NJA 2020 s. 1092
Om konkursförvaltaren har underrättats om en fordran mot konkursgäldenären medför det att preskriptionsavbrott har skett också mot gäldenären.
Ystads tingsrätt
Marginalen Bank Bankaktiebolag förde vid Ystads tingsrätt den talan mot H.K. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Marie Gärtner) anförde i dom den 26 juli 2018 följande.
BAKGRUND OCH OSTRIDIGA OMSTÄNDIGHETER
H.K. har den 14 december 2004 ingått ett låneavtal med CitiFinancial Europe plc, Bankfilial Sverige. Lånet om 25 000 kr utbetalades den 20 december 2004 och första förfallodag inföll 31 januari 2005. Lånet skulle avbetalas inom 60 månader enligt avtalet. På grund av bristande betalning sades lånet upp och ärendet överlämnades till Intrum Justitia för vidare handläggning.
Fordran har därefter överlåtits enligt följande:
– till Citibank International PLC
– den 11 juni 2010 till Marginalen AB
– den 11 juni 2010 till Kredit AB Marginalen.
Marginalen Bank Bankaktiebolag, i det följande kallad banken, förvärvade fordran genom att de fusionerades med Kredit AB Marginalen den 23 april 2012.
Den 21 juni 2005 försattes H.K. i konkurs genom beslut från Solna tingsrätt. Den för målet aktuella fordran anmäldes till konkursförvaltaren och upptogs i konkursbouppteckningen. Konkursen avslutades den 2 december 2008.
Under perioden 9 januari 2007 till 13 augusti 2015 befann sig H.K. inte i Sverige. Han var under nämnda period registrerad som utvandrad i Skatteverkets folkbokföringsregister.
YRKANDEN OCH INSTÄLLNING M.M.
Banken
Banken har yrkat att tingsrätten ska förplikta H.K. att till banken utge 25 000 kr jämte ränta – – –.
H.K.
H.K. har bestritt käromålet. Grunden för bestridandet är att den för målet aktuella fordran är preskriberad.
– – –
GRUNDER OCH UTVECKLANDE AV TALAN
Banken
Utifrån ovan nämnda ostridiga sakomständigheter gör banken gällande att preskriptionsavbrott har inträtt i enlighet med 5 § tredje punkten preskriptionslagen (1981:130), i och med att den för målet aktuella fordran åberopades i konkursförfarandet hos Solna tingsrätt.
Enligt 11 § delgivningslagen (2010:1932) kan delgivning för en fysisk person ske genom ställföreträdare om denne är behörig att företräda personen i saken. Delgivningslagens 11 § har överförts utan ändring i sak från 7 § i 1970 års delgivningslag (1970:428). Av förarbetena till delgivningslagen nämns särskilt den situationen att en konkursförvaltare är delgivningsmottagare om personen är försatt i konkurs (se prop. 1970:13 s. 130, jfr prop. 2009/10:237 s. 234–235).
H.K. försattes i konkurs den 21 juni 2005. Konkursförvaltare utsågs och den för målet aktuella fordran upptogs i konkursbouppteckningen. H.K. får därmed genom konkursförvaltaren anses delgiven eller på annat sätt underrättad i den mening som avses i 7 § 1970 års delgivningslag. Preskriptionsavbrott har därmed inträtt och ny preskriptionstid börjat löpa från det att konkursen avskrevs, det vill säga den 2 december 2008. Då tio år inte har förlöpt sedan denna tidpunkt har preskription inte inträtt för i målet aktuell fordran.
H.K.
Enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen ska preskriptionstiden beräknas som om något preskriptionsavbrott inte har skett för det fall ett konkursförfarande avslutas utan att gäldenären har delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning.
H.K. gör gällande att konkursen avslutades utan att han delgavs eller på annat sätt underrättades om konkursen eller framställningen av den i målet aktuella fordran. Det faktum att konkursförvaltaren har tagit upp fordran i konkursbouppteckningen saknar betydelse eftersom konkursförvaltare inte är delgivningsmottagare eller behörig att motta underrättelse å en gäldenärs räkning på det sätt som banken gör gällande.
Bestämmelsen i 11 § delgivningslagen tar sikte på situationer där den fysiska personen inte själv får föra sin talan. I konkurssammanhang är en sådan situation för handen om en konkursgäldenär har en fordran gentemot någon och egendomen på grund av konkursbeslutet tillhör konkursboet. Så är inte fallet i förevarande mål. En ordning innebärande att konkursförvaltaren fungerar som delgivningsmottagare eller behörig att motta underrättelser å konkursgäldenärens räkning med preskriptionsavbrytande verkan, skulle göra regleringen i 7 § andra stycket preskriptionslagen verkningslös.
Mot bakgrund av ovanstående har preskriptionsavbrott aldrig skett och preskriptionstiden ska räknas från den 20 december 2004. Preskription har därmed inträtt för aktuell fordran.
DOMSKÄL
Har preskriptionsavbrott inträtt?
Parterna är överens om att H.K. har ingått ett låneavtal samt att fordran har överlåtits till banken på det sätt som framgår ovan. Det är vidare ostridigt att H.K. försattes i konkurs den 21 juni 2005 och att den för målet aktuella fordran togs upp i konkursbouppteckningen. Fråga är om preskriptionsavbrott kan anses ha inträtt i och med konkursförfarandet.
Banken har anfört att H.K. har blivit delgiven konkursförfarandet genom konkursförvaltaren i enlighet med 7 § i 1970 års delgivningslag och att preskriptionsavbrott har inträtt i enlighet med 5 § tredje punkten preskriptionslagen. H.K. har å sin sida gjort gällande att han aldrig blivit delgiven eller på annat sätt underrättad i konkursförfarandet, varför preskriptionstiden enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen ska beräknas som om preskriptionsavbrott aldrig skett.
Av 11 § delgivningslagen följer att vid delgivning med en fysisk person är han eller hon delgivningsmottagare. Om en fysisk person har ställföreträdare som är behörig att företräda personen i saken är istället ställföreträdaren delgivningsmottagare enligt andra stycket samma lagrum. Av förarbetena framgår att andra stycket är en undantagsbestämmelse som avser situationer där en fysisk person inte själv får föra sin talan. Som exempel anges om en person är omyndig, försatt i konkurs eller att förvaltarskap är anordnat för personen. I sådana fall är förmyndaren, konkursförvaltaren eller förvaltaren istället delgivningsmottagare, se prop. 2009/10:237 s. 234-235.
Det framhålls dock att bara det faktum att en fysisk person har en ställföreträdare inte innebär att handlingen alltid ska lämnas till ställföreträdaren. Som exempel när en fysisk person ska delges personligen anges om den fysiska personen ändå har rätt att själv föra talan eller vara skyldig att själv fullgöra något, se prop. 2009/10:237 s. 235. Nuvarande lagrum är motsvarande 7 § i 1970 års delgivningslag som har överförts utan ändring i sak.
Tingsrätten konstaterar att en fysisk person som försätts i konkurs förvisso förlorar rådigheten över sina tillgångar. Konkursförvaltaren inträder då som ställföreträdare för angelägenheter som rör konkursboet i fråga om tillgångar och skulder. Detta innebär dock inte att konkursgäldenären förlorar talerätt i konkursen. Exempelvis är en konkursgäldenär skyldig att avlägga i konkurslagen föreskriven bouppteckningsed, vilket får ses som en skyldighet att fullfölja något. Om en konkursgäldenär personligen inte fått del av konkursbouppteckningen och de tillgångar och skulder som däri upptas kan hen alltså inte anses delgiven endast genom konkursförvaltaren.
Det är banken som har att styrka sina påståenden för att deras talan ska vinna bifall. Av handlingarna som är inlämnade i målet framgår inte om H.K. varit närvarande vid konkursförhandlingen. Det framgår inte heller huruvida H.K. avlagt ed eller på annat sätt varit inblandad i eller tagit del av konkursbouppteckningen.
Sammanfattningsvis anser tingsrätten att banken inte har visat att H.K. har blivit delgiven eller på annat sätt underrättad i konkursförfarandet. Preskriptionstiden ska därmed enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen beräknas som om något preskriptionsavbrott inte har skett. Eftersom mer än tio år har förflutit sedan fordran förföll till betalning har fordran preskriberats. Bankens talan ska därför ogillas.
– – –
DOMSLUT
Käromålet ogillas.
– – –.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Marginalen Bank Bankaktiebolag överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.
H.K. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Johan Sjöö, hovrättsrådet Lars Henriksson, referent, och tf. hovrättsassessorn Mårten Petersen) anförde i dom den 4 november 2019 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Enligt 5 § 3 preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription bl.a. genom att borgenären åberopar fordringen gentemot gäldenären i konkursförfarande. Av 7 § andra stycket i samma lag följer emellertid att om det rättsliga förfarandet avslutas utan att gäldenären har delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning, beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fordringen preskriberas dock likväl tidigast ett år efter det att förfarandet avslutas.
Det framgår att den i målet aktuella fordringen har åberopats gentemot H.K. i dennes konkurs, som avslutades den 2 december 2008. Den avgörande frågan för om preskription har avbrutits är då om det är visat att H.K. har delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning i konkursförfarandet.
Enligt hovrätten kan H.K. inte rimligen anses ha blivit delgiven eller på annat sätt underrättad om borgenärens framställning i konkursförfarandet enbart genom att konkursförvaltaren fått kännedom om fordringen och tagit upp denna i konkursbouppteckningen. En annan ordning skulle för övrigt innebära att 7 § andra stycket preskriptionslagen saknade betydelse i ett fall som det nu aktuella. För preskriptionsavbrott hade det i så fall varit tillräckligt att åberopa fordringen i konkursförfarandet.
Det finns ingen utredning som visar att H.K. personligen blivit delgiven borgenärens framställning i konkursförfarandet eller att han annars personligen blivit underrättad om den.
Det anförda leder till att hovrätten kommer till samma slutsats som tingsrätten, nämligen att Marginalen Bank Bankaktiebolag inte har visat att H.K. delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning i konkursförfarandet. Något preskriptionsavbrott har därför inte skett och Marginalen Bank Bankaktiebolags fordran är följaktligen, som också tingsrätten kommit fram till, preskriberad.
Den överklagade domen ska alltså fastställas utan några ändringar.
– – –
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.
– – –
Högsta domstolen
Marginalen Bank Bankaktiebolag överklagade och yrkade att H.K. skulle förpliktas att till banken betala 25 000 kr jämte ränta.
H.K. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Sofie Westlin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–3 motsvarar punkterna 2–5 i HD:s dom.
Frågorna i målet
Frågan i målet är om preskriptionsavbrott har skett enligt 5 § tredje punkten preskriptionslagen (1981:130) genom att borgenären har åberopat fordran gentemot H.K. i konkursförfarandet. Om preskriptionsavbrott anses ha skett aktualiseras även frågan om H.K. enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen kan anses ha delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens åberopande av fordran.
Reglerna om preskription
Punkterna 5 och 6 motsvarar punkterna 6, 7 och 9 i HD:s dom.
Allmänt om konkursförfaranden
En gäldenär som är på obestånd ska försättas i konkurs (1 kap. 2 § konkurslagen). Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får gäldenären inte råda över egendom som hör till konkursboet (3 kap. 1 § konkurslagen). Enligt 1 kap. 3 § konkurslagen handhas i stället förvaltningen av konkursboet av en eller flera förvaltare.
Om konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig, ska konkursen skrivas av (10 kap. 1 § konkurslagen). Som huvudregel gäller att en konkurs inte får avskrivas förrän gäldenären har avlagt bouppteckningsed (6 kap. 3 § och 10 kap. 2 § första stycket konkurslagen).
I konkurser där utdelning blir aktuell upprättar konkursförvaltaren ett utdelningsförslag (11 kap. 4 § konkurslagen). Om fordringar utan förmånsrätt kan antas få utdelning får rätten, enligt 9 kap. 1 § konkurslagen, besluta om bevakningsförfarande.
Preskriptionsavbrott i konkursförfaranden
I konkursförfaranden sker preskriptionsavbrott om gäldenären erkänner fordringen genom att avlägga ed på konkursbouppteckningen eller genom att konkursförvaltaren upprättar ett utdelningsförslag och utdelning sker (5 § första punkten preskriptionslagen). Avbrott i preskription sker även genom att borgenären ansöker om konkurs, såvitt angår den fordran som ligger till grund för ansökan, samt genom att borgenären bevakar sin fordran i konkursen (5 § tredje punkten preskriptionslagen). Även efterbevakning bör tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. (Se prop. 1979/80:119 s. 60 och Jenny Söderlund, Konkursrätten, 2009, s. 490.)
I konkursförfaranden där bevakningsförfarande inte äger rum, där utdelning inte sker och där konkursgäldenären inte avlägger ed på bouppteckningen bör en borgenär ändå ha möjlighet att åstadkomma preskriptionsavbrott. I dessa fall sker preskriptionsavbrott genom att borgenären anmäler sin fordran till konkursförvaltaren och på så sätt åberopar den i konkursen. (Jfr NJA 1997 s. 250 och NJA 2004 s. 3.)
Underrättelse om borgenärens framställning i konkursen
När en gäldenär försätts i konkurs förlorar den rådigheten över den egendom som hör till konkursboet. Det är konkursförvaltaren som är behörig att företräda boet som dess ställföreträdare, även om konkursgäldenären behåller full civil- och processrättshandlingsförmåga. (Se Mikael Mellqvist och Lars Welamson, Konkurs och annan insolvensrätt, 12 uppl. 2017, s. 38 och Jenny Söderlund, a.a., s. 205.)
Mot denna bakgrund bör det beträffande framställningar av fordringar tillhörande konkursboet anses tillräckligt att konkursförvaltaren har underrättats om dessa för att en ny preskriptionstid ska löpa från den dag konkursen avslutas (7 § preskriptionslagen). (Jfr prop. 1979/80:119 s. 99 och 175 samt Jan Forsström, Preskription av fordringar: kommentar till den nya lagen, 1982, s. 60.)
Bedömningen i detta fall
Konkursansökan grundades inte på den i målet aktuella fordran. H.K. har inte avlagt bouppteckningsed. I konkursen har bevakningsförfarande inte ägt rum och utdelning har inte skett. Marginalen Bank har inte visat att borgenären har anmält fordran till konkursförvaltaren eller på något annat sätt gjort den gällande i konkursförfarandet. Preskriptionsavbrott har därmed inte skett enligt 5 § tredje punkten preskriptionslagen (jfr p. 11).
Slutsatsen av det anförda blir att Marginalen Banks fordran är preskriberad. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
– – –
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.
– – –
Domskäl
HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, Sten Andersson, referent, Stefan Reimer och Cecilia Renfors) meddelade den 22 december 2020 följande dom.
DOMSKÄL
Prejudikatfrågan
Frågan i målet är under vilka förutsättningar ett konkursförfarande har preskriptionsavbrytande effekt gentemot konkursgäldenären.
Bakgrund
H.K. lånade i december 2004 ett belopp om 25 000 kr av CitiFinancial Europe plc. Lånet, som kom till uttryck i ett av H.K. undertecknat skuldebrev, sades sedermera upp till omedelbar betalning.
I juni 2005 försattes H.K. i konkurs. Lånefordran togs upp i konkursbouppteckningen. Konkursen avslutades genom avskrivning den 2 december 2008. Senare förvärvades fordran av Marginalen Bank Bankaktiebolag.
Banken väckte i december 2017 talan mot H.K. och krävde att han skulle betala lånet jämte ränta. H.K. motsatte sig kravet. Han hävdade att det inte hade skett något preskriptionsavbrott sedan lånet togs upp i december 2004 och att fordran därför var preskriberad. Banken hävdade å sin sida att preskriptionsavbrott hade skett genom konkursen och att ny preskriptionstid hade börjat löpa när konkursen skrevs av år 2008.
Tingsrätten, som ansåg att fordran var preskriberad, ogillade talan. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.
Rättsliga utgångspunkter
Preskriptionsavbrott genom konkurs
En fordran preskriberas – såvitt nu är av intresse – tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (se 2 § preskriptionslagen, 1981:130). Preskription kan, såsom framgår av 5 § preskriptionslagen, avbrytas på flera sätt. Bland annat kan preskriptionsavbrott ske genom att borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord (se 5 § 3).
I ett konkursförfarande kan ett sådant åberopande som sägs i 5 § 3 ske genom att borgenären bevakar fordran i konkursen eller genom att borgenären mera formlöst anmäler fordran till konkursförvaltaren (jfr prop. 1979/80:119 s. 60).
Det är borgenären som har bevisbördan för att fordran har åberopats i konkursförfarandet med följd att preskriptionsavbrott enligt 5 § 3 därigenom har skett. Det förhållandet att fordran har tagits upp i konkursbouppteckningen innebär inte i sig att fordran har åberopats i den mening som avses i 5 § 3 (jfr Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 318). Det utgör emellertid en stark indikation på att borgenären har anmält fordran till konkursförvaltaren och därigenom har åberopat den. Om fordran finns med i konkursbouppteckningen och övriga omständigheter inte ger anledning att räkna med att förvaltaren har fått kännedom om fordran från annan än borgenären, får borgenären därför normalt anses ha uppfyllt sin bevisbörda.
Preskriptionsverkan efter konkurs
Om preskriptionen har avbrutits genom att fordran har åberopats i ett rättsligt förfarande enligt 5 § 3 preskriptionslagen, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från den dag dom eller slutligt beslut meddelas (se 7 § första stycket). Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären har delgetts eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning, ska dock preskriptionstiden räknas som om något avbrott inte hade skett. Fordringen preskriberas likväl tidigast ett år efter att förfarandet avslutats. (Se 7 § andra stycket.)
Innebörden i regleringen kan också uttryckas så att det preskriptionsavbrott som har kommit till stånd enligt 5 § 3 gäller enbart under det rättsliga förfarandet, att det emellertid får verkan även efter förfarandet under förutsättning att gäldenären inom ramen för förfarandet har delgetts eller underrättats om borgenärens framställan och att den nya preskriptionstiden då ska räknas från det att förfarandet avslutades.
Frågan är vem en sådan delgivning eller underrättelse som avses i 7 § andra stycket ska lämnas till när det rättsliga förfarandet är en konkurs. Måste underrättelsen lämnas till konkursgäldenären eller räcker det att den lämnas till konkursförvaltaren?
Bestämmelserna i 7 § behandlar inte preskriptionsverkan under själva förfarandet. Vid ett konkursförfarande har därför en underrättelse enligt 7 § andra stycket ingen självständig betydelse för rättsförhållandet mellan borgenären och konkursboet. Till detta kommer att det med uppdraget som konkursförvaltare inte följer någon behörighet att företräda konkursgäldenären (jfr Jenny Söderlund, Konkursrätten, ak. avh. 2009, s. 216). Det kan mot den bakgrunden synas naturligt att tolka 7 § andra stycket så att underrättelsen kan lämnas endast till konkursgäldenären själv eller till hans eller hennes ställföreträdare eller ombud.
De uttalanden som görs i förarbetena till preskriptionslagen måste emellertid förstås så att lagstiftaren har avsett att det ska räcka med en underrättelse till konkursförvaltaren. I lagrådsremissen föreslogs att en underrättelse enligt 7 § skulle kunna lämnas till gäldenären ”eller hans rättsinnehavare”. De sistnämnda orden lades till framför allt med tanke på konkurssituationer, eftersom konkursboet då ansågs inträda i gäldenärens ställe (se prop. 1979/80:119 s. 99). På inrådan av Lagrådet kom visserligen orden ”eller hans rättsinnehavare” att utgå ur lagförslaget men anledningen till det synes i första hand ha varit att det var oklart vilka andra fall än konkurssituationer som åsyftades (se a. prop. s. 175).
Med denna tolkning av 7 § andra stycket kommer kravet på underrättelse i praktiken att sakna självständig betydelse i en konkurssituation, eftersom konkursförvaltaren då regelmässigt har underrättats om kravet genom att detta har åberopats i konkursen. Vad som sägs i förarbetena får dock förstås så att just detta var lagstiftarens mening och att kravet på underrättelse tillkom med andra slag av rättsliga förfaranden i åtanke (jfr a. prop. s. 68 f. och 99, jfr även Jan Forsström, Preskription av fordringar: kommentar till den nya lagen, 1982, s. 60).
Det finns också goda skäl för att gäldenären i detta sammanhang ska anses underrättad genom att konkursförvaltaren har fått en underrättelse. Konkurslagstiftningen förutsätter att konkursgäldenären regelmässigt tar del av och beedigar de uppgifter om boets tillgångar och skulder som förvaltaren har tagit upp i konkursbouppteckningen (se 6 kap. 3 § konkurslagen). En borgenär som har anmält sitt krav till förvaltaren har därför anledning att räkna med att gäldenären får del av kravet under det fortsatta konkursförfarandet. Det framstår då inte som rimligt att borgenären, för att kunna vidmakthålla sin fordran gentemot gäldenären efter konkursen, ska behöva vidta särskilda åtgärder för att försäkra sig om att denne verkligen får del av kravet.
För att en ny preskriptionstid ska börja löpa vid konkursförfarandets slut räcker det alltså att en underrättelse om kravet har kommit konkursförvaltaren till del.
Bedömningen i detta fall
Har banken åberopat fordran i konkursen?
Banken har i målet hävdat att den dåvarande innehavaren av fordran, CitiFinancial, åberopade fordran genom att anmäla den till konkursförvaltaren. H.K. har bestritt att någon sådan anmälan skedde.
I detta fall togs fordran upp i konkursbouppteckningen. Enligt bouppteckningen hade förvaltaren inte haft några kontakter med H.K. och inte heller kunnat ta del av något räkenskapsmaterial. Omständigheterna ger därmed inte anledning att räkna med att förvaltaren hade fått del av uppgiften om fordran från någon annan än den dåvarande borgenären.
Slutsatsen är att fordran har åberopats i konkursen enligt 5 § 3 preskriptionslagen.
Har underrättelse skett enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen?
Banken har hävdat att sådan underrättelse som sägs i 7 § andra stycket preskriptionslagen skedde redan genom att konkursförvaltaren underrättades om fordran. H.K. har å sin sida hävdat att han själv inte delgavs eller på annat sätt underrättades om den dåvarande borgenärens framställning i konkursförfarandet och att en underrättelse till konkursförvaltaren inte har någon verkan mot en konkursgäldenär.
Som redan har konstaterats (se p. 16) får kravet på underrättelse till gäldenären i 7 § andra stycket anses uppfyllt genom att underrättelse lämnas till konkursförvaltaren. Förvaltaren i H.K:s konkurs tog upp fordran i konkursbouppteckningen och hade alltså uppenbarligen blivit underrättad om den. Kravet på underrättelse till gäldenären i 7 § andra stycket är alltså uppfyllt.
Slutsatser
Genom att fordran åberopades i konkursen och konkursförvaltaren i samband med det fick underrättelse om kravet, kom en ny preskriptionstid att börja löpa när konkursen skrevs av i december 2008. Som en följd av detta var fordran inte preskriberad när banken väckte talan mot H.K. i december 2017.
Hovrättens dom ska därför ändras och H.K. förpliktas att betala det fordrade kapitalbeloppet jämte ränta.
– – –
DOMSLUT
Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken förpliktar HD H.K. att till Marginalen Bank Bankaktiebolag betala 25 000 kr jämte årlig ränta – – –.