lagen.nu

RH 1997:1

Det s.k. Kodemordet: Gärningsman som var drygt 18 år gammal, har dömts för mord och försök till misshandel till fängelse 8 år medan gärningsman, som var knappt 18 år gammal har dömts för grov misshandel, försök till grov misshandel, olaga tvång och grovt våld till fängelse tio månader. Regeln i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken har inte ansetts direkt tillämplig. - Ansvar har utdömts för underlåtenhet att avslöja grov misshandel. - Även fråga om avvisning av anslutningsöverklagande efter nöjdförklaring och om skadestånd för psykiskt lidande.

Ansvar och påföljd

Åklagaren yrkade ansvar å M.F. och D.H. för mord, å J.B. för grov misshandel samt grovt olaga tvång och rån samt å M.B. för underlåtenhet att avslöja grov misshandel, allt med följande gärningsbeskrivning:

J.H. (född den 25 januari 1981) och C.G. (född den 30 april 1981) tältade tillsammans på kvällen den 16 augusti 1995 vid den västra sidan av Ingetorpssjön i Kungälvs kommun. De båda gjorde upp en eld för att grilla. J.B. (född den 30 augusti 1977), M.F. (född den 3 oktober 1979), D.H. (född den 23 mars 1977) och M.B. (född den 4 april 1977) satt tillsammans på en udde på Ingetorpssjöns södra sida. När de upptäckte att det fanns andra personer vid sjön begav sig M.F. iväg för att se vilka dessa var. M.F. återvände därefter till J.B., D.H. och M.B.. M.F. uttalade därvid bl.a. "ge J.H. en smäll", "skall vi gå bort och slå ihjäl dem". J.B., M.F., D.H. och M.B. begav sig därefter till den plats där J.H. och C.G. befann sig.

M.F., D.H. och J.B. misshandlade gemensamt och i samråd natten till den 17 augusti 1995 J.H.. Misshandeln pågick under olika intervaller. Ena stunden var M.F., D.H. och J.B. till synes vänliga mot J.H. och C.G. för att strax därefter gå till förnyat angrepp mot J.H..

D.H. började misshandeln av J.H. genom att kasta en flaska som träffade J.H.. Därefter angrep M.F. och D.H. J.H. med sparkar och slag.

D.H. och M.F. misshandlade gemensamt J.H. genom sparkar och slag samt tvingade J.H. att uttala att han gillar nazister. D.H. tvingade J.H. att tala illa om en kusin till honom varefter M.F. och D.H. gemensamt misshandlade J.H. med sparkar och slag.

D.H. utdelade en spark som träffade C.G. i bröstet.

J.B. misshandlade J.H. genom att bakifrån sparka honom i ryggen samt genom att slå honom med en glödande påk.

Efter det att C.G. försatts i vanmakt stal J.B. från C.G. 100 kr och ett GL-kort från hans plånbok.

Efter det att J.H. utsatts för ovanstående tortyr kastade/knuffade D.H. och J.B. gemensamt och i samråd J.H. i Ingetorpssjön. Därefter hotade D.H. C.G. genom att uttala att han skulle slänga honom i Ingetorpssjön. Hotet var ägnat att hos C.G. framkalla allvarlig fara för hans personliga säkerhet.

Sedan tvingade J.B. C.G. att till den simmande J.H. ropa: "J.H. kom annars slår de mig". Hotet var ägnat att hos C.G. framkalla allvarlig fruktan för hans personliga säkerhet.

J.H. simmade därefter i land, varefter M.F. och D.H. gemensamt och i samråd återigen misshandlade J.H. genom att slå honom så att han föll omkull, varefter de tillsammans sparkade den liggande J.H. i huvudet och på kroppen. M.F. och D.H. bar därefter den svårt misshandlade och medtagne J.H. till en berghäll intill sjön varefter de gemensamt och i samråd med uppsåt berövade J.H. livet genom att rulla honom ner i Ingetorpssjön, varvid J.H. avled på grund av drunkning.

Av misshandeln tillfogades J.H. förutom smärta blåmärken, hudavskrapningar och ytliga krossår på huvudet, slemhinnesår på läpparna samt bruten tand, omfattande blödningar i ansiktets mjukvävnad samt tinningsmusklerna och i huvudsvålen; hjärnskador, blåmärken och hudavskrapningar på halsen och i nacken samt blödningar i halsens mjukvävnad, blåmärken och hudavskrapningar på högra och vänstra armen, blåmärken och hudavskrapningar på bålen samt blödningar i bukspottkörteln samt blåmärken och hudavskrapningar på högra och vänstra benet.

Misshandelsbrotten är grova genom att våldet har varit livsfarligt och genom att J.B., M.F. och D.H. visat särskild hänsynslöshet och råhet.

Det olaga tvånget är att bedöma som ett grovt brott med hänsyn till att gärningen har föregåtts av tortyr.

M.B., som var närvarande när J.H. misshandlades, underlät att anmäla den pågående misshandeln, trots att han hade med sig en mobiltelefon.

M.F. bestred ansvar för mord då han saknat uppsåt att beröva J.H. livet. Han erkände grov misshandel och vållande till annans död. Han förnekade att han uttalat "ge J.H. en smäll" eller "skall vi gå bort och slå ihjäl dem". Han erkände att han i ett skede sparkat J.H. bakom örat och att han utdelat fem sparkar mot benen och kroppen. Han förnekade att han tvingat J.H. att uttala sig om nazister. Han förnekade att han misshandlat J.H. med sparkar och slag efter att D.H. tvingat J.H. att tala illa om en kusin till D.H.. Han erkände att han på D.H:s uppmaning hjälpt denne att rulla J.H. i Ingetorpssjön. Han förnekade att han visat särskild hänsynslöshet och råhet.

D.H. förnekade mord. Han erkände grov misshandel. Han erkände att han kastat en flaska mot elden som oavsiktligt träffat J.H.. Han förnekade att han tvingat J.H. att uttala att han gillar nazister. Han förnekade att han deltagit i misshandel av J.H. efter att denne simmat iland. Han erkände att han riktat en spark mot C.G.. Han mindes inte om han hotat C.G..

J.B. bestred ansvar för grovt olaga tvång och rån. Han erkände misshandel, olaga tvång och stöld. Han förnekade att han slagit J.H. med en glödande påk. Han erkände att han stulit 100 kr och ett GL-kort från C.G. efter att denne tillhandahöll J.B. plånboken. Han erkände att han förmått J.H. att hoppa i Ingetorpssjön men förnekade att han skulle ha kastat eller knuffat honom. Misshandelsbrottet var inte grovt då han inte visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Han deltog inte i tortyr och misshandel varför det olaga tvånget inte skulle bedömas som grovt.

M.B. bestred ansvar. Ett avslöjande hade inte förhindrat misshandeln. Han försökte stoppa misshandeln och försökte ringa kamrater. Han skyddade C.G. från att bli misshandlad. Han lämnade platsen efter det att J.H. kastats i Ingetorpssjön första gången.

Hörd som målsägande vid tingsrätten berättade C.G.: Han var kamrat med J.H. sedan ungefär åtta år. De var skolkamrater från årskurs 7 och lekte mycket i skolan. M.F. hade puttat på J.H. och vid ett tillfälle även slagit honom i skolan. C.G. vet inte varför M.F. attackerade J.H.. M.F. kom med en massa påståenden som inte stämde till J.H.. Vid ett tillfälle fick J.H. ett knytnävsslag i ansiktet av M.F.. C.G. och J.H. hade inte träffats så ofta sommarlovet 1995 men den 16 augusti åkte de tillsammans till Göteborg med buss. På bussen tillbaka från Göteborg föreslog J.H. att de skulle tälta vid Ingetorpssjön. De hade tidigare tältat tillsammans men då i närheten av hemmet. De kom tillbaka till Kungälv omkring kl 17. Sedan de fått lov av sina föräldrar till tältningen skjutsade J.H:s mor dem till tältplatsen vid Ingetorpssjön. Det var fortfarande ljust när de kom till sjön. De hade med sig tält, sovsäck, kudde samt korv att grilla men ingenting att dricka. Tanken var att de skulle återvända till sina hem med buss och att C.G. då skulle betala för J.H.. C.G. hade 100 kr i sin plånbok. De gick över till andra sidan sjön, till ett ställe där de hade varit tidigare och som kallas Abborreklippan. De hade rest tältet, eldat brasa samt grillat och ätit korv när de hörde ljudet av en motorcykel. De hörde också musik. En stund därefter kom M.F. fram till dem. Han ville veta vad de gjorde och fick beskedet att de tältade. C.G. och J.H. blev inte direkt rädda när M.F. kom fram till dem. M.F. skrek till sina kamrater vilka det var han hade träffat. M.F. lämnade dem och tog en stock med sig. Det var en stock med vilken C.G. och J.H. skulle elda. Efter ungefär en halvtimme återkom M.F. med sina kamrater. C.G. och J.H. satt då vid brasan. De hade ätit färdigt. M.F. var den som kom först. De tilltalade hade en stor bandspelare och spelade musik hela tiden. C.G. kände igen J.B. som han sett i Göteborg. J.B. hade svart tröja. Den person som visade sig vara M.B. hade hjälm, mobiltelefon och en grön jacka och den som visade sig vara D.H. hade kamouflagebyxor. De hade en väska med öl med sig. C.G. och J.H. blev inte rädda direkt. D.H. kastade emellertid en ölflaska mot J.H:s huvud och sparkade honom i sidan så att han föll omkull och frågade honom om han var nazist. C.G. såg inte om D.H. träffade J.H. med flaskan. Då J.H. svarade nekande på frågan om nazister, fick han under en stund även ta emot slag och sparkar tills han liggande på marken sa att han älskade nazister. De andra tilltalade stod och tittade på. C.G., som hade blivit rädd, vet inte om J.H. skyddade sig och inte heller om han grät. Han försökte nog skydda sig med händerna men slog i vart fall inte tillbaka. C.G. var rädd att de skulle fortsätta misshandeln. Så långt tror C.G. att det bara var D.H. - som var den mest aggressive av de tilltalade - som hade misshandlat J.H. men sedan sparkade M.F. J.H. bakifrån. Av sparken som M.F. utdelade föll J.H. omkull framåt. Han tappade en öl som han fått av D.H.. C.G. vet inte varför sparken kom. Ett samtal uppstod, då M.F. förklarade för J.H. att det inte var meningen att utdela en spark. Det blev också tal om någon från Kode. Sparken var det enda våld från M.F:s sida som C.G. säkert såg. M.F. var inte heller aggressiv mot C.G.. Däremot sparkade D.H. vid något tillfälle C.G. i bröstet. Sparken var inte så hård och smärtade inte eftersom C.G. kunde parera med händerna. C.G. hade inte gjort något som kunde ha gett D.H. anledning att sparka honom. D.H. sa ingenting när han sparkade C.G.. Det var en stilla kväll med vackert väder och månsken. Det var glöd i den brasa som C.G. och J.H. hade gjort upp. Efter en stund var det någon som gjorde upp eld på nytt nära tältet. C.G. vet inte varför. Då tog det eld i tältet. Man tog ut de föremål i tältet som inte hade fattat eld. J.B., som hjälpte C.G. att ta ut saker från tältet, frågade om det fanns någonting värdefullt i tältet. D.H. ville titta på C.G:s plånbok och liksom drog plånboken ur C.G:s hand. D.H. lämnade plånboken till J.B. som återlämnade den till C.G.. Det saknades då 100 kr och ett GL-kort. C.G. var rädd hela tiden. Han trodde att han skulle bli misshandlad om han inte lämnade ifrån sig plånboken. Han var också rädd för att bli slängd i vattnet. Även J.H. hade en plånbok. J.B. och M.B. tittade i den plånboken. J.H. blev sedan kastad i vattnet. C.G. minns inte vilka som gjorde det men han såg att det var två personer. Han vet inte heller varför J.H. blev kastad i sjön. Han såg inte vilka skador J.H. hade då han blev kastad i vattnet. D.H. sa att han skulle kasta i C.G. också. Han hotade också med stryk. C.G. bad att de inte skulle slå honom. M.B. sa till C.G. att de andra inte skulle slå honom. J.H. protesterade inte när han blev kastad i sjön men han hade dessförinnan frågat om han och C.G. fick ta en promenad. Han ville gå därifrån. C.G. och J.H. hade dock blivit tillsagda att stanna kvar på den udde där de befann sig. C.G. kunde se J.H. sedan denne hade kastats i sjön. Alla ropade att J.H. skulle komma tillbaka. Efter uppmaning av J.B. sa C.G. till J.H. att han skulle komma tillbaka, annars skulle de slå C.G.. J.H. svarade inte på detta. C.G. bad att få gå hem och följde därefter med J.B. och M.B. till det andra berget vid Ingetorpssjön. Det hade då gått 1-2 timmar sedan de tilltalade kom till C.G:s och J.H:s lägerplats. C.G. trodde att J.H. hade simmat tvärs över sjön. D.H. och M.F. blev kvar på platsen. De fortsatte att ropa efter J.H.. C.G. minns inte om M.B. använde sin mobiltelefon. Han hörde inte heller M.B. uppmana de andra tilltalade att upphöra med misshandeln av J.H.. C.G. gick sedan hemåt. Han var ledsen och rädd. När han kom hem väckte han sina föräldrar. Han har tänkt ganska mycket på händelsen och funderat på om han kunnat handla annorlunda. I början hade han svårt att sova. Han har mardrömmar och har varit hos psykolog två gånger.

M.F. uppgav: Han har bott i Kode sedan år 1985. Biljard är det främsta fritidsintresset. Thaiboxning är också intressant. M.F. tycker om nazistmusik men han sympatiserar inte med Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Han brukar ibland bada i Ingetorpssjön och har tidigare varit på den i målet aktuella platsen. Han har badat där. Det är hur djupt som helst i sjön. Han lärde känna D.H. för några månader sedan genom D.H:s tidigare flickvän H.. Han hade umgåtts med D.H. 3-4 gånger i veckan tiden före händelsen. M.F. ser inte upp till de tre andra tilltalade men han har respekt för dem. Han vill inte möta dem i en mörk gränd. Hans attityd var att lyda D.H.. Han vet dock inte vad som skulle hända om han inte lydde. D.H. har lätt för att bli aggressiv. Han träffade M.B. på Liseberg i Göteborg för några månader sedan. D.H. och hans kompisar var också där. Han har även blivit bekant med J.B. på Liseberg och hade träffat denne vid ett par tillfällen före kvällen den 16 augusti 1995. Av D.H. har han fått ett "VAM-kort". Han menar att var och en skall få ha sin åsikt. Han kände J.H. från skolan och har puttat på denne men inte misshandlat eller mordhotat eller slagit honom med knuten näve. Han har inte heller försökt skaffa skjutvapen för att använda mot J.H.. Vid ett tillfälle har han frågat D.H. om en pistol men det var på grund av självmordstankar sedan en nära vän avlidit. Till D.H. hade han dock sagt att han skulle använda pistolen mot någon i Kungälv. Det var många som sa att J.H. pratade skit om M.F. och en gång muckade J.H. gräl med M.F.. M.F. vet inte varför J.H. skulle ha pratat skit om honom. Han vet att J.H. var rädd för honom och kan förstå att han gjorde så att det inte var särskilt trevligt i skolan för J.H.. M.F. dricker någon öl då och då. Det kan bli en 6-pack folköl. Han använder inte narkotika eller anabola steroider. M.F. kom hem till D.H. omkring kl 15.30 på eftermiddagen den 16 augusti. J.B. fanns hemma hos D.H. när M.F. kom dit. Det var D.H:s förslag att de skulle åka till Ingetorpssjön och bada och grilla. Han hade öl och ett par deciliter sprit. M.F. fick lite sprit av D.H.. De blev körda till Ingetorpssjön av C.O. och fick sprit av honom. När de hade kommit till den södra udden hade det börjat mörkna. De gjorde upp eld, satte sig på klippan och åt. M.F. drack själv ungefär en öl och en grogg. Han var inte påverkad utan helt klar. När de märkte att det fanns andra personer på ett annat ställe vid sjön blev M.F. av J.B. och D.H. ombedd att gå dit och se vilka det var. Han kände vägen eftersom han hade varit där tidigare. Han pratade lite med J.H. som kände igen honom. Bl.a. bad M.F. om öl men det hade inte C.G. och J.H.. M.F. såg dock urdruckna ölflaskor. Det blev inget bråk då. Han tog med sig en stock utan att egentligen veta varför. Åter hos sina kamrater berättade han vilka han hade träffat. M.F. varken föreslog att de skulle gå över till J.H. och C.G. eller att J.H. skulle bli misshandlad. Det var D.H. som sa att de skulle gå till C.G. och J.H.. M.F. gjorde dock inte heller något för att lugna ner de andra. M.B. hade inte druckit något men D.H. och J.B. var fulla. M.F. har inte sagt "skall vi gå bort och slå ihjäl dem". Han var inte ovän med någon av de andra tilltalade. Alla gick tillsammans, M.F. och D.H. lite före M.B. och J.B.. Det var M.F. som först kom fram till C.G. och J.H.. Han sa ingenting till dem. D.H. kastade, av skäl som M.F. inte känner till, en glasflaska i huvudet på J.H.. Flaskan studsade från J.H. och träffade även M.F.. Därefter ryckte D.H. upp J.H. med ett tag i håret och kastade omkull honom på marken. D.H. kände inte J.H. sedan tidigare. Sedan svepte J.B. med en glödande påk mot J.H:s huvud och kropp. J.H. träffades inte av påken eftersom han kunde parera med armen. M.F. hörde inte D.H. säga någonting om nazister. Innan M.F. tilldelade J.H. en hoppspark misshandlade han inte denne. Det hade blivit lugnt när M.F. sparkade J.H.. Han vet inte varför han sparkade J.H.. Det var en helt oprovocerad spark snett bakifrån. Den träffade J.H. på halsen och huvudet. M.B. stod bredvid och J.B. och D.H. framför J.H. när sparken utdelades. J.B. sa åt M.F. att sluta. D.H. gav J.H. en öl och M.F. satte sig och pratade med honom och bad honom om ursäkt efter sparken. När J.H. var sittande tilldelade J.B. honom en hoppspark. J.B. hoppade upp och sparkade. J.H. föll omkull av sparken. Sedan började det brinna i J.H:s tält. M.F. såg inte om J.B. eller någon annan anlade branden. De blötte en madrass och slängde den på elden. J.H:s plånbok kom fram och M.F. tittade på J.H:s kompiskort. D.H. frågade J.H. vad han tyckte om D.H:s kusin. J.H. höll med D.H. om att tycka illa om kusinen. D.H. sa i det sammanhanget: "Ge honom en smäll från mig då." Det var då ingen misshandel av J.H.. Själv fick M.F. av för honom okänd anledning ett knytnävsslag på näsan av D.H.. Det var inget kraftigt slag. M.F. vet inte varför J.H. kastades i sjön första gången. Det hördes ett plask. Han vet inte heller hur pass skadad J.H. var i det skedet. Eftersom det våld han utsatts för var ganska kraftigt borde han ha blött och han hade även fått kraftiga sparkar. J.H. var så rädd att han skakade när han slängdes i sjön. C.G. var chockad. Han var så stel att han inte kunde flytta sig. D.H. och J.B., som skrattade efter den först islängningen, sa åt C.G. att säga till J.H. att simma in till stranden och att de annars skulle misshandla C.G.. M.B. gick visserligen emellan för att skydda C.G. från misshandel men C.G. ropade ändå: "Kom in J.H., annars slår de mig." M.B. uttalade också att han tyckte synd om J.H.. Sedan lämnade J.B. och M.B. platsen. D.H. och M.F., som stannade kvar, ropade till J.H.. Denne var i vattnet ett par minuter. D.H. sa att han "skulle ta den djävulen nu". M.F. trodde inte att D.H. menade allvar. M.F. såg J.H. stå på berget sedan han kommit upp. D.H. sa att J.H. hade snackat skit om hans kusin. Därefter slog D.H. J.H. i ansiktet med en plastflaska och med knuten näve så att J.H. föll omkull bredvid eldstaden och blev liggande medvetslös. Han kan ha fallit med huvudet mot berget. Sedan sparkade D.H. och M.F. J.H. på kroppen sedan D.H. lagt honom till rätta för sparkar. Själv tilldelade M.F. J.H. 5-6 sparkar. Som han uppfattade det träffade inga sparkar J.H. i huvudet. Eftersom det var mörkt såg han inte J.H:s ansikte. M.F. tänkte inte så mycket och han har ingen förklaring att lämna. Det var i det här skedet ett snabbt händelseförlopp. När de första sparkarna utdelades mumlade J.H. på något konstigt sätt. Efter några sparkar blev han tyst. Därefter lyfte de J.H. och bar honom till en klippbrant. M.F. höll i armarna och D.H. i benen. De la honom på marken och rullade i honom i sjön med händerna. Det var D.H. som sa att de skulle rulla J.H. i sjön. Efteråt rullade M.F. på D.H:s uppmaning en cigarett åt denne. Han tittade inte åt det håll där de hade rullat J.H. i sjön. D.H. stod kvar och tittade på när J.H. sjönk och sa: "Han sjunker nog. Antingen kvicknar han till eller drunknar". M.F. tänkte inte på att hoppa i vattnet och rädda J.H.. Han stod inte heller kvar och såg efter om J.H. kvicknade till. Han tänkte inte på att göra det. Han tänkte inte på att J.H. skulle kunna drunkna. När de återförenades med M.B. och J.B. frågade M.B. vad som hade hänt. Eftersom M.F. inte ville prata om det, svarade han inte. D.H. berättade för M.B. och J.B. att de hade rullat J.H. i vattnet. Sedan började D.H. ringa på M.B:s mobiltelefon. När de sedan kom till U.J. frågade M.F. bara om en tröja. Han berättade inte för U.J. om vad som hänt vid Ingetorpssjön och han hörde inte heller D.H. prata med U.J. om det. Senare åkte han moped förbi Ingetorpssjön. Han såg att brandkåren var där och förstod att något förskräckligt hade skett. Han kan inte ge någon förklaring till det inträffade.

M.B. uppgav: Det var D.H. som frågade om M.B. ville följa med till Ingetorpssjön och grilla. När han greps efter händelsen hade han nazistiska papper i plånboken. Han hade fått papperen av D.H.. Han var bara flyktigt bekant med J.B. och M.F.. Han kom till Ingetorpssjön på sin motorcykel när det hade blivit mörkt. M.B. mötte de andra tre vid sjön. De hade öl och sprit i en väska. D.H. var full. Han snubblade och pratade sluddrigt. M.F. var packad. J.B. var först inte speciellt full men M.B. såg honom dricka mer under kvällen. Det var första gången M.B. var vid Ingetorpssjön. De upptäckte att någon eller några andra var på ett annat ställe vid sjön. M.F. var borta cirka en halvtimme för att se vilka det var. När han kom tillbaka sa han att det satt "töntar och flöjtade". M.F. berättade också att han hade slagit dem tidigare. Det dröjde en stund innan de gick över till J.H. och C.G.. D.H. och J.B. ville fortsätta supa. M.F. sa att han skulle ge J.H. en smäll. Det var lite tumult när M.B. kom fram till den plats där J.H. och C.G. var. Han och J.B. hade stannat och kissat och kom fram efter D.H. och M.F.. M.B. såg att D.H. slog J.H. på käften. Det var tal om att D.H. hade kastat en flaska på J.H.. Allt gick väldigt fort. J.H. fick flera smällar av D.H.. Till slut sa J.H. att han älskade nazister. M.B. förstod först inte varför han sa det. M.B. blev förbannad eftersom J.H. var mindre. Sedan bad D.H. J.H. om ursäkt och gav honom en öl. J.H. verkade rädd men i övrigt okay. C.G. satt kvar vid lägerelden. J.H. stod upp när han fick ölen. M.F. som stod bakom J.H. sparkade honom i huvudets baksida. J.H. föll omkull. Han var då livrädd. J.B. skrek att det var fegt gjort och hotade M.F. med stryk. M.B. såg att J.H. hade rivmärken på överläppen. M.B. sa till sina kamrater att sluta men de reagerade inte. M.F. och D.H. var upphetsade. C.G. sprang fram till J.H. när han fått sparken i huvudet. J.H. satt på huk när J.B. sedan mer stampade än sparkade honom på axeln så att han föll omkull. M.B. såg inte J.B. kasta någon stock mot J.H.. Det fanns ingen anledning att göra en ny eld, vilket skedde när tältet började brinna. Hela tältsidan brann. Alla hjälptes åt att släcka. M.B. och J.B. hjältes åt att få ut kläder. J.B. fick C.G:s plånbok och tittade i den. C.G. agerade inte. Han var likblek och såg livrädd ut. Det kom på tal att J.H. skulle ha slagit D.H:s kusin. Alla började prata om kusinen. Det blev ett bråk efter diskussionen om D.H:s kusin. M.B. har under förundersökningen sagt att D.H. och M.F. överöste J.H. med slag och sparkar så att J.H. hamnade på marken, varefter misshandeln fortsatte. Han bekräftar dessa uppgifter under huvudförhandlingen. M.B. såg inte vad som hände när J.H. blev kastad i vattnet den första gången men han hörde ett plask. D.H. kom och berättade att de kastat J.H. i sjön. C.G. sprang då och ställde sig intill M.B.. M.B. sa till D.H. att de inte fick röra C.G.. Det gick så fort varje gång J.H. blev misshandlad. M.B. hade inte hunnit ingripa även om han hade försökt. De andra ville ta upp J.H. ur sjön och ropade till honom att komma upp. Till C.G. sa de "Din kompis tog sig en simtur." Det verkade som om D.H. och M.F. då hade lugnat ner sig. M.F. eller D.H. sa till C.G. att han skulle ropa till J.H. att komma upp. Om C.G. inte gjorde det skulle han få stryk. M.B. såg att J.H. simmade i sjön. Han svarade "Ja" när C.G. ropade till honom. C.G. fick lämna platsen. Det gjorde även M.B. och J.B.. M.B. trodde då att misshandeln var slut och att J.H. skulle komma upp ur sjön om de lämnade platsen. M.B. bad flera gånger de andra att sluta misshandeln. Han vet dock inte om de hörde honom. I alla fall slutade de, men började sedan på nytt misshandla J.H.. Misshandeln skedde i tre etapper med lugna perioder däremellan. Det bara small till när de slog J.H.. M.B. åkte, sedan han lämnat platsen för misshandeln, med sin motorcykel längs strandkanten för att se om J.H. hade simmat över till andra sidan sjön. När J.B. och M.B. återförenades med D.H. och M.F. sa M.F. först att inget ytterligare hade hänt. D.H. sa "Jag tror vi slog ihjäl honom". Då sa M.F. "det är sant". D.H. tillade: "Han sjönk bara." M.B. trodde inte att de hade dödat J.H.. Han trodde att de bara ville skryta. Det är en fruktansvärd skillnad mellan att misshandla och att döda någon. För sin egen del uttalade M.B. att han hade sparkat på J.H.. Uttalandet fälldes eftersom M.B. var rädd för kritik för att inte ha ställt upp för sina kamrater. Anledningen är att en del skinnhuvuden är väldigt våldsamma. D.H. och M.F. verkade fortfarande vara berusade men D.H. verkade vara oberörd av vad som hänt. - M.B. ringde vid den första lägerplatsen och vid den plats där C.G. och J.H. hade slagit läger till bekanta till D.H. om att denne skulle hämtas. Polisen var inte det första han tänkte på att kontakta. Det hade ändå tagit ganska lång stund innan polisen hade hunnit komma till platsen. De andra skulle inte heller ha förstått att han ringde. M.B. ville inte heller vara tjallare eftersom ingen behandlas värre än en tjallare. Han hade förmodligen blivit slagen själv om han ringt till polisen när misshandeln av J.H. pågick. Detsamma hade hänt om han gått emellan när misshandeln pågick. Han hade inte sett D.H. slåss vid något tidigare tillfälle.

J.B. uppgav: Han hade blivit bekant med D.H. på en fest och med M.F. och M.B. på Liseberg i Göteborg. De är skinnhuvuden. J.B. hade vid tillfället en T-shirt med ett tryck av Hitler på bröstet samt svarta byxor. J.G. och D.H. hade varit i Göteborg den 16 augusti och hade där köpt öl och sprit. De fick låna mer sprit av C.O. som också skjutsade dem till Ingetorpssjön. När de kom fram till sjön drack de sprit och grillade korv. M.F., D.H. och J.B. drack vardera cirka 35 centiliter sprit under kvällen. Dessutom drack de öl. D.H. och M.F. var ganska fulla. M.B. drack varken öl eller sprit. Det var en eld på andra sidan sjön. M.F. sa att han ville gå dit. Han tjatade om det. J.B. och D.H. ville sitta kvar och dricka sprit. J.B. hade inte träffat C.G. tidigare. När J.B. - som var den som gick sist - kom fram till J.H:s och C.G:s lägerplats pratade D.H. och M.F. med J.H.. Sedan började D.H. och M.F. att helt oprovocerat misshandla J.H.. En spark från D.H. träffade J.H. på höften. J.B. såg att också M.F. slog J.H.. Det såg ut som två eller tre knytnävsslag. Det varade bara några sekunder. J.H. blev sittande på huk. När M.F. och D.H. hade slagit J.H. sparkade J.B. honom lätt i ryggen. Det berodde på att han var full och hade dåligt omdöme. Sedan ställde han sig vid grillplatsen och slängde en träpåk eller stock mot J.H.. Därefter sparkade M.F. J.H.. J.B., som tyckte att misshandeln hade gått långt nog, blev förbannad på M.F. och smällde till honom på ena armen. J.B. såg att J.H. hade rivsår på munnen. J.B. vet inte hur det kom sig att tältet brann. Själv gick han in i tältet för att se om där fanns öl. Han bad om och fick C.G:s plånbok. Han var full och märkte först senare att han hade stulit 100 kr och ett GL-kort ur plånboken. Han och D.H. var med J.H. när denne kom i vattnet den första gången. Någon sa: "Nu skall han bada." De följde med honom till strandkanten. Som J.B. minns händelsen hoppade J.H. i vattnet utan att bli knuffad. Han sa inget och försvarade sig inte. Alla ropade till J.H. att han skulle komma upp ur vattnet. J.B. sa till C.G. att han skulle ropa till J.H. att komma upp för att C.G. annars skulle få stryk. Det var mer en uppmaning än ett hot. Därefter väntade man en stund på att J.H. skulle komma upp. J.B. och M.B. skulle lämna platsen och C.G. fick tillstånd att göra det. C.G. var rädd och stod mest stilla och tittade. Han gick tyst från plasten. D.H. och M.F. sa att de skulle få upp J.H.. M.B. använde vid något tillfälle sin mobiltelefon men J.B. minns inte när det skedde. M.B. sa också vid något tillfälle att de skulle sluta med misshandeln. Han hörde inte någon diskussion efteråt om vad som hänt med J.H.. J.B. minns bara att de pratade om hur de skulle komma hem. Han har inte heller pratat med U.J. om händelsen. Det inträffade har inte med politisk ideologi att göra utan har, för J.B:s del, sin förklaring i att han var berusad.

D.H. uppgav: Han har bott 18 år i Kode. Efter skolan har han haft olika tillfälliga anställningar men är nu arbetslös. Han har musik som fritidsintresse och förmedlar musikinspelningar till sina kamrater från olika producenter. Han badar ibland i Ingetorpssjön. D.H. hade dock inte varit vid Abborreklippan tidigare. Han brukar bada på den plats vid sjön, där han slog sig ner tillsammans med M.F., J.B. och M.B.. D.H. har varit bekant med M.B. en tid. J.B. har han träffat på fest. Han började umgås regelbundet med M.F. i julas. Samtliga har nazistiska åsikter. M.F. frågade D.H. om en pistol för att skjuta en kille i skolan. Det kom senare fram att det var fråga om J.H.. D.H. var skadad i foten sedan måndagen den 14 augusti efter ett slagsmål på skoj med en kompis som heter O.. Han festade hela dagen den 16 augusti. Det hade under dagen blivit cirka 33 cl sprit och tio öl. Sedan köpte han mer öl på B&W. Han ringde M.B. och avtalade att de skulle träffas vid Ingetorpssjön. C.O. körde honom, J.B. och M.F. dit runt kl 21.15. Det var en slump att M.F. kom med. De hade en väska med öl och mat. D.H. fick en flaska med cirka en liter turkisk sprit av C.O.. D.H. har känt C.O. ett bra tag. Denne är varken skinnskalle eller nazist. D.H. var klädd i kamouflagebyxor och vit T-shirt och hade svarta skor. När de kom till Ingetorpssjön började de elda och festa. Det var bara M.B. som inte drack alkohol. De andra delade jämnt av det som fanns. M.F. blev liksom D.H. och J.B. onykter. När de upptäckte att det fanns andra personer vid sjön försökte de påkalla uppmärksamhet genom att "gapa". Sedan gick M.F. dit. Han var vid Abborreklippan cirka 20 minuter. När han kom tillbaka sa han att "idioten J.H." var där med en "töntig" kompis. M.F. hade sagt att han var ovän med J.H. och att han hade slagit honom. M.F. tjatade om att de skulle gå bort och slå ihjäl J.H. och hans kompis. D.H. ville först inte slåss utan hellre sitta och prata med J.B. och han vet inte varför han gick med till Abborreklippan. Han gillar dock att slåss när han har druckit. Han hade uppfattningen att M.F. och J.H. var väldiga ovänner. J.H. skulle ha skrivit "Sieg Heil" på ett skåp som M.F. använde i skolan. Därför gick D.H. till Abborreklippan i avsikt att slåss. Han kastade en flaska i ansiktet på J.H.. Den träffade nog inte M.F.. J.H. satt på en bergknalle när flaskan kastades. Sedan gav han J.H. ett eller två knytnävsslag på käften. D.H. minns inte att han skulle ha sparkat J.H.. D.H. och M.F. misshandlade J.H. tillsammans. Det kan också vara som det står i förundersökningsprotokollet (s. 199) att han själv slog fem slag mot J.H. i detta första skede och att han inte vet vad M.F. gjorde. J.H. stod upprätt efter slagen. C.G. och J.H. hade inte på något sätt provocerat fram misshandeln. J.H. fick sedan en öl men tackade nej till en grogg. Då sparkade M.F. J.H. bakifrån i huvudet så att han föll och tappade ölen. Han har hört att J.B. slog mot J.H. med ett brinnande vedträ men det är ingenting som han själv sett. Själv tyckte han att J.H. hade fått glöd i håret men han vet inte hur det skulle ha gått till. D.H. riktade också en spark mot C.G. men vet inte om den träffade. Han har ingen förklaring till varför han gav sig på C.G.. D.H. vet inte vem som anlade tältbranden men tror att det var J.B.. Efter branden gav D.H. M.F. ett slag sedan han fått veta anledningen till ovänskapen mellan J.H. och M.F.. D.H. tittade i det läget på J.H:s skador. Han blödde ur munnen och var röd på högra sidan av ansiktet under ögat. J.H. sa att han var ovän med D.H:s kusin. D.H. slog inte J.H. med anledning av detta. Han är inte ovän med M.B. och kan inte förklara varför denne lämnat motsatta uppgifter om misshandeln i detta skede. D.H. vet inte hur J.H. kom i vattnet första gången och han vet inte heller vems idé det var att han skulle komma i vattnet. Han kan inte heller minnas vad han sa i det sammanhanget. D.H. kan inte uppskatta hur länge misshandeln varade. De var nog mellan en och två timmar vid C.G:s och J.H:s tält. Det var hela tiden en våldsam och aggressiv stämning. När D.H. är aggressiv efter alkoholintag slår han på allt som kommer i hans väg. Han kan ha hotat att slänga C.G. i vattnet. Alla ropade efter J.H. att komma upp ur vattnet. M.B. och J.B. lämnade platsen i sällskap med C.G.. D.H. vet inte varför han själv blev kvar. Han var vid tältet när han hörde J.H. komma upp ur vattnet. D.H. letade efter sin spritflaska av plast som han också fann. Han gick runt på berget. M.F. kom. Sedan lämnade de platsen. Han varken såg eller hörde vad som hände med J.H.. Det var då cirka fem minuter sedan de andra gått. Han har lämnat andra uppgifter under förundersökningen, bl.a. att han själv och M.F. besinningslöst sparkade den liggande J.H. och att de lyfte upp och knuffade J.H. i vattnet (fu. prot. s. 201-202). Dessa uppgifter är dock inte riktiga då förhörsledaren lade orden i munnen på honom. Inte heller är de uppgifter som antecknats från dialogförhör (fu. prop. s. 207 ff.) korrekta. Han har nu den förklaringen till dessa uppgifter att han "ärligt talat inte bryr sig". Förhörsledaren G.J. "var ett svin". Den förste förhörsledaren var bättre. Det kan också ha varit så att D.H. vid förhörstillfället ville skydda M.F.. Han kan inte minnas att han berättat något för M.B. efteråt. M.F. är antagligen sur därför att D.H. klappade till honom. Sedan de lämnat Ingetorpssjön åkte de till U.J., som D.H. tidigare har haft sällskap med. D.H. berättade inte för U.J. vad som skett vid Ingetorpssjön.

Vid tingsrätten hördes U.J., förhörsledaren G.J., polismannen X.X., P.A., rättsläkaren K.B., professorn Anders Forsman och psykologen Rein Tomson som vittnen.

U.J. berättade: Natten mellan den 16 och 17 augusti vid tretiden kom D.H., J.B. och M.F. hem till henne. Hon känner D.H. sedan tidigare. Han var full. Hon kan inte uttala sig om de andras nykterhetstillstånd. U.J. sov med sina syskon i familjens friggebod. D.H. sa: "Hej, vi har slagit en kille." M.F. sa: "Jag hystade i honom." Det lät skrytsamt. De nämnde inga namn. J.B. sa: "Jag var inte med. Jag gick med killens kompis." De stod så nära varandra att alla borde ha hört vad som sas. D.H. lånade ut en tröja till M.F. som åkte hem. D.H. och J.B. fick sova i friggeboden. U.J. och D.H. steg upp kl 5.45. D.H. hade så ont i foten att hon måste hjälpa honom att ta på skorna. Det var ett par svarta tygskor. U.J:s mor skjutsade sedan hem D.H.. Det var ingen uppåt stämning. D.H. hade nära till gråten. U.J. trodde inte på att de hade slagit någon.

G.J. berättade: Han har varit förhörsledare och själv hållit de flesta förhören. Det första förhöret med D.H. hölls dock av någon annan. Det var inte så att D.H. bara bekräftade vad som sas av G.J.. Följdfrågor ställdes dock. Orden "besinningslöst" och "rör" på sid. 201 i fu.prot. är sådant som D.H. säger. G.J. visste vid förhörstillfället inte att M.F. berättat vad som på s. 202 anges som D.H:s uppgift, nämligen att M.F. bar J.H. i armarna medan D.H. bar i benen. Det rådde ett alldeles ypperligt förhållande mellan G.J. och D.H. vid förhörstillfället då dialogförhöret spelades in. Detsamma gäller ett kompletterande förhör den 8 september 1995, då D.H. tog tillbaka sina uppgifter om delaktighet i J.H:s död.

X.X. berättade: Hon är polisman och var med när M.F. greps i sitt hem strax efter kl. 4 på morgonen den 17 augusti. M.F:s tal var klart och tydligt. Han var lugn och sansad. Hon satt bredvid M.F. i polisbilen till Göteborg. Det kändes ingen lukt av alkohol och han verkade inte vara påverkad.

P.A. berättade: Han kände J.H. sedan de var 3-4 år. P.A. gick ett år före J.H. i skolan. De umgicks på raster. Av anledning som P.A. inte känner till kallades M.F. "Rambo". Han gick och puttade på J.H. ibland. En gång i skolans bibliotek sa M.F. "Rör du mig så dödar jag dig". J.H. och M.F. gick sedan till några skåp och puttade på varandra. J.H. sa vid flera tillfällen att han var rädd för M.F.. Han ville också ha hjälp av kompisar att slå ner M.F.. J.H:s rädsla för M.F. tilltog under våren 1995. När P.A. fick höra att J.H. hade dödats tänkte han genast att det var M.F. som var gärningsmannen.

K.B. berättade: Skadorna på J.H. var ett resultat av trubbigt våld som kan ha varit sparkar och slag. Hjärnskadorna var farligast och var sådana att man kan vara säker på att J.H. var medvetslös när han kom i vattnet. Vid överlevnad hade det varit risk för följdföreteelser. På grund av lungornas för en sådan dödsorsak typiska utseende är det ingen tvekan om att J.H. avlidit genom drunkning. Skadorna i J.H:s ansikte ändrade inte utseende till följd av att J.H. var i vatten några timmar. Det fanns ingen brännskada på J.H:s kropp. Det går inte att säkert tidsbestämma D.H:s fotskada. Knogskador behöver inte uppkomma när man utdelar knytnävsslag.

Åklagaren åberopade brottsplatsundersökningsprotokoll och rättsmedicinska undersökningar. Han åberopade som bevisning också vittnesupptagningar från utsagerekonstruktion från brottsplatsen med de tilltalade. Endast D.H. gjorde gällande att uppgifterna under rekonstruktionen inte var korrekta. M.B. uppgav, när han bekräftade de uppgifter han lämnat under videoupptagningen, att J.B:s spark mot J.H. utdelades innan M.F. utdelade den spark som träffade J.H. i bakhuvudet.

Stenungsunds tingsrätt (1996-06-04, lagmannen Ulf Andersson samt nämndemännen Åsa Olausson, Gunbritt Patriksson, Henry Svensson, Lillanna Johansson och Yvonne Nordin) dömde M.F. för mord till fängelse fem år och D.H. för mord, försök till misshandel samt olaga hot till fängelse sex år. Tingsrätten dömde vidare J.B. för grov misshandel, försök till grov misshandel, olaga tvång i två fall och grov stöld samt överlämnade åt socialnämnd att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Åtalet mot M.B. ogillades.

I domskälen anförde tingsrätten beträffande ansvarsfrågan:

Av utredningen framgår att J.H. under det händelseförlopp som omfattas av åklagarens gärningsbeskrivning har misshandlats med skador som visas på fotografier i förundersökningsprotokollet och som anges i den rättsmedicinska undersökningen. Vilka skador det är fråga om framgår av åklagarens gärningsbeskrivning. Misshandeln har slutat med att J.H. avlidit genom drunkning. J.H. bragtes först en gång i sjön och kom upp innan han slutligen dränktes. Uppskattningsvis har misshandeln varat drygt en timme runt midnatt natten till den 17 augusti 1995. Det har inte gått att få någon fullständig och sammanhängande bild av vad som hände.

De tilltalades uppgifter går isär på vissa punkter. Det kan dock konstateras att det - även med beaktande av det slag som M.F. fått av D.H. - inte kan anses ha framkommit någon anledning för någon tilltalad att lämna felaktiga uppgifter om de andra tilltalade.

Av de tilltalade hade J.B. och D.H. förtärt alkohol i avsevärd omfattning redan när de kom till Ingetorpssjön. De fortsatte under tiden då de var vid sjön att dricka starksprit och öl. U.J. bedömde D.H. som berusad flera timmar efter gärningen. Dessa uppgifter sammanställda med vad D.H. och J.B. själva berättat ger vid handen att dessa var svårt berusade av öl och starksprit under misshandeln av J.H..

Även M.F. torde ha varit alkoholpåverkad. Han hade dock inte deltagit i J.B:s och D.H:s alkoholkonsumtion tidigare under dagen. Han torde inte heller ha varit alkoholpåverkad när han greps. Tingsrättens bedömning är att M.F. var alkoholpåverkad i betydligt mindre utsträckning än D.H. och J.B..

M.B. var nykter.

Den muntliga bevisningen såvitt gäller händelserna vid Ingetorpssjön består av de tilltalades samt C.G:s berättelser. Det finns alltså ingen vittnesbevisning. Redan bedömningen av de olika inblandades berusningsgrad vid tillfället gör det skäligt att i det stora hela fästa mindre tilltro till vad J.B. och D.H. berättat än vad de andra uppgett. De har dessutom under utredningens gång varierat sina uppgifter vid olika förhörstillfällen. Detta gäller särskilt D.H..

M.F. har vid flera tillfällen, sedan han väl på allvar börjat lämna uppgifter om händelseförloppet, lämnat i stort sett samma uppgifter som de som tidigare har antecknats i denna dom. På vissa punkter motsägs dock hans uppgifter av utredningen i övrigt. Det gäller främst hans uppgifter om initiativet och anledningen till att de tilltalade uppsökte J.H. och C.G. men även vad han berättat om sin medverkan i misshandeln av J.H. innan denne bragtes i Ingetorpssjön den första gången.

Vad dessutom gäller C.G. finns ingen anledning att ifrågasätta hans försök att lämna korrekta uppgifter i målet. Man kan dock anta att han var så skräckslagen vid Ingetorpssjön att detta påverkade hans iakttagelseförmåga. Vidare har han vid huvudförhandlingen varit mycket rädd för de tilltalade.

Mot nu angiven bakgrund har tingsrätten följande uppfattning av händelseförloppet.

Det får anses framgå av utredningen att de tilltalade tillsammans gick till Abborreklippan på förslag av M.F.. Med hänsyn till vad de andra tilltalade uppgett sammanställt med det förhållandet att M.F. och J.H. tidigare var antagonister får det också anses utrett att de tilltalade var inställda på att J.H. skulle bli utsatt för misshandel.

Åtalet i fråga om det första skedet - före det att J.H. bragtes i Ingetorpssjön den första gången - gäller bl.a. misshandel förövad av D.H.. D.H. har för sin del erkänt att han i detta skede gjort sig skyldig till misshandel genom slag och sparkar. Detta erkännande vinner stöd av vad de andra tilltalade uppgett.

M.F. har såvitt gäller det första skedet endast erkänt en spark bakifrån mot J.H:s huvud. Denna spark har uppfattats av samtliga närvarande. Den var så kraftig att J.H. föll omkull. Att M.F. i övrigt tilldragit sig mindre uppmärksamhet än D.H. förklaras med att D.H. framstår som den mest aggressive. M.B. och J.B. har dock uppgett att M.F. deltog i misshandeln med slag även i detta skede. Med hänsyn till att M.F. var den som tog initiativet till att J.H. skulle misshandlas och mot bakgrund av den osämja som tidigare förekommit mellan M.F. och J.H. framstår det också som mer troligt att förutom D.H. även M.F. deltog i misshandeln än att så inte skulle ha varit fallet. Av dessa skäl får det anses styrkt att M.F. deltog i misshandeln i det första skedet, i första hand genom sparken mot J.H:s huvud men även, om än i mindre utsträckning än D.H., med slag.

I fråga om misshandeln av J.H. i det första skedet omfattar åtalet även J.B.. Han har erkänt att han bakifrån tilldelade J.H. en spark. Detta erkännande vinner stöd av utredningen i övrigt. Sparken ledde till att J.H. i vart fall tappade balansen. Det är inte styrkt att J.B. gjort sig skyldig till fullbordad misshandel med en glödande påk. Genom vad M.F. uppgett vid huvudförhandlingen, vilket vinner stöd av vad såväl M.F. som J.B. berättat under rekonstruktionen, finner rätten dock styrkt att J.B. försökte misshandla J.H. med påken. Rätten finner därför J.B. övertygad om misshandel och försök till misshandel.

De skador som tillfogades J.H. i det första skedet var inte så allvarliga som de skador han fick sedan han kommit upp ur vattnet. Även om misshandeln i det första skedet inte var livshotande, var det fråga om ett fall då flera tillsammans misshandlade en annan person. Misshandeln var helt oprovocerad och J.H. var i praktiken oförmögen att försvara sig. Misshandeln kännetecknas av sådan råhet och hänsynslöshet som går långt utöver vad som förekommer vid våldshandlingar i allmänhet. De misshandelsbrott som i det första skedet begicks mot J.H. skall därför bedömas som grova.

Såvitt gäller brotten mot J.H. omfattar åtalet även ett yrkande riktat mot J.B. om ansvar för olaga tvång bestående i att han tillsammans med D.H. skulle ha knuffat eller kastat J.H. i Ingetorpssjön. J.B. har erkänt olaga tvång. M.F. har på rekonstruktionsfilmen mycket tydligt demonstrerat hur J.H. släpades mot vattnet. Det har visserligen inte framkommit att J.H. ropade på hjälp, varken i det nu berörda momentet eller annars. Man kan ändå ta för givet att J.H. var skräckslagen på grund av den misshandel han blivit utsatt för. Det finns ingen anledning att tro att han skulle hoppa i sjön frivilligt, mitt i natten och utsatt för misshandel. Däremot kan man utgå från att han var så uppskrämd att det inte behövdes särskilt mycket tvång för att få honom i vattnet. Det finns också uppgifter om att J.H. blev kastad i sjön. Rätten finner därför utrett att J.H. blev utsatt för olaga tvång i enlighet med åklagarens påstående. Vid bedömande om ett olaga tvång är grovt skall enligt 4 kap. 4 § 2 st. brottsbalken särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr. Den grova misshandel som föregick det olaga tvånget är enligt tingsrättens mening jämställbar med tortyr och har ett sådant samband med det olaga tvånget att detta bör bedömas som ett grovt brott.

Vid bedömningen av de brott som begåtts mot C.G. och som i huvudsak är av integritetskränkande natur måste hänsyn tas till att C.G., som var betydligt mindre än övriga inblandade, var åskådare till hur hans kamrat blev utsatt för misshandel. Händelserna utspelade sig om natten på en avsides belägen plats. C.G. var skräckslagen. Dessa omständigheter är naturligtvis försvårande vid bedömningen av de åtalspunkter som gäller brott mot C.G..

Den spark som D.H. riktade mot C.G. orsakade ingen smärta eftersom C.G. lyckades parera. Sparken bör bedömas som försök till misshandel.

Av C.G:s uppgifter, vilka inte har satts i fråga av D.H., framgår att D.H., som åklagaren påstått, hotade att kasta C.G. i sjön. Hotet måste anses ha varit ägnat att hos C.G. framkalla allvarlig fruktan för hans personliga säkerhet. D.H. skall därför dömas för olaga hot mot C.G..

J.B. är åtalad för olaga hot och rån mot C.G.. Med hänsyn till vad som framkommit om J.B:s medverkan får hans uppsåt anses omfatta det tillstånd i vilket C.G. befann sig. Den som olaga hot rubricerade gärningen har haft till syfte att förmå C.G. att ropa till J.H. att komma upp ur vattnet. C.G. har också riktat den vädjan till J.H. som han blivit tillsagd att göra. Av J.B:s egna uppgifter framgår att det var han som förmådde C.G. att ropa till J.H.. Som tingsrätten tidigare framhållit skedde detta vid ett tillfälle när C.G. var synnerligen uppskrämd. Han fruktade för att själv bli misshandlad. Det får därför antas att J.B:s uppmaning av C.G. uppfattades som ett hot. Genom detta hot förmåddes C.G. att ropa till J.H.. J.B. är därför övertygad om ansvar för olaga hot mot C.G.. Åklagaren har gjort gällande att C.G. var försatt i vanmakt när J.B. stal 100 kr och ett GL-kort från honom. J.B. har erkänt tillgrepppet men har gjort gällande att det bör bedömas som stöld. Med vanmakt avses praktiskt taget fullständig brist på kroppslig kontroll, t.ex. medvetslöshet, sömn, hypnotiskt tillstånd, yrsel, total berusning av alkohol eller narkotika (Jareborg, Brotten, del I, s. 191). Även om C.G. som tingsrätten funnit var skräckslagen, kan han inte anses ha varit försatt i vanmakt. J.B. kan därför inte dömas för rån. Dock är omständigheterna sådana att stölden bör bedömas som ett grovt brott.

När J.H. kom upp ur vattnet fanns M.F. och D.H. kvar på stranden. Deras uppgifter om vad som hände skiljer sig åt.

M.F. har vid flera förhörstillfällen lämnat samma uppgifter. D.H., däremot, har flera gånger ändrat sina uppgifter fram och tillbaka. Som han slutligt bestämt sin talan skulle han överhuvudtaget inte ha märkt vad M.F. ensam skulle ha gjort med J.H.. Av utredningen i målet framgår att J.H. när han första gången tvangs ner i Ingetorpssjön var vid medvetande och kunde gå. Det var visserligen mörkt på platsen men flera av de inblandade iakttog J.H:s ansikte innan han den första gången tvangs i sjön. De högst påtagliga ansiktsskador med bl.a. helt igenmurade ögon som J.H. hade när hans kropp påträffades i sjön fanns inte när han första gången tvangs i sjön. Det får antas att den allvarligaste misshandeln ägde rum under en relativt kort period sedan J.H. kommit upp ur vattnet. D.H:s uppgift att han inte skulle ha uppmärksammat denna misshandel kan enligt tingsrättens mening lämnas utan avseende. Med hänsyn till att D.H. tidigare var den mest aggressive vid misshandeln av J.H., vilket stämmer med hans egna uppgifter om sin slagsmålsbenägenhet efter alkoholförtäring, anser tingsrätten också att det är osannolikt att han inte skulle ha varit intresserad av att delta i den fortsatta misshandeln. Till detta kommer att D.H. under förundersökningen också lämnat uppgifter som i det väsentliga stämmer med M.F:s uppgifter. Även M.B:s uppgifter om vad som sas sedan de fyra tilltalade återförenats stöder mer M.F:s uppgifter än de uppgifter D.H. lämnat inför tingsrätten. Rätten finner därför att D.H:s uppgifter om vad som hände i det sista skedet inte kan läggas till grund för bedömningen. M.F:s uppgifter är vid denna bedömning den förklaring till dödsfallet och den slutliga misshandeln som bör vara avgörande för rättens ställningstagande. Dessa uppgifter bekräftar åklagarens gärningspåstående. D.H. och M.F. skall därför dömas för den gärning, såvitt avser det sista skedet, som åklagaren har lagt dem till last.

Av M.F:s uppgifter framgår att det var viktigare att D.H. fick en cigarett än att se efter vad som hände J.H.. M.F. och D.H. hade inte en tanke på att försöka få upp J.H. ur sjön. De var med andra ord helt likgiltiga för J.H:s öde. De skall därför dömas för att med uppsåt ha berövat J.H. livet.

Med hänsyn till den långvariga och särskilt råa och hänsynslösa misshandel som sammantaget föregick den dödande handlingen samt då J.H. före avlivningen hade försatts i ett hjälplöst tillstånd finns det inte sådana skäl som avses i 3 kap. 2 § brottsbalken att bedöma gärningen som dråp. Den skall därför rubriceras som mord. De övriga gärningar som D.H. och M.F. begick mot J.H. konsumeras av mordbrottet.

Då de misshandelsbrott J.H. utsattes för i det första skedet bedöms som grova, uppkommer frågan om M.B. skall dömas till ansvar för att inte ha avslöjat den grova misshandel som J.H. utsattes för i detta skede. Åtalet mot M.B. avser inte underlåtenhet att avslöja mordet. Att J.H. blev mördad kan alltså inte läggas M.B. till last. Som framgår av åtalet tas frågan upp i samband med de numera allmänt förekommande mobiltelefonerna. Genom mobiltelefonernas ökade förekomst har naturligtvis möjligheterna att anmäla t.ex. misshandelsbrott på ett tidigt stadium ökat dramatiskt. Regeln i 23 kap. 6 § brottsbalken är dock på intet sätt skriven med tanke på sådana situationer utan har i sin nuvarande utformning betydelse som reservbestämmelse i fall där någon som misstänkts för brott eller medverkan därtill inte kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet. Den straffbara underlåtenheten anges som underlåtenhet att i tid anmäla eller annars avslöja brott. Vad som skall anmälas eller avslöjas är "brott som är å färde". Ett brott som har kommit till fullbordan är i regel inte längre å färde. Om emellertid gärningsmannen gjort vad på honom ankommit för att brottet skall komma till stånd men effekten ännu inte inträffat, anses brottet fortfarande vara å färde. Skulle brottet inte ha förhindrats genom avslöjandet, bör underlåtenheten att avslöja detsamma inte bestraffas.

Av uppgifter som åklagaren har inhämtat från Telia Mobitel AB framgår att M.B:s mobiltelefon användes dels den 16 augusti 1995 kl. 22.24, 22.42 och 23.39, dels den 17 augusti 1995 kl. 01.53. Några säkra uppgifter om tidpunkten för misshandeln innan J.H. tvangs i sjön den första gången finns det inte. Det är därför inte uteslutet att samtalen från M.B:s mobiltelefon ägde rum under tiden som misshandeln pågick. Av M.B:s uppgifter framgår dock att dessa samtal inte uppfyllde brottsbalkens krav på avslöjande. Av M.B:s egna uppgifter framgår dessutom att han inte hade en tanke på att anmäla misshandeln för polisen. M.B. har inte ens gjort gällande att det var på grund av rädsla vid brottstillfället som han underlät att avslöja misshandeln. En annan sak är att han i efterhand, därom särskilt tillfrågad, naturligt nog hävdar att han skulle löpt risk för repressalier. Ett av samtalen ringdes enligt M.B:s egna uppgifter från den plats där han och de andra tilltalade uppehöll sig innan de gick till J.H. och C.G.. Eftersom åklagaren inte lagt M.B. underlåtenhet till last i det skedet, finns det inte anledning att i detta sammanhang pröva det samtalets betydelse.

Av M.B:s och andras utsagor framgår att han och J.B. kom fram till C.G. och J.H. alltför sent för att förhindra den första omgången av misshandel. I förhållande till denna sekvens kan M.B. redan av denna anledning inte anses ha varit skyldig att göra ett avslöjande. Av M.B:s egna uppgifter framgår emellertid att misshandeln fortsatte med ytterligare två etapper. Eftersom ifrågavarande lagrum är avsett för den som i förväg känner till att ett brott skall förövas, får det anses ligga på åklagaren att bevisa att det funnits stunder mellan misshandelstillfällena då M.B. insett att han genom att göra polisanmälan skulle ha kunnat förhindra upprepad grov misshandel. Det tillämpliga lagrummet förutsätter för straffbarhet såväl att M.B. underlåtit att göra anmälan som att polisen om anmälan gjorts hade hunnit till platsen i tid för att förhindra nästkommande misshandelstillfälle. M.B:s uppgifter om att misshandeln vid varje tillfälle påbörjades oväntat är inte vederlagda. Främst med hänsyn till de synnerligen osäkra tidsuppgifterna i målet är det inte heller styrkt att misshandelssekvenserna efter den inledande misshandeln hade kunnat förhindras om M.B. ringt till polisen. Rätten finner därför inte styrkt att M.B. med uppsåt underlåtit att avslöja grov misshandel.

Såvitt avsåg påföljderna anförde tingsrätten:

D.H. var, när brottet begicks 18 år och fyra månader. Han förekommer inte i kriminalregistret.

En rättspsykiatrisk undersökning har utförts av Anders Forsman. Enligt dennes bedömning har D.H. inte begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Vid tiden för undersökningen led han inte av en allvarlig psykisk störning. Medicinska förutsättningar för överlämnande till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken föreligger inte enligt bedömningen.

Även beträffande den som begått brott i åldern 18-20 år begränsas användningen av fängelsestraff tämligen starkt. Förutsättningen för att fängelse skall kunna dömas ut i dessa fall är att det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. För denna åldersgrupp kan såväl brottslighetens straffvärde som den tilltalades tidigare brottslighet och brottets art medföra att annan påföljd än fängelse är utesluten. Fängelse bör i huvudsak övervägas endast när brottsligheten är särskilt svår eller omfattande eller när fråga är om upprepade återfall i grov brottslighet samt vid sådana brottstyper, exempelvis grovt rattfylleri, där ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden.

Frivården Göteborgs förorter har i ett i målet avgivet yttrande - efter hörande av företrädare för socialnämnden - anfört bl.a. följande: "D.H. är en 18-årig ung man som inte förekommer i kriminalregistret, men som vid ett par tillfällen fått strafföreläggande. Under utredningstiden har det framkommit att de nu aktuella brotten är alkoholrelaterade liksom de brott D.H. tidigare gjort sig skyldig till. D.H. uppger att han inte har några minnen från det senaste brottet varför det framstår som overkligt för honom. Frivårdens bedömning är att D.H. är en omogen ung man som behöver mycket stöd och hjälp för att komma till insikt med sitt leverne. Då det senaste av de nu aktuella brotten har ett högt straffvärde saknas förutsättningar för en frivårdande påföljd."

I utlåtande över den rättspsykiatriska undersökningen anförs bl.a. följande: "Brottet har således blivit begånget under påverkan av en för D.H. själv känd, avvikande rusreaktion. Den kroppsliga utredningen har påvisat möjliga skador i hjärnans främre delar (frontalloberna). Den inledande psykologundersökningen påvisade en frontallobsdysfunktion och är således förenlig med det kroppsliga fyndet. Kliniskt uppvisade D.H. ett organiskt personlighetssyndrom med affektiv instabilitet, nedsatt socialt omdöme och ökad misstänksamhet. D.H. uppfyllde också kriterier för en antisocial personlighetsstörning. Ingen av dessa avvikelser kan anses utgöra en allvarlig psykisk störning i brottsbalkens mening. Vid sidan av D.H:s ålder bör man vid bedömning av straffvärdet beakta, att D.H:s psykiska särdrag starkt kan ha nedsatt förmågan att kontrollera handlandet (29 kap. 3 § brottsbalken). Av samma skäl framstår D.H. som en uppenbart farlig person, i synnerhet vid återfall i missbruk."

Anders Forsman och Rein Tomson har hörts som sakkunniga. Anders Forsman har uppgett att D.H. även som nykter har en mycket låg aggressivitetströskel. På grund av sin benägenhet för avvikande beteende under alkoholpåverkan bör D.H. undvika allt alkoholbruk.

För D.H:s del karakteriseras bilden alltså av hans missbruksproblem. Han har dessutom dömts tidigare, bl.a. för brott mot knivlagen. Trots sin relativt låga ålder beskrivs han som alkoholist. Han är dock medveten om att han lätt blir aggressiv och våldsam när han är alkoholpåverkad. Den rättspsykiatriska undersökningen begränsar inte påföljdsvalet. Brottslighetens straffvärde gör att det finns särskilda skäl att döma D.H. till fängelse. Någon annan påföljd bör inte komma i fråga. Det har inte framkommit tillräckliga skäl för att i D.H:s fall vid straffmätningen tillämpa de särskilda föreskrifterna i 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken om försvårande och förmildrande omständigheter. Tingsrätten finner att fängelsestraffet, med hänsyn tagen till D.H:s ålder, bör bestämmas till sex år.

J.B. var vid brottstillfället 17 år och elva månader. För hans del krävs därför att det föreligger synnerliga skäl för att döma till fängelse. Han dömdes år 1993 för grov misshandel till vård inom socialtjänsten.

J.B. har genomgått en rättspsykiatrisk undersökning utförd av Anders Forsman, som beträffande J.B. gjort samma bedömning som tidigare redovisats avseende D.H..

Frivården Ystad anför i ett i målet avgivet yttrande: "Sammanfattningsvis kan sägas att det rör sig om en ung man som hade problem i skolan på grund av störande beteende. Han betecknas som begåvad men fick dåliga slutbetyg. Han har en relativt hög alkoholkonsumtion och är sedan knappt två år familjehemsplacerad på frivillig väg. Socialförvaltningen har beslutat om fortsatt vård, nu enligt LVU med placering i ett § 12-hem där man vistas under tvång. J.B. synes vara i behov av fortsatt stöd i sin utveckling och då nu aktuellt brott är begånget när han var 17 år anser Frivårdsmyndigheten att han bör beredas fortsatt vård inom socialtjänsten, varför detta föreslås som påföljd."

Ramlösa rättsenhet har som företrädare för socialnämnden i Helsingborg anfört: "Socialtjänsten ser mycket allvarligt på den kriminalitet J.B. har varit inblandad i, och ser med stor oro på framtiden om ingen förändring görs. Erfarenhetsmässigt är det svårt att komma J.B. in på livet, då han oftast är fåordig, kylig och likgiltig i kontakten med undertecknad. Hans ointresse för omgivningen och aktiviteter gör att J.B. är svår att påverka i positiv riktning. Dessutom försvarar han sin skinheadsidentitet till varje pris och möter omgivningen med misstänksamhet, när skinheadskulturen förs på tal. Trots att J.B. visar brister på empati har händelsen berört honom även om han försöker dölja detta. Undertecknad bedömer att ett fängelsestraff skulle äventyra J.B:s framtid, där risken är överhängande att J.B. fastnar i fortsatt kriminalitet. Samtidigt är undertecknad osäker om vård och behandling enligt LVU är en lämpligt insats, pga J.B:s problematik och bristande motivation. Socialtjänsten har haft ansvaret för J.B:s familjehemsplacering under två år och trots att han fyllt 18 år, bedömer undertecknad att socialtjänstens behandlingsinsatser trots allt är de mest adekvata. Det enda alternativet bedöms vara vård vid en institution enligt 12 § LVU." Socialnämndens yttrande har undertecknats av socialsekreteraren P-O.J..

I det rättspsykiatriska utlåtandet anförs bl.a. följande: "J.B. var vid brottstillfället kraftigt berusad av alkohol. Detta torde ha förstärkt aggressiviteten och grumlat medvetandet. J.B. uppger sig väl känna till sin benägenhet att bli mer aggressiv och mer stridslysten under alkoholpåverkan. Den kroppsliga utredningen har påvisat sannolika, organiska hjärnförändringar på flera ställen i den högra hjärnhalvan, och sjukhistorian talar för möjliga diffusa hjärnskador redan från födelsen. Följden torde ha blivit ett organiskt personlighetssyndrom (hjärnskada) med känslomässig labilitet, nedsatt omdöme och ökad aggressivt präglad misstänksamhet. Störningarna är för J.B. välkända. Detta gäller också som nämnts reaktionsmönstret vid alkoholintag. Det föreligger därför ej en allvarlig psykisk störning i brottsbalkens mening. Vid sidan av nämnda avvikelser föreligger en antisocial personlighetsstörning, som inte heller den ryms inom begreppet allvarlig psykisk störning. Vid sidan av en fängelsepåföljd är J.B. i behov av ett långvarigt psykosocialt stöd inom kriminalvården respektive inom socialtjänsten med hänsyn till den stora risken för återfall i allvarlig brottslighet till följd av personlighetsavvikelserna. Detta torde kunna uppnås initialt inom kriminalvården och senare inom socialtjänsten (BrB 31 kap. 1 §).

Anders Forsman och Rein Tomson har hörts som sakkunniga. Anders Forsman har angett att man för J.B:s rehabilitering inte kan nöja sig med enbart en frihetsberövande påföljd. Därutöver behövs en långvarig uppföljning.

De brott J.B. funnits övertygad om är visserligen av mycket allvarlig art. Såväl den rättspsykiatriska utredningen som yttrandena från frivårdsmyndigheten och socialnämnden talar dock för att J.B. bör överlämnas till vård inom socialtjänsten, vilket också är den normala påföljden för gärningsmän i hans ålder. Enligt meddelande den 8 november 1995 från Ramlösa rättsenhet finns det plats för J.B. på Gräskärrs ungdomsvårdsskola i Uddevalla. Han kan således, bl.a. genom vistelse på hem enligt 12 § LVU, beredas adekvat vård inom socialtjänsten. Synnerliga skäl att döma till fängelse kan då inte anses föreligga. Han bör därför överlämnas till vård inom socialtjänsten.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma D.H. och till ett längre fängelsestraff, J.B. till fängelse och M.B. för underlåtenhet att avslöja grov misshandel till fängelse.

J.H:s föräldrar M-L.H. och A.H. biträdde åklagarens yrkanden.

D.H., som nöjdförklarat sig den 4 december 1995, överklagade därefter anslutningsvis tingsrättens dom med yrkande, såvitt nu är i fråga, att han skulle dömas för grov misshandel och att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Hovrätten avvisade i beslut den 21 december 1995 D.H:s överklagande såvitt avsåg påföljden och brottsrubriceringen. Som skäl för avvisningen anförde hovrätten:

Enligt 3 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. får dom på fängelse verkställas, om den dömde avger förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådömda påföljden (nöjdförklaring). Nöjdförklaringen omfattar även rättens avgörande i skuldfrågan och brottsrubriceringen. Av lagens 8 § följer att en nöjdförklaring inte får återkallas. Den som har avgett sådan nöjdförklaring får följaktligen inte överklaga domen. Något undantag gäller ej i fråga om överklagande som görs anslutningsvis.

Beträffande omfattningen av hovrättens prövning avseende D.H. efter avvisningsbeslutet uttalade hovrätten: I enlighet med detta har hovrätten i fråga om åtalet mot D.H. att pröva endast åklagarens av målsägandena biträdda överklagande. Prövningen kan väl omfatta, förutom påföljden, rubriceringen av brotten. Frågan huruvida D.H. gjort sig skyldig till de i åtalet beskrivna gärningarna kan dock till följd av bestämmelsen i 51 kap. 23 a § rättegångsbalken inte prövas annat än om ett s.k. genombrottsrekvisit föreligger. Så är fallet om det i skuldfrågan föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning eller kunna medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten i denna del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag. Frågan om något genombrottsrekvisit föreligger med avseende på D.H:s skuld behandlas nedan.

I hovrätten hördes C.G., M-L.H., A.H., D.H., J.B., M.B., U.J., K.B., G.J., Anders Forsman och Rein Tomson på nytt. De berättade i allt väsentligt i överensstämmelse med vad som för var och en av dem antecknats i tingsrättens dom.

Utredning förebragtes om vad M.F. uppgett vid tingsrätten och under förundersökningen.

I hovrätten hölls vidare förhör med kommissarien E.N. och polisinspektören L.C. angående vad som framkom under förhör med M.F..

Skriftlig bevisning åberopades. Videoupptagning av rekonstruktion från brottsplatsen spelades upp.

Hovrätten för Västra Sverige (1996-06-04, hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren, hovrättsrådet Pär Zelano, referent, tf. hovrättsassessorn Lise-Lotte Norén Wilkens samt nämndemännen Egon Rydén och Madeleine Segle) ändrade på så sätt tingsrättens dom att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd för D.H. till åtta år och för J.B. till fängelse tio månader samt dömde M.B. för underlåtenhet att avslöja grov misshandel till fängelse fyra månader.

I ansvarsfrågan anförde hovrätten:

D.H:s skuld

D.H. har i hovrätten vidhållit den inställning till åtalet mot honom för mord som han hade vid tingsrätten. Han har sålunda förnekat att han deltagit i misshandeln av J.H. efter det att denne simmat i land. Tingsrättens dom, i den del D.H. har dömts härför, är enligt D.H. felaktig, och felet är så allvarligt att hovrätten, trots att domen inte har överklagats i den delen, i samband med prövningen av åklagarens överklagande också bör pröva om D.H. skall dömas för gärningen.

I målet har inte framkommit något förhållande som möjliggör för hovrätten att mot vad som föreskrivs i 51 kap. 23 a § rättegångsbalken pröva huruvida D.H. skall dömas för den åtalade gärningen. Anledning förekommer inte att bedöma brotten på annat sätt än tingsrätten har gjort. D.H. har således gjort sig skyldig till mord, försök till misshandel och olaga hot.

J.B:s skuld

Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte några andra bedömningar än dem som tingsrätten har gjort.

M.B:s skuld

Bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott är av betydelse som reservbestämmelse i fall där någon som misstänks för brott eller medverkan därtill inte kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet (se Beckman m.fl., Brottsbalken II, 6u 1990, s. 644). Det straffbara området begränsas å ena sidan av att det aktuella brottet inte får vara fullbordat, avslutat, när den misstänkte får kännedom om det. Å andra sidan är det en förutsättning för ansvar att brott har kommit till stånd, dvs. det krävs att straffbar förberedelse, straffbar stämpling eller straffbart försök ägt rum. Vidare krävs det att ett avslöjande kan ske utan fara för den avslöjande själv eller någon av hans närmaste. Slutligen tyder uttalanden i doktrinen på att det även finns ett krav på att ett avslöjande skall vara verkningsfullt, dvs. skulle brottet inte ha förhindrats genom avslöjandet är underlåtenheten inte straffbar.

Såsom tingsrätten funnit är det utrett att de tilltalade, dvs. M.F., D.H., J.B. och M.F., när de tillsammans gick till Abborreklippan var inställda på att J.H. skulle bli utsatt för misshandel. D.H. har visserligen uppgett att M.F. "tjatade" om att de skulle gå till Abborreklippan och "slå ihjäl" J.H. och hans kompis, men annat har inte kommit fram i målet än att detta uttryckssätt i det läget kan ha uppfattats som en retorisk överdrift och att M.B. då inte hade anledning att befara att J.H. skulle utsättas för grov misshandel eller ännu allvarligare brott. Någon skyldighet för M.B. att anmäla eller avslöja brott har således inte förelegat före ankomsten till Abborreklippan.

Som tingsrätten funnit kom M.B. och J.B. fram till Abborreklippan alltför sent för att förhindra den första omgången av misshandeln. Av M.B:s uppgifter framgår att han i anslutning till ankomsten till Abborreklippan såg att D.H. angrep J.H. med slag "på käften". Redan i detta läge var det uppenbart att J.H. och C.G. var hjälplösa mot den övermakt som representerats av M.F., D.H., J.B. och M.B.. Det framgår också att M.B. själv reagerade mot behandlingen av J.H.. Han hade även fått klart för sig att någon hade kastat en flaska mot J.H.. Av hans egen berättelse, som stöds av utredningen i övrigt, framgår således att han blev åsyna vittne till angrepp mot J.H. som var av så allvarlig beskaffenhet att de var att bedöma som grov misshandel.

Med beaktande av uppgifterna om att det var lugna perioder mellan de olika misshandelsomgångarna och att dessa bröt ut utan någon direkt förvarning kan det inte anses visat att det framgick klart för M.B. att den grova misshandeln inte skulle upphöra. Han kan därför inte med direkt uppsåt sägas ha underlåtit att avslöja den fortsatta brottsligheten. Frågan blir då om han i stället haft s.k. eventuellt uppsåt. För att sådant skall föreligga krävs dels att det förelåg misstanke om att brott var å färde, dels att det måste antas att visshet om att brottet skulle begås om det inte avslöjades inte skulle ha avhållit M.B. från att underlåta att avslöja detta. Av det fram till den ovan nämnda tidpunkten utövade våldet sammantaget med att de fyra gick till Abborreklippan för att misshandla J.H. framgår att M.B. hade all anledning att misstänka att den grova misshandeln skulle komma att fortsätta. Av M.B:s egna uppgifter framgår att han inte vid något tillfälle under det fortsatta händelseförloppet hade någon tanke på att ringa polisen. Han har också varit närvarande under fortsatt misshandel, om än med vissa protester enligt hans egna uppgifter. Dessa omständigheter visar att visshet om att den grova misshandeln skulle fortsätta, om den inte avslöjades, inte skulle ha förmått M.B. att göra ett sådant avslöjande. Således har det visats att M.B. med eventuellt uppsåt underlåtit att anmäla att den grova misshandeln var å färde.

Hade då ett avslöjande kunnat ske utan fara för M.B. själv eller för hans närmaste? M.B. har i ett senare skede avlägsnat sig och då haft möjlighet att i ensamhet vidta åtgärder för att avslöja brottet. Det har inte framkommit något som tyder på att han inte skulle ha kunnat avlägsna sig i det nu aktuella tidigare skedet. Ett avslöjande hade då kunnat ske utan fara för honom själv.

Slutligen måste det prövas om ansvar i enlighet med uttalanden i doktrinen kan vara uteslutet på den grunden att ett avslöjande skulle ha varit verkningslöst. Jämför Strahl i Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 339 och Jareborg i Brottsbalken kap. 24-25 med mera, 1985, s. 39 samt för motsatt uppfattning Agge i Straffrättens allmänna del, andra häftet, 1961, s. 207 not 4.

Vid bedömningen konstaterar hovrätten först att det i lagtexten inte finns någon inskränkning för sådana otjänliga avslöjanden som omnämns i doktrinen. Ej heller finns det stöd för någon sådan inskränkning i förarbetena, jfr NJA II 1962 s. 340 och 1948 s. 219 ff. Hovrätten ansluter sig emellertid till bedömningen på så sätt att är det rent faktiskt så att ett avslöjande inte kan få någon verkan så faller en underlåtenhet att avslöja brottet utanför det straffbara området. Det saknas emellertid skäl att undanta sådana fall där det är tveksamt om ett avslöjande kan få någon verkan eller ej. Så fort det finns någon, om än liten, möjlighet att ett allvarligt brott kan komma att avvärjas genom ett avslöjande finns det ett klart intresse av att det finns ett påtryckningsmedel för att få avslöjandet till stånd.

I föreliggande fall kan det naturligtvis ifrågasättas om hjälp skulle ha hunnit fram för att förhindra den återstående misshandeln av J.H..

Det står emellertid klart att hela händelseförloppet, från det M.F., D.H., J.B. och M.B. anlände till Abborreklippan till dess J.H. kastades i sjön sista gången, pågick under mer än en och en halv timme. Denna tid är så lång att det inte på något sätt är omöjligt att hjälp skulle kunna ha kommit så snart att i vart fall delar av den fortsatta misshandeln skulle ha kunnat förhindras.

Således skall M.B. dömas för underlåtenhet att avslöja grov misshandel.

I påföljdsfrågorna uttalade hovrätten:

Straffet för mord är fängelse i tio år eller på livstid. För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det (30 kap. 5 § brottsbalken). Vidare skall, i fråga om den som begått brott innan han fyllt tjugoett år, hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Härvid får han dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet och han bör inte dömas till fängelse på livstid (29 kap. 7 § brottsbalken). Avsikten med den sistnämnda bestämmelsen är att om den tilltalade är under 21 år detta rent allmänt skall leda till lägre straff än vad som normalt döms ut för en gärning. Som allmän riktlinje anses gälla att fängelsestraffet för 15-17-åringar inte bör vara längre än hälften av den tid som skulle ha bestämts för en vuxen person i motsvarande situation (se Berg m.fl., Kommentar till Brottsbalken III, 4 u 1994, s. 230).

D.H. var 18 år och 5 månader vid gärningstillfället.

Som tingsrätten funnit kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga för D.H..

Åklagaren ha gjort gällande att det förelåg rasistiska motiv för gärningarna och därvid anfört bl.a. följande. Samtliga av de tilltalade är influerade av nazistisk ideologi och har till följd därav en positiv inställning till våld. Hade de varit vanliga ungdomar utan denna inställning hade de inte begått brottet.

Hovrätten gör följande bedömning

Det har inte framkommit att det varit ett motiv för D.H:s angrepp mot J.H. att kränka honom på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Regeln i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken om att sådana motiv skall beaktas såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av brottets straffvärde är därför inte direkt tillämplig. De gärningar som D.H. har begått mot J.H. har emellertid varit utstuderat grymma och förnedrande. D.H. har därigenom visat sådan särskild hänsynslöshet att brottsligheten måste bedömas ha ett utomordentligt högt straffvärde. Straffet skulle om brottet hade begåtts av en person som fyllt 21 år bestämts till fängelse på 10 år eller livstid.

Sammantaget finner hovrätten att fängelsestraffet för D.H. bör bestämmas till en längre tid än vad tingsrätten har gjort.

J.B. var 17 år och 11 månader vid gärningstillfället. De brott J.B. har gjort sig skyldig till är av allvarlig art och har betydande straffvärde. Det har upplysts att J.B. efter att under en kort tid ha vistats på ungdomsvårdsskola numera åter har placerats i samma familjehem, som han var placerad i innan den nu aktuella brottsligheten begicks. Av företedd behandlingsplan framgår bl.a. att J.B. skall vara familjehemsplacerad enligt lagen om vård av unga, att han skall mottaga handledning av psykolog samt ha löpande kontakt med socialsekreterare.

Enligt hovrättens mening är straffvärdet för den brottslighet som J.B. gjort sig skyldig till så högt, att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med enbart det nu angivna innehållet inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. Trots J.B:s ungdom föreligger det därför synnerliga skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd beaktar hovrätten J.B:s ungdom och vad han undergått till följd av tingsrättens påföljdsbestämning.

M.B. var 18 år och 4 månader vid gärningstillfället. Brottstypen kan sägas vara ett bihang till en betydligt allvarligare brottslighet som regelmässigt medför fängelse. För att kriminaliseringen av underlåtenheten att avslöja sådana grova brott skall vara effektiv som påtryckningsmedel från det allmännas sida krävs att den som underlåter att göra anmälan kan räkna med en påföljd som inte framstår som bagatellartad i jämförelse med den påföljd som huvudgärningsmannen får. Således föreligger särskilda skäl att med hänsyn till brottets art döma M.B. till fängelse. Med beaktande av M.B:s ungdom finner hovrätten att fängelsestraffets längd bör stanna vid fyra månader.

Skadestånd

J.H:s föräldrar, M-L.H. och A.H., yrkade vid tingsrätten, såvitt nu är av intresse, att M.F. och D.H. skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd till envar av dem med 500 000 kr för sveda och värk i form av psykiskt lidande.

M.F. och D.H. vitsordade var och en för sig att såväl M-L.H. som A.H. lidit psykiska men. De medgav var för sig att som ersättning för psykiskt lidande betala 25 000 kr till envar av M-L.H. och A.H..

I denna del hördes vid tingsrätten M-L.H. och A.H.. Som vittne hördes prästen L.A..

M-L.H. åberopade ett intyg från diplomerade gestaltterapeuten T.E-C.. Makarna H. åberopade också läkarintyg angående sjukskrivning.

Stenungsunds tingsrätt ålade i domen M.F. och D.H. att solidariskt betala skadestånd till M-L.H. med 35 000 kr och till A.H. med 35 000 kr.

I domskälen anförde tingsrätten:

Genom plenumavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II har Högsta domstolen funnit att ersättning kan utgå för psykiska besvär som har uppkommit när en nära anhörig har dödats med uppsåt. Högsta domstolen har i rättsfallen uppskattat skäligt skadestånd för psykiska besvär till 25 000 kr, vilket är det belopp som M.F. och D.H. har medgett att betala till envar av makarna H. om de döms för att ha dödat J.H. med uppsåt. Tingsrätten finner inte att omständigheterna i detta mål är sådana att skadeståndet bör sättas högre än vad som skedde i de nyssnämnda avgörandena i Högsta domstolen. En viss justering uppåt bör dock ske med hänsyn till penningvärdets fall.

M-L.H. och A.H. överklagade domen och vidhöll därvid sina vid tingsrätten framställda yrkande om ersättning till envar av dem för sveda och värk i form av psykiska besvär med 500 000 kr.

M.F. bestred ändring.

D.H. överklagade domen och yrkade att han skulle befrias från skadeståndsskyldighet gentemot makarna H.. I andra hand medgav han att, för den händelse han skulle befinnas skyldig till uppsåtligt dödande, till envar av makarna betala det av tingsrätten utdömda beloppet 35 000 kr.

M-L.H., A.H. och L.A. hördes på nytt och berättade därvid i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrätten dom.

Vidare hördes som vittnen överläkaren I.M. och diplomerade gestaltterapeuten T.E-C. angående hur det psykiska lidandet utvecklats för M-L.H. och A.H. efter tingsrättens förhandling, samt A-C.H., D.H:s mor.

Hovrätten ändrade på så sätt tingsrätten dom att skadestånden till envar av M-L.H. och A.H. för psykiskt lidande bestämdes till 60 000 kr.

I domskälen anförde hovrätten: M.F:s inställning innebär att han godtagit att skadeståndet till envar av M-L.H. och A.H. utgår med det av tingsrätten bestämda beloppet 35 000 kr.

D.H. har vid ovan angiven utgång i ansvarsdelen redovisat samma inställning.

Skadestånd skall i fall som det förevarande, enligt uttalande av Högsta domstolen i de av tingsrätten åberopade rättsfallen NJA 1993 s. 31 I och II, bestämmas med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag. Skadeståndet till enskilda anhöriga bestämdes i båda dessa fall till 25 000 kr, vilket varit en utgångspunkt vid tingsrättens beräkning av skadeståndet. Det har under senare tid uttalats att rättsfallen inte utgör stöd för att skadeståndet i sådana fall som det var fråga om i dessa rättsfall skall utgå med ett visst schablonbelopp (se SOU 1995:33 s. 148). Mot bakgrund härav bör enligt hovrättens mening skadeståndet, om bedömningen av M-L.H:s och A.H:s psykiska besvär motiverar detta, kunna bestämmas till högre belopp än vad som följer av tingsrättens beräkningssätt.

Utredningen ger i denna del vid handen att de drabbats av allvarliga besvär. Överläkaren I.M. har bedömt att de båda drabbats av en djup kris, vars förlopp, på grund av de ovanliga omständigheterna som orsakat sonens förlust, liknar en posttraumatisk stressreaktion med inslag av depression och stark ångest. Vid huvudförhandlingen i hovrätten framkom att M-L.H. och A.H. ännu inte kunnat återgå i sina arbeten och att M-L.H. alltjämt går i terapi som beräknas behöva pågå under flera år.

Vad som sålunda framkommit utgör enligt hovrättens mening grund för att bedöma skadeståndet för psykiskt lidande åt envar av M-L.H. och A.H. till 60 000 kr.

Målnummer B 1576/95

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1996-06-04
Målnummer
B1576-95
Lagrum
3 kap. 1 §, 23 kap. 6 §, 29 kap. 2 § 7 och 30 kap. 5 § brottsbalken
5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
8 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
Rättsfall
NJA 1993 s. 41 I och II
Litteratur
NJA II 1948 s. 219 ff
NJA II 1962 s. 340
SOU 1995:33 s. 148
Agge, Straffrättens allmänna del, andra häftet, 1961, s. 307 not 4
Beckman m.fl., Brottsbalken , 6:e uppl., 1990, s. 664
Berg m.fl., Kommentar till Brottsbalken III, 4:e uppl., 1994, s. 230
Jareborg, Brottsbalken Kap 24-25 m.m., 1985, s. 39
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1975, s. 339.
Sökord
Brottspåföljd
Straffmätning
Unga lagöverträdare
Mord
Underlåtenhet att avslöja brott
Avvisande av överklagande
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation