NJA 2018 s. 285

Reglerna om domens rättskraft fyller en viktig trygghetsfunktion för den vinnande parten. Flera rättsverkningar är knutna till rättskraften och till att avgörandet har fått laga kraft. Den orubblighetsprincip som rättskraftsreglerna vilar på kan dock inte drivas för långt. I den rättsvetenskapliga litteraturen har framhållits att det skulle vara stötande för rättskänslan och ägnat att försvaga tilltron till rättskipningen att obetingat upprätthålla ett lagakraftvunnet avgörande även i fall där det t.ex. tillkommit efter en procedur i vilken väsentliga processuella rättssäkerhets-garantier blivit åsidosatta. Återställande av försutten tid tar således sikte på att part utan egen förskyllan varit ur stånd att använda allmänt rättsmedel och har alltså till funktion att trygga parts rätt att utnyttja instansordningen. (Se Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 5 uppl., 2016, s. 171.)

Som HD tidigare har uttalat måste vid bedömningen av om den enskilde har laga förfall vägas in vad saken gäller. Beträffande utdömande av vite har betonats att det är fråga om en straffliknande påföljd, där det ligger mindre nära till hands att låta en part svara för missförstånd som berott på någon annans försummelse (se NJA 1989 s. 71 och NJA 2017 s. 210). Med hänsyn till att konsekvensen av ett försummat överklagande i brottmål är att underrättens avgörande i fråga om bl.a. straffrättslig påföljd får laga kraft, ter det sig till stor del naturligt att tillämpa samma synsätt i återställandefallen vad gäller brottmål. I sammanhanget bör även beaktas att rätten i brottmål har ett särskilt ansvar för domens mate-riella riktighet (jfr prop. 1983/84:78 s. 82).

Till detta kommer att den nuvarande ordningen kan sägas vara mindre väl förenlig med artikel 2 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll om en rätt till överklagande för var och en som har dömts för brottslig gärning. I såväl Danmark som Norge tillämpas i stället en ordning som innebär att ett försenat överklagande från en tilltalad tillåts då orsaken till att fristen överskridits enbart är hänförlig till försvararens handlande (se bl.a. U 2011.191 H och Rt-2009-94, jfr Erik Werlauf, At søge procesbevilling, Juristen, 2003, s. 301, och Hans Kristian Bjerke m.fl., Straffeprosessloven, Kommentarutgave, Bind II, 4 uppl., 2011, s. 1127).

Det finns sammanfattningsvis anledning att frångå det tidigare ställningstagandet då det gäller brottmål. Även en dom som endast har medfört bötesstraff kan ha påtagliga följder för den dömde (jfr NJA 2017 s. 683 I-III p. 10). Det bör därför inte tillmätas någon betydelse vilken påföljd som har ådömts. Inte heller finns det anledning att undanta sådana brottmål där ett enskilt anspråk har handlagts gemensamt med frågan om straffrättsligt ansvar. Rättssäkerhetsskäl, och den dömdes intresse av att kunna överklaga med det straffrättsliga avgörandet samman-hängande frågor, får anses uppväga den osäkerhet som den ändrade rättstillämpningen medför för målsäganden.

Det får däremot anses finnas skäl att göra skillnad mellan sådana fel och försumligheter som begåtts av en offentlig försvarare respektive en s.k. privat försvarare. I det senare fallet ligger det överhuvudtaget närmare till hands att låta den tilltalade bära följderna av försvararens handlande. Jfr regleringen i fråga om rättegångskostnader som innebär att den tilltalade har ansvar för kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av hans eller hennes privata försvarare, men inte för kostnader som vållats av en offentlig försvarare (se 31 kap. 1 § andra stycket och 4 § RB, jfr NJA II 1943 s. 400 och 404). Med hänsyn till att en offentlig försvarare förordnas av rätten och enligt huvudregeln ska vara advokat (21 kap. 5 § första stycket RB), får den tilltalade dessutom anses ha särskild anledning att förlita sig på en offentlig försvarare. Det förhållandet att advokater står under tillsyn av advokatsamfundet, och kan bli föremål för sanktioner av olika slag, innebär även att risken för missbruk av den nya ordningen inte framstår som påtaglig (jfr Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., den 5 december 2017, Zeteo, kom-mentaren till 32 kap. 8 § rättegångsbalken, och Lars Welamson och Johan Munck, a.a., s. 177).

Mot bakgrund av det nu anförda bör följaktligen en tilltalad anses ha laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid överklaga en brottmålsdom då underlåtenheten beror på omständigheter som enbart är hänförliga till hans eller hennes offentlige försvarares fel eller försummelse.

De omständigheter som har anförts i ärendet är inte av sådan beskaffenhet att T.A:s offentlige försvarare, tillika ombud i brottmålet, kan anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att för sin klients räkning överklaga tingsrättens dom i rätt tid. Den försuttna tiden för att överklaga domen kan därmed inte återställas med tillämpning av 32 kap. 8 § andra stycket RB (jfr t.ex. NJA 1952 s. 362, NJA 1973 s. 17 och NJA 2009 s. 796).

Det får anses utrett att T.A:s underlåtenhet att överklaga tingsrättens dom i tid enbart berott på att hans offentlige försvarare misstagit sig i fråga om överklagandetidens utgång. Omständigheterna är inte sådana att det kan sägas att T.A. skäligen bort ta i beräkning att hans försvarare inte skulle komma att följa hans instruktioner om att överklaga domen och att han därför själv bort överklaga eller anlita annat ombud. Han har därmed haft laga förfall för sin underlåtenhet att i tid överklaga tingsrättens dom och den försuttna tiden ska återställas.

T.A. dömdes av tingsrätten för våldtäkt mot barn till fängelse i två år. Han förpliktades även att betala skadestånd till målsäganden. Tingsrättens dom fick överklagas senast den 27 september 2017. Den överklagades inte och fick laga kraft.

T.A. ansökte den 29 september 2017 hos hovrätten om återställande av den försuttna tiden för att överklaga tingsrättens dom. Han anförde bl.a. följande. En kort tid efter att domen meddelades gav han sin offentlige försvarare i uppdrag att överklaga domen. Försvararen trodde felaktigt att överklagandetiden gick ut en dag senare än som var fallet, dvs. den 28 september. Miss-taget berodde enbart på att försvararen hade en mycket stressad privat situation. T.A. hade inte anledning att räkna med att för-svararen skulle underlåta att följa hans uppmaning att överklaga domen i rätt tid. Det förhållandet att tiden försuttits har således legat utanför hans kontroll. Han har dömts för ett allvarligt brott till ett långt fängelsestraff och förpliktats att betala ett högt skadestånd. Han har haft giltig ursäkt för att inte överklaga tingsrättens dom i rätt tid.

Hovrätten har avslagit ansökan.

Om någon har försuttit den tid som gäller för att överklaga en dom, får enligt 58 kap. 11 § RB tiden återställas, om han eller hon hade laga förfall.

Laga förfall föreligger då någon genom avbrott i den allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han eller hon inte bort förutse eller rätten annars finner utgöra giltig ursäkt, har hindrats att fullgöra vad som ålegat honom eller henne. Det är inte bara absoluta hinder som avses. Som laga förfall kan godtas varje omständighet som är av den beskaffenheten att det inte skäligen kan krävas att parten ska närvara eller i övrigt vara verksam i rättegången. Laga förfall för ombud gäller som laga förfall för parten om inte annat ombud kunnat ställas i tid. (Se 32 kap. 8 § RB och NJA II 1943 s. 420.)

Av rättsfallet NJA 1952 s. 427 framgår att fel eller försummelser av parts ombud tillräknas parten, när ombudet har underlåtit att i rätt tid överklaga en tvistemålsdom. I rättsfallet NJA 1956 s. 31 gjorde HD samma bedömning av situationen när en offentlig försvarare av misstag underlåtit att överklaga en dom i ett brottmål i tid. De tidigare ställningstagandena bekräftades i rättsfallet NJA 1989 s. 71. Motsvarande princip tillämpas på förvaltningsprocessrättens område (se RÅ 1994 not. 1 [plenum]).

Den huvudsakliga frågan i målet är om det finns anledning att överväga att ändra rättsgrundsatsen om att fel och försummelser av försvarare vid överklagande av en brottmålsdom ska tillräknas den tilltalade.

I 1989 års rättsfall gjorde HD bedömningen att det i fråga om vite, som är en straffliknande påföljd, ligger mindre nära till hands att låta en part svara för missförstånd som berott på någon annans försummelse och att motpartens trygghet i dessa fall inte står på spel på samma sätt som i återställandefallen. Vid bedömningen av om den enskilde har laga förfall ska således vägas in vad saken gäller. (Se NJA 1989 s. 71, jfr NJA 2017 s. 210 p. 7.)

Artikel 2 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll anger att var och en som har dömts för brottslig gärning ska ha en rätt till överklagande. Artikeln medför inte något förbud mot att ställa upp överklagandefrister. Det finns inget som tyder på att artikeln innebär att det föreligger hinder mot att låta en tilltalad få svara för fel och försummelser i förhållande till sådana frister också från sin försvarare. (Jfr Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänsk-liga rättigheterna, 5 uppl. 2015, s. 198 ff. och 639 ff.)

I såväl Danmark som Norge tillämpas beträffande brottmål en ordning som innebär att ett försenat överklagande från en tilltalad tillåts då orsaken till att fristen överskridits enbart är hänförlig till försvararens handlande (se t.ex. U 2011.191 H och Rt-2009-94, jfr Erik Werlauff, At søge procesbevilling, Juristen, 2003, s. 301, och Hans Kristian Bjerke m.fl., Straffeprosessloven, Kommentarutgave, Bind II, 4 uppl. 2011, s. 1127).

Rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av en dom i brottmål öppnar inte för en sådan prövning i det ordinära förfarandet av om det funnits en giltig ursäkt för ett för sent överklagande. Ett för sent ingivet överklagande kan endast angripas genom det extraordinära rättsmedlet återställande av försutten tid. Motsvarande ordning gäller i Finland och där har misstag eller försummelse från parts ombud inte ansetts utgöra synnerliga skäl för att återställa en försutten tid för överklagande.

Reglerna om domens rättskraft fyller en viktig funktion. Flera rättsverkningar är knutna till rättskraften och till att avgörandet har fått laga kraft. Rättskraftsreglerna vilar på en orubblighetsprincip. Möjligheten till återställande av försutten tid utgör ett av de undantag som ska säkerställa att orubblighetsprincipen inte drivs alltför långt. Det är angeläget att undantaget inte tillämpas så att utvecklingen går i en riktning som gör att överklagandefristerna riskerar att förlora sin betydelse.

Rättspraxis är etablerad sedan mycket lång tid och har dessutom en motsvarighet på förvaltningsprocessrättens område. Det krävs därför starka skäl för att kunna frångå den rättsgrundsats som slogs fast genom 1956 års avgörande. Enligt HD:s mening har det inte framkommit tillräckligt starka skäl.

De omständigheter som har åberopats är inte sådana att T.A:s offentlige försvarare, tillika ombud i brottmålet, kan anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att överklaga tingsrättens dom i rätt tid. Den försuttna tiden för att överklaga domen kan därmed inte återställas med tillämpning av 32 kap. 8 § andra stycket RB (jfr t.ex. NJA 1952 s. 362, NJA 1973 s. 17 och NJA 2009 s. 796).

T.A:s underlåtenhet att överklaga tingsrättens dom i tid har berott på att försvararen misstagit sig i fråga om överklagande-tidens utgång. Mot bakgrund av att en tilltalad svarar för fel och försummelser av sin försvarare (se p. 13) har han därmed inte haft laga förfall för sin underlåtenhet att i tid överklaga tingsrättens dom. Överklagandet ska därför avslås.