom för grov våldtäkt, varför detta åtal måste ogillas.

Grov våldtäkt eller inte. Även om det inte gått att klarlägga vilka fler än S.S. som varit gärningsmän så är det som sagt bevisat att fler än en förgripit sig på målsäganden. Allt tyder på att förövarna varit minst tre män. Därtill kommer att målsäganden varit ensam med synen förblindad och helt utlämnad i en trång lägenhet med åtta vilt främmande män. Hon har våldtagits på ett rått och särskilt hänsynslöst sätt samt då utsatts för slag med fingertopparna i ansiktet. Hon har vållats skador i underlivet och blivit synnerligen kränkt. Dessutom har hon fruktat för sitt liv och tvingats att i sitt nödläge hoppa ut genom ett fönster på andra våningen.

Allt det ovan anförda räcker mer än nog för att våldtäkten skall bedömas som grov.

Underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. Om någon underlåter att i tid anmäla eller avslöja grov våldtäkt som är å färde om det kan ske utan fara för honom, skall han enligt 6 kap. 15 § andra stycket och 23 kap. 6 § första stycket BrB dömas för underlåtenhetsbrottet.

Att i tid anmäla kan inte förstås på annat sätt än att anmälan måste ske medan det fortfarande är någon mening med det och att det måste ske ganska snart. Den ålderdomliga dativkonstruktionen å färde betyder att något försiggår, alltså att skeendet inte avslutats.

I detta fall förövades ju en grov våldtäkt och alla tilltalade var vid något tillfälle närvarande i lägenheten samtidigt som målsäganden var kvar. Inga andra personer har kommit till lägenheten under kvällen. Våldtäkten i köket var både fullbordad och avslutad i och med att S.A. ingrep. Dessförinnan hade dock F.K., H.G. och S.M. enligt S.A:s utsaga tittat in i köket och sett vad som höll på att hända med målsäganden. T.K. som motsatte sig att målsäganden skulle lämna köket såg uppenbarligen också vad som hände. Till detta kommer S.A:s iakttagelse av M.G. i köket samt uppgifterna om att alla tilltalade utom S.I. funnits där. Alla dessa fem har sålunda tydligen sett vad som hände.

Det kan också läggas till att dessa tilltalade med hänsyn till målsägandens höga skrik, lägenhetens lilla yta och dess lyhördhet omöjligen kan ha undgått att höra vad som skedde, även om musiken tidvis spelats högt. Ända fram till det att målsäganden lyckades fly, har våldtäkten pågått och inte avslutats. Om flyktförsöket misslyckats så hade även våldtäkten fortsatt. Det är även märkligt att de tilltalade inte ens velat vidgå att de förstått vad som hänt när de lämnat lägenheten eller dagen därpå, vilket knappast stärker deras trovärdighet.

Det är alltså ställt utom rimligt tvivel att T.K., F.K., M.G., H.G. och S.M. förstått att en grov våldtäkt pågick men underlåtit att i tid anmäla eller avslöja detta. Även om de inte behärskade svenska språket särskilt väl så hade de kunnat till exempel påkalla grannars uppmärksamhet eller allra helst kontaktat polisen. Nu gjorde de över huvud taget ingenting, inte så mycket som en ansats att försöka avslöja brottet. Det hade de kunnat göra utan fara för sig själva och denna plikt ålåg dem från våldtäktens början i köket till dess att målsäganden hoppade ut från lägenheten. Dessa fem tilltalade skall enligt åtalen dömas för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt.

Ingen har kunnat peka ut S.I. som en av männen i köket och det kan inte uteslutas att han redan hade lämnat lägenheten då våldtäkten började. Åtalet mot honom måste därför ogillas.

Påföljder

Allmänt

Grov våldtäkt. -  -  -. Målsägandens fruktansvärt utsatta belägenhet med flera råa och särskilt hänsynslösa våldtäktsmän mot sig, gör att straffvärdet för den grova våldtäkten överstiger minimistraffet och bör uppskattas till fem år.

Underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. För underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt är enligt 23 kap. 6 § första stycket BrB stadgat fängelse i högst två år. Ju allvarligare brott som inte avslöjats, desto strängare måste straffet bli. Tingsrätten finner mot bakgrund av detta, att straffvärdet för underlåtenhetsbrotten uppgår till fängelse i tio månader.

Tingsrätten fann beträffande M.G., H.G., F.K., T.K. och S.M. att straffvärdet i förening med brottets art gjorde att annan påföljd än fängelse inte kunde komma i fråga. Straffens längd skulle motsvara straffvärdet.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde M.G., H.G., F.K., T.K. och S.M. enligt 6 kap. 1 § första och fjärde styckena, 6 kap. 15 § andra stycket samt 23 kap. 6 § BrB för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt till fängelse 10 månader. De frikändes från åtal för grov våldtäkt och målsägandens skadeståndsyrkande mot dem ogillades.

S.S. dömdes för grov våldtäkt till fängelse 5 år och ålades att betala skadestånd till målsäganden.

Svea hovrätt

M.G., F.K., T.K. och S.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalen mot dem. T.K. yrkade i andra hand att hovrätten skulle lindra straffet. Även S.S. och H.G. överklagade.

Åklagaren och målsäganden motsatte sig de tilltalades yrkanden om att tingsrättens dom skulle ändras.

Åklagaren och målsäganden förklarade i hovrätten att de beträffande samtliga tilltalade godtog de bedömningar som tingsrätten gjort i ansvarsdelen. Med denna utgångspunkt justerade åklagaren gärningsbeskrivningen enligt följande.

S.S. har tillsammans och i samförstånd med andra gärningsmän med våld och hot om våld tvingat målsäganden till samlag och annan sexuell handling, jämförbar med samlag. S.S. har därvid kastat ner målsäganden på golvet, genomfört samlag och/eller annan sexuell handling jämförbar med samlag samtidigt som någon suttit på hennes huvud. S.S. har täckt över hennes ansikte samt tilldelat henne slag i ansiktet och tillsammans med andra gärningsmän på olika sätt hållit fast henne. Fasthållande och övertäckande av ansikte har skett samtidigt som andra har genomfört samlag och annan sexuell handling, jämförbar med samlag med målsäganden. Det hände den 14-15 augusti 2015 på Hjortrongården 6, Ludvika, Ludvika kommun.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom fler än en förgrep sig på målsäganden och deltog i övergreppet. S.S. visade särskild hänsynslöshet och råhet genom det våld målsäganden utsattes för av honom och andra. S.S. begick gärningen med uppsåt.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Lars Hesser, hovrättsrådet Christer Lundh, referent, och tf. hovrättsassessorn Johan Lundqvist samt två nämndemän) anförde i dom den 29 februari 2016 följande.

Hovrättens domskäl

Skuldfrågan

Åtalet för grov våldtäkt (S.S.)

-  -  -

Genom målsägandens berättelse och övrig bevisning är det således styrkt att S.S. har gjort sig skyldig till de gärningar som åklagaren påstår - med det undantaget att det inte är visat att han utöver samlag med målsäganden även genomfört annan sexuell handling jämförbar med samlag med henne. Det är också styrkt att S.S. agerat tillsammans och i samförstånd med andra gärningsmän och att målsäganden genom våld och hot om våld blivit tvingad till i vart fall ytterligare ett samlag och andra sexuella handlingar, jämförbara med samlag, i enlighet med gärningsbeskrivningen. Gärningen är, som tingsrätten funnit, på av åklagaren anförda skäl att bedöma som grov våldtäkt. Tingsrättens dom ska därför stå fast i denna del.

Åtalen för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt (M.G., H.G., F.K., T.K. och S.M.)

Försvararna har invänt att det skulle strida mot förbudet att inte behöva belasta sig själv, som framgår av bl.a. artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att fullgöra den anmälningsskyldighet som följer av bestämmelsen i 23 kap. 6 § BrB, om man varit misstänkt för det brott som underlåtenheten avser. Förbudet innebär att den som är misstänkt för brott inte ska behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Detta är en princip som anses ingå i begreppet ”rättvis rättegång” (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis [5:e uppl., 2015, Zeteo] kommentaren till artikel 6 i Europakonventionen).

Utgångspunkten vid bedömningen är emellertid att det har meddelats frikännande domar som har vunnit laga kraft mot de tilltalade som omfattas av åtalen i den här delen och att de alltså är frikända från ansvar för grov våldtäkt. Med den utgångspunkten kan det enligt hovrättens mening inte stå i strid med rätten att inte belasta sig själv att det i målet förs talan om ansvar för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt gentemot de tilltalade som frikänts från detta brott.

Det kan i sammanhanget också påpekas att bestämmelsen i 23 kap. 6 § BrB är avsedd att vara en reservbestämmelse i fall där någon som misstänks för brott eller medverkan därtill inte kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet (se Berggren m.fl., Brottsbalken En kommentar [1 juli 2015, Zeteo], kommentaren till 23 kap. 6 §).

Hovrätten instämmer i övrigt i den bedömning som tingsrätten har gjort i skuldfrågan. Därutöver kan nämnas att även de textmeddelanden (sms) som T.K. och H.G. skickat med sina telefoner kort tid efter händelsen ger stöd för att de varit medvetna om vad som förevarit i lägenheten vid gärningstillfället.

Tingsrättens dom ska på grund av det anförda stå fast även i denna del.

Påföljdsfrågan

-  -  -

Underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt

-  -  -. Enligt hovrättens mening motsvarar straffvärdet fängelse i åtta månader.

-  -  -

-  -  -. Mot denna bakgrund och i avsaknad av något vägledande avgörande från HD, instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt är ett brott av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd saknas skäl att avvika från brottets straffvärde.

Påföljden för envar av M.G., H.G., F.K., T.K. och S.M. ska således, med ändring av tingsrättens dom, bestämmas till fängelse i åtta månader.

-  -  -

Domslut

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom beträffande M.G., H.G., F.K., T.K. och S.M. endast på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse 8 månader.

Högsta domstolen

M.G., F.K., T.K. och S.M. överklagade och yrkade var för sig frikännande från ansvar för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. F.K. yrkade i andra hand att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. T.K. yrkade i andra hand strafflindring.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Ella Nyström, Johnny Herre, Agneta Bäcklund, referent, Anders Eka och Mari Heidenborg) meddelade den 15 juni 2017 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1.

Fredagen den 14 augusti 2015 hade åtta män, M.G., F.K., T.K., S.M., S.I., S.A., S.S. och H.G., fest hemma hos S.A. i en lägenhet på andra våningen i ett flerfamiljshus i Ludvika. Någon gång efter kl. 21 kom målsäganden till lägenheten. Hon kände inte någon av männen i lägenheten och skulle egentligen besöka en bekant som bodde i samma hus.

2.

Senare, vid ettiden på natten, tog sig målsäganden ut ur lägenheten genom att hoppa ut genom ett fönster. Hon begav sig till en väninna som bodde i närheten. Väninnan ringde SOS Alarm och anmälde att målsäganden hade våldtagits av flera män.

3.

Samtliga åtta män som befunnit sig i lägenheten under kvällen åtalades för grov våldtäkt mot målsäganden. M.G., F.K., T.K., S.M., S.I. och H.G. åtalades i andra hand för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt.

4.

S.I. och S.A. frikändes från ansvar vid tingsrätten. Domen överklagades inte i dessa delar. S.S. dömdes för grov våldtäkt. M.G., F.K., T.K., S.M. och H.G. frikändes från åtalet för grov våldtäkt och dömdes för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. Samtliga som fälldes till ansvar överklagade domen.

5.

Genom hovrättens i den delen lagakraftvunna dom har S.S. gjort sig skyldig till grov våldtäkt enligt följande gärningspåstående. S.S. har tillsammans och i samförstånd med andra gärningsmän med våld och hot om våld tvingat målsäganden till samlag och annan sexuell handling, jämförbar med samlag. S.S. har därvid kastat ner målsäganden på golvet och genomfört samlag med henne samtidigt som någon suttit på hennes huvud. S.S. har täckt över hennes ansikte samt tilldelat henne slag i ansiktet och tillsammans med andra gärningsmän på olika sätt hållit fast henne. Fasthållandet och övertäckandet av ansiktet har skett samtidigt som andra har genomfört samlag och annan sexuell handling, jämförbar med samlag, med målsäganden.

6.

Hovrätten bedömde brottet som grovt eftersom fler än en förgrep sig på målsäganden och deltog i övergreppet och då S.S. visade särskild hänsynlöshet och råhet genom det våld målsäganden utsattes för av honom och andra.

7.

Enligt hovrättens dom har M.G., F.K., T.K., S.M. och H.G., som var närvarande när den grova våldtäkten begicks mot målsäganden, underlåtit att i tid anmäla eller på annat sätt avslöja ett brott som är under färde. Hovrätten har dömt de fem tilltalade för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt. Hovrättens dom har fått laga kraft i förhållande till H.G., som inte har överklagat.

8.

De tilltalade har i HD hävdat att de inte märkte att målsäganden utsattes för övergrepp i lägenheten och att de därför inte kan dömas för underlåtenhet att avslöja brott. Om det skulle anses utrett att de kände till vad som hände i lägenheten har de gjort gällande att förutsättningarna för straffansvar ändå inte är uppfyllda. De har vidare anfört att det inte är förenligt med Europakonventionens krav på en rättvis rättegång att fälla dem till ansvar.

Vad som är utrett om händelsen

9.

Beträffande händelseförloppet efter att målsäganden kom till lägenheten är följande utrett, främst genom vad målsäganden berättat men också genom den skriftliga bevisningen och de tilltalades - inklusive den tidigare medtilltalade S.A:s - uppgifter.

10.

Målsäganden utsattes under kvällen för grov våldtäkt i köket i lägenheten. Flera män deltog och hon hölls fast och tvingades till samlag och andra sexuella handlingar. Övergreppen pågick under en inte obetydlig tid, i vart fall under längre tid än en halvtimme. Målsäganden skrek högt och försökte värja sig mot övergreppen. Samtliga tilltalade har tittat in i köket eller befunnit sig där någon gång under den tid som övergreppen pågick. Inga andra personer än de åtta männen och målsäganden var i lägenheten under den aktuella kvällen.

11.

Det är ställt utom rimligt tvivel att M.G., F.K., T.K. och S.M. var medvetna om att målsäganden utsattes för ett allvarligt övergrepp. De har inte vidtagit någon åtgärd för att avslöja detta.

Frågan i HD

12.

Frågan i HD är hur de tilltalades handlande ska bedömas vid en tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 15 § andra stycket och 23 kap. 6 § BrB om underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt.

Allmänt om bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott

13.

I 23 kap. 6 § första stycket BrB - i dess lydelse före den 1 juli 2016 - föreskrivs att om någon underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller hans närmaste, ska han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja brottet, enligt vad som är stadgat för den som endast i mindre mån medverkat till sådant brott. Svårare straff än fängelse i två år får inte dömas ut. Av paragrafens tredje stycke följer vidare att straff inträder endast under förutsättning att den gärning som var å färde har fortskridit så långt att den är straffbar.

14.

Regleringen fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning år 1949. Tidigare krävdes för straffansvar att någon hade känt till att ett brott var å färde varigenom någons liv, hälsa, frihet eller egendom sattes i synnerlig fara, men underlät att upptäcka brottet i tid så att faran kunde avvärjas. Ansvar inträdde dock inte om personen inte hade kunnat hindra eller upptäcka brottet utan att ange det till åtal. (Se NJA II 1948 s. 219 ff.)

15.

Det framgår att lagstiftaren främst hade tidiga avslöjanden av mycket allvarliga brott i sikte. Bestämmelsen begränsades till att avse ”allenast särskilt svåra och farliga brott” såsom högförräderi, spioneri, uppror, mord och sabotage (se NJA II 1948 s. 220). Dessa brott är sådana som normalt föregås av planering. Paragrafen tillämpades under lång tid mycket sällan och det saknas nästan helt vägledande avgöranden.

16.

Under senare år har tillämpningsområdet utvidgats. År 1998 kriminaliserades underlåtenhet att avslöja bl.a. våldtäkt och grov våldtäkt (se SOU 1996:185 s. 327 och prop. 1997/98:55 s. 94 f.). Det innebär att paragrafen numera i större utsträckning kan tillämpas vid brott som normalt är impulsstyrda och alltså inte föregås av planering, såsom våldsbrott och sexualbrott. Det kan vara fråga om händelser då en grupp av personer är närvarande när ett brott begås. (Se t.ex. det s.k. Kodemålet, RH 1997:1. Liknande exempel finns från senare år i underrättspraxis.) Underlåtenhetsbrottet har alltså kommit att aktualiseras i andra situationer än de som stod i centrum när regleringen ursprungligen infördes. De uttalanden som gjordes vid bestämmelsens tillkomst måste ses i ljuset av den förändring som skett.

17.

Den 1 juli 2016 ändrades 23 kap. 6 § BrB i samband med att underlåtenhet att förhindra brott inom ramen för en sammanslutning kriminaliserades. Undantaget såvitt avser fall där avslöjandet inte kan ske utan fara utvidgades till att omfatta också fara för andra personer än den handlande eller någon honom närstående. I övrigt gjordes endast redaktionella justeringar. (Se prop. 2015/16:113 s. 96 f.)

18.

Det som måste anmälas eller avslöjas är ett brott. Med brott förstås en gärning som uppfyller samtliga brottsrekvisit, alltså även det krav på uppsåt eller oaktsamhet som gäller för brottet. Däremot krävs inte att gärningsmannen är straffbar; även den som inte fyllt femton år - liksom den som till följd av allvarlig psykisk störning inte kan bli föremål för någon brottspåföljd - kan begå brott (se Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken m.m., Zeteo, 2 januari 2017, kommentaren till 23 kap. 6 §).

19.

Av lagtexten framgår att den straffbelagda gärningen ska ha fortskridit så långt att straff kan följa på den. Det innebär att skyldigheten att anmäla eller annars avslöja brott inträder när ett brott kommit till stånd; det kan vara ett fullbordat brott, ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse (se NJA II 1948 s. 222).

20.

Den handlingsplikt som anges är att anmäla eller annars avslöja. Någon skyldighet att förhindra brottet föreskrivs inte. Den åtgärd som i första hand kommer i fråga är att anmäla brottet till polisen. Avslöjandet kan också ske på annat sätt, t.ex. genom att underrätta den hotade.

När ska avslöjande ske?

21.

Avslöjandet ska ske i tid och avse ett brott som är ”å färde”. Skyldigheten att anmäla eller avslöja brott syftar till att ett förestående eller pågående brott ska kunna avvärjas (jfr bestämmelsens ordalydelse efter den 1 juli 2016). Har gärningsmannen gjort vad som ankommer på honom för att brottet ska komma till stånd men effekten av brottet ännu inte inträffat, anses brottet fortfarande vara ”å färde”. I fråga om brott som fortsätter att begås även i tiden efter det att brottet är fullbordat (bl.a. perdurerande brott) består skyldigheten att avslöja brottet så länge det fortgår. Detsamma gäller för ett eller flera brott som begås i ett utdraget förlopp, t.ex. en misshandel som pågår under en längre tid. Det brottsliga förehavandet får inte vara avslutat. Någon skyldighet att avslöja redan begångna brott följer alltså inte av bestämmelsen.

22.

Före år 1949 angavs uttryckligen att straffansvaret träffade den som underlät att upptäcka brottet i tid så att faran kunde avvärjas. I den nuvarande lydelsen anges endast att avslöjande ska ske ”i tid”. Syftet med ändringen berörs inte närmare i förarbetena. Lagtexten uppställer alltså inte längre något uttryckligt krav på orsakssamband mellan underlåtenheten och brottets förhindrande.

23.

I doktrinen har diskuterats om det trots detta för straffansvar fortfarande krävs att avslöjandet skulle ha varit verkningsfullt, dvs. att brottet skulle ha avvärjts om avslöjandet hade skett (se t.ex. Nils Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 126, Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 339 och Ivar Agge, Straffrättens allmänna del, häfte 2, 1961, s. 307). Frågan har också berörts i lagstiftningssammanhang utan att detta har föranlett några ändringar av paragrafens ordalydelse (se SOU 1996:185 s. 322 f. och prop. 2000/01:85 s. 17 ff.).

24.

Under senare år tycks den samstämmiga meningen i doktrinen vara att det inte behöver styrkas att underlåtenheten har varit orsak till att fullbordat brott har kommit till stånd. (Se Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 420, Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 122 och Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken m.m., Zeteo, 2 januari 2017, kommentaren till 23 kap. 6 §.) Det kan här tilläggas att ett krav på att den straffbelagda gärningen helt eller delvis hade kunnat förhindras genom avslöjandet skulle riskera att leda till bristande enhetlighet och svårigheter i tillämpningen.

25.

Slutsatsen är att det för straffansvar inte krävs att det visas att avslöjandet i det enskilda fallet skulle ha lett till att brottet eller del av det hade förhindrats. I lagtextens krav på att avslöjandet ska ha skett i tid får emellertid anses ligga att straffansvar är uteslutet om det står klart att ett avslöjande skulle ha varit helt meningslöst. Vad som fordras är att det hade funnits möjlighet att avslöjandet hade kunnat få någon effekt.

Betydelsen av att avslöjandet kan ske utan fara

26.

En förutsättning för straffansvar är vidare att brottet kan avslöjas utan fara för den handlande eller någon annan. Inskränkningen av det straffbelagda området omfattar situationer när det finns risk för att den handlande eller någon annan kommer att utsättas för repressalier på grund av avslöjandet. Den innefattar också bl.a. fall när den som avslöjar brottet riskerar att göra sig skyldig till falsk tillvitelse eller att själv bli misstänkt eller dömd för delaktighet i brottet.

27.

Om det av utredningen framgår att den som underlåtit att avslöja brottet själv kan ha varit inblandad på ett sådant sätt att straffansvar kan aktualiseras utesluts ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet. Det kan vara fråga om delaktighet i själva brottet, på ett förberedelsestadium eller i efterföljande brottslighet. Att en person inledningsvis har misstänkts för delaktighet bör dock inte utesluta ansvar för underlåtenhet om han eller hon i ett tidigt skede av utredningen har avförts som misstänkt.

28.

I förarbetena uttalas att bestämmelsen är av betydelse som en reservbestämmelse i fall där någon som misstänks för brott eller delaktighet i brott inte kan överbevisas om mer än att på förhand ha känt till brottet (se NJA II 1948 s. 220, jfr prop. 2015/16:113 s. 51 f.). Formuleringen måste emellertid läsas mot bakgrund av den typ av brottslighet som bestämmelsen i första hand var inriktad på vid den tid då uttalandet gjordes (se p. 15) och kan inte tas till intäkt för att en person ska kunna anses ha gjort sig skyldig till underlåtenhet att avslöja ett brott som han eller hon misstänks ha begått. Det är oförenligt med detta synsätt att göra gällande att en person ska dömas i första hand för själva brottet och i andra hand för underlåtenhet att avslöja samma brott.

Bedömningen i detta fall

29.

M.G., F.K., T.K. och S.M. har befunnit sig i den aktuella lägenheten när målsäganden utsattes för den grova våldtäkten. De har alla känt till att hon utsattes för övergreppen och de har haft möjlighet att avslöja brottet i sådan tid att det i vart fall inte varit uteslutet att del av brottet hade kunnat förhindras. Vad de har uppgivit om att de har bristande kunskaper i svenska språket och att de saknade tillgång till mobiltelefon påverkar inte den bedömningen.

30.

Av utredningen framgår att minst tre män deltog i den grova våldtäkten. Endast en av dessa män har dömts för brottet. Det har inte kunnat utredas vem eller vilka som i övrigt deltog. Ingen av de tilltalade har i ett tidigt skede avförts från utredningen. Samtliga har åtalats för grov våldtäkt med anledning av händelsen.

31.

Vid sådana förhållanden är det inte visat att någon av de tilltalade kunnat avslöja brottet utan fara för sig själv i den mening som avses i 23 kap. 6 § BrB. Någon skyldighet att anmäla eller annars avslöja brottet har därmed inte förelegat. Åtalen för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt ska därför ogillas.

Domslut

Domslut

HD frikänner M.G., F.K., T.K. och S.M. från ansvar och befriar dem från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

-  -  -

HD:s dom meddelad: den 15 juni 2017.

Mål nr: B 1519-16.

Lagrum: 6 kap. 15 § och 23 kap. 6 § BrB.