NJA 2018 s. 767
Grovt rån? Gradindelning och straffvärde (I och II).
I
Södertörns tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Södertörns tingsrätt åtal mot O.J. och B.N. för grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning.
O.J. och B.N. har tillsammans och i samförstånd genom hot och våld stulit klocka, plånbok och halsband från målsäganden A.A. som denne burit på sig samt 2 180 kronor från dennes butik Klöverboden. Våldet och hotet har bestått i att
- gärningsmännen uttalat hot med innebörden att målsägandens dotter skulle dödas om han inte öppnade kassaskåpet,
- O.J. har slagit målsäganden till golvet, utdelat ett flertal slag och sparkar som träffat målsäganden i huvudet och på kroppen, lagt sig över målsäganden och tryckt ned målsäganden i en soffa samtidigt som han utdelat slag mot målsäganden, tagit armgrepp kring målsägandens hals, dragit och slitit i målsäganden och försökt binda målsägandens händer,
- B.N. har vid ett flertal tillfällen slagit målsäganden i huvudet och på kroppen med en startpistol, puttat ned och tryckt ned målsäganden i en soffa, slagit målsäganden på huvudet, sparkat och försökt sparka målsäganden på kroppen, dragit och slitit i målsäganden, vid ett flertal tillfällen riktat en startpistol mot målsäganden och skjutit knallskott.
Det hände den 26 januari 2018 på Sparbanksvägen 16, Hägersten, Stockholms stad.
Av misshandeln fick målsäganden A.A. smärta, blodvite och sårskada.
Gärningen innebar vinning för B.N. och O.J. och skada för A.A. och dennes butik Klöverboden.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom gärningsmännen har visat synnerlig råhet genom att skjuta med en startpistol, varit i numerärt överläge och det har varit fråga om ett utdraget händelseförlopp.
B.N. och O.J. begick gärningen med uppsåt.
A.A. yrkade skadestånd.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Anders Larsson) anförde i dom den 12 mars 2018 följande.
INLEDNING
A.A. driver sedan ett antal år butiken Klöverboden i Hägersten. Fredagen den 26 januari 2018 höll han på att avsluta för dagen, klockan var strax efter 19.00. A.A. och hans familj bor i samma hus som butiken ligger i och hans åttaåriga dotter hade precis be-sökt honom men gått hem. När A.A. befann sig i det bakre rummet i butiken, där det finns bl.a. en soffa och ett kassaskåp, kom två maskerade personer in i butiken. De gav sig genast på A.A. och började misshandla honom. Efter en stund tryckte A.A. på larm-knappen och av en tillfällighet befann sig en polispatrull bara några hundra meter bort och begav sig till butiken. - - -. När polis-patrullen kom till butiken var gärningsmännen fortfarande kvar i butiken. När gärningsmännen såg poliserna flydde de längre in i butiken, in på toaletten. Poliserna sparkade in toalettdörren och grep gärningsmännen. Personerna som greps var O.J. och B.N. Hela händelseförloppet fångades av butikens övervakningskameror.
- - -
O.J. har underkastat sig ansvar för misshandel innefattande det våld som han själv utövat mot A.A. I övrigt har han förnekat brott.
- - -
TINGSRÄTTENS BEDÖMNING
Skuldfrågan
- - -
Inledande överväganden
Som angetts ovan har händelseförloppet fångats på butikens övervakningsfilm. Filmen ger en väldigt bra bild av vad som hänt. Genom vad som framgår av filmen och övrig bevisning, däribland A.A:s uppgifter, är följande utrett.
O.J. och B.N. har kommit in i butiken klockan 19.26. Båda har burit mörka kläder och varit delvis maskerade. Det är uppenbart att de varit där i ett gemensamt ärende, dvs. att de agerat tillsammans och i samförstånd, och att syftet varit att utföra ett rån. O.J:s uppgift om att han inte varit ute efter att ta saker kan alltså bortses ifrån då det bevisligen inte är sant. O.J. har gått först och burit på en väska. Han har ställt ned väskan en bit in i butiken och därefter gått in i det bakre rummet, där A.A. befunnit sig. B.N. ser ut att ha försökt låsa dörren efter sig och har därefter även han gått in i det bakre rummet. B.N. har burit på ett revolverliknande föremål. Det har i efterhand visat sig vara en startrevolver, som inte kan skjuta ut någon projektil. När O.J. kommit in i det bakre rummet har han omedelbart gått till angrepp mot A.A. Han har slagit honom och tryckt ned honom på golvet/soffan. Därefter har han tagit ett grepp runt halsen på A.A. När B.N. anslutit har han omedelbart slagit A.A. flera gånger i huvudet. Han har använt samma hand som han hållit startrevolvern med. B.N. har hävdat att han inte slagit A.A. med startpistolen utan med handen. Genom vad A.A. har berättat i det här avseendet, att det känts som han träffats av en hammare, och de skador han åsamkats råder det dock inget tvivel om att han träffats i huvudet av startrevolvern. Genom vad A.A. har berättat är det även utrett att någon av O.J. och B.N. i princip omgående efter det att de gett sig på honom sagt att de haft hans dotter och hotat med att döda henne. O.J. och B.N. har härefter försökt att med gemensamma krafter brotta ned A.A. O.J. har utdelat ett kraftigt slag mot huvudet på A.A. medan denne legat på soffan med O.J. över sig. B.N. har utdelat ytterligare ett slag med den hand som han hållit startrevolvern med, sla-get har träffat någonstans på kroppen på A.A. A.A. har härefter sparkat bort B.N., som då börjat göra något med startrevolvern, det ser ut som att han försökt få den skjutklar. Härefter har B.N. riktat startpistolen mot A.A. samtidigt som O.J. hållit fast A.A. baki-från. A.A. har lyckats ta sig upp från soffan men O.J. har alltjämt hållit ett kraftigt tag runt halsen på honom och på nytt dragit ned honom på soffan. Både O.J. och B.N. har härefter utdelat slag mot A.A. B.N. har även sparkat mot A.A. När A.A. legat på soffan har B.N. på nytt riktat startrevolvern mot honom. Enligt vad A.A. har berättat och enligt vad som också framgår av övervakningsfilmen har A.A. uppmanats att öppna kassaskåpet med cigaretter m.m. Både B.N. och O.J. har ryckt och dragit i handtaget till kassaskåpet. A.A. har härefter rest sig upp från soffan, varpå O.J. försökt binda dennes händer. A.A. har stretat emot. B.N. har då utdelat ett kraftigt slag i huvudet på A.A., vilket fått till följd att A.A. återigen hamnat på soffan. Därefter har även O.J. utdelat ett slag i huvu-det på A.A. och brottat ned denne på soffan. B.N. har fortsatt att försöka ta sig in i kassaskåpet. B.N. och O.J. har härefter fått upp dörren till kassaskåpet. Strax därefter har O.J. lämnat det inre rummet och gått till kassan där han öppnat kassaapparaten och stoppat på sig ett flertal sedlar. B.N. har stannat kvar i det inre rummet tillsammans med A.A. och fortsatt att hota denne med startrevolvern. Därefter har O.J. kommit tillbaka till det inre rummet. Han har haft med sig den delen av kassaapparaten som det brukar ligga pengar i. O.J. har omedelbart utdelat ett kraftigt slag i ansiktet på A.A. och brottat ned denne på soffan. B.N. har fortsatt att rikta startrevolvern mot A.A. B.N. har böjt sig över A.A., som haft en guldkedja runt halsen. B.N. har slitit hårt i något som A.A. burit på sig. Utifrån övervakningsfilmen och vad A.A. har berättat i den här delen är det utrett att B.N. vid det här tillfället slitit av guldkedjan från A.A:s hals. Genom vad A.A. har berättat är det utrett att han också vid något tillfälle, eventuellt det nyss nämnda, blivit bestulen på sin klocka. O.J. har härefter börjat plocka på sig pengar och på nytt försökt binda A.A. A.A. har stretat emot, vilket lett till att han utsatts för ännu mer våld. B.N. har utdelat ytterligare slag med den hand som han hållit startrevolvern med och även utdelat sparkar. Vidare har han riktat startrevolvern mot A.A. och avfyrat den flera gånger. O.J. har utdelat slag mot A.A. och brottat ned denne i soffan. A.A. har härefter lyckats fly ut från det inre rummet, mot ytterdörren. B.N. och O.J. har sprungit efter honom. B.N. har kommit ikapp honom och sparkat omkull honom. I det skedet har en polispatrull anlänt till platsen. Klockan har då varit 19.30. B.N. och O.J. har flytt inåt i butiken, men gripits strax därefter.
På B.N. har det påträffats 700 kr. Pengarna har legat i hans kalsonger. På O.J. har det påträffats 1 480 kr i hans högra framficka. Sistnämnda sedlar har haft misstänkt blodstänk på sig.
Det har inte framkommit någon anledning att ifrågasätta A.A:s uppgift om att han fruktat för sitt och dotterns liv. Det har inte heller framkommit någon anledning att ifrågasätta att en av gärningsmännen, av allt att döma O.J., uppmanat den andre gärningsmannen att avlossa startrevolvern och att A.A. under hela skeendet trott att det varit en riktig revolver. Vidare har det inte fram-kommit någon anledning att ifrågasätta A.A:s uppgift om att hans kollega dagen efter gjort en kassaavstämning och att det då framkommit att det saknats omkring 2 000 kr.
B.N. och O.J. har båda utövat allvarligt våld mot A.A. De har båda också haft siktet inställt på att A.A. skulle öppna kassaskåpet. Detta visar att båda haft erforderligt uppsåt till allt det våld som A.A. har utsatts för och uppsåt att stjäla saker.
Det leder tingsrätten till följande slutsats. B.N. och O.J. har agerat på det sättet som åklagaren har påstått i gärningsbeskrivningen, dock med följande förtydligande och undantag. Det har inte presenterats någon utredning om att B.N. och O.J. tillgripit A.A:s plånbok. Vidare är det inte utrett att B.N. och O.J. tillgripit exakt 2 180 kr, men väl omkring 2 000 kr.
- - -
Hur ska gärningen rubriceras - som rån eller grovt rån?
Lagtext. Enligt 8 kap. 5 § BrB gäller att den som stjäl genom att använda våld mot personen eller genom att använda hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Om brott som avses i 5 § är grovt, döms enligt 6 § för grovt rån till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas 1. om våldet har varit livsfarligt, 2. om gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning, eller 3. om gärningen har varit av särskilt farlig art.
Av ordalydelsen framgår att uppräkningen inte är uttömmande. Det ska således vid bedömningen av om brottet är grovt göras en helhetsbedömning av omständigheterna vid brottet.
2010 och 2017 års reformer. År 2010 genomfördes en reform vars huvudsakliga syfte var att åstadkomma höjningar av straffen för de allvarliga våldsbrotten generellt och även relativt i förhållande till andra brott. Detta skulle uppnås genom att det redan befintliga utrymmet inom straffskalorna användes och alltså utan att straffskalorna ändrades. De allmänna bestämmelserna om straffvärde ändrades därför, en ny mening lades till i 29 kap. 1 § andra stycket BrB, varigenom de objektiva omständigheter som är kännetecknande för allvarliga våldsbrott - att gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person - pekades ut som omständigheter som särskilt skulle beaktas vid bedömningen av straffvärdet och därmed värderas högre. I propositionen lämnades anvisningar om vilka straffskärpningar som skulle ske.
År 2013 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att överväga och föreslå ändringar av straffskalorna för bl.a. grov misshandel, rån och grovt rån. Syftet med utredningen angavs vara att åstadkomma en höjd straffnivå för dessa brott, eftersom det enligt statistikuppgifter från Brå inte kunde ses några generella ökningar av strafftiderna för allvarliga våldsbrott efter 2010 års reform. Utredarens förslag ledde fram till att straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott, bl.a. grovt rån, skärptes genom en lagändring den 1 juli 2017, medan straffskalan för rån lämnades oförändrad. I propositionen uttalades att uppsåtlig allvarligare våldsanvändning ska mötas av en kraftigare reaktion än vad som var fallet före 2010 års straffmätningsreform. Ett säkert och var-aktigt förverkligande av reformens syfte angavs förutsätta ytterligare lagändringar. Regeringen uttalade att följden av att straff-skalorna skärps blir att straffmätningen kommer att ta sin utgångspunkt i ett högre abstrakt straffvärde samtidigt som det vid bestämmandet av det konkreta straffvärdet även fortsättningsvis särskilt ska beaktas om gärningen har utgjort ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (prop. 2016/17:108 s. 25 ff.).
Den 1 juli 2017 höjdes alltså minimistraffet för grovt rån från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Höjningen av minimistraffet avsågs inte påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och rån av normalgraden, utan syftade till att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grovt rån. Regeringen konstaterade i det här avseendet att varje grad av ett i olika svårhetsgrader indelat brott är att se som en egen brottstyp. Vidare konstaterades att enligt principer som utvecklats i praxis och den juridiska litteraturen gäller att straffvärdebedömning och gradindelning på så sätt bör samspela att det - med bortseende från de fåtaliga faktorer som kan påverka straffvärdet men inte gradindelningen - döms för grovt brott om straffvärdet för en gärning når en sådan nivå att minimistraffet för grovt brott passeras. Detta brukar ibland uttryckas så att den praktiskt tillämpliga straffskalan för ett brott av normalgraden regelmässigt får anses sluta där minimistraffet för den svårare graden börjar, trots att skalorna överlappar varandra. Enligt vad regeringen uttalade har detta, applicerat på misshandel av normalgraden, således hittills inneburit att det i praktiken inte kommit i fråga att döma till ett års fängelse, eftersom detta samtidigt varit minimistraffet för grov misshandel. När minimistraffen nu i flera fall höjdes för allvarligare former av vissa brott var det enligt regeringen uppenbart att det tillgängliga utrymmet för straffmätning samtidigt ökar i fråga om de närmast lägre liggande graderna. Så kommer t.ex. höj-ningen av straffminimum för grov misshandel - från ett år till ett år och sex månader - att öka möjligheterna att straffmäta motsvarande normalgradsbrott till nivåer om ett års fängelse och däröver. På motsvarande sätt kommer höjningen från fyra till fem år av minimistraffet för grovt rån att öka den praktiskt tillämpliga straffskalan för rån av normalgraden. Detta möjliggör en mer nyanserad straffmätning. Enligt regeringen var detta både rimliga och önskvärda konsekvenser av förslagen (a. prop. s. 45 f. och 53).
Praxis och doktrin såvitt avser 2010 års reform. HD har i rättsfallet NJA 2011 s. 89 uttalat följande.
9. Varje grad av ett i olika svårhetsgrader indelat brott är att se som en egen brottstyp. Det innebär, vilket återspeglas i 29 kap. 1 § första stycket BrB, att frågan om till vilken grad ett visst brott hör måste avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen görs. Det finns visserligen ett nära samband mellan frågan om till vilken grad ett visst brott hör och bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet, men bedömningarna görs ändå med tillämpning av delvis olika kriterier. Det kan i sammanhanget noteras att tillägget om allvarliga våldsbrott i 29 kap. 1 § andra stycket formellt sett endast tar sikte på den konkreta straffvärdebedömningen och inte på gradindelningen (jfr p. 3 i det föregående angående riksåklagarens talan i detta mål).
10. De i motiven angivna exemplen på avsedda straffskärpningar synes också vara utformade utan beaktande av principerna för gradindelning och den betydelse som dessa har för straffvärdebedömningen. Exemplen skulle, om de togs bokstavligt, leda till en praxis som knappast är förenlig med den i 29 kap. 1 § första stycket BrB angivna principen att den i varje fall tillämpliga straffskalan ska tjäna som utgångspunkt för straffvärdebedömningen i det enskilda fallet. Det kan emellertid inte antas att en avsikt med reformen varit att annars gällande principer om förhållandet mellan gradindelning och straffvärdebedömning skulle frångås när det gäller allvarliga våldsbrott. Det får i stället antas att avsikten inte endast varit att påverka straffvärdebedömningen inom givna straffskalor utan också varit att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott. Med ett sådant synsätt kommer en förskjutning av straffvärdenivåerna av det slag som exemplifieras i motiven att framstå som naturlig.
Enligt Borgeke talar övervägande skäl för att lagstiftningen bör uppfattas och tillämpas på följande vis (se Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl., 2016, s. 154 f.).
Trots att lagstiftaren har angett att ett misshandelsbrott som tidigare ansågs ha ett straffvärde motsvarande fängelse i sex månader numera ska anses ha ett straffvärde som är två månader högre bör det även fortsättningsvis kunna finnas misshandelsbrott med ett straffvärde motsvarande fängelse sex månader (…) I praktiken innebär det att en del av de misshandelsbrott som före lagändringen bedömdes som misshandel av normalgraden med ett straffvärde strax under fängelse i ett år, låt säga tio månader, nu ska bedömas som grovt misshandelsbrott med ett straffvärde motsvarande fängelse i ett år. På motsvarande sätt bör ett rånbrott som tidigare bedömdes ha ett straffvärde motsvarande fängelse i tre år och sex månader nu bedömas som grovt rån med ett straffvärde motsvarande fängelse i fyra år.
Viss praxis vad gäller synnerlig råhet. HD har vid tolkningen av uttrycket synnerlig råhet varit restriktiv och har i ett antal avgöranden, ofta med hänvisning till den återhållsamhet som präglat såväl lagstiftningen som rättstillämpningen, funnit att gärningsmannen, trots att det varit fråga om allvarliga brott, inte visat någon sådan synnerlig råhet att brottet kunde bedömas som grovt rån (se bl.a. NJA 1999 s. 25 med hänvisningar).
I rättsfallet NJA 2011 s. 466 fann dock HD att omständigheterna varit så pass försvårande att brottet skulle bedömas som grovt rån. HD konstaterade att händelsen hade inletts som ett gaturån, där tre personer hade dragit ned målsäganden till marken, men att det inte hade stannat där utan målsäganden hade därefter förts bort under hot och hållits frihetsberövad i sin egen bostad under bortåt en timme, först under förnedrande och hotfulla former på toaletten och sedan genom att bunden till händer och fötter och med förbundna ögon och tilltäppt mun låsas in i garderoben. Vidare konstaterade HD att rånet hade utförts av tre personer vid och i målsägandens hem, att det inte hade varit fråga om ett impulsstyrt händelseförlopp utan att rånet tvärtom hade utförts på ett metodiskt sätt och med likgiltighet för målsägandens situation. Slutligen konstaterade HD att ovissheten om det fortsatta händelseförloppet hade varit särskilt skrämmande för målsäganden, vilket gärningsmännen hade insett.
Bedömningen i detta fall. Det rån som B.N. och O.J. utsatt A.A. för har utan tvekan varit mycket allvarligt. Det har föregåtts av viss planering samt innefattat omfattande - om än inte livsfarligt - våld. Det har även innefattat ett mycket allvarligt hot riktat mot A.A:s dotter. A.A. har haft all anledning att ta detta hot på största allvar då hans dotter nyss besökt butiken och han inte känt till ifall hon kommit hem välbehållen. B.N. och O.J. har också försökt binda A.A. Vidare har de använt en startrevolver, som A.A. haft befogad anledning att utgå ifrån varit riktig, och även avfyrat denna mot A.A. Det sistnämnda är i det närmaste att likna vid en skenavrättning och måste ha varit mycket skrämmande för A.A. Slutligen har rånet skett på A.A:s arbetsplats och i ett utrymme där A.A. haft begränsade möjligheter att ta sig därifrån.
Sammantaget finns det alltså flera försvårande omständigheter. En sammantagen bedömning leder ändå till att omständigheterna vid rånet inte har varit sådana att det ska rubriceras som grovt rån. Det ska istället rubriceras som rån.
Påföljdsfrågan
Inledning - bedömningen av straffvärdet
Samtliga de omständigheter som har lyfts fram ovan vid övervägandena kring hur brottet ska rubriceras gör sig gällande också vid bedömningen av brottets straffvärde. Brottets straffvärde bedöms motsvara fängelse i fyra år.
O.J.
- - -
Det höga straffvärdet och brottets art gör att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Fängelsestraffets längd bestäms i det här fallet i enlighet med brottets straffvärde, dvs. till fyra år.
- - -
DOMSLUT
Tingsrätten dömde O.J. för rån enligt 8 kap. 5 § BrB till fängelse 4 år.
O.J. förpliktades att betala skadestånd till A.A.
- - -
Svea hovrätt
Åklagaren, A.A. och O.J. överklagade i Svea hovrätt.
Åklagaren och A.A. yrkade att O.J. skulle dömas för grovt rån till ett längre fängelsestraff än det som tingsrätten hade dömt ut.
O.J. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för rån och endast döma honom för den misshandel han begått. Under alla förhållanden yrkade han strafflindring.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Hovrätten (hovrättsrådet Sven Johannisson, samt nämndemännen Bo Gustafsson Grip och Carin Beije) anförde i dom den 16 maj 2018 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
- - -
Frågan om O.J. har begått en rångärning
När det gäller frågorna om vad som har blivit utrett om det faktiska händelseförloppet, förekomsten av våld och hot, vilken egendom som stals och dess värde, O.J:s uppsåt i dessa delar samt att O.J. som gärningsman är ansvarig för det brottsliga tilltaget i sin helhet gör inte hovrätten några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort. Det är därmed ställt utom rimligt tvivel att O.J. har gjort sig skyldig till en rångärning.
Hur gärningen ska rubriceras
Tingsrätten har utförligt redogjort för de tillämpliga straffbestämmelserna, deras förarbeten och rättspraxis. Som tingsrätten har framhållit ska vid prövningen av om en gärning utgjort rån eller grovt rån en helhetsbedömning göras av omständigheterna vid brottet.
Hovrätten instämmer i tingsrättens slutsats att det finns flera försvårande omständigheter som talar för att brottet ska anses grovt. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att användningen av startrevolvern ska tillmätas en större betydelse. Användandet av den var visserligen i praktiken inte farlig för A.A. men den avfyrades flera gånger mot honom och det måste ha fram-kallat en allvarlig fruktan hos honom för hur situationen skulle komma att utvecklas. Att det inte var fråga om ett skarpladdat traditionellt vapen är då av underordnad betydelse. Härtill ska läggas att gärningsmännen uttalat att de hade hans dotter och att de tänkte döda henne. Det hotet måste ha framstått som särskilt skrämmande för A.A. eftersom dottern strax före rånet besökt ho-nom i butiken. Vid en samlad bedömning finner hovrätten att gärningen ska bedömas som grovt rån.
Påföljdsfrågan
Straffvärdet för det grova rån som O.J. begått uppgår till fängelse i fem år. Det finns inte förutsättningar att bestämma påföljden till annat än fängelse.
- - -
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer O.J. för grovt rån enligt 8 kap. 6 § BrB den 26 januari 2018 och bestämmer påföljden till fängelse 5 år - - -.
Hovrättsrådet Thomas Kaevergaard och referenten, tf. hovrättsassessorn Joar Söderlind, var skiljaktiga när det gällde rubriceringen och ville fastställa tingsrättens dom i denna del och i fråga om påföljd.
Högsta domstolen
O.J. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle döma honom för misshandel i stället för grovt rån och lindra fängelsestraffet. I andra hand yrkade han att HD skulle döma honom för rån i stället för grovt rån och lindra fängelsestraffet.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit styrkt beträffande gärningen meddelade HD prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Emelie Hansell, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Punkterna 1–35 motsvarar i huvudsak punkterna 1-18 och 24-30 i HD:s dom.
Rubriceringen i detta fall
36. Av det som har sagts i det föregående (se p. 9) följer att frågan om rubriceringen av den gärning som O.J. nu gjort sig skyldig till ska avgöras genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid brottet. Därvid ska de kvalifikationsgrunder som anges i 8 kap. 6 § andra stycket BrB beaktas särskilt.
37. När det gäller förekomsten av våld så bör grovt rån och grov misshandel inte jämställas med varandra på det sättet att ett rån bör anses som grovt i första hand om våldet innefattar grov misshandel (jfr p. 11). Kvalifikationsgrunderna för grovt rån och grov misshandel överensstämmer visserligen delvis med varandra, men kvalifikationsgrunderna för grovt rån ger uttryck för en större restriktivitet. Vidare råder det full ekvivalens mellan straffskalorna för grovt rån och synnerligen grov misshandel. Detta ska också ses i ljuset av att det finns behov av en vid straff-skala för rån av normalgraden för att åstadkomma en nyanserad bedömning av straffvärdet (se p. 32). Därtill råder det i praxis en återhållsamhet ifråga om att bedöma rån som grovt brott med hänsyn till att gärningsmannen visat synnerlig råhet (se p. 17). Rån bör därför som utgångspunkt anses som grovt när utövat våld innefattar synnerligen grov misshandel.
38. Vad sedan beträffar betydelsen av om det vid rånet hotats med skjutvapen bör doktrin och praxis (se p. 19 och 20) inte tolkas så att det är tillräckligt att hotet skett med skarpladdat skjutvapen för att hotet ska anses som livsfarligt och därmed ensamt kunna kvalificera rånet som grovt. Det råder också en återhållsamhet i praxis i fråga om att bedöma rån som grovt när skarpladdat vapen inte kommit till användning. En sådan fortsatt ordning har, som praxis och förarbetena framhåller, goda skäl för sig. (Se p. 21 och 27).
39. I detta fall - när det först gäller kvalifikationsgrunderna - aktualiseras främst frågan om våldet och hotet har varit livsfarligt eller om O.J. annars har visat synnerlig råhet.
40. Rånet har begåtts av två gärningsmän som varit i numerärt överläge beväpnade med startpistol. Det våld som gärningsmännen utövat mot målsäganden har varit av mycket allvarligt slag och särskilt allvarligt är också hotet med startpistolen, även om det inte rört sig om ett skarpladdat vapen. Detta måste ha varit mycket skrämmande och integritetskränkande för målsäganden. Allvarligt är också det uttalade hotet mot mål-sägandens dotter. Våldet och hotet kan dock sammantaget, särskilt med hänsyn till de förhållandevis begränsade följderna av våldet, inte i sig anses ha varit så kvalificerande att det har varit livsfarligt eller innebära att O.J. har visat synnerlig råhet.
41. Sammantaget kan inte heller våldet och hotet anses innebära att gärningen har varit av sådan särskilt farlig art som förarbetena tar sikte på och som bör krävas.
42. När det gäller övriga omständigheter vid brottet finns det anledning att beakta att rånet skett på målsägandens arbetsplats i ett utrymme där han, i den situation som varit, haft begränsade möjligheter att ta sig därifrån. Rånet har vidare föregåtts av viss planering.
43. En helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid brottet leder till slutsatsen att, även om det har varit fråga om ett mycket allvarligt våld och hot, det inte ska bedömas som ett grovt rån. Brottet ska därmed rubriceras som rån av normalgraden.
Straffvärdet i detta fall
44. Straffskalan för rån är fängelse i lägst ett och högst sex år. Straffvärdet för brottet som O.J. gjort sig skyldig till ska därför bestämmas inom detta spann. Samtidigt får beaktas, i ett fall som detta när straffskalorna för rån och grovt rån överlappar varandra, att den praktiskt tillämpliga straffskalan för rån regelmässigt får anses sluta där minimistraffet för grovt rån börjar, dvs. fängelse i fem år (se p. 33).
45. Straffvärdet ligger, främst med hänsyn till det mycket allvarliga våld och hot som rånet inneburit och med beaktande av vad som sagts i det föregående (se p. 34 och 35), klart över minimistraffet för rån av normalgraden. Även de omständigheter som nämnts i det föregående (se p. 42) verkar något förhöjande på straffvärdet. Det har i målet vid sidan av detta inte framkommit några särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter av betydelse för straffvärdebedömningen. Straffvärdet för brottet motsvarar fängelse i fyra år och åtta månader. HD finner inte skäl att göra någon annan bedömning än hovrätten när det gäller val av påföljd. Omständigheter som har särskild betydelse vid straffmätningen har inte kommit fram.
46. Det sagda innebär att hovrättens dom ska ändras på det sättet att O.J. ska dömas för rån och påföljden bestämmas till fängelse i fyra år och åtta månader.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom på det sättet att HD dömer O.J. för rån enligt 8 kap. 5 § BrB till fängelse i fyra år och åtta månader.
HD (justitieråden Anders Eka, Kerstin Calissendorff, Svante O. Johansson, referent, Sten Andersson och Eric M. Runesson) medde-lade den 10 oktober 2018 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Gärningen och domstolarnas bedömningar
1. Tingsrätten dömde O.J. för rån till fängelse i fyra år. Hovrätten har dömt O.J. för grovt rån till fängelse i fem år.
2. Brottet, som ägde rum i målsägandens butikslokal, bestod i att O.J. tillsammans och i samråd med annan med hot och våld stal en klocka och ett halsband som målsäganden hade på sig samt 2 000 kr. Gärningsmännen uttalade hot med innebörden att målsägandens dotter skulle dödas om målsäganden inte öppnade kassaskåpet. O.J. slog målsäganden till golvet, utdelade ett flertal slag och sparkar som träffade målsäganden i huvudet och på kroppen, lade sig över målsäganden och tryckte ned honom i en soffa samtidigt som slag utdelades. Han tog armgrepp kring målsägandens hals och drog och slet i målsäganden samt försökte binda målsägandens händer. Den andre gärningsmannen slog vid ett flertal tillfällen målsäganden i huvudet och på kroppen med en startpistol, knuffade och tryckte ned målsäganden i en soffa, slog målsäganden på huvudet, sparkade och försökte sparka målsä-ganden, drog och slet i målsäganden och riktade vid ett flertal tillfällen startpistolen mot målsäganden samtidigt som knallskott avlossades. Av misshandeln fick målsäganden smärta, blodvite och sårskada.
HD:s prövningstillstånd
3. HD har - med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt beträffande gärningen - meddelat prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd.
Gradindelningen vid rån
Brottet rån och kvalifikationsgrunderna för grovt rån
4. Enligt 8 kap. 5 § BrB döms den som stjäl med våld på person eller med hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara för rån till fängelse i lägst ett och högst sex år. Om brottet är grovt döms enligt 6 § för grovt rån till fängelse i lägst fem och högst tio år. Minimistraffet för grovt rån höjdes den 1 januari 2017 från tidigare fyra år.
5. I 8 kap. 6 § andra stycket BrB finns en uppräkning av omständigheter som särskilt ska beaktas och som kan kvalificera brottet som grovt, s.k. kvalifikationsgrunder. Dessa är att våldet har varit livsfarligt, att gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning och att gärningen har varit av särskilt farlig art. Den höjning av minimistraffet som skedde år 2017 var enligt förar-betena inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan grovt rån och rån av normalgraden, utan syftade till att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grovt rån (se prop. 2016/17:108 s. 53).
6. Brottet rån är alltså indelat i olika svårhetsgrader. Frågan om till vilken grad ett visst brott hör (gradindelningen) måste avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen kan ske. Gradindelningen hänger dock nära samman med straffvärdebedömningen. Som huvudregel bör således ett brott av normalgraden ha ett lägre straffvärde än ett brott som är att anse som grovt. Någon fullständig överensstämmelse råder emellertid inte mellan de båda bedömningarna. (Jfr t.ex. "Synnerligen grov misshandel?" NJA 2011 s. 89 p. 9, "Förarprovet" NJA 2016 s. 95 p. 11 och 12, ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 p. 10 och 11 samt "Lernacken" NJA 2017 s. 806 p. 8.)
7. I de fall där kvalifikationsgrunder anges i brottsbeskrivningen tar gradindelningen sin utgångspunkt i dessa grunder. Uppräkningen av kvalifikationsgrunderna i 8 kap. 6 § BrB är emellertid, som framgår av ordalydelsen, inte uttömmande (se "Det grova överfallsrånet" NJA 2011 s. 466 p. 3). Det krävs därför att domstolen gör en helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid brottet. Lagens exemplifiering innebär varken att det är nödvändigt att bedöma brottet som grovt när någon av kvalifikations-grunderna föreligger eller att det är uteslutet att göra det i andra fall. För att ett rån ska bedömas som grovt bör emellertid i princip krävas att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i lagens exemplifiering. (Jfr "Bagagestölderna" NJA 2016 s. 1143 p. 17 med hänvisningar.)
Närmare om kvalifikationsgrunderna för grovt rån
8. Kriteriet livsfarligt våld aktualiseras i första hand när det våld som har utövats innefattar grov eller synnerligen grov misshandel. Att våldet är livsfarligt avser inte skadornas omfattning och karaktär utan att våldet har utförts med risk för den utsattes liv. Kriteriet går tillbaka på tidigare regler om resande av livsfarligt vapen. Exempel på att våldet är livsfarligt i den meningen är angrepp med skjut- eller eggvapen på ett sådant sätt att gärningsmannen saknar egentlig kontroll över vilken skada som angreppet kan komma att medföra. (Jfr "Synnerligen grov misshandel?" NJA 2011 s. 89 p. 14.)
9. HD har mot denna bakgrund ansett att rån som skett mot bank eller annan penninginrättning vid vilket rånaren hotat med skarpladdat skjutvapen, oavsett om skott avlossats med vapnet eller inte, i regel bör bedömas som grovt brott (se NJA 1972 s. 323).
10. I andra situationer såsom när rån skett utan hjälp av skarpladdade vapen, t.ex. då vapenattrapper eller vapen utan slutstycke använts, präglas rättstillämpningen av viss återhållsamhet när det gäller att anse rånet som grovt (se NJA 1981 s. 335, NJA 1989 s. 829, NJA 1994 s. 732 och NJA 1999 s. 25).
11. Frågan om gradindelningen vid rån där vapenattrapper har använts berördes i samband med 2010 års straffmätningsreform (se prop. 2009/10:147). Regeringen anförde att det med hänsyn till då befintliga kvalifikationsgrunder inte var uteslutet att ett rån med vapenattrapp, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, betraktas som grovt. Samtidigt menade regeringen att straffvärdet måste återspegla den fara som gärningen inneburit och förövarens insikt, avsikter eller motiv. Enligt regeringen be-tyder det att straffet för en gärning som objektivt sett inneburit en mindre fara för brottsoffret än en annan gärning inte kan vara lika strängt som straffet för den senare gärningen, även om brottsoffrens upplevelser av situationerna kan vara jämställbara. (Se a. prop. s. 14 f.)
12. Vid ändringar som gjordes år 2016 infördes för vissa brott nya kvalifikationsgrunder (se prop. 2015/16:113). De innebar bl.a. att man vid bedömningen av om olaga hot och olaga tvång ska rubriceras som grovt brott särskilt ska beakta om gärningen har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av bl.a. vapenattrapp. Beträffande rån anförde regeringen däremot att det inte hade framkommit något behov av att utvidga tillämpningsområdet för det grova brottet. (Se a. prop. s. 68.)
13. Det anförda innebär att senare års lagändringar inte ger anledning att rubricera ett rånbrott på annat sätt än hittills enbart därför att rånet har begåtts med användande av en vapenattrapp eller liknande hjälpmedel.
14. Med kvalifikationsgrunden tillfogande av svår kroppsskada avses tillfogande av sådan skada som är bestående, t.ex. förlust av tal, syn eller hörsel eller svårt lyte. Hit hör även fall där våldet har varit kraftigt och inneburit långvarig smärta eller stark dödsångest.
15. Exempel på att gärningsmannen annars har visat synnerlig råhet kan vara att tortyrliknande våld använts eller att långvarigt frihetsberövande skett.
16. När det gäller att bedöma om gärningsmannen på hänsynslöst sätt har utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning kan hänsyn tas både till offrets allmänna möjligheter att försvara sig och till om offret har utsatts för våld av flera personer (jfr "Samurajsvärdet" NJA 2012 s. 45 p. 46). Äldre personer, personer med funktionsnedsättning och barn hänförs också i allmänhet till kategorin skyddslösa och utsatta vid rånbrott. I rättstillämpningen har bl.a. bankpersonal och taxichaufförer ansetts befinna sig i en utsatt ställning. (Se NJA 1981 s. 335, NJA 1992 s. 357 och NJA 2002 s. 270.)
17. Vid 2016 års ändringar av kvalifikationsgrunderna för vissa brott (se p. 12) lades för grovt rån till att gärningen har varit av särskilt farlig art. Den grunden tar bl.a. sikte på faktorer som innebär att gärningen ytterst kan bli systemhotande, att gärningen kan påverka samhällets funktionssätt, att gärningen på grund av gärningsmännens organisationsgrad utövas på ett skickligare sätt och med större resurser än annars eller att gärningen är mer svårupptäckt på grund av att den delvis sker inom ramen för legala strukturer. Enligt regeringen har kvalifikationsgrunden därutöver ett värde genom att den påminner om den helhetsbedömning som ska göras vid bedömningen av i vilken grad en gärning ska placeras. (Se a. prop. s. 67.)
18. Den nu behandlade kvalifikationsgrunden rör omständigheter som kan sägas vara särskilt graverande. Den ger utrymme att beakta bl.a. det sammanhang i vilket gärningen företagits och om gärningen haft påtagligt samhällsfarliga inslag, såsom när det ingått i brottsplanen att slå ut viktiga samhällsfunktioner. I förarbetena anges som exempel anläggande av bränder, spridande av fotanglar på allmänna vägar och framförande av bombhot. (Jfr a. prop. s. 86.)
O.J:s brott ska rubriceras som rån av normalgraden
19. Den gärning som O.J. har gjort sig skyldig till faller in under bestämmelserna om rån. Riksåklagaren har gjort gällande att om-ständigheterna vid rånet (se p. 2) vid en helhetsbedömning är sådana att det ska bedömas som grovt rån.
20. Rånet framstår utan tvekan som mycket allvarligt. Det förövades av två personer mot en ensam målsägande och denne saknade praktiska möjligheter att ta sig från platsen. Gärningsmännen försökte att binda målsäganden. Händelsen måste, även om den förlöpt ganska snabbt, ha framstått som mycket skrämmande för målsäganden. Till bilden hör också det hot avseende målsä-gandens dotter som framfördes.
21. Målsäganden utsattes för flera slag och sparkar som träffade över hela kroppen. O.J. tog grepp runt målsägandens hals och den andre gärningsmannen slog målsäganden med en startpistol i huvudet så att blodvite uppstod. Det har alltså varit fråga om ett relativt omfattande våld. Målsäganden blev dock inte medvetslös och han kommer inte att få bestående men av misshandeln.
22. Gärningsmännen avfyrade även startpistolen mot målsäganden. Det ska dock beaktas att det inte har varit möjligt att skjuta ut någon projektil med pistolen. Användandet av pistolen är därmed närmast att jämföra med användandet av en vapenattrapp.
23. Som framgår innefattade brottet således allvarligt våld och allvarliga hot. Våldet kan emellertid inte karaktäriseras som livsfarligt eller livshotande. Inte heller visade gärningsmännen sådan synnerlig råhet som krävs för att brottet av detta skäl ska anses som grovt rån. Mot denna bakgrund, och med beaktande av den återhållsamhet som präglat rättstillämpningen när det gäller att anse rånbrott som grova, leder en helhetsbedömning till slutsatsen att brottet inte ska bedömas som grovt rån. Det ska därmed rubriceras som rån av normalgraden.
Påföljden
Straffvärdebedömningen
24. Enligt 29 kap. 1 § BrB ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, straff bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de av-sikter eller motiv som han eller hon haft.
25. Straffskalan för rån av normalgraden är fängelse i mellan ett och sex år (se 8 kap. 5 § BrB). Straffvärdet ska alltså bestämmas inom det spannet.
26. Vid 2010 års reform infördes en regel i 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen som har betydelse för våldsbrotten (se prop. 2009/10:147 s. 40-42). Den anger att domstolen särskilt ska beakta om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Det övergripande syftet med reformen var att generellt höja straffnivån för allvar-liga våldsbrott. I förarbetena gjordes vissa uttalanden om reformens förväntade påverkan på straffmätningsnivåerna.
27. Därefter har straffminimum för grovt rån höjts genom 2017 års reform. Minimistraffet är numera fängelse i fem år till skillnad från tidigare fyra år; maximistraff för sådant brott är alltjämt tio år (se 8 kap. 6 §). Straffskalan för rån av normalgraden lämnades oförändrad. Enligt förarbetena tar rån av normalgraden i straffvärdehänseende sikte på handlande som kan vara av skif-tande karaktär, varför det ansågs finnas behov av en vid straffskala för att kunna åstadkomma en nyanserad bedömning av straffvärdet för detta brott. (Jfr prop. 2016/17:108 s. 36 f.)
28. Höjningen av minimistraffet för grovt rån syftar till att generellt höja straffnivån för alla brott som är att bedöma som grova. Som en följd av höjningen ökar enligt förarbetena det tillgängliga utrymmet för straffmätning samtidigt för den lägre liggande graden av brottet; den praktiskt tillämpliga straffskalan ökar därmed och sträcker sig upp till fem år, vilket motsvarar minimistraffet för grovt rån. (Jfr a. prop. s. 53.)
29. I samband med 2017 års reform berördes förhållandet till 2010 års reform. Trots viss kritik av 2010 års reform fanns det enligt regeringen tillräckligt underlag för att dra slutsatsen att reformen haft viss effekt, men att det inte var visat att den lett till den generella höjning av straffen för allvarliga våldsbrott som eftersträvades. Av skäl som hade med straffrättskipningens stabilitet att göra kunde det enligt regeringen emellertid inte komma i fråga att överge 2010 års reform. Vad som enligt regeringen återstod var därför att genom punktvisa insatser förstärka effekten av 2010 års reform genom en skärpning av straffskalorna för de brottstyper som den avsåg. (Se a. prop. s. 27, jfr s. 44.)
30. De reformer som har skett beträffande straffvärde och straffskalorna för bl.a. grovt rån får så förstås att skärpningen av straffskalorna är ägnad att åstadkomma den höjning av straffen för allvarliga våldsbrott som eftersträvades med 2010 års reform, dvs. att generellt höja straffnivån för sådana brott. De konkreta uttalanden som gjordes vid 2010 års reform rörande förändrade straffvärdenivåer får därmed anses vara överspelade när det gäller brott som omfattas av 2017 års ändringar.
Straffvärdet och påföljdsbestämningen i detta fall
31. Omständigheterna kring det brott O.J. har gjort sig skyldig till är så allvarliga att straffvärdet ligger i den övre delen av den praktiskt tillämpliga straffskalan för normalgradsbrottet (se p. 28). Några andra försvårande eller förmildrande omständigheter som påverkar straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för brottstypen rån, föreligger inte i detta fall.
32. Brottets straffvärde motsvarar fängelse i fyra år.
33. Annan påföljd än fängelse kan med hänsyn till det höga straffvärdet inte komma ifråga.
34. Det föreligger inga omständigheter som har särskild betydelse vid straffmätningen.
35. Det sagda innebär att hovrättens domslut ska ändras så att brottet bedöms som rån av normalgraden och påföljden bestäms till fängelse i fyra år.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att HD bedömer gärningen som O.J. gjort sig skyldig till som rån enligt 8 kap. 5 § BrB och bestämmer fängelsestraffets längd till fyra år.
II
Södertälje tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Södertälje tingsrätt åtal mot Y.A., S.S. och I.Y. för grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 1).
Y.A., S.S., I.Y. och en okänd person har den 6 oktober 2017 tillsammans och i samråd med våld och hot om våld stulit smycken och annan egendom från butiken Joel Jewelry på Nygatan 30 a i Södertälje. Den stulna egendomen var värd i vart fall ca 380 000 kr.
Våldet har bestått i att en av gärningsmännen - S.S. - puttat G.B. och tagit grepp på hans hals och att en av de andra gärningsmännen - I.Y. - slagit honom på kroppen med en kofot, vilket orsakat smärta och sårskada.
Hoten har bestått i att gärningsmännen varit maskerade och beväpnade med olika tillhyggen i metall, vilka har höjts mot de personer som befunnit sig i butiken, samt att en gärningsman - S.S. - visat upp en skarpladdad pistol och gjort flera mantelrörel-ser med pistolen, vilket skett i syfte att visa att vapnet varit äkta.
- - -. Utöver detta har en gärningsman - Y.A. - vaktat ingången till butiken och flyktbilen beväpnad med en större kniv.
Gärningsmännen har genom våldet och hoten hindrat de som befann sig i butiken från att ingripa mot att de slog sönder ett flertal montrar och stal innehållet.
Gärningen är att bedöma som grovt rån eftersom gärningen varit av särskilt farlig art då ett skarpladdat vapen använts, hotet med mantelrörelserna varit särskilt allvarligt och gärningen föregåtts av planering.
- - -
Y.A., S.S. och I.Y. begick gärningarna med uppsåt.
S.S. åtalades även för grovt olaga hot och grov vårdslöshet i trafik. Åklagaren angav att dessa gärningar hade begåtts i direkt anslutning till rånet.
Målsägandena framställde skadeståndsyrkanden.
S.S. erkände rån av normalgraden och grov vårdslöshet i trafik. Han förnekade grovt olaga hot.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Szilárd Rado) anförde i dom den 8 mars 2018 följande.
DOMSKÄL
Skuld
Grovt rån - - -
Omkring kl. 12.30 den 6 oktober 2017 äger ett rån rum i guldsmedsbutiken Joel Jewelry på Nygatan 30 a i Södertälje, Södertälje kommun. Rånarna, som är fyra till antalet, anländer till guldsmedsbutiken i en bil som är falskskyltad med registreringsskylten BCZ 043. Samtliga gärningsmän är maskerade. Tre av gärningsmännen är förklädda i vita/beiga jackor och byxor. Den fjärde gärningsmannen bär emellertid en variant av gångkläder som påstås vara omåttligt populär bland ynglingar i Stockholms förorter (bl.a. byxor av det tyska varumärket Adidas). Av den övervakningsfilm som förevisats kan följande sammanfattas. Cirka fyra sekunder efter att bilen stannat utanför butiken kliver I.Y., maskerad med rånarluva, in i butiken. I.Y. är beväpnad med en kofot. I.Y. höjer kofoten mot en kund, som omedelbart höjer armarna mot kofoten och tar till flykt ut mot gatan. I.Y. går snabbt fram mot ägaren G.B. och tilldelar honom ett kvickt slag med kofoten på hans vänstra höft/lår. Omedelbart därefter störtar S.S. och ytterligare en gärningsman in. S.S. håller synligt ett skjutvapen i handen. Det uppstår handgemäng mellan G.B. och S.S. S.S. gör därefter en första mantelrörelse på vapnet. S.S. gör på nytt en mantelrörelse och det är uppenbart hur vapnet hamnar i ett s.k. upphakat läge. Vidare syns hur en patron mantlas ut och faller ned på betjäningsdisken. Handgemänget pågår mellan G.B. och S.S., varvid S.S. återigen försöker mantla vapnet, utan framgång. Vapnet riktas vid flertalet tillfällen rakt mot G.B. S.S. krossar ett antal montrar med vapnet, ställer sig bakom disken där han återigen försöker mantla vapnet. Parallellt med detta händelseförlopp krossar I.Y. och den tredje gärningsmannen montrar och plockar på sig smycken. Gärningsman nummer två talar ständigt i telefon med någon. Den fjärde gärningsmannen, som under denna period stått ute på gatan och hållit vakt/vaktat flyktbilen, lastar in bytet i bilens baklucka. Ute på gatan försöker allmänheten på olika sätt stoppa rånarna/rånarbilen som sedermera hastigt kör iväg. Fordonet hinner emellertid inte komma långt. Cirka 60 meter från butiken, kör fordonet nämligen in i ett buskage intill korsningen Kaplansgatan/Nygatan. När flyktbilen påträffas är fordonets högra främre och bakre passagerardörrar öppna. På gräset intill den bakre passagerardörren påträffas en kökskniv och på det främre passagerarsätet ett skjutvapen. Frågan om vapnet, en halvautomatisk pistol av märket Radom, haft en säkring eller inte har resulterat i slutsatserna att det har en greppsäkring som består av en fjä-derbelastad platta i den bakre delen av kolven. Greppsäkringen måste tryckas in för att vapnet ska kunna avfyras. I strikt bemärkelse är greppsäkringen vapnets enda säkring. - - -.
Såväl I.Y. som S.S. har erkänt att de varit inblandade i rånet.
Deras erkännanden stöds bl.a. av följande utredning som åklagaren lagt fram.
- - -
Åklagaren har således med tillförlitlig styrka visat att de varit involverade i det rån som åklagaren gjort gällande.
- - -
Genom åklagarens robusta utredning, förhören med målsägandena - som trots sina upplevelser lämnat detaljerade, återhållsamma, klara berättelser utan inslag av egendomligheter eller överdrifter - och inte minst den övervakningsfilm som företetts, är utrett att Y.A., S.S. och I.Y. tillsammans och i samråd agerat på sätt som åklagaren gjort gällande i stämningsansökan under åtalspunkten 1 samt att värdet på den stulna egendomen uppgått till i vart fall cirka 380 000 kr. Samtliga gärningsmän är därmed övertygade om rån.
Rubricering
Vid bedömande av om rån ska anses vara grovt ska det, enligt 8 kap. 6 § BrB särskilt beaktas om 1) våldet har varit livsfarligt, 2) om gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning, eller 3) gärningen har varit av särskilt farlig art.
Åklagaren har gjort gällande att rånet är att bedöma som grovt eftersom gärningen varit av särskilt farlig art då ett skarpladdat vapen använts, hotet med mantelrörelserna varit särskilt allvarligt och gärningen föregåtts av planering.
Utgångspunkten är, enligt tingsrättens bedömning, att brottsrubriceringen grovt rån ska vara förbehållen de mest kvalificerade fallen (jfr NJA 1999 s. 25 och NJA 2011 s. 466). Att ett rån har utförts med ett skarpladdat vapen innebär givetvis att det är fråga om en gärning med ett högt straffvärde men kan likväl inte ensamt anses medföra att brottet ska rubriceras som grovt.
S.S. har påstått att han överhuvudtaget inte använt ett riktigt vapen, utan att han endast använt en s.k. replika som han sedermera gjort sig av med under flykten. Av utredningen framgår att det i flyktfordonet påträffats ett skjutvapen som delvis varit upphakat. I utrymmet mellan vapnets utkastare och patronläge satt en patron som svårligen kunde lösgöras. Genom vittnesförhöret med kriminalinspektören R.N. har följande omständigheter nyanserats. Genom studium av övervakningsfilmen från juvelerarbutiken har R.N. kunnat konstatera att personen som höll i vapnet gjort ett flertal mantelrörelser med vapnet. Vid tidpunkten för den första mantelrörelsen var vapnet skjutbart och skarpladdat. I detta skede riktades vapnet mot butiksägaren. Det aktuella vapnet är automatiskt och behövde därför inte mantlas manuellt. Mantelrörelsen som sådan syftar till att mata in en patron från magasinet in i loppet för att det senare ska vara möjligt att avfyra vapnet. Efter första mantelrörelsen flög en patron ur vapnet och hamnade på golvet. Ytterligare en patron hoppade ur, att så skedde berodde på att det redan fanns en patron i loppet vid mantelrörelsen. Av övervakningsfilmen framkommer hur nästa mantelrörelse går fel och att mantelspärren gick i. Detta resulterade i att gär-ningsmannen som håller i vapnet inte kunde göra en tredje mantelrörelse. Att mantelspärren gick i berodde troligtvis på att personen hanterade vapnet med handskar samt eventuell osäkerhet beträffande hanteringen av vapnet. Mantelspärren som sådan utgör ingen säkerhetsfunktion och för en person som övar med sitt vapen ska mantelspärren inte fastna. Tingsrätten har hållit syn på vapnet i fråga, varvid R.N. med patroner i plast demonstrerat ovan beskrivna förlopp med mantelrörelse, mantelspärr m.m.
Tingsrätten anser följaktligen att det är utrett att det i bilen återfunna vapnet är det vapen S.S. använt vid rånet och alltså ingen replika. Enligt utredningen har funnits stor risk för att vapnet hade kunnat avlossas, medvetet eller omedvetet, om inte annat när S.S. slagit sönder montrar med vapnet. Att S.S. ett flertal gånger, som mycket tydligt framgår av övervakningsfilmen, utfört man-telrörelser talar starkt för att han velat göra vapnet skjutbart genom att få det i ett skarpladdat läge. S.S. har även riktat vapnet direkt mot G.B. men även övriga i butiken. Att något skott inte avlossats gör inte gärningen mindre allvarlig, framförallt mot bak-grund av omständigheten att pistolen fastnat enbart på grund av att S.S. uppenbarligen inte förstått hur vapnet ska hanteras samt att han haft plasthandskar på sig.
Vidare har åklagaren som grund för rubriceringen gjort gällande att gärningen föregåtts av planering. De tilltalade, S.S. och I.Y., har i denna del uppgett att de överhuvudtaget inte varit involverade i någon planering. All planering ska nämligen skett av utomstående - personer de inte vågat namnge. S.S. och I.Y. har påstått att de knappt 20-30 minuter innan rånet ägde rum känt till vad de skulle göra. De kände inte ens till vilka personer de skulle utföra rånet med.
Omständigheten att S.S. och I.Y. av påstådd rädsla inte velat/vågat namnge - eller ens i övrigt lämna några som helst uppgifter beträffande de personer eller den organisation som påstås ha planerat rånet, medför att deras version av planeringsstadiet inte på något sätt kan verifieras eller kontrolleras. Tingsrätten anser att de tilltalades versioner i denna del framstår som rena bortförtklaringar och lämnar dem därför utan vidare avseende.
Omständigheter som i stället tyder på att rånet de facto var välplanerat är bl.a. att tre av rånarna hade likartad klädsel. Kläder som dessutom noga var anpassade efter gärningsmännens kroppsbyggnad/längd. Gärningsmännen hade även med sig kofötter, väskor och ett vapen. Den fjärde gärningsmannen, Y.A., var dessutom klädd i vanliga gångkläder då hans uppgift var att stå ute på gatan och vakta flyktbilen, allt för att sannolikt inte dra till sig uppmärksamhet. Gärningsmännen hade även skaffat en flyktbil som dessutom var falskskyltad. Samtliga dessa omständigheter tyder på koordinering och planering. Tingsrätten anser därmed att åklagaren visat att gärningsmännen haft en gemensam brottsplan och även att de innehaft vapen gemensamt och i samförstånd. Det är alltså fråga om ett rån där fyra män beväpnar sig med diverse vapen och lunchtid en fredag väljer att råna en juvelerarbutik i de centrala delarna av staden.
Rekvisitet gärning av särskild farlig art är en grund som ger domstolen utrymme att beakta det sammanhang i vilket gärningen har företagits och om gärningen haft samhällsfarliga inslag. Vid en sammantagen bedömning av de omständigheter som ovan redogjorts för anser tingsrätten att gärningen, såsom åklagaren gjort gällande, ska rubriceras som grovt rån.
- - -
S.S. skulle även dömas för grovt olaga hot och grov vårdslöshet i trafik.
Påföljd
S.S.
S.S. förekommer sedan tidigare under tolv avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast av Stockholms tingsrätt den 12 januari 2018 för ringa narkotikabrott och påföljden bestämdes till dagsböter. Dessförinnan dömdes han av Attunda tingsrätt den 4 augusti 2016 för 18 fall av bedrägerier. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn.
S.S. ska nu dömas för grovt rån, grovt olaga hot och grov vårdslöshet i trafik. För grovt rån är föreskrivet fängelse i lägst fem och högst tio år. För grovt olaga hot är föreskrivet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Straffvärdet för det grova rånet - med iakttagande av att det i samband med rånet använts ett skarpladdat vapen - samt omständigheten att gärningarna innefattat ett allvarligt angrepp på målsägandenas liv eller hälsa eller trygghet till person enligt vad som anges i 29 kap. 1 § andra stycket BrB, medför att straffvärdet av den samlade brottsligheten uppgår till fängelse sex år.
S.S. har återfallit i brott. Oaktat denna omständighet är vid så höga straffvärden annan påföljd än fängelse utesluten.
Vid ovan angivna förhållanden föreligger även särskilda skäl att undanröja den tidigare meddelade skyddstillsynen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (jfr prop. 2015/16:151 s. 46), dvs. fängelse i sex år.
- - -
DOMSLUT
Tingsrätten dömde S.S. för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB, grovt rån enligt 8 kap. 6 § BrB och grov vårdslöshet i trafik enligt 1 § andra stycket trafikbrottslagen till fängelse 6 år. Påföljden avsåg även brottsligheten i avgörandet den 4 augusti 2016. Den tidigare utdömda skyddstillsynen undanröjdes.
S.S. förpliktades även att betala skadestånd.
- - -
Svea hovrätt
S.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet för grovt olaga hot, bedöma åtalet för grovt rån som rån av normalgraden och, till följd av detta, lindra straffet. Han yrkade under alla förhållanden att påföljden skulle lindras.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Hovrätten (hovrättsråden Erik Lindberg och Anita Glad, tf. hovrättsassessorn Henrik Berthels, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 17 maj 2018 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
- - -
Åtalet för grovt rån - - -
Skuld
S.S. och I.Y. har båda erkänt att de har varit inblandade i rånet. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att deras erkännanden vinner ett övertygande stöd av den övriga utredningen. När rånet genomfördes var I.Y. den person som först kom in i guldsmedsbutiken med en kofot i ena handen. S.S. kom sedan in beväpnad med en pistol. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens be-dömning att det är bevisat att pistolen var skarpladdad. Vidare gör hovrätten inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort när det gäller vad som har inträffat i - och i anslutning till - guldsmedsbutiken under rånet, vad avser de gärningsmoment som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning. Genom de uppgifter som G.B. har lämnat i förening med de åberopade godsförteckningarna är det också klarlagt att det stulna godset har haft det värde som åklagaren har påstått.
- - -
Sammantaget är det ställt utom rimligt tvivel att Y.A., S.S. och I.Y. tillsammans och i samråd samt med uppsåt har agerat på det sätt som åklagaren har angett i gärningsbeskrivningen.
Rubricering m.m.
Vid bedömningen av om ett rån är att bedöma som grovt ska samtliga omständigheter vid brottet beaktas (se t.ex. prop. 2015/16:113 s. 86; se även NJA 2011 s. 466 p. 3). I 8 kap. 6 § BrB ges exempel - vilka tingsrätten har redogjort för - på omständigheter som särskilt ska beaktas vid rubriceringen, men dessa är alltså inte uttömmande. I rättspraxis finns exempel på att rån mot banker eller penninginrättningar med skarpladdade vapen har kommit att rubriceras som grova brott (se t.ex. NJA 1972 s. 323). Det förhållandet att skarpladdade vapen har använts är alltså en omständighet som ska ges betydelse i frågan om rubrice-ringen av ett rån. Det är dock inte ensamt avgörande.
Det finns anledning att notera att bestämmelsen om grovt rån har ändrats vid några tillfällen på senare tid. Den 1 juli 2017 höjdes minimistraffet för grovt rån från fyra till fem års fängelse. Dessförinnan - genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2016 - utvecklades de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Särskilt framhölls att det ska beaktas det sammanhang som gärningen har företagits i och om gärningen har haft samhällsfarliga inslag (se a. prop. s. 86). Ändringarna antogs även kunna innebära att något fler brott kvalificeras som grova (se a. prop. s. 81).
Vid bedömningen av brottets rubricering beaktar hovrätten särskilt följande.
Rånet begicks mot en guldsmedsbutik av flera gärningsmän beväpnade med tillhyggen och avsåg betydande värden. S.S. var vid rånet beväpnad med en skarpladdad pistol. Som tingsrätten har redogjort för riktade S.S. också pistolen mot G.B. och utförde flera mantelrörelser. Även I.Y. och Y.A. hade tillhyggen, i form av en kofot respektive en större kniv. Flera personer utöver gärnings-männen befann sig vid rånet inne i guldsmedsbutiken. G.B. utsattes under rånet, utöver hoten med pistolen, för puttar och slag. Rånet har - som konstaterats tidigare - innefattat en arbetsfördelning mellan gärningsmännen och genomfördes på ett metodiskt sätt. Som sagts anser hovrätten att gärningen måste ha innefattat ett visst mått av planering. Till det som nu har redogjorts för kommer att rånet begicks mitt på dagen i centrala Södertälje, vid lunchtid en fredag när flertalet personer ur allmänheten har befunnit sig i butikens omedelbara närhet.
Vid en helhetsbedömning av omständigheterna vid brottet delar hovrätten tingsrättens bedömning att brottet är att bedöma som grovt. S.S. - - - ska därför dömas för grovt rån och tingsrättens dom ska inte ändras i den delen.
S.S. skulle dessutom dömas för grovt olaga hot och grov vårdslöshet i trafik.
Påföljd
S.S.
Tingsrätten har undanröjt den skyddstillsyn som S.S. dömdes till den 4 april 2016 och bestämt påföljden för den samlade brottsligheten till sex års fängelse.
De omständigheter som rånet begicks under har beaktats när rånet har rubricerats som ett grovt brott. Hovrättens bedömning är mot den bakgrunden att straffvärdet för det grova rånet är något lägre än vad tingsrätten får anses ha kommit fram till och motsvarar ett fängelsestraff för S.S:s del på omkring fem år. Till det kommer att S.S. även döms för grovt olaga hot och grov vårds-löshet i trafik. Det sammanlagda straffvärdet av de gärningar som S.S. döms för motsvarar enligt hovrättens bedömning ett fängel-sestraff om fem år och sex månader. Omständigheter som har särskild betydelse vid straffmätningen har inte kommit fram.
Den brottslighet som S.S. döms för har begåtts under verkställigheten av den tidigare utdömda skyddstillsynen, som tingsrätten har undanröjt. Om brott har begåtts under verkställigheten av en skyddstillsyn ska rätten numera som huvudregel bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten (34 kap. l § första stycket BrB). Om det finns särskilda skäl kan rätten dock under vissa omständigheter undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (34 kap. 4 § första stycket BrB). Med särskilda skäl avses enligt förarbetena i första hand situationer då den senare påföljden innebär att påföljden i den första domen inte kan verkställas (se prop. 2015/16:151 s. 45 f. och 90 f.).
S.S. står inte längre under övervakning och enligt hovrättens mening kan det inte sägas att det fängelsestraff som han nu döms till medför att den tidigare påföljden inte kan verkställas på ett sätt som medför att det finns särskilda skäl att undanröja skyddstillsynen. Då det inte heller i övrigt föreligger några sådana särskilda skäl ska i stället en särskild påföljd - i form av fängelse - be-stämmas för den nya brottsligheten.
Påföljden ska med hänsyn till vad som nu har konstaterats för S.S:s del bestämmas till fängelse i fem år och sex månader samt den tidigare utdömda skyddstillsynen ska alltså inte undanröjas. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.
- - -
DOMSLUT
Hovrätten, som tillämpar 34 kap. 1 § första stycket BrB, ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till fängelse 5 år 6 månader och inte undanröjer tidigare utdömd skyddstillsyn - - -.
Högsta domstolen
S.S. överklagade och yrkade att HD skulle döma honom för rån i stället för grovt rån. Han yrkade vidare att HD under alla förhållanden skulle lindra fängelsestraffet.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit styrkt beträffande gärningen meddelade HD prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden (samma som under I) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Punkterna 1-35 motsvarar i huvudsak punkterna 1-18 och 24-30 i HD:s dom.
Rubriceringen i detta fall
36. Av det som har sagts i det föregående (se p. 9) följer att frågan om rubriceringen av den gärning som S.S. nu gjort sig skyldig till ska avgöras genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid brottet. Därvid ska de kvalifikationsgrunder som anges i 8 kap. 6 § andra stycket BrB beaktas särskilt.
Punkterna 37 och 38 överensstämmer med punkterna 37 och 38 i betänkandet under I.
39. I detta fall - när det först gäller kvalifikationsgrunderna - aktualiseras främst frågan om hotet har varit livsfarligt eller om gärningen har varit av särskilt farlig art.
40. Rånet har begåtts av flera maskerade gärningsmän beväpnade med bräckjärn, en större kniv och ett skarpladdat vapen. S.S:s agerande med vapnet har varit av mycket allvarligt slag och det måste ha varit mycket skrämmande och integritetskränkande för de personer som befunnit sig i butiken, särskilt för butiksinnehavaren. Genom sitt agerande har gärningsmännen vidare utsatt dem och de personer som befunnit sig i butikens omedelbara närhet vid rånet för risker för allvarliga skador. Butiksinnehavaren har också utsatts för visst våld. Sammantaget får hotet därför anses ha varit livsfarligt. Det är dock inte tillräckligt för att ensamt kvalificera rånet som grovt.
41. De omständigheter som har nämnts i det föregående kan däremot tillsammans inte anses innebära att gärningen har varit av särskilt farlig art som förarbetena tar sikte på och som bör krävas.
42. När det gäller övriga omständigheter så har rånet föregåtts av planering. Gärningsmännen har även stulit egendom av betydande värde.
43. En helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid brottet leder till slutsatsen att brottet ska rubriceras som grovt rån.
Straffvärdet i detta fall
44. Straffskalan för grovt rån är fängelse i lägst fem och högst tio år. Straffvärdet för brottet som S.S. gjort sig skyldig till ska därför bestämmas inom detta spann.
45. Hovrätten har funnit att de omständigheter som rånet begicks under har beaktats när rånet har rubricerats som grovt brott och att straffvärdet för det grova rånet motsvarar fängelse i omkring fem år. HD finner, även med beaktande av vad som sagts i det föregående (se p. 34 och 35), inte skäl att göra någon annan bedömning. När det gäller rubriceringen av den övriga brottsligheten som S.S. ska dömas för, det sammanlagda straffvärdet för brottsligheten och val av påföljd samt straffmätning, gör HD inte heller någon annan bedömning än hovrätten.
46. Det sagda innebär att hovrättens dom ska fastställas.
DOMSLUT
Se HD:s dom.
HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 10 oktober 2018 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Gärningen och domstolarnas bedömningar
1. Tingsrätten dömde S.S. för grovt rån, grovt olaga hot och grov vårdslöshet i trafik till fängelse i sex år. Domen omfattade också brottslighet i en tidigare dom på skyddstillsyn avseende bedrägerier. Hovrätten, som tillämpade 34 kap. 1 § första stycket BrB, har ändrat tingsrättens dom på så sätt att hovrätten bestämt påföljden till fängelse i fem år och sex månader utan att undanröja tidigare utdömd skyddstillsyn.
2. Brotten bestod i att S.S. tillsammans och i samråd med andra, med våld och hot om våld, stal smycken och annan egendom till ett värde om i vart fall cirka 380 000 kr från en guldsmedsbutik i centrala Södertälje. Tre gärningsmän, som var maskerade och klädda i enhetlig klädsel, tog sig in i butiken och utövade våld och hot mot personer som befann sig där. Våldet bestod i att S.S. knuffade butiksinnehavaren medan en av de andra gärningsmännen slog denne på kroppen med en kofot, vilket orsakade smärta och sårskada. Hoten bestod i att gärningsmännen var maskerade och beväpnade med olika tillhyggen av metall, vilka höjdes mot de personer som befann sig i butiken. S.S. visade upp en skarpladdad pistol och gjorde flera mantelrörelser med pistolen i syfte att visa att den var äkta. I butiken befann sig tre målsägande under hela händelseförloppet och ytterligare en i det skede när hoten med tillhyggena skedde. Utöver detta vaktade en gärningsman, beväpnad med en större kniv, ingången till butiken och den flyktbil som gärningsmännen använde sig av. Gärningsmännen hindrade genom våldet och hoten dem som befann sig i butiken från att ingripa mot att de slog sönder ett flertal montrar och stal innehållet. I anslutning till händelserna i butiken hotade S.S. även en person på gatan genom att höja pistolen mot denne. Brottet grov vårdslöshet i trafik inträffade när S.S. förde den bil som gär-ningsmännen flydde i.
HD:s prövningstillstånd
3. HD har - med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt beträffande gärningen - meddelat prövningstillstånd i fråga om rubricering och påföljd. Mot denna bakgrund är de huvudsakliga frågorna hur rånbrottet ska rubriceras och hur påföljdsbestämningen för den samlade brottsligheten ska ske.
Gradindelning vid rån
Brottet rån och kvalifikationsgrunderna för grovt rån
Punkterna 4-7 överensstämmer med punkterna 4-7 under I.
Närmare om kvalifikationsgrunderna för grovt rån
Punkterna 8-18 överensstämmer med punkterna 8-18 under I.
S.S:s brott ska rubriceras som grovt rån
19. Riksåklagaren har gjort gällande att omständigheterna vid rånet (se p. 2) vid en helhetsbedömning är sådana att det ska bedömas som grovt rån.
20. Det rån som S.S. var delaktig i riktades mot en guldsmedsbutik i de centrala delarna av Södertälje. Gärningsmännen var flera och beväpnade med tillhyggen samt skjut- och eggvapen. Rånet genomfördes med användande av våld som gav upphov till per-sonskador. Förloppet måste ha framstått som skrämmande för samtliga drabbade. Vid rånet tillgreps egendom för relativt bety-dande värden. Redan de nu angivna omständigheterna ger anledning att bedöma gärningen som ett allvarligt brott.
21. Av särskild betydelse är att rånet - som ägde rum på en plats där det fanns åtskilliga personer i rörelse - genomfördes med hjälp av bl.a. en skarpladdad halvautomatisk pistol. S.S. riktade pistolen mot flera personer, gjorde ett flertal mantelrörelser med den - uppenbarligen i syfte att få den i skjutklart läge - och använde den för att slå sönder glasmontrar i butiken. Hans hantering av pistolen var därmed sådan att den innebar mycket stora risker för de övriga personer som fanns på platsen. Rånet hade alltså inslag som måste betraktas som livsfarliga.
22. Av betydelse är också att rånet präglades av en betydande grad av planering. De tre gärningsmän som var inne i butiken hade likadana kläder och samtliga fyra gärningsmän var maskerade. De medförde tillhyggen och väskor och hade i förväg anskaffat flyktbil. Övervakningsfilmen förmedlar bilden av ett väl förberett, organiserat och metodiskt handlande inne i butiken.
23. Ingen av de sist angivna omständigheterna, dvs. hanteringen av vapnet respektive graden av planering, motiverar visserligen i detta fall, bedömda var för sig, att rånet rubriceras som grovt rån. Sedda tillsammans - och vid en helhetsbedömning där också de övriga omständigheterna kring rånet beaktas - framstår brottet emellertid som så kvalificerat allvarligt att det bör be-dömas som grovt brott.
Påföljden
Straffvärdebedömningen
Punkten 24 överensstämmer med punkten 24 under I.
25. Straffskalan för grovt rån - vilket är det brott som i första hand får betydelse vid bedömningen av straffvärdet - är fängelse i mellan fem och tio år (se 8 kap. 6 § BrB).
Punkterna 26-30 överensstämmer med punkterna 26-30 under I.
Straffvärdet och påföljdsbestämningen i detta fall
31. Det rånbrott S.S. har gjort sig skyldig till är så allvarligt att det är att bedöma som grovt. Straffvärdet överstiger dock inte minimistraffet. Några försvårande eller förmildrande omständigheter som påverkar straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för brottstypen grovt rån, föreligger inte. När det gäller den övriga brottsligheten saknas det anledning att frångå domstolarnas be-dömning av straffvärdet.
32. Den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar, som hovrätten anfört, fängelse i fem år och sex månader.
33. För den nu aktuella brottsligheten ska, som hovrätten också gjort, bestämmas en ny påföljd. Annan påföljd än fängelse kan med hänsyn till det höga straffvärdet inte komma ifråga.
34. Det föreligger inga omständigheter som har särskild betydelse vid straffmätningen.
35. Det sagda innebär att hovrättens domslut ska fastställas.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.