NJA 2018 s. 562
Ett yrkande om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott ska ogillas om yrkandet är alternativt till ett yrkande om ansvar för delaktighet i brottet. - En sändning på internet som i allt väsentligt är obestämd till format, inriktning och tid är inte förenad med skydd enligt 1 kap. 6 § YGL (webbsändningsregeln).
Uppsala tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Uppsala tingsrätt åtal mot E.K. samt R.A. och M.A. enligt följande.
Våldtäkt (M.A. och R.A.) och medhjälp till våldtäkt alternativt underlåtenhet att avslöja våldtäkt (E.K. och R.A.).
R.A., M.A. och E.K. har var och en begått brott enligt nedan mot målsäganden.
R.A. har genomfört ett samlag med målsäganden genom att otillbörligt utnyttja att målsäganden på grund av trötthet och påverkan av alkohol och narkotika befann sig i en särskilt utsatt situation.
M.A. har en kort stund därefter genomfört ett samlag med målsäganden genom att otillbörligt utnyttja att målsäganden på grund av trötthet och påverkan av alkohol och narkotika befann sig i en särskilt utsatt situation.
E.K. har medverkat till gärningarna genom att han i båda fallen
- befunnit sig i samma rum eller lägenhet där våldtäkterna begicks,
- skrattat samt på nära håll filmat händelserna med sin mobiltelefon och sänt detta live eller ytterst kort tid efter våldtäkten på Facebook
- underlåtit att ringa 112 trots att han hade en mobiltelefon i handen och gärningarna pågick under flera minuter och trots att han av flera personer blev direkt uppmanad att agera mot våldtäkterna
- i stället för att försöka avstyra eller ingripa mot gärningarna uppmuntrat M.A. genom att skratta samt uttala "de har sex" och "jalla, det är action" eller ord med liknande innebörd.
Det hände den 22 januari 2017 i Uppsala. Gärningarna begicks med uppsåt.
- - -
E.K. åtalades även för grovt förtal enligt följande.
E.K. har genom att filma och sända gärningarna i åtalspunkten 1 innehållande bland annat uttalandet från E.K. att "de har sex" och "jalla, det är action" eller ord med liknande innebörd, samt genom att fortsätta filma och livesända timmarna efter gärningarna ovan utsatt målsäganden för andras missaktning.
Det hände den 22 januari 2017 i Uppsala. Uppgiften var sådan att den kunde förväntas utsätta målsäganden för andras missaktning.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom uppgiften genom sitt innehåll och den omfattning i vilken den blivit spridd var sådan att den kunde förväntas medföra allvarlig skada.
Försvårande omständigheter är vidare dels att målsägandens identitet röjdes genom att E.K. filmade och livesände under lång tid både under och efter våldtäkterna dels att delar av filmen spridits vidare och i tiden efter gärningen har spritts vidare på andra sociala medier på internet tillgänglig för alla med internetuppkoppling.
E.K. begick gärningen med uppsåt.
Därutöver åtalades E.K. för ringa narkotikabrott, bestående i att han olovligen använt kokain/bensoylekgonin, som är narkotika.
Målsäganden, i tingsrättens dom benämnd D, yrkade skadestånd av E.K.
E.K. förnekade brott och bestred skadeståndsskyldighet.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Nils Pålbrant) meddelade dom den 25 april 2017.
R.A. och M.A. dömdes för våldtäkt i enlighet med åtalet. R.A. dömdes även för medhjälp till våldtäkt.
Beträffande E.K. fann tingsrätten att han inte skulle dömas till ansvar för medhjälp till våldtäkt. Tingsrätten anförde vidare följande.
Ska E.K. dömas för underlåtenhet att anmäla våldtäkt?
Om någon underlåter att i tid anmäla eller avslöja våldtäkt som är å färde om det kan ske utan fara för honom, skall han enligt 6 kap. 15 § andra stycket BrB och 23 kap. 6 § första stycket samma lag dömas för underlåtenhetsbrott.
Att i tid anmäla innebär att anmälan måste ske under det att brottet pågår. Är brottet avslutat bortfaller ansvaret.
Tingsrätten har ovan slagit fast att det förövades en våldtäkt från M.A:s sida och att E.K. måste ha varit medveten om att M.A. och D skulle ha sex och att han sedan själv måste ha uppmärksammat att de hade detta. Tingsrätten menar att han måste ha varit medveten om D:s tillstånd, d.v.s. att hon var försatt i en särskilt utsatt situation. Han har filmat och han har underlåtit att ringa 112 trots att han fått flera uppmaningar att anmäla eller vidta någon åtgärd. Det är således ställt utom rimligt tvivel att E.K. förstått att en våldtäkt pågick men att han underlåtit att i tid avslöja detta. Detta hade han kunnat göra utan fara för sig själv. Han ska därför dömas för underlåtenhet att avslöja våldtäkt.
Grovt förtal
- - -
Tingsrättens bedömning
Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal till böter. Är brottet att anses som grovt döms för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada (se 5 kap. 1 och 2 §§ BrB). Spridning av integritetskränkande uppgifter, på sätt det är fråga om i detta fall, har i praxis bedömts utgöra förtalsbrott (jfr NJA 1992 s. 594).
Det är utrett att E.K. har filmat när D haft samlag med M.A., att filmen lagts ut på Facebook samt att den kommit att ses av ett antal personer. Även om själva livestreamingen inte setts av så många när den faktiskt pågick, bör beaktas att även dessa bilder har fått en stor spridning och filmen har uppmärksammats inte bara i Sverige utan internationellt.
Det står klart att genom de uppgifter som framgår har D kunnat identifieras. Uppgifterna har varit nedsättande för henne och har haft ett klart syfte att utsätta henne för andras missaktning. E.K. ska därför dömas för förtal. Brottet ska på av åklagaren anförda skäl bedömas som grovt.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde E.K. för grovt förtal, underlåtenhet att avslöja våldtäkt och ringa narkotikabrott till fängelse 6 månader. Han förpliktades även att utge skadestånd till målsäganden.
Svea hovrätt
Åklagaren och E.K. överklagade i Svea hovrätt. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma E.K. för medhjälp till våldtäkt och under alla förhållanden döma honom till ett längre fängelsestraff än tingsrätten bestämt. E.K. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalen för grovt förtal och underlåtenhet att avslöja våldtäkt samt målsägandens skadeståndsyrkande, i andra hand sätta ned skadeståndet.
Part bestred motparts ändringsyrkande.
Åklagaren justerade i hovrätten åtalet för medhjälp till våldtäkt, alternativt underlåtenhet att avslöja våldtäkt, på så sätt att yrkandet inskränktes till att gälla endast M.A:s våldtäktsgärning.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Göran Nilsson, referent, tf. hovrättsassessorn Måns Norman samt två nämndemän) anförde i dom den 28 juni 2017 bl.a. följande såvitt avsåg åtalet mot E.K.
Åtalet mot E.K. för medhjälp till våldtäkt, alternativt underlåtenhet att avslöja våldtäkt
När det sedan gäller frågan om E.K. har gjort sig skyldig till medhjälp till den våldtäkt som M.A. utsatt målsäganden för gör hovrätten följande bedömning.
- - -. Lika med tingsrätten finner hovrätten därför att E.K. inte har medverkat till M.A:s brott på ett sätt som utgör medhjälp till våldtäkt. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras i den delen.
Åklagaren har även påstått att E.K. gjort sig skyldig till underlåtenhet att avslöja den våldtäkt som M.A. ska dömas för. Frågan är om E.K., bl.a. genom att inte ringa 112, har underlåtit att agera mot våldtäkten på ett sätt som medför straffrättsligt ansvar.
Enligt 23 kap. 6 § första stycket BrB döms den som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja ett förestående eller pågående brott, i de fall det är särskilt föreskrivet, för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är föreskrivet för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott. Högre straff än fängelse i två år får inte dömas ut. Av paragrafens fjärde stycke följer att ansvar för sådan underlåtenhet förutsätter att gärningen har fortskridit så långt att den är straffbar och att brottet kan avslöjas eller förhindras utan fara för den handlande eller för någon annan. I 6 kap. 15 § andra stycket BrB föreskrivs underlåtenhetsansvar vid bl.a. våldtäkt.
HD har i en dom den 15 juni 2017 i mål nr B 1519-16 prövat frågan om ansvar för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt enligt 23 kap. 6 § BrB i dess lydelse före den 1 juli 2016. Med hänsyn till att 2016 års ändringar i paragrafen, i nu aktuellt avseende, endast varit redaktionella har domstolens uttalanden betydelse även vid prövningen av detta mål. Enligt HD krävs inte för straffansvar att det visas att avslöjandet i det enskilda fallet skulle ha lett till att brottet eller del av det hade förhindrats. Straffansvar är emellertid uteslutet om det står klart att ett avslöjande skulle ha varit helt meningslöst. Vad som krävs är att det hade funnits möjlighet att avslöjandet kunnat få någon effekt (se a. dom p. 25).
Det är utrett att E.K. måste ha förstått att målsäganden, vilket tydligt framgått av filmen, var i det närmaste okontaktbar när hon lämnade köket. Som angetts är det också utrett att E.K. omedelbart därefter, dvs. ca tio minuter innan han gick in i sovrummet, fick klart för sig att M.A. avsåg att ha samlag med målsäganden. E.K. måste då även ha förstått att M.A. därigenom skulle utnyttja målsägandens särskilt utsatta situation och att detta var brottsligt. Under dessa förhållanden har E.K. haft möjlighet att avslöja brottet i sådan tid att det i vart fall inte varit uteslutet att en del av brottet hade kunnat förhindras. E.K:s särskilda problematik kan inte bedömas ha någon betydelse för vad han förstått i det avseendet.
Frågan är dock om ett avslöjande hade kunnat ske utan fara för honom eller någon annan. Att ett avslöjande kunnat medföra ett straffrättsligt ingripande mot M.A. eller möjligen R.A. kan inte med hänsyn till E.K:s relation till dem eller följderna för dem av ett sådant ingripande anses hindra ett underlåtenhetsansvar (jfr prop. 2015/16:113 s. 58 och 97 f.). Det avgörande är i stället om avslöjandet kunnat ske utan fara för E.K.
HD uttalade i 2017 års dom (p. 27) att ansvar för underlåtenhet att avslöja brott är uteslutet om det av utredningen framgår att den som underlåtit att avslöja brottet själv kan ha varit inblandad på ett sådant sätt att straffansvar kan aktualiseras. Vidare uttalade domstolen att det kan vara fråga om delaktighet i själva brottet, på ett förberedelsestadium eller i efterföljande brottslighet, men att det förhållandet att en person inledningsvis har misstänkts för delaktighet inte bör utesluta ansvar för underlåtenhet om han eller hon i ett tidigt skede av utredningen har avförts som misstänkt. HD klargjorde vidare (p. 28) att äldre förarbetsuttalanden inte kan tas till intäkt för att en person ska kunna anses ha gjort sig skyldig till underlåtenhet att avslöja ett brott som han eller hon misstänks ha begått och att det är oförenligt med ett sådant synsätt att göra gällande att en person ska dömas i första hand för själva brottet och i andra hand för underlåtenhet att avslöja samma brott.
Åklagaren har inte påstått att E.K. själv har deltagit i något sexuellt övergrepp mot målsäganden och inte heller att han främjat M.A:s brott på annat sätt än genom, som det får förstås, psykisk påverkan sedan våldtäkten påbörjats. Enligt hovrätten kan HD:s dom inte förstås på ett sådant sätt att varje påstående om att en person medverkat vid annans brott utesluter ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet. I stället måste bedömningen enligt hovrätten göras med utgångspunkt i hur situationen framstod för E.K. när han insåg att M.A. avsåg att genomföra ett samlag med målsäganden. Utredningen ger inte något stöd för att E.K. då, genom att avslöja brottet, skulle komma att ange sig själv och bli misstänkt för delaktighet i brottet eller att han hade fog för att tro att så skulle bli fallet. Ett avslöjande av M.A:s brott i det skedet har således enligt hovrätten kunnat ske utan fara för E.K.
Det innebär att E.K. gjort sig skyldig till underlåtenhet att avslöja våldtäkt. Tingsrättens dom ska därför stå fast även i den delen.
Åtalet mot E.K. för grovt förtal
Det är utrett att det under natten och morgonen den 22 januari 2017 lagts ut filmsekvenser i realtid från E.K:s mobiltelefon på Facebook genom sändning i form av s.k. livestreaming. Sändningen kunde ses av personer i en sluten grupp som enligt åklagaren benämnts "Den stora gruppen utan regler". Utifrån åberopade skärmdumpar från personer som sett sändningen kan slutsatsen dras att den i nu aktuella delar har påbörjats ca kl. 04.30. Sändningen har sedan pågått oavbrutet åtminstone en timme och, även om avbrott synes ha gjorts, fortsatt i omgångar till dess att polisen anlände till R.A:s lägenhet strax efter kl. 08.30. Målsägandens ansikte har synts tydligt på flera sekvenser, däribland de som visar när M.A. genomför samlag med henne, och hon har därigenom kunnat identifieras. Hon har också i de sista sekvenserna omnämnts med förnamn, bl.a. av E.K. Med undantag för den första filmsekvensen när M.A. genomförde samlag med målsäganden, vilken det är ostridigt att R.A. ensam filmade, är det också genom filmsekvenserna utrett att E.K. själv hanterat mobiltelefonen och sändningen i aktuella delar.
I svensk rätt finns inte något generellt förbud mot spridning av integritetskränkande uppgifter om annan (se dock regeringens förslag den 8 juni 2017 i lagrådsremissen Ett starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten). Spridning av integritetskänsliga uppgifter av sexuell karaktär har emellertid i flera fall i rättspraxis bedömts som förtal, om förutsättningarna i övrigt för straffansvar för sådant brott varit uppfyllda.
Som tingsrätten anfört döms den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning för förtal till böter eller, om brottet är grovt, för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år. Ansvar för förtal förutsätter således att en uppgift har lämnats om en viss levande människa, att uppgiften varit ägnad att utsätta denne för andras missaktning och att uppgiften lämnats till annan än den som uppgiften avser. Frågan är då om E.K. genom sitt handlande gjort sig skyldig till förtal.
Den som visar en enskild person på film får, enligt rättsfallet NJA 1992 s. 594, anses genom detta lämna de uppgifter om personen som filmen förmedlar. Det avgörande för om uppgiftslämnandet utgör förtal är om uppgifterna varit ägnade att utsätta målsäganden för annans missaktning. Bedömningen av vad som är en nedsättande uppgift ska göras från den utpekades utgångspunkt och inte utifrån allmänt rådande värderingar (NJA 2014 s. 808 p. 8).
En uppgift om att en person har samlag kan enligt rättspraxis inte i sig anses nedsättande och därmed ägnad att utsätta denne för annans missaktning (NJA 1992 s. 594). I det rättsfallet fann HD att den som såg filmen lätt kunde få intrycket att kvinnan kände till att samlaget spelades in och att slutsatsen då låg nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra, samt att den bild av kvinnan som filmen sålunda förmedlade måste anses ha varit nedsättande för henne.
Av åberopade filmsekvenser framgår att målsäganden, kort före det samlag som M.A. genomförde med henne, var kraftigt påverkad och närmast frånvarande. E.K. har i det skedet förmått målsäganden att hjälpligt vinka till mobilkameran. Genom att snart därefter också filma målsäganden när M.A. genomförde ett samlag med henne i det tillstånd hon befann sig har E.K. lämnat de uppgifter som framgår av filmen. Han har dessutom samtidigt skrikit ”Jalla, action” eller något liknande och vidare, endast en kort stund senare, bidragit till att i sändningen sprida R.A:s film av dennes samlag med målsäganden, även om hon inte omedelbart av den filmen kunnat identifieras. Också denna utsändning av R.A:s film täcks av gärningsbeskrivningen. Angivna omständigheter medför att de uppgifter som framgår av filmen varit ägnade att utsätta målsäganden för annans missaktning. Att detta blivit fallet framgår också av de reaktioner som enligt målsäganden följt på sändningen. Det har inte i någon del varit försvarligt att lämna uppgifterna. E.K:s eget agerande på filmerna ger stöd för att han haft för avsikt att utsätta målsäganden för annans missaktning. Under alla förhållanden står det klart att han förstått den uppenbara risken för att målsäganden skulle utsättas för annans missaktning men förhållit sig helt likgiltig till riskens förverkligande.
I de avslutande filmsekvenserna, som också omfattas av åtalet, har vidare återgetts en diskussion mellan målsäganden och E.K., där han bl.a. tar upp att målsäganden har hepatit C. Han har också därigenom uppsåtligen lämnat en sådan uppgift som varit ägnad att utsätta målsäganden för annans missaktning, vilket han måste ha förstått. Visserligen kan E.K. ha haft ett intresse, sedan det på chatten förts diskussioner om våldtäkt, att förklara att han inte haft samlag med målsäganden men uppgiftslämnandet kan med hänsyn till innehållet i uppgiften inte anses försvarligt.
Det anförda innebär att E.K. uppsåtligen har gjort sig skyldig till förtal. Det står genom åberopade skärmdumpar klart att ett flertal personer följde sändningen och omedelbart kunde ta del av uppgifterna. Med hänsyn till detta och i övrigt på de av tingsrätten anförda skälen är förtalsbrottet att anse som grovt. Tingsrättens dom ska därför inte heller ändras i denna del.
DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens dom såvitt avsåg E.K. endast på så sätt att hovrätten bestämde påföljden till fängelse 8 månader.
Högsta domstolen
E.K. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalen för grovt förtal och underlåtenhet att avslöja våldtäkt eller i vart fall lindra påföljden. Han yrkade vidare att HD skulle befria honom från skyldigheten att betala skadestånd till målsäganden eller i vart fall sätta ner beloppen.
Riksåklagaren och målsäganden motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit utrett beträffande gärningen meddelade HD prövningstillstånd i fråga om hur åtalet mot E.K. för underlåtenhet att avslöja våldtäkt skulle bedömas samt i fråga om påföljd för honom. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i fråga om åtalet mot E.K. för grovt förtal samt i fråga om skadestånd. Hovrättens avgörande i dessa delar stod därmed fast.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Johnny Herre, Agneta Bäcklund, Sten Andersson och Mari Heidenborg, referent) meddelade den 2 juli 2018 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
De medåtalades brott
En natt i januari 2017 befann sig målsäganden tillsammans med E.K. och två andra män, R.A. och M.A., i en lägenhet i Uppsala, där de händelser som behandlas nedan ägde rum.
R.A. och M.A. har genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom dömts för bl.a. våldtäkt bestående i att de, M.A. en kort stund efter R.A., genomförde var sitt samlag med målsäganden genom att utnyttja att hon på grund av trötthet och påverkan av alkohol och narkotika befann sig i en särskilt utsatt situation.
Åtalet
E.K. åtalades för medhjälp till såväl R.A:s som M.A:s våldtäktsgärning alternativt för underlåtenhet att avslöja brotten enligt följande gärningsbeskrivning.
E.K. har medverkat till [R.A:s och M.A:s våldtäktsbrott] genom att han i båda fallen
- befunnit sig i samma rum eller lägenhet där våldtäkterna begicks,
- skrattat samt på nära håll filmat händelserna med sin mobiltelefon och sänt detta live eller ytterst kort tid efter våldtäkten på Facebook,
- underlåtit att ringa 112 trots att han hade en mobiltelefon i handen och
gärningarna pågick under flera minuter och trots att han av flera personer
blev direkt uppmanad att agera mot våldtäkterna,
- i stället för att försöka avstyra eller ingripa mot gärningarna uppmuntrat M.A. genom att skratta samt uttala "de har sex" och "jalla, det är action" eller ord med liknande innebörd.
Det hände den 22 januari 2017 i Uppsala.
E.K. begick gärningarna med uppsåt.
Åklagarens talan omfattade också påstående om att E.K. hade gjort sig skyldig till grovt förtal bestående i att han från sin mobiltelefon hade lagt ut filmsekvenser i realtid från händelserna under natten, s.k. livestreaming. Därutöver gjorde åklagaren gällande att E.K. hade gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott.
Åklagaren justerade i hovrätten åtalet för medhjälp till alternativt underlåtenhet att avslöja våldtäkt på så sätt att ansvarsyrkandet inskränktes till att gälla endast M.A:s våldtäktsgärning.
Domstolarnas avgöranden
Tingsrätten dömde E.K. för underlåtenhet att avslöja våldtäkt. Han dömdes även för grovt förtal och ringa narkotikabrott. Påföljden bestämdes till fängelse i sex månader.
Åklagaren och E.K. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren vidhöll i hovrätten att E.K. i första hand skulle dömas för medhjälp till våldtäkt.
Hovrätten har ändrat tingsrättens dom endast på så sätt att längden på fängelsestraffet för E.K. har bestämts till åtta månader.
Hovrätten har inledningsvis funnit att E.K. inte har medverkat till M.A:s våldtäktsbrott på ett sätt som utgör medhjälp till våldtäkt. Hovrätten har i fråga om påståendet om underlåtenhet att avslöja våldtäkt funnit följande utrett. E.K. måste ha förstått att målsäganden var närmast okontaktbar då hon lämnade köket och gick till sovrummet. Han fick omedelbart därefter klart för sig att M.A. i sovrummet avsåg att ha samlag med målsäganden och därigenom utnyttja målsägandens särskilt utsatta situation. Under cirka tio minuter kunde E.K. avslöja M.A:s våldtäktsbrott. Utredningen gav enligt hovrätten inte stöd för att E.K. då, genom att avslöja brottet, skulle komma att ange sig själv och bli misstänkt för delaktighet i brottet eller att han hade fog för att tro att så skulle bli fallet.
Frågorna i HD
HD har - med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit utrett beträffande gärningen - meddelat prövningstillstånd i fråga om hur åtalet mot E.K. för underlåtenhet att avslöja våldtäkt ska bedömas samt i fråga om påföljd för honom. I anslutning till det beslutet uttalade domstolen att hovrättens dom stod fast såvitt avsåg åtalet mot E.K. för grovt förtal och i fråga om skadestånd.
En första fråga i HD är hur E.K:s handlande ska bedömas vid tillämpning av bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott. En annan fråga är om E.K:s direktsändning på internet av händelserna omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.
Underlåtenhet att avslöja brott
Rättslig reglering
Enligt 23 kap. 6 § första stycket BrB ska den som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja ett förestående eller pågående brott, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är föreskrivet för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott. Högre straff än fängelse i två år får inte dömas ut. Av paragrafens fjärde stycke följer att det för ansvar förutsätts att gärningen har fortskridit så långt att den är straffbar och att brottet kan avslöjas eller förhindras utan fara för den handlande eller för någon annan.
I 6 kap. 15 § andra stycket BrB föreskrivs det att underlåtenhet att avslöja våldtäkt är straffbelagt.
Betydelsen av misstanke om delaktighet
En förutsättning för straffansvar är alltså att brottet kan avslöjas utan fara för den handlande eller någon annan. Inskränkningen av det straffbelagda området omfattar bl.a. fall när avslöjandet av ett brott skulle medföra risk för misstanke om eller ansvar för delaktighet i brottet.
När i ett åtal ett yrkande om ansvar för delaktighet i ett brott förenas med ett alternativt yrkande om ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet, så bör redan det förra yrkandet som sådant innebära att sådan fara som avses med bestämmelsen i 23 kap. 6 § BrB ska anses ha förelegat (jfr NJA 2017 s. 515 p. 27 och 28). Påståendet om delaktighet i brottet medför därför att yrkandet om ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet ska ogillas.
Bedömningen i detta fall
E.K. har åtalats för medhjälp till samma våldtäktsgärning som yrkandet om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott avser. Han ska därför anses inte ha kunnat avslöja M.A:s våldtäktsbrott utan fara. Bedömningen skulle ha blivit densamma i förhållande till R.A:s våldtäktsbrott eftersom åtal hade väckts mot E.K. för medhjälp även till det brottet.
E.K. ska alltså frikännas från underlåtenhet att avslöja våldtäkt. Vid denna utgång saknas det skäl att behandla frågan om han genom ett avslöjande riskerade att bli misstänkt även för grovt förtal för direktsändningen, och vilken betydelse det i så fall skulle kunna ha.
Det grova förtalsbrottet är inte ett yttrandefrihetsbrott
Frågans uppkomst
För E.K. ska, i enlighet med hovrättens i dessa delar lagakraftvunna dom, bestämmas påföljd för grovt förtal och ringa narkotikabrott. I HD har dock uppkommit frågan huruvida den gärning som avses med det grova förtalet, dvs. E.K:s handlande att från sin mobiltelefon direktsända händelserna på internet, omfattas av grundlagsskydd enligt den s.k. webbsändningsregeln (om den regeln, se p. 21).
Om webbsändningsregeln omfattar sändningen innebär det att åtalet för grovt förtal inte har prövats enligt den föreskrivna ordningen (se 5 kap. 1 § YGL, 7 kap. 4 § TF och lagen, 1991:1559, med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden). Detta innebär i sin tur att det i så fall nu saknas förutsättningar att döma ut påföljd för det brottet.
Rättslig reglering
Enligt 1 kap. 1 § första stycket YGL är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i bl.a. ljudradio, television och vissa liknande överföringar uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Enligt andra stycket har yttrandefriheten till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Inga andra begränsningar får göras än de som följer av yttrandefrihetsgrundlagen.
I 1 kap. 6 § första stycket första meningen YGL anges att grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. I andra meningen återfinns den s.k. webbsändningsregeln. Denna anger att såsom sändningar av radioprogram anses också tillhandahållande till allmänheten på särskild begäran av direktsända eller inspelade program, om starttidpunkten och innehållet inte kan påverkas av mottagaren.
Olika medieformer
Yttrandefrihetsgrundlagen gäller endast de medieformer som är angivna i grundlagen (se p. 20). Dessa medieformer används typiskt sett för spridning till en större krets av människor. De utmärks också av ett på förhand fixerat och i efterhand konstaterbart innehåll, vilket underlättar ansvarsutkrävande när yttrandena strider mot lagen.
De medieformer som ursprungligen kom att omfattas av grundlagsskyddet var framför allt då förekommande sedvanliga radio- och tv-sändningar. Den tekniska utvecklingen har emellertid möjliggjort sändningar genom andra medieformer, framför allt internet. Numera kan i princip var och en via internet göra sändningar på ett sätt som innebär masskommunikation.
Det har ansetts gälla som huvudregel att publiceringar på internet inte omfattas av grundlagarna, utan ska prövas enligt allmän lag. Samtidigt har utvecklingen gjort att publiceringar på webbplatser i många fall är den viktigaste formen för massmedial kommunikation (jfr prop. 2017/18:49 s. 109). Den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL ska ses i ljuset av detta. Regeln tillkom i syfte att möjliggöra för massmedieföretagen att erbjuda allmänheten att på begäran ta del av material från deras databaser.
Webbsändningsregelns tillkomst
Webbsändningsregeln tillkom för att det var oklart om medieföretagens sändningar av radio- och tv-program via internet omfattades av huvudregeln i 1 kap. 6 § första stycket första meningen YGL. Regeln kom alltså till för att tillgodose behov knutna till traditionella media. Vid införandet klargjordes att grundlagsskyddet enligt huvudregeln även gällde när samma program tillhandahölls via internet, i form av direktsändning eller som uppspelning av tidigare inspelningar på tider som sändaren bestämmer. (Se prop. 2001/02:74 s. 40 ff.)
Webbsändningsregeln kan omfatta även privatpersoner
I motsats till databasregeln, där grundlagsskyddet tillkommer endast vissa aktörer, omfattas varje sändning som uppfyller de krav som anges i webbsändningsregeln av grundlagsskydd. Det innebär att sändningar som sker av privatpersoner via internet kan uppfylla kraven för grundlagsskydd. En förutsättning för det är att vad som sänds är att se som ett program i webbsändningsregelns mening.
Begreppet program
I huvudregeln om grundlagsskydd för sändningar som är riktade till allmänheten anges att det som omfattas är radioprogram. Begreppet definieras inte i lagtexten. I förarbetena uttalas att med radioprogram avses sändning med hjälp av elektromagnetiska vågor; uttrycket utgör närmast en teknisk beskrivning (jfr prop. 1990/91:64 s. 59 och 108). Det finns numera ett förslag om att yttrandefrihetsgrundlagen ska tillföras en bestämmelse med definitioner (se prop. 2017/18:49 s. 248). Uttrycket radioprogram föreslås bli ersatt av termen program utan någon förändring i sak. Termen tar alltså sikte på överföringssättet.
Vid bestämmandet av grundlagsskyddet bör begreppet program likväl ges en viss självständig betydelse. Med utgångspunkt i språkbruket vid grundlagens tillkomst får begreppet anses syfta på ett tematiskt avgränsat ljud/bildinnehåll som normalt har ett namn och ingår i ett programutbud (jfr Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna, Zeteo den 15 augusti 2017, s. 46). Tillkomsten av webbsändningsregeln kan inte anses ha medfört att begreppet fått en annan innebörd.
Mot den bakgrunden bör en sändning som i allt väsentligt är obestämd till format, inriktning och tid inte anses utgöra ett program i webbsändningsregelns mening. En sändning som är att se som ett rent spontanutflöde från en enskild sändares sida bör därför inte anses vara omfattad av regeln. En sådan tolkning är väl förenlig med lagtextens ordalydelse och i linje med lagstiftningens ändamål.
Bedömningen i detta fall
E.K:s sändning har skett på en sluten Facebookgrupp med cirka 60 000 medlemmar. Såvitt framkommit har det inte skett någon särskild prövning vid inträde i gruppen utan den som har anmält sitt intresse har fått bli medlem.
E.K. har visserligen varit en relativt frekvent sändare inom gruppen. Den aktuella sändningen var emellertid i allt väsentligt obestämd till format, inriktning och tid och kan därför inte anses utgöra ett program i webbsändningsregelns mening.
Slutsatsen är att sändningen inte omfattas av det grundlagsskydd som följer av webbsändningsregeln. Ansvarstalan mot E.K. för grovt förtal har således förts i behörig ordning. Det innebär i sin tur att det inte möter något hinder mot att nu döma ut påföljd för brottet.
Påföljden ska bestämmas till fängelse i fyra månader
E.K. ska dömas för grovt förtal och ringa narkotikabrott. Det sistnämnda brottet är utan nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen.
Förtalsbrottet har innefattat omständigheter som varit mycket integritetskränkande för målsäganden, och E.K. har genom att filma och sända på internet frånhänt sig möjligheten att kontrollera den vidare spridningen. Likväl är straffvärdet något lägre än vad hovrätten har kommit fram till.
Det är klarlagt att E.K. har en funktionsnedsättning som medför att han har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd och dess konsekvenser. Det finns skäl att vid straffmätningen i någon mån beakta detta i mildrande riktning (jfr 29 kap. 3 § 3 BrB).
E.K. har återfallit i brott under pågående skyddstillsyn. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse.
DOMSLUT
Med ändring av hovrättens domslut ogillar HD åtalet mot E.K. för underlåtenhet att avslöja våldtäkt och bestämmer påföljden för grovt förtal och ringa narkotikabrott till fängelse i fyra månader.
I övrigt ska hovrättens domslut bestå.