NJA 2019 s. 406
Bevisbörda och beviskrav i mål om tilläggsavgift enligt lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.
Stockholms tingsrätt
Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik (SL) väckte vid Stockholms tingsrätt den talan mot G.S. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (tingsnotarien Jakob Andersson) anförde i dom den 14 december 2017 följande.
bakgrund
Vid en biljettkontroll den 15 februari 2017 kl. 21.04 vid stationen Kungs-trädgården S i Stockholm utfärdades en tilläggsavgift om 1 560 kr till en person som rest med kollektiv persontrafik i AB Storstockholms Lokaltrafiks (SL) regi med studentbiljett men utan att kunna uppvisa en studentlegitimation. Personen uppvisade inte heller legitimation, men uppgav G.S:s namn, adress och personnummer till kontrollanten, C.I., som stoppade hen. Efter att G.S. mottog betalningspåminnelse för tilläggsavgiften ovan bestred hon betalningsansvar med hänvisning till att det inte hade varit hon som stoppades, och att någon annan således hade uppgett hennes personuppgifter.
yrkanden och inställning
SL har yrkat att G.S. till bolaget ska betala 1 560 kr samt ränta - - -.
G.S. har bestritt SL:s yrkanden men vitsordat beloppen och sättet för att beräkna räntan som skäliga i och för sig.
Omständigheter till grund för talan
SL
G.S. har den 15 februari 2017 rest med kollektiv persontrafik i SL:s regi med en studentbiljett. Vid biljettkontroll kl. 21.04 samma dag kunde G.S. inte uppvisa studentlegitimation. G.S. har således inte kunnat uppvisa giltig biljett varför biljettkontrollanten utfärdade en tilläggsavgift om 1 560 kr till G.S. G.S. har inte betalat tilläggsavgiften.
SL:s rätt att ta ut tilläggsavgift följer dels av lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik dels av SL:s allmänna villkor. Villkoren är tillämpliga för den som köper biljett hos SL, reser med SL eller befinner sig inom SL:s spärrområden. SL har rätt att ta ut tilläggsavgift både från resenärer som inte har med sig giltig biljett och från resenärer som inte har med sig biljett överhuvudtaget.
- - -
G.S.
G.S. har förnekat att hon har rest med studentbiljett vid den aktuella tidpunkten och att hon har blivit stoppad av en biljettkontrollant. G.S. befann sig hemma vid tidpunkten för biljettkontrollen. Någon annan person måste därför ha utgett sig för att vara henne. I övrigt har G.S. vitsordat SL:s grunder enligt ovan.
Utveckling av talan
SL
Utöver vad som har anförts ovan under grunderna har SL anfört följande. G.S. har den 6 mars 2017 ringt till SL och uppgett dels att hon inte hade blivit stoppad av en biljettkontrollant och dels att hon skulle inkomma med en kopia på sin studentlegitimation. G.S. har emellertid aldrig gett in någon studentlegitimation.
G.S.
Utöver vad som har anförts ovan under grunderna har G.S. anfört följande. Personen som blev stoppad uppvisade en studentbiljett men inte en studentlegitimation. G.S. hade emellertid fem dagar innan händelsen köpt ett "vanligt" månadskort hos SL, dvs. inte en studentbiljett. Vidare överensstämmer inte underskriften på kontrollavgiften med G.S:s egen.
Bevisning
SL
SL har åberopat skriftlig bevisning i form av tilläggsavgift samt vittnesförhör med biljettkontrollanten C.I., till styrkande av att det var G.S. som vid det aktuella tillfället saknade giltig färdbiljett.
G.S.
G.S. har åberopat skriftlig bevisning i form av passkopia till styrkande av att namnteckningen på kontrollavgiften inte överensstämmer med hennes egen, samt kvitto på köp av vanligt månadskort till styrkande av att hon vid det aktuella tillfället hade ett vanligt månadskort hos SL. G.S. har vidare åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med sig själv till styrkande av att hon inte var den personen som stoppades vid aktuell tidpunkt.
Förhör
G.S. har under sanningsförsäkran i huvudsak uppgett följande. Hon var anställd hos SL vid det aktuella tillfället. Efter att hon fått påminnelseavgiften från SL ringde hon till bolaget som förklarade för henne vad SL menade hade hänt. På SL:s uppmaning skickade hon ett mejl till SL där hon förklarade sin inställning, där hon bl.a. uppgav att hon inte hade åkt tunnelbana vid det aktuella tillfället och att hon trodde att hon varit hemma den helgen. Hon har ingen förklaring till varför någon skulle använda sig av hennes personuppgifter vid en biljettkontroll. Hon hade fram till för ett par år sedan skyddade personuppgifter och har varken före eller efter händelsen varit med om att någon har nyttjat hennes personuppgifter i liknande sammanhang.
C.I. har i huvudsak uppgett följande. Han har arbetat som biljettkontrollant i ett och ett halvt år och han utför ca 800-1 000 biljettkontroller varje dag. Det varierar relativt mycket hur många tilläggsavgifter han utfärdar per dag, men han uppskattar att det rör sig om 0-25 stycken. En biljettkontroll då resenären saknar legitimation går till på följande sätt. Kontrollfrågor ställs, bl.a. personnummer, fullständigt namn och adress. Dessa uppgifter kontrolleras samtidigt mot ett register i en handdator som han bär med sig. Om resenären inte kan lämna uppgifter som överensstämmer med uppgifterna i registret kallas i förlängningen på ordningsvakt som sedan griper personen. Han antecknar också kortnummer på accesskortet och anledningen till varför tilläggsavgiften utfärdas. Han har inte rätt att visitera resenären eller fråga om resenären kan uppvisa exempelvis ett bankkort för att identifiera sig med. Han följer alltid dessa rutiner.
Domskäl
Frågan i målet är om det var G.S. som blev stoppad av biljettkontrollanten C.I. vid aktuell tid och plats. I den situation som nu är ifråga, dvs. när en resenär vid biljettkontroll har uppgett personuppgifter i form av personnummer, adress m.m. som överensstämmer med svarandens, åligger det svaranden att bevisa att det inte var hen som kontrollerades. Enbart en berättelse från svaranden till innebörd att det inte var hen som stoppades i biljettkontrollen kan sällan innebära att ett käromål ska ogillas. Detta följer av Svea hovrätts dom den 14 december 2016 i mål FT 4446-16 och det kan också tilläggas att en annan ordning i förlängningen skulle förhindra ett rationellt sanktionssystem av resenärer som på något sätt reser utan giltig biljett.
C.I. har på ett genomgående och trovärdigt sätt redogjort för sina arbetsrutiner. C.I. har vidare uppgett att han följde dessa även vid det aktuella tillfället. Även om det sistnämnda möjligen är en slutsats som C.I. drar snarare än en konkret minnesbild finner tingsrätten att det är visat att den aktuella biljettkontrollen i och för sig gått till på så sätt som C.I. beskriver att de vanligen går till.
Ovan nämnda hovrättsdom rörde liknande omständigheter som nu är ifråga. Även där invände svaranden (resenären) att det inte var honom som biljettkontrollanten hade stoppat och att någon annan person hade utgett sig för att vara honom. Skillnaden i det målet jämfört med detta mål är framförallt att biljettkontrollanten, som hördes som vittne, uppgav att han kände igen svaranden men i och för sig inte kunde avgöra om det var med anledning av biljettkontrollen, och att svaranden inte åberopade någon bevisning till stöd för sin invändning. Käromålet bifölls av hovrätten med hänvisning till bl.a. det sistnämnda.
I målet som nu är i fråga har G.S. åberopat viss bevisning till stöd för sin invändning om att det inte var henne som C.I. utfärdade kontrollavgiften mot. Vad gäller G.S:s underskrift framgår av den åberopade bevisningen att underskriften på kontrollavgiften inte överensstämmer särskilt väl med den namnteckning som finns på G.S:s pass. Bevisvärdet av denna handling är dock ganska lågt eftersom det inte finns några möjligheter för en biljettkontrollant att kontrollera att underskriften är korrekt.
Vidare framgår av kvittot att ett accesskort tillhörande G.S. hade laddats på med ett vanligt månadskort fem dagar innan den aktuella händelsen. Såvitt har framgått har således G.S. vid det aktuella tillfället innehaft ett vanligt månadskort, eller i vart fall haft tillgång till ett sådant. Mot denna bakgrund framstår det som märkligt att G.S. vid det aktuella tillfället skulle ha uppvisat en studentbiljett, vilket är ostridigt att den kontrollerade personen i och för sig gjorde. Detta talar med styrka för att det inte var G.S. som kontrollerades av C.I. vid det aktuella tillfället.
G.S. har uppgett att hon inte har någon förklaring till varför hennes personuppgifter skulle ha använts av någon annan och att så inte har skett i andra sammanhang. Detta talar med viss styrka för att det var G.S. som kontrollerades av C.I. eftersom det framstår som osannolikt att hennes personuppgifter obehörigen skulle ha nyttjats endast vid just detta tillfälle. Emellertid har G.S. samtidigt under ed uppgett att hon inte reste med SL vid det aktuella tillfället.
Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att G.S. har visat att det inte var hon som stoppades av C.I. vid den aktuella tidpunkten. Käromålet ska därför ogillas.
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
Svea hovrätt
Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik (SL) överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla bolagets talan i tingsrätten.
G.S. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ingela Perklev, referent, och Annika Åkerlind samt tf. hovrättsassessorn Michael Mackiewicz) anförde i dom den 15 juni 2018 följande.
Hovrättens domskäl
Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten. Bevisningen är densamma som i tingsrätten.
Det som har tagits upp i hovrätten föranleder inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik (SL) överklagade och yrkade att HD skulle bifalla dess vid tingsrätten förda talan.
G.S. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Lina Nestor, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1-5 motsvarar punkterna 1-4 i HD:s dom.
Bevisbörda i mål om tilläggsavgift
Tilläggsavgift får tas ut av resande som inte kan förete giltig biljett under de förutsättningar som anges i lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik (1 §). Transportören har bevisbördan för att förutsättningarna för tilläggsavgift är uppfyllda och måste alltså bland annat bevisa att det var motparten i målet - och inte någon annan - som reste utan giltig biljett.
Med hänsyn till det stora antal resenärer som reser med kollektivtrafik är det nödvändigt med ett enkelt system och rationella rutiner för biljettkontroller. En tilläggsavgift måste kunna utfärdas direkt på platsen även i fall där resenären inte uppvisar någon giltig ID-handling. Samtidigt måste den enskildes intresse av rättssäkerhet tillgodoses.
Om transportören kan bevisa att en ID-kontroll har utförts på ett godtagbart sätt bör det normalt vara tillräckligt för att det ska anses bevisat att det var motparten som stoppades i biljettkontrollen. Enbart en invändning om att det måste ha varit någon annan som stoppades, räcker då inte för att personen ska undgå betalningsansvar enligt tilläggsavgiften. Personen måste alltså prestera någon bevisning till stöd för sin invändning.
Bedömningen i detta fall
Enligt vad som framgår av tilläggsavgiften samt av vittnesförhöret med biljettkontrollanten, har resenären i det här fallet inte uppvisat någon ID-handling. ID-kontrollen har därför genomförts på så sätt att resenären har fått lämna uppgifter om sitt personnummer och namn samt sin adress. En sådan kontroll får i och för sig, med hänsyn till behovet av rationella rutiner, anses godtagbar. Den ger dock visst utrymme för att det kan ha varit någon annan än G.S. som uppgav hennes personuppgifter, vilket måste beaktas vid den samlade bevisvärderingen.
G.S. har under sanningsförsäkran uppgett att det inte var hon som stoppades i biljettkontrollen. Hon har åberopat ett kvitto till styrkande av att hon hade köpt ett månadskort på SL utan studentrabatt några dagar före det aktuella tillfället. Hon har även åberopat en kopia på sitt pass, till styrkande av att hennes namnteckning inte stämmer överens med namnteckningen på tilläggsavgiften. Sammantaget anser HD att den bevisning som G.S. har åberopat är sådan att hennes invändning om att det måste ha varit någon annan som mottog tilläggsavgiften, inte kan anses motbevisad av SL. Hon ska därför inte åläggas betalningsskyldighet för den utfärdade tilläggsavgiften.
Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
Se HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Anders Eka, Ann-Christine Lindeblad, Agneta Bäcklund, Sten Andersson, referent, och Stefan Reimer) meddelade den 23 maj 2019 följande dom.
Domskäl
Frågorna i målet
Målet gäller bevisbörda och beviskrav i mål om tilläggsavgift enligt lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.
Bakgrund
Vid en biljettkontroll i Stockholms tunnelbana den 15 februari 2017 visade en resenär upp en studentbiljett men kunde inte visa upp någon studentlegitimation. Eftersom resenären inte företedde något slag av legitimation, ställde biljettkontrollanten frågor till henne om hennes namn, personnummer och adress. De svar som resenären lämnade svarade mot de uppgifter om G.S:s namn, personnummer och adress som kontrollanten kunde ta fram på sin handdator. Kontrollanten debiterade en tilläggsavgift enligt lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik. Sedan G.S. några veckor senare tagit emot en betalningspåminnelse, bestred hon kravet och gjorde gällande att det inte var hon som hade stoppats av kontrollanten.
SL väckte talan mot G.S. med yrkande om att hon skulle förpliktas att betala 1 560 kr, avseende tilläggsavgift, jämte ränta. SL yrkade även ersättning för betalningspåminnelse och rättegångskostnader. G.S. bestred käromålet.
Såväl tingsrätten som hovrätten har ogillat SL:s talan med motiveringen att G.S. har visat att det inte var hon som stoppades av kontrollanten.
Rättsliga utgångspunkter
Allmänt om tilläggsavgifter i kollektiv persontrafik
Enligt 1 § lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik får den som driver kollektiv persontrafik under vissa förutsättningar ta ut tilläggsavgifter av resande som inte kan förete giltig biljett.
Införandet av regler om tilläggsavgifter utgjorde - liksom införandet av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift - ett led i arbetet med att finna alternativa och enklare former för att beivra mindre lagöverträdelser.
Som regleringen har utformats utgör emellertid denna typ av avgift ett anspråk av civilrättsligt slag som i grunden får anses gå tillbaka på det avtalsförhållande som etableras när en person använder sig av ett trafikföretags tjänster. Tvister om tilläggsavgifter handläggs därför, liksom tvister enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, som tvistemål.
Allmänt om bevisbörda och beviskrav i tvistemål
Om parterna i ett tvistemål är oense i fråga om en viss omständighet, aktualiseras frågor om bevisbörda och beviskrav. Bevisbördans placering anger vem av parterna som är skyldig att ta fram tillräcklig bevisning för att den tvistiga omständigheten föreligger eller med andra ord vem av parterna som får bära nackdelen av att omständigheten inte bevisas. Beviskravet anger hur stark bevisning som parten måste lägga fram för att bevisbördan ska anses ha fullgjorts.
Bevisbörda i mål om tilläggsavgift
Grunden för ett anspråk på tilläggsavgift är att svaranden har utnyttjat kollektiv persontrafik och därvid inte har kunnat visa upp någon giltig biljett. Om det råder tvist om något av dessa förhållanden, får trafikföretaget anses ha bevisbördan för att det förhåller sig så som företaget påstår.
Beviskrav i mål om tilläggsavgift
I tvistemål gäller som utgångspunkt ett högt beviskrav. Vid bedömningen av vilket beviskrav som bör ställas på ett trafikföretag i ett mål om tilläggsavgift måste emellertid beaktas att hanteringen av detta slag av mål förutsätter enkla och rationella rutiner. Det talar för att trafikföretaget bör kunna uppfylla sin bevisbörda i frågan om resenärens identitet genom viss enklare standardbevisning, så länge den utpekade resenären inte framför invändningar och motbevisning av viss tyngd.
I mål om felparkeringsavgift och mål om kontrollavgift vid olovlig parkering godtas ofta utredning i form av en parkeringsvakts anteckningar som tillräcklig bevisning för att en olovlig parkering har ägt rum. Detta kan motiveras med att en parkeringsvakts erfarenhet och rutiner lämnar ett mycket begränsat utrymme för misstag. Om fordonsägaren invänder mot påståendet om olovlig parkering och därvid lägger fram motbevisning av viss substans, måste emellertid en samlad bevisvärdering göras, varvid parkeringsvaktens anteckningar inte alltid kan tas för goda (jfr t.ex. "Parkeringen på Torggatan" NJA 2013 s. 711 (II), särskilt p. 10 och 11).
Det finns anledning att tillämpa samma synsätt i mål om tilläggsavgifter. Om det av en biljettkontrollants anteckningar enligt tillämpade rutiner eller vittnesmål framgår att svaranden har utnyttjat trafikföretagets tjänster, kan detta alltså räcka för att företaget ska ha uppfyllt sin bevisbörda. Domstolen kan i så fall utgå från trafikföretagets påståenden i denna del. Om svaranden presenterar utredning som har viss tyngd och är ägnad att försvaga värdet av kontrollantens uppgifter, måste emellertid domstolen göra en samlad bevisvärdering med tillämpning av sedvanliga beviskrav.
Det enkla fallet är när det av biljettkontrollantens anteckningar eller vittnesmål framgår att resenären vid kontrollen har visat upp en giltig legitimationshandling; utrymmet för att kontrollanten då har tagit miste får anses vara mycket begränsat. Men även när det finns dokumentation som utvisar att kontrollanten har försäkrat sig om resenärens identitet på annat övertygande sätt får trafikföretaget normalt anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Ett exempel på detta är när resenären i samband med kontrollen har lämnat fullständiga och konsistenta uppgifter om namn, adress och personnummer. I ett sådant fall måste det dock, vid den samlade bevisvärdering som ska göras om svaranden åberopar motbevisning, vägas in att kontrollantens identifiering av resenären har rymt ett större moment av osäkerhet jämfört med om det har uppvisats en legitimationshandling. Även en förhållandevis svag motbevisning kan då få till följd att käromålet ska ogillas.
Bedömningen i detta fall
I detta fall uppvisade resenären inte någon ID-handling. I stället kontrollerades - enligt vad vittnesförhöret med biljettkontrollanten utvisar - resenärens identitet genom att resenärens uppgifter om personnummer, namn och adress jämfördes med de personuppgifter som kontrollanten hade tillgång till genom sin handdator. Dokumenterade uppgifter om att det har gjorts en sådan kontroll får normalt anses utgöra tillräcklig bevisning för att det var den uppgivna personen som utnyttjade trafikföretagets tjänster (se p. 13).
G.S. har emellertid åberopat motbevisning av viss tyngd. Hon har företett ett kvitto som visar att hon hade köpt en månadsbiljett utan studentrabatt några dagar före det aktuella tillfället. Mot den bakgrunden framstår det som märkligt att hon - som SL har påstått - då skulle ha använt en studentbiljett. Hon har även hänvisat till skillnaden mellan namnteckningen på hennes pass och namnteckningen på tilläggsavgiftsdokumentet. Till detta kommer att hon har bekräftat sina uppgifter vid ett förhör under sanningsförsäkran.
Med hänsyn till detta kan det, vid den samlade värderingen av den bevisning som parterna har lagt fram, inte anses visat att det var G.S. som stoppades. SL har därmed inte uppfyllt sin bevisbörda och G.S. ska, såsom tingsrätten och hovrätten har funnit, inte åläggas betalningsskyldighet för den utfärdade tilläggsavgiften.
Hovrättens domslut ska följaktligen fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.