NJA 2019 s. 522

Justitieministeriet i Serbien har till stöd för framställningen såvitt avser utlämning för straffverkställighet åberopat en dom, meddelad den 24 april 2015 av Domstolen i första instans i Požega. Genom domen dömdes A.P. för försök till utpressning till ett års fängelse, med avräkning för den tid som han hade varit frihetsberövad i målet (den 7 augusti-5 september 2014). Brottet bestod, enligt domen, i att A.P. med våld och hot hade försökt förmå målsäganden att ge honom pengar.

Till stöd för framställningen, såvitt gäller lagföring av stölder begångna den 14 mars 2015, har Justitieministeriet i Serbien åberopat ett häktningsbeslut. Häktningsbeslutet är meddelat av Domstolen i första instans i Užice den 20 augusti 2015. Av beslutet, tillsammans med det åtal som beslutet hänvisar till, framgår att A.P. är misstänkt för två butiksstölder den 14 mars 2015. Vid den ena stölden tillgreps, enligt åtalet, varor till ett sammanlagt värde om 22 960 dinarer (vilket vid gärningstillfället motsvarade cirka 1 750 kr) och vid den andra stölden varor till ett sammanlagt värde om 12 000 dinarer (motsvarande cirka 918 kr).

Till stöd för framställningen, såvitt gäller lagföring för stölder begångna den 30 april-12 maj 2015 och den 2 juni 2015, har Justitieministeriet i Serbien åberopat en order om efterlysning. Ordern är utfärdad den 19 augusti 2015 av Domstolen i första instans i Požega och föranledd av att A.P., som den 22 juni 2015 åtalats för grov stöld, inte hade infunnit sig till huvudförhandlingen i målet. Enligt åtalet i målet är A.P. misstänkt för att den 30 april-12 maj 2015 ha tillgripit egendom till ett värde om sammanlagt 74 817,77 dinarer (motsvarande cirka 5 730 kr). I åtalet anges vidare att han är misstänkt för att den 2 juni 2015 ha gjort inbrott och stulit varor till ett sammanlagt värde om 121 860 dinarer (motsvarande cirka 9 460 kr).

A.P. har anfört bl.a. följande. Han är oskyldig till den brottslighet som han är dömd eller åtalad för. Domen är uppenbart oriktig och det utdömda straffet har preskriberats. Häktningsbeslutet grundar sig på en bristfällig utredning. Efterlysningsordern utgör inte ett häktningsbeslut och det finns inte heller sannolika skäl för den brottslighet som ordern avser. En utlämning skulle vara oförenlig med artikel 6 i Europakonventionen.

Enligt 4 § första stycket utlämningslagen förutsätter utlämning dels att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer, dels - vid utlämning för straffverkställighet - att den utdömda påföljden utgör ett frihetsstraff om minst fyra månader. Om utlämning begärs för verkställighet av ett straff som delvis redan har verkställts, tillämpas fyramånadersregeln så att utlämning får ske endast om den kvarstående delen av straffet är minst fyra månader (se prop. 1957:156 s. 46; jfr NJA 2012 N 27). Hinder mot utlämning har också ansetts gälla om den återstående verkställighetstiden understiger fyra månader som en följd av den begärande statens preskriptionsregler (se HD:s beslut den 13 november 2018 i mål Ö 4382-18).1

Det finns emellertid ett begränsat utrymme för utlämning även då det föreligger hinder enligt 4 § första stycket utlämningslagen. Om utlämning sker för en gärning som uppfyller förutsättningarna i första stycket, får nämligen - enligt paragrafens andra stycke – utlämning samtidigt ske för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag (s.k. accessorisk utlämning).

Av handlingarna i utlämningsärendet framgår att påföljden för A.P. enligt serbisk lag preskriberas den 15 september 2019. Den del av straffet som inte har hunnit verkställas faller då helt bort. Med en så kort återstående strafftid föreligger det normalt hinder mot utlämning för straffverkställighet (jfr p. 5). Såsom framgår av det följande (se p. 15 och 16) finns det emellertid förutsättningar att utlämna A.P. för en annan gärning. Om så sker, föreligger det - eftersom den serbiska domen avser en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag - inte hinder enligt 4 § utlämningslagen mot att utlämna honom även för kvarstående straffverkställighet.

I 9 § utlämningslagen ställs vissa krav på utredningen kring den gärning som utlämningen avser. I förhållande till en stat som har tillträtt 1957 års utlämningskonvention ska emellertid fällande dom eller häktningsbeslut godtas, om inte domslutet eller beslutet är uppenbart oriktigt.

Serbien har tillträtt utlämningskonventionen. En serbisk dom ska därför godtas, om det inte i det enskilda fallet framgår att den är uppenbart oriktig. I detta fall framgår det inte att domen är uppenbart oriktig. I utlämningsärendet har framkommit att domen har överklagats men också att domen inte har ändrats. Det föreligger därför inte hinder enligt 9 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt finns det hinder mot utlämning för straffverkställighet. En sådan utlämning skulle inte heller vara oförenlig med Europakonventionen.

Tidigare har berörts vilka krav på utredning som gäller för att utlämning ska ske (se p. 8). Det har också konstaterats att Serbien har tillträtt 1957 års utlämningskonvention.

Misstankarna om att A.P. den 14 mars 2015 begick två stölder har prövats genom ett häktningsbeslut. Beslutet kan inte anses uppenbart oriktigt. Det föreligger därför inte hinder enligt 9 § utlämningslagen i denna del.

Enligt 10 § andra stycket utlämningslagen får utlämning inte beviljas om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Med detta avses såväl åtals- som påföljdspreskription enligt 35 kap. BrB (se prop. 1957:156 s. 67 och SOU 2011:71 s. 242).

Av utredningen framgår att A.P. ännu inte har delgetts åtalet för stölder den 14 mars 2015. Det i åtalet angivna tillgreppet av varor till ett sammanlagt värde om 12 000 dinarer motsvaras i svensk rätt av ringa stöld. Enligt 8 kap. 2 § BrB är straffet för ringa stöld böter eller fängelse i högst sex månader. Åtalspreskription inträder därför, enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 BrB, efter två år. I detta fall preskriberades följaktligen gärningen i mars 2017. Den kan därför inte föranleda utlämning.

Den andra gärningen som A.P. enligt utlämningsframställningen begick den 14 mars 2015 (tillgrepp av varor till ett värde om 22 960 dinarer) motsvaras i svensk rätt av stöld. Preskriptionstiden för stöld löper i detta fall ut tidigast i mars 2020. Gärningen är alltså inte preskriberad enligt svensk rätt. Det har inte heller framkommit att den är preskriberad enligt serbisk rätt. I den delen föreligger därför inte hinder mot utlämning enligt 10 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt finns det några hinder mot att A.P. utlämnas för lagföring av den sistnämnda gärningen. En sådan utlämning skulle inte heller vara oförenlig med Europakonventionen.

De handlingar som har åberopats till stöd för begäran om utlämning för lagföring beträffande gärningarna den 30 april-2 juni 2015 utgörs av ett åtal och en order om efterlysning. Efterlysningen framstår närmast som ett beslut om att A.P. ska hämtas till domstolen. De åberopade handlingarna kan inte anses som ett häktningsbeslut.

För att utlämning ska kunna ske för lagföring av dessa gärningar fordras det därför enligt 9 § andra stycket utlämningslagen att det finns sannolika skäl för att A.P. har begått gärningarna.

I åtalet anges vad som enligt åklagaren har inträffat och vilken bevisning som åberopas, däribland vittnen och övervakningsfilmer. Det finns emellertid inga uppgifter om vad vittnena har uppgett eller vad filmerna utvisar. Utredningen kan därför inte anses innefatta sannolika skäl för att A.P. har begått gärningarna. I denna del föreligger det därför hinder enligt 9 § utlämningslagen.

Det finns risk för att A.P. avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning. Han ska därför vara kvar i häkte.