NJA 2017 s. 955
Fråga om det har förekommit rättegångsfel genom att en målsägande förhörts vid huvudförhandling i brottmål genom ljud- och bildupptagning utan att framträda i bild.
Uddevalla tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Uddevalla tingsrätt åtal mot M.N.Z. för grov misshandel och misshandel enligt följande gärningsbeskrivningar.
Grov misshandel M.N.Z. har misshandlat sin sambo D.F. genom att fatta kraftiga tag om hennes överarmar och slänga runt henne, så att hon slagit i väggar samt fallit till golvet. Han har vidare tilldelat henne flera sparkar på benen, både när hon stått upp och legat ner, tilldelat henne knytnävsslag i magen samt dragit/släpat henne i håret. Vidare har han, i ett något senare skede, tilldelat henne ett slag i nacken då hon gått i en trappa, vilket lett till att hon fallit ned för trappan.
Misshandeln har orsakat D.F. smärta i nacken, blånader på överarmarna, benen, ryggen och magen, svårigheter att gå samt övergående svårigheter att andas.
Det hände den 28 juli 2013 i den gemensamma bostaden – – –.
Brottet bör bedömas som grovt eftersom M.N.Z. visat särskild hänsynslöshet och råhet genom att under ett utdraget förlopp i den gemensamma bostaden utsätta sin fysiskt betydligt svagare sambo för upprepat våld på olika sätt.
M.N.Z. begick gärningen med uppsåt.
2. Misshandel M.N.Z. har, i samband med att D.F. sökt vård
på grund av oro för sin graviditet, misshandlat sin gravida sambo D.F. genom att tilldela henne ett slag i ansiktet, vilket orsakat henne smärta, att hon tappat den telefon som hon talat i, samt att hår
lossnat.
Det hände den 29 mars 2014 i Solna, Solna stad.
M.N.Z. begick gärningen med uppsåt.
M.N.Z. åtalades även för olovlig körning.
D.F. yrkade skadestånd av M.N.Z.
M.N.Z. förnekade gärningarna och bestred skadeståndsyrkandena.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Titti Heina) anförde i dom den 30 juni 2016 bl.a. följande.
BAKGRUND
M.N.Z. och D.F. kommer ursprungligen båda från Libanon. D.F. har tidigare levt ihop med en annan man i Sverige och har tillsammans med honom tre barn. Denne man var god vän med M.N.Z. M.N.Z. var gift med en annan kvinna, vilken han också har barn tillsammans med. Paren umgicks familjevis. Enligt D.F. utsattes hon kontinuerligt för hot och våld av sin man. I slutet av 2012 inledde D.F. och M.N.Z. en relation, vilket inte accepterades av D.F:s familj. I februari 2013 lämnade D.F. sin man och flydde tillsammans med M.N.Z. Detta har enligt D.F. fått hennes familj att vända sig emot henne, då hon anses ha befläckat familjens heder.
D.F. och M.N.Z. är gifta enligt muslimsk tradition och har bott tillsammans. I slutet av juli 2013 lämnade D.F. det gemensamma hemmet och placerades på skyddat boende, Unga kvinnors värn, i ca 2,5 veckors tid. Därefter återvände D.F. till M.N.Z. Paret fick tvillingar i juli 2014. I augusti 2014 lämnade D.F. återigen det gemensamma hemmet och hon har sedan dess bott på skyddad ort.
UTREDNINGEN
Förhör har hållits med M.N.Z. På åklagarens begäran har förhör även hållits med D.F. samt med vittnena – – –. D.F. har hörts via videolänk från skyddad ort utan att synas i bild. – – –.
DOMSKÄL
Skuldfrågan
Åtalspunkten 1 (Grov misshandel)
Genom de uppgifter som både D.F. och M.N.Z. har lämnat är det utrett att de var de enda personer som befann sig i bostaden vid det aktuella tillfället som åtalet avser. Ingen annan var alltså närvarande vid själva händelsen. Det saknas därmed direkta vittnesiakttagelser som ger vägledning vid bevisvärderingen, vilket är ofta förekommande i den här typen av mål. Det finns inte heller några dokumenterade foton eller annan teknisk bevisning avseende D.F:s påstådda skador från tillfället presenterade som bevisning.
Enligt tingsrättens mening har D.F. lämnat en klar, levande och detaljerad berättelse. Hennes uppgifter är till stora delar sammanhängande, följdriktiga och motsägelsefria. Hennes berättelse förefaller vara självupplevd och återhållsam. Vidare har D.F. varit tydlig med vad hon minns och vad hon inte minns. Hon har t.ex. varit uppriktig med att hon inte kommer ihåg om M.N.Z. drog henne i håret, vilket torde ha varit enkelt för henne att hitta på om hon så önskat. D.F. har överlag gett ett alltigenom trovärdigt intryck. Tingsrätten menar att denna bedömning inte förändras av det faktum att D.F. har hörts utan att synas i bild. Tingsrätten har lagt vikt vid innehållet i hennes berättelse som sådan.
Mot D.F:s trovärdighet har M.N.Z. invänt att han inte har misshandlat henne, utan att han har försökt skydda D.F. från att skada sig själv. Han har uppgett att han vid det aktuella tillfället vred en kniv ur händerna på henne samt satte sitt knä över hennes ben.
M.N.Z. har berättat att – – –. Med hänsyn till det anförda och vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet menar tingsrätten att M.N.Z:s berättelse är ologisk, innehåller flera motsägelser och svårförklarliga moment.
Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att de uppgifter M.N.Z. lämnat inte förtar D.F:s trovärdighet. Det förhållandet att D.F. återvänt till M.N.Z. en kortare tid efter den aktuella händelsen eller vad avser D.F:s agerande som hon uppvisat vid det skyddade boendet efteråt eller vad hon uppgett i samtal som M.N.Z. spelat in utan hennes vetskap eller vad som i övrigt framkommit kring hennes person förändrar inte tingsrättens bedömning avseende D.F:s trovärdighet.
D.F:s utsaga är emellertid inte tillräcklig för en fällande dom utan frågan är om hennes berättelse får stöd av annan bevisning i målet.
Genom vittnet L.F:s uppgifter framkommer att D.F. var väldigt rädd och skärrad efter den aktuella händelsen samt att hon var orolig för att M.N.Z. skulle hitta henne. Detta talar för att D.F. hade blivit utsatt för något som omskakat henne. Uppgifterna kan dock inte användas som stöd för att D.F. blivit misshandlad vid tillfället, särskilt då L.F. inte kommit ihåg om hon sett några skador på D.F. Dessutom mot bakgrund av vad L.F. uppgett om att hon troligen hade dokumenterat skadorna om hon hade sett några. Vittnet T.T. har emellertid varit säker på att hon sett ett stort blåmärke på D.F:s överarm och relativt säker på att hon även sett andra blåmärken på D.F. T.T. vet med sig att hon fotograferade skadorna. Uppgifterna om skador stöds även av vittnet D.E.K. som genom videosamtalet noterade att D.F. var blå, antingen på magen eller på benen. När T.T. och D.E.K. ställts mot uppgifter de tidigare lämnat vid polisförhör framkommer en sammantagen bild av att D.F. hade blåmärken på armen, ryggen, magen och benen. Av journalanteckningar från Unga kvinnors värn och anteckningar från socialtjänsten framkommer även att D.F. har uppgett att hon blivit misshandlad och kontrollerad av M.N.Z. Vidare framkommer att hon hade förberett sig för att lämna M.N.Z. Både L.F. och T.T. har även berättat om D.F:s ovilja att polisanmäla M.N.Z., vilket också framgår av anteckningar från socialtjänsten. Av D.F:s utsaga framkommer även hennes rädsla för hennes och hennes barns liv om hon polisanmält händelsen, vilket förklarar hennes agerande vid tillfället och det faktum att hon polisanmält händelsen först hösten 2014. Tingsrätten menar således att D.F. har varit konsekvent i sitt handlande och att det funnits en röd tråd i hennes beteende.
Sammantaget finner tingsrätten att D.F:s uppgifter vinner stöd av annan bevisning och att hennes berättelse därför ska läggas till grund för tingsrättens bedömning. Genom D.F:s berättelse är det därmed styrkt att M.N.Z. har misshandlat D.F. på det sätt som framgår av gärningsbeskrivningen och att hon har fått de skador som åklagaren påstått. Detta med undantag för gärningspåståendet att M.N.Z. skulle ha dragit/släpat D.F. i håret, vilket tingsrätten mot bakgrund av vad D.F. uppgett inte finner vara styrkt.
Tingsrätten fann på anförda skäl att misshandelsbrottet skulle bedömas som grovt.
Åtalspunkten 2 (Misshandel)
D.F. har lämnat en tydlig och detaljerad berättelse om den aktuella händelsen. Hon har varit återhållsam och bl.a. uppgett att hon inte tror att slaget gav några synliga skador. Hennes uppgifter får stöd av de iakttagelser som vittnet B.B.G. har gjort. B.B.G. känner inte D.F. eller M.N.Z. sedan tidigare och det har inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta vittnets uppgifter. B.B.G. såg vid tillfället D.F. och M.N.Z. på 10–12 meters avstånd och hon såg med tydlighet M.N.Z. slå D.F. i ansiktet. Med hänsyn härtill ska D.F:s lämnade utsaga läggas till grund för tingsrättens bedömning och det är därmed utrett att M.N.Z. vid det aktuella tillfället gav D.F. ett slag med öppen hand i ansiktet, att D.F. orsakades smärta, att hon tappade telefonen och att hår lossnade. Det har varit fråga om ett relativt kraftigt slag då D.F. var gravid, vilket gör att gärningen är att bedöma som misshandel av normalgraden.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde M.N.Z. för grov misshandel, misshandel och olovlig körning, grovt brott. Påföljden bestämdes till fängelse 1 år och 1 månad.
M.N.Z. förpliktades även att betala skadestånd till D.F.
Hovrätten för Västra Sverige
M.N.Z. och D.F. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige. M.N.Z. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och befria honom från skyldigheten att betala skadestånd. Han yrkade under alla förhållanden att hovrätten skulle lindra påföljden. D.F. yrkade straffskärpning och ett högre skadestånd.
Part motsatte sig motparts ändringsyrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Åse Sundström, f.d. hovrättsrådet Ola Olsson, tf. hovrättsassessorn Emelie Hansell och nämndemannen Ingmarie Torstensson, de två sistnämnda skiljaktiga i skadeståndsdelen) anförde i dom den 16 december 2016 bl.a. följande.
BEVISNINGEN I HOVRÄTTEN
I hovrätten har åberopats i huvudsak samma bevisning som vid tingsrätten. – – –. I hovrätten har nya förhör (omförhör) hållits med D.F. och L.L. Liksom vid tingsrätten har förhöret med D.F. – med hänvisning till polisintyg angående rådande hotbild mot henne – ägt rum via videolänk utan att hon synts i bild.
D.F. – som har uppgett att hon inte har läst från anteckningar vid förhöret utan berättat ur minnet – har i allt väsentligt berättat i enlighet med vad som har antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg. – – –.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Skuld
Det förhållandet att D.F. har lämnat sin berättelse utan att hon synts i bild påverkar i någon mån möjligheten att värdera hennes uppgifter. Men enligt hovrättens mening är det främst innehållet i hennes berättelse som har avgörande betydelse vid bedömningen av hennes trovärdighet (jmf rättsfallet NJA 2010 s. 671). På de skäl som tingsrätten angett anser även hovrätten att D.F. har gett ett trovärdigt intryck.
Åtalet med avseende på grov misshandel den 28 juli 2013
D.F. och M.N.Z. har samstämmigt berättat att de bråkade den aktuella kvällen. D.F. har berättat att M.N.Z. sedan misshandlade henne på det sätt som åklagaren gjort gällande, förutom att hon varit osäker på om han drog/släpade henne i håret. Som tingsrätten konstaterat får D.F:s uppgifter i denna del stöd av vad T.T. och D.E.K. berättat och av journal-anteckningarna från UKV samt av anteckningarna från socialtjänsten. Att L.F. inte iakttog några skador på D.F. samma kväll kan förklaras av att D.F. bar en långärmad tröja och långbyxor och förringar inte bevisvärdet av D.F:s uppgifter.
Även hovrätten anser att M.N.Z:s berättelse i flera delar är ologisk och innehåller motsägelser. – – –.
Sammantaget anser hovrätten att D.F:s berättelse får så starkt stöd av utredningen att den ska ligga till grund för hovrättens bedömning. Det våld som hon berättat om kan inte ha skett annat än uppsåtligen. Slutsatsen blir att det är ställt utom rimligt tvivel att M.N.Z. misshandlat D.F. på det sätt som åklagaren gjort gällande med undantag för att han skulle ha dragit/släpat D.F. i håret av det skäl som tingsrätten angett.
– – –
Åtalet med avseende på misshandel den 29 mars 2014
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömningar i frågorna om skuld och rubricering. M.N.Z. ska således dömas för misshandel i enlighet med åtalet.
DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i fråga om skadestånd till D.F.
Nämndemannen Mikael Höglind var skiljaktig och ogillade åtalet för misshandel i åtalspunkt 2.
Högsta domstolen
M.N.Z. överklagade och yrkade att HD skulle återförvisa målet till hovrätten på grund av rättegångsfel eller ogilla åtalet och befria honom från skadeståndsskyldighet. Om inget av dessa yrkanden skulle bifallas yrkade han att påföljden skulle lindras.
HD meddelade prövningstillstånd i frågan om det hade förekommit rättegångsfel.
Riksåklagaren och D.F. anförde att det inte hade förekommit rättegångsfel.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Katarina Sergi, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–6 motsvarar i huvudsak punkterna 1–6 i HD:s beslut.
Målet i HD
Punkterna 7–9 motsvarar i huvudsak punkten 7 i HD:s beslut.
Den rättsliga regleringen om deltagande vid sammanträde inför rätten
Punkterna 10–12 motsvarar i huvudsak punkten 8 i HD:s beslut.
Frågan om det förekommit rättegångsfel med anledning av målsägandeförhöret
Punkterna 13–16 motsvarar i huvudsak punkterna 9–11 i HD:s beslut.
Europakonventionens krav på förhör med bevispersoner
Punkterna 17–20 motsvarar i huvudsak punkterna 12–15 i HD:s beslut.
Bedömningen i detta fall
Underrätternas beslut om att låta målsäganden delta genom ljudöverföring har motiverats av säkerhetsskäl. Det står som sagt klart att sådana skäl särskilt ska beaktas vid bedömningen av om huvudregeln om fysisk närvaro i rättssalen ska frångås. Frågan är om det enligt 5 kap. 10 § RB ska anses ha varit olämpligt att låta målsäganden delta på det sätt som skett.
Det kan till en början noteras att det inte har framkommit att förhöret med målsäganden på något sätt har försvårats av att hon inte har varit synlig i bild. Vissa av de risker som ett förhör genom ljudöverföring innebär, såsom att förhörspersonen utan rättens vetskap tar del av skriftliga anteckningar eller mottar otillbörliga instruktioner från någon annan närvarande person under förhörets gång, har i detta fall förebyggts av att målsägandebiträdet befunnit sig hos målsäganden under förhandlingarna.
När det gäller misstanken om misshandel (åtalspunkten 2) har underrätterna fäst stort avseende vid förhöret med det obero-ende ögonvittne som har åberopats. Vittnesuppgifterna har gett ett klart och entydigt stöd åt åtalet. I den delen kan förhöret med målsäganden inte sägas ha haft någon avgörande betydelse för bedömningarna av skuldfrågan. Annorlunda förhåller det sig med misstanken om grov misshandel (åtalspunkten 1). I den delen har det, vid sidan av målsägandeförhöret, saknats bevisning som gett ett mer omedelbart stöd åt åtalet. Det har förvisso lagts fram även annan, såväl muntlig som skriftlig, bevisning. Den bevisningen, som bland annat har tagit sikte på målsägandens skadebild och omständigheterna kring polisens och socialtjänstens insatser, har gett ett inte obetydligt stöd åt åtalet. Domstolarna har värderat målsägandens uppgifter med försiktighet och omsorgsfullt bedömt tillförligheten av hennes uppgifter i ljuset av den övriga bevisningen. Trots den övriga bevisningen har målsägandens utsaga varit av så central betydelse att det bör krävas att det har funnits starka skäl för att låta henne delta genom ljudöverföring.
Till grund för domstolarnas beslut i frågan har legat polisens hot- och riskbedömning, som det saknas anledning att ifrågasätta. Genom den står det klart att det har funnits en allvarlig och konkret risk för målsägandens hälsa och liv. Såvitt framkommit har det inte funnits några alternativa åtgärder som hade kunnat förebygga eller avhjälpa säkerhetsrisken. Skälet för att låta målsäganden delta genom ljudöverföring får mot den angivna bakgrunden sägas ha varit mycket starkt.
Det förda resonemanget har bäring även på prövningen av om M.N.Z:s rätt till en rättvis rättegång har tillgodosetts.
Vid den prövningen bör också beaktas att M.N.Z., som företrätts av en offentlig försvarare, uttryckligen har förklarat i ett yttrande till hovrätten att han inte haft någon erinran mot målsägandens begäran, som alltså innefattade en hemställan om att bli hörd utan att synas i bild.
Vid angivna förhållanden kan underrätternas beslut om att låta målsäganden delta genom ljudöverföring vid huvudförhandlingen inte anses stå i strid med bestämmelsen i 5 kap. 10 § RB. Förfarandet innebär inte heller att M.N.Z:s rätt till en rättvis rättegång har åsidosatts.
Frågan om jäv
Domstolen har en skyldighet att sörja för säkerheten i rättssalen. De kontakter som har ägt rum mellan tingsrättens ordförande och polisen i syfte att bedöma föreliggande risker inför kommande huvudförhandling kan inte anses utgöra en sådan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för rättens opartiskhet i målet (se 4 kap. 13 § 10 RB). Invändningen om jäv bör därför avslås.
Sammanfattande slutsats
Något rättegångsfel har alltså inte i något avseende förekommit. Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Av det följer att hovrättens dom står fast.
HD:S AVGÖRANDE
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, referent, Ingemar Persson, Lars Edlund och Petter Asp) meddelade den 24 november 2017 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
M.N.Z. åtalades, såvitt nu är av intresse, för grov misshandel (åtalspunkten 1) och misshandel (åtalspunkten 2). Målsägande var D.F. Som bevisning åberopade åklagaren bl.a. förhör med henne.
Inför tingsrättens huvudförhandling gavs det in en skriftlig riskbedömning avseende D.F., utförd av polisens brottsoffer- och personsäkerhetssektion. Det framgick att riskbedömningen inte bara avsåg förhållandet till M.N.Z. utan även hade ett hedersrelaterat perspektiv, eftersom D.F. hade lämnat sin tidigare familj för att leva tillsammans med M.N.Z. Polisens bedömning var att det fanns en mycket hög risk för att M.N.Z. skulle återfalla i våldsbrott mot D.F., en hög risk för dödligt våld eller mycket allvarligt våld och en hög risk för att D.F. skulle drabbas av hedersrelaterat dödligt våld. Mot den bakgrunden rekommenderades att D.F:s utseende i möjligaste mån inte skulle röjas i samband med en rättegång.
På begäran av D.F. beslutade tingsrätten att hon skulle delta genom videokonferens utan att framträda i bild. Vid huvudförhandlingen närvarade hon på det sättet från en domstol på hemlig ort tillsammans med sitt målsägandebiträde.
Tingsrätten dömde M.N.Z. för grov misshandel, misshandel och olovlig körning. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och en månad. I domskälen anförde tingsrätten att D.F. hade gjort ett trovärdigt intryck och att den bedömningen inte förändrades av att hon hade hörts utan att synas i bild. Hennes uppgifter fick enligt tingsrätten stöd av annan bevisning, såsom vittnesförhör och journalanteckningar. D.F:s berättelse kunde därför läggas till grund för bedömningen.
Tingsrättens dom överklagades av M.N.Z. och D.F. Sedan hovrätten med hänvisning till tilltrosreglerna hade beslutat att omförhör skulle hållas med D.F. begärde hon, under åberopande av polisens riskbedömning, att hon skulle tillåtas att delta vid huvudförhandlingen på samma sätt som skedde vid tingsrätten. M.N.Z:s offentliga försvarare anförde i yttrande att begäran inte föranledde någon erinran. Hovrätten beslutade tillåta D.F. att närvara vid huvudförhandlingen via videolänk utan att framträda i bild.
Hovrätten har fastställt tingsrättens dom i skuld- och påföljdsdelen. I domskälen anges att det förhållandet att D.F. har lämnat sin berättelse utan att hon synts i bild i någon mån har påverkat möjligheten att värdera hennes uppgifter. Enligt hovrätten är det emellertid främst innehållet i hennes berättelse som är av avgörande betydelse vid bedömningen av hennes trovärdighet. Hovrätten har hänvisat till att hennes berättelse har fått starkt stöd av utredningen och att den därför kunnat läggas till grund för bedömningen.
Målet i HD
M.N.Z. har gjort gällande att domstolarnas förfarande, att låta D.F. höras på det angivna sättet, har innefattat ett rättegångsfel och att hans rätt till en rättvis rättegång därigenom har åsidosatts. Han har anfört att han inte hade någon erinran mot att D.F. hördes genom videokonferens men att han opponerade sig mot att hon inte syntes i bild. M.N.Z. har även anfört att tingsrättens ordförande varit jävig att avgöra målet på grund av de underhandskontakter hon haft med polisen inför huvudförhandlingen.
Den rättsliga regleringen om deltagande vid sammanträde inför rätten
Som huvudregel gäller enligt 5 kap. 10 § första stycket RB att parter och andra som ska delta i ett sammanträde inför rätten ska infinna sig i rättssalen. Enligt andra stycket kan emellertid rätten, om det finns skäl för det, besluta att deltagande i stället ska ske genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Vid den bedömningen ska rätten särskilt beakta de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som ska delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen (första punkten) och om någon som ska delta i sammanträdet känner påtaglig rädsla för att vara närvarande i rättssalen (andra punkten). Deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter (tredje stycket).
Även andra omständigheter än de som anges i 5 kap. 10 § andra stycket kan beaktas vid bedömningen av om en part eller annan ska tillåtas att delta i ett sammanträde på annat sätt än genom fysisk närvaro i rättssalen. Ett exempel som nämns i motiven är säkerhetsskäl. (Se prop. 2004/05:131 s. 225, jfr även SOU 2017:46 s. 238 ff.)
Vid den olämplighetsbedömning som ska göras enligt bestämmelsens tredje stycke bör rätten ta hänsyn till bl.a. vilken roll personen har, målets karaktär och rättens möjligheter att värdera bevisningen. Rätten har vid sitt ställningstagande att göra en helhetsbedömning. Betydelsen av att en person inställer sig i rättssalen måste vägas mot de omständigheter som talar för att personen inställer sig på annat sätt. I motiven anförs att starka skäl måste föreligga när det är fråga om förhör med en person som utgör den avgörande eller enda bevisningen. Det anges även att det kan finnas situationer där en persons närvaro i rättssalen bedöms som så avgörande att tekniken inte kan användas, oavsett hur starka skälen för detta är. (A. prop. s. 95 f. och s. 225 f., jfr angående äldre rätt NJA 1997 s. 822 och NJA 1998 s. 862.)
Även om stor hänsyn normalt bör tas till parternas uppfattning om hur ett deltagande ska ske, så är det rätten som har det yttersta ansvaret för att mål i allmänhet och brottmål i synnerhet blir tillfredsställande handlagda och att befogade rättssäkerhetsanspråk tillgodoses. Vid sin bedömning av hur bevisningen ska presenteras har rätten även att beakta de krav på en rättssäker process som uppställs i Europakonventionen (se även 2 kap. 11 § andra stycket RF).
Europakonventionens krav på förhör med bevispersoner
I rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen ingår att den som står anklagad för brott ska ges en adekvat och lämplig möjlighet att angripa förhörsutsagor och ställa frågor till vittnen och andra personer som hörs (jfr artikel 6.1 och 6.3 d). När frågan uppkommer huruvida en rättegång svarar mot konventionens krav ska domstolen bedöma om det rättsliga förfarandet i sin helhet kan anses rättvist. (Se t.ex. Europadomstolens avgörande Schatschaschwili v. Germany [GC], no. 9154/10, ECHR 2015.)
Europadomstolens praxis rörande artikel 6.3 d gäller huvudsakligen fall där den tilltalade inte har fått möjlighet att ställa frågor till en person vars utsaga åberopas som bevisning mot honom eller henne. Domstolen har även uttalat sig om s.k. anonyma vittnen. Som utgångspunkt är det inte förenligt med konventionen att en domstol till nackdel för den tilltalade grundar sitt avgörande enbart på en utsaga som lämnats under nu angivna omständigheter. Europadomstolen har emellertid funnit att det inte nödvändigtvis står i strid med artikel 6. En viktig faktor vid prövningen av om förfarandet kan godtas är om det har förelegat goda skäl för det. Ett skäl kan vara att förhörspersonens liv, frihet eller personliga säkerhet står på spel. Eftersom även sådana intressen skyddas av Europakonventionen bör konventionsstaterna organisera sina straffprocesser så att dessa intressen inte äventyras på ett oförsvarligt sätt. (Se Europadomstolens avgöranden Unterpertinger v. Austria, 24 November 1986, Series A no. 110, Doorson v. the Netherlands, 26 March 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996-II, Al-Khawaja and Tahery v. the United Kingdom [GC], nos. 26766/05 and 22228/06, ECHR 2011 och Schatschaschwili v. Germany. Se även Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. 2015, Zeteo den 15 september 2015, s. 277 ff.)
När den omstridda utsagan utgör den enda eller avgörande bevisningen mot den anklagade, eller i vart fall när den är av betydande vikt, krävs det att domstolen med största möjliga omsorg sörjer för och försäkrar sig om att förfarandet ändå kan anses rättvist (se Al-Khawaja and Tahery v. the United Kingdom och Schatschaschwili v. Germany).
Den omständigheten att en målsägande eller ett vittne med tillämpning av bestämmelserna i 5 kap. 10 § RB deltar i en rättegång genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring hindrar inte i sig den tilltalade från att förhöra personen. Inte heller är det fråga om att den hördes identitet ska vara dold. Europadomstolens avgöranden som rör prövningen av om ett förfarande är förenligt med artikel 6.1 och 6.3 d kan emellertid ändå ge ledning vid den prövning som rätten har att göra enligt rättegångsbalkens reglering.
Bedömningen i detta fall
Domstolarnas beslut att låta D.F. delta genom ljudöverföring tillkom efter rekommendation av polisen som bedömde att hon löpte hög risk att drabbas av dödligt våld. Såvitt framkommit fanns det inte några alternativa åtgärder som hade kunnat förebygga eller avhjälpa risken. Skälen för att hålla förhöret på det sätt som skedde var således mycket starka. Frågan är om förfarandet ändå ska anses ha varit olämpligt.
Vid förhöret befann sig D.F. i en domstolslokal tillsammans med sitt målsägandebiträde. Förhöret får därmed anses ha skett under former som så långt möjligt har säkerställt att hon kunde fritt lämna sina uppgifter. Såvitt framgår har försvararens möjligheter att angripa hennes utsaga inte påverkats av det förhållandet att hon inte var synlig i bild.
Vid prövningen av åtalet för misshandel (åtalspunkten 2) fäste domstolarna stort avseende vid uppgifterna från ett vittne som gav ett klart och entydigt stöd åt åtalet. I den delen kan förhöret med D.F. inte sägas ha haft någon avgörande betydelse för bedömningen. När det gäller åtalet för grov misshandel (åtalspunkten 1) var D.F:s uppgifter av central betydelse. Det fanns emellertid ytterligare bevisning, främst gällande hennes skador och hennes agerande i samband med händelsen, som gav stöd åt hennes berättelse. Domstolarna har värderat D.F:s uppgifter med försiktighet och omsorgsfullt bedömt tillförligheten av hennes uppgifter i ljuset av den övriga bevisningen.
Det bör också vägas in att M.N.Z. genom sin offentlige försvarare uttryckligen förklarade i yttrande till hovrätten att han inte hade någon erinran mot målsägandens begäran, som innebar en hemställan om att bli hörd utan att synas i bild.
Under nu angivna förhållanden får det anses att domstolarna har med den omsorg som varit möjlig försäkrat sig om att M.N.Z:s rätt till en rättvis rättegång har tillgodosetts.
Domstolarnas beslut att låta målsäganden delta vid huvudförhandlingen genom ljudöverföring kan därför inte anses stå i strid med bestämmelsen i 5 kap. 10 § RB. Det innebär att det inte har förekommit rättegångsfel i detta hänseende.
Frågan om jäv
Domstolen har en skyldighet att sörja för säkerheten i rättssalen. Enligt en dagboksanteckning har tingsrättens ordförande med anledning av den ingivna riskbedömningen samrått med polisen inför huvudförhandlingen. Det som förekommit kan inte anses utgöra en sådan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet i målet (se 4 kap. 13 § 10 RB).
Slutsats
Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet med det som nu har sagts. Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.
HD:S AVGÖRANDE
HD förklarar att det inte har förekommit rättegångsfel genom att målsäganden förhörts genom ljud- och bildöverföring utan att framträda i bild.
HD avslår jävsinvändningen.
HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.